Cykla med alvarsamt2. I dag går färden från Södra Möckleby till Gettlinge gravfält.
Cykla med alvarsamt2. I dag går färden från Södra Möckleby till Gettlinge gravfält.
En av finesserna med att fotografera i rawformat är att det tål mycket större justeringar än JPG. Ursprungsbilden går dessutom att återkalla till original – hur mycket du än har jobbat med den. En jpg-bild förstörs ju mer du justerar och sparar den. I rawbilden skrivs dina justeringar in – ungefär som ett recept. När som helst kan du radera receptet och återställa bilden till ursprungsversionen, se fotot längst ned.
RAW-bilden kommer ur kameran som ”en grund”. På den grunden bygger du sen upp bilden genom olika åtgärder i ditt bildbehandlingsprogram. Eftersom jag anser att alla foton är ”ett tolkningsförslag” av motivet, är RAW ett mycket tacksamt format att jobba om bilder i. En tid efter en fotografering kanske du känner att din första tolkning av motivet blev fel. Då är det bara att radera tidigare justeringar och börja om. Det kan du göra hur många gånger som helst utan kvalitetsförluster. Ett typiskt sådant ”omarbetningsprojekt” sysslar jag med just nu. Det publiceras snart och innehåller nytolkade bilder från Eketorps borg.
Nedan ett helt annat motiv från Fyrplatsen.
Virginia Woolf skrev sin roman ”Mot fyren” 1927. Nästan hundra år senare vill Alvarsamt2 inte vara sämre. Här visar vi videon ”Från fyren”, där vi hojar från Långe Jan till Ottenby kungsgård. Videon ingår i vår serie ”Cykla med alvarsamt2” och ska ses som ett relativt misslyckande med extern ljudupptagning vid videoinspelning.
Främsta orsaken till ”den ljudliga klagosången” var en mikrofon som släppte fästet och därpå klämdes fast mellan två syntetiska tyger som skapade ett vasst och frasande missljud vid varje tramptag.
Men se gärna videon trots de ljudliga mankemangen. Vädret häromdagen var strålande vackert och fåglarna kraxade och kvirrade och pep och det var vår i luften.
Nu trampar vi igång!
Framtida forskning må visa varför svenska journalister för runt tio år sedan plötsligt började skriva skön, mer skön, mest skön i stället för skön, skönare, skönast. Rekordfulaste språkkontaminationen hörde jag i Ekot: Mest bra.
Den troligen trendbaserade komparationsförvandlingen har skapat språkliga problem. Somliga murvlar använder nåt slags egen lösning, en kombination av båda möjligheterna. Och konsekvenserna blir komiska.
Ett exempel: I gårdagens Östra Småland citeras landshövding Thomas Carlzon:
Han var enkelheten, sunt förnuftaren. Jag tror att många fler i dag inom svenskt näringsliv och även i övrigt skulle behöva göra som Ingvar: Vara mer enklare och använda mer sunt förnuft.
Alvarsamt2 har alltså inlett kriget mot onödig plastanvändning…
Vår första granskning gäller en liten efterrätt från Frödinge/Orkla. Redaktionen köpte nämligen glass till firandet av vår nye chefredaktör, Sune Flisa. Glassen bär det engelska namnet Chocolate Crunch. Den var rätt god, om än alldeles för söt. Det vi reagerade på var den ovanligt kraftiga plastbägaren – som bara var fylld till drygt hälften. 70 gram vägde glassen, bägaren 7. Varför så tjock och tålig plast? kan man undra. Ska den tåla kärnvapenanfall? Nå väl, i julas mejlade vi till Frödinge/Orkla och ställde fyra frågor:
Svaret kom 10 januari:
Hej och god fortsättning Staffan,
Tack för dina frågor angående förpackningen till Frödinge® Toffee Crumble.
Här kommer svaren på dina frågor.
Om du har några frågor tveka inte att höra av dig till oss!
Jag önskar dig en trevlig kväll!
Med Vänliga Hälsningar,
Orkla Foods Sverige
020-75 00 10
Redaktionen finner det tråkigt att fråga 2 besvaras så luddigt. Vi får inget svar på hur lång tid nedbrytningen av burkarna tar. Man borde kunna svara på om de räknar med 10 år, 50 år, 500 år eller 5 000 år under normala betingelser, exempelvis ”slängd i skogen i vanlig svensk natur”.
Påståendet att ”även papper kan ta lång tid att bryta ner” känns märkligt. Vi måste väl ändå ställa material i en något mer vetenskaplig relation till varandra? Och vad betyder begreppet ”lång tid”?
Alvarsamt2 har som primärt mål att förändra världen – till det bättre. Därför inleder vi inom kort tre krig. Vi anfaller Trump, eftersom han underminerar demokratin. Vi förklarar krig mot överanvändningen av plast och dess dödande konsekvenser i världshaven och på stränderna – även i Sverige. Och vi ska kriga mot palmoljan – som förstör unik natur och dessutom är cancerframkallande.
Alvarsamt2 är ännu så länge en förhållandevis liten blogg men min personliga erfarenhet av öländsk stor- och världspolitik är att vett och kunskap sprider sig som ringar på vatten, längre och längre bort…
På grund av krigen ombeds känsliga läsare att sluta läsa bloggen, alternativt ta del av den iförda mörka solglasögon.
PS. Inom kort publiceras ett inlägg om plast och plastanvändning i ett större norskt/svenskt bolag…
För en tid sen skrev jag om mina försök att uppnå ett bättre ljud i mina cykelvideor, klicka här. Eftersom det nu går att cykla igen gav jag mig i dag ut på vägarna med en ny mikrofonuppsättning: En mygga på ryggen – en på bröstet. I ryggsäcken låg ljudupptagaren, en Zoom H6.
Vinden var stötig mellan 8 och 11 meter per sekund så vindgenomslagen blev lite för många, trots att båda mikrofonerna hade bra deadcats. I kommande försök ska jag dels använda ytterligare deadcats, dels testa att ha mikrofonerna i burkar, endast öppna åt ett håll. Den idén bygger på den gamla moppestruten/gubbstruten, se här.
I dagens försök tycker jag att ljudet har blivit bra mycket bättre än tidigare. Speciellt hör man bilar långt före och efter att de passerat mig. Det gäller både de som kommer bakifrån och framifrån. Vissa bilar hör man över en halv minut efter att de kört förbi mig, vilket blir mer realistiskt än om billjudet ”bara morrar till och dör ut inom några få sekunder”.
I videon nedan cyklar jag fram och tillbaka på 136:an genom Södra Möckleby på min lilla hopfällbara Bickerton. Filmen ska endast ses som ett ljudtest – ingenting annat.
Jag hade inte en aning om att jag vintertid har besökt Bläsinge hamn. Jag skulle kunna svära på att jag inte har gjort det. Därför känns det lite kymigt när fotosamlingen visar att jag faktiskt har varit i Bläsinge hamn på vintern – och till och med fotograferat is och snö och båtar där. Till råga på eländet är det på dagen sex år sedan.
Mitt minne är alltså blankt vad gäller ”Bläsinge hamn i snö”, men hårddisken från Intel fyller minnesluckorna. Det har sina fördelar att fotografera.
Alvarsamt2 hinner bara larma så slår EU till med hjälpande åtgärder. I slutet av förra året berättade vi Om plastsjukan och redan 16 januari följer EU upp vår skoningslösa kritik. Man gör det med en stor räddningsplan mot mänsklighetens alldeles för stora plastanvändning. Se det alvarsamt2inspirerade åtgärdspaketet – på svenska – här.
Det känns alltså som om vi är på rätt spår med bloggen då vi har förstått att det första som Jean-Claude Juncker, Donald Tusk, Angela Merkel och Emmanuel Macron gör på morgonen är att kasta sig över alvarsamt2 för att söka kunskap och komma till insikt – för att fatta de rätta framtida besluten.
I all ödmjukhet tackar jag mig själv för det gudabenådade vetande som jag i hela mitt liv kämpat för att bygga upp, hålla intakt och till och med få att expandera.
Att få till ett bra ljud i en cykelvideo är inte lätt. Hård vind är ljudteknikerns värsta fiende. Att Öland är solen och vindarnas ö är en utmaning i sig. Jag tror medelvinden här nere på södra ön är runt 7 meter per sekund. Cyklar du i 35 kilometer i timmen mot den vinden blir den sammanlagda vindhastigheten 17 meter per sekund. Det är lika med hård vind/kuling – ett smärre helvete att slåss mot – både som cyklist och ljudtekniker.
Som så ofta kan man köpa lösningar för stora slantar, nåt som alvarsamt2 alltid är emot. Jag söker billiga lösningar på de tekniska problemen. Det går ofta att uppnå ”semiprofessionella resultat” med enkla medel till relativt låga kostnader.
Tekniken för mina cykelfilmer är: Kameran, en Gopro 6 Hero. Ljudupptagningen i den är under all kritik. Jag måste följaktligen ta upp ljudet genom en extern lösning. Ljudet har jag hittills försökt få bättre med en Sony diktafon. Det har gått ”så där”. Fördelarna med diktafonen är att den är lätt att sköta på en ranglig recerhoj tack vare det minimala formatet. Nackdelarna är att jag bara kan använda en mikrofon.
Nu försöker jag förbättra resultaten med en Zoom H6, en bra maskin – men stor och tung. Jag måste ha den i liten ryggsäck. Ljudet blir bra, men dead-catsen (vindskydden) till de två medföljande mikrofonerna är rent ut sagt skräp. Redan vid vindhastigheter om några få meter per sekund slås ljudet sönder. Hur kan man tillverka en så bra maskin, men förse mikrofonerna med så urusla vindskydd? Jag förstår det inte.
Nu jobbar jag med en ny idé: Att slopa maskinens egna mikrofoner och i stället ta upp ljudet med två myggmikrofoner. Enligt vissa firmor skulle det gå att koppla extra mikrofoner till Zoom H6 med vanliga 6,3 millimeterspluggar. Det stämde inte, i alla fall inte med mina mikrofoner. Zoomen tog inte upp ett pip, med eller utan fantommatning. Efter mycket letande (Youtube är snart lösningen på alla världens problem) hittade jag en video med tips om adaptrar som kallads VXLR. De köpte jag sen hos Gunnar Olssons Foto i Stockholm. Med dem i Zoomen blir ljudet riktigt bra – med mycket mindre/färre ljudgenomslag än med maskinens standardmikrofoner.
Hittills har jag bara testat med en mygga – placerad på cykelstyret. Du kan lyssna på resultatet här. Ett vindgenomslag hörs vid 47 sekunder. Annars är ljudet av benrörelserna, hjulrullningen, gruset på asfalten och bilarna rätt ok, tycker jag.
Tanken är nu att utöka med ytterligare en myggmik – placerad bak på cykeln. Jag får då en mer spännande ljudbild med större mixningsmöjligheter av mötande och omkörande trafik. Testresultat kommer snart – tror jag. Allt hänger på snö eller inte snö. Den som lever får se. Och lyssna…
En av mina ormhuvudfiskar är listigare än de andra. När jakten går dåligt för kollegorna använder den en effektivare strategi: Den lägger sig på botten, spelar död och blir nästan kritvit. Döda fiskar bleknar nämligen snabbt. I filmens slutsekunder ser du hur den dessutom har lagt sig på sidan för att spela ”mer än död”, en roll som ger fin utdelning.
I går begravdes Tage Nilsson, Albrunna, i Södra Möckleby kyrka. Trogna läsare av alvarsamt och alvarsamt2 känner honom väl. Tage har gästspelat på båda bloggarna då och då från 2012 till sena hösten 2016 – i inlägg och filmer.
Tage Nilsson var ”en hårddisk på två ben”. Han kom ihåg allt om människor, evenemang, sport, vardag, sorg och nöjen. Och det bästa av allt: Han gillade verkligen att berätta om sina minnen för andra. Så snart videokameran gick igång tändes ett speciellt ljus i hans ögon, han blev rak i ryggen, ansiktet började stråla av berättarglädje – ”han gick igång”, för att använda ett modernt uttryck. Och alla lyssnade. Och alla skrattade.
Tack Tage.
Jag har precis läst om Lawrence Durrells roman Justine från 1957. Den är ett storslaget litterärt försök, jäsande och bubblande som en hemlighetsfull deg av känslor, intryck, ångest, skönhet och språklig elegans. Mening efter mening förtrollar genom sprudlande originalitet, vissa sidor måste man genast läsa om för att förstå hela djupet av. Allt är känslor – och minnen. Även i de djupaste försöken till analyser drunknar slutligen berättaren i sin egen ocean av minnen, av känslor, av billigt hat och av gränslös kärlek. Det är en synnerligen vacker bok om människans oförmåga att förstå sig själv och sin omvärld.
Vi anar att andra världskriget nalkas på andra sidan Medelhavet. Staden är Alexandria i norra Egypten, befolkad av judar, européer och muslimer. Alexandria är en internationell smältdegel som tycks ha sexualiteten och andra mänskliga begär som drivmedel. Vissa är omåttligt rika, andra går under i armod. Här finns barnbordeller vägg i vägg med lyxkrogar. I denna kaotiska värld lever berättaren några år i ett intensivt men på förhand dödsdömt förhållande med sin komplexa och nyckfulla älskarinna, nymfomanen Justine och den återhållsammare Melissa. Båda lämnar berättaren i slutet av romanen. Justine går ifrån både man och älskare genom att fly till ett kommunistinspirerat liv i Palestina. Den svikna Melissa föder slutligen Justines mans barn – och dör. Storyn tycks tagen ur en billig tevesåpa, men den i boken mycket mer invecklade historien är genialt berättad av en författare med en till synes oändlig palett av färger, nyanser och överraskande berättargrepp.
I Justine figurerar också en fiktiv bok. Den lever sida vid sida med nuet. I den söker berättaren efter ledtrådar om den oroliga och ständigt sökande Justines tidigare liv, ett liv som blir allt svårare att förstå. Så kan man kanske också tolka romanens utgångspunkt: Ju längre man lever, desto svårare blir livet att förklara.
Justine är en av fyra romaner i Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten”. Att Durrell aldrig fick nobelpriset i litteratur förvånar.
Du har kanske hört och läst om uppskjutna nödraketer på havet utanför södra Öland. Man sökte men fann ingenting. Glädjande nog.
Värre är detta. Östra Småland skriver:
”Insatsen , som avbröts på tisdagskvällen, återupptogs på onsdagen när Kustbevakningens flygplan lyfte från Kalmar Öland Airport. – De kunde inte lyfta i går på grund av frost.”
Slutsats: Förlis i plusgrader.
Ordet otroligt smyger sig sen länge in i nästan varenda tidningsnotis, varenda mening i referat. Det är otroligt viktigt att barnen får lära sig det och det. Det är otroligt viktigt att tågen går. Det är otroligt nyttigt med C-vitaminer. Han är i otroligt bra form. Detta val är otroligt viktigt. Hon är otroligt populär.
Kika i vilken tidningstext som helst så ser du hur detta ord sprids som gödsel, särskilt i pratminus inom sport och politik. Och nio av tio användningar är felaktiga; ordet är synonymt med ”ofattbart”. Och är det helt ofattbart att C-vitamin är nyttigt bör man tänka till en gång till.
Varför räcker det inte med att något är viktigt? Det är så otroligt korkat och slentrianbetingat att jämt och ständigt lägga till det otroligt utslitna ordet otroligt.