alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Månadsarkiv: mars 2017
ännu mera street photography
Ett sista tips för street photography: Gå med ljuset i ryggen så du får ljus i mötande människors ansikten. Nedan en dos Kalmarskott en kall och blåsig marsdag 2017. Tidigare inlägg om street photography når du genom att klicka här.
i röret…
- Årets garanterat största Ölandsevenemang intensivbevakas av alvarsamt2. Vi syftar naturligtvis på kungaparets förestående besök.
- Det blir mera street photography – från Kalmar.
- Och en film om att leta vatten med slagruta.
- Vi ska också – äntligen – få reda på vad det är som drar på södra Öland.
- Och så blir det lite annat smått och gott… Mest gott.
chansning som gick hem
I går var sista dagen att få solljus i eventuella bilder av Sandviksrevelns norra udde – och det gatt den bildar med Öland. Det blir nämligen tristväder fram till första april, då det blir förbjudet att vandra på Schäferiängarna. Från land går det faktiskt inte att se sundet, det ligger gömt för ögat. Men från en bit upp i luften slår gattet ut i kaskader av glitter och starka färger.
Reveln strax söder om sin norra udde. Trots mars månad utstrålar den ”Söderhavskänsla”. I höst ska vi försöka gå längs hela reveln, från basen i söder till udden i norr. Eventuella havsgenombrytningar får vi vada eller simma över. På horisontlinjen ser du fartyg på rad.
Äntligen – fortsättning…
Efter att jag i går kom på vad det är som drar så hårt på Öland ville jag testa min aha-upplevelse på andra för att få den bekräftad och kanske kommenterad. Man vet ju aldrig, ibland kan man komma på ett slags sanning som långt senare visar sig käpprätt åt skogen. Det tog alltså sex år för mig innan jag förstod. Därför tror jag att även du kära läsare förstår hur lycklig jag blev. Nå väl, jag ringde en kompis som bor här nere i söder. Han är från Stockholm och vi har många gånger suttit och surrat över några kvällsgroggar om Ölands fördelar och Ölands nackdelar. Därför var han mycket nyfiken på min ”så där utan vidare upplevda och av min fru delade sanning om södra Ölands dragningskraft”.
– Ja, håll i dej nu så ska jag berätta vad jag upplevde i Albrunna lund häromdagen. Jag drabbades av en insikt som nog kan jämföras med dom som vissa människor plötsligt kan uppleva i uppenbarelser eller drömbilder – så starka att dom faller i koma eller börja tala i tungor i den bedrägliga tron att dom har fått kontakt med gud. Och så lade jag ut texten i så enkla meningar som möjligt. Inga överdrifter, inga överkänslor, bara en rak redogörelse för hur jag under några ofattbara sekunder insåg vari södra Ölands oerhörda dragningskraft består.
Min berättelse tog min vän hårt. Jag minns inte exakt hur jag fick till den på slutet, men jag sa nåt om att ”sanningen om Ölands dragningskraft blev helt plötsligt lika lätt att se som stigen på den här bilden in i Albrunna lund”. När jag berättat färdigt satt han tyst i flera minuter med groggen i knät. Så viskade han med svag röst:
– Det är knappt jag kan tro dej, Staffan. Det var något av det allra märkligaste jag hört i mitt sjuttioåriga liv. Precis så känner även jag! Nu behöver jag nåt stärkande…
Därpå tog vi en sista grogg – hans blev ganska stor – och så önskade vi varandra god natt.
Fortsättning följer…
gräs
Vi är på Schäferiängarnas södra ände och tittar västerut.
Det är mycket vatten på södra Öland just nu. Trots det har vi vattenbrist.
äntligen!
I dag förstod jag. Jag har inte fattat det tidigare. Det tog sex år innan polletten föll ned. Sex år! Under dessa år har det legat en ärta i min hjärnsäng och skavt: Vad är det som drar så på Öland?! Ön är inte vackrast. Den är ganska enformig. Ön är inte mer spännande än nån annan ö jag besökt. Tillvaron är ganska platt. Öland är ingen färgexplosion. Nej, naturens palett är dämpad, långa tider ”öststatsgrå”. Är egentligen nånting bättre, roligare eller vackrare på Öland än nån annanstans? Svaret är nej. Men Öland drar lik förbaskat. Och i dag kom jag alltså på varför. Jag kom på det här i Albrunna lund då min fru och jag satt och drack Norrlandsstarkt kaffe, så mustigt att jag fick dra skeden ur koppen med våld. Ja, tänk så det kan gå. Man sitter och gör ingenting och plötsligt kommer förklaringen nedrasande som en uppenbarelse från skyn. Jag förstår ingenting. Jag vet bara att jag nu vet varför livet på södra Öland är värt att berätta mera om. Fortsättning följer…
innan löven förmörkar
Ljuset når fortfarande marken i Ottenbylund. Men snart släcks lampan och formerar en klärobskyr ljussättning bland hjortar och troll, bland smygande fotografer och turister från Jönköping och Japan, från Tyskland och Emmaboda. Ännu så länge kan man ströva i timmar utan att möta en människa – men desto flera hjortar.
Den orörda lundens ljus är svårt att beskriva. Detta foto träffar dock ganska rätt.
Här får imman på objektivet en chans att tillföra bilden ytterligare en dimension. Som fotograf uppskattar jag även sånt som inte ingår i planeringen.
På vattenbristens Öland är det förvånansvärt blött just nu. Stora delar av alvaret, Schäferiängarna och Ottenbylund badar i vatten. Här en bäck med kristallklart vatten och fin växtlighet.
Snart lövas träden, gardinen dras ned och det stora mörkret fyller skogarna. Då blir det nästan omöjligt att se hjortarna.
Ännu så länge är hjortarna relativt orädda och man kan fotografera dem lite här och var – även med en enkel fickkamera.
vid sandrevelns norra spets
Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…
Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.
Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.
Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln.
Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.
Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.
Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.
sand
Från Sandviksreveln i Ottenby ser vi mot väster. Reveln sträcker sig 4,3 kilometer norrut. Den går i en vid båge utanför Schäferiängarna. Reveln landar inte riktigt vid sin norra spets. Där får man simma ungefär 20 meter.
Från Sandviksreveln mot nordost. Till höger Östersjön, till vänster viken innanför reveln. Ungefär 600 meter härifrån finns en tio meter bred kanal genom reveln. Jag har dock bara sett denna på kartor. Sannolikt ”lever” Sandviksreveln och ändrar form efter väder och vind.
ser ni det jag ser?
Visst anar man ett grönt skimmer i trädens kronor! Ett ord på tre bokstäver som börjar på v känns mer och mer aktuellt…
dynamik i litet format
Kameran hjälper oss att verkligen se sånt som vi i vanliga fall inte ser, speciellt snabba händelseförlopp. Stenen i bildserien är stor som en basketboll. Vågen som sköljer över den är inte ens en decimeter hög. Ändå blir ”kollisionen” med stenen bildmässigt våldsam – och vacker.
Och så här rullar små vågor in var tionde sekund, dygnet runt och nästan året om. Min lilla Fujifilm X30 brassar säkert av tio bilder i sekunden – och visar oss det vi vanligtvis inte ser.
myrmekokori
Denna växt är ett bra exempel på myrmekokori. Nu ”befarar” jag att en flitig kommentator minns en av mina kommentarer om vissa fotomotiv… 😉
gäddan leker
”När gäddorna leker i vik och vass, och solen går ner bakom Sjöbloms dass, ja då är det vår”, heter det i en av våra mest sjungna snapsvisor. Och även om det inte finns vass i ”gäddkläckeriet” i Parboäng bör de första hongäddorna knacka på dörren där när som helst. Gäddorna går upp i det grunda diket till höger i bild. Till vänster om diket finns den dammlucka som öppnas för att släppa ut ynglen någon gång i juli. I bakgrunden skymtar Grönhögen. Vill du veta mer om gäddvattnet vid Parboäng klickar du här.
roligt yrke i sveriges näst roligaste håla
Nej, Ölandsbladet! Att vara pensionär är inget yrke! Man tar inte råd av yrkesvägledare om hur man blir pensionär. Man lägger inte upp sitt CV på nätet för att sno åt sig ett maffigt pensionärsjobb. Det finns varken yrkesskolor eller universitet som utbildar dig till pensionär. Man är polis eller lektor eller journalist. Vid viss ålder blir både polisen och lektorn och journalisten pensionär – efter genomgång av livets hårda skola. Men den skolan saknar pensionärsyrkeslinje.
På sista sidan av dagens Ölandsbladet uttrycker flera yrkesverksamma personer sina åsikter om Borgholm. En är konsult. En är servitör. De andra är till yrket pensionärer.
I samma artikel klassas Borgholm som Sveriges näst roligaste ställe att bo på. Borgholm näst roligast i Sverige!? Fan, tro´t…
nykomling i hamnen
Jag har inte sett henne tidigare. Snett framifrån ser hon inte mycket ut för världen, men hon mäter faktiskt 88 x 13 meter. Damen ifråga heter Wilson Grimsby. Här ligger hon vid Cementa i Degerhamns hamn.
Hamnen är lugn som en plaskdamm. Men sjön varierar. Här kan du se hennes systerfartyg Wilson Stadt i hög sjö utanför Coruña vid Spaniens Atlantkust. Kameran är min tidigare lilla kasserade Canon som vaknat till liv igen och tar riktigt bra bilder – om man talar lugnt till den (eller är den också en hon) och inte har för stora pretentioner.
Två dagar senare såg jag att Wilson Grimsby låg vid kaj i Kaliningrad. Då hade Envik, på bilden ovan, ankrat upp utanför Albrunna. Hon såg rätt tungt lastad ut. Sannolikt inväntade hon lite svagare vind för att backa(!) in i Degerhamns hamn, en manöver jag tidigare berättat om i föregångaren till denna blogg, alvarsamt. Den når du genom att klicka här.
mera street photography
Street Photography kräver en del mod. Ute på stan måste du gå nära motiven. Och hemma igen får du inte banga för att beskära kraftigt. Ofta karvar jag bort mer än halva bilden. Bildformaten kan bli spännande. Eftersom man fotograferar ”utan att lägga sig i” måste man hitta de rätta kamerainställningarna för att få ”säkra bilder”. De ska vara rätt exponerade. Och fokus ska träffa rätt bilddel. Och allt hänger på nån sekund; du får aldrig tillfälle att ladda om.
Min Fujifilm X30 går att ställa in på ett visst ISO-tal som vid behov automatiskt höjs till en av mig bestämd övre gräns. För denna bildserie valde jag 800 ISO. I kommandot bestämmer jag också längsta slutartid, här 1/125 sekund. Alla bilder nedan är tagna med slutarautomatik vid bländare 2,8. Exponeringstiderna ligger ofta på 1/500 sekund eller kortare, vilket kan behövas då jag ofta skjuter gående – eller med lätt panorerande kamera. Det är inte ofta man lovordar en liten sensor, men i det här fallet gör jag det: Den ger bra skärpedjup även vid stora bländaröppningar.
Hur är livet i Kalmar en småkylig vinterdag i mars 2017? Bilderna berättar…
street photography
Ibland finns inget bra svenskt ord för något man vill skriva om. Det svenska ordet gatufotografi låter som om man fotograferade gator, vilket är helt missvisande för begreppet street photography, ett av de intressantaste sätten att fotografera: det spontana, utan uträkningar och planering. I mitt eget fall vill jag lägga till ”utan att titta i sökaren”, vare sig den är optisk eller består av en display på kamerans baksida. Ord som tur och slump gör jobbet lotteribetonat, en av hundra bilder är värd att jobba fram till färdigt foto.
I några kommande inlägg ska jag försöka skildra folklivet på Kalmars gator. Det krävs nämligen människor för att street photography ska bli levande – och i enstaka fall bli en spegelbild av det samhälle vi lever i just nu. Att ägna sig åt street photography på Öland denna årstid skulle innebära ”milslånga promenader med chans att stöta samman med en människa – en”.
Tips nummer ett:
Välj en lämplig kamera. Den bör vara liten och gärna svart för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Objektivet bör vara en rejäl vidvinkel och kameran bör kunna ställas in för tyst exponering. Den bör dessutom kunna ta flera bilder i sekunden – under minst fem sekunder. Min lilla Fujifilm X30, som jag också använder vid kitefotografering, är idealisk. Den är i det närmaste ljudlös, tar foton som en kulspruta och har ett enormt säkert och snabbt fokus- och exponeringssystem. Och bilderna blir ruggigt skarpa. Kameran kan lämpligen hänga fram på bröstet i en nackrem. Riktning av kameran och exponering görs helt på känn – utan att titta i nån sökare, ofta även utan att titta på motivet. Det kan nämligen ”löna sig” att titta på annat än motivet för att avleda uppmärksamheten på dem du fotograferar.
Tips nummer två:
Fotografera i svartvitt. Det renodlar motivet. Street photographys kännetecken är frånvaron av ”eftertanke och skönhetssökande”. Pang på betan! ska det vara. Så här ser livet ut! Inget förskönande, inga effekter!
Nedan visar jag några street photography-bilder från Kalmar. Flera kommer…
söndag morgon i södra möckleby
Självporträtt framför byns tidigare posthus.
Söndag. Minusgrader. Jag låter solen värma på en aning innan jag går ut strax före 07. Vindstilla. Det är tyst i byn. Södra Möckleby ligger och drar sig. Inte en människa ute. Jo, en: Matte till Sumo, den lilla vita hunden. Här och var ligger lite snö. Lägger jag örat intill hör jag hur den pratar när den smälter. Jag möter en bil under den timme jag flanerar helt planlöst genom min by – kontrasternas by. Om några månader kommer här att krylla av folk.
Bilderna får tala för sig själva. Kamera: Fujifilm X30, med filmsimulering Velviva.
making länet great again
Malin!
Här anropar din kanske enda vän i striden för utveckling och mot stagnation och sotdöd. Jag är här! Jag har lämnat Shimla i Indien bara för dig, för att hjälpa dig i kampen mot dönickarna, de som går med tummen i spåret.
Din egen myndighet säger alltså nej till ställplatser i Grönhögens hamn. Din egen myndighet förråder dig – länsrådet! – utan att skämmas. Initialt trodde jag det var en fejk news men efter diverse kollar har jag kommit fram till att sanningshalten är ”något så när” – ett mått man får hålla till godo med i dagens nyhetssnårskog där maktberusade struntar i sina förpliktelser och irrar hit och dit och säger de mest förfärliga saker om allt och alla.
Det gör inte du, Malin. Jag mejlade dig i oktober förra året – och du har ännu inte svarat. Du kallar inte mig för oförskämda saker – nej du svarar inte, väl medveten om att din egen myndighets e-postpolicy säger att alla på din myndighet är skyldiga att svara på mejl. Men icke du, eftersom du – temporärt – är högsta hönset och inte vill kalla mig för oförskämda saker offentligt. Du är ett undantag, Malin – bara för att du är högsta hönset och därför kan strunta i regler och göra precis som du vill. Hänger du med i svängarna Malin – i mina logiska och högintellektuella svängar som inte ens Einstein skulle klyka utan att rådbråka en grymtrimmad superdator.
Åter till ämnet, hur ska vi nu ta itu med lymlarna på din egen myndighet, Malin? Bakåtsträvarna, ”det-var-bättre-förr-sekten”, fundamentalisterna som vill återinföra asatron, bygga grottbostäder i rödfyrshögarna på södra Öland och föra Fred Flintstone till hövdingeposten i Kalmar? De som alltså säger nej till ställplatser i Grönhögens hamn! Som säger nej till ställplatser i Degerhamn. Som säger nej till ställplatser i Bläsinge. De som säger nej till att flytta en meter mur ute på alvaret. De som säger nej till allt. De som säger nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!
Vad gör vi med de kräken? Jag twittrade i morse till mina 763 876 876 följare: Lock them up! Lock them up! Gensvaret blev enormt, och mycket snart twittrar jag igen, om vad som helst som far genom min överarbetade hjärna. Kanske om dig, Malin. Kanske om ställplatser. Kanske om turismutveckling – eller sotdöden.
Har talat med Stefan L. Han säger att du aldrig kan bli landshövding. Han mumlade nåt om ” _ _ _den tossan svarar ju inte ens på mejl. Jag mejlade henne i oktober och hon har ännu inte svarat. Nä, vi måste få dit nån med lite stake och som kan det här med mejl – både skriva och svara och som kan skilja mellan en e-postadress och en nätadress. Vi kan inte bara skita i allt och bara backa, backa, backa och säga nej och nej och nej till allt och alla… Jag har en snubbe på lut som verkligen får saker och ting att hända. Han heter Stefan Carlsson – en handlingens man. Tror jag ska ta ett litet snack med honom_ _ _.”
Malin Almqvist! Världen är full av överraskningar. Men mitt erbjudande står kvar – som etsat i titan. Jobba för att dom utser mig till hövding – och jag ska göra dig till länsråd på livstid. Sen kan vi börja jobba för Making Länet Great Again!
din evige vän
Sune Flisa,
ambassadör, filantrop
Sune Flisa som bingoutropare
vid kampanjmöte i Kvinsgröta
under parollen ”Making Öland
Great Again” 15 juni 1977.
Foto: K Conway.
PS. Har i telefonsamtal med gode Stefan förstått att han aldrig vill se dig som landshövding. Fråga mig inte varför.
förenkla slitet med rawbilder
Vi gick delar av Bergstigen i Degerhamn häromdagen. Halv storm och kallt trots sol. Fotografiskt var vädret en mardröm med gigantiska kontraster. Räddningen blev RAW. Många av dagens kameror har möjligheten att ta både RAW- och JPG-bilder, även samtidigt. Har du en sån kamera är mitt tips att använda båda. JPG-bilderna behöver bara mindre ingrepp i nåt bildbehandlingsprogram. RAW-bilderna är värre. Dem måste man slita med för att få stuns i. Å andra sidan klarar RAW det JPG inte mäktar med, exempelvis groteska under- och överexponeringar, stora kontraster, ”förödande” motljus.
Det har aldrig tagits så många foton som nu. Tyvärr har bilder blivit en slit-och-släng-vara. Många foton försvinner, raderas, sumpas på grund av ointresse och okunskap. Mitt tips blir att spara RAW-versionerna och använda – och kanske sumpa – JPG-bilderna. Vad som än händer JPG-bilderna har du en enastående backup i RAW-skotten. Först då bilder sparas på ett säkert sätt blir de historiskt värdefulla – för kommande generationer.
Att spara foton är enkelt. Är du en då-och-då-knäppare kan du lagra i molnet. I exempelvis Google Drive och One Drive kan du gratis lagra 15 GB. För modest slant går utrymmet att utöka nästan hur mycket som helst. Det finns även många andra ”molnaktörer” som för en billig penning lagrar dina foton. Ett tredje råd är dock att välja en av de större och kända. ”Småpotatisarna” kan bli kortlivade och plötsligt ta sin Mats ur skolan utan att säga ett varningens pip. Plåtar du intensivt är dvd och hårddiskar enkla lösningar.
Eftersom RAW kräver mycket mera bildbehandlingsjobb än JPG gäller det att ta vara på de programfinesser som kan underlätta slitet. I mitt PhotoShop CS4 har jag till nedanstående bilder använt det fantastiska och tidsbesparande kommandot Skript. Genom det och egenkonstruerade funktionsmakron kan jag få programmet att göra i stort sett vad som helst – helt utan min medverkan. Jag kan alltså gå och käka middag medan progget exempelvis storleksförändrar, lägger ramar, lägger till copyrightinformation, skärper och spar. Under tiden för en normal middag brukar programmet hinna med ett hundratal bilder. Metoden är mumma för dig som tar många bilder men inte vill lägga allt för mycket tid på bildbearbetning. Med välgjorda makron kan man nå ”nästan lika bra resultat” som i ett helt manuellt jobb.
Tilläggas bör att jag gör en mycket enkel ”förbehandling” – främst nivåjustering – i ett program som heter Bridge. Sen får PhotoShop ta över.
Kommandona hittar du här:
Arkiv
Skript
Bildarbetare (i den kan du lägga in dina funktionsmakron)
Denna bild hade knappast kunnat bli bra som JPG. Men i RAW och med hjälp av en hotshoeblixt blev den verklighet. Som synes är kontrasterna enorma – vilket ger bilden en viss dramatik.
Till Bergstigens dalar nådde inte solen. Där härskade en kall ljusbild med diskreta valörer av blått och grönt.
Jo då, det finns lodräta stup även på ”pannkakan Öland”. Bergstigen vintern 2013 kan du se här.
Längst ned i en av Bergstigens många dalar finns en trolsk vattensamling. För att få lite värme i detta motiv i skugga brassade jag av en kraftig blixt. Den skapade liv i förgrundsgräset och förstärkte vattenglittret.
Sandkullar på Jylland? Nej, Ölandsfjällen kan faktiskt vara så branta att de är svåra att bestiga.
Här var det ”kolkällare”. Men med blixt + RAW blir bilden ok. Bergstigen i vinterkläder kan du se här.
Kan man ha nytta av en blixt på 30 meters avstånd? Ja, som upplättningsljus kan den fungera till och med på ännu större avstånd. Här skapar blixten en intressantare förgrund och gör så att min fru överhuvud taget syns. Utan blixten hade hon förblivit ”sotare i kollager”.
Gröna löv i mars? Ja, men fråga mig inte vad busken heter. Blixt i motljus.
Ett av Bergstigens mest dramatiska partier.
I JPG hade den mörka delen av denna bild sannolikt blivit sotsvart. I RAW finns större möjligheter att få döda partier att berätta nåt…
Tyvärr var vattendjupet denna dag för stort för att genomföra en spontan grottexpedition. Utan blixt hade grottan inte synliggjorts. Nu mätte jag ljuset i bildens ljusaste parti, ställde ned exponeringen ett steg, riktade blixten mot grottan och fyrade av i ett härligt motljus.
Motljus, ja… Nästan alla kullar här är bevuxet slagg från tidigare kalk- och alunbruk som haft verksamhet här.
En av flera fristående kalkugnar utmed stigen. Denna ugnsvägg låg i djup råskugga men fick liv tack vare blixten.
Delar av ugnsväggen har kalvat. Färggrannare kalvar är svåra att finna.
havets hämnd
Människan grävde ur, fyllde upp för bryggor och gjöt pirar. Nu tar havet långsamt tillbaka förlorat territorium i Gräsgårds hamn. Tång, sjögräs och lerpartiklar trycker sig in i de båda hamnbassängerna, sjunker långsamt till botten, grundar upp, återerövrar av människan ockuperat land.
Smackarna ligger precis i gränsen mellan det fria vattnet och ”svartgröten”. En liten tapper rest av en tidigare stor yrkeskår testar fortfarande fiskelyckan – då och då.
Läget är grötigast i den norra hamnbassängen. Att stäva in i denna svartsoppa med en propellerdriven farkost är nog att utmana ödet…
Tånggröten lyser svart, indigo, marinblått och giftblått i den norra hamnbassängen.
Gröten i den södra hamnbassängen går mer i svartvitskala, från gråpappersgrått till nattasvart.
Denna bild av de två hamnbassängerna i Gräsgård passar mindre bra i en turistlockande broschyr om det vackra Öland.
industriell skönhet
Motiv från industrier, fabriker och hamnar har alltid fascinerat mig. Det handlar om pryttlar, manicker och maskiner som utformats med ett enda mål: att uppnå maximal effekt, utan nån som helst tanke på det estetiska. Såna blir ofta överraskande och för utomstående helt obegripliga. Här ser vi delar av Cementas fabrik i Degerhamn. Jag minns en annan miljö med märkliga objekt, hamnen i Simrishamn. Åk dit genom att klicka här.
Så fult. Och ändå så vackert. Den korrugerade plåten har samlat på sig vinddrivna kolpartiklar. Vart leder stegen? Vad är det vi ser? Svar: En cistern med för mig okänt innehåll. Stegen leder till cisternens topp – vad man nu ska där uppe och göra?
Cisterner, rör, slangar, metall, betong, manicker i ett för mig obegripligt sammanhang. Det enda jag vet är att det i slutändan av allt som händer på Cementa blir – cement!
Om man kisar lite med ögonen kan man få för sig att man betraktar en abstrakt målning. Vill du se lite mer av Cementa klickar du här.
utblick
Från hamnen i Gräsgård. Vid horisonten ser vi tornet av kyrkan i Gräsgård. Hur vacker hamnen är sommartid kan du se här. Men den blir mindre vacker i takt med att allt mer tång och sjögräs sugs in i den – och blir liggande kvar i hamnbassängen som en stinkande svart gröt. Du kan se eländet i ett kommande inlägg…
Genom ett långt tele, på ett avstånd av 1 600 meter, färgas det lätta diset ”tvåtaktsblått”. Kyrkans framtoning blir en helt annan än i översta bilden.
tiderna förändras
För två tre år sen kunde nog ingen ana att informationen på biblioteket i lilla bruksorten Södra Möckleby snart skulle skrivas på arabiska. Och så är det: Att spå framtid är svårt.
Jag minns en tidning som gick igenom ett års hela samlade ”se-in-i-framtiden-elit” och dess spådomar om ekonomi, politik, företagande, väder, sport med mera. I stort sett allt blev helt uppåt väggarna fel. Och tur är väl det!
Info på biblioteket i Södra Möckleby. Översättning onödig.
Det välfungerande biblioteket – där ingenting är omöjligt – ligger officiellt i Degerhamn. Det är en av flera lustifikationer som jag som inflyttad inte riktigt förstår. Så är det också med Folkets hus i Södra Möckleby. Det ligger officiellt i Degerhamn!
Fotoljug II
Söder om Cementas fabrik i Degerhamn ligger en radda hus i osvensk stil. De ger mig associationer till det smutsiga och trista livet i nån kolbrytningsstad i Storbritannien. Bilderna är tagna i samma minut som de i förra inlägget; ljuset är alltså detsamma. Jag har inte ändrat något i kamerans inställningar. Förändringarna i framtoning är gjorda i den följande bildbehandlingen: mer blått, mindre gult, lite violett och mer skugga + en kontrasthöjning.
Ok, jag har påverkat bilden. Den har blivit subjektiv. Men jag gillar inte det sätt som kameran ”datorfabricerade” bilden. Är det någon version som ljuger så är det kamerans – se jämförelsebilden längst ned. Som en konstnär gör jag vad jag vill med den. Bilden är min. Den är i mina ögon så nära verkligheten jag kan komma – hur subjektiv den än är.
Tunga, trista, skitiga. Men ändå så vackra! Allt är grått och ockra men observera det blå i ett av fönstren. En underbar kåk i all sin tristess och sotighet. Så sann!
Kolgruva? Nej en modern cementfabrik målad i ”mina” färger. Det skulle vara ologiskt – nästan omoraliskt – att försöka behandla denna typ av foton mot ”ljusa pastellfärger i ett varmt ljus”.
Originalet är mer förljuget än mina bearbetade versioner. Kameran har inte ”orkat med sitt jobb”. Bilden är extremt kontrastlös, underexponerad. Klarhet/briljans saknas och färgerna är alldeles för dämpade. Slutsats: Kameran ljuger alltid!
Fotoljug I
Hjälp! Bimi har gått på grund vid fyren Ingrunden i Degerhamns hamn! Hade Bimi gått med en knops högre hastighet hade fyrtornet krossats. Hur det då hade gått med fyrmästare Nisse von Blink står skrivet i stjärnorna. Nu gick det gud ske lov väl och ingen människa skadades. De materiella skadorna blev dock omfattande. Sjöfartsverket utreder olyckan. – Jag hade en himla tur, säger fyrmästare Nisse von Blink till Östersjönytt. Sträckte jag mej ut över räcket på fyren kunde jag slå näven i stäven på Bimi. Ja, det var i sanning nära ögat!
Ja, så skulle en nyhetstext i en tidning kunna lyda i symbios med ett förstärkande foto. Jag skulle själv tro på storyn. Jisses jävlar, bara några meter från fyren! Men det är dagens fake news. Bimi ligger trygg vid Cementakajen i Degerhamn och fyren står minst hundra meter därifrån. Mellan fyren och bostadshuset i bakgrunden är det ännu längre. Ljuget skapas genom ett lång tele, i det här fallet motsvarande 720 millimeter i småbildsformat. Effekten blir ett kraftigt ihoptryckt perspektiv. Motsatsen uppnås med vidvinkel.
Nedan Bimi från sidan. Vi ser att det är långt till fyren Ingrunden.
den bedrägliga sanningen
Finns sanningen? Självklart inte. Allt är relativt och åsikter om vad ordet sanning står för varierar lika mycket som vädret. Men kameran, då? Berättar inte den sanningen? Nej, kameran är en av de värsta ljugmaskiner människan uppfunnit. Kameran är som människan, manipulativ, ombytlig, både ärlig och oärlig.
Om jag fotograferar i RAW kommer ”döda, anemiska bilder” ur kameran. Nio av tio människor skulle säga att det måste vara nåt fel på kameran. Men så ser kameran verkligheten. För att få nio av tio att i stället tycka att bilden ser bra ut låter kamerafabrikanten en liten dator ”fixa till” bilden – och den blir en JPG-bild. Denna ser olika ut i olika kameramärken, beroende på att människor har olika uppfattningar om hur en ”sann bild” ska se ut. Att den genomsnittliga JPG-bilden ändå uppvisar svagheter beror på att kameran inte rår på många av verklighetens problem, exempelvis för höga kontraster, motljus, färgseparering.
I bilderna nedan – ett stycke industrikomplex – ska jag försöka visa hur min enkla kamera och jag kan ljuga för dig. Observera att de olika versionerna har gjorts på bara några sekunder. Genom ett mer tidsödande och sofistikerat bildbehandlingsarbete kan man uppnå i stort sett vilka ”verkligheter” som helst.
Slutligen: kameror för en tusenlapp tar lika ”sanna och verklighetstrogna/förljugna” bilder som de för 25 000 kronor. Det gäller dock bara vid webbpublicering och ”normala fotograferingsförhållanden”. Tror du mig inte kan du klicka här. De flesta kan inte se några kvalitetsskillnader mellan leksakskameran och proffssmällan.
I några kommande inlägg ska jag skildra några motiv i Degerhamn. Alla bilder är tagna i samma slags ljus vid nästan exakt samma tid på dagen. Men jag har behandlat motiven på olika sätt för att de ska stämma bättre med det som fotona beskriver. Jag ska alltså storljuga!
