De rika – och de fattiga

De var sjömän på torra land. De åt lunch nere vid fyren. Solen hade ännu inte orkat igenom det tunna molntäcket. Det hade nyss regnat. Det var bara vi tre.

– Hur mycket drar din? frågade sjöman A, 45, i gulvit kaptensmössa.
– Runt 80 pannor timmen, sa sjöman B, 70, smal som en sytråd i vegamössa med ankareemblem i fören.
– Det blir pengar det, sa sjöman A.
– Ja, det blir en hacka, sa sjöman B. Nästan femtonhundra! Och din då?
– Ungefär lika. Aningen mer kanske. Men mycket mer på fullgas, sa A.
– Givetvis, sa B och tog en tugga av den stekta strömmingen.
– Ja, du. Tiderna förändras, sa B. Nästan femtonhundra i timmen för å få va på sjön. Tror det blir gula västar här också snart…
– Ja, säkert, svarade A. Så här kan det bara inte fortsätta. Jag körde upp till Böda och tillbaka häromdagen och soppan gick på över åttatusen.
– Men då blåser du väl på rätt bra? frågade B.
– Jo då, runt 40 knop, men ändå, sa A. Så här kan det bara inte fortsätta.

Sjöman A och sjöman B tuggade vidare på strömmingen under en kortare tystnad. A:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Hur många var ni upp till Böda? frågade B.
– Arton, sa A. Det kändes när man drog på, det tog lite tid att gå upp i planing…
– Förstår det, sa B. På min skuta kan vi bara vara tolv. Funderar på att byta upp mej till nåt större…
– Jag med, sa A. Min börjar kännas liten, speciellt när man ska övernatta med sällskap. Men det är det där med soppan. Så helvetes dyr den har blivit!

De åt tysta ytterligare en minut. En säl brölade i öster.

– Vad kan du tänka dej att ge för den nya? frågade A.
– Tja, fem, sex, sju kanske. Inte en spänn över tio! sa B.
– Låter vettigt, sa sjöman A till sjöman B. Man har ju husbilen att tänka på också. Min nya gick på nästan sex, en Concorde Liner Centurion på 26 ton – som en långtradare. De e de där med många bäckar små, du vet.
– Ja, så e det, sa sjöman B. Många bäckar små…

Nu bröt solen äntligen igenom.

– Hörrdu… Visst är hundratjuåtta kronor rätt saftigt för tre strömmingar och lite mos? sa sjöman B.
– Jo, visst e det, sa sjöman A. Strömming va nästan gratis när jag var ung.

Sjömännen drack kaffe under tystnad.

B:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Ja du, sa sjöman A.
– Då kan vi det här, sa sjöman B.

De reste sig och gick.

Thailändskan dök upp från ingenstans. Hon torkade snabbt av sjömännens bord.

– Bye bye, sa hon högt för sig själv.
Hon skrattade.

 

---

 

Annons

Grattis, fröken!

Denna blomdoftande gratulation riktar jag till min folkskolefröken som i dag fyller 89 år. Hon var inte bara min fröken. När jag var tio blev hon också min första förälskelse – och vi har än i dag mejlkontakt. Jag hade det stora nöjet att få hälsa på henne för några år sedan för att konstatera att ”hon var sig precis lik”. Min ungdomliga fröken är trogen följare av alvarsamt2, och minns jag rätt var hon en av de första prenumeranterna även på alvarsamt. Må du få en härlig, minnesrik och solig födelsedag! önskar dig eleven Staffan.

 

---

 

 

äntligen i vattnet

Nu är även badbryggan i Albrunna i plurret. Men trots modiga 27 graders hetta såg kulturorganets utsände inga badande. Bryggan i Grönhögen är sjösatt sen en knapp vecka. 

 

---

 

våt dröm

Ack, den som ändå vore en potatisplanta denna dag!

 

---

 

svalkande bad

Ack, om man denna dag ändå vore en havsräka!

Eller två…

 

---

 

friluftsmåleri

Nu dyker de upp allt oftare, friluftsmålarna. Kia Wiklundh går en veckas målarkurs på Ölands folkhögskola. Här målar hon akvarell på cykelleden ovanför badstranden vid Södra bruket.

 

---

 

Kenneth Lidström

Några dagar till kan du se Kenneth Lidströms kraftfulla målningar i det lilla blå huset nere vid Fyrplatsen. Det kallas i detta sammanhang för Gamla fågelmuseet.

 

---

 

vallmofrossa

Vallmo mot väderkvarnsvinge. Kan det bli mera ”Öland”?

Vallmo mot solglittervatten ger fina fotografiska kontraster.

Mot Kalmarsund vid Albrunna.

Rött, grönt, mörkblått, ljusblått – en ”Ölandsflagga”.

En mager jordplätt rymmer de vackraste vilda växterna.

De fladdrar som tunnaste siden i den hårda vinden. Att de håller är en gåta.

Så här tycker jag vallmoskogarna är som vackrast, ”utspädda” med en del andra vilda blomster, alla sådda på måfå i frisk vind av fru Slump…

 

---

 

kommande rubriker

Några av rubrikerna på kommande blogginlägg:

Sommarens viktigaste fototips
Vallmofrossa
Dö eller gå bort
Det underbara motljuset
Krypandet för makt och kung
+ och –
Knagglig asfaltväg?
Inhägnade växter
Svanparad
Omöjlig bosättning
Slutet
Ett jävla solsken
I Vilhelm Mobergs fotspår
Kåseri: De rika – och de fattiga

 

---

 

biobränslen löser inte klimatkrisen

”Biobränslen släpper ut lika mycket koldioxid som fossila bränslen, när de används exempelvis i en bilmotor_ _ _ Ändå räknas biobränslen som utsläppsfria_ _ _.”

Dessa chockerande påståenden står att läsa i insändare av Matts Hjertqvist i dagens Östra Småland. Matts företräder Klimatsvaret.

Är det som Matts skriver sant och riktigt måste många av politikernas viktigaste klimaträddningsvisioner omedelbart skrotas.

Eller vad säger du/någon?

 

---

 

Lösningen

De vita prickarna i föregående blogginlägg var varken snöbollsmaneter eller vitlingar, utan flytande golfbollar i sjön på banan i Grönhögen.

 

---

 

vad ser vi?

Invasiva snöbollsmaneter fångade i illegala flytgarn utanför Gräsgårds hamn? Eller vitling i spöknät beslagtaget av Sjöräddningen utanför Hulterstad? Svar kommer…

 

---

 

information för badvett

Mörbylånga kommun har äntligen fått upp nödvändig information på grinden vid väg 136, alltså vid stigen till badsjön vid kalkbrottet i Grönhögen.

Infarten vid Eketorpsvägen är blockerad med en stor sten. Se tidigare inlägg här. Här är parkering förbjuden.  Men vissa står där ändå, sannolikt beroende på att man inte berättar var ”hänvisad parkeringsplats” finns…

Kommunens informationssnickare excellerar i historisk berättarglädje på en av skyltarna vid badet. 

 

---

 

Sommarevenemang i Smedby

Det har kommit frågor rörande Cecilia Uddéns föredrag och om Bo Johanssons och Per Olssons föredrag 30 juli. Till Cecilia Uddén-föredraget går det inte att förbeställa biljetter, utan det är först till kvarn som gäller. Kyrkan öppnar 18:00 för insläpp och föredraget börjar 19:00.

När det gäller Bo och Per 30 juli håller vi till i sockenstugan/hembygdsgården.

Lisa Lundqvist
Smedby hembygdsförening

 

---

 

grönhögen – albrunna 1-0

Badbryggan i Grönhögen är nu sjösatt. Den självmedvetna truten är anställd som badvakt.

Om man vecklar ut det här komplicerade träröset och lägger det vinkelrätt ut från stranden blir det en badbrygga – i Albrunna. När hamnar den i sitt rätta element? 

---

 

Konsten att konversera

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 

---

 

kåserieserien från fyrplatsen fortsätter…

Turisterna väller in mot södra Öland. Parkeringen vid fyrplatsen är ofta nästintill full. Var tredje bil är från utlandet. Många lunchar nere vid Långe Jan, så även kulturorganets utsände. Han skriver under sommaren en serie kåserier om möten, upplevelser och iakttagelser på krogen vid fyren. Du kanske redan har läst det första, som du hittar här.

I morgon kan du alltså läsa nästa kåseri om just en sådan lunch. Rubriken är: ”Konsten att konversera”. Till det krävs ofta både erfarenhet och social förmåga. Utan dessa egenskaper riskerar samtalen att inte bli så spirituella och intressanta som man önskar… I morgondagens kåseri träffar du den hemske Helmuth och den lille mannen ”Borås” med sin stora fru. Du möter också den bländande vackra Jystyna och hennes nästan lika vackra polska väninnor…

 

---

 

fåglarna anfaller

Går du ut mot den lilla ön i södra sidan av sjön vid golfbanan i Grönhögen möts du av hundratals aggressiva tärnor som försvarar sina ungar. Trutar kan bli så närgångna att de hackar dig i huvudet, men så modiga är inte dessa mindre flygfän.

 

---

 

tre vatten

Fyrplatsen, Ottenby. Hundra meter åt vänster tar Öland slut…

 

---

 

idealistisk miljövård

Häromdagen blev jag glatt förvånad. En gul kratta stod och vilade sig mot en skylt utmed Bergstigen nedanför Albrunna. Nu ska jag inte falla för frestelsen att förklara det som bilder redan visar med sån självklarhet. Bättre är att visa bilderna och fimpa snacket – här!

Men jag måste få tillägga: Jag älskar entusiaster som gör fina jobb utan den minsta tanke på lön eller annan belöning.

 

---

 

dubbelskrov

Katamaraner i Grönhögens hamn.

 

---

 

lång paus

Kors i taket. Jag fick lyckligtvis fel. Det blir ny rättslig koll av Preems planerade raffinaderiutbyggnad i Lysekil. Utbyggnaden stoppas tillfälligt. Det är Mark- och miljööverdomstolen som ger fallet prövningstillstånd. Men det dröjer till nästa år innan målet prövas på nytt.

Under tiden växer förhoppningsvis kritiken mot utbyggnaden ytterligare.

Staffan Lagerström
ledarskribent

 

---

 

Vitt är svart – och vice versa

Allt du en gång lärde dig är fel. Din lärare visade dig vad som var vitt, vad som var svart. Hen lärde dig också att tala sanning, att inte ljuga. I dag är allt detta historia. Vitt är egentligen svart. Kolsvart är kritvitt. Och det är fint – och karriärgynnande – att ljuga, gärna som en häst.

Du ser det framför dig: Alice Bah Kuhnke glädjedansar i teve under EU-valvakan. Euforin har inga gränser. Partiet har förlorat hälften av sina mandat i EU. Miljöpartiet strålar av lycka över regeringssamarbetet med sossarna. Miljöarbetet har blivit en enda stor framgångssaga: Utsläppen av farliga växthusgaser har äntligen ökat.

Regeringens vänsterhand kräver att folk ska flyga mindre. Samma regerings högerhand ger Arlanda 44 miljarder för att bygga ut och öka antalet passagerare från 26 till 40 miljoner per år. Alla måste flyga mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Förra året lovade regeringen en sänkning av elnätsavgifterna med 60 miljarder kronor. Nu säger Kammarrätten att elbolagen kan strunta i detta  – och i stället öka nätavgifterna – med mer än vad dom själva en gång begärde. Prisökningen blir enorm och ska täcka gjorda och kommande investeringar, säger bolagen. Men inga såna har gjorts, säger Energimarknadsinspektionen. En svensk regerings löften är ingenting värda. Ingenting.

Regeringen säger gång på gång, överallt och med en papegojas reprisiver att alla utsläpp måste minska rejält. Nu! Omedelbart! Men 9 november i fjol fick Preem klart för utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil. Detta ökar deras utsläpp av växthusgaser från 1,7 miljoner ton till 3,4 ton per år – en gigantisk ökning. Utsläppen måste minimeras för ett fortsatt liv på jorden!

I morgon måndag meddelar Mark- och miljööverdomstolen om den tar upp Preemfallet till prövning. Jag håller en tjuga på beslutet ”Bygg ut! Svensk lag tillåter inte ett nej”.

Genom en sån manöver blir Sveriges regering åter ansvarsbefriad och skulden – den tunga! – kan skyfflas över på nån annan – kanske på EU. Om detta är rätt och logiskt skulle ta evigheter att avgöra för en hel hord journalister.

Snart kallnar fallet och nästa ansvariga minister kan med emfas hävda att utsläppen måste minska. Och det rejält! Flyg mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Som sagt, i dag är vitt svart. Eller är det svart som i dag är vitt?

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 

---

 

doppardags?!

Som första media i världen kan kulturorganet visa vägen från P-plats till hoppa-i-plats i den nya utformningen av badsjön/vattentäkten i Grönhögen. Det nedlagda arbetet på området visar att kommunen nu anser att sjön är både badsjö och vattentäkt, vad man än tycker om det. Med nästa värmeknäpp kommer nog de badsugna…

Parkeringen ligger bara ett kort stenkast in på Golfvägen, på vänster sida. 

Skulle första parkeringen vara full finns ytterligare en bara ett 50-tal meter längre ned på samma väg.

Den stora grinden till vänster är numera låst. Entrén ligger tio meter till höger om den. Där går en röjd stig mot sjön.

Stigen mot sjön. Från parkeringen till vattnet är det drygt 300 meter.

Denna grind var tidigare låst. Nu är den låst i öppet läge. Den kan nog i dag kallas entré.

Innanför entrén leder denna mycket branta trappa ned mot vattnet. Ramlar man här är det kokta fläsket stekt. Kulturorganet utfärdar varning!

Trappan från sidan. Lutningen är kraftig. Kommunen har sedan länge upplyst om att man badar på egen risk.

Går man till höger i stället för att ta trappan ned mot sjön kommer man hit. Härifrån är det långt ned till det våta elementet.

Vattenspegeln är helt stilla.

Lyfter vi blicken en aning ser vi det kommunala vattenverket.

Badet i sin helhet, nästan. Vi ser här ut över sjön från klipporna i bilden ovanför. Badande får nu hålla sig till höger om det staket vi ser till vänster i bild. Där stängslet slutar finns sopkärl. Till höger de två bajamajorna.

Tidigare inlägg om badplatsen/vattentäkten kan du läsa här och här och här.

 

---

 

en av 800 miljarder

Så här ser den ut, tistelfjärilen, som har svept in över Sverige och Öland i enorma mängder med vindar från Nordafrika. Att komma nära dessa tistelfjärilar för att fotografera dem är nästan omöjligt. De är skygga och flyger mycket snabbt. Detta exemplar är dött. Troligen har det krockat med en bil. Bilismen dödar ofattbart många insekter. En undersökning i Nederländerna visade att landets en miljon bilar tar död på 800 miljarder insekter om året. Man tror att siffrorna skulle bli ungefär likadana i Sverige.

 

---

 

hit och dit

En liten bogserbåt har dragit omkring med ett större åbäke efter sig den gångna veckan. Nån som vet vad man gör där ute nedanför Albrunna?

 

---

 

sjörök i Gräsgård

Eftermiddagsdimman smyger sig in mot land. Färgintensiteten bleknar, man tycker sig se luften…

 

---

 

ett företag som alla andra

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har hållit en tvåtimmars föreläsning i Södra Möckleby. Enligt Ölandsbladet skulle han ”prata klimat”. Han inledde dock med att säga att vi ingenting vet om gud.

Det är ingen nyhet. Men det var ärligt sagt. För fritt tänkande människor blir det allt svårare att förstå hur religiösa formateringar kan bygga upp hela enklaver, ”världar i världen”, grundade på denne någon om vilken vi ingenting vet. Detta svenska samfund har byggt tusentals kyrkor, totat ihop ritualer och ceremonier, infört ämbeten, skapat yrkesroller, hållit miljoner predikningar om den man inte vet något om – och ur detta ickevetande skapat mångmiljardförmögenheter som man köpt mark och skog för, att förvalta enligt jordelivets allra effektivaste placeringskonst. Kyrkan har blivit ett företag vilket som helst, med anställda, kalkyleringar om framtiden, löner, ekonomisk planering. Man har blivit en vinstmaskin som måste få in kosing för att gå runt. Dock med en skillnad. I vanliga företag bör du – men måste inte – tro på något påtagligt som kan verifieras i ord. I Svenska kyrkan jobbar ni för att tro på nån som ni inte vet nåt om.

På sin hemsida skriver Svenska kyrkan att man har 5,9 miljoner medlemmar, en sanning med modifikation. Hur man blir medlem ska jag inte gå in på. Alla vet att ”ytterst få” har sökt sig dit på eget initiativ. Merparten finns där inbäddade i statistiken per automatik. Att Svenska kyrkan fortfarande sprider detta medlemsantal som ”sant” är beklämmande.

Att kyrkan – enligt samma sajt – har närmare 22 000 anställda stämmer dock säkert. Det är onekligen ett stort antal människor som uppbär lön för ett arbete som går ut på att sprida en lära, utgående från tron på ”denne någon”, som de inte vet ett vitten om.

Ännu svårare är det att förstå hur vårt lands statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Kung Tjabo måste följaktligen tro på den gud ni inte vet något om. Det kräver successionsordningen nådens år 2019!

Vi har i sanning långt kvar i vår strävan mot kunskap, fria från sedan barnsben påtvingade ”sanningar och sagor”. Det krävs mod och kraft att befria sig från andliga konventioner mot ett brett, solidariskt, fritt, humant och spänstigt tänkande utan grumliga inslag om nån som vi inte vet något om.

Dock går utvecklingen åt rätt håll. Svenska kyrkan blir allt mindre religiös. Man jobbar allt mer ”jordiskt och pragmatiskt”. Man visar upp sig på regnbågsmässor, fixar mc-gudstjänster och går i prideparader. Man har sedan länge tagit itu med sina anställdas sextrakasserier och bufflighet mot varandra. Nu är det dags att jobba för miljön.

Bra jobbat, kyrkan!

Staffan Lagerström
ledarskribent

 

---

 

hamnbesök

MS Knölsvan på ingång i Gräsgårds hamn. Kurs: mot VNV. Fart: 1,2 knop.

 

---

 

pippi på pippi

När larmet går om att en liten pippi från Sibirien eller Alaska har landat i Näsby eller Degerhamn finns ingen hejd på dem som har pippi på hjärnan. De kommer i karavaner, stannar var som helst, kastar upp bildörrarna och vräker sig ut i klorofyllen med kikare och kameror i högsta hugg. Snacka om entusiaster.

 

---