Anders

krogen_fyrplatsen

Vi var enda gäster vid fyrplatsens krog en julionsdag. Det var molnigt efter ett lätt regn. Den här gången beställde jag stekt strömming med potatismos och lingon.

– Jag sätter mej här vid dej, sa han och sträckte fram handen. Anders heter jag. Det ska bli gott med strömming.
– Staffan, sa jag. Sätt dej, du! Jaså, du kör strömming du me?

Han såg ut som en skäggig litteraturkritiker i skinnställ vid en större dagstidning. Men det var han inte.

– Jag tycker jag har sett dej förut, sa jag…
– Det tror jag inte, sa Anders. Jag bor i Göteborg och är speciallärare där på en massa problemskolor.
– Ååh, fy fan, sa jag. Det låter jobbigt.
– Det är bara förnamnet, svarade Anders. Man är mer polis än lärare. Men jag klarar mej tack vare en besvärlig sjukdom.
– Men du ser jäkligt frisk ut, kontrade jag.
– Tack, men skenet bedrar. Jag är nämligen spontan. Sen länge svårt insjuknad i spontanitet, skulle man kunna säga. Du såg det nyss. Hur många skulle sätta sig vid dej när alla andra bord är lediga?

Jag skrattade.
– Ja, det är sant, sa jag. Men dom flesta skulle nog vilja va spontanare än dom är. Tror du inte det?
– Jo, det må så vara. Men jag är superspontan. Vill du höra senaste grejen?
– Jag är idel öra, svarade jag.
Och Anders berättade:

* * *

Min fru gav mej lappen. Där stog ”Tre deciliter grädde”. Jag skulle ändå till city med en kompis så en snabbrunda på ICA gjorde mej ingenting. Kompisen och jag gick in på Brumbergs Motor. Kompisen skulle köpa nya motorcykelhandskar. Men han är noggrann och tar tid på sej, rena motsatsen till mej. Allt han gör tar evigheter.

När han provade fjärde paret handskar gick jag en sväng för att få röra på kroppen.
”I´m back in a minute”, sa jag.

Jag lufsade runt på måfå och kom efter en stund tillbaka till Brumbergs Motor. Kompisen stog fortfarande och provade handskar. Utanför entrén stog några enorma motorcyklar och på skoj satte jag mej på en. Där satt jag skönt och väntade på min långsamme polare…

”Gillar du den?” sa killen.
Jag ryckte till. Vad menade han?
”Gillar va då?” svarade jag.
”Bågen”, sa killen.
”Aha”, sa jag. ”Ja, den ja. Ja, den är förbaskat behaglig att sitta på. Jag väntar på en kompis. Han är inne och köper motorcykelhandskar så jag hoppas jag kan sitta här en stund till…”
”Jag förstår”, sa killen. ”Sitt kvar du. Men… du kanske vill ta dej en provtur?”
”Tja”, sa jag. Det vore kul. ”Det är nog fyrtio år sen senast…”

Killen tog fram nyckeln, startade maskinen och visade mej växlingslägena. Sen tuffade jag iväg utan egentligt mål…

Det tog en halvtimme till innan kompisen var färdig med sitt handskinköp. Han såg stolt ut när han kom vinkande ut från affären med handskarna på händerna.

”Det här är grejor, det Anders. Vilka vantar, va! Så jäkla sköna. Och superkvalite. Men dyra som fan. Sexhundra. Men vad gör det om hundra år. Nå, har du köpt grädden?”
”Nä”, svarade jag. ”Det blev nåt annat…”
”Jaså”, sa kompisen. ”Vad då?”
”En båge”, sa jag.
”En båge?!” sa kompisen.
Jag pekade på bågen jag satt på.
”En Honda”, sa jag.

Kompisen stog tyst, tittade på bågen, sen på mej.
”Vad fick du ge?” frågade han.
”Trehundrasextiofem papp”, svarade jag. ”Jag fick ner den tjugo”.

Vi stod tysta en stund.

”Du är förbanne mej den tokigaste polare jag har”, sa kompisen.
”Nu åker vi.” sa jag.
”Hem?” frågade kompisen.
”Nej”, svarade jag. ”Till ICA. Jag måste köpa grädde.”

* * *

Vi åt en stund under tystnad. Strömmingen var god, välstekt, aromatisk. Vinden svag, från sydväst. Det började klarna åt söder. Öland var som bäst.

– Här kommer frugan”, sa Anders. Jannica heter hon.
Och frugan Jannica kom, i skinnställ med en kopp kaffe i handen. Vi hälsade och hon log och slog sig ned mittemot mig.

– Kul man du har, sa jag. Spontan kille!
– Spontaaaaan, svarade hon leende och drog ut på ordet. Men, men, men… Nu glömde jag grädden till kaffet…
– Det fixar jag, sa Anders. Jag är bra på grädde. Sitt kvar du. I´m back in a minute…

Jag noterade att Jannica tittade stint på sin armbandsklocka.

– Jo, det där med spontanitet…, fortsatte hon utan att släppa blicken från klockan…

 


 

Märkt

2 tankar om “Anders

  1. Tony skriver:

    Anser det verkar långsökt att en göteborgare skulle åka till östkusten och äta strömming. De äter väl bara sill i Göteborg. Såvida det inte var sill på tallriken. Själv tycker jag det är jättejättesvårt att se skillnad på sill och strömming. Kan inte restaurangen variera menyn lite.
    Ha sill och strömming varannan dag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: