att skiljas är att dö en smula

Ibland tar jag med mig min för länge sen kasserade fickkamera, en mycket enkel Canon Powershot 230. Det går liksom inte att skiljas från den. Det finns nåt slags mystisk koppling mellan oss. Och så tar jag några bilder och tänker att nu blir resultatet så helkass att det bara är att kasta smällan på skroten. Men icke. Då ger den sitt allt för att blidka mig, trots att nästan inga inställningar fungerar på den. Man måste trixa och mixtra för att få rätt exponering. Men behärskar man detta trollerinummer fungerar den riktigt bra. Kolla bara slottet i Kalmar!

Bilden är tagen med den totalt utslitna, sju år gamla smälla som jag har kasserat flera gånger. När får jag kraft nog att säga att nu är det slut, over, finito? När får jag kraft nog att låta den glida ur min hand för allra sista gången – ned i det mörka innandömet i containern märkt ”metaller”…?

Märkt , ,

5 tankar om “att skiljas är att dö en smula

  1. Jeanette Sköld skriver:

    Ta med den överallt, så du tröttnar på den, ha den i fickan, kanske den glider ur….eller som ovanstående skriver verkar bra, vill du ha fler råd?

    Gilla

  2. Gudrun Ryberg skriver:

    Lägg den i byrålådan och klappa den ibland!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: