I Lilla Hallen på Himmelsberga Muséum kan du se Bart Pots minnesutställning. Den visas till torsdag 21 juni klockan 17. Motivet i denna dramatiska målning emanerar från J.A.G.S. Muséum i Segerstad.
Efter år av snack kom vi äntligen iväg till Himmelsberga, eller Ölands Muséum Himmelsberga, som det egentligen heter. Det är sevärt. Längre fotoreportage kommer småningom…
På grund av fotbolls-VM sänks kulturorganets publiceringstakt framöver. Det lägre tempot behålls mästerskapet ut. Men ett och annat inlägg kan det bli då och då. Dessa hamnar under detta inlägg. Vi ber våra makalösa läsare om ursäkt för denna temporära speedsänkning.
Som tröst konstaterar vi att bollen är rund och att allt kan hända. Minns också att hela bollen måste ligga still vid fri- och straffspark.
Det är nu länge sedan jag använde mina systemkameror. De känns otidsenliga, klumpiga och alldeles för dyra. Min lilla Fuji X30 klarar det mesta, även extrem makrofotografering. Den här slickande krabaten med lång tunga är fotad på fri hand på bara någon centimeters avstånd. 100 ISO, 1/250 sekund, bländare 3,6. Delförstoring.
Humla i fingerborgsblomma. Observera klumparna på bakbenen. Jag tror de består av hopsamlat frömjöl. För att komma ut ur blomman gör humlan ofta en elegant baklängesvolt. Samma exponeringsvärden som för bilden ovan. Det jag framför allt uppskattar på Fujismällan är – förutom fin skärpa – extern blixtsko och två olika sökare: optisk och display. Exponeringen är också extremt jämn och säker. Delförstoring.
Det blir inget regn i dag heller. Den sedan länge ”utlovade” blötan uteblir. SMHI spår att Södra Möckleby inte får en enda millimeter regn under perioden fram till och med 26 juni. Från Stockholm nås jag av rapporter om träd och buskar som ger upp…
– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger inhyrde valstatitistikexperten Agberth Nilsdottir angående den senaste omgången av kulturorganets Dialog. Endast 9 av 49 fullmäktigeledamöter svarade. Frågan måtte ha varit starkt ångestskapande – en alldeles för het potatis att hantera före det val som kommer att bli många partiers undergång.
– Inte heller jag har varit med om något liknande, säger kulturorganets ständige statistikanalytikerexpert Sliram Wallin. Frågan om de två Ölandskommunerna ska slås samman till en kommer nog att avgöras med tärning framöver. Sex prickar blir en kommun. Fem prickar likaså. Fyra likaså. Tre likaså. Två likaså. En prick = fortsätta som två kommuner. Det är mitt stalltips. Och jag brukar få rätt…
Frågan om Ölands två kommuner ska slås samman till en besvarades av endast nio (av 49) fullmäktigeledamöter i Mörbylånga kommun.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, säger kulturorganets inhyrde valstatistiker Agberth Nilsdottir vid statistikbolaget ”It goes up and it goes down” i London.
Vår tidigare expert Sliram Wallin vid konjukturinstitutet SLIPPRI förtydligar:
– Jag har heller aldrig upplevt något liknande. Jag tror orsaken är enkel: De flesta är för rädda för folkets/väljarnas reaktioner. Man vet att majoriteten mörbylångabor röstade nej till en kommun en gång i världen. Att nu öppet visa vad man har på hand – före valet – kan ge rena kamikazeeffekten. Man är byxis, helt enkelt.
– Ja, Sliram har nog rätt. Jag kan bara säga att jag aldrig har upplevt något liknande, inflikar Agberth Nilsdottir.
– Av detta går inte att göra nån ananlys, avslutar Sliram Wallin. Jag har aldrig varit med om något liknande, jag är chockad och behöver en stor whisky.
Tidigare summeringar av lokala frågor i Dialog kan du läsa här:
Biblioteket i Degerhamn
Äldrebostäder
* * *
Jag tänker inte svara på den frågan förrän hela analysarbetet som Stefan Carlsson gör är klart!
Det vore att gå händelserna i förväg.
Margaretha Lööf-Johanson (S)
Ja, men tillsammans med Kalmar, Mönsterås och Torsås till Kalmarsunds kommun.
Günter Ruchatz (M)
Ja, det tycker jag! Tror att Ölands röst kan bli tydligare och starkare som en kommun.
Simon Sjöstedt (M)
Nä det tycker jag inte.
Jag har bott på en ytterände och vet vad det innebär. Kommunen är inte så intresserad utan vill hellre satsa på centralorterna.
Det behöver inte alls bli så säger politiker och tjänstemän, men vi behöver inte fundera över det för så har det blivit.
Ytterändarna kommer bli längre.
Sedan kommer kommunhuset eller delar av det flyttas norrut, för dom flesta spelar det ingen roll men det är en stor viktig arbetsplats för södra Öland.
Mvh Hans Sabelström (C)
Nej !
Tänker att ;
Demokratin och närheten till folket blir sämre med färre politiker
Tjänstemannastaben kommer inte minska, troligen tvärt om
Kommunernas olika strukturer idag blir en svårighet vid ett ev enande
Två kommuner med rätt dålig ekonomi ger inte en kommun mer klöver
Boende i ytterändarna riskerar att ytterligare marginaliseras på vår
långa ö
Samarbete inom kommunalförbundet är att förorda och borde nog
kunna utvecklas på fler områden än i dag
Vid ev sammanslagning måste det tidigare va bestämts var olika
förvaltningar ska husera för att inte tappa fart och pengar i interna
strider
Gerd Åstrand Centerpartiet
Jag har ännu inte tagit ställning utan avvaktar det arbete och den dialog som pågår runt om på Öland för närvarande. Jag är därför synnerligen intresserad av att ta del av vad våra medborgare och näringsliv tycker.
Hälsningar
Kjell Magnusson (c)
Nej det ska förbli två kommuner så länge befolkningen så önskar.
En folkomröstning för 9 år sedan slog fast att ölänningarna inte vill slå samman kommunerna, det är snarare ett politiskt önskemål från vissa med storslagna planer.
Vi stirrar oss blinda på form, när det är innehåll som är viktigt. Ett utökat samarbete, som inte förbinder oss vid varandra utan kan avslutas om det ej funkar, med både Borgholm och andra kommuner runt Kalmarsund är något vi har mer att vinna på. Vad kan Borgholm ge oss själva? Inte mycket mer än ”polsk riksdag”. Demokratiaspekten kommer urholkas och det viktiga är att besluten fattas så nära dem det berör som möjligt. De på ytterkanterna av ön kommer bli ännu mer avskurna vid en sammanslagning.
Carl Dahlin (CD)
Har ej ändrat mig i denna fråga liksom vid förra valet så röstar jag ja till sammanslagning
Går ej att få ihop utgifter och inkomster i längden ,samordningsvinster Ölands kommun som namn slår bättre när man letar och bokar semester Ev.kan någon förvaltning utlokaliseras, både Söder och Norr för befolkningen som bor där (arbetstillfällen)
Bength Andersson (S)
Hej, dialog får likalydande svar som SVT och Smålandsnytt bl a fått.
Jag väljer att invänta den utredning som just nu pågår samt lyssnar och samtalar med medborgare när tillfälle ges.
Vänligen Anna-Kajsa Arnesson (C)
Summering:
Två ledamöter vill slå ihop kommunerna till en.
En vill slå samman kommunerna men också få med Kalmar, Mönsterås och Torsås.
Tre säger nej till en sammanslagning.
Tre ledamöter vill avvakta utredning och folks åsikter.
Följande partier svarade inte alls på kulturorganets fråga:
Alvarsamt2 vill avslutningsvis tacka alla ledamöter i ”de nios gäng”, alltså de som tog sig tid att bemöta folkets och mediernas frågor med respekt och uppriktighet. Den inställningen imponerar och kommer att ge utdelning i valet.
Kanske är det för att vi vattnar som vi får så många fjärilar på korta besök vid vattendroppar på krukor och blad. Under våren hade vi många humlor, nu är de färre. Däremot har vi haft besök av många olika slags bin, även bobyggande såna. Eftersom mina kunskaper om fjärilar är minst sagt små presenterar jag dem utan text. Du som eventuellt vet namnen på skönheterna får gärna dela med dig genom kommentar. 😉
För dig som är fotointresserad kan jag berätta att kameran är en Fuji X30, supermakroläge i största vidvinkelläge. Den blå fjärilen är plåtad i 100 ISO, den murriga i 500. Fotograferingsavstånd mellan 1 och 3 centimeter.
Trots iögonenfallande stor information om att vi inte vill ha reklam lägger den icke läskunniga reklamutdelaren 4 meter/960 gram tryckt dynga i vår brevlåda – en lördag. Hela klabbet går oläst till återvinning. Snacka om miljöförstöring. Framöver kanske man ska fakturera de dyngspridningsansvariga…
Vid ”mitt” bord i Grönhögens hamn. Frid råder.En röst i Östran i dag:
”Husbilar som ställer sig i vägen för sjösättningsrampen i Grönhögen blir allt vanligare_ _ _. ” ”Han menar också att husbilsägarna skräpar ned och uträttar sina behov i buskarna.”
Den klagande mannen skriver detta till Mörbylånga kommun och vill ha camping-förbjuden-skylt ”så att hamnen kan nyttjas till vad den är byggd för.”
* * *
Undertecknad har under en längre tid cyklat till Grönhögens hamn i stort sett varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag har alla gånger observerat hur lugnt och välstädat det är bland husbilarna – och vid återvinningen. Friden råder och till mitt kaffe har jag endast pratat med trevliga människor, både husbilsrattare och seglare. För den som inte vet finns det dessutom en öppen toalett på hamnkaptenens hus sydostsida. Skyltar till den vore kanske en effektivare åtgärd mot ett problem jag aldrig har sett.
Beskyllningen om att husbilar blockerar sjösättningsrampen har sina tragikomiska poänger. Fiskebåten Eliana blockerade rampen under två och ett halvt år! Det kallar jag ”att ställa sig ivägen”.
Staffan
Om man cyklar Kvarnvägen fram ser man det nya vattenverket från väster. På stort avstånd ser det riktigt harmoniskt ut.
Kommer man närmare och kikar på det från norr tycker jag fortfarande att vissa delar av byggnaden är fina. Fönster, dörrar och ventiler ger associationer till Piet Mondrians målningar.
De stora tomma ytorna åt väster känns dock lite döda.
Det går nog inte att ”betygsätta” bygget ordentligt förrän all byggbråte är väck. Före årsskiftet ska allt vara klart.
En trogen läsare av kulturorganet har hört av sig. Hen kan inte kommentera. Kommentarerna försvinner ut i cyberspace. Så får det naturligtvis inte vara. Därför: Om också du har problem att kommentera på denna blogg, vänligen berätta det i ett mejl till mig på adressen:
alvarsamt@yahoo.se
Eller så ringer du 070-698 54 14.
Staffan
Tiden har nu gått ut för politikerna i Mörbylånga kommunfullmäktige att svara på kulturorganets senaste fråga om vi ska ha en eller två kommuner på Öland.
I morgon presenterar vi resultatet i stort uppslagen summering och analys med vår nye medarbetare, valanalytiker Agberth Nilsdottir från statistikbyrån It goes up and it goes down i London. Han hjälper vår tidigare konsult Sliram Wallin i det ödesmättade arbetet med att utse valets stora förlorare i valet 9 september. Så mycket kan sägas redan nu att flera partier går mot sin totala undergång eftersom många av deras för folket valda representanter inte någon gång har svarat på någon av kulturorganets frågor – något som naturligtvis gynnar de andra partierna; ”den enes död, den andres bröd”.
Portnoys besvär blev orsaken till mitt ryggskott. Detta kräver smärtlindring, men nu befarar jag smärtor även på andra ställen. Efter att – med darrande händer – ha smaskat i mig två tabletter Alvedon kommer jag enligt förpackningen att drabbas av munsönderfall. Min mun kommer att falla sönder, upplösas och försvinna ut i universum. Jag ångrar tabletterna. Men nu är det för sent, men jag säger det ändå: Jag hade hellre fortsatt livet med mun och ryggskott än utan både mun och ryggskott.
Ska en tablett falla sönder i munnen bör den i mina ögon beskrivas som ”i-mun-sönderfallande”.
Den märkliga skurkvarnen i Jordhamn. Vi ska snart titta närmare på den…
Precis efter Z-kurvan på cykelleden i Södra Möckleby låg denna knölsvanfamilj och vilade siesta. Sju ungar, mamma och pappa käkade säd i fältet och såg ut att gilla läget. Men kom jag för nära sa en av dem stopp och belägg med hemska väsanden. Den andra föräldern ligger gömd i gräset. Svanar går tydligen långt för gott foder, härifrån är det fågelvägen 550 meter till Kalmarsund och 800 till fågelsjön.
Vadarfåglar på tånghaven i lågvattnet vid Eckels udde.
Om Philip Roth hade gett ut sin roman Portnoys besvär i dag tror jag den moraliska kalabaliken hade blivit total och metoo hade rustat för världskrig. Philip Roth hade dessutom tvingats gräva ned sig i nån skyttegrav några månader för att undgå lynchning. Men världssuccén Portnoys besvär kom ut redan 1969, var en tid förbjuden på många amerikanska bibliotek men anses i dag som ett modernt mästerverk av den författare som borde ha fått men aldrig fick Nobelpriset.
Romanen är en uppgörelse med allt – och då menar jag verkligen ALLT! Den unge Alexander Portnoy gör på bekännarsoffan hos psykiatern uppror mot hela världen och hela universum. Han gör upp med sin överbeskyddande mor och sin hårt arbetande livförsäkringssäljande förstoppade plommonfullproppade far, med sin feta äldre syster, med religionen, med moralister och sexregler, med judendomen, med negrer, med kineser, med den amerikanska småborgerligheten, med skenheligheten, med den amerikanska drömmen och med gud och med ALLT, ALLT, ALLT. Han är en arg ung man som verkligen är arg. Han runkar sig fram genom tonåren, är ständigt kåt även som äldre, vägrar gifta sig och hålla sig till en, eftersom det är mycket roligare att göra det med ständigt nya kussimurror – på de mest utstuderade sätt. Ett kapitel heter Runkaråren, ett annat Fittgalen.
Men detta är inte pornografi eller slapp snusklitteratur. Det är romankonst på högsta nivå, så rolig att jag skrattade till mig ett smärtsamt ryggskott. Trots denna min åsikt ser jag att en av 1960-talets recensenter kallar boken ”slipprig” och därför valde att inte läsa den till slut, något som måste bero på avsaknad av humor. Roligare bok finns nämligen inte, vågar jag påstå.
De flesta romaner har berg och dalar, heta partier varvade med longörer. Här är det full gas från början till slut. Man kan hoppa in på vilken sida som helst och ta del av den arge unge mannens enorma ”hat” till allt och alla. Här gör han – exempelvis – upp med sin mor om en viss Rabbi Warshaw:
”Att komma och säga snillrika saker om livet till folk som ligger och skakar av dödsskräck i nattsärken är hans jobb, precis som det är fars jobb att sälja livförsäkringar! Det är deras sätt att förtjäna pengar och om du måste känna vördnad för nån så känn då för tusan vördnad för far och böj knä för honom på samma sätt som du böjer knä för den där feta, löjliga skitstöveln, för far jobbar verkligen tasken av sig, och det utan att gå omkring och tro att han är Guds specielle assistent. Och utan att prata nåt sånt där jävla stavelsespråk! `Ja-e-g-öhä-el-sa-ör eeeeer vääääl-koö-m-naö till-ö syyy-na-goö-ga-nö.´ Herre Gud, He-ö-reö Guuu-d-eö, om du finns där uppe och låter ditt ansikte lysa över oss, varför förskonar du oss inte från nu och till evig tid från rabbis över huvud taget!”
Alla som gjort ungdomliga uppror kommer att känna igen sig hur man då bemöts. Portnoy kallas i munhuggning med sin far för Herr Märkvärdig, Herr Stöddig, Den lärde allvetaren, Stort A i skolan men när det gäller livet är han lika okunnig som den dag han föddes…
Så blir det ofta då man inte tycker som majoriteten, när man inte tycker enligt ”den osynliga mallen”.
I botten tror jag Philip Roth skrev boken i ett slags personligt raseri mot ”människans egna stryptag på den sanna livsglädjen”. Den unge Portnoy går nästan sönder av att alltid behöva förklara sig, vara artig, ta hänsyn till skrivna och oskrivna regler, till otidsenliga religioner och inhamrade borgerliga vanor och värderingar. Han vill inte leva det av människan stympade, snitslade och tillrättalagda livet, kringgärdat av ord som fy och skam, nej och stopp!
Läs Kortnoys besvär, men se upp för ryggskott.
PS. Philip Roth dog härommånaden. Här kan du se honom bli intervjuad 2009. Han skulle inte läsa om Portnoys besvär, säger han.
Först asfalterar man vägen. Sen gräver man av den för att lägga kabel till befintlig transformator – eller vad det nu är. Så går det till vid Södra bruket. På andra ställen lägger man – sannolikt – kabeln först och asfalterar sen…
Det gäller att alltid ha jobb, att vårda sina ”hål”. Det kände redan Gus Holger till. Se honom här vid 44:00 i minnesvärda sketchen ”Hålet”.
I dag låg Bahamasflaggade SP Venture i Degerhamns hamn och lossade stenkol till Cementa. Hennes dödvikt är 4 966 ton, och hon mäter 89,75 x 13,6 meter. Hon är byggd 1999. Jag jobbade i Stockholms hamn 1965 och kan inte minnas en så obsolet lossning som denna – med skopa till lastbil på kaj.
De är 16 till antalet, med vingar på 112 meter i diameter, snurrorna i Kårehamn. Från hamnen får man intryck av att de står på landbacken, men de står långt ut i havet. Ett enda av dessa 16 verk lär enligt E.ON ge kraft till 1 200 hushåll.
De 7 snurrorna vid Utgrunden i Kalmarsund ska nu rivas, något vi skrev om redan förra året. Enligt Östran kopplas snurrorna bort från nätet i övermorgon och under veckorna 27-30 sker ”slakten”. Parken invigdes år 2000.
Det tas nog flera miljoner bilder av solnedgångar i Sommarsverige varje år. Nästan ingen blir sevärd. Här är ett av mina försök häromkvällen. Nä, ingenting att titta på! Den spännande frågan blir: Varför saknar solnedgångsbilder nästan alltid ”utstrålning”? – som en göteborgare skulle säga. Motivet är för banalt, är en vanlig åsikt. Men varför fascinerar då dukar av exempelvis ”Solmålaren” Per Ekström?
Fyrplatsen besöks nu av massor av turister. Och det finns mycket att se: fåglar, Naturum – och fyren Långe Jan, förstås. Men varför låter man sittplatserna bakom värmestugan växa igen? Gräset är så högt att man kan snubbla på både det ena och det andra som ligger där. Och det metallrör som sticker upp i högra stocken på bilden ser inte barnvänligt ut.
Miljöförändringarna tycks accelerera. 1990 hittades den svartmunnade smörbulten utanför Polen. 2008 kom den in på svenskt vatten och 2014 intog den Kalmarsund. Man kan nog befara att den inom några år finns i hela Östersjön. Den svartmunnade smörbulten är en så kallad invasiv art, alltså en firre som egentligen inte ska finnas här. Troligen har den kommit hit från Kaspiska havet med vatten från fraktfartygs ballasttankar. Den lär kunna ställa till det ordentligt för andra fiskar, romrövare som den är. Och den är glupsk, det ryktas till och med om att den biter badande. De enorma mängder döda smörbultar som den senaste tiden flutit i iland på Ölands västkust är till större delen utlekta hanar. Det som oroar mig är att inte ens måsarna tycks äta dem, trots att den anses som en god matfisk. Både torra och relativt färska fiskar ligger orörda på stränderna. Dessa fem låg på en meter strand nedanför Albrunna. Den svartmunnade smörbulten kan bli upp till 30 centimeter lång. De på bilden är knappt 20.
Mina tankar dröjer sig kvar i ett tidigare inlägg, det om Barbro Lindgrens insändare…
”Begravningar är sorgliga tillställningar, som de flesta fortsätter med av gammal vana.”, skriver hon och presenterar ett bättre förslag: ”En god middag med dyr champagne för de närmaste vore väl inte så dumt!”
Så rätt – om det gäller en äldre människa som dör av ”naturliga” skäl i hög ålder. Finns värre fakirtillställningar än dessa utdragna sorgdränkta ångestladdade lugubra begravningar i svenska kyrkan med präster utstyrda i kåpor och förkläden som kan skrämma barn till döds. Och så det sedvanliga snömoset om den helige ande och diverse andra luddiga väsen, allt spetsat med teatral orgelmusik som får en att längta långt långt bort för att aldrig mer återkomma.
Jag spankulerar ofta helt planlöst på kyrkogårdar och tänker ”stoiker bör tänka på döden varje dag i livet”. Större stadskyrkogårdar är ofta skyltfönster för samhällets opreciserade ångestsyndrom och klassmotsättningar med de uppblåstas monument över sig själva i epicentrum: Gravar inramade av pelare med kättingar emellan, så tjocka att de kan användas till hangarfartygsankare. Ju större sten, desto bättre männ´ska! Ju högre sten, desto finare männ´ska! Se titlarna: grosshandlare X, grevinnan Y, häradshövding Å, landshövding Ä och komminister Ö. Ända in i döden består minnena av ett klassamhälle som fortfarande existerar – om än i andra kläder. Vi – och speciellt medierna – talar än i dag ofta om överklass, medelklass och underklass.
Därför blev jag glad när jag häromdagen såg denna lilla gravsten på kyrkogården i Ås, Ottenby. Den är enkel, ödmjuk, icke självförhärligande. En sån liten flisa över sig själv och en god middag med dyr champagne till eventuella sörjande skulle sitta fint när spelet är över.
Detta är ett motiv som en nybörjare i foto garanterat stupar på. Varför? Jo, skillnaderna i ljusintensitet i de ljusa och mörka motivdelarna är enorma. Kontrasterna är alltså stora. Dessutom har nog nybörjaren exponeringsmätningen inställd på ett läge som inte passar just denna motivtyp, kyrkogården i Ås, Ottenby.
Men lösningen är enkel: Ställ in din kameras exponeringsmetod på spotmätning. Kameran mäter då ljuset i en liten del av motivet, du ser den i sökaren som en cirkel eller rektangel. Du mäter sen ljuset någonstans på den upplysta delen av muren. Varför då? Jo, muren ligger i solen och är ungefär ”18 procent svart” – alltså ”ljusgrå”. Man brukar använda detta värde, det anses som en bra kompromiss för de flesta motiv. När du exponerar efter murens ljusvärde blir alla ljusa delar i motivet helt perfekta, gräsmattan, träden, byggnaden, himlen – och muren, förstås!
Men de skuggiga partierna blir för mörka, eftersom de blir kraftigt underexponerade. Denna svaghet korrigerar du försiktigt i ditt bildbehandlingsprogram. Detta foto är i det närmaste perfekt exponerat. Vi ser alla detaljer i både de ljusaste och mörkaste bilddelarna, trots att fotot är taget med en enkel fickkamera.
Vad hade hänt om du i stället hade exponerat efter motivets mörkaste delar, exempelvis gräsmattans skugga? Jo, gräsmattans skugga och kyrkogaveln och trädet och den skuggiga delen av muren hade blivit perfekt exponerade. Men de ljusa delarna av motivet, den solbelysta gräsmattan, träden, himlen, byggnaderna hade blivit hopplöst överexponerade – för ljusa.
Men då är det väl bara att göra dessa överexponerade delar mörkare i mitt bildbehandlingsprogram? frågar du. Ja, till en del kan du göra det. Men nästan aldrig tillräckligt. En del av ett motiv som helt saknar teckning kan naturligtvis inte påverkas på något enda sätt. Noll är alltid noll, alltså ”ingenting”. Och att påverka ”ingenting” ligger ännu så länge utanför mänsklig makt.
Av detta lär vi att det i hårdkontrastbilder är bäst att mäta ljuset i motivets ljusaste del, gärna på något som är ungefär 18 procent svart, det vill säga ”ljusgrått”. De mörka motivdelarna kommer visserligen att bli för mörka, men det problemet går till en del att åtgärda i bildbehandlingsprogram.
Svårt motiv – enkel lösning!
Alla havsvyer ger ett friskt och härligt intryck – så länge man ser havet på avstånd. Här är vi vid stranden nedanför Hammarby i slutet av april.
Ju närmare vi kommer stranden, desto mer växer min oro för den marina miljön…
Är detta ”vackert gröna” en signal om att någonting är fel? Jag tror det. På många ställen där odlad jord ligger nära havet ser man dessa gröna alger. 
Under vårvintern och våren sipprar vatten från Östersjökusterna ut i havet. I dessa små små bäckar slår denna grönalg till. Den finns ibland flera meter upp på land. Bäckarna är nästan omöjliga att visa i stillbild, men syns tydligt på video. En sådan kommer småningom…
Såna här sjok av grönalger kan vara många kvadratmeter stora. Som akvarist känner jag igen symptomen: övergödning i kombination med starkt ljus.
Den här typen av alger – de är säkert fler än en sort – finns även i diken och pölar med sötvatten.
