alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Månadsarkiv: november 2017
himlafyrverkeri
Eftermiddagens novemberhimmel åt väster är spännande – och svår – att fotografera. Nån timme före solnedgången börjar himladramatiken öka, som ovan. Till vänster växer plötsligt ett ”guldberg” upp vid horisonten, och lika plötsligt öppnar sig ett nästan cirkelrunt molnhål för att släppa ned ett snedstrålande ”Jesusljus”. Ingen kamera kan exponera detta motiv korrekt. Det krävs alltså en hel del bildbehandlingsjobb för att resultatet ska bli bra. Svårast är de ljusaste delarna; de blir lätt utbrända. Och utbrända bilddelar går inte att fixa efteråt, eftersom det i de delarna ”inte finns något att rädda”. Ett sånt här motiv får inte överexponeras. Då är det i praktiken kört. Nå, hur göra när du står inför denna mäktiga syn? Först och främst, ska du använda spotmätning eller multimätning? Är du en erfaren fotograf kan du ”spotta” på – förslagsvis – en något så när ljus molndel, dock inte den allra ljusaste. Då blir bilden alltför underexponerad. Jag föreslår en säkrare metod, multimätning och gaffling. Vid gaffling tar kameran tre bilder i snabb följd, i olika exponeringar. Dessa värden går ofta att ställa in, exempelvis: normalexponering, + 1 steg, – 1 steg. Vid motivet ovan skulle jag föreslå ännu kraftigare differenser: – 1/2 steg, – 1 steg, – 2 steg. Ingen av de bilder du får fram kommer att vara helt ok, men någon av dem blir alltid ”minst inkorrekt”. Den väljer du och fullbordar i ditt bildbehandlingsprogram. Vem har sagt att det ska vara lätt att fotografera!
Originalbilden, en av tre i gaffling (de andra två har jag inte kvar). I denna bild ser jag dessa omedelbara fel: sned horisont, den ljusnar upptill vilket totalt förstör den laddade atmosfären, de ljusa partierna är grovt överexponerade och vattnet är alldeles för mörkt. Åtgärder: räta upp horisonten, beskära upptill, ”så gott det går-rädda” de överexponerade partierna – framför allt hålet för Jesusljuset och ljusa upp vattnet. Hålet för Jesusljuset är – trots en markant underexponering av bilden i sin helhet – mer än fyra bländarsteg för ljust. Det går alltså inte att helt rädda i en jpg-bild – som oftast bara tål ett bländarstegs förskjutning. Men man får göra så gott det går och jobba med lager och ett mycket underskattat hjälpmedel i PhotoShop: Bild-Justeringar-Skuggor-högdagrar. Med 10 i högdagrar ser hålet hyfsat ut. Summa summarum: Bilden är en ganska lyckad kompromiss som krävt runt tio minuters jobb. Så här i efterhand minns jag att ”guldberget” vid horisonten lyste ännu starkare i verkligheten än i min slutbild. Den blir följaktligen inte slutbild. Jag får ta originalet och börja om igen… Att fotografera är att ständigt… Tja, säg det… 😉
om skärpedjup
Trots nästan helt öppen bländare och fullt teleläge på min lilla fickkamera Fuji X30 får jag bilden skarp från strandkanten till vindkraftverken borta vid Eckelsudde fyra kilometer bort. Lösningen är enkel: Strandkanten måste ligga ganska långt bort för att skärpan ska bli så långsträckt. Jag uppskattar att strandkanten ligger tio meter bort i denna bild. Låg strandkanten bara hälften så långt bort skulle vindsnurrorna bli oskarpa. Lade jag hitre delen av strankanten bara en meter in i bilden blev allt bakom den oskarpt. Regel: Ju närmare ett objekt ligger i bilden, desto mindre blir skärpedjupet. Kan man denna regel kan man – allt efter behov – skapa ”evig skärpa” eller ”extremt kort skärpedjup”. En annan regel säger att ju större bländare, desto mindre blir skärpedjupet. En tredje regel säger att ju större sensor, desto mindre skärpedjup. Det är följaktligen svårare att skapa ett kort skärpedjup med en fickkamera eller en mobilkamera än med en mellan- eller storformatskamera. Nu kan du allt om skärpedjup! By the way, vi tar en regel till: Ju längre brännvidd, desto svårare att få ett långt skärpedjup. Nuuu kan du allt om skärpedjup.
hård vind och regn
I går blåste det 16 meter per sekund vid mätaren i Albrunna. Nere vid fyrplatsen dundrade det på i säkert 20. Det var svårt att öppna en dörr i motvind.
Det regnar då och då och ibland ganska mycket sen lång tid tillbaka. Det torra Öland har blivit det blöta Öland. Man ser sjöar på alvaret och lite här och var där man aldrig sett vatten tidigare.
På väg ned mot fyrplatsen kände vi knappt igen oss. På höger sida låg stora landområden under inpressande havsvatten och till vänster fanns – en sjö! Nu var det väl själva sjutton om inte grundvattennivåerna ska bli normala igen efter tidigare ökentorka.
”Den nya sjön” sedd från parkeringen vid fyrplatsen. Den är drygt 800 meter lång och landskapet runt den känns ”nytt och förändrat”. Ett kort tele trycker ihop perspektivet en aning. Sjön är längre än den ter sig på bilden. Den sträcker sig bortom stugorna i bakgrunden.
När det blåser så hårt som i går kan den bekväme skåda fåglar och vågor i vindstilla och relativ värme – från fönstret i värmestugan vid fyrplatsen. Ute på revet i bakgrunden står skarvar och kikar mot horisonten, timme efter timme. För den fotointresserade: Kamera Olympus Tough 5, en utmärkt 4K-filmsmälla men sämre stillbildskamera. Bilderna ovan är tagna i 650 ISO och skärpan börjar redan bli dålig.
Nu cyklar vi igen…
Vädret är fortfarande helt ok för en tur på hojen. Men cykelhandskar med bara fingrar har fått bytas mot heltäckande. Vägarna har sällan varit så ”fula” som nu, strösslade som de är med jord, småsten och till och med större stenar från vattenrörsgrävningar och jordbruksarbeten. Det gäller att hela tiden styra undan – ett racerdäck tål inte mycket.
då var det 24 november 2012
På dagen fem år sedan stod ännu några snurror kvar på piren i Degerhamn. Men deras dagar var räknade. I dag bygger man mycket större modeller – och högre. På några dagar revs småsnurrorna och såldes till Polen.
Dessa snurror betraktas i dag som små, men jämför man med bilen så inser man att allting är relativt.
då var det 23 november 2014
För tre år sen var det gott om vildäpplen i markerna runt Södra bruket. Här vid nedfarten till bruket brukade min fru mata fåren med de röda delikatesserna. Då bodde inga flyktingar på bruket. I dag betar inga får här, och området har vuxit igen. Tiderna förändras och vi med dem.
Nytt bloggtema
Alvarsamt2 lägger till ett nytt tema i sin kulturella gärning. I dag skriver vi 23 november 2017. Det nya temat – vars första inlägg publiceras senare under förmiddagen i dag – kallar vi ”Då var det 23 november 2014”.
Eftersom redaktionen har öländskt bildmaterial från 2011 är tanken att då och då göra nedslag i förgången tid och visa hur något tedde sig samma datum som inlägget publiceras – men för sex, fem, fyra, tre, två eller ett år sedan.
Allan von Kompost
bloggutvecklare
flisa slog flisa ur skorsten – nära bli grillad!
Det växer en vacker, nästan självlysande mossa på platån i jämnhöjd med de fyra stora skorstensöppningarna i Degerhamn. Men här är livsfarligt. Går man ut över kanten faller man lodrätt tio meter. Det var på en av dessa skorstenar som sotarmästare Emil Virra, från Virras Sot & Glöd AB, gjorde det makabra fyndet…
I kölvattnet av det dramatiska fallskärmshopp som Sune Flisa gjorde i går morse över ett nermörkt Degerhamn poppar den ena skräckberättelsen efter den andra upp ur dramatikens gungande epicentrum. Vår utsända har träffat en som verkligen fått känna av en nära-döden-upplevelse in på bara skinnet. Han heter Emil Virra och är sotarmästare.
– I går skulle jag sota en av dom fyra bruksskorstenarna vid tennisbanan i Degerhamn. Då såg jag hur nära döden Sune Flisa var i landningsfasen av sitt fallskärmshopp. Hade han farit ned i skorstenen hade han blivit grillad på en tusengradig glödbädd. Oh, hemska tanke! Det är rent förfärligt! utbrister sotarmästare Virra.
Han lägger in en prilla för att stärka nerverna. Och så fortsätter han:
– Det var svart som i en kolkällare när Flisa kom farande från himlen med sikte på tennisbanan. Han missade den och dammade i stället in i en av de stora skorstenarna. Det blev en jäkla smäll och Flisa slog en stor flisa ur skorstenens öppning!
Emil Virra visar upp en klack från en lågsko.
– Den här klacken satt intryckt i teglet. Vad jag kan se är den från en högersko. Och det var ju den foten som tog mest stryk, enligt sjukhusbulletinen.
Sotarmästare Emil Virra har sotat dessa skorstenar i mer än 30 år och har aldrig sett nåt liknande. Han är uppenbart skärrad, dels på grund av det fysiska avtryck Sune Flisa lämnat i skorstenen, dels för att dramatikens huvudroll spelas av hans käre barndomsvän Sune Flisa.
– Vi gick båda i den i dag rivna skolan lite söder om nerfarten till Södra bruket och jag har aldrig pallat så många äpplen som i lag med Sune. Han kunde verkligen konsten att välja rätt trädgårdar med dom rätta sorterna, avslutar sotarmästare Emil Virra.
Det var i den vänstra bortre skorstenen som Sune Flisa slog i och skadade sig. På bilden syns dock inte den stora flisa som Flisa slog ut. Lägg märke till höjden – runt tio meter.
Om gudarna varit på sämre humör är det fullt möjligt att Sune Flisa kunde ha fallit lodrätt ned i den bakre skorstenen och blivit grillad på den enorma glödbädden.
Alice Asterisk-Danielsson-Puttman
inhoppad nyhetsreporter
i röret…
- trots kyla och halka kan du på fredag ge dig ut på en cykeltur igen med alvarsamt2. Vart vi ställer kosan blir en överraskning…
- vi har precis fått in en nära-döden-nyhet från en sotarmästare Emil Virra i Degerhamn. Vi publicerar den med pinfärska bilder tidigt i morgon bitti…
- vi ska också – äntligen! – lära oss använda slagrutan för att leta guld, vatten, ädelstenar och vin. Tja, det var kanske en mindre överdrift. Men ändå…
- givetvis följer vi också vårt eget redaktionella drama som kan sluta hur som helst, att kulturorganet försätts i konkurs och läggs ned – eller går en ny bländande framtid till mötes. Den som lever får se…
Allan von Kompost
redaktionschef
Breaking news: Sune har landat på Öland – i fallskärm
En relativt oskadd Sune Flisa vinkar med sitt nödljus i skogen söder om tennisbanan efter det dramatiska fallskärmshoppet över Degerhamn. Vid en snabbundersökning på Kalmar lasarett visade röntgen på fyra brutna revben, två mellanfotsbrott, sprucken mjälte och två kotförskjutningar. – Inte nåt att bry sej om, sa Sune till den förundrade sjukhuspersonalen och avböjde behandling. Jag har en flaska whisky. Den får räcka. Hej då! Foto med ensamrätt för alvarsamt2: Anne-Marie Gyll.
– Jag hörde en susning i luften och så knakade det till nåt alldeles förfärligt inne bland träden. Grenar som knäcktes lät som pistolskott och sist hördes en dov duns. Det var otäckt. Jag förstog ingenting. Några sekunder senare vinkade en figur i overall med nåt slags lampa mot mej. Jag blev verkligen rädd. Trots det fick jag upp min mobil och tog en bild. Det berättar Anne-Marie Gyll från Degerhamn för alvarsamt2:s utsända reporter.
Anne-Marie Gyll var ute på sin sedvanliga morgonjoggning då hon kastades rakt in i världsnyheternas centrum. Fortfarande svettig berättar hon om detta oväntade möte som bara för en halvtimme sen slutade i kärleksfulla kramar ”av reminiscensisk karaktär”.
– Jag ropade hallå där och figuren svarade vem där?
– Anne-Marie, svarade jag.
– Mitt namn är Flisa, sa figuren. Sune Flisa. Jag har hoppat…
– Jag blev alldeles knäsvag, berättar Anne-Marie. Han var min ungdoms stora kärlek och nu stog han här livs levande inne i mörkret bland träden klockan fem på morronen… Han var så stilig i sin flygaroverall och jag tog dom nödvändiga springstegen mot honom och kastade mej om hans hals. Vi kramades länge medan han berättade om vad som hänt…
Han hade lyft från flygfältet i Strasbourg under eftermiddan för att flyga till Paris för att hämta – som han uttryckte det – en brallis. Men hon hade blivit sjuk så han startade från Le Bourget tidigt i morse – med kurs på Öland…
– Sen minns jag inte alla detaljer, säger Anne-Marie Gyll. Han tänkte i alla fall landa på Storlägdan i Övra Segerstad men motorerna började hacka över Ottenby. Bara sekunder senare tog bränslet slut och det blev tyst. Han glidflög ned mot Degerhamn och styrde så ut planet mot Kalmarsund. Så hoppade han. Han ville landa på tennisbanan i Degerhamn, men slog i en av dom stora gamla bruksskorstenarna där och brakade i stället ner i skogen strax söder om dom – där jag fann honom. Planet lär ha störtat i närheten av Utgrunden utan att nån människa skadades. Sune var ensam i planet.
Det är allt vi vet i nuläget. Sune Flisa tog efter landningen en taxi mot okänt mål, men innan det bar iväg rev han av en bit av fallskärmen som han fortfarande hade i famnen.
– Behåll den här som ett minne av mej, sa han och drog igen bildörren, vinkade glatt och pekade med hela handen åt chauffören och skrek: – Bajonett på, anfall!
– Och Anne-Marie, vad ska du göra med fallskärmsbiten? frågar alvarsamt2:s utsända.
– Den ska jag rama in och sätta upp i taket ovanför min säng, säger Anne-Marie med svagt kuttrande röst.
texten uppdateras kontinuerligt
Laurha Porthin von Weshenstråhle,
inhoppad nyhetsreporter
skymningsljus
Hamnen i Degerhamn. Flera bilder av det muddringsarbete som pågår där visas senare.
Bekräftat: Sune landar i Paris
Alvarsamt2 kan nu bekräfta att det är Sune Flisa som spakar den inhyrda tvåmotoriga Cessnan vi nämnde i tidigare inlägg. Sune Flisa är efter landning identifierad av flygplatspersonal på Le Bourget.
Flygplatsinformatören Babete Rochambeau berättar:
– Monsieur Flisa sa att han snart lyfter igen. Men han ville inte avslöja slutmålet. Han mumlade bara nåt om att ”det var stora grejor på gång och att hämnden är ljuv”. Så gav han mig en kyss på hand och sprang in på taxfree. Det var visst nån whisky han ville ha tag i…
Texten uppdateras kontinuerligt
Larsa Marsipin
utriksnyheter
sune i luften
Enligt hittills obekräftade uppgifter har Sune Flisa, strax före klockan 16 i eftermiddag, lyft från flygplatsen i Strasbourg i en inhyrd Cessna 425 Conquest I. Annan källa påstår att det tvåmotoriga planet spakas av Sune Flisa själv!
Flygpejlingstjänsten i Sverige, FPTiS, uppger för alvarsamt2 att inget tvåmotorigt plan är listat för landning på något svenskt flygfält under dagen. Men man tillägger: ”Enligt AQF-avtalet behöver pilot inte ansöka om landningstillstånd förrän senast 20 minuter före landning.”
Texten uppdateras kontinuerligt…
Siri Sirlig
kulturreporter
Breaking news: Vår tids Dreyfusskandal avgjord!
Så krigsrubrikutmålar europeiska tidningar i dag seklets största nyhet.
Strasbourg 21 november 2017.
Allas vår Sune Flisa har under förmiddagen vunnit en jordskredsseger vid de återupptagna förhandlingarna i Le droit légal de l’Europe aux problèmes de médias, den Europeiska Domstolens Medierätt, EDM. Efter 43 krävande rättegångsdagar underkände rätten chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists uppsägning av Sune Flisa med voteringssiffrorna 119-1. ”1” representerades av Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists advokat Marie-Sofie Mögelburgh-Printsbergh-Läpplin-Sofferud.
Sveriges Förenade Grävjournalister, ”grävlingarna”, säger i en kommentar att ”domen är föga överraskande, ity Sune Flisa blev avskedad på ett regelvidrigt sätt av lagdöva plättlaggar. Nu ska vi göra allt för att Sune Flisa ska få en offentlig ursäkt följd av ett rimligt skadestånd.”
Efter domen höll Sune Flisa ett kort tal inför världspressen på trappan till sin svit på Hôtel Cathédrale i Strasbourg.
– Tillåt mig citera min gamle vän och vapendragare Winston Churchill. ”Om du går igenom helvetet – fortsätt gå.” Och det gick vägen, även för mej. Jag fortsatte gå, avskedad, förödmjukad, utvisslad! Det var helvetet, men jag fortsatte gå. Jag gick med högburet huvud, utan hat, med en röd ros i ett knapphål närmast hjärtat, ity människan måste förlåta dem dig skada gjort. Churchill fick sin seger. Jag fick min.
Enligt den italienska tidningen La verità nell’occhio bianco tystnade så gode Sune och föll i stillsam gråt. Tidningen skriver:
”För oss frihets- och fredsälskare var det ett stort ögonblick att se den store öländske idealisten och rättsivraren glädjebegråta sitt livs kanske lyckligaste ögonblick. Det vi lär av denna historiska rättsprocess, vår tids Dreyfusaffär, är att sanningen är som solen – den går alltid upp!”
På den amerikanska tidningen No False News fråga om Sune Flisa nu skulle kräva skadestånd efter den totala förnedring han utsatts för, slet plötsligt Sune Flisa fram en magafon och vrålade ut över Place de la liberté:
– Ja, nu jävlar ska dom satans kräken få hosta upp tills dom käftblöder!
Alvarsamt2:s redaktion befinner sig just nu i en svår sits. Ska man lyda sin chefredaktör eller ska man åter ta Sune Flisa till sitt hjärta? Åsikterna går isär och ”en redaktionell härdsmälta är inte långt borta”, säger en av kulturorganets reportrar. Hen vill av lättförståeliga skäl vara anonym. Hur chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvist nu kommer att agera återstår att se. Enligt rykten pågår ”någon typ av återanställningsförhandling”. Alvarsamt2 söker henne, dock hittills utan framgång.
Texten uppdateras kontinuerligt…
Siri Sirlig
kulturreporter
Larsa Marsipin
utriksnyheter
Dagens ölandsbild 21 november 2017
Det skymmer över Kalmarsund.
obändig livskraft och långsam död
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.
Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!
Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.
Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.
De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.
De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?
Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.
18 miljoner fattas – bibliotek får inte köpa böcker
På ”mitt” bibliotek möts jag av nyheten att inga böcker får köpas in. Det råder inköpsstopp. Mörbylånga kommun har alltså inte råd att köpa in böcker till den lilla men välskötta boksamlingen i Södra Möckleby. Nyheten gör mig konfunderad, för att inte säga nedslagen – och förbannad.
Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in några böcker – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa gamla böcker? Men jag vet att lilla Sverige alltid ska vara så förbannat juste, så exemplariskt demokratiskt och rättvist. Råder pengabrist ska alla spara, vare sig gnetandet ger 5 kronor eller 50 miljoner. Den ynka biblioteksverksamheten ska snörpas lika mycket som de verksamheter som kostar hundratals gånger mer. Vad kostar socialvården i Mörbylånga kommun jämfört med biblioteken? Vad kostar hemtjänsten i Mörbylånga kommun i jämförelse med biblioteken? Vad kostar vatten och avlopp i jämförelse med biblioteken? Och vad kostar beslutsfattarna själva i Mörbylånga kommun – i jämförelse med biblioteken?
Jag vet svaret. Jag vet hur landet ligger. I Sverige måste vi vara rättvisa; alla ska beskäras lika mycket. Alla! Alla verksamheter ska drabbas lika. Det är nåt gammalt vadmalsstinkande östyskt, sovjetiskt över detta skenfagra och räddhågade tänkande som skrämmer mig. Vi lever invaggade i lögnen att vi alla är lika och därför ska bestraffas och beskäras procentuellt exakt lika mycket. Varför? Vari bottnar denna feghet, denna löjliga rädsla för att prioritera, göra befogade undantag, visa en politisk vilja som inte är infekterad av ”demokratisk skenhelighet” och ”naivt och falskt rättvisepatos”?
Här träder säkert vän av ordning in på arenan och säger att biblioteken inte bara sysslar med böcker. Dom har också andra verksamheter som kostar: datorer och musik, exempelvis.
Än sen!? är mitt svar. Det går att prioritera även bland dessa utgifter. Hur mycket kostar bibliotekens reda bokinköp per år? Är det logiskt att snörpa den summan – för just ett bibliotek?
Jag måste förstå vad denna ”hysteriskt överdrivna demokratiska spariver” emanerar i. Jag googlar på underskott och Mörbylånga kommun får jag upp mellan 40 000 och 70 000 träffar beroende på sökordens exakthet. Det som genast slår mig bland fångsten är att det tycks råda ett evigt underskott i kommunen. Ett evigt underskott! Den naturliga frågan blir naturligtvis: varför? Sen i augusti – eller är det maj – har all verksamhet belagts med inköpsstopp och man snålar på allt och alla. Se googlingen nedan!
Dyster läsning för oss kommuninvånare.
Ovan kan vi läsa:
9 maj 2017. Mellan 12 och 18 miljoner saknas i Mörbylånga kommuns budget.
Fråga: Vet man inte ens den exakta summan? Är det vettigt att summan diffar på 6 miljoner? Sex miljoner som ingen vet var dom är eller vart dom gått eller vad dom betalade eller var dom gömmer sig?!
3 april 2009. Mörbylånga kommun tvingas dra åt tumskruvarna ordentligt. – Det handlar om 18 miljoner kronor, avslöjar kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Fråga: Det här är en åtta år gammal notis. Åtta år! Och även då saknades just 18 miljoner! Det saknades 18 miljoner under Ingvarssons tid och samma summa saknas under Yngvessons era. Vad menas? Går det inte att leta rätt på miljonerna?
7 oktober 2017. Nya miljoner fattas i Mörbylånga. I början av året upptäcktes att upp emot 18 miljoner fattades i budgeten för 2016. I maj fick samtliga enheter ett besparingsuppdrag för att spara…
Fråga: Men vad i helskotta säger dom?! Nya miljoner fattas? Finns ingen i kommunledningen som kan räkna plus och minus? Vem är ansvarig för att NYA miljoner fattas?
9 maj 2017. På tisdagen kom beskedet att Mörbylånga kommun går med ett stort underskott. Det handlar om mellan 12 och 18 miljoner kronor som ska…
Fråga: Nu dyker dom där 18 miljonerna upp igen. Just dom där 18! Och dom fattas, men ingen vet om dom egentligen är 12 miljoner. Det kan alltså vara 12 miljoner som fattas. Eller 13. Eller 14. Eller 15. Eller 16. Eller 17. Eller 18. Men götapetter, en miniräknare köper man på macken för en tjuga i dag. Köp en på studs, kommunpolitiker. Det finns en mack kvar i Färjestaden! Dom kanske har. Och när får kommuninvånarna veta varför alla miljoner saknas? Och exakt hur många dom är? Det är stor skillnad på 12 och 18 miljoner!
Alvarsamt2 vill ha svar på frågan: Hur kan 18 miljoner fattas? Har dom sprungit bort? Och är dom 12 eller 18 eller 14 eller 16,5? Någon i kommunbunkern vet väl? Och vem i helskotta är ansvarig för denna iögonenfallande ”sifferdimma”?
”– Inget brott har begåtts av någon. Förklaringen är att det inte funnits dokumenterade rutiner. Nu förstärker vi kommunens ledning och styrning, säger Ann Willsund” i Barometern 9 maj. (Ann Willsund är kommunchef, alvarsamt2:s anmärkning).
Men hallå! Saknas det dokumenterade rutiner?! Jobbar ni på känn? Sprätter ni ut pengar utan bokföring? Kommunen bildades 1971. Har ni inte hunnit bygga upp dokumenterade rutiner på 46 år!? Betyder det att 18 miljoner kronor kan ha runnit ut i alla möjliga små pölar, helt omöjliga för kommuninvånarna att spåra? Vad säger politikerna? Ingen i kommunledningen kan väl nöja sig med att 18 miljoner bara är ”borta”? Var finns det politiska ansvaret? Vem ger hårdfakta utan ordbajs!
Ska det två-dar-i-veckan-öppna biblioteket i Södra Möckleby behöva släcka lamporna och gå över till stearinljus för att kommunekonomin ska gå runt? Ska vi besökare bara få läsa gamla böcker, eftersom inga nya får köpas in? Om jag vill låna en bok som kommer ut i december, måste jag då be bibliotekarien om att fjärrlåna den från kommun där det inte fattas 18 miljoner? Svaret är sannolikt ja.
* * *
Nu ska alltså alla snåla. Alla! Även biblioteken! Alvarsamt2 ringde upp June Söderström, chefsbibliotekarie.
Alvarsamt2: Varför får inte biblioteken köpa in böcker?
June Söderström: – Det är inte bara vi som måste spara. Alla ska göra det.
Alvarsamt2: Så det är totalt inköpsstopp som gäller?
June Söderström: – Ja, i det närmaste. Vi kan göra minimala inköp, men inte mer. Det gäller alla kommunens verksamheter.
Alvarsamt2: Hur mycket kommer ert inköpsstopp generera i reda inbesparade pengar till kommunen?
June Söderström: – Mellan 100 000 och 200 000 kronor. Men alla måste spara.
Alvarsamt2: Hur ser framtida budgetramar ut för biblioteken?
June Söderström: – Nästa år blir budgeten som i år. Den minskar alltså inte. (Alvarsamt2:s kommentar: Det gör den visst på grund av inflationen). Sen hoppas jag att vi får normal budget från 2019.
Alvarsamt2: Har du möjligen hört nåt om dom här försvunna 18 miljonerna?
June Söderström: – Nej.
* * *
Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in böcker till sina bibliotek – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa och låna gamla böcker på biblioteken?
Svaret är nej.
För dig som vill läsa mera:
http://www.barometern.se/oland/morbylanga-maste-spara-miljonbelopp/
http://www.olandsbladet.se/oland/nya-miljoner-fattas-i-morbylanga/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6693024
Renässans för John Karlzén
Dagens boktips: ”Så gör man inte” av John Karlzén. Vill du höja läsvärdet ännu mer börjar du med att läsa Lennart Fricks utmärkta essay om Karlzén från 1971. John Karlzén var nämligen en mycket komplicerad människa med ett udda och trassligt liv bakom sig då han dog endast 57 år gammal 1960. Redan då var han bortglömd, men nu går han en ny vår till mötes.
Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.
John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.
Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!
Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.
– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.
Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.
John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.
Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…
Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:
Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.
Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”
Författaren Lennart Frick under sin föreläsning i biblioteket i Mönsterås. Ett 20-tal intresserade åhörare mötte upp. Lennart Frick var under tolv år även bokförläggare och gav under den tiden ut inte mindre än 250 titlar.
cykla till Grönhögen med alvarsamt2
Denna fina novemberdag trampar vi tur och retur hamnen i Grönhögen med start i Södra Möckleby, en sträcka på 22 kilometer.
Rätt svar: Tomteby
Det var tydligen en lätt omgång av Vart är vi på väg? Två läsare klämde dit rätt svar redan på 3-poängsnivån.
Vi åkte från Borgholm till Tomteby
3 p.
Vi åker söderut från tennisspelare + höjdhoppare till by där ett substantiv ingår i liknande fras som ”har inte alla hästar i stallet”.
(Björn) Borg + (Stefan) Holm mot ”tomtar på loftet”.
2 p.
Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.
1 p.
I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.
borg + bor + hol + olm
I tillorten bor gammal farbror med röd luva.
tomten
Nästa omgång utannonseras i god tid.
Sigwahld Restorin
tävlingsansvarig
vart är vi på väg? 1 poäng
1 poäng
I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.
I tillorten bor gammal farbror med röd luva.
vart är vi på väg? 2 poäng
2 poäng
Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.
många hundra år
Sammanlagt firades runt 400-450 år. Ingen kan säga exakt. Det skedde i lördags. I Folkets hus Degerhamn. Folkets husföreningen blev 100 år, skytteföreningen 120, Degerhamns IF 90, Båt- och Sportfiskeklubben ”många år”, hembygdsföreningen ”en himla massa år”, PRO i Degerhamn ”år”, Brandmannaklubben ”år”, SPF Seniorerna Sydöland ”år”, Röda korset Degerhamnskretsen ”år” och slutligen Sockenföreningen med Alunhälsan som firade ”några år”. Även ABF kom med på ett hörn, de firade också ”år” – eller om det var ”många år”.
Det blev tal, lotterier, dans och framför allt umgänge. Alvarsamt2 summerar:
- så bra jobbat av arrangörerna!
- så helvetes trevliga människor det bor i och runt byn!
Det blev omöjligt att i festens yra ta alla namn på människorna på fotona. Därför visar vi dem utan bildtexter.
vart är vi på väg? 3 poäng
Reglerna är enkla:
- klockan 08:00 tre morgnar i rad läggs ledtråd ut. Den första ser du nedtill.
- vi korar ingen segrare så du tävlar hur du vill, mot bara dig själv eller mot andra. Vill du vinna över andra svarar du med kommentar, men ENDAST med målbyns namn, inget annat.
- du får bara svara med kommentar en gång under de tre dagarna. Det gäller alltså att vänta lagom länge innan du svarar. Svarar du för snabbt blir det kanske fel, svarar du för sent vinner kanske nån annan.
- onsdag eftermiddag läggs lösningen ut.
- frågan är alltså: Vart är vi på väg? Svaret är en by, ort eller tätort på Öland. Vilken?
3 poäng
Vi åker söderut från tennisspelare + höjdhoppare till by där ett substantiv ingår i likabetydande fras som ”har inte alla hästar i stallet”.
i röret…
- från gårdagens partaj i 100-årsfirande Folkets hus Degerhamn kommer snart omfångsrikt bildreportage. Lars Henell från Albrunna, ovan, var en av många som hade kul.
- i morgon klockan 08:00 presenteras första ledtråden i tävlingen Vart är vi på väg?
- den hittills längsta cykelfilmen i serien Cykla med alvarsamt2 är precis färdigredigerad och klar för publicering. Målet är ännu så länge hemligt…
- om vind och väder är med på noterna försöker utvald person på redaktionen cykla tvärs över Öland på under 15 minuter. Rekordförsöket filmas, förstås. Visningsrätten är sedan länge såld till Union Cycliste Internationale.
- från Europas juridiska hjärta kommer signaler om att en tidigare medarbetare på alvarsamt2 skapar en allt större mental, facklig och rättsvetenskaplig förvirring i Strasbourg, Frankrike… Polis lär ha fått ingripa i uppmärksammad förhandling och skingra parterna ”med batonger och elektriska grisfösare”…
- plus en hel del annat, förstås…
det magiska talet 10
Det finns business. Och det finns välgörenhet. Och så finns det nåt där emellan. Det kan kallas Kupan. Bakom alla dessa Kupanbutiker står Röda korset. Jag tycker tanken är genial. Det mesta duger som begagnat. Låt folk skänka av sitt överflöd, sina prylar som de tröttnat på – och sälj dem billigt till dem som verkligen behöver dem. För pengarna som kommer in hjälper vi även andra.
På Kupan i Södra Möckleby slås jag av talet ”tio”. Det mesta kostar tio kronor och ger chanser för den med ansträngd ekonomi att trots det kunna köpa julklappar, kläder, skor, hushållsföremål, serviser och bestick – för att inte tala om alla dessa billiga leksaker för små barn som inte har en susning om skillnaden mellan nytt och begagnat.
Vi borde alla ”döstäda” då och då, skänka det vi inte använder till Kupan och låta grejorna på nytt spela en roll för någon – samtidigt som Kupan drar in pengar till krigsoffer och till människor på flykt och i nöd runt om i världen.
En bra regel för att förstå om en produkt/grej/sak betyder nåt för mig/dig är att lägga undan den och se om du/jag använder den någon gång under ett års tid. Gör jag/du inte det behöver jag/du den inte. Skänk den då till Kupan, ge föremålet en ny mening till nån som verkligen behöver det – samtidigt som de pengar det ger kan stötta dem som kanske inte äger någonting, inte ens kläderna på kroppen.
Det fina med den här tallriken är att den även är försedd med en ugnsvarm pizza. Det är bara att börja käka.
Ser du? Talet tio står på nästan varenda pryl, även på dessa kinesiska risskålar från Mingdynastin, värda kanske en miljon eller två.
Såna här lätt begagnade plastleksaker gör varenda unge mellan två och sex år glad. Inte bryr sig en fyraåring om om hans supertraktor är ny eller använd. Och dessa bilar, gubbar, nallar och monster kostar ofta bara fem eller tio kronor.
Golfbollar för bara fem kronor styck. Inte ens de färgade är dyrare.
Jag undrar vad ursprungsbefolkningar över hela världen tycker om våra små gips- och porslinsfigurer som poppar upp i de mest märkliga former, färger och sammanhang. Varför vill vi exempelvis ha en ”Nalle dansande på två ben” eller ”en höna med en godisskål på ryggen”?
Ett av rummen i Kupans lokaler i Södra Möckleby.
För den som jagar glas och porslin finns ett stort utbud att botanisera i.
Exteriören av Kupan i Södra Möckleby. Visst känner man sig välkommen!
hur ska det gå?
Allt fler stänger eller flyttar från Ölands sydspets. Carlas Café har stängt, eller flyttat. Målaren Britt Wiström har stängt sitt förnämliga Ottenby Konstmagasin. Ädelsmeden Karlheinz Sauer har flyttat från sin smedja vid Ottenby Kungsgård. Och snart drar även de sista flyttfåglarna.
Det blir tomt längst ned på ön…
