mot söder!

Motsol. Mot söder. Schäferiängarna i slutet av mars 2017.

Annonser

roddbåten

ännu mera street photography

Ett sista tips för street photography: Gå med ljuset i ryggen så du får ljus i mötande människors ansikten. Nedan en dos Kalmarskott en kall och blåsig marsdag 2017. Tidigare inlägg om street photography når du genom att klicka här.

i röret…

• Årets garanterat största Ölandsevenemang intensivbevakas av alvarsamt2. Vi syftar naturligtvis på kungaparets förestående besök.
• Det blir mera street photography – från Kalmar.
• Och en film om att leta vatten med slagruta.
• Vi ska också – äntligen – få reda på vad det är som drar på södra Öland.
• Och så blir det lite annat smått och gott… Mest gott.

chansning som gick hem

I går var sista dagen att få solljus i eventuella bilder av Sandviksrevelns norra udde – och det gatt den bildar med Öland. Det blir nämligen tristväder fram till första april, då det blir förbjudet att vandra på Schäferiängarna. Från land går det faktiskt inte att se sundet, det ligger gömt för ögat. Men från en bit upp i luften slår gattet ut i kaskader av glitter och starka färger.

Reveln strax söder om sin norra udde. Trots mars månad utstrålar den ”Söderhavskänsla”. I höst ska vi försöka gå längs hela reveln, från basen i söder till udden i norr. Eventuella havsgenombrytningar får vi vada eller simma över. På horisontlinjen ser du fartyg på rad.

Äntligen – fortsättning…

Efter att jag i går kom på vad det är som drar så hårt på Öland ville jag testa min aha-upplevelse på andra för att få den bekräftad och kanske kommenterad. Man vet ju aldrig, ibland kan man komma på ett slags sanning som långt senare visar sig käpprätt åt skogen. Det tog alltså sex år för mig innan jag förstod. Därför tror jag att även du kära läsare förstår hur lycklig jag blev. Nå väl, jag ringde en kompis som bor här nere i söder. Han är från Stockholm och vi har många gånger suttit och surrat över några kvällsgroggar om Ölands fördelar och Ölands nackdelar. Därför var han mycket nyfiken på min ”så där utan vidare upplevda och av min fru delade sanning om södra Ölands dragningskraft”.

–  Ja, håll i dej nu så ska jag berätta vad jag upplevde i Albrunna lund häromdagen. Jag drabbades av en insikt som nog kan jämföras med dom som vissa människor plötsligt kan uppleva i uppenbarelser eller drömbilder – så starka att dom faller i koma eller börja tala i tungor i den bedrägliga tron att dom har fått kontakt med gud. Och så lade jag ut texten i så enkla meningar som möjligt. Inga överdrifter, inga överkänslor, bara en rak redogörelse för hur jag under några ofattbara sekunder insåg vari södra Ölands oerhörda dragningskraft består.

Min berättelse tog min vän hårt. Jag minns inte exakt hur jag fick till den på slutet, men jag sa nåt om att ”sanningen om Ölands dragningskraft blev helt plötsligt lika lätt att se som stigen på den här bilden in i Albrunna lund”. När jag berättat färdigt satt han tyst i flera minuter med groggen i knät. Så viskade han med svag röst:

– Det är knappt jag kan tro dej, Staffan. Det var något av det allra märkligaste jag hört i mitt sjuttioåriga liv. Precis så känner även jag! Nu behöver jag nåt stärkande…

Därpå tog vi en sista grogg – hans blev ganska stor – och så önskade vi varandra god natt.

Fortsättning följer…

gräs

Vi är på Schäferiängarnas södra ände och tittar västerut.

Det är mycket vatten på södra Öland just nu. Trots det har vi vattenbrist.

äntligen!

I dag förstod jag. Jag har inte fattat det tidigare. Det tog sex år innan polletten föll ned. Sex år! Under dessa år har det legat en ärta i min hjärnsäng och skavt: Vad är det som drar så på Öland?! Ön är inte vackrast. Den är ganska enformig. Ön är inte mer spännande än nån annan ö jag besökt. Tillvaron är ganska platt. Öland är ingen färgexplosion. Nej, naturens palett är dämpad, långa tider ”öststatsgrå”. Är egentligen nånting bättre, roligare eller vackrare på Öland än nån annanstans? Svaret är nej. Men Öland drar lik förbaskat. Och i dag kom jag alltså på varför. Jag kom på det här i Albrunna lund då min fru och jag satt och drack Norrlandsstarkt kaffe, så mustigt att jag fick dra skeden ur koppen med våld. Ja, tänk så det kan gå. Man sitter och gör ingenting och plötsligt kommer förklaringen nedrasande som en uppenbarelse från skyn. Jag förstår ingenting. Jag vet bara att jag nu vet varför livet på södra Öland är värt att berätta mera om. Fortsättning följer…

innan löven förmörkar

Ljuset når fortfarande marken i Ottenbylund. Men snart släcks lampan och formerar en klärobskyr ljussättning bland hjortar och troll, bland smygande fotografer och turister från Jönköping och Japan, från Tyskland och Emmaboda. Ännu så länge kan man ströva i timmar utan att möta en människa – men desto flera hjortar.

Den orörda lundens ljus är svårt att beskriva. Detta foto träffar dock ganska rätt.

Här får imman på objektivet en chans att tillföra bilden ytterligare en dimension. Som fotograf uppskattar jag även sånt som inte ingår i planeringen. 

På vattenbristens Öland är det förvånansvärt blött just nu. Stora delar av alvaret, Schäferiängarna och Ottenbylund badar i vatten. Här en bäck med kristallklart vatten och fin växtlighet.

Snart lövas träden, gardinen dras ned och det stora mörkret fyller skogarna. Då blir det nästan omöjligt att se hjortarna.

Ännu så länge är hjortarna relativt orädda och man kan fotografera dem lite här och var – även med en enkel fickkamera.

vid sandrevelns norra spets

Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…

Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.

Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.

Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln. 

Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.

Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.

Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.

sand

Från Sandviksreveln i Ottenby ser vi mot väster. Reveln sträcker sig 4,3 kilometer norrut. Den går i en vid båge utanför Schäferiängarna. Reveln landar inte riktigt vid sin norra spets. Där får man simma ungefär 20 meter.

Från Sandviksreveln mot nordost. Till höger Östersjön, till vänster viken innanför reveln. Ungefär 600 meter härifrån finns en tio meter bred kanal genom reveln. Jag har dock bara sett denna på kartor. Sannolikt ”lever” Sandviksreveln och ändrar form efter väder och vind.

ser ni det jag ser?

Visst anar man ett grönt skimmer i trädens kronor! Ett ord på tre bokstäver som börjar på v känns mer och mer aktuellt…

dynamik i litet format

Kameran hjälper oss att verkligen se sånt som vi i vanliga fall inte ser, speciellt snabba händelseförlopp. Stenen i bildserien är stor som en basketboll. Vågen som sköljer över den är inte ens en decimeter hög. Ändå blir ”kollisionen” med stenen bildmässigt våldsam – och vacker.

Och så här rullar små vågor in var tionde sekund, dygnet runt och nästan året om. Min lilla Fujifilm X30 brassar säkert av tio bilder i sekunden – och visar oss det vi vanligtvis inte ser.

myrmekokori

Denna växt är ett bra exempel på myrmekokori. Nu ”befarar” jag att en flitig kommentator minns en av mina kommentarer om vissa fotomotiv… 😉

gäddan leker

”När gäddorna leker i vik och vass, och solen går ner bakom Sjöbloms dass, ja då är det vår”, heter det i en av våra mest sjungna snapsvisor. Och även om det inte finns vass i ”gäddkläckeriet” i Parboäng bör de första hongäddorna knacka på dörren där när som helst. Gäddorna går upp i det grunda diket till höger i bild. Till vänster om diket finns den dammlucka som öppnas för att släppa ut ynglen någon gång i juli. I bakgrunden skymtar Grönhögen. Vill du veta mer om gäddvattnet vid Parboäng klickar du här.

roligt yrke i sveriges näst roligaste håla

Nej, Ölandsbladet! Att vara pensionär är inget yrke! Man tar inte råd av yrkesvägledare om hur man blir pensionär. Man lägger inte upp sitt CV på nätet för att sno åt sig ett maffigt pensionärsjobb. Det finns varken yrkesskolor eller universitet som utbildar dig till pensionär. Man är polis eller lektor eller journalist. Vid viss ålder blir både polisen och lektorn och journalisten pensionär – efter genomgång av livets hårda skola. Men den skolan saknar pensionärsyrkeslinje.

På sista sidan av dagens Ölandsbladet uttrycker flera yrkesverksamma personer sina åsikter om Borgholm. En är konsult. En är servitör. De andra är till yrket pensionärer.

I samma artikel klassas Borgholm som Sveriges näst roligaste ställe att bo på. Borgholm näst roligast i Sverige!? Fan, tro´t…

nykomling i hamnen

Jag har inte sett henne tidigare. Snett framifrån ser hon inte mycket ut för världen, men hon mäter faktiskt 88 x 13 meter. Damen ifråga heter Wilson Grimsby. Här ligger hon vid Cementa i Degerhamns hamn.

Hamnen är lugn som en  plaskdamm. Men sjön varierar. Här kan du se hennes systerfartyg Wilson Stadt i hög sjö utanför Coruña vid Spaniens Atlantkust. Kameran är min tidigare lilla kasserade Canon som vaknat till liv igen och tar riktigt bra bilder – om man talar lugnt till den (eller är den också en hon) och inte har för stora pretentioner.

Två dagar senare såg jag att Wilson Grimsby låg vid kaj i Kaliningrad. Då hade Envik, på bilden ovan, ankrat upp utanför Albrunna. Hon såg rätt tungt lastad ut. Sannolikt inväntade hon lite svagare vind för att backa(!) in i Degerhamns hamn, en manöver jag tidigare berättat om i föregångaren till denna blogg, alvarsamt. Den når du genom att klicka här.

mera street photography

Street Photography kräver en del mod. Ute på stan måste du gå nära motiven. Och hemma igen får du inte banga för att beskära kraftigt. Ofta karvar jag bort mer än halva bilden. Bildformaten kan bli spännande. Eftersom man fotograferar ”utan att lägga sig i” måste man hitta de rätta kamerainställningarna för att få ”säkra bilder”. De ska vara rätt exponerade. Och fokus ska träffa rätt bilddel. Och allt hänger på nån sekund; du får aldrig tillfälle att ladda om.

Min Fujifilm X30 går att ställa in på ett visst ISO-tal som vid behov automatiskt höjs till en av mig bestämd övre gräns. För denna bildserie valde jag 800 ISO. I kommandot bestämmer jag också längsta slutartid, här 1/125 sekund. Alla bilder nedan är tagna med slutarautomatik vid bländare 2,8. Exponeringstiderna ligger ofta på 1/500 sekund eller kortare, vilket kan behövas då jag ofta skjuter gående – eller med lätt panorerande kamera. Det är inte ofta man lovordar en liten sensor, men i det här fallet gör jag det: Den ger bra skärpedjup även vid stora bländaröppningar.

Hur är livet i Kalmar en småkylig vinterdag i mars 2017? Bilderna berättar…

street photography

Ibland finns inget bra svenskt ord för något man vill skriva om. Det svenska ordet gatufotografi låter som om man fotograferade gator, vilket är helt missvisande för begreppet street photography, ett av de intressantaste sätten att fotografera: det spontana, utan uträkningar och planering. I mitt eget fall vill jag lägga till ”utan att titta i sökaren”, vare sig den är optisk eller består av en display på kamerans baksida. Ord som tur och slump gör jobbet lotteribetonat, en av hundra bilder är värd att jobba fram till färdigt foto.

I några kommande inlägg ska jag försöka skildra folklivet på Kalmars gator. Det krävs nämligen människor för att street photography ska bli levande – och i enstaka fall bli en spegelbild av det samhälle vi lever i just nu. Att ägna sig åt street photography på Öland denna årstid skulle innebära ”milslånga promenader med chans att stöta samman med en människa – en”.

Tips nummer ett:
Välj en lämplig kamera. Den bör vara liten och gärna svart för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Objektivet bör vara en rejäl vidvinkel och kameran bör kunna ställas in för tyst exponering. Den bör dessutom kunna ta flera bilder i sekunden – under minst fem sekunder. Min lilla Fujifilm X30, som jag också använder vid kitefotografering, är idealisk. Den är i det närmaste ljudlös, tar foton som en kulspruta och har ett enormt säkert och snabbt fokus- och exponeringssystem. Och bilderna blir ruggigt skarpa. Kameran kan lämpligen hänga fram på bröstet i en nackrem. Riktning av kameran och exponering görs helt på känn – utan att titta i nån sökare, ofta även utan att titta på motivet. Det kan nämligen ”löna sig” att titta på annat än motivet för att avleda uppmärksamheten på dem du fotograferar.

Tips nummer två:
Fotografera i svartvitt. Det renodlar motivet. Street photographys kännetecken är frånvaron av ”eftertanke och skönhetssökande”. Pang på betan! ska det vara. Så här ser livet ut! Inget förskönande, inga effekter!

Nedan visar jag några street photography-bilder från Kalmar. Flera kommer…

söndag morgon i södra möckleby

Självporträtt framför byns tidigare posthus.

Söndag. Minusgrader. Jag låter solen värma på en aning innan jag går ut strax före 07. Vindstilla. Det är tyst i byn. Södra Möckleby ligger och drar sig. Inte en människa ute. Jo, en: Matte till Sumo, den lilla vita hunden. Här och var ligger lite snö. Lägger jag örat intill hör jag hur den pratar när den smälter. Jag möter en bil under den timme jag flanerar helt planlöst genom min by – kontrasternas by. Om några månader kommer här att krylla av folk.

Bilderna får tala för sig själva. Kamera: Fujifilm X30, med filmsimulering Velviva.