En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Märkt

2 tankar om “En sån där varm dag i juli

  1. Tony skriver:

    Inte sämre än andra kåserier som brukar publiceras i pressen. Rubriken andas kåseri. Kåserier verkar vara tidningarnas sätt att klara sommarens nyhetstorka och underbemanning på redaktionerna. Inköpta kåserier vandrar runt i tidningskoncernens alla lokaltidningar. Arvode för varje publicering tro? Här blir det möjligtvis rabatt på restaurangen för alvarsamt2s kåsör. Han får lägga sig till med en pseudonym kanske, likt andra tidigare kåsörer.
    Gillade Ehrenmark på sin tid. Åt Couscous Royal på hans favoritrestaurang i Paris. Inte mycket ”Royal” över restaurangen. Enkla bord och vitt kakel på väggarna som i en slakteributik. Men maten+++++++
    Vi behövde inte betala för mat eller dryck. Svenskar som vi var kunde de språkbegåvade i sällskapet översätta ett kapitel i Herr E.s kvarlämnade bok. Det blev långbord med personalen efter ett tag. Och sent.
    Nu skall jag till fiskaffären och köpa strömming. Blev lite sugen på det av någon anledning.

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Kulturorganets moraliskt högtstående redaktion tar icke emot mutor eller bonusar. Tvärt om, för att omöjliggöra beskyllningar om förmåner betalar vi ofta lite extra för varor och tjänster. Det är Sune Flisas idé. Kostar nåt en tia slänger vi nonchalant fram en femhundring, ofta till orden ”behåll resten, baby.” Och detta trots att vi inte fått lön sen april 2015. Vid närmare eftertanke är kanske just detta gentlemannamässiga beteende orsaken till löneutbetalningarnas uteblivande? Vem vet?

      T Ehrenmarks texter ger mig inte så mycket som texter. Men när han läste dem blev de bra. Samma fenomen tog en gång Ulf Linde upp i ett föredrag på Konsthögskolan. Han sa ungefär så här: – Ingmars (Bergman) manus är ofta förfärlig läsning. Men som film blev de onekligen rätt bra.

      Detsamma skulle jag vilja säga om – exempelvis – poeten Bob Hansson. Hans texter är inte så lysande, men när han själv läser dem blir de det.

      Sittningen vid långbordet, som blev så sen, skulle jag gärna ha varit med på. Man kan det där med improviserade sittningar där nere, utan sneglingar på klockan. ”Man lever bara en gång”.

      Apropå ditt strömmingsinköp… Du ungdomlige man, du har väl sett annonserna: ”Jag äter inte strömming. Jag är ung.”

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: