De kallas häxhus. Vandrar eller cyklar du mellan Södra bruket och Albrunna ligger de mitt framför näsan om du tittar åt havet. Men inte alla ser dem, inte alla känner till dem.
Vandra med Alvarsamt2 och bekanta dig med dessa tragiska minnen från en galen tid.
Ölands kanske märkligaste fornminne är Karlevistenen, rest för ungefär tusen år sen mellan Eriksöre och Karlevi i Vickleby socken. Det finns många teorier om uppsåtet med stenen. Bo-Lennart Larsson skriver i sin uppsats Om Karlevistenens originalitet och myt, 1997:
”Enligt den vanligaste teorin har ett vikingafölje seglat i endera riktningen inne i Kalmarsund. Någonstans på vägen har en incident inträffat som tvingat manskapet i land för att begrava sina döda skeppskamrater, bland dem deras härförare och hövding Sibbe.”
I sin sammanfattning av sin syn på stenen skriver Bo-Lennart Larsson bland annat så här:
”Karlevistenen betraktas som unik också i ett annat avseende, nämligen att fyra nordiska länder anses ha del i den; stenen står på svensk mark, inskriptionen omtalar en dansk hövding, en norsk (?) skald har författat versen och slutligen härstammar versmåttet från isländsk poesi. Problematiken kring Karlevistenen kan sålunda betraktas som tämligen komplex.”
Att vi inte vet allt om stenen ökar måhända dess mystiska attraktionsvärde och ger än i dag utrymme för tolkningar.
Stenen är ungefär 130 centimeter hög. I bakgrunden Kalmarsund. Om stenen i dag står på sin exakta ursprungsplats är osäkert.
Stenen restes i brytningstiden mellan asatro och kristendom. Ett tecken på det är den ”felstavning” vi här ser på stenens baksida. Där står: ININONI… EH. Det korrekta uttrycket är: IN NOMINE IHESU, ”I Jesu namn”.De så kallade långzoomarna blir allt vanligare. Min nya Sony DSC-HX60V har brännviddsomfånget 24 – 720 millimeter – omräknat i fullformatsbrännvidd. Ett teleobjektiv i den brännvidden från de stora systemkameramärkena kostar 100 000 eller mer. Sonys objektiv – inklusive kamera! – går på under 3 000. Kan nåt så billigt verkligen vara nåt att ha?
Att stillbildsfotografera i maxteleläge går naturligtvis fint så länge ljuset är något så när bra. Men att filma har sina svårigheter. Minsta vibration får bilden att skaka. Stativ är ett måste. Om det blåser måste stativet till och med vara av allra stadigaste konstruktion. I min lilla testfilm blir bilden inte bra förrän jag lägger ”en lugnande hand” över kameran, som står på ett ministativ, bara en decimeter högt. Ju högre stativ, desto större risk för skakningar i bild.
Slutsats: Ska du filma på stora avstånd blir ett bra videostativ viktigare än kameran. Du får alltså pynta ytterligare 2 000 – 10 000 för att få bästa resultat.
Mycket snabbare än vi kanske föreställer oss kan ”någon knacka på vår dörr”. Världen är liten i dag och om vad som rör sig i hjärnan på Trump och Putin vet ingen. Försvaret väljer nu ut personer till en tipslinje i södra Sverige, inklusive Öland. Och allvarliga män inom försvaret åker runt och frågar ”om nån har sett nåt?”
Vad detta nåt syftar på är klart som korvspad. Det har ingenting med fågelskådning att göra, utan handlar mer om grodmän i vattenbrynet med vassdunge på huvudet, smygfotograferande individer som inte talar svenska, periskop som klyver vattnen utanför Ölands ostkust.
Men jag är inte skraj. Vi har 40 gubbar på Gotland. Där har man också väckt liv i ett robotförsvar som lades i malpåse för 16 år sedan.
När blir det Ölands tur att skrämma lede fi?
I dag promenerar – eller snarare – klättrar vi till Gräbbnakärr. Sägnen säger att en liten flicka drunknade i den för många många år sedan. Om sägnen är sann vet ingen med säkerhet – som med så mycket annat här i livet.
Tag ett djupt andetag, slå på högtalarna och sparka igång videon!
Med en tår i ögat har jag nu definitivt brutit med min gamla utslitna fickkamera. En ny är precis uppackad och snabbtestad. Jag är relativt nöjd och blir förhoppningsvis ännu positivare då jag lärt mig alla inställningar. För varje år som går tenderar dessa att bli fler och fler och många av dem kan jag direkt klassa som ”fotografiskt strössel”. Även kameramodellernas namn blir längre och allt mer kryptiska – av för mig okänd anledning.
En fickkamera med liten sensor och långt tele får ta i så den kräks för att få bästa tänkbara styrsel i bilderna när skymningen sänker luxtalen och höjer ISO-talen. Motiven nedan är stranden vid Södra bruket i dagens lätta dimma. Senare ska jag publicera ett större och mer nyanserat test av kameran, en Sony DSC-HX60V.
Så här blått vill Sony berätta om motivet. I mina ögon är det för blått.
Denna bild – och bilden nedan – var lika blå som den upptill. Jag la till lite gult och tycker mig få en ”sannare” färg.
Originalet var betydligt blåare än min behandlade bild. När jag pytsade i en skvätt gult blev färgskalan nästan helt svart/vit.
… kan du tillsammans med Alvarsamt2 utforska skogen till rådjursstigen för att följa den mot det mytomspunna Gräbbnakärr där en liten flicka lär ha drunknat för många många år sen… Vi går först till höger i bild uppför slänter av rödfyr och viker sedan av norrut. Promenaden är ingenting för den som har svårt att gå i eländig terräng – men i en film klarar man ju allt!Från södra spetsen av Öland är det ungefär 30 kilometer över Kalmarsund till Sverige, som oftast syns som ett streck vid horisonten. Men bara några mil norr om sydspetsen syns Sverige betydligt tydligare. Trädet nedan står i Risinge.
Kalmarsund smalnar av norrut för att bli som smalast strax norr om Kalmar. Här vid Risinge har avståndet till Sverige krympt från 30 kilometer vid Ölands sydspets till 15 kilometer.
Ja, den frågan fick jag häromdan. Frågeställaren syftade alltså på bilden ovan. Vart är det cyklande paret på väg? Svaret är: Mot Näsby. Den smala vägen går mellan Grönhögen, strax söder om Paboäng gård, och Näsby.
Här uppe på stenarna satt de, domarna. Antalet flisor, och därmed domare, var ojämnt, oftast sju eller nio. Därmed kunde inga domslut sluta i oavgjort/remi. Ringen i Risinge kan vara från bronsåldern. Stenarna kan alltså vara placerade här för nästan svindlande 4 000 år sedan. Det är knappt jag minns…
Sol och +11 grader. Tankarna går mot våren och jag skulle inte bli förvånad om det plötsligt dök upp en svanfamilj med småttingar bakom dessa vassruggar i Risinge. Om en dryg månad är det jul! Tiden har gått ur led.För länge sen var jag taltidningsredaktör. Jag läste in en tidning för synskadade. De åren lärde mig mycket om sånt man som seende och i övrigt ”frisk” människa sällan tänker på: att många människor inte ser. Att vissa inte kan gå. Att vissa inte hör. Att somliga människor nästan aldrig kommer ut i naturen.
Så gick mina tankar då jag klippte denna lilla anspråkslösa 30-sekundersfilm. Alla kan inte se stranden där nere vid havet. Alla kan inte höra vågornas brus. Många kan inte ens ta sig dit…
Under cykelleden, alldeles efter raksträckan söder om Södra bruket, finns en liten hittills namnlös bäck. Vi har inte sett vatten i den på upp mot ett år, den har mest liknat ett torrt streck. Men nu porlar den vackert igen. Och eftersom vi såg ett troll där i går kallar vi den hädanefter för Trollbäcken. Eventuella protester skickas på blankett S-45-09 till Länsstyrelsens bäck- och forsavdelning.Det blir många videor framöver. En eller flera handlar om liv och nöjesliv på södra Öland mellan 1940 och 1960. Berättaren är i högform…
I en annan film letar vi vatten med slagruta. Ett utmärkt tillfälle för den vetgirige att lära sig använda detta klassiska och mytomspunna redskap. Vi får inte tro att torkan är historia bara för att det regnat några veckor…
En film om en cykeltur efter en kite tvärs över Öland är också planerad. Men den visas endast om cyklisten överlever… 😉
Vid Höga kusten finns Sveriges vackraste natur. Det tycker läsarna av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur. Valet är i mina ögon rimligt, eftersom jag många gånger varit där och undrat om det jag såg var sant. Har du inte varit vid Höga kusten rekommenderar jag denna koll.
Ölands södra udde kom på en hedrande sjundeplats.
Längre söderut än så här kommer man inte på Öland. I bakgrunden Schäferiängarna.Jag skrev nyligen att vintern var över. Det är nästan så jag börjar tro på det själv. I dag klockan 11 har vi 10,5 plusgrader.
Men allvetaren Trump tror inte ett ögonblick på klimatförändringar…
Du har säkert sett nån av alla de videor som gjorts i nya nätflugan kallad Mannequin Challenge. Massor av kändisar har hängt på, exempelvis Beyoncé, Paul McCartney, Hillary Clinton och Michelle Obama. Du ser presidenthustrun här i en ovanligt stilla framtoning.
Alvarsamt2 är inte sen att nedan bidra med sin egen Mannequin Challenge.
Det hakar fortfarande på prenumeranter på alvarsamt. Men den är full. På den kan ingenting mer publiceras. Nu är du på fortsättningen, alvarsamt2. Och den kan du naturligtvis prenumerera på, nere till höger på skärmen, eller till vänster i bloggens botten.
Det är kanske lite virrigt till en början, men så här är det: alvarsamt ligger där den ligger – men den är full och därmed avslutad. Fortsättningen utspelar sig här, på alvarsamt2. 😉
/Staffanhälsningar
När värsta halkan nu är historia känns det befriande att kunna hoja igen. Framöver är tanken att videofilma en och annan cykeltur och lägga ut dem på Alvarsamt2. Denna film är tagen med min kasserade(!) fickkamera och kvaliteten är inte den bästa. Men snart blir den mycket bättre. Nästa tur går norrut…
Är det möjligt? Kan rubriken stämma? Njae, det är kanske att ta i. Men det ser onekligen bra ut för oss vintermotståndare. De närmaste tio dagarna når nästan tvåsiffriga temperaturer på vissa vädersajter.
Bergstigen i går. I dag bör det vita vara borta.
Den senaste tidens regnande har bildat stora vattensamlingar. Och ute på alvaret är det rena träsket.Jag har nog aldrig hört så många jetplan, alltså stridsflyg, som i går och i dag. De har flugit över oss dagtid titt som tätt och när jag skriver detta, klockan 21:30, dundrar flera kärror precis över oss på väg in mot Sverige. Har vi börjat med bättre koll på ryssen eller är det bara på låtsas? Nån som vet?
Vi har minusgrader i dag. Jag avundas mina ormhuvudfiskar. De har + 28. De snappar då och då luft från ytan. Är ytan täckt kvävs de. De större Channaarterna är goda matfiskar. I akvarielitteraturen beskrivs de ofta som ”monster” – ett ord som ofta missbrukas. Ormhuvudfiskar äter fisk, insekter, mollusker och mask och jagar sina offer hänsynslöst. Ändå är de en av få fiskarter som låter sig smekas och verkar trivas med mänsklig kontakt. Deras kärleksakt är helt obeskrivlig. Se den här. Nedan är det middagsdags: rå strömming. Lägg märke till hugget. Det går så snabbt att man knappt hänger med. Filmar jag med 25 rutor i sekunden ser jag aldrig gapet öppet. Det enda jag ser är ”före hugget” och ”efter hugget”.
Det är sällan svårt att hitta en parkeringsplats på södra Öland. Trots det ställer sig en och annan lite var som helst.Nä, nu går skam på torra land. 0,2 minusgrader och flera strömavbrott på bara några timmar. Vi bor väl inte i Norrland! Det är tid att drömma sig tillbaka… Vad sägs om september 2009, till exempel?
Ofta gäller det att ta några steg extra, att se med nya ögon, att ständigt vara nyfiken. Som häromdagen. Vi har många gånger suttit vid rastplatsen Eriksöre vid 136:an. Nu tog vi just de så viktiga extrastegen och fick se något för oss helt okänt: Landborgens stup ned mot kustslätten.
Västra landborgen är den västra kanten av Ölands mot öster lutande kalkstensplatå. Överst på den ligger en drygt 10 000 år gammal strandvall. Den bildades strax efter inlandsisens avsmältning då Öland steg upp ur havet. Strandvallarnas torra, upphöjda lägen var lämpliga för bosättningar och gravfält. Nedanför strandvallen ligger den tre kilometer breda kustslätten ned mot Kalmarsund med en av Sveriges bördigaste jordar.
Rastplatsen ligger – enligt öländska mått mätt – högt över havet. Vid horisonten längst till vänster skymtar Kalmarsund och Sverige.
Längst till höger går väg 136 mot norr. Rastplatsen har gedigna bord med tak. Toalett finns också.
Mitt i allt det deprimerande läskpappersgrå i det ynkliga novemberljuset finns fortfarande en och annan färgklick.
En mycket brant trappa leder ned mot slätten med en av landets bördigaste jordar. Även fortsättningen är brant, men det finns uppspända rep att hålla sig i.
En geolog skulle kunna berätta mycket om detta skifferparti på toppen av landborgen. Jag kan bara säga att det är både kraftfullt och vackert.
Från detta bord med tak ser man ut över Kalmarsund och Kalmar. Men det är lite längre till staden än bilden berättar. Den är nämligen tagen med ett kortare teleobjektiv.
Den grafiskt vackra skylten hänger fortfarande kvar på Mörbylånga gamla stationshus sedan järnvägen lades ned 1961. Informationen är rak. Den handlar om höjd över havet och avstånd till två storstäder. Hur långt det är till Stockholm känns logiskt. Men varför också till just Paris?
Så ja. Nu har vi täckt vår lilla trädgårdstäppa med flera säckar löv. Det blir vackert och naturligt. Träd och buskar får skydd mot kylan. Och löven blir näring när våren kommer…
alvarsamt2 