I går blåste det 16 meter per sekund vid mätaren i Albrunna. Nere vid fyrplatsen dundrade det på i säkert 20. Det var svårt att öppna en dörr i motvind.
Det regnar då och då och ibland ganska mycket sen lång tid tillbaka. Det torra Öland har blivit det blöta Öland. Man ser sjöar på alvaret och lite här och var där man aldrig sett vatten tidigare.
På väg ned mot fyrplatsen kände vi knappt igen oss. På höger sida låg stora landområden under inpressande havsvatten och till vänster fanns – en sjö! Nu var det väl själva sjutton om inte grundvattennivåerna ska bli normala igen efter tidigare ökentorka.
Vädret är fortfarande helt ok för en tur på hojen. Men cykelhandskar med bara fingrar har fått bytas mot heltäckande. Vägarna har sällan varit så ”fula” som nu, strösslade som de är med jord, småsten och till och med större stenar från vattenrörsgrävningar och jordbruksarbeten. Det gäller att hela tiden styra undan – ett racerdäck tål inte mycket.
Alvarsamt2 lägger till ett nytt tema i sin kulturella gärning. I dag skriver vi 23 november 2017. Det nya temat – vars första inlägg publiceras senare under förmiddagen i dag – kallar vi ”Då var det 23 november 2014”.
Eftersom redaktionen har öländskt bildmaterial från 2011 är tanken att då och då göra nedslag i förgången tid och visa hur något tedde sig samma datum som inlägget publiceras – men för sex, fem, fyra, tre, två eller ett år sedan.
I kölvattnet av det dramatiska fallskärmshopp som Sune Flisa gjorde i går morse över ett nermörkt Degerhamn poppar den ena skräckberättelsen efter den andra upp ur dramatikens gungande epicentrum. Vår utsända har träffat en som verkligen fått känna av en nära-döden-upplevelse in på bara skinnet. Han heter Emil Virra och är sotarmästare.
– I går skulle jag sota en av dom fyra bruksskorstenarna vid tennisbanan i Degerhamn. Då såg jag hur nära döden Sune Flisa var i landningsfasen av sitt fallskärmshopp. Hade han farit ned i skorstenen hade han blivit grillad på en tusengradig glödbädd. Oh, hemska tanke! Det är rent förfärligt! utbrister sotarmästare Virra.
Han lägger in en prilla för att stärka nerverna. Och så fortsätter han:
– Det var svart som i en kolkällare när Flisa kom farande från himlen med sikte på tennisbanan. Han missade den och dammade i stället in i en av de stora skorstenarna. Det blev en jäkla smäll och Flisa slog en stor flisa ur skorstenens öppning!
Emil Virra visar upp en klack från en lågsko.
– Den här klacken satt intryckt i teglet. Vad jag kan se är den från en högersko. Och det var ju den foten som tog mest stryk, enligt sjukhusbulletinen.
Sotarmästare Emil Virra har sotat dessa skorstenar i mer än 30 år och har aldrig sett nåt liknande. Han är uppenbart skärrad, dels på grund av det fysiska avtryck Sune Flisa lämnat i skorstenen, dels för att dramatikens huvudroll spelas av hans käre barndomsvän Sune Flisa.
– Vi gick båda i den i dag rivna skolan lite söder om nerfarten till Södra bruket och jag har aldrig pallat så många äpplen som i lag med Sune. Han kunde verkligen konsten att välja rätt trädgårdar med dom rätta sorterna, avslutar sotarmästare Emil Virra.
– Jag hörde en susning i luften och så knakade det till nåt alldeles förfärligt inne bland träden. Grenar som knäcktes lät som pistolskott och sist hördes en dov duns. Det var otäckt. Jag förstog ingenting. Några sekunder senare vinkade en figur i overall med nåt slags lampa mot mej. Jag blev verkligen rädd. Trots det fick jag upp min mobil och tog en bild. Det berättar Anne-Marie Gyll från Degerhamn för alvarsamt2:s utsända reporter.
Anne-Marie Gyll var ute på sin sedvanliga morgonjoggning då hon kastades rakt in i världsnyheternas centrum. Fortfarande svettig berättar hon om detta oväntade möte som bara för en halvtimme sen slutade i kärleksfulla kramar ”av reminiscensisk karaktär”.
– Jag ropade hallå där och figuren svarade vem där?
– Anne-Marie, svarade jag.
– Mitt namn är Flisa, sa figuren. Sune Flisa. Jag har hoppat…
– Jag blev alldeles knäsvag, berättar Anne-Marie. Han var min ungdoms stora kärlek och nu stog han här livs levande inne i mörkret bland träden klockan fem på morronen… Han var så stilig i sin flygaroverall och jag tog dom nödvändiga springstegen mot honom och kastade mej om hans hals. Vi kramades länge medan han berättade om vad som hänt…
Han hade lyft från flygfältet i Strasbourg under eftermiddan för att flyga till Paris för att hämta – som han uttryckte det – en brallis. Men hon hade blivit sjuk så han startade från Le Bourget tidigt i morse – med kurs på Öland…
– Sen minns jag inte alla detaljer, säger Anne-Marie Gyll. Han tänkte i alla fall landa på Storlägdan i Övra Segerstad men motorerna började hacka över Ottenby. Bara sekunder senare tog bränslet slut och det blev tyst. Han glidflög ned mot Degerhamn och styrde så ut planet mot Kalmarsund. Så hoppade han. Han ville landa på tennisbanan i Degerhamn, men slog i en av dom stora gamla bruksskorstenarna där och brakade i stället ner i skogen strax söder om dom – där jag fann honom. Planet lär ha störtat i närheten av Utgrunden utan att nån människa skadades. Sune var ensam i planet.
Det är allt vi vet i nuläget. Sune Flisa tog efter landningen en taxi mot okänt mål, men innan det bar iväg rev han av en bit av fallskärmen som han fortfarande hade i famnen.
– Behåll den här som ett minne av mej, sa han och drog igen bildörren, vinkade glatt och pekade med hela handen åt chauffören och skrek: – Bajonett på, anfall!
– Och Anne-Marie, vad ska du göra med fallskärmsbiten? frågar alvarsamt2:s utsända.
– Den ska jag rama in och sätta upp i taket ovanför min säng, säger Anne-Marie med svagt kuttrande röst.
texten uppdateras kontinuerligt
Alvarsamt2 kan nu bekräfta att det är Sune Flisa som spakar den inhyrda tvåmotoriga Cessnan vi nämnde i tidigare inlägg. Sune Flisa är efter landning identifierad av flygplatspersonal på Le Bourget.
Flygplatsinformatören Babete Rochambeau berättar:
– Monsieur Flisa sa att han snart lyfter igen. Men han ville inte avslöja slutmålet. Han mumlade bara nåt om att ”det var stora grejor på gång och att hämnden är ljuv”. Så gav han mig en kyss på hand och sprang in på taxfree. Det var visst nån whisky han ville ha tag i…
Texten uppdateras kontinuerligt
Enligt hittills obekräftade uppgifter har Sune Flisa, strax före klockan 16 i eftermiddag, lyft från flygplatsen i Strasbourg i en inhyrd Cessna 425 Conquest I. Annan källa påstår att det tvåmotoriga planet spakas av Sune Flisa själv!
Flygpejlingstjänsten i Sverige, FPTiS, uppger för alvarsamt2 att inget tvåmotorigt plan är listat för landning på något svenskt flygfält under dagen. Men man tillägger: ”Enligt AQF-avtalet behöver pilot inte ansöka om landningstillstånd förrän senast 20 minuter före landning.”
Texten uppdateras kontinuerligt…
Så krigsrubrikutmålar europeiska tidningar i dag seklets största nyhet.
Allas vår Sune Flisa har under förmiddagen vunnit en jordskredsseger vid de återupptagna förhandlingarna i Le droit légal de l’Europe aux problèmes de médias, den Europeiska Domstolens Medierätt, EDM. Efter 43 krävande rättegångsdagar underkände rätten chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists uppsägning av Sune Flisa med voteringssiffrorna 119-1. ”1” representerades av Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists advokat Marie-Sofie Mögelburgh-Printsbergh-Läpplin-Sofferud.
Sveriges Förenade Grävjournalister, ”grävlingarna”, säger i en kommentar att ”domen är föga överraskande, ity Sune Flisa blev avskedad på ett regelvidrigt sätt av lagdöva plättlaggar. Nu ska vi göra allt för att Sune Flisa ska få en offentlig ursäkt följd av ett rimligt skadestånd.”
Efter domen höll Sune Flisa ett kort tal inför världspressen på trappan till sin svit på Hôtel Cathédrale i Strasbourg.
– Tillåt mig citera min gamle vän och vapendragare Winston Churchill. ”Om du går igenom helvetet – fortsätt gå.” Och det gick vägen, även för mej. Jag fortsatte gå, avskedad, förödmjukad, utvisslad! Det var helvetet, men jag fortsatte gå. Jag gick med högburet huvud, utan hat, med en röd ros i ett knapphål närmast hjärtat, ity människan måste förlåta dem dig skada gjort. Churchill fick sin seger. Jag fick min.
Enligt den italienska tidningen La verità nell’occhio bianco tystnade så gode Sune och föll i stillsam gråt. Tidningen skriver:
”För oss frihets- och fredsälskare var det ett stort ögonblick att se den store öländske idealisten och rättsivraren glädjebegråta sitt livs kanske lyckligaste ögonblick. Det vi lär av denna historiska rättsprocess, vår tids Dreyfusaffär, är att sanningen är som solen – den går alltid upp!”
På den amerikanska tidningen No False News fråga om Sune Flisa nu skulle kräva skadestånd efter den totala förnedring han utsatts för, slet plötsligt Sune Flisa fram en magafon och vrålade ut över Place de la liberté:
– Ja, nu jävlar ska dom satans kräken få hosta upp tills dom käftblöder!
Alvarsamt2:s redaktion befinner sig just nu i en svår sits. Ska man lyda sin chefredaktör eller ska man åter ta Sune Flisa till sitt hjärta? Åsikterna går isär och ”en redaktionell härdsmälta är inte långt borta”, säger en av kulturorganets reportrar. Hen vill av lättförståeliga skäl vara anonym. Hur chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvist nu kommer att agera återstår att se. Enligt rykten pågår ”någon typ av återanställningsförhandling”. Alvarsamt2 söker henne, dock hittills utan framgång.
Texten uppdateras kontinuerligt…
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.
På ”mitt” bibliotek möts jag av nyheten att inga böcker får köpas in. Det råder inköpsstopp. Mörbylånga kommun har alltså inte råd att köpa in böcker till den lilla men välskötta boksamlingen i Södra Möckleby. Nyheten gör mig konfunderad, för att inte säga nedslagen – och förbannad.
Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in några böcker – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa gamla böcker? Men jag vet att lilla Sverige alltid ska vara så förbannat juste, så exemplariskt demokratiskt och rättvist. Råder pengabrist ska alla spara, vare sig gnetandet ger 5 kronor eller 50 miljoner. Den ynka biblioteksverksamheten ska snörpas lika mycket som de verksamheter som kostar hundratals gånger mer. Vad kostar socialvården i Mörbylånga kommun jämfört med biblioteken? Vad kostar hemtjänsten i Mörbylånga kommun i jämförelse med biblioteken? Vad kostar vatten och avlopp i jämförelse med biblioteken? Och vad kostar beslutsfattarna själva i Mörbylånga kommun – i jämförelse med biblioteken?
Jag vet svaret. Jag vet hur landet ligger. I Sverige måste vi vara rättvisa; alla ska beskäras lika mycket. Alla! Alla verksamheter ska drabbas lika. Det är nåt gammalt vadmalsstinkande östyskt, sovjetiskt över detta skenfagra och räddhågade tänkande som skrämmer mig. Vi lever invaggade i lögnen att vi alla är lika och därför ska bestraffas och beskäras procentuellt exakt lika mycket. Varför? Vari bottnar denna feghet, denna löjliga rädsla för att prioritera, göra befogade undantag, visa en politisk vilja som inte är infekterad av ”demokratisk skenhelighet” och ”naivt och falskt rättvisepatos”?
Här träder säkert vän av ordning in på arenan och säger att biblioteken inte bara sysslar med böcker. Dom har också andra verksamheter som kostar: datorer och musik, exempelvis.
Än sen!? är mitt svar. Det går att prioritera även bland dessa utgifter. Hur mycket kostar bibliotekens reda bokinköp per år? Är det logiskt att snörpa den summan – för just ett bibliotek?
Jag måste förstå vad denna ”hysteriskt överdrivna demokratiska spariver” emanerar i. Jag googlar på underskott och Mörbylånga kommun får jag upp mellan 40 000 och 70 000 träffar beroende på sökordens exakthet. Det som genast slår mig bland fångsten är att det tycks råda ett evigt underskott i kommunen. Ett evigt underskott! Den naturliga frågan blir naturligtvis: varför? Sen i augusti – eller är det maj – har all verksamhet belagts med inköpsstopp och man snålar på allt och alla. Se googlingen nedan!
Ovan kan vi läsa:
9 maj 2017. Mellan 12 och 18 miljoner saknas i Mörbylånga kommuns budget.
Fråga: Vet man inte ens den exakta summan? Är det vettigt att summan diffar på 6 miljoner? Sex miljoner som ingen vet var dom är eller vart dom gått eller vad dom betalade eller var dom gömmer sig?!
3 april 2009. Mörbylånga kommun tvingas dra åt tumskruvarna ordentligt. – Det handlar om 18 miljoner kronor, avslöjar kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Fråga: Det här är en åtta år gammal notis. Åtta år! Och även då saknades just 18 miljoner! Det saknades 18 miljoner under Ingvarssons tid och samma summa saknas under Yngvessons era. Vad menas? Går det inte att leta rätt på miljonerna?
7 oktober 2017. Nya miljoner fattas i Mörbylånga. I början av året upptäcktes att upp emot 18 miljoner fattades i budgeten för 2016. I maj fick samtliga enheter ett besparingsuppdrag för att spara…
Fråga: Men vad i helskotta säger dom?! Nya miljoner fattas? Finns ingen i kommunledningen som kan räkna plus och minus? Vem är ansvarig för att NYA miljoner fattas?
9 maj 2017. På tisdagen kom beskedet att Mörbylånga kommun går med ett stort underskott. Det handlar om mellan 12 och 18 miljoner kronor som ska…
Fråga: Nu dyker dom där 18 miljonerna upp igen. Just dom där 18! Och dom fattas, men ingen vet om dom egentligen är 12 miljoner. Det kan alltså vara 12 miljoner som fattas. Eller 13. Eller 14. Eller 15. Eller 16. Eller 17. Eller 18. Men götapetter, en miniräknare köper man på macken för en tjuga i dag. Köp en på studs, kommunpolitiker. Det finns en mack kvar i Färjestaden! Dom kanske har. Och när får kommuninvånarna veta varför alla miljoner saknas? Och exakt hur många dom är? Det är stor skillnad på 12 och 18 miljoner!
Alvarsamt2 vill ha svar på frågan: Hur kan 18 miljoner fattas? Har dom sprungit bort? Och är dom 12 eller 18 eller 14 eller 16,5? Någon i kommunbunkern vet väl? Och vem i helskotta är ansvarig för denna iögonenfallande ”sifferdimma”?
”– Inget brott har begåtts av någon. Förklaringen är att det inte funnits dokumenterade rutiner. Nu förstärker vi kommunens ledning och styrning, säger Ann Willsund” i Barometern 9 maj. (Ann Willsund är kommunchef, alvarsamt2:s anmärkning).
Men hallå! Saknas det dokumenterade rutiner?! Jobbar ni på känn? Sprätter ni ut pengar utan bokföring? Kommunen bildades 1971. Har ni inte hunnit bygga upp dokumenterade rutiner på 46 år!? Betyder det att 18 miljoner kronor kan ha runnit ut i alla möjliga små pölar, helt omöjliga för kommuninvånarna att spåra? Vad säger politikerna? Ingen i kommunledningen kan väl nöja sig med att 18 miljoner bara är ”borta”? Var finns det politiska ansvaret? Vem ger hårdfakta utan ordbajs!
Alvarsamt2: Varför får inte biblioteken köpa in böcker?
June Söderström: – Det är inte bara vi som måste spara. Alla ska göra det.
Alvarsamt2: Så det är totalt inköpsstopp som gäller?
June Söderström: – Ja, i det närmaste. Vi kan göra minimala inköp, men inte mer. Det gäller alla kommunens verksamheter.
Alvarsamt2: Hur mycket kommer ert inköpsstopp generera i reda inbesparade pengar till kommunen?
June Söderström: – Mellan 100 000 och 200 000 kronor. Men alla måste spara.
Alvarsamt2: Hur ser framtida budgetramar ut för biblioteken?
June Söderström: – Nästa år blir budgeten som i år. Den minskar alltså inte. (Alvarsamt2:s kommentar: Det gör den visst på grund av inflationen). Sen hoppas jag att vi får normal budget från 2019.
Alvarsamt2: Har du möjligen hört nåt om dom här försvunna 18 miljonerna?
June Söderström: – Nej.
* * *
Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in böcker till sina bibliotek – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa och låna gamla böcker på biblioteken?
Svaret är nej.
Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.
John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.
Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!
Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.
– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.
Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.
John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.
Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…
Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:
Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.
Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”
Denna fina novemberdag trampar vi tur och retur hamnen i Grönhögen med start i Södra Möckleby, en sträcka på 22 kilometer.
Det var tydligen en lätt omgång av Vart är vi på väg? Två läsare klämde dit rätt svar redan på 3-poängsnivån.
Vi åkte från Borgholm till Tomteby
3 p.
Vi åker söderut från tennisspelare + höjdhoppare till by där ett substantiv ingår i liknande fras som ”har inte alla hästar i stallet”.
(Björn) Borg + (Stefan) Holm mot ”tomtar på loftet”.
2 p.
Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.
1 p.
I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.
borg + bor + hol + olm
I tillorten bor gammal farbror med röd luva.
tomten
Nästa omgång utannonseras i god tid.
1 poäng
I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.
I tillorten bor gammal farbror med röd luva.
2 poäng
Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.
Sammanlagt firades runt 400-450 år. Ingen kan säga exakt. Det skedde i lördags. I Folkets hus Degerhamn. Folkets husföreningen blev 100 år, skytteföreningen 120, Degerhamns IF 90, Båt- och Sportfiskeklubben ”många år”, hembygdsföreningen ”en himla massa år”, PRO i Degerhamn ”år”, Brandmannaklubben ”år”, SPF Seniorerna Sydöland ”år”, Röda korset Degerhamnskretsen ”år” och slutligen Sockenföreningen med Alunhälsan som firade ”några år”. Även ABF kom med på ett hörn, de firade också ”år” – eller om det var ”många år”.
Det blev tal, lotterier, dans och framför allt umgänge. Alvarsamt2 summerar:
Det blev omöjligt att i festens yra ta alla namn på människorna på fotona. Därför visar vi dem utan bildtexter.
Reglerna är enkla:
3 poäng
Vi åker söderut från tennisspelare + höjdhoppare till by där ett substantiv ingår i likabetydande fras som ”har inte alla hästar i stallet”.
Det finns business. Och det finns välgörenhet. Och så finns det nåt där emellan. Det kan kallas Kupan. Bakom alla dessa Kupanbutiker står Röda korset. Jag tycker tanken är genial. Det mesta duger som begagnat. Låt folk skänka av sitt överflöd, sina prylar som de tröttnat på – och sälj dem billigt till dem som verkligen behöver dem. För pengarna som kommer in hjälper vi även andra.
På Kupan i Södra Möckleby slås jag av talet ”tio”. Det mesta kostar tio kronor och ger chanser för den med ansträngd ekonomi att trots det kunna köpa julklappar, kläder, skor, hushållsföremål, serviser och bestick – för att inte tala om alla dessa billiga leksaker för små barn som inte har en susning om skillnaden mellan nytt och begagnat.
Vi borde alla ”döstäda” då och då, skänka det vi inte använder till Kupan och låta grejorna på nytt spela en roll för någon – samtidigt som Kupan drar in pengar till krigsoffer och till människor på flykt och i nöd runt om i världen.
En bra regel för att förstå om en produkt/grej/sak betyder nåt för mig/dig är att lägga undan den och se om du/jag använder den någon gång under ett års tid. Gör jag/du inte det behöver jag/du den inte. Skänk den då till Kupan, ge föremålet en ny mening till nån som verkligen behöver det – samtidigt som de pengar det ger kan stötta dem som kanske inte äger någonting, inte ens kläderna på kroppen.
Allt fler stänger eller flyttar från Ölands sydspets. Carlas Café har stängt, eller flyttat. Målaren Britt Wiström har stängt sitt förnämliga Ottenby Konstmagasin. Ädelsmeden Karlheinz Sauer har flyttat från sin smedja vid Ottenby Kungsgård. Och snart drar även de sista flyttfåglarna.
Det blir tomt längst ned på ön…