Konsten att konversera

Ölands-Södra-Udde

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 


 

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Annonser
%d bloggare gillar detta: