mona

krogen_fyrplatsen

Det var en sån där dag då alla klippte de bruna gräsmattorna. De som inte klippte de bruna gräsmattorna klippte de ännu så länge gröna häckarna. De som inte klippte de ännu så länge gröna häckarna gick med trimrar och tokgasade upp och ned i trädgårdshörn där åkgräsklipparna inte kom åt. En ettrig motorsåg på avstånd spetsade hela knatterkonserten. Det var en sån där dag man bara önskar sig en enda sak: tystnad.

Jag tog hojen ner till krogen på fyrplatsen för att njuta strömming med potatismos och lingon. Där satt fem sex personer en och en vid borden och jag tog det lediga längst åt söder. En glad madame kom med strömmingen. Det var tyst. Förbanne mig, det var tyst! Jag slöt ögonen och andades in djupt. Ååh, vilken doft. Äntligen…

– Du, jag sätter mej här vid dej, sa hon.

Jag öppnade ögonen. Hon satt redan mitt emot mig, en donna runt 25.

– Låt inte mej störa, sa hon och fortsatte. Men kommunikation mellan människor är faktiskt viktigare än vi tror. Du förstår jag är journalist, men också kåsör och jag skriver så många kåserier till olika tidningar att jag ibland inte vet vem jag e. Men det är kul. Skitkul, faktiskt. Man växer när man får se sej själv i text och får skriva om sej själv och sina problem och sin ångest… Men livet är ju inte bara elände så ibland skriver jag också om romantiska och grymma och coola saker… Jag försöker hålla mej breeeed, alltså. Och så är jag är så romantisk, du vet. Skitromantisk, faktiskt.

– Men… , försökte jag.

– Du vet… Den här sommaren har jag bergis skrivit tjugo kåserier och alla handlar om mej, du vet. Coolt, va? Om mej, Mona! Och varje kåseri börjar med ordet jag. Jag vet inte varför jag alltid börjar med ordet jag, faktiskt. Jo, kanske. Det har väl nåt med min svåra uppväxt att göra, du vet jag hade det skitjobbigt och massor av problem som jag på olika sätt skriver om nu så att andra människor slipper gå igenom det jag gått igenom och känner sig lyckligare och coolare på nåt sätt – om du förstår vad jag menar. Jag var inte trygg tidigare. Nu vill jag göra andra trygga. Jag vill hjälpa andra, liksom, få dom att växa som människor. När folk läser om mina problem blir dom av med sina egna, liksom. Numera chillar jag bara med folk som jag klickar bra med, liksom. Jag orkar inte med dom andra…

– Dom andra…, försökte jag.

– Livet är ju inte bara lycka, inte bara sorg, fortsatte kåsören. Livet är ju både sorg och lycka. Har du tänkt på det nån gång – både sorg och lycka! Det finns både och, vitt och svart, gråt och glädje. Inte sant? Min kille gjorde slut förra veckan och det har blivit två kåserier om bottenlös smärta och sorg… Bottenlös sorg! Så jag hjälper andra med mina texter, liksom. Jag är väl lite av vår tids Moder Te…, nä nu tappa jag namnet, men skit samma. Hur som helst känns det coolt att få hjälpa genom att skriva. Jag passar så bra i den kontexten. Jag är ju så trygg. Och alla mina kompisar tycker det e kul att läsa mina texter, dom säger ofta att det där är verkligen du, Mona, det är verkligen du och då tycker jag att jag lyckats på nåt sätt, lyckats med att berätta om mej själv och min ångest och mina ingrepp och mina jävla lyckopiller. Ja, jag säger jävla för att dom är så jävla bra du vet, dom här pillren, sa kåsören och skrattade. Jag är lycklig jämt. Utom när jag är deppig, förstås. Och det är jag ganska ofta…

– Men…, provade jag.

– Du, sa hon och pekade på sig själv. Vet du vad lilla jag ska göra i september? Vet du vad lilla jag ska göra på min semester i september? Det blir ingen vanlig semester, förstår du. Det blir en semester som kommer att lära mej massor om mej själv och mina problem och min ångest och hur jag ska lösa alla svårigheter. Vet du!? Kan du gissa! Gissa!

Jag skakade på huvudet.

– Jag ska göra en tyst pilgrimsvandring i Spanien. Man går och går och går och man får inte säja ett endaste ord i bergis tretti mil. En tyst vandring. Så jävla skön! Den kommer att passa mej som hand i handske, jag som avskyr folk som bara snackar om sej själva.

Jag cyklade hem. Livet gick sin gilla gång. De som inte klippte gräs klippte häck. Jag startade datorn, googlade på vandring under tystnad… och fick 518 000 träff.

518 000 träffar!

Jag är inte ensam i min längtan.

 


 

Märkt

4 tankar om “mona

  1. Torbjörn skriver:

    När man detaljstuderar bildens ytor och linjer finner man att de fulländat lever sina egna liv och inte går in i varandra utan de bygger nätverk som samverkar.
    Kompositionen är i denna aspekt optimal, tycker vi,samtidigt som det finns djup och harmoni i ljus och skugga.
    Kåserierna från Udden är sympatiskt trevliga med både knorr, twist och sensmoral i.
    Hur mycket skröna och Piraten det är däri vet vi inte, utan de lever sina egna liv.

    Stekt ström m potmos, Uddens listetta i år?
    Hilsen/

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Kåsören bockar djupt. Era synpunkter om bilden intresserar. Jag har tidigare varit lite skeptisk mot teleobjektiv men mer och mer funnit att de kan komprimera bilden på ett för ögat behagligt sätt. Det är alltid livsfarligt att som fotograf eller tecknare vilja ”få med allt”. Livet är att välja.

      Just denna bild är tagen i all hast, men så här efteråt hoppas jag att jag i exponeringsögonblicket såg ungefär det ni ser – varför skulle jag annars ta den!?

      Uddenkåserierna går mot sitt slut för denna säsong. I nästa träffar vi ”Anders” som genom sin personlighet överraskar sin omgivning – men kanske mest sig själv. Som vanligt är allt ”sant” – vad nu sanning är för nåt…

      Nu kommer sommarvärmen. Tag beteckning på hoj och i våg…

      Gilla

      • Torbjörn skriver:

        Håller med om att det är behagligt för ögat med telefotografering.
        Man kan få med mer, men framför allt kan man dyka ned och in i motivet och plocka ut det väsentliga.
        Det blir lättare att avgränsa och kunna låta en del vara utanför ramarna av bildytan.
        Det går då lättare att koncentrera det väsentliga i bilden och låta de perifera delarna svämma ut osynliga utanför.
        Till mångas kreativa utmaning.

        Det är roligt och intressant med bilden som medium.
        Helt stilla eller i rörelse.
        Hilsen/

        Gilla

        • degerhamn2 skriver:

          Tror man en aning förenklat skulle kunna säga så här utan att ljuga: 99 procent av alla amatörfoton föreställande människor skulle ha blivit bättre om fotografen haft förståndet/modet att gå närmare. De flesta har svårt för att gå riktigt nära den människa de fotograferar, och hur är det man säger, nära skjuter ingen…

          dimmiga morgonhälsningar

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: