att hitta sig själv

Den digitala världens faror uppmärksammas allt mer. Anställda på Google och Facebook skickar sina barn till skolor där den analoga världen styr. De har alltså insett riskerna med de floder av ettor och nollor som dränker oss i ett ständigt växande flöde.

Den psykiska ohälsan slår rekord på rekord och många känner sig villrådiga i den tsunami av nyheter, valmöjligheter, moden, trender, annonser, åsikter och kommentarer som forsar in över oss med allt större kraft. Många är slavar under sina mobiltelefoner, andra lever under kvävande grupptryck och ofattbart många går in i väggen på grund av det mycket luddiga begreppet stress. Många blir sjuka för livet och för vissa går det ännu sämre. Den digitala världens baksida är bittermörk.

Kultur och motion ökar livslusten. Det vet man i dag. Kulturorganet har därför ett anspråkslöst tips: Kolla in senaste filmen på bloggen Cykla på Öland och öva dig i förmågan ”att göra ingenting under en längre tid”, i detta fall en och en halv timme…

 

 


 

Märkt ,

2 tankar om “att hitta sig själv

  1. Torbjörn skriver:

    Det är något visst med långsamhetens lov.
    Denna film blir mededativ där den relativa enformigheten får oss att gå in i oss själva. En upprepande information registrerar hjärnan inte längre till den medvetna delen utan frigör utrymme till andra förmågor.

    Man kan jämföra sträckan man tar sig första gången till ett nytt jobb tex, och sedan efter ett år. Hur uppfattar man tiden det tar vid det två olika tillfällena? Tidsuppfattningen av resan blir att det går fortare ju fler gånger man åker sträckan, man tänker på annat. Hjärnan noterar inte längre alla kända detaljer, utan öppnar upp för annat.

    Definitivt , tror vi, att det är välgörande för oss att då och då gå ned i uppmärksamhet och bara sitta och dagdrömma och som här se en långsam film.
    En salig farfar kunde ta en stol och en bra stund sätta sig vänd mot fönstret och bara titta ut. Allt under tiden som kalaset fortgick bakom ryggen på honom. Ett sätt att varva ned.

    Det finns en dansk psykologiprofessor, Svend Brinkmann, som hävdar att vi har för många val att hantera i vår tillvaro, och att det stressar oss. Framför allt barnen. Han menar att: – ” Det finns en djup glädje med ett begränsat liv” Detsamma framhåller en amerikansk dito som heter Barry Schwartz. Båda menar att det är att föredra JOMO framför FOMO.

    Detta är samma fenomen som framhålles här på bloggen i olika sammanhang, och det är något att ta till sig. Det är bara så svårt att bryta ett invant livsmönster, men att ta sig tid och njuta av den senaste filmen genom en runda på ljusets ö, är en bra början, tror vi.

    Vi går mot ljusare tider!
    Hilsen/

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      En mycket tankeväckande kommentar. Tack. Synd bara att du skrev den till ett inlägg som inte ligger överst i bloggen. Inlägg under det översta får få läsare, är jag rädd för.

      Pendeln svänger, säger man. Och det är nog snarare mer lag än önskning, gissning eller hopp. Under de senaste 40 åren har digitaliseringen totalt förändrat människans värld, hennes upplevelseförmåga, världsuppfattning och hälsa. Den psykiska ohälsan ökar oroväckande snabbt, många mår dåligt trots att vi materiellt sett aldrig har haft det bättre. Eftersom jag själv har haft datorer sen 1980-talet är jag ganska opåverkad av ”den digitala strålningen”. Vi som jobbade med DOS och såg de sociala medierna ta form i en långsamt accelererande takt lider inte av fomo (fear of missing out = rädsla av att inte hänga med). Vi tar det mesta digitala tramset med ett snett leende, eftersom vi har sett det i decennier.

      Sen kom smartphonen, som är en dator, och många människor blev fast i ett slags drogcocktail bestående av ”sociala mediers falska skönmålningar och förnuftsvidriga förenklingar, kontakter av alla de slag, sjuka sjukdomsbekräftelser, ännu sjukare sjukdomsteorier, ”se så fint jag lever-uppvisningar” och andra mer eller mindre förljugna och tillrättalagda sanningar om livet i alla dess aspekter.” Den kolorerade veckopressen och den sliskiga kändispressen hängde på, här finns stålar att tjäna! Den färskdigitaliserade och psykiskt krokiga har i dag svåra motståndare att bekämpa för sin egen hälsas skull.

      De som nu torskat på smartphoneknarket är många gånger de som inte har jobbat vid datorer, och som plötsligt har fått erfara ”Sesam öppna dig”. Vi som satt vid bordsdatorer och senare laptopar är mindre fascinerade av den lilla telefonens magiska möjligheter – eftersom vi känt till dem i flera decennier genom våra monstruöst stora bordsdatorer med vilka vi gick in i databaser redan 1980 och kommunicerade med folk över hela jorden, upptäckte tusentals program och tidigt lärde oss källkritik och ett visst sunt förnuft.

      Nå, vad är det med det? Vart vill jag komma? Jo, det vi ser nu är lyckligtvis en växande Jomo-rörelse (Jomo betyder ”joy of missing out” = glädje i att inte hänga med). De som under senaste decenniet överösts med ”digitalt glitter” börjar vakna. Det här är inte livet. Det är nåt som saknas. Men vad?

      Jag ska inte påstå att jag vet svaret, men tillåt mig spekulera. ”De drunknande” har helt enkelt gått miste om det du skriver: ”Definitivt , tror vi, att det är välgörande för oss att då och då gå ned i uppmärksamhet och bara sitta och dagdrömma och som här se en långsam film.”

      Du förtydligar ytterligare: ”Det är något visst med långsamhetens lov. Denna film blir medidativ där den relativa enformigheten får oss att gå in i oss själva. En upprepande information registrerar hjärnan inte längre till den medvetna delen utan frigör utrymme till andra förmågor.”

      Bättre kan det nog inte uttryckas. Vi har greppat sekatören och skurit bort långsamheten, eftertanken, den måttfulla känslan, det balanserade förnuftet från våra liv. Allt ska vara häftigt, gå snabbt, vara fantastiskt. Till råga på eländet ska man hur jävligt livet än är vara blåögd optimist och alltid tro på den bästa av lösningar – ett fatalt misstag som ofta riskerar att framkalla ännu svartare livssyn.

      Svend Brinkmann är ett utmärkt exempel på en eftertänksam, icke så lättroad, icke alltför optimistisk människa som går sin egen väg. Han är en av mina vägvisare. Hans bok ”stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång” borde vara alla niondeklassares självklara läsning för att förstå människan och – kanske – sig själv. Svend Brinkmann har visat mig vägen till stoikerna. Ett tips är att läsa kejsaren Marcus Aurelius (121-180 e Kr) tankar. Hans ”Självbetraktelser” finns på svenska.

      Svend Brinkmann skriver: ”Vi bombarderas oupphörligen med budskap som vädjar till våra känslor – på tv, i sociala medier och i reklamen – och det kan ge oss ständigt nya önskningar och preferenser. Om du jagar efter dessa flyktiga företeelser kan du inte stå fast. Och om du inte kan stå fast kan du inte göra din plikt. Därför bör du lära dig att hålla tillbaka dina känslor.”

      Det låter kanske torrt och trist. Men tänk efter en stund, smaka på orden… För att slutligen återvända till cykelfilmen och knyta ihop säcken… För att må bra kan vi inte stressa. För att leva värdigt måste vi oftare göra ingenting. Vi måste besinna oss, stå fast, tänka, dagdrömma – kanske cykla.

      /pedalistiska hälsningar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: