Månadsarkiv: mars 2019

nya inlägg varje heltimma efter midnatt…

Det första publiceras en minut efter midnatt. Nästa visar sig en timme senare. Sen publiceras ett inlägg varje heltimme. Och så håller det på hela natta till långt in på morgonkulan…

 

 


 

Annonser
Taggad ,

brev till kungen

Det är dags att gå till kungs. Så här kan det inte fortsätta. Kulturorganet skriver nu öppet brev till kungen för att få ordning på cykelledsdragningen förbi muren nere i Ottenby. Kungens ”sannolikt positiva svar” publiceras så snart det har anlänt.

 

Ordbok för ickestockholmare

långspenk = kikare
karda = hand
oljeeldad djungeltrumma = SAAB, tvåtaktare
blypiller = hagel

Nesan hette poeten Gunnar Ekerlöfs båt, döpt efter en vurpa där han skadade näsan.

Nya inlägg publiceras måndag 1 april…

 

Taggad , , , ,

lömsk kurva

I den långa kurvan söder om Albrunna har man gjort en flera decimeter hög grusslänt ned mot cykelleden. Eftersom vägmarkering saknas finns risk för att nån bilist kommer ut i gruset. Jag vågar inte ens tänka på vad som då skulle kunna hända…

Gruset ”smittar av sig” över cykelleden. Om en bil råkar komma ut i grusslänten finns risk för voltning… På bilden ser vi söderut.

Taggad

inte ropa hej förrän vi är…

Det sägs att det är vår. Kanske har du planer på solbad i shorts eller bikini i veckan? I så fall ska du veta att det kan komma bakslag. Rejäla sådana. Så här såg det ut 30 mars förra året. Man glömmer fort – lyckligtvis.

 

 


 

Taggad , ,

snabba jobb

I veckan som gick visade sig plötsligt ett djupt dike mellan höga jordvallar nedanför Albrunna. Jag förmodar att man lägger ned bevattningsrör från det utvidgade vattenhålet nere vid Kalmarsund. Du kan se dammen här.

Bevattningsdammen ligger nere vid havet till vänster i bild. Kameran ser här norr ut.

Diket gick fram till cykelleden mellan Södra bruket och Grönhögen. Framtiden får utvisa om det blir en förlängning av röret söderut. Dagen efter jag tog dessa bilder var diket igenlagt. Det syntes knappt att man grävt. Det går undan med dagens maskiner.

 

 


 

Taggad , ,

vatten, underbara vatten

Efter sommarens Saharaklimat slår hjärtat en glädjevolt så snart jag ser rinnande vatten igen. Här porlar det friskt väster om Solberga.

Vattnet i kanalen flyter majestätiskt ned mot utloppet i Gräsgård.

Som smält tenn kvillrar vattnet snabbt mot havet. Hur ska vi ta vara på det i framtiden?

 

 


 

Taggad , ,

någon har tänkt till

Allt hopp för ett fortsatt liv på södra Öland är ännu inte ute. Lördagens Ölandsbladet berättar nämligen att Mark- och Miljööverdomstolen ger grönt ljus för 38 ställplatser i Grönhögen, mellan hamnen och tidgare Ytongfabriken. En ödeplätt ”med rysk framtoning” kommer därmed till nytta för turister och ölänningar med blick mot vår eventuella framtid.

Någon har alltså tänkt rätt. Kulturorganet gratulerar grönhögenborna och alla dem som orkat traggla sig genom byråkratins fasansfulla käftar.

 

 


 

Taggad , ,

pling plång eller tut tut

Det signaleras dåligt på cykelleden. Cyklist eller golfbilsförare ska naturligtvis plinga eller tuta inför en omkörning. En cykelled är smal och har man motvind som cyklist hör man nästan ingenting bakåt.

Jag använder ringklocka. Biter inte den brassar jag på med ett gasdrivet signalhorn, som ger 110 db en meter bort. Men inte ens denna mistlur – som kan få fåglar att falla döda från skyn – uppfattas av alla. De som går med lurar i öronen och har lämnat den mentala närvaron är ofta omöjliga att nå. Framöver måste jag nog investera i fartygsirén, knallskott, nödbloss och nödraketer…

Som synes är det inte mycket att vinka på då man blir omkörd av en golfbil. Cyklar man i motvind hör man varken cyklister eller golfbilar som närmar sig bakifrån.

 

 


 

Taggad , ,

kommande filmer på kulturorganet

Åtminstone två filmer är planerade för framtida visning på bloggen. Den ena handlar om dricksvattensystemet från alvaret ned till Södra bruket som användes långt in i modern tid och som än i dag fungerar. Men i dag går det rätt ut i havet. Denna film är tagen och under redigering…

Den andra handlar om de fyra personer som leder Kraftsamling Sydöland. Den spelas in först i slutet av april och bjuder förhoppningsvis på både hopp och framtid för oss åretruntboende på sydspetsen.

Den tredje filmen vet jag inte ens om själv. Men även den kommer småningom…

 

 


 

Taggad , ,

nya blogginlägg i morgon måndag

Eftersom kulturorganet blivit en veckoblogg är det snart dags igen för nya inlägg. I morgon bitti publiceras de varje heltimme från klockan 06:00 och framåt. Ja, vi tjuvstartar faktiskt med en liten futuristisk filmspaning redan 05:50… 😉

 

 


 

Taggad ,

Mot norr på Ölands östra sida

Nu är det snart dags att lufta racerhojen igen. För att få lite inspiration till långcykling visar jag här en film från oktober förra året. Turen gick på Ölands östra sida, från Torngård i söder till Egby i norr. Det är en lång film, nästan tre timmar. Den har tidigare visats på en av mina andra bloggar, Cykla på Öland.

Kontrollera att filmen visas i högsta kvalitetsläge. När filmen rullat igång klickar du på ”kugghjulet” längst ned till höger på skärmen och väljer 4K, alltså 2 160 p.

 

Nytt/nya inlägg publiceras på måndag…

 

 


 

Taggad

lock them up!

Vad är det för fel på människan? Som cyklist ser man sanningen innan grönskan döljer hela skiten. Ja, jag säger skiten, för det finns inget bättre och sannare ord om vissa människors osunda utomhusbeteende. Utmed leder och vägar ligger enorma mängder glasflaskor, ölburkar, plastdunkar, plastflaskor, plastdetaljer, plastpåsar och annan dynga. Jag hittar stövlar, väskor, fiskedrag, linor, nät, rullar med metalltråd, mediciner och mängder av plastpåsar med hundskit. I betesmarker fladdrar stora plastsjok i buskarna och stränderna är nedlusade av grejor som folk tydligen bara hivar iväg rakt ut i guds fria natur – för att slutligen hamna i havet och på våra stränder. Vad lider dessa töntar av för åkomma?

Hemma igen hittar jag ett bra ord på webben: Plastbanta. Det låter sunt. Länken till åtminstone en liten förbättring klickar du på här.

Det börjar skymma. Jag smyger in mot fågelsjön i Degerhamn där jag sett skränande vita gäss landa. Men jag hittar inga vita gäss, bara vita påsar. Vita plastpåsar med plastflaskor och glasburkar utkastade i den oskyldiga naturen där barn och djur tassar fram. De som gör så här riskerar fängelse i upp till ett år. Men vad hjälper det när den sista idioten ännu inte är född.

 

 


 

Taggad , ,

snart kommer gäddan

Senast vi var vid gäddlekvattnet i Parboäng, 27 juni 2018, var här torrt som snus. Nu porlar vattnet i de två tillflödena, och det dröjer inte lång stund innan de första gäddorna är på väg in i sjön för att leka. De första kan faktiskt redan ha tagit sig hit. Leken sker på grunt vatten, gärna översvämmade jordbruksfält. Gäddan, Esox lucius, kan enligt äldre uppgifter väga upp mot 40 kilo. Här kan du se den största spöfångade gäddan 2016.

Gäddan är en rovfisk som äter ”allt som rör sig”: fisk (gärna gädda!), sjöfågelungar, grodor, möss, vattensork. Den kan sätta i sig fiskar som är hälften så stora som den själv, men tar den för stor fisk kan den kvävas, eftersom de bakåtböjda tänderna gör det omöjligt att spotta ut redan hugget byte.

Mellan 30 och 50 ton gäddan fiskas årligen i Sverige. Under senare decennier har gäddstammen minskat kraftigt. Därför betyder vatten som det i Parboäng mycket för gäddans framtid. Gäddlek på film kan du skåda här.

Här går fisken upp från Kalmarsund. Du kan se hela lekvattnet från luften om du klickar här.

Och här öppnar sig lekvattnet för hugade gäddor. Vattnet litter i Parboäng strax söder om Grönhögen.

Där vattnet ligger i dag gick korna och betade i somras.

Manicken på trefoten är en foderspridare, åt fåglarna, inte åt gäddorna.

Uppe till höger kommer ett av de två tillflödena in i ”sjön”. Längst upp i högra bildhörnet ser vi vägporten för väg 136 genom Karl X Gustavs mur.

 

 

 


 

Taggad , , ,

kulturorganet blir måndagsblogg

Alvarsamt2 blir måndagsblogg. Ett eller flera inlägg publiceras alltså endast på måndagar framöver. Inläggen utkommer exakt varje hel timme från klockan 06:00. Det kan komma ett inlägg. Det kan komma tio. För övrigt är ambitionen att ständigt öka andelen filminslag.

Åtgärden är nödvändig sedan festen för sedan i fredags pensionerade Ivar Sturskwalt spårat ur och slutat i allmänt slagsmål. I dag sitter halva redaktionen finkad hos farbror polis och andra halvan har sagt upp sig.

Sune Flisa lyckades undkomma lagens långa arm genom att – dold av den nehängande duken – lämna festlokalen krypande på alla fyra under ett bord och lifta till Köpenhamn för att därifrån ta en kärra till Shimla i Indien.

Klockan 07:55 i morse mottog jag ett sms från honom: ”Äntligen fri! Det gick som jag förutspådde: Åt skogen med allt. Hade jag fått vara kvar som chefredaktör hade kulturorganet i dag varit den mest ansedda publikationen i Europa. Lev väl i ruinerna. Lev väl i aska och sot. Om några timmar landar jag i paradiset…”

Jag blir sålunda ensam kvar. Men målet står fast: ”Att med hänsynslös sanningsiver bekämpa samhällets dumheter, stötta de kloka och med aldrig sinande kraft berätta om de få kvarvarandes mödosamma liv på södra Öland…”

 

Allan von Kompost
chefredaktör
redaktionschef
reporter
fotograf
kassör
vaktmästare

 

 


 

Taggad , , ,

Ivar går i pension

Vår högt älskade vaktmästare Ivar Sturskwalt gick i fredags i pension. Han har hyllats å det våldsammaste i tvenne dygn av en rörd och – i dag – rödögd redaktion.

– Tack vara dej, Ivar, har kulturorganet överlevt alla stormar, alla ekonomiska kriser och stålbad, alla mediala tillkortakommanden och alla infama påhopp från kreti och pleti. Nu får du ägna dig åt det du gillar mest: dragspelsmusik. Å redaktionens vägnar vill jag därför överlämna detta sprillans nya tvåradiga musettedragspel och ett medlemskort i den lokala pensionärsföreningen, sade en vinglande Larsa Marsipin i ett inspirerat hyllningstal med vodkaglaset i handen.

Sune Flisa var inte sen att hänga på:
– Du Ivar var vår ende reporter värd namnet – förutom mej. Du är giganten som lämnar. Nu får soffliggarna, ja-sägarna och nollorna ta över. Framtiden är därför synnerligen kort. Lev väl, hjälte, och tag emot min gåva, en påse smulbröd för matning av duvorna i parken.

Ivar Sturskwalt efterträds av vårt senaste kap på arbetsförmedlingen i centralorten: Leifh Knicksom-Wärmell Sturehage, även kallat ”Leffe”. Han har tidigare varit marindykare och gjort många farliga nedstigningar till Kronan, Öret, Mars, April, Äpplet, Päronet, Viktoria, Madeleine, Saturnus, Jupiter och andra vrak i vår närhet. Vi hälsar Leifh hjärtligt välkommen till kulturorganet.

Sedan vidtog utsupning – och insupning! – i tusen och åter tusen skålar vodka till långt in på söndagsmorgonkulan då dragspelet gick sönder och visade sig vara inköpt för tio kronor på Kupan. Ett våldsamt slagsmål bröto ut, men inkallad polisstyrka fick snart ordning på torpet igen.

Det är en stor ära för mig att kunna rulla ut en redaktion på tå, en redaktion som fungerar i alla slags kontexter och som känner sig trygg i både slott och koja, inomhus och utomhus.

 

Allan von Kompost
chefredaktör

 

 


 

Taggad , ,

bygga/riva

Kanske är det min ungdoms byggen av linstyrda flygplansmodeller som spillt över i en lust att dokumentera både sånt som växer och sånt som faller i bitar. Ett bygge kunde ta veckor. En totalkrasch kunde ske redan fem sekunder in i den första provflygningen. Att se något ta form och växa mot skyn är spännande, liksom rivandet och blottläggandet av något som tidigare varit oåtkomligt, mystiskt, täckt av en fasad.

I Grönhögens hamn har ett sådant ”plocka-ned-i-bitar-arbete” pågått sedan i höstas. En smack har sågats i smulor, deflorerats, huggits i stycken. Inkråmet har successivt dragits ut ur dess inre, master och antenner pekar inte längre mot skyn utan ligger dräpta i det grönskande gräset. Det hackas och sågas, dras och skärs. Den en gång så vackra skutan är snart slaktad, historia, reservdelar, avfall, kanske till och med ett miljöproblem…

Mitt i denna rivningsmassaker glimmar det här och var till av en klärobskyr förgången tid bland rostiga vajrar, knäckta spant, söndertuggade tackel och tåg och läckande vattenpumpar och oljetråg. Nu kör vi filmen om bygget av den vackra smacken – baklänges!

Smacken har förekommit tidigare på bloggen, i november 2018. Då såg hon ut som på de två översta bilderna.

Två delar. Men de ska bli flera…

Nu ser vi knappt att det en gång har varit en fiskebåt.

Ett virrvarr av fiskesmackens inälvor blottlagda.

Hjärtat/motorn. Såna här dieselrovor brukar kunna tuffa på i en mansålder, eller två.

Oljesvarta stenar fungerade som barlast/ballast. Nu är de bara stenar igen.

Lådor, rör, kablar, reglageknappar. Skulpturen heter ”Det var en gång”.

 

 


 

 

Taggad ,

dagens ölandsbild

Det påtagliga i denna bild är varken naturen, gässen eller gäddsjön i Parboäng. Det är en känsla, något abstrakt – nämligen ”lyftet”, viljan att komma upp, att få överblick! Vi återvänder snart till sjön, precis som gäddan gör…

 

 


 

Taggad , , ,

veteran drar sig ur

Kommunpolitikern Gerd Åstrand i Mörbylånga lämnar Centerpartiet. Läs mer i Ölandsbladet. Gerd bor i Mörbylilla på södra Öland.

 

 


 

Taggad ,

på spaning efter den tid som flytt

Nån som vet nåt om landshövdingen? Vad gör han? Är han på Öland ibland? Om ja, vad gör han där? Har förresten glömt vad han heter…

Nån som vet nåt om turistchefen på ön? Eller finns ingen sån? Det kanske var längesen, på den tiden när det var bråk om det mesta. Har förresten glömt vad han heter. Nä, det finns nog ingen…

 

 


Sune Flisa
kulturagent

 

 


 

Taggad ,

böcker: road författare om vänner

Det finns böcker som genast tar med läsaren ut i det virvlande livet, det sensuella, det farliga och det fascinerande livet. Textsamlingen Vänner är en sådan. Den börjar:

”Jag föddes vid femton års ålder.
Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. _ _ _”

Sedan börjar resan, livsresan. Vi möter ett myller av människor i främst Stockholm, Paris och New York. Andra världskriget är slut, de unga vill ut från det instängda Sverige. Världen lockar. Litteraturen lockar. Teatern lockar, cirkusen lockar. Småningom lockar även visan och schlagern. Lars Forssell spottar ur sig texter till höger och vänster. Han skriver av lust, han skriver på beställning. En schlagertext kan totas ihop under en radiosändning. Det blir diktsamlingar, romaner, dramatik, visor – och schlagrar. Raden ”Dina bröst är som svalor som häckar”, har sannolikt blivit den mest välkända i vår melodifestivalhistoria.

Lars Forssell skriver:
”Några månader senare, när sången är avsjungen och prisbelönad får man byta telefonnummer, sätta på sig lösnäsa när man går ut på stan och till sist – när inte ens det hjälper – sticka till Paris och gömma sig på ett lusigt hotellrum vid Place de la République. Där fick man för `häckar´.”

Lars Forssell får ta mycket skit, men fortsätter att producera alla slags texter. Han skriver franskinspirerade kabaréer – och senare krogshow åt Lill-Babs.

Lars Forssells Vänner, utgiven 1991, innehåller en diger samling tidnings- och tidskriftstexter mixade med en då nyskriven självbiografisk essä. Titeln synes logisk eftersom Lars Forssell tycks vara ständigt road. Han går igenom svåra perioder av alkoholmissbruk och vistelser på sinnessjukhus – men fan vet om han inte är road även där. Hans slitna skrivmaskin tycks utrustad med en extratangent, en med ett småleende smiley. Han är road i med- och motgång.

Vänner är boken för dig som vill återuppleva eller för första gången lära känna några av spelarna på de kulturella arenorna i Sverige, Frankrike och USA under främst 1950-, 1960- och 1970-talen. I ett myller av infall, åsikter och anekdoter för Lars Forssell in läsaren under ett skyfall av hågkomster om de udda och de något mindre udda människor han på ett eller annat sätt möter, i levande livet, som rykten eller i texter. Ett axplock av dem är Bengt Ekerot, Erik Lindegren, Evert Taube, Pär Rådström, Herbert Tingsten, Boris Vian, Ulla Sjöblom, Jean Cocteau, Charlie Chaplin, Kar de Mumma, Lill-Babs, Erich von Stroheim, Gösta Oswald, Vilgot Sjöman, Gunnar Ekelöf, Moa Martinson, Sonja Åkesson, Torsten Andersson, Brigitte Bardot, Stieg Trenter, Tristan Tzara, Maria Callas, August Strindberg, Carl Michael Bellman, Olle Adolphson med flera med flera. Ett kort kapitel handlar om hur Lars Forssell tillsammans med Stieg Trenter värvade den kände fotbollsbacken Orvar Bergmark till AIK.

Som läsare är man hela tiden med i matchen. Vi är med när Lars Forssell och två år äldre vännen Pär Rådström slår sig samman som två ädla riddare för evig strid mot en tidigare övermäktig fiende, som genom förbundet nu skulle besegras:
”På Hotell Birague i Paris gjorde Pär Rådström och jag ett heligt avtal att hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs `fin´ eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett.”   

Vi är med när Erik Lindegren besegrar Herbert Tingsten i ett slagsmål. Och vi är med när kröken har gått alldeles för hårt åt Lars Forssells kropp och psyke:
”Under 50-talets sista år, när några krogar i Stockholm fick öppna cabaret där jag bidrog med vistexter som ofta betalades med fria drinkar, hade jag börjat dricka som en fisk. Förmodligen har jag genetiska anlag men de långa besöken i Paris hade knappas gjort dessa medförda anlag bättre: där blev det en naturlig sak att dricka vin till lunch och tillbringa eftermiddagarna över åtskilliga glas dålig rom. _ _ _ Jag hade börjat bli tjock och röd men det värsta var att jag tålde sprit som aldrig förr. När Pär (Rådström, min kommentar) och jag bodde i Marstrand på våren 58 för att skriva cabareten Två Åsnor åt Karin Kavli på Göteborgs Stadsteater, ett fiasko som historien sedermera vänt till succé, förtärde vi säkert en helpanna whisky var och en för sig och varje dag utan att det skenbart försämrade vår arbetstakt eller kvalitén på vårt arbete. Men droppen urholkar stenen och i Montréal 1960 är jag säker på att jag svävade i livsfara. Det fanns ett flygplan, Nattugglan, som förde Montréals alkoholister och andra nöjesjägare till New York fredag kväll för att forsla hem dem, som ett flygande dårhus, på söndag natt. Tre eller fyra gånger – jag vet inte, allt är dimma – tillbringade jag weekenden bland kackerlackorna på något luffarhotell i Bowery. Jag tillhörde definitivt den första gruppen resenärer: alkoholisterna. Jag hade börjat övergå till den amerikanska spritsorteringens verkliga finkel, den vita whiskyn, och jag kan känna den vidriga äckliga smaken än i dag när jag drömmer att jag dricker. _ _ _”

Ett decennium senare valdes Lars Forssell in i Svenska Akademien, stol nummer fyra. Han efterträdde författarkollegan Sigfrid Siwertz. Intressanta är Lars Forssells funderingar kring Akademien, dess medlemmar, uppdrag och framtoning i medierna.

Vänner är ett stycke häftigt pulserande liv filtrerat genom ett skarpt öga, skildrat med den roades varma hand.

 

 


Bra film (med tvärt slut) om och med Lars Forsell kan du se nedan. Hinner du inte se hela, så se åtminstone scenen där Lars Forssell, road, berättar om sin avundsjuka och när han – mycket road – läser en dikt av Strindberg. Gå in vid 20:15 i filmen.

 

 


 

 

 

 


 

Taggad ,

det trygga livet i (b)ankdammen

En ledare behöver inte vara lång. Det lärde mig en gång min käre mentor Sune Flisa. Min senaste består bara av denna rad + en länk.

 

Läsning för tvättsugna.

 

 

 

 


Leni Jönsson Wackander-Kviqk

 

 


 

Enkätresultat

22:15 i kväll hade följande 40 svar angivits i vår senaste enkät. Vi kan genast konstatera att en stor majoritet av bloggens läsare är oroliga eller mycket oroliga för klimatförändringarna. Ny enkät kommer inom kort…

 

 


 

Taggad ,

du fyller väl i enkäten?

Enkäten stängs sent i kväll. Men du hinner ge din mening. Klicka här och fyll i…

 

 


 

Taggad ,

varning för livsfarlig vurpa

I Mörbylilla har ett träd blåst omkull över cykelleden. Inget farligt med det, annat om nån hade passerat där just då det föll. Det går utmärkt att cykla förbi, bara man ser upp med de små trädgrensbitar som ligger där trädkronan daskat i asfalten. Men just dessa korta trädpinnar kan bli livsfarliga. Jag vet av egen erfarenhet. Den märkligaste vurpa jag gjort på cykel gjorde jag i somras. Fortsättning följer i bildtexterna nedan…

En annan fara är denna: Du som cyklar snabbt på hårdpumpade däck ska veta att det ligger mycket förrädiskt grus på cykelleden, speciellt mellan Södra Möckleby och Södra bruket och strax söder om Albrunna. Hojar man snabbt i kurvor där på hårdpumpat kan det bli smärtsam markkänning.

I skogen mellan Södra bruket och Albrunna är leden dessutom dekorerad med ”skogsavfall”, barr och pinnar, som kan vara hala vid regn.

Jag kom cyklande på en skogsstig. Det flöt på bra men hastigheten var inte hög, kanske 15 kilometer i timmen. Plötsligt befann jag mig högt över min cykel som slog runt – framåt! Det kändes som jag sköts iväg i en kanon på cirkus. På något märkligt sätt lyckades jag vrida mig åt vänster innan jag slog i backen – på sidan. Hade jag inte gjort detta hade jag störtat i backen med ansiktet först och troligen brutit nacken. Jag förstod ingenting – förrän jag såg pinnen i framhjulet…

Risken är liten men den finns. En pinne kan åka upp mellan ekrarna bakom framgaffeln. Effekten blir omedelbar: Cykeln slår runt framåt, den allra farligaste typen av vurpa. Jag skulle tro att riken för denna typ av hojkrasch är störst på mjukt underlag. Kör man där över en pinnes ände slår den upp – och om man har maximal otur lägger den sig på ekrarna tvärs hjulet – bakom framgaffeln. Vurpan sker blixtsnabbt; du hinner inte tänka, inge agera. Jag trodde i min enfald att ekrarna skulle ge med sig, men vid tester efter vurpan har jag förstått att de är så oerhört mycket starkare än jag kunde föreställa mig. Cykla alltså inte snabbt över pinnar, speciellt inte över dess ändar!

 

 


 

 

Taggad ,

Där Öland tar slut

Allt har ett slut, även södra Öland…

alla dessa hjältar

Rubriker är ofta schabloniserade, som en i dagens Östran: Brandens hjältar tillbaka i Berga

Varför är just brandmän alltid hjältar när de bara gör sitt jobb? En googling ger raddor av brandmän som hyllas med tårtor, polska brandmän som hyllas, tyska brandhjältar som avtackas, brandmän som är Sveriges hjältar, brandmän som är stormens hjältar, brandmän som är hjältar vid förlossningar, lediga brandmän som blir hjältar, brandmän som blir hjältar i eldhaven, som blir hjältar tillbaka efter släckningsarbete, bruksbrandmän som upphöjs till hjältar, brandmän som utnämns till flygkraschhjältar och så vidare i alla oändlighet. Varför?

Varför belönas inte andra yrkesgrupper med hjälteglorian nån gång i medierna? Varför ser vi aldrig rubriker som dessa:

Kontorist på kommunen Årets Hjälte, hade både penna och suddgummi på skrivbordet

Städerska hjältinna i kamp mot damm

Tandläkare dagens hjälte – lagade kariesangrepp

Bonde kämpade väl – hjälte efter lyckad kornsådd

Barnmorska hjältinna – förlöste på arbetstid

Kämpande kock blev superhjälte – kokade ägg

Elektriker hjälteförklarades efter byte av säkring

Pilot hyllad som hjälte – landade enmansflygplan – ensam

Lektor skolans hjälte för andra året i rad – undervisade

Simmade 20 meter – nu belönas hjälteförklarad simlärare

 

 


 

Taggad

kraftsamling Sydöland

Det var invasion. Vi kom dit i dagsljus. Vi gick hem i mörker. Och aldrig tidigare har vi sett så många besökare i Folkets hus Degerhamn, runt 90 pers som kom i 40-talet bilar. Vi fick sitta i grupper vid bord. Fyra utvecklare höll till en början låda. Det var allvar. Det var ödesmättat. Det gällde vår eventuella framtid på södra Öland.

Medelålder bland mötesdeltagarna: Runt 60 bast.

Inte en enda invandrare. Integrationen en katastrof.

Få besökare från Södra Möckleby, få från Smedby, desto flera från Grönhögen, Näsby, Parboäng.

Hela alltet heter Kraftsamling Sydöland. Det är ett projekt. Målet är flera invånare, flera företag, bättre skatteunderlag, bättre skola, bättre kommunikationer, bättre och mer av allt.

Förslagen var många:

  • Bygg fängelse här! Vi har redan några av väggarna säkrade i Cementas stenbrott.
  • Planera tomter i Grönhögen, kön som vill flytta dit är lång. Golfspelare.
  • Skaffa toppadvokater för att kräma ut mer i slutsnacket med Heidelberg när nu Cementa bara blir en tummetott.
  • Bygg hyresrätter, här finns ingen lägenhet att få tag i.
  • Bygg ut Cementas stenbrott till äventyrsbad.
  • Utveckla det faktum att Öland är så mörkt, mörkare ju mer kommunen släcker ned. Ett paradis för dem med stjärnkikare!
  • – Jag vill starta robotiserad husbyggnadsfabrik i Grönhögen, sa nån.
  • – Jag vill se ställplatserna i Degerhamn och Grönhögen vakna till liv igen, sa en annan.
  • Satsa på fåglar, kultur, pippiskola!

– Före 2025 ska 100 nya jobb ha skapats, liksom 12 företag. Mejla oss i ledningsgruppen, föreslå möten, utbildningar. Det finns pengar och resurser att hämta hos ett 30-tal instanser!

Medelålder 60. Få hit golfspelare som vill bygga villor? Det blir Stockholmspensionärer som gjort goda fastighetskarriärer (ja, det fruktansvärda ordet säger en del om vårt samhälle i dag) som får medelåldern att stiga ytterligare. Skattemotorer? Knappast.

Målet är 12 nya företag till 2025. Men varför hör vi ingenting om de som redan finns? Den bländande idén Södra slingan är lika anonym som vatten i Sahara.

* * *

Kulturorganets redaktion har haft utvecklingsmöte under kvällen för att salta och peppra förslagen. Vi kom fram till följande:

  • Unga i dag har svårt att få jobb. Unga i dag har svårt att få råd till något som helst boende. Locka därför unga människor med billiga lägenheter.
  • Sök ungdomen i specifika sektorer, sök människor som verkligen vill något och som har kapacitet att utveckla egna företag.
  • Visa upp oss på mässor och centralstationer i Stockholm, Göteborg, kanske Amsterdam, Hamburg och Berlin.
  • Utveckla företagshus där de som vill bli egenföretagare kan samlas och sporra varandra.
  • Gammelmedierna sviker oss. Starta därför en vecko- eller månadstidning, Södra Ölandsbladet.
  • Låt proffs utveckla cykelledsprojektet Fyr till fyr på sajter som attraherar unga från hela Europa.
  • Se till att sajten berättar glasklart om allt man behöver veta från andra sidan bron för att hoja på Öland. Att man inte får cykla över bron skrämmer.
  • Gör som på Bornholm, tryck upp små broschyrer om cykellederna, skrivna av proffs att dela ut gratis på strategiska platser.
  • Hur jobba mer genom EU och våra politiker där?
  • Använd överhuvudtaget bara proffs, ta bort alla amatörer. Det här är allvar och kräver de skarpaste hjärnorna, vassaste skribenterna och skickligaste layoutarna.
  • Fåglarna är kanske södra Ölands bästa vänner. Flera fågeltorn? Roligare vandringsleder. Skapa en ”fågelskådarnas julafton” genom att locka med en massa lull-lull (10 procents rabatt på alla köp i alla affärer, hotell, krogar för alla som kan visa upp en kikare”).
  • Skapa en veckolång ungdomsfestival vart tredje år om vind- och solenergi i Ventlinge Medborgarhus. Ungdomar från hela världen är välkomna. Veckan avslutas med virtuell utställning av de bästa idéerna på nätet – för att kunna ses över hela världen.
  • Det magnifika dragplåstret Fyrplatsen får inte utvecklas mer i kommersiell riktning. Gör den i stället intressantare, fräschare, mer spännande.

Kaffet var gott, luften dålig, projektet intressant, projektledningen entusiastisk, mötesdeltagarna ivriga och intresserade. Det här kan bli nåt. Men ord är ord och drömmar drömmar. Det är som vanligt: Den som lever får se. Och just den aspekten är nog den viktigaste av alla på södra Öland. Medelåldern stiger som en raket mot den mörka himlen…

Ledningsgruppen i projektet, från vänster: Anna Gustafsson, Eva Engström, Ulf Kyrling och Susanne Bredesjö Budge.

Dirigenten heter Anna Gustafsson. Eva Engström lyssnar och ser ut att gilla det hon hör…

Några videokameror stack här och var upp sina objektiv. Kommunpolitikern Henriette Koblanck (S) närmast kameran.

Ungefär hälften av besökarna. Den andra hälften är ute och lassar in i fikarummet.

Nya kommunalrådet Matilda Wärenfalk (S) var där liksom fullmäktigeledamöterna Ella-Britt Andersson (S), Henriette Koblanck (S) och Hans Sabelström (C). Även kommunchefen i Mörbylånga Ann Willsund sågs i vimlet. Sannolikt har vi missat ytterligare någon eller några från kommunen.

 

 


 

Taggad

På hoj i regn på led, väg och strand

Att cykla i regn är skönt under alla årstider. Filmen nedan togs i går. Den visar hur du hittar rätt när du kommer söderifrån till Grönhögen och är på väg norrut och vill nå Degerhamnsvägen för vidare färd mot Hammarby och väg 136 vid Bjärby. Turen går förbi Albrunna, genom Södra bruket, förbi Södra Möckleby och ned till Degerhamn…

Jag cyklar här på de delar cykelleden Fyr till fyr tillåter just nu. Senare blir dragningen en annan, exempelvis faller cyklingen på klapperstensstranden bort.

God tur!

 

 

 

 


 

Taggad , , , ,

årsmöte 10 mars 13:00 – i Smedby

Välkomna till Smedby Hembygdsförenings årsmöte söndagen den 10 mars 13:00 i sockenstugan. Årsmötet följs av hemgjorda kroppkakor med tillbehör.

 

 


 

Taggad ,
Annonser