böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Annonser
Taggad , ,

2 tankar om “böcker: Mannen i skogen

  1. Torbjörn skriver:

    Tack för recensionen.
    Den ger oss ytterligare en anledning till att införskaffa boken om Mannen i skogen. Vi har sedan en tid haft den i högen av avprickningar.

    WM har alltid fascinerat med sina romaner och sitt sätt att vara som person.
    Klassigt och utomordentligt är hans sätt att beskriva varför han blev republikan.

    Kulturorganets olika inlägg, där WM har funnits med, har fört med sig det goda att vi har börjat tumma på hans gamla romaner i hyllan.

    Tack för det, tv!
    Hilsen/

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Vad som förvånar är att Jens Liljestrands biografi över V M lär vara den första heltäckande. Eftersom Moberg varit på tapeten – och på löpsedlarna – i ett halvt sekel är det mer än märkligt. Kanske beror det på att Moberg aldrig blev en av finkulturens favoriter, han hatade ju Svenska Akademien. Å andra sidan hatade han många. 😉

      Nå, det är i alla fall en suverän bok Jens Liljestrand har skrivit – och fått mycket beröm för. Researchen är imponerande, anslaget är rättframt och klart, han intar aldrig en devot attityd. En kul detalj: Bokens första mening är bara fem ord lång. Och så bra! Bara man läst den är man krokad.

      Boken slutar inte med Mobergs död, vilket irriterat en och annan kritiker. I bokens ”eftermäle” konstaterar Jens att Moberg ganska snart ”glömdes bort” efter sin död och att han renässans inleddes långt senare – med exempelvis Björn och Bennys uppsättning av musikalen Kristina från Duvemåla nån gång på 1990-talet.

      Kul att ni planerar omläsning av gamle Ville… Det är han värd. Själv håller jag Din stund på jorden som hans bästa. Mycket i hans produktion är sämre, i mina ögon beroende på att han ibland har svårt att hitta gränsen mellan ”pekoral” och ”friskt”. Sannolikt blir kraften i det han skriver så stor när han precis lagt sig på rätt sida om den gränsen…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Annonser
%d bloggare gillar detta: