Månadsarkiv: maj 2017

ölands minsta hamn?

Hamnen ligger i norra Grönhögen, väl dold nära golfbanans hål nummer ett. Är den inte minst på Öland har den i alla fall Ölands smalaste inlopp där svanarna på bilden är på utgående. Eller?

Den lilla hamnen ligger vägg i vägg med sjön nedanför gamla Ytongfabriken. Hela detta område mellan den stora hamnen och golfbanan rekommenderas den som är nyfiken. Här finns industrihistoria, vackra vatten, fåglar, konst och bländande horisont.

Från den lilla hamnen kan man gå denna landremsa ned mot den stora hamnen. Till vänster sjö, till höger hav.

Annonser
Taggad ,

icke sten på börda, men väl på bord

På vårt stambord nere vid havet i Albrunna hade någon lagt ett dussin märkliga stenar. Det var bara att ta fram kameran och börja plåta.

Nej, det är inte ett nygräddat rågbröd utan en sten så hård.

Den vackert rödskimrande stenen till vänster har porer som för tankarna till hud.

Mjuk som sammet. Mot denna sten har andra stenar legat och slipat i årmiljoner. Lägg märke till de små hålen till vänster.

Är denna sten en miljon år? Eller tio miljoner? Jag vet inte. Men jag vet att det nästan är omöjligt att ”ta in” såna tidsrymder.

Av alla märkliga stenar på bordet tog nog denna priset. Men när jag lyfte den kändes den lätt. Den var en rot.

Taggad

MMM = Motormännens medier

Snart orkar jag inte öppna en lokalblaska. Är det inte bränna gummi så är det nostalgiska mopedträffar, bilträffar, putsat – ju blankare desto bättre. Avgasrök går hem – från gamla moppar eller trimmade monsterbilar spelar ingen roll. Det är amerikanare, raggarnostalgi, veteranbilar för halva prenumerationsslanten. Och snart kommer de devota reportagen om kungen bakom ratten. Jag lovar, skicka en inbjudan till en lokalblaska om ”blanka bilar” så kommer dom lika säkert som att Sune Flisa snart byter tidning.

Sune Flisa
ledar- och kulturskribent
Taggad ,

invasion pågår

De kommer i stora flockar. De invaderar ön. De pilar än hit, än dit, på alvar och längs kuster. Nej, vi talar inte om gräshoppor. De kallas turister och är Ölands viktigaste inkomstkälla. De skådar fågel och blomma, vandrar och njuter av livet. Alvarsamt2 begav sig till ICA i Södra Möckleby för att ställa några enkla frågor.

Magdalena och Christian är sambor från Kungälv. De är här för att skåda fågel. Det är deras första Ölandsbesök, de kom i torsdags.
– Vi får tre dagar här, berättar Magdalena. I dag var vi i Ottenby. Där såg vi bland annat ringmärkning av en svarthätta. Det bästa med södra Öland är naturen. Och blommorna. Visserligen är det torrt och platt men den växtlighet som finns är skir och fin. Vi har sett orkidéer, men fråga mej inte om sorter. Då måste jag tjuvkika i min bok, skrattar Magdalena. Det enda negativa med södra Öland är blåsten.
Christian uppskattar fågellivet och det sociala kontakterna inom fågelskådargruppen.
– Vi umgås inte direkt men utbyter råd och erfarenheter och har skoj. Under eftermiddan ska vi till fågelsjön i Degerhamn och senare i kväll till ett annat ställe som jag glömt namnet på. Där ska vi se nattskärror, förhoppningsvis. Vi kommer gärna tillbaka till södra Öland – om några år.

Anna med sambo Fredrik är semiölänningar; de har hus i Hammarby på sydvästra Öland. Annars bor de i Västervik.
– Livet här är lugnt och skönt och soligt med många blommor på alvaret, säger Anna. Vattnet kan vara problem, vi har brunn och sinar den vet jag inte vad vi ska göra…
Fredrik uppskattar odlingslandskapet.
– Naturen här är speciell. Här är inte alls platt och kargt, bara man tar sej tid och tittar hittar man liv och rörelse i vartenda vrå. Jag gillar fåglar men är ingen ornitolog. Jag prickar inte av arter, utan ser det jag ser. Vi såg en gång häckande biätare i Ottenby, som normalt häckar i Sydeuropa och Nordafrika.
Anna bryter in.
– Dom var väldigt färgglada. Gula, gröna och röda och stora som en koltrast ungefär.
Fredrik:
– Det blir mera fågelskådning nu. Och lite trädgårdsjobb. Det kommer man inte ifrån.

Marianne bor i Stockholm.
– Vi är här en vecka på våren och en vecka på hösten – varje år! Vi tittar mest på fåglar. Det jag framför allt uppskattar på södra Öland är naturen, fåglarna, växterna. Och alvaret! säger hon högt medan hon öppnar bildörren och skyndar in till ”gubben” i bilen…

Björn får klassas som semiturist, eftersom han har hus i Smedby norr om Södra Möckleby.
– Jag deltar lite grand i byns aktiviteter. Gillar det öppna landskapet. Vi är här mest på våren och sommaren. Under det här besöket har vi hunnit med en del trädgårdsjobb. I morgon bär det av hem till Halmstad igen.

Taggad , ,

till havs

En fotografiskt omöjlig bild som med viss förlåtande inställning blir möjlig. Vid horisonten: Sverige.

Tony vann på knock

Ibland förstår man ingenting. Jag tänkte mig att första ledtråden i denna tävlingsomgång skulle vara så svår att det inte fanns en chans på miljonen att nån svarade rätt. Och så går Tony och gör det! Jag blev helt perplex då jag såg att han svarat Hagby. Hur bär han sig åt? Är han dopad? Är han ett geni? Eller har han bara tur? Nej, det är skicklighet. Alvarsamt2:s hela redaktion bockar och niger.

Tony blev den andre mannen i världshistorien att vinna en omgång av Vart är vi på väg? Den förste blev Jernis – och enligt rykten förändrade den segern hela hans liv. Han badar i stålar, han skriver autografer var han än går och alla vill skjuta en selfie med den Jernman som räddade den manliga äran vid den tidpunkt då hela manssläktet var på vippen att gå under. Jernis blev legendarisk och Tony följer nu upp med en lika makalös insats. Grattis, Tony. En medalj i ädlaste kattguld utdelas småningom, dessvärre postumt. Men ändå!

Lösningen, texten inom parentes är bara allmäninformation; den hör inte till lösningen:

Frånbyn är Gärdslösa. Där finns kyrka. Där föddes skalden Erik Johan Stagnelius (1793). Han skrev sånger om olika militära slag, exempelvis Waterloo (1815, där Napoleon besegrades). Ivar kör söderut från kyrkan, tar av höger, tar av höger igen och styr mot svaret Hagby.

Hilding Hagberg var ledare för kommunisterna. Han var även chefredaktör för tidningen Norrskensflamman under 17 år. Hagberg och Hagby inleds med samma fyra bokstäver. Målet var alltså Hagby.

Nästa tävling kör vi runt mitten av juni.

Taggad

marin långbänk

Grönhögens hamn från norr mot söder. Vid horisonten till höger anar vi fyren Långe Jan där Öland tar slut. Inne i hamnen ser vi en gammal smack ligga i slipvagga. Men det är inte vilken smack som helst. Hon är en gammal dam som genom sin nuvarande geografiska position är på väg att utvecklas till en politisk långbänk i Mörbylånga kommun – en marin sådan. Man räds upphuggningskostnader på upp mot modiga 100 000 kronor.

Här är hon på nära håll, Eliana. Under flera år har hon blockerat rampen för exempelvis Sjöräddningen. Ingen har lyckats få bort henne. Det snackas om att politikerna nu ska vända sig till farbror Kronofogden för att få hjälp. Ibland undrar jag hur småttigheter kan tillåtas ta så mycket tid och skapa så mycket byråkratiskt tjafs. Politisk handlingsförlamning kan ta sig många uttryck. Dramat fortsätter alltså. Ska det pågå ytterligare några år, eller kanske till och med decennier? Den som lever får se.

Taggad , , , ,

svår tävlingsomgång

Hittills har bara tre svar kommit in i tävlingen Vart är vi på väg? Omgången kan kanske därför klassas som ”den hittills svåraste”. När detta skrivs återstår drygt 15 timmar av tävlingstiden. Ett krävande kändisliv väntar eventuell vinnare…

Taggad

vart är vi på väg? 1 poäng

1 poäng

– Så snart jag kommer till den här byn tänker jag på den där kommunisten, säger Ivar till sina medresenärer.

– Varför gör du det? frågar Ingvar Charm-Knubbendorpf som har tagit fem värktabletter mot sin huvudvärk och dimsyn. Jag skulle aldrig ha börjat med MMA, stönar han.

– Byns och hans efternamn inleds ju med samma fyra bokstäver, säger Ivar Sturskwalt och tvärnitar. Vi är framme, gott folk?

Och frågan är då i denna sista ledtråd, var är vi?

Taggad

Ottenbypromenad

För en dryg vecka sen gick vi stigen ned mot ”kanontornet” i Ottenby. Men det gick inte att hitta. Vi stötte på ett par i kamouflagekläder med kikare stora som just kanoner och frågade om de kände till var kanontornet låg.

– Kanontornet!? De e ingenting att se, sa mannen barskt.

– Jaså, inte.

– Nä, för det e inget torn, bara ett litet värn.

– Ok, men vet du var det ligger?

– Som jag sa, det är ingenting att se! Och så gick de.

Det finns sålunda fortfarande saker att hitta på södra Öland.

Härlig grusväg ned mot kanontornet.

Trädskulptur av det muskulösa slaget.

Vatten som kommer att bli allt viktigare på södra Öland. Snart vet vi inte vad regn betyder.

Det ligger flera värn utmed vägen.

En av två ingångar, ordentligt låst.

En skabbräv la sig här för att dö. Stanken var förfärlig.

Ett vackert hus som smälter fint in i miljön.

Men det röda ”paketet” hör inte hemma här. Det borde nog ha placerats på ett industriområde i stället. Den som släpat hit det borde få ett ”kreativt straff” – som en domare i USA faktiskt utmäter. Kanske ”att med mejsel och skiftnyckel skruva ned hela paketet och lasta det på en långtradare för transport till skroten.”

Säg, vem som skönast i världen är?

En magnifik rotvälta. Vad jag förstår får såna ligga kvar. Det borde gynna insektslivet.

Även den största kan gå sönder.

Saltstenar för giraffer? Eller älgar? För en hjort når väl inte så högt?

Nere vid Schäferiängarna går en spång ned till stranden. Den får man gå på även nu då det råder tillträdesförbud för ängen.

Träd på land, träd i vatten.

Verk av skogsarbetare på gott humör.

En katt bland hermelinerna. En vacker sådan.

Kanske blixten ville klyva just det här trädet ända ned till marknivå?

En vacker gammal skylt som för länge sen avslutat sin uppgift som informatör.

Det ser ut som is på vattenytan, men är nog pyttesmå växter, kanske alger som bildar gråvita skikt på ytan.

Taggad ,

vart är vi på väg? 2 poäng

2 poäng

Målbyn ligger bara knappt tre kilometer från där Hilding, förlåt Ivar, tog av höger för andra gången.

Taggad

gå nära!

Det gäller inte bara vid makrofotografering, utan nästan alltid: Gå nära! Vare sig det gäller porträtt eller blommor blir bilderna intressantare ju närmare du går. Den här lilla violen överlever i den nästan obefintliga jordmassan mellan två stenplattor på vår altan. Den är runt en centimeter stor. Naturligt ljus som jag avsiktligt skärmar av från blommans vänstra del för att skapa mer dramatik. Kamera: Fujifilm X30. Fotograferingsavstånd: två centimeter.

En döende tulpan, den sista med kronbladen kvar i vår lilla rabatt. Dagens kompaktkameror blir allt bättre på att ta makrobilder. Jag får snart en sprillans ny kamera, en Olympus Tough TG-5. I den finns till och med ett mikroskopläge. Den lilla världen blir allt intressantare. Jag återkommer med en kamerarecension småningom. Kamera: Fujifilm X30.

Samma tulpan någon dag senare. Livet är kort – även i blommornas värld.

Taggad , ,

vart är vi på väg? 3 poäng

3 poäng

Redaktionens vaktmästare, Ivar Sturskwalt, kör redaktionsbilen i dag. Ivar betraktas av många som den ende redaktionsmedlem med förståndet i behåll. Han är dessutom en säker rallyförare, vann tillsammans med Sune Flisa som kartläsare det krävande loppet ”Södra slingan” på Öland 1961 i en hårt trimmad SAAB 95, samma kärra som vi i dag ger oss ut i på det vackra Öland.

Även Lina ”Luggo” Casparin och Ingvar Charm-Knubbendorpf, reportrar med specialisering mot sociala medier, respektive allmänreportage, är med på resan. Ingvar har lite dimsyn i dag men Lina är pigg som alltid. I dag har hon fotograferat ett kokt ägg och lagt ut på sin blogg ”Det ljuva livet”. Hon har också skrivit en förklarande text till fotot, ”Så här kokar du ditt ägg sjukt enkelt medan du lägger sjukt sköna slingor”. Lina har nästan en halv miljon följare på bloggen, alla med rösträtt.

Ivar lägger lugnt i ettan och ger gas. Motorn hackar betänkligt och komforten här i baksätet är inte mycket att skryta om för mamma och pappa. Men vi är på gott humör när vi startar från kyrkan i den här byn, som väl kan betraktas som ”ett poetiskt centrum beslöjat av sånger om exempelvis ”Waterloo”. Men tro nu bara inte att ABBA är inblandade. Eller Stikkan!

Eftersom kärran inte varit på service sen 1965 åker vi inte långt. Efter bara några hundra meters färd söderut tar Ivar av till höger. Efter ytterligare ungefär lika lång sträcka tar Ivar höger igen. Det känns logiskt, ity vi alla vet att han är lite högervriden. Men det var sannerligen inte han som under många år umgicks med sin flamma i norr och vars efternamn… Nä, nu var vi på väg att säga alldeles för mycket!

Tror du att du vet vilken ort eller by vi är på väg till? Svara då med kommentar – men endast med ortens namn, ingenting annat. Lycka till!

PS. Det rätta svaret avslöjas först morgonen efter sista tävlingsdag.

Taggad

vart är vi på väg?

Du är väl beredd? I morgon bitti – exakt 44 sekunder över 8 – läggs första ledtråden ut i tävlingen Vart är vi på väg?

Vill du vinna ära och evig berömmelse är detta tävlingen för dig. Dessvärre har den visat hur klent det är med männens intellekt. Endast en tävlingsomgång har vunnits av en man. De övriga 14 av kvinnor. Vinner en man denna gång har följaktligen redaktionen att hantera en världsnyhet av gigantiska dimensioner, sannolikt större än nån av president Trumps kvackande grodor.

Slutligen en varning: Dopade deltagare kommer omedelbart att diskas.

Taggad

albrunna lund från flera vinklar…

Hundra meter in i Albrunna lund väljer man att gå mot Norra eller Södra ängen. Denna gång valde vi den södra.

Stigen är smal och växtligheten frodig. Vissa sträckor går man under lövtak.

Den har vuxit sig meterstor trots det relativa dunkel som råder här.

Men det kommer att bli ännu mörkare utmed denna stig. De höga träden har ännu inte slagit ut.

Typisk vy av stigen.

Albrunna lund är inte bred, här bara något hundratal meter. Nere i högra hörnet skymtar alvaret, upptill ser vi åkrarna mot väster och Kalmarsund.

Vi tittar åt sydväst.

Vy åt nordväst. Längst till höger Cementas höga skorstenar.

Här mynnar den smala stigen ut på den äng som avslutar södra slingan av lunden.

Samma äng som ovan men i ett annat perspektiv. Alvaret väntar till vänster om muren.

Från vänster: Alvaret, ängen, lunden, åkrarna, Kalmarsund. Om man slår sig ned vid bordet kan man njuta av en nästan hundraprocentig tystnad.

Ängen mot väster. Här, i början av maj, hade de höga träden ännu inte slagit ut. De tuvor du ser på ängen är alla stånd av arontorpsros.

Arontorpsros eller våradonis. I Sverige finns den bara på Gotland och Öland. Den slår endast ut i solsken, nattetid ”blundar” den. Mycket giftig.

Nästan halvmeterhögt bestånd av arontorpsros. Personligen tycker jag inte att den är vacker, snarare originell.

En av de många tusen gullvivor som finns både på ängen och utmed stigen. Och som allt växande är strävan uppåt, uppåt, uppåt…

Mot norr ser vi Kalmarsund och Cementa till vänster. Längst till höger Cementas kalkstensbrott med sina lodräta borrade och sprängda bergssidor.

Taggad ,

I övermorgon…

Läsartävlingen Vart är vi på väg? gör comeback. Tanken är att köra tävlingen två gånger i månaden, runt den 1 och 15. Det blir sex tävlingsdagar per månad. I övermorgon publiceras första ledtråden av tre i omgång ett. Reglerna är som tidigare.

  • Du får endast lämna en enda kommentar under de tre på varandra följande tävlingsdagarna.
  • Du svarar alltså med kommentar och det gäller att vänta tillräckligt länge för att hitta ”ett rimligt rätt” svar. Det svåra är att avgöra vad som är just ”tillräckligt länge”. Sölar du för mycket vinner nån annan. Är du för snabb riskerar du att svara fel.
  • En ledtråd läggs ut exakt klockan 08:00 tre dagar i rad.
  • Både start och mål ligger på Öland – men det är endast målet du ska gissa.
  • Svara ENDAST med målbyns namn, inte varifrån vi åker eller hur du kom fram till svaret.

I övermorgon onsdag klockan 08:00 ställer vi frågan: Vart är vi på väg?

Taggad ,

barn ser på världen

I värmestugan nere vid fyrplatsen (Långe Jan) hängs det då och då upp nya barnteckningar. De gör mig alltid på gott humör. Vilken berättarglädje – utan hämningar! Några av dem visas nedan utan bildtexter.

Taggad

vart är vi på väg?

Tävlingen Vart är vi på väg? – som jag körde i alvarsamt – återuppstår inom kort här på alvarsamt2. Om du glömt hur den var utformad kan du minnas här.

Det enda du som deltagare måste tänka på är att bara svara med det ortnamn du tror är lösningen. Endast det! Ett enda ord, alltså. Svaren lämnas som kommentar. Trimma nu hjärncellerna och var beredd med de snabbaste fingrarna på tangentbordet. Är du smartast på Öland – eller kanske i hela Sverige? Eller i hela världen!? Snart kan du visa det i ett enda ord. Snart blir det blodigt allvar. Snart…  😉

Taggad

träby borg – tre borgar i en

Den är inte lik någon annan borg vi har sett på södra Öland. Den är inte en. Den är tre, Träby borg norr om Solberga vid Torngårdsvägen mellan Södra Möckleby och Torngård. Träby borg är lite knepig att hitta. Det finns inga skyltar som visar vägen och borgen är så pass låg att man ser den först på nära håll.

Enkel vägbeskrivning: Tag in mot Träby i Solberga. Kör till vägs ände. Kör inte in på nån gård utan parkera på p-plats till vänster. Fortsätt gå denna väg. Efter tvåhundra meter viker vägen skarpt åt höger. Efter ytterligare tvåhundra meter tar vägen slut och man får gå utmed sidan av ett större fält till vänster. Efter ytterligare 200 meter ser du ett stort stenröse på en lägda. Gå snett vänster över lägdan mot en grind. Från grinden leder en traktorväg raka spåret mot borgen. Efter ytterligare 150 meter är du framme. Och det är en vacker syn som möter dig!

Träby borg liknar inga andra borgar på Öland. Den är stor. Och den har en märklig form. Vi ser den här mot norr.

Vad vi förstår är de tre borgarna de som på bilden är markerade med grönt, gult och blått. Den vita markeringen torde vara ruinerna efter ett sentida hemman. Det ska ha anlagts i slutet av 1700-talet och haft namnet Christineborg.

Entrén till borgen på traktorvägen mellan de två åkrarna. Lövträden står ännu kala i april, vilket ger bättre överblick av borgen. Denna plats är en av få på södra Öland som vi upplevt som ”helt utan störande trafikljud”. Här är verkligen tyst, vilket förstärker känslan av att vi besöker en magisk historisk plats… 

När man går innanför borgmurarna förstår man inte helt idén med formen. Murarna går lite hit och dit över de gräsbevuxna, nästan parklika ytorna. Största delen av murarna har rasat men några korta sträckor är ännu i dag intakta. En stor och vacker snok fick oss att undra vad den gjorde här. Snokar vill ha vatten och här var torrt som snus. Men vi hittade senare en liten vattensamling strax utanför murarna. Den räcker för snoken, som såg välmatad ut!

Borgarnas diametrar är mellan 44 och 66 meter. Den mellersta anses bäst bevarad. Murarna är byggda i kalksten.

Murarna är låga i dag, eftersom de rasat under de kanske 1 500 år som gått sen de byggdes. I sin prakts dagar var murarna 7-10 meter breda!

Nu i maj skulle man nog bara se gröna trädkronor i detta perspektiv. De tre sammanbyggda borgarna ligger i nordost-sydvästlig riktning.

Vi vet inte men den nedre delen  av stenformationen kan kanske ha varit en brunn en gång i världen.

Den senaste jordbrukstekniken har danat fälten som omger borgen. Jordbruket under folkvandringstiden, då borgen byggdes nån gång mellan 400 och 550 år e Kr torde ha varit mycket enkelt. Men man vet att människan redan för 6 000 år sedan började med åkerbruk och boskapshållning i vårt lands sydliga delar. Tanken svindlar. 6 000 år… Det är 200 generationer!

Av de enorma murarna finns i dag bara små ynkliga rester.

Johannes Haquini Rhezelius, svensk arkeolog och byggnadsantikvarie, berättade 1634 att det fanns 30 husgrunder i den nordöstra borgen, 32 i den mellersta och 14 i den sydvästra. I dag syns bara någon enstaka av dessa, som denna.

Den här flera meter breda gluggen har troligen varit en av portarna i borgen. Men sannolikt var den betydligt trängre då det begav sig.

Sedan de murar vi ser här byggdes har det gått mer än 1 500 år och 50 generationer bönder har plöjt och sått här. För dig som vill se ännu mer in i historien kan vi tipsa om ett gravfält ett par hundra meter sydost om borgen med tio synliga runda stensättningar.

Taggad ,

länet i sorg

Vi har mottagit en rykande aktuell not från vår käre medarbetare Sune Flisa, just nu stående frackklädd utanför residenset i Kalmar:

———————————————————————————————————————

Precis uppklädd och beredd att låta mig sväras in som landshövding i Kalmar län nås jag av det dystra beskedet att jobbet gått till en helt okänd Thomas Carlzon, som knegat 45 år på IKEA. Alla som försökt skruva ihop bokhyllan Billy vet hur gränslöst svårt livet kan vara, och hur underbart det vore att få säga Ingvar Kamprad några väl valda ord mellan fyra ögon. Nu ska alltså IKEA-Carlzon ge sig på det hopplösa kneget att skruva ihop de spretande läns- och landskapsdelarna! Till det krävs säkert mycket längre tid än 45 år.

Stefan Löfvén har åter svikit mig. Jag kommer aldrig att glömma det. Precis som Ingmar Bergman för jag bok över svikare och motståndare. Han kallade sin Dämonboken, med ä! Den som hamnade där var livstidsdömd. Min bok heter helt enkelt Straffregistret.

Härmed utlyser jag tre dygns länssorg.

Nu kallar Shimla och årets största torgmarknad. Där ska jag sälja en av mina åsnor. Han heter Löfvén.

——————————————————————————————————————–

Så långt Sune… Vi förstår gode Sunes bittra reaktion, ity han kämpat många månader med att uppvakta vår statsminister för att få länet att fungera igen. Detta kunde, enligt Sune, bara bli verklighet genom att han Sune Flisa utnämndes till landshövding.

Sinekuren går nu till en annan. Ja, sånt är livet. Vi kan bara hoppas att gode Sune kommer på fötter igen, ty nya möjligheter väntar runt hörnet: Carlzon är bara tillsatt på futtiga tre år!

Alvarsamt2:s redaktion lyfter på hatten för Thomas Carlzon och önskar honom lycka till.

 

Allan von Kompost
redaktionschef
Taggad , ,

i lunden den sköna

Vi gick söderut i Albrunna lund. Det är som att gå i ett svenskt Amazonas. Den smala leden har lövtak, man är beredd på att möta ett vilddjur bakom nästa krök på stigen – eller åtminstone en älg, som faktiskt gästspelar här då och då. På marken fann vi gul- och vitsippor, gullvivor och minst 50 tuvor arontorpsrosor. Och lunden genomsyras av en befriande tystnad. Längre inlägg kommer inom kort men först ska vi till Träby borg, den kanske mest udda på hela Öland. Du hänger väl med!? 

Taggad , ,

njut av det stora i det lilla

Många av dagens relativt enkla kompaktkameror går att använda för makrotagningar. Några modeller närmar sig till och med avbildningsskalan 1:1. Det du ser är den lilla knopp som om tre eller fyra månader har förvandlats till ett moget Åkeröäpple. Knäpp och förundras! Fotot är taget på fri hand i ganska rivig vind på 1/200 sekund och bländare 5,6 vid 100 ISO med en Fujifilm X30. Jag hade kunnat komma ännu närmare men skärpedjupet hade då blivit minimalt utan stativ. Så jag valde ett modest avstånd. Så är det ofta då man fotograferar, man får det sällan precis som man vill. Naturens konstruktioner och krafter sätter gränser, liksom ljuset – och för all del – den egna akrobatiska förmågan. Och envisheten! Fotot är bra men inte fulländat. De ljusa delarna på knopparnas ovansidor är utbrända. I en JPG-bild som denna är det omöjligt att få dem helt korrekta, hur mycket bildbehandlingsjobb du än lägger ned. Jag kan skylla på att ljuset var oerhört kontrastrikt. Men det gör inte fotot bättre. Här borde jag ha försökt jämna ut kontrasterna med en upplättningsblixt. Men det är lätt att vara efterklok. Bättre är att inse att man som fotograf nästan alltid måste söka den lämpligaste medelvägen bland olika utmaningar och svårigheter. Det helt perfekta skottet skjuter du kanske bara en gång i livet.

I dag torsdag kom värmen och äppelblomman slog ut redan under tidiga morgontimmarna. Den här gången inväntade jag ett litet dismoln för att mildra konstrasterna – och inga områden i bilden blev utfrätta. En fotograf får aldrig ge sig.

Taggad

grönhögen

I mitten Ytongs gamla fabriksbyggnad i vilken Art Factory håller till. Till vänster sjön på golfbanan och längre in i bilden stenbrottssjön. Vid horisonten ser vi också Östersjön på andra sidan Öland.

Taggad , ,

redaktionen – namn för namn

I morse kastade vi in vårt nya stjärnskott i händelsernas centrum, Alice Asterisk-Danielsson-Puttman. Alice jobbar på ekonomiredaktionen och kommer att skriva ledare och ekonomiska analyser. Alice Asterisk-Danielsson-Puttman är inhyrd från känd Washingtontidning, som vi dessvärre måste hålla hemlig. Alice jobbar hos oss så länge redaktionskassan räcker.

 

Vi finner tillfället rätt för att även presentera de andra skarphuvudena på redaktionen. De är:

Allan von Kompost, redaktionschef och ledarskribent som även skriver om konst och fotografering. Har en lådkamera Baldak-box från 1930, som han anser ”slår allt annat i kameraväg”.

Sune Flisa, presentation onödig. För nytillkomna läsare kan vi dock berätta att gode Sune är vår Indienkorre, filantrop och kulturreporter i ämnena strupsång och magisk dans.

Ingvar Charm-Knubbendorpf, allmänreporter med förflutet inom MMA, tyvärr ofta sjukskriven för huvudvärk och dimsyn.

Siri Sirlig, kulturreporter, bevakar även hovet och religiösa frågor. Har stort porträtt av både drottning Silvia och Jesus på sitt arbetsrum.

Margaretha Robbing, så-beter-du-dig-krönikör som garanterar att hon aldrig har rapat eller fisit offentligt.

Laurha Porthin von Weshenstråhle, allmänkrönikör med inriktning på överklassfrågor.

Hugwald Claes Andersen, kallad H C Andersen, sagoförfattare, skriver även om trolldom, italienska viner och kommunpolitik.

G W Restorin, kriminalreporter med specialämnet misslyckad kommunpolitik. G W skriver även om tomt och trädgård. Kommentarschef vid tävlingen Vart är vi på väg?

Lina ”Luggo” Casparin, bevakar sociala medier – frågor om skönhet, läppstift, tamponger, serviser och dasspapper. Fotar all mat hon äter och lägger ut på nätet.

Larsa Marsipin, sportreporter med ansvar även för utrikesnyheter, främst norr om polcirkeln.

Doris van Blank-Dorehage, kassörska som hittills nobbat alla förskott, utom ett – ett mångmiljonförskott till Sune Flisa 2016 för att skriva boken ”Sanningen”.

Ivar Sturskwalt, vaktmästare.

Chefredaktörposten är sedan långliga tider vakant. Vi hittar ingen med de rätta kvalifikationerna.
Ansvarig utgivare vågar vi inte ha.

 

Allan von Kompost
redaktionschef
Taggad

miniledare: En lek med ord

Ordens betydelse har stor betydelse för hur man uppfattar en beskrivning, ett förlopp, ett tillstånd. En krigsrubrik i pappersversionen av Östra Småland i dag lyder: ”Rekordvinster för kommunerna i länet”. Påståendet är riktigt om man menar att alla går med överskott. Men vinst? I mina öron är det detsamma med vad man som producent/företagare/entreprenör skapar i nåt slags produktion efter att man betalat produktionskostnaderna. Det som blir kvar kallas vinst.

Kommunerna skapar ”ingenting” som ger färskt klöver i kassan. Inte heller staten är särskilt pekuniärt produktiv. Kommunerna tar pengar från oss i skatt – och får hjälppengar av staten, som i sin tur fått in sina pengar i skatt – också från oss. Det vore därför ”sannare” att påstå att kommunerna dragit in så mycket slantar i skatt och statsbidrag att man nu har fått stora överskott.

Den naturliga följdfrågan måste bli: Varför har man tagit ut så hög skatt när man fått så mycket i statsbidrag? Har man brustit i det man ska göra när man fått så mycket över? Ska vi som betalar skatt glädjas över att vi betalar för mycket i skatt? Ska inte pengarna användas till kommuninvånarnas bästa i stället för att lagras/noteras som överskott?

Östran skriver: ”Men resultatförbättringen handlar nästan enbart om utökade bidrag från staten. _ _ _ Utan dessa bidrag skulle det i många kommuner inte bli något förbättrat resultat. _ _ _ Och ökningen beror till största delen på ersättningar för flyktingmottagande”.

Det som först ser ut att vara en positiv och stärkande nyhet är alltså en ganska trist och glåmig historia. Utan skattehöjningar, effektiviseringar och ännu större statliga bidrag skulle kommunerna knappt gå runt.

Alice Asterisk-Danielsson-Puttman
ledarskribent
Taggad ,

ingen idé söka pengar tycker kommunen

Mitt medborgarförslag om att kommunen ska söka EU-bidrag för att bekämpa almsjukan får inget gehör. Att som Gotland få 35 miljoner för ändamålet lockar inte. Kommunen tycker att sjukdomen har brett ut sig för mycket. Det är ingen idé att bjuda motstånd.

Och så är det här i livet. Det är alltid enklare att ge upp än att testa och våga.

Några av mina motiveringar till en EU-ansökan kan du läsa här.

Kommunens svar:

Taggad ,

Miniledare: Esse non videri

Vid tävligen Wings for life world run som nyligen ringlade sig fram mellan Kalmar och Öland fastnade några färgglada knuttar i vår utsände Ingvar Charm-Knubbendorpfs kamera. Ingen visste då vad de var för slags folk, ingen på redaktionen hade tidigare sett någon sådan lustigt utklädd figur med schackmönster på sidorna.

Men en vacker dag kom Alfred Drucke in på redaktionen och gåtan var löst. Alfred, 97, såg bilderna och helt spontant fällde han orden som kapade den gordiska knuten:
– En sån däran såg jag senast sista juli 1951. Vet ni vad den däran ä fö någgon?

Alla skakade på huvudet.

– De ska je tale om för er… Den däran e en så kallad polis.

Alla stod tysta. Alfred Drucke fortsatte:
– De däran är såna där som bara visar sej vid cykeltävlingar och löpartävlingar. Annars ser man dom aldrig. Aldrig! skrek Alfred Drucke så högt att prillan sköt ut som en luftgevärskula ur munnen och fastnade på redaktionsväggen, där den sitter kvar än i dag som ”ett epokgörande minne”.

Alla stod tysta. Och alla tänkte på att Alfred Drucke hade rätt. Det var hemskt. Aldred Drucke hade så smärtsamt rätt. Man ser dem bara när det är tävlingar…

Har du nerver av stål kan läsa om hur polisen arbetar när de inte är ute och kör motorcykel i det vackra vårvädret. Klicka här. Och här.

Allan von Kompost
redaktionschef
ledarskribent
Taggad

fågelmoln

Gårdby hamn, lördag. Jag har aldrig hört nåt liknande. Jag har aldrig sett nåt liknande. Tusentals gäss i en enda flock. Vingarna fick luften att vibrera och himlen att förmörkas. Gässen på bilden är bara en fjärdedel av hela det skränande och tjattrande sträcket.

Taggad , ,

scenbyte

Den kylslagna våren har hållit tillbaka växtkraften. Men i dag hade vi + 19 och i några krukor lyfte sig jorden. På håll såg det ut som om små surikater tittade upp ur jorden.

Andra har dock gjort sitt. Hur tulpanerna orkat blomma i den förlängda vintern har jag svårt att förstå. Och nu har de till och med blommat färdigt. Vi ses våren 2018!

Taggad ,
Annonser