Cykla med alvarsamt2. I dag går färden från Södra Möckleby till Gettlinge gravfält.
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Månadsarkiv: januari 2018
fördelar med raw
En av finesserna med att fotografera i rawformat är att det tål mycket större justeringar än JPG. Ursprungsbilden går dessutom att återkalla till original – hur mycket du än har jobbat med den. En jpg-bild förstörs ju mer du justerar och sparar den. I rawbilden skrivs dina justeringar in – ungefär som ett recept. När som helst kan du radera receptet och återställa bilden till ursprungsversionen, se fotot längst ned.
RAW-bilden kommer ur kameran som ”en grund”. På den grunden bygger du sen upp bilden genom olika åtgärder i ditt bildbehandlingsprogram. Eftersom jag anser att alla foton är ”ett tolkningsförslag” av motivet, är RAW ett mycket tacksamt format att jobba om bilder i. En tid efter en fotografering kanske du känner att din första tolkning av motivet blev fel. Då är det bara att radera tidigare justeringar och börja om. Det kan du göra hur många gånger som helst utan kvalitetsförluster. Ett typiskt sådant ”omarbetningsprojekt” sysslar jag med just nu. Det publiceras snart och innehåller nytolkade bilder från Eketorps borg.
Nedan ett helt annat motiv från Fyrplatsen.
Ett rätt trist foto från Fyrplatsen på södra Öland 3 mars 2012. Som synes är det blekt och och med många fläckar i himlen – smuts som dessvärre förr eller senare kommer in och fastnar på sensorn vid objektivbyten på en systemkamera. Fotot är här sparat som JPG men det är taget i Canons eget rawformat och konvertarat till DNG – ett rawformat som man kan konvertera nästan alla andra rawformat till. Det tar ofta mindre utrymme än kamerors originalrawfiler. De flesta kameratillverkare framhärdar tyvärr i ambitionen att ha sina egna rawformat. En bra konverter är Adobe DNG Converter som du kan ladda hem gratis här. Den brukar vara bra uppdaterad på nya kameramodeller och senaste versionen hittar du högst upp.
Denna justerade och beskurna slutversion av ovanstående jpgbild är gjord 2012. En rawfil kräver mycket mer bildbehandlingsjobb än JPG eftersom den är ”nollad” i kameran. Du får bara en grund som du sen ska bygga upp bilden på med vitbalanskorrigering, kontrast, ljusstyrka, kromatiska avvikelser, brusreducering, skärpning med mera.
I dag tycker jag denna version är bättre än den ovan från 2012. Jag har valt att ”hissa upp” fågelskådarna i bilden för att få större dynamik; när tyngdpunkten läggs högre upp skapas en större obalans än i den tristare – mer balanserade – versionen från 2012. Jag har också gjort bilden varmare.
I mitt bildbehandlingsprogram Bridge, som jag använder innan jag slutjobbar i PhotoShop, ser vi här från vänster: Originalbild i DNG, justerad och beskuren version i DNG, original i JPG, min bildbehandling av originalet i dag, redigerad och beskuren version av föregående.
Titta på den andra bilden från vänster. Som du såg i bilden ovanför är den en justerad och beskuren version i DNG. Den gröna pilen indikerar att fotot är beskuret, den röda att en korrigering är utförd. Om du vill få tillbaka originalbilden högerklickar du på den och får fram Framkallningsinställningar. Du väljer Rensa inställningar (vid svarta pilen) och bums uppenbarar sig originalbilden igen – hur många gånger du än jobbat med filen och vad du än har gjort med den. Dessa möjligheter har du inte med en JPG-bild. Fotar du bara i JPG kan du i stället ta en kopia av originalet och jobba i den. Originalet sparar du. Vill du jobba om fotot flera gånger tar du ny kopia men låter alltid originalet vara precis som det är. Spar inte om det.
från fyren
Virginia Woolf skrev sin roman ”Mot fyren” 1927. Nästan hundra år senare vill Alvarsamt2 inte vara sämre. Här visar vi videon ”Från fyren”, där vi hojar från Långe Jan till Ottenby kungsgård. Videon ingår i vår serie ”Cykla med alvarsamt2” och ska ses som ett relativt misslyckande med extern ljudupptagning vid videoinspelning.
Främsta orsaken till ”den ljudliga klagosången” var en mikrofon som släppte fästet och därpå klämdes fast mellan två syntetiska tyger som skapade ett vasst och frasande missljud vid varje tramptag.
Men se gärna videon trots de ljudliga mankemangen. Vädret häromdagen var strålande vackert och fåglarna kraxade och kvirrade och pep och det var vår i luften.
Nu trampar vi igång!
det blir bara mer tokigare
Framtida forskning må visa varför svenska journalister för runt tio år sedan plötsligt började skriva skön, mer skön, mest skön i stället för skön, skönare, skönast. Rekordfulaste språkkontaminationen hörde jag i Ekot: Mest bra.
Den troligen trendbaserade komparationsförvandlingen har skapat språkliga problem. Somliga murvlar använder nåt slags egen lösning, en kombination av båda möjligheterna. Och konsekvenserna blir komiska.
Ett exempel: I gårdagens Östra Småland citeras landshövding Thomas Carlzon:
Han var enkelheten, sunt förnuftaren. Jag tror att många fler i dag inom svenskt näringsliv och även i övrigt skulle behöva göra som Ingvar: Vara mer enklare och använda mer sunt förnuft.
Glass i hårdplast
Alvarsamt2 har alltså inlett kriget mot onödig plastanvändning…
Vår första granskning gäller en liten efterrätt från Frödinge/Orkla. Redaktionen köpte nämligen glass till firandet av vår nye chefredaktör, Sune Flisa. Glassen bär det engelska namnet Chocolate Crunch. Den var rätt god, om än alldeles för söt. Det vi reagerade på var den ovanligt kraftiga plastbägaren – som bara var fylld till drygt hälften. 70 gram vägde glassen, bägaren 7. Varför så tjock och tålig plast? kan man undra. Ska den tåla kärnvapenanfall? Nå väl, i julas mejlade vi till Frödinge/Orkla och ställde fyra frågor:
1. Varför säljs – exempelvis – Toffee Crumble i plastmugg? Muggen är dessutom bara lite mer än fylld till hälften i ganska grov plast.
2. Vet ni hur lång tid det tar för naturen att bryta ned just den plasten?
3. Har ni inte lekt med tanken att en pappförpackning skulle vara mycket miljövänligare – och kanske också billigare?
4. Hur tänker ni överhuvudtaget i frågan ”plast”? Har ni nåt mål, en policy att jobba mot?
Svaret kom 10 januari:
Hej och god fortsättning Staffan,
Tack för dina frågor angående förpackningen till Frödinge® Toffee Crumble.
Här kommer svaren på dina frågor.
1: Tjockleken på plastbägaren avgörs av flera olika faktorer. Framför allt ska den vara en stabil förpackning som skyddar produkten och som ska kunna fungera både i produktionen vid själva doseringstillfället samt vid konsumtionstillfället. Av både miljö och kostnadsskäl vill vi inte ha en tjockare förpackning än nödvändigt och vi tittar hela tiden på hur förpackningen kan optimeras.
2: Först och främst uppmanar vi till källsortering så att materialet kommer in i systemet för förpackningsåtervinning. Att slänga förpackningar – av alla material – i naturen är ett dåligt alternativ, både för att det bidrar till nedskräpning men också för att varken materialet eller dess energiinnehåll kan tas tillvara. Hur lång tid det tar för naturen att bryta ner plasten beror på många olika faktorer som temperatur, syretillgång mm. Även papper kan ta lång tid att bryta ner.
3: Vi följer utvecklingen och tittar hela tiden på vilket material som är bäst för respektive produkt och här är miljöperspektivet viktigt. Det kan handla om vilken typ av plast, tex förnyelsebar råvara, eller gå över till ett annat material, tex papper.
4: För Orkla har plast en stark koppling till förpackningar. Vi jobbar t.ex. med att minska mängden material i förpackningar. Vi ökar också användningen av biobaserad plast och återvunnen plast, vilket minskar klimatpåverkan. På sid 63 i Orklas årsredovisning kan du läsa mer om hur vi jobbar med att minska miljöpåverkan av förpackningar.
Om du har några frågor tveka inte att höra av dig till oss!
Jag önskar dig en trevlig kväll!
Med Vänliga Hälsningar,
Orkla Foods Sverige
020-75 00 10
Redaktionen finner det tråkigt att fråga 2 besvaras så luddigt. Vi får inget svar på hur lång tid nedbrytningen av burkarna tar. Man borde kunna svara på om de räknar med 10 år, 50 år, 500 år eller 5 000 år under normala betingelser, exempelvis ”slängd i skogen i vanlig svensk natur”.
Påståendet att ”även papper kan ta lång tid att bryta ner” känns märkligt. Vi måste väl ändå ställa material i en något mer vetenskaplig relation till varandra? Och vad betyder begreppet ”lång tid”?
Så ser de ut, de kraftiga och bara drygt halvfulla plastmuggarna med Chocolate Crunch från Frödinge/Orkla.
7 gram väger plastbägaren, glassen i den 70. Ett enda paket Chocolate Crunch med sammanlagt 140 gram glass lämnar efter sig två grova plastbägare (14 gram) , två plastlock i tunn plast och ett omslag i papp.
tre anfallskrig
Alvarsamt2 har som primärt mål att förändra världen – till det bättre. Därför inleder vi inom kort tre krig. Vi anfaller Trump, eftersom han underminerar demokratin. Vi förklarar krig mot överanvändningen av plast och dess dödande konsekvenser i världshaven och på stränderna – även i Sverige. Och vi ska kriga mot palmoljan – som förstör unik natur och dessutom är cancerframkallande.
Alvarsamt2 är ännu så länge en förhållandevis liten blogg men min personliga erfarenhet av öländsk stor- och världspolitik är att vett och kunskap sprider sig som ringar på vatten, längre och längre bort…
På grund av krigen ombeds känsliga läsare att sluta läsa bloggen, alternativt ta del av den iförda mörka solglasögon.
Sune Flisa
chefredaktör
PS. Inom kort publiceras ett inlägg om plast och plastanvändning i ett större norskt/svenskt bolag…
Nytt ljudförsök med två myggmikrofoner
För en tid sen skrev jag om mina försök att uppnå ett bättre ljud i mina cykelvideor, klicka här. Eftersom det nu går att cykla igen gav jag mig i dag ut på vägarna med en ny mikrofonuppsättning: En mygga på ryggen – en på bröstet. I ryggsäcken låg ljudupptagaren, en Zoom H6.
Vinden var stötig mellan 8 och 11 meter per sekund så vindgenomslagen blev lite för många, trots att båda mikrofonerna hade bra deadcats. I kommande försök ska jag dels använda ytterligare deadcats, dels testa att ha mikrofonerna i burkar, endast öppna åt ett håll. Den idén bygger på den gamla moppestruten/gubbstruten, se här.
I dagens försök tycker jag att ljudet har blivit bra mycket bättre än tidigare. Speciellt hör man bilar långt före och efter att de passerat mig. Det gäller både de som kommer bakifrån och framifrån. Vissa bilar hör man över en halv minut efter att de kört förbi mig, vilket blir mer realistiskt än om billjudet ”bara morrar till och dör ut inom några få sekunder”.
I videon nedan cyklar jag fram och tillbaka på 136:an genom Södra Möckleby på min lilla hopfällbara Bickerton. Filmen ska endast ses som ett ljudtest – ingenting annat.
då var det 25 januari 2012
För precis sex år sedan träffade vi Britt Bergman för att göra en lång intervju om hennes liv. Britt var och är en legend i Södra Möckleby. Hon dog 2015. Då hade hon drivit sin lilla men innehållsrika Britts Manufaktur i 63 år.
vintern är slut
I går låg några få centimeter snö utmed Trollbäcken mellan Södra bruket och Albrunna. Men nu kommer plusgraderna och de fortsätter de närmaste tio dygnen. Det var en lagom lång vinter, runt en vecka.
Det är bra sprutt på vådiset där det kastar sig ut ur röret under cykelleden på väg ned mot Kalmarsund.
Nedströms cykelleden. Det porlar och stänker. Och en och annan talgoxe sjunger. Det är snart dags att ta fram hojen igen…
det gröna bladet
I dag satt det gröna bladet och vinkade lojt bland snövita kvistar. I morgon är grenarna nakna igen – och det gröna bladet kanske förblir grönt?
när minnet sviker
Jag hade inte en aning om att jag vintertid har besökt Bläsinge hamn. Jag skulle kunna svära på att jag inte har gjort det. Därför känns det lite kymigt när fotosamlingen visar att jag faktiskt har varit i Bläsinge hamn på vintern – och till och med fotograferat is och snö och båtar där. Till råga på eländet är det på dagen sex år sedan.
Mitt minne är alltså blankt vad gäller ”Bläsinge hamn i snö”, men hårddisken från Intel fyller minnesluckorna. Det har sina fördelar att fotografera.
mörbylånga tunnas ut…
Tidigare avvecklade Handelsbanken sitt kontor i Mörbylånga. Nu gör Ölands Bank detsamma trots det – till synes – ansvarsfulla och lokalklingande namnet. Och mera elände: Även Coop klappar ihop. Det blir inte mycket kvar i den en gång så livfulla byn.
Foto från 2013. Redan då såg man på reklamflaggningen att Coop inte var mycket att hänga i gran.
vatten nu och då
Nya vattenverket i Södra Möckleby börjar ta form.
Verket från söder. Lägg märke till de tre tankarna, antagligen för kemikalier.
Verket från norr.
Man jobbar sena kvällar på vardagarna. Något verkar ”bråttom”. Oro för tjäle är kanske orsaken? Det finns många blogginlägg om grävningarna för de nya ledningarna mellan Södra Möckleby och Grönhögen. Några av dem kan du läsa här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Och här. Vill du se verket från luften klickar du här.
Ett tidigare vattenförsörjningssystem från alvaret till Södra bruket finns fortfarande att titta på några hundra meter söder om det nya vattenverket. Alvaret överst i bild. Den stensatta kanalen tar hand om det vatten som strömmar ut ur en stensatt öppning inne i dungen. Den flera kilometer långa färden ned mot Södra bruket har börjat…
I dag gräver man denna sträcka med maskiner på några minuter. Förr tog det längre tid. Att stensätta dessa tio meter kunde nog ta flera dagar.
Här går vattnet in och ned för att sen gå under markytan ända ned till väg 136. Där går det i dagen igen för att fortsätta i nya partier stensatt kanal.
Där kanalen slutar går vattnet ned i underjorden. Slutmålet ligger nedanför skogen och bebyggelsen vid horisonten. Vill du läsa mer om det flera kilometer långa vattensystemet från alvaret ned till Södra bruket finns inlägg med länkar till ytterligare inlägg på föregångaren till denna blogg: alvarsamt. Klicka här.
eu hjälper alvarsamt2 att rädda oss från plastdöden
Alvarsamt2 hinner bara larma så slår EU till med hjälpande åtgärder. I slutet av förra året berättade vi Om plastsjukan och redan 16 januari följer EU upp vår skoningslösa kritik. Man gör det med en stor räddningsplan mot mänsklighetens alldeles för stora plastanvändning. Se det alvarsamt2inspirerade åtgärdspaketet – på svenska – här.
Det känns alltså som om vi är på rätt spår med bloggen då vi har förstått att det första som Jean-Claude Juncker, Donald Tusk, Angela Merkel och Emmanuel Macron gör på morgonen är att kasta sig över alvarsamt2 för att söka kunskap och komma till insikt – för att fatta de rätta framtida besluten.
I all ödmjukhet tackar jag mig själv för det gudabenådade vetande som jag i hela mitt liv kämpat för att bygga upp, hålla intakt och till och med få att expandera.
Sune Flisa
chefredaktör
allting är blått, blått, blått
Snön faller. Och många bilder blir blå. Varför? Jo, den kritvita snön lurar kameran. Den tror att det är ljusare än det faktiskt är – och bländar ned. Bilden blir underexponerad, för mörk. Lösningen är enkel: Prova dig fram genom att använda exponeringskompensationen. Börja med + ett halvt bländarsteg, öka om nödvändigt. Denna bild är ett helt bländarsteg underexponerad och krävde därför justeringar i bildbehandlingsprogram, se bilderna nedan.
Här har jag ökat exponeringen ett bländarsteg. Dessutom har jag lagt på lite gult – för en varmare ton. Men bilden har fortfarande blåstick. Det är en smaksak om det ska vara kvar eller korrigeras ytterligare. Ett litet blåstick i bilder i djup skugga kan nog anses naturligt.
Med ännu mera gult i bilden blir snön allt vitare. I mina ögon är denna version den bästa. För att slippa så mycket bildbehandlingsarbete som möjligt kan du ställa in din kameras exponeringskompensation på + 0,5 till + 1 steg. Lär dig också att använda rätt ljusmätningssystem, klicka här. Och här.
misslyckanden och nya tester för bättre videoljud
Att få till ett bra ljud i en cykelvideo är inte lätt. Hård vind är ljudteknikerns värsta fiende. Att Öland är solen och vindarnas ö är en utmaning i sig. Jag tror medelvinden här nere på södra ön är runt 7 meter per sekund. Cyklar du i 35 kilometer i timmen mot den vinden blir den sammanlagda vindhastigheten 17 meter per sekund. Det är lika med hård vind/kuling – ett smärre helvete att slåss mot – både som cyklist och ljudtekniker.
Som så ofta kan man köpa lösningar för stora slantar, nåt som alvarsamt2 alltid är emot. Jag söker billiga lösningar på de tekniska problemen. Det går ofta att uppnå ”semiprofessionella resultat” med enkla medel till relativt låga kostnader.
Tekniken för mina cykelfilmer är: Kameran, en Gopro 6 Hero. Ljudupptagningen i den är under all kritik. Jag måste följaktligen ta upp ljudet genom en extern lösning. Ljudet har jag hittills försökt få bättre med en Sony diktafon. Det har gått ”så där”. Fördelarna med diktafonen är att den är lätt att sköta på en ranglig recerhoj tack vare det minimala formatet. Nackdelarna är att jag bara kan använda en mikrofon.
Nu försöker jag förbättra resultaten med en Zoom H6, en bra maskin – men stor och tung. Jag måste ha den i liten ryggsäck. Ljudet blir bra, men dead-catsen (vindskydden) till de två medföljande mikrofonerna är rent ut sagt skräp. Redan vid vindhastigheter om några få meter per sekund slås ljudet sönder. Hur kan man tillverka en så bra maskin, men förse mikrofonerna med så urusla vindskydd? Jag förstår det inte.
Nu jobbar jag med en ny idé: Att slopa maskinens egna mikrofoner och i stället ta upp ljudet med två myggmikrofoner. Enligt vissa firmor skulle det gå att koppla extra mikrofoner till Zoom H6 med vanliga 6,3 millimeterspluggar. Det stämde inte, i alla fall inte med mina mikrofoner. Zoomen tog inte upp ett pip, med eller utan fantommatning. Efter mycket letande (Youtube är snart lösningen på alla världens problem) hittade jag en video med tips om adaptrar som kallads VXLR. De köpte jag sen hos Gunnar Olssons Foto i Stockholm. Med dem i Zoomen blir ljudet riktigt bra – med mycket mindre/färre ljudgenomslag än med maskinens standardmikrofoner.
Hittills har jag bara testat med en mygga – placerad på cykelstyret. Du kan lyssna på resultatet här. Ett vindgenomslag hörs vid 47 sekunder. Annars är ljudet av benrörelserna, hjulrullningen, gruset på asfalten och bilarna rätt ok, tycker jag.
Tanken är nu att utöka med ytterligare en myggmik – placerad bak på cykeln. Jag får då en mer spännande ljudbild med större mixningsmöjligheter av mötande och omkörande trafik. Testresultat kommer snart – tror jag. Allt hänger på snö eller inte snö. Den som lever får se. Och lyssna…
Zoom H6 med en standardmikrofon under deadcat av skumgummi och en myggmikrofon – en uppsättning som inte gav bra resultat på grund av vindgenomslag i den stora mikrofonen. 1) Zooms egen deadcat, dålig. 2) Zooms fjärrkontroll. 3) En av Zooms mikrofoner. 4) Deadcat av skumgummi på annan av Zooms mikrofoner. Den är dålig. 5) Zoom H6. 6) Den ovan omtalade VXLR-adaptern. 7) Batterihållare till myggan. 8) Myggamikrofon med bra deadcat (vindskydd).
Tanken är nu att använda Zoom H6 på detta sätt, utan någon av deras egna mikrofoner. 1) Zooms fjärrkontroll. 2) Zoom H6. 3 och 4) VXLR-adaptrar, en för varje mikrofon. 5) Batterihållare för myggorna. 6) Mygga klädd i deadcat. 7) Myggamikrofon. 8) Plastburk för mygga enligt tanken bakom ”gubbstrutar” /”moppestrutar” (vindskydd ofta använda av äldre mopedister för länge sen).
Burk för akvariefiskfoder omgjord till ”gubbstrut”. I burken är myggmikrofonen placerad. Tanken är att få ett ännu bättre ljud än med bara myggan med deadcat. Cylinderns öppna yta riktas mot vinden. Genom att cylindern är helt tät bakåt blir luften stillastående inne i cylindern. Luften ”packar sig” framför den öppna ytan och kan inte tränga in till mikrofonen. Det ska bli spännande att höra resultatet småningom…
när alla bitar faller på plats
Efter månader av försök har jag äntligen lyckats fotografera en gäspande ormhuvudfisk – med en videokamera. Det är många parametrar som måste vara på fotografens sida: 1) Fisken måste ligga nära frontglaset. 2) Den måste ligga med munnen mot kameran. 3) Den måste vara trött. 4) Kameran måste vara rätt skärpeinställd, eftersom ljuset är dåligt och bländaren stor. 5) Och naturligtvis: Fisken måste gäspa. Häromdagen stämde allt – mycket plötsligt.
Delförstoring av samma bild. Det märkliga med ormhuvudfisken är hur lite den äter – trots sin stora käft. Jag hade ett exemplar som inte åt någonting på flera månader, till synes utan att lida. Helt plötslig började den äta igen. Troligen gör fisken av med extremt lite energi, eftersom den ligger helt stilla på botten nästan dygnet runt.
då var det 16 januari 2013
För exakt fem år sedan låg snön – om inte tjock så åtminstone vit. Och just i dag börjar det snöa på allvar. Är du beredd? Jag är det inte.
Gräsgårds hamn är sig alltid lik. Det enda som förändras är vilka båtar som ligger där vid kaj och väntar på något. Jag vet inte vad. Bättre tider för fiske, kanske? Jag är rädd för att den väntan blir lång…
I kullen nere i Ottenby döljer sig resterna av S:t Johannes kapell, uppfört under andra hälften av 1200-talet. Här låg en stor marknadsplats som samlade handelsmän och sjöfolk från många länder.
Ett tidlöst motiv som alltid fascinerar: En horisont, en sol, vatten, en strand. Såna motiv trollbinder blicken på samma sätt som en lägereld.
att äta eller ätas
En av mina ormhuvudfiskar är listigare än de andra. När jakten går dåligt för kollegorna använder den en effektivare strategi: Den lägger sig på botten, spelar död och blir nästan kritvit. Döda fiskar bleknar nämligen snabbt. I filmens slutsekunder ser du hur den dessutom har lagt sig på sidan för att spela ”mer än död”, en roll som ger fin utdelning.
synvillor fångade med teleobjektiv
Vid vissa väderlägen kan fotografering med teleobjektiv bjuda på bildmässiga överraskningar – eller chocker. Här är ett exempel, en bild från 2016. Vi ser mot vindkraftsparken på Eckels udde. Det lodräta gula strecket till vänster om bildmitten är ett torrt grässtrå nära kameran. Det röda och gröna sjömärket utanför Degerhamns hamn tycks sväva i luften, och snurrorna ser avklippta ut – av ett moln! Jag är varken fysiker eller meteorolog men tror att dessa synvillor skapas av luftskikt med olika temperaturer.
Då var det 15 januari 2016
För två år sedan tog jag den här bilden av rivningen av vindsnurrorna söder om vägen mellan Grönhögen och Limby.
Tage Nilsson – en road berättare
I går begravdes Tage Nilsson, Albrunna, i Södra Möckleby kyrka. Trogna läsare av alvarsamt och alvarsamt2 känner honom väl. Tage har gästspelat på båda bloggarna då och då från 2012 till sena hösten 2016 – i inlägg och filmer.
Tage Nilsson var ”en hårddisk på två ben”. Han kom ihåg allt om människor, evenemang, sport, vardag, sorg och nöjen. Och det bästa av allt: Han gillade verkligen att berätta om sina minnen för andra. Så snart videokameran gick igång tändes ett speciellt ljus i hans ögon, han blev rak i ryggen, ansiktet började stråla av berättarglädje – ”han gick igång”, för att använda ett modernt uttryck. Och alla lyssnade. Och alla skrattade.
Tack Tage.
Du kan se många inlägg om och med Tage Nilsson på alvarsamt. Här är några förslag:
Gåtan är löst – Tage minns hur stenen försvann
Yassir och Tage
Navigare necesse est
Albrunna under kriget (med massor av länkar längst ned i inlägget)
Vi gläntar på dörren till Albrunna förr och nu
På alvarsamt2 kan du läsa och se dessa inlägg:
Tage berättar om sina jobb på Cementa
Tage berättar om sin första cykel
Tage är med när Albrunnastenen reses igen
Tage berättar något ytterst intressant för Lars Henell utanför den senares lilla muséum om livet i Albrunna. Fotot togs på hösten 2012.
Videokameran ska precis gå igång. Tage minns, ansiktet lyser upp, han är beredd att börja berätta.
Mitt allra sista foto av Tage Nilsson tog jag under en videoinspelning på eftermiddagen den 25 september 2016.
Justine
Jag har precis läst om Lawrence Durrells roman Justine från 1957. Den är ett storslaget litterärt försök, jäsande och bubblande som en hemlighetsfull deg av känslor, intryck, ångest, skönhet och språklig elegans. Mening efter mening förtrollar genom sprudlande originalitet, vissa sidor måste man genast läsa om för att förstå hela djupet av. Allt är känslor – och minnen. Även i de djupaste försöken till analyser drunknar slutligen berättaren i sin egen ocean av minnen, av känslor, av billigt hat och av gränslös kärlek. Det är en synnerligen vacker bok om människans oförmåga att förstå sig själv och sin omvärld.
Vi anar att andra världskriget nalkas på andra sidan Medelhavet. Staden är Alexandria i norra Egypten, befolkad av judar, européer och muslimer. Alexandria är en internationell smältdegel som tycks ha sexualiteten och andra mänskliga begär som drivmedel. Vissa är omåttligt rika, andra går under i armod. Här finns barnbordeller vägg i vägg med lyxkrogar. I denna kaotiska värld lever berättaren några år i ett intensivt men på förhand dödsdömt förhållande med sin komplexa och nyckfulla älskarinna, nymfomanen Justine och den återhållsammare Melissa. Båda lämnar berättaren i slutet av romanen. Justine går ifrån både man och älskare genom att fly till ett kommunistinspirerat liv i Palestina. Den svikna Melissa föder slutligen Justines mans barn – och dör. Storyn tycks tagen ur en billig tevesåpa, men den i boken mycket mer invecklade historien är genialt berättad av en författare med en till synes oändlig palett av färger, nyanser och överraskande berättargrepp.
I Justine figurerar också en fiktiv bok. Den lever sida vid sida med nuet. I den söker berättaren efter ledtrådar om den oroliga och ständigt sökande Justines tidigare liv, ett liv som blir allt svårare att förstå. Så kan man kanske också tolka romanens utgångspunkt: Ju längre man lever, desto svårare blir livet att förklara.
Justine är en av fyra romaner i Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten”. Att Durrell aldrig fick nobelpriset i litteratur förvånar.
Denna volym innehåller alla fyra titlar i Alexandriakvartetten: Justine, Balthazar, Mountolive och Clea. Nästan tusen sidor gör boken fysiskt svårhanterlig. Den är tung och svårbläddrad. Bättre är att läsa romanerna var för sig.
när man inte ser skogen för alla träd
Vad gör man när motivet skyms av sly eller kanske till och med en smärre skog och det inte går att hitta en glugg med fri sikt? Det finns två lösningar. Lösning 1: Man tar fram motorsågen och gör rent hus. Lösning 2: Man gillar läget och tar bilden ändå. Så gjorde jag i går då jag tog denna vårlika bild av Mörbylångadalen med ett disigt Kalmar i bakgrunden.
välj rätt temperatur för förlisning
Du har kanske hört och läst om uppskjutna nödraketer på havet utanför södra Öland. Man sökte men fann ingenting. Glädjande nog.
Värre är detta. Östra Småland skriver:
”Insatsen , som avbröts på tisdagskvällen, återupptogs på onsdagen när Kustbevakningens flygplan lyfte från Kalmar Öland Airport. – De kunde inte lyfta i går på grund av frost.”
Slutsats: Förlis i plusgrader.
då var det 11 januari 2012
Under våra år på Öland har vi bara åkt skidor en vinter, 2012. Skidsäsongen varade en knapp vecka. Bilden är tagen för exakt sex år sedan.
en otroligt viktig åsikt
Ordet otroligt smyger sig sen länge in i nästan varenda tidningsnotis, varenda mening i referat. Det är otroligt viktigt att barnen får lära sig det och det. Det är otroligt viktigt att tågen går. Det är otroligt nyttigt med C-vitaminer. Han är i otroligt bra form. Detta val är otroligt viktigt. Hon är otroligt populär.
Kika i vilken tidningstext som helst så ser du hur detta ord sprids som gödsel, särskilt i pratminus inom sport och politik. Och nio av tio användningar är felaktiga; ordet är synonymt med ”ofattbart”. Och är det helt ofattbart att C-vitamin är nyttigt bör man tänka till en gång till.
Varför räcker det inte med att något är viktigt? Det är så otroligt korkat och slentrianbetingat att jämt och ständigt lägga till det otroligt utslitna ordet otroligt.
kyla
Den öländska vinterkylan har slagit till. Natten till gårdagen uppmättes skrämmande minus 2 grader. En tunn isetsning bildades på denna damm i Gårdstorp. Men isbrytare behöver ännu inte anropas, det ska bli plusgrader igen senare i dag…
äntligen sol
Jo då, solen fanns nånstans där bakom de till synes eviga gråmolnen. I dag lyste hon på sitt allra bästa humör och en kall natt satte genast fart på vintersporterna. Bilden är från Vickleby.
barnaboken
En dag eller två var jag orolig för att Michael Wolffs bok Fire and fury var en dålig bok, en ”sliskig lögn för att tjäna pengar”. Efter att ha läst Niklas Ekdals recension i DN känner jag mig lugnad. Boken är bra. Boken är skrämmande.
Dessvärre har mina tidigare antipatier mot Donald Trump förstorats från små ”moraliska illamåendeanfall” till ”en total hopplöshetskänsla som kräver allt fysiskt och moraliskt motstånd som går att uppbåda på båda sidor av Atlanten”.
1983 skrev Anna Wahlgren Barnaboken – om uppfostring av småbarn. Michael Wolffs bok kunde lika gärna heta Barnaboken II.
