Månadsarkiv: maj 2019

Medborgarförslag

Kommunen väljer ut lämpliga kommunala gräsmattor att slå först i mitten av augusti.

Avsikten är att gräs och ängsblommor ska hinna gå i frö och självså sig. Senare kan man hjälpa dem på traven genom viss insådd.

En miljon växt- och djurarter riskerar utplåning. Vårt jord-, mark-, vatten- och skogsbruk bär stor skuld för detta. En procent av Sveriges yta är gräsmattor – som dessvärre klipps många gånger om året. Följderna av onödig, ogenomtänkt, traditionsbunden klippning med bensinavgasosande maskiner blir luftföroreningar och artutarmning.

Ängsblommor som inte hinner gå i frö gör livet svårare för humlor, bin och massor av andra insekter, vilket i sin tur påverkar fåglar och däggdjur. Utan insekter dör allt liv ut, även människan.

Åtgärden kan följas upp med en medialt inbjudande tävling med kulturhistoriskt intressant bakgrund: Liemannen där tävlande av båda könen bedöms av kunnig jury. Vackraste och effektivaste liesvingning tar hem förstapriset, en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

Det något makabra tävlingsnamnet motiveras av den allvarliga situationen för allt känsligt liv.

Staffan Lagerström
kommuninvånare

 

 


 

Taggad ,

fikonträdet

omslag_b

Detta är en fascinerande roman om ”kärlekens omöjlighet” och om längtan efter nån form av ”livssäkerhet”. Lars-Olof Franzéns språk är mycket personligt. Nästan varje stycke är en självständig analys av handling och verkan. Det ställer krav på läsaren men ger mycket tillbaka. Franzén minns och tar oss med till olika tider, skilda förhållanden, flera geografiska platser i en ständigt böljande och spännande berättelse om ett personligt misslyckande av en utåt sett ”lyckad och framgångsrik” människa. Eller är det inte ett misslyckande? Kanske är det lyckan, att äntligen finna och förstå att den inte finns.

Fikonträdet kom ut 1988. Det slår mig hur säkert Lars-Olof Franzén ser in i framtiden drygt 30 år senare. Han låter oss känna på dagens rådande oro för Europas sönderfall och hela världens klimatkris.

En detalj: Litteraturen vimlar av dåliga samlagsskildringar. I Fikonträdet finns motsatsen. Det är en rent mental njutning att läsa hans sidor om denna mycket fysiska umgängesform.

Författaren Lars-Olof Franzén var också jazzmusiker och litteraturkritiker på DN. Han blev också frontfigur i den så kallade Skärholmsdebatten efter förorten Skärholmens invigning 1968. Franzén krävde på DN:s ledarsida att Skärholmen skulle rivas. Franzén såg Skärholmen som ett mänskligt och arkitektoniskt fiasko. Debatten kom senare att gälla även andra förorter i den tidens stadsplanering. I dag måste vi nog ge Franzén rätt. Många av dessa betongförorter är i dag modern slum med hög kriminalitet.

Som nybliven Franzénentusiast känns det lovande att han skrivit ytterligare ett halvdussin romaner. Nästa att läsa blir Möte med mig själv.

baksida_b

Taggad ,

datakrasch

På grund av eländes elände med ettor och nollor kan det dröja nån dag eller två innan nästa inlägg publiceras.

Till dess använder redaktionen all tillgänglig tid till att repetera och uppdatera alla till buds stående svordomar.

Staffan
chefredaktör

 

 


 

Taggad ,

rädda livet – skynda på brexit!

Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.

I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.

Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.

Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.

Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!

Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?

En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.

Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?

Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.

Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka. 

Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!

Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.

Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt. 

En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.

Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.

En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.

Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.

Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.

Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.

Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.

Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?

Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?

Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?

Intressanta länkar i ämnet:

Låt en bit av gräsmattan bli äng – och rädda bin och mångfald
Hoten mot den nära naturen
Vägrenarnas betydelse

 

 


 

Taggad , , ,

när blir cykelleden Fyr till fyr färdig?

Utbyggnaden av cykelleden Fyr till fyr sniglar sig fram; den går mycket långsammare än många andra längre cykelledsprojekt. Blir leden nånsin färdig? Kan projektledningen få till en bra spurt? Eller blir leden ett ändlöst sisyfosjobb? Ingen vet. Vad tror du? När blir leden färdig?

 

 

 


 

Taggad

trollbindande tack för tack

Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.

Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.

När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:

Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.

Flera frågor?

Eder Sune Flisa

 

Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.

Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.

Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.

 

 


 

Taggad , , ,

cykeltur med kyrkogårdsrunda

Hårdkörning + avkoppling + dödsinsikt. I dag gör vi en något annorlunda cykeltur från Långe Jan till kyrkan i Ventlinge. Vi hojar på ordentligt på Gubbmonarken och avslutar med en fridens kyrkogårdsvandring till vårligt fågelkvitter från både levande och stendöda träd.

Att skåda livets slutstation är alltid nyttigt. Som ateist sätter jag naturligtvis det pågående livet högst. De religiösa fokuserar mest på ”de eventuellt kommande”, vilket jag ser som ett svek mot det rådande – och enda. Kan man tänka sig värre öde än evigt liv?

Nu hojar vi!

 

Om du vill kan du se hela turen, 33 minuter, på en av mina andra bloggar, Cykla på Öland. Klicka här för att komma dit.

 

 


 

Taggad , ,

tack, alla troll!

Den levererade virkeshögen ligger prydligt placerad strax väster om möbelgruppen. På den översta plankan står ett meddelande, troligen inristat med en tappad trolltand: ”Eder beställning verkställd genom speditionsfirman Trollspeed AB, Alvaret.”

I ett tidigare inlägg anropade kulturorganet trollen i Trollskogen nedom Albrunna. Vi önskade deras eventuella hjälp med att skaffa mera virke till renoveringen av möbelgruppen på samma ställe, tillverkad 1251.

Och troll är snabba i hjärna och handling. Vid vårt nästa besök låg där en samling väl valda virkestyper i olika dimensioner. Som tack satte vi ut det vi lovade, ett stort fat sötad gransaft och ett mindre fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan. Nästa morgon var allt uppätet, till och med faten.

På marken syntes inte ett endaste litet spår av trollen, men i träden kunde vi ana hur de efter virkesleveransen klättrat åt nordost, hoppat från träd till träd över cykelleden för att fortsätta norrut mot Södra bruket. En och annan bruten kvist och böjd trädtopp talade sitt tydliga språk. Enligt gamla lokala sägner kryper sedan trollen i den underjordiska vattenkanalen från bruket upp till sina djupt liggande jordhålor uppe på alvaret, där de sova om dagarna och dricka pilsner och dansa cancan om nätterna.

Så snart tillfälle ges kommer renoveringen av landets sannolikt äldsta möbelgrupp att återupptas…

 

 


 

Taggad , , , ,

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Taggad , ,

Dagens Hjältar

Varje veckoslut går Gunilla och Jonas Löf på stranden mellan Södra bruket och Albrunna för att plocka skräp. De hittar allt från fulla fodersäckar till nätrester, linor, plast, patroner, burkar och flaskor. Paret Löf bor i Albrunna sedan tre år tillbaka. Kulturorganet utnämner dem till Dagens Hjältar och ska kolla kassakistan för att eventuellt komplettera utnämningen med nån miljon eller två i prispengar…

 


 

Taggad , , , ,

välkommen till badet – nu låser vi!

Grindarna till kalkbrottet/friluftsbadet i Grönhögen/Grönköping förses av Mörbylånga kommun med kodlås under juni, juli, augusti. Det berättar dagens Ölandsbladet.

Åtgärden ska enligt tidningen ”minska risken för påverkan mot dricksvattentäkten.” Att många tiotusentals människor badat där vareviga sommar under flera års tid och att socialdemokrater vill göra badet till ett unikt äventyrsbad gör det allt svårare att förstå den kommunala logiken. Sannolikt har kommunledningen åter tagit sig vatten över huvudet med en åtgärd som inte kan betecknas som annat än halvhjärtat desperat.

Hur denna kommunala halvnelson framdeles ska harmoniera med kommunens inställning att man badar på egen risk och att man skyndsamt ska ordna nya parkeringsplatser för badgäster förtäljer icke historien.

Kulturorganet föreslår badsugna utan kod att löga sig i det extremt varma vattnet under maj, september, oktober.

Det nuvarande kodlåset. Du öppnar det med 4, 6, 9, 1 eller skriker högt ”Sesam öppna dig!”

 

Tidigare inlägg om brottet/badet läser du här.
Ännu tidigare inlägg finns att läsa här.

 

 


 

 

 

Taggad , ,

mera plank i baljan, boys

Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.

Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.

Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.

Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.

Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.

Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.

Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.

Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.

 

 


 

Taggad , ,

Enkätsvar

En stor majoritet av kulturorganets läsare ska rösta i EU-valet 26 maj – eller har kanske redan gjort det.

70 procent vet redan nu vem de ska rösta på.

23 procent ska rösta men vet ännu inte på vem.

Bara 7 procent tänker absolut inte rösta, allt enligt vår senaste enkät.

 

Enkäten hittar du här.

Taggad

orsak och verkan

Ölandsbladet hakar nu på kulturorganets massiva kritik av det människofientliga parkeringssystem som Mörbylånga Bostads AB har infört i Mörbylånga. ”Gör om och gör rätt!” avslutar Peter Boström sin ledare.

Det handlar dock om mer än rätt och fel. Det handlar om orsak och verkan och synen på boendetrivsel kontra diktatoriska maktmedel. Den viktigaste frågan är hur detta hårt kritiserade P-system har kunnat ”uppstå ur intet”, utan hyresgästernas vetskap, utan synliga beslut i fullmäktige eller kommunstyrelse.

Kulturorganet tar för givet att Carina Adolfsson Elgestam, nya styrelseordföranden i Mörbylånga Bostads AB, vänder på alla stenar och gör vad som måste göras för att bolagets image inte ska skadas ännu mer. Hur kunde detta ske? Vem är ansvarig? Vem tjänar på vad? Hur påverkar systemet hyrorna? Fanns planer på att införa systemet i alla de orter som bolaget har längenheter i?

En kraftfull och totalt ärlig genomlysning av hela beslutsprocessen är enda möjligheten att visa sympati med de människor som fortfarande tror på allmännyttan, empatiskt tänkande och demokratiska metoder.

Läs vårt första inlägg om skandalen här.
Det andra läser du här.
Staffan Lagerström
ledarskribent

 

 


 

Taggad

En korv med bröd, tack

Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.

Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.

1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.

Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?

Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!

 

Se också inlägget Art Factory från 2014.

 

 


 

Taggad , ,

För lite regn…

Musseronsafarin 19 maj i Smedby är inställd på grund av regnfattig april.
Det meddelar Lisa Lundqvist, Smedby hembygdsförening.

 

 


 

Taggad ,

ska du rösta 26 maj?

Du fyller väl i kulturorganets enkät om EU-valet? Du gör det på tio sekunder, och du gör det här.

 

 


 

Taggad ,

hur långt är det till Sverige?

I ett kort teleobjektiv från stranden nedom den lilla byn Hammarby ser vi i tur och ordning knölsvanar, Utgrunden och Sverige. Till svanarna är det 49 meter. Till Utgrunden 8,9 kilometer, till Bergkvara i Sverige 19,1 kilometer.

Tidigare i år skedde en påsegling av Utgrunden som kunde ha fått ytterst svåra konsekvenser. Du ser filmen här.

 

 


 

Taggad , , , ,

finns gulare gult?

 

 


 

Taggad

nya ställplatser i Grönhögen

Husbilarna i Grönhögens hamn står där de står – för sista året. Nästa år är de 38 nya ställplatserna inne på gamla Ytongfabrikens tomt färdiga.

Det är Bengt ”Bubbe” Pettersson som ligger bakom utvecklingen på gamla Ytongtomten. Redan nu ser vi att något är på g…

Den stilrena gamla funkisvillan renoveras för att inrymma bland annat ställplatskontor.

Nästa säsong tar hamnvärden Peter Hansson hand om endast båtar och deras besättningar. I dag sköter han även ställplatserna, som egentligen inte är ställplatser utan ”långtidsparkering för husbilar”. Svensk byråkrati tar sig ibland underliga uttryck.

Hamnen från söder. I mitten Räddningstjänstens byggnad. Till höger hamnkontoret och till höger om det står husbilarna.

I ett kommande inlägg ska vi titta närmare på ställplatsen…

 

 


 

Taggad , ,

håll sverige rent

Allsköns skräp hamnar till slut i havet och på våra stränder. Traktordäck, lastpallar, plast till förbannelse. Här har Håll Sverige Rent gjort en fin insats i Grönhögen. Men det är en skam för mänskligheten att frivilliga – exempelvis Håll Sverige Rent – ska behöva gå och städa efter andra, år ut och år in.

Det som kastas på land hamnar förr eller senare i havet. Tyvärr sjunker mycket till botten. Och vissa plaster upplöses till mikroplaster som dödar smådjur och fiskyngel. Större plastsjok dödar fisk och valar.

Den plast du slänger dödar liv”.

 

 


 

Taggad , , , ,

den livsfarliga asfalten

Sommarhettan 2018 var tydligen bra för den fridlysta huggormen. I går såg jag tre äspingar (ungar), två överkörda och en levande i prima ringlande form. Jag lotsade den från den livsfarliga vägen mot säkerheten i dikesrenen. Varma asfaltvägar blir ofta ormars dödsfällor. Ormar är växelvarma. Dessutom älskar de värme. Trots kalla dagar blir asfalten varm i solens sken. Ja, ni förstår själva…

Sedan 2000 är huggormen liksom alla grod- och kräldjur i Sverige fridlysta.

 

 


 

Taggad ,

Ska du rösta i EU-valet 26 maj?

Den 26 maj är det EU-val, alltså din rätt att välja företrädare till Europaparlamentet. Du hittar all nödvändig information här. Du bockar väl i ett alternativ i kulturorganets enkät? Den hålls helt öppen för att du hela tiden ska kunna se hur andra tänker göra 26 maj.

Alla svenska 331 kandidater till Sveriges 21 platser i Europaparlamentet kan du se här.

 

 

 


 

Taggad ,

vems led?

Äntligen sommar. Varmt. Svag vind. Söndag. Men trots det: Under tre timmar på cykelled såg jag inte en enda cyklist. Inte en! Är det så – som jag ibland får för mig – att projektledare Christer Petersson bygger Fyr till fyr-leden bara för mig!? 😉

 

 


 

Taggad

Varför cykla?

Enkel fråga med många svar.

 

 


 

Taggad , ,

livet på en pinne

Måttlig vind, runt 13 grader, inga flugor ännu, betet i kraftigt växande efter regn. Bättre än så kan betande boskap inte få det. Vädret är som bäst, käket på topp, vilket jag hoppas bilderna berättar utan texter.

 

 


 

Taggad ,

Grattis Akademien

Invalet av Åsa Wikforss ser helt rätt ut. Eller är det inte? Vem är hon, professorn? Vet hon det själv? Och i ärlighetens namn: Vet du själv vem du är?

När Goethe för länge sen fick frågan svarade han: ”Om jag kände mej själv skulle jag springa min väg.”

Se detta roliga, intressanta och skrämmande föredrag om våra många gånger märkliga uppfattningar om oss själva och andra.

 

 

 


 

Taggad , ,

den ljusnande framtid är vår

Södra Öland har gått kräftgång i flera decennier. Få invånare har blivit ännu färre, affärer har stängt, industrier har gett upp. I höstas varslade Cementa 75 anställda. Det blev droppen, tyckte kommunen och drog igång Kraftsamling Sydöland för att om möjligt vända trenden.

Du kan träffa gruppen i lokalen mitt emot ICA i Södra Möckleby måndagar 16 till 18 och tisdagar 11 till 13. Kulturorganet tittade in för att fråga hur det går.

Ulf Kyrling är projektledare.

 

Den bomässa som nämns i filmen hålls på lördag 11 maj i Medborgarhuset, Grönhögen. Bomässan öppnar 10:00.
Inlägg om Kraftsamling Ölands tidigare möte i Folket hus Degerhamn läser du här.

 

Taggad ,

om detta med marknadsföring

På lördag är det Bomässa i Medborgarhuset i Grönhögen. Men det syns ingenting på huset, ingenting på den stora gårdsplanen. Där finns inte ett endaste lockrop vid den väg där nu bilar rullar fram i karavaner på väg ned mot fyrplatsen. Nere vid Långe Jan var det i dag flera hundra besökare.

Pizzabagaren i Södra Möckleby har fattat galoppen. På vägen utanför finns förvarningsskyltar, blinkskyltar, öppetinfo, flaggor och banderoller.

Marknadsföring är svårt och dyrt om man måste gå över tidningsannonser, utskick och medier. Marknadsföring är lätt och billigt om man förstår att en skylt utanför dörren/vägen är viktigast.

Tomt och öde. Här kan väl ingenting hända? Hur alert är egentligen Mörbylånga kommun på marknadsföring?

Medborgarhuset i Grönhögen. Här öppnar kommunens bomässa på lördag. Men ingenting skvallrar om det. Inte på det här avståndet i alla fall, 40 meter.

Porten. I fönstret bredvid hänger två A 4:or. Eftersom jag är född nyfiken måste jag gå fram och kika…

Aha, bomässa på lördag! Låter intressant. Går kanske dit. Börjar 10:00… Men infon hänger 60 meter från vägen. Inte ens en hök kan läsa texten på det avståndet.

 

 


 

Taggad , ,

jag vänder blad

Hej igen, kungen.

Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.

Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.

Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.

Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.

Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.

din tidigare barndomskompis

 

Staffan Lagerström

 

 


 

Taggad , ,