Månadsarkiv: juli 2019

kommande rubriker

Är rubriker viktiga? Svar: Ja. Men hur är en bra rubrik sammansatt? Ska den säga rakt på sak vad brödtexten/nyhetssändningen handlar om? Eller ska den vara kryptisk, lockande, mystisk?

Åsikterna om den optimala ”rubben” är många. Jag minns när jag diskuterade rubbar med en nyhetschef på radion – där man ofta fick sätta rubriken på väg mot studion för nästa nyhetssändning.

Jag sa:
– Man borde förbanne mej ha minst tre minuter på sej för att klura ut en bra rubbe.

Nyhetschefen satt tyst, tänkte länge. Så sa han:
– Ja, du. Själv vill jag nog ha ett par tre år på mej om den ska bli bra.

Kommande rubbar:

  • Sommarens två viktigaste fototips
  • Ett jävla solsken
  • Inburade växter
  • Det bidde ingenting
  • Lägg ned stenen!
  • GoPro som stillbildskamera
  • Oväder snabbare än cyklister
  • Dagens bild
  • Svanparad
  • I Vilhelm Mobergs fotspår

Och så möter vår strömmingsälskande kåsör nya människor på krogen nere vid Långe Jan. Denna gång stöter han ihop med Mona…

 


 

Märkt

här kan du få smaka andra bullar

Tjejerna i Uddens Bröd & Bullar säljer sina egenbakade varor i en liten röd bod i Grönhögens hamn. Vera och Nicole Sandebäck och Wilma Rosenlund heter bagarna/expediterna/egenföretagarna.

När kulturorganet kom på oanmält besök höll Vera och Wilma ställningarna. Kunderna var många och efterfrågan stor. Därför har trion öppet 08 till 11 – eller ”till när bröd och bullar tar slut”.

Nicole Sandebäck kan du se i detta inlägg.

 


 

Märkt ,

vattnet sinar…

snart-tomBevattningsdamm i Albrunna, juli 2019.

bevattningsdammen_Albrunna_majSamma damm i maj 2019.

 


 

Märkt ,

Ugge, Vigge och punkten Pucke

cykelledsmålningar_1Målningar som denna på cykelleden Fyr till fyr nedan Albrunna väcker glädje; cyklingen blir ännu roligare.

cykelledsmålningar_3Du känner väl igen tusenfotingen Uncas och bakterierna Ugge och Vigge? 

cykelledsmålningar_2Torsken Torbjörn i vacker simstudie.

cykelledsmålningar_4Här sätter vi punkt för denna lilla bildberättelse. By the way… Punkten på bilden heter Pucke.

 


 

Märkt ,

dö eller gå bort

kyrka_svartvit

Vår rädsla för döden tar sig märkliga uttryck. Ett är att språkligt försöka eliminera den, berätta att X har gått bort i stället för att säga som det är, att X har dött.

Jag lämnade in ett medborgarförslag om senare kommunal slåtter. I förslaget ingår även en lietävling. Vinnaren av den skulle prisas med en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

I flera gammelmedier har jag sett notiser om förslaget. Men allt om det fina gamla ordet liemannen är struket eller omskrivet. Ordet liemannen får inte användas i svenska medier, bara i ordböcker på grund av dess språkliga koppling till döden. Det är iögonenfallande löjligt och språkligt fegt.

Vi kan skriva om döden på andra ställen än i vår egen svenska vardag, i Syrien, i Sri Lanka eller Jemen. Men här hemma i Sverige blir döden allt mer frånvarande. Den platsar inte i vårt moderna, tillrättalagda, narcissistiska, blankputsade Facebookliv.

När nån dör omskriver vi händelsen till att X har gått bort och låter kyrkan – trots att få av oss är religiösa – ta hand om fortsättningen, allt i hopp om att döden egentligen inte finns, utan att ”det eviga livet på nåt märkligt sätt trots allt ska ta över”…

 


 

Märkt , , ,

pyttesmå varor i jättepaket

Hur långt kan vår överkonsumtion drivas? Hur galen kan världen bli innan den faller ihop som en bulle utan jäst?

Min fru beställde två små askar tuggtobak på nätet. Askarna är fem centimeter långa, tre breda. De två askarna kom i nedanstående jättelåda, rymmande 7,2 liter.

överdimensionerade_paket_15De två beställda askarna med tuggtobak framför emballaget om 7,2 liter. Paketet skulle rymma 360 askar och var så stort att det inte gick ned i brevlådan. Min fru fick hämta det i affären. 360 askar! 

Jag skriver alltmer för hand – med reservoarpenna. Häromdagen beställde jag ytterligare en plus 50 milliliter bläck och en så kallad converter. Gissa om jag blev förvånad då jag såg hur brevbäraren med olika avancerade gymnastiska rörelser lyckades få ned paketet i brevlådan. Du ser det nedtill.

överdimensionerade_paket_06En penna, 50 milliliter bläck och en converter kom i låda rymmande 9,4 liter! Hur många tusen pennor paketet skulle rymma övergår min räknedosas kapacitet, men jag räknade ut att om lådan skulle fyllas med endast bläck skulle den rymma innehållet i 1 880 bläckflaskor av den typ du ser på bilden. 1 880 flaskor bläck!

Exemplen ovan tarvar svar om hur tokiga vi kan bli. Varför skicka en pryl i låda som skulle rymma flera hundra? Finns inte lådor i olika storlekar? Vet inte e-handeln att det finns nåt som heter ”påsar”? Eller är detta ”elefantiasisprojekt” ett samarbete mellan webbsäljande företag och PostNord för att dra in maximalt med klöver, utan nån som helst hänsyn taget till fraktvolymer, fraktavgaser och mängder av annan negativ miljöpåverkan?

Vansinnet hittar sina rätta proportion om vi skalar upp överkapacitetseländet med tuggtobaken till en bils storlek: Låt säga att en japan vill köpa en fem meter lång Volvo. Den ska skickas i container till Japan. Containern skulle då bli 50 meter lång, 30 meter bred och 20 meter hög.

Volvo-i-containerEn sprillans ny Volvo i container klar att skeppas till kund i Japan. Vad skulle tullen säga? Vad skulle stuvarbasen och kaptenen på det enorma fartyget säga om detta lågintensiva utnyttjande av begreppet lastkapacitet?

 

 


 

 

Märkt , ,

kasta gästerna här!

endastHamnensI detta sopnedkast får du endast kasta hamnens gäster! Den grymma containern står i Grönhögen, i hamnen där.

 


 

Märkt , ,

kraftsamling Grönhögen

stora_båtar_Grönhögen_22-kopiera

Det sjuder av liv i Grönhögen. Båt efter båt angör destinationen. Segelbåtar, motorbåtar, båtar stora som hus och så små kajaker att man måste titta på dem två gånger för att se dem. Där finns båtar med två skrov. Och båtar med tre skrov. Här finns båtar i plast och i trä. De komma från öst, de komma från väst, de kanske till och med komma från pepparkakeland med tyska flaggor, med nederländska flaggor, med danska flaggor, med franska flaggor i flaggspel eller – vem vet? – som gös på stake kallad gösstake.

Husbilar bildar blankpolerade vita rader, längre för vart år som går. Och nästa år öppnar ny ställplats. Utanför bilarna står de obligatoriska vilstolarna och i dem sitta de obligatoriska en aning söndersolade paren lapande ännu mera sol, drickande ännu större drink, njutande ännu mera liv.

Det kryllar av folk i affär och på väg och på golfbana står ensamma och sällskap och slår ihjäl tid och grästovor med järnklubbor, svordomar och drivrar. I stenbrottet förvandlat till sjö lögar sig ung och gammal, man cliffjumpar, snorklar och solar.

På kondis kan du dricka kaffe till vågornas kluck och kommer du före 11 kan du köpa hembakat bröd av tre skrattglada Grönhögentjejer i deras lilla bod kallad Uddens Bröd & Bullar. 

Vera och Nicole SandebäckVera och Nicole Sandebäck driver Uddens Bröd & Bullar tillsammans med Wilma Rosenlund. En film om dessa glada bagare visas snart på bloggen…

För en dagligcyklist som under andra månader än sommarens bara stöter ihop med en människa per vecka, känns det märkligt att nu behöva väja för andra cyklister på racer-, långfärds- eller mountainmodell samt horder av folk, vovvar, små och stora, snälla och snoriga barn, kepsgubbar med golfväskor, silverhårstanter med golfvagnar, geronter i golfbilar, utbölingar i kärror med konstiga registreringsskyltar och karavaner av andra små och stora fordon på två tre fyra eller sex hjul.

Det sjuder av liv i Grönhögen. I många andra hamnar är det stendött. Det finns mycket för övriga södra Öland, Länsstyrelse, landshövding, turistchef, utvecklingsguruer och kommun att lära av Grönhögen…

stora_båtar_Grönhögen_05-kopiera

 

 


 

Märkt ,

prins Félix av Mörbylånga

Enligt flera gammelmedier ska invigningen av vattenverket i Mörbylånga 12 juli bevistas av kronprinsessan Victoria. Men inte nog med henne. Även prins Félix av Luxemburg ska medverka. En prins av Luxemburg!

I krypandet inför kungligheter skriver till och med sosseblaskor första bokstaven i ordet prins med versal!

Grönköping kryper allt närmare…

Allan von Kompost
chefredaktör

 


 

Märkt , ,

En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Märkt

ny lunch, nya människor, nytt kåseri…

krogen_fyrplatsen

Kulturorganets utsände har åter lunchat på den denna gång fullsatta krogen nere vid fyren Långe Jan. Och det är märkliga saker han rapporterar om i ett nytt kåseri. Bland annat om ”vandrande pinnar ur öronen”. Känsliga läsare kan inte nog varnas.

Kåseriet publiceras i morgon…

Kåseri ett kan du läsa här.
Kåseri två läser du här.
Kåseri tre finns här.

 


 

nyskapande litteratur

När-svaga_omslag

Det är inte ofta man stöter ihop med ett helt nytt litterärt språk. Robert Walser skrev som ingen annan. Att läsa honom är som att se in i en ny värld, eller kanske rättvisare: Se vår värld med helt nya ögon, med en säregen människas prioriteringar och val.

”_ _ _ Walser försökte bejaka det som fanns, göra sig liten, inta ett grodperspektiv, ge utlopp åt den äkta, vitala glädje som så fritt strömmade ur honom, fastän det var en glädje som med tiden ficka allt mörkare sammetskanter”, skriver Peter Handberg i efterordet till en samling prosastycken med titeln När svaga håller sig för starka.

Robert Walser föddes 1878 i Biel, Schweiz. Han förde ett kringflackande liv med jobb på olika företag och kontor. Under sin vistelse i Berlin 1905-1913 skrev han några självbiografiska romaner om utanförskap och anpassningsförsök. Han hade en liten skara beundrare, exempelvis Robert Musil, Hermann Hesse, Max Brod, Franz Kafka. Men det stora genombrottet kom aldrig. Han flyttade tillbaka till Schweiz där han fortsatte sitt rörliga liv. Nu skrev han mest prosaskisser, som gavs ut i olika samlingar. Den sista, Die Rose, kom ut 1925.

1929 drabbades Walser av ett nervsammanbrott och tog frivilligt in på ett mentalsjukhus. Han fortsatte att skriva och publicera sig fram till 1933. Då tystnade han för gott. På juldagen 1956 hittades han död på rygg i snön under en ensam promenad på sjukhusområdet.

”Känt är att han flitigt tog del i anstaltens små vardagssysslor, och att han fortsatte att promenera omkring i världen i över tjugo år till, beundrande någon gammal, förfallen byggnad, hänförd över den spirande vårgrönskan, kulle upp och kulle ned med, stora, djupa andetag i den stilla, fuktiga bokskogen, med aptit huggandes in på någon välsmakande rätt. Kanske med den absurda vissheten att glädje och sorg, lycka och tragik, liv och död inte riktigt går att åtskilja i denna oss tilldelade skärva av ljus, ett kort tag vaggad mellan två oändliga nätter”, skriver Peter Handberg i bokens efterord.

När svaga håller sig för starka innehåller ett 60-tal mycket korta berättelser. Läs och njut!

När-svaga_baksida

 


 

Märkt , ,

enormtviktigt

Nästan allt som sägs av folk i medierna har i dag blivit enormt viktigt. Det är sällan man ser ett pratminus där det bara är viktigt. Politiker och idrottsmän säger det. Svensson och von Gyllenstierna säger det:

– Det är enormt viktigt att vi kan fokusera på försvaret i matchen, säger X Y inför en handbollsmatch i division sju.

– Det är enormt viktigt att man knyter skon på rätt sätt, säger fotvårdsspecialisten Z Å.

– Det är enormt viktigt att rosorna gödslas nån gång om året, säger trädgårdskonsult Ä Ö.

Den dag något blir enormt viktigt – på riktigt – då vi exempelvis råkar ut för månadslånga elavbrott eller kastas in i krig, har vi inga förstärkningsord till viktigt. Säger nån då att det är enormt viktigt att försöka överleva genom att ta del av säker information är vi avtrubbade; vi inser inte hur viktigt det verkligen är. Allt har ju tidigare beskrivits som enormt viktigt.

Minns sagan om Pojken och vargen.

Kulturorganet föreslår att svenskan begåvas med det nya ordet enormtviktigt.

 


 

Märkt ,

skapa trygghet genom upprepning

Har du som jag lagt märke till den kraftiga överanvändningen av orden trygg/tryggt, trygghet. Det är ett evigt tjatande i dumburken om trygghet, speciellt i fotboll och politik.

– Jag känner mej trygg med det, säger A B.

– Det märks att hon spelar med en helt annan trygghet än tidigare, säger C D.

– Han utstrålar trygghet, och det bådar gott inför framtiden, E F.

– Väljarna behöver känna trygghet i politiken, säger G H.

Varför är tevereportrar papegojor?

 


 

Märkt ,

Larssons El, go morron

rikstelefonkiosk_telefonautomatFör inte så länge sen gick man in i en sån här stilig mackapär, tog fram en enkrona, stoppade den i en springa och slog numret till den man ville prata med på en rund sifferskiva. I bästa fall kom man fram. Ofta upptäckte man efter nån minuts tyst väntan att sladden var av, och nästan aldrig fick man tillbaka sin offrade enkrona, trots uteblivet samtal. Vanligt var också att man i den mörka hytten omärkligt råkade slinta en aning på skivan. En sjua kunde då bli en sexa och det förväntade svaret från lilla ”underbara Barbro” kunde då i stället bli ”Larssons El, go morron”. Var enkronan den sista stod man där som ett fån. Livet var hårt på den här tiden, för ungefär tjugo år sen. Denna grönröda automat står stolt och vacker utmed Storgatan i Simrishamn, som ett skulpturalt monument över modern kommunikation.

 


 

Märkt ,

omöjlig möjlig bosättning

ljudmysteriet

Hörde jag i syne? Hörde jag fel? Hörde jag nåt som inte fanns? Jag hade hojat ned till sjön söder om Hammarby, en av södra Ölands pärlor. Cykeln ställde jag där jag alltid ställer den, vid första järnstolpen utmed sjön.

På stranden sprang några sädesärlor – som de brukar göra. Men varifrån kom detta oväsen? Det lät som tjugo fågelungar som skrek för livet. Jag tog ett steg åt vänster. Ljudet försvagades. Jag tog ett tillbaka. Ljudet blev starkare. Jag gick ned tio meter till stranden och letade efter fågelbon i skarven mellan sand och jord där erosionen brutit loss stora sjok mark och skapat hålor lämpliga för djur som vill gömma sig. Ljudet av de hjärtskärande fågelungarna blev mycket svagare, kändes avlägset. Jag sökte vidare. Jag sökte bland strandkål och stenar. Ljudet förblev svagt.

Jag vände upp mot cykeln igen. Skrikandet tilltog. Jag var åter vid cykeln. Fåglarna skrek hjärtskärande. Då slog det mig – järnstolpen! Den är ihålig. Längst ned i den låg boet. Det drygt enochenhalvmeter långa järnröret fungerade som en förstärkare.

Jag tittade ned. Där var kolsvart. Där nere fanns inget ljus, ingen vind – bara ett bo med hungriga skrikiga fågelungar. Där nere kunde de känna sig trygga, omgivna av hårt järn. Mitt hem är min borg, sa nån engelsman för länge sen…

 


 

Märkt

krypandet för makt och kung

De flesta känner till den svenska kungamaktens månghundraåriga illgärningar mot fattiga bönder på Öland. Trots det får ”makten” (läs: kungahus och staten genom sina myndigheter) bestämma vad som helst nere vid det förhatliga murskrället utan någon större folklig eller medial kritik. Den politiska kritiken är lika med noll. Att det ska krävas årslånga diskussioner för dragningen av en smal, svart cykelled på nån kilometerlång sträcka över värdelös jordbruksmark känns mänskligt ovärdigt.

Den devota inställningen till makten och kungahuset är skrämmande. Lokalpressen tillåter sig att blåsa upp Victoriadagarna till närmast groteska dimensioner, påhejade av rojalistiska sladderblaskor, SVT och kungakronorsfundamentalister som kan göra sig en stadig eventhacka på det upphaussade skådespelet.

Socialdemokratiska Östra Småland känns i dag dubbelt så tjock som vanligt. Orsaken är inbladad 28-sidig annonstidning om Victoriadagarna!

Fyra dagars partaj för att fira att en tjej fyller 42 bast säger det mesta om tidens prioriteringar.

Redan romarna insåg: Ge folket bröd och skådespel så håller det tyst och lyder.

Devisen håller än i dag.

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

en bit österlen

Med 30 Österlenmil i tröttbenen känns det skönt att bildberätta om magiska Österlen annat än genom cyklistögon.

Nedanstående bilder är av två typer:

1) Så här ser det ut; världen sedd med turistögon.
2) Den här bilden är för mig intressant som bild. Vad den visar är i sammanhanget ganska ointressant.

Jag inleder med några foton av typ ett. Du ser nog var typ två tar över…

GlimmingehusGlimminge hus vänder sin skuggsida mot mig.

havsutsikt.jpgHavsutsikt.

hästar_mot_havetHästar mot horisonten.

böljande-SkånekullarSkånefjäll.

majsfältMajs och segel.

segelbåtÖsterlenkust.

rosornas-landskapBrantevik.

StrandStrand.

strandklipporStrandklippor.

ängÄng.

handskarHandskarna.

nätNäten.

motornMotorn.

flagganFlaggan.

morgonljusSoffan.

kafe-i-morgonljusKafeet.

den-röda-dörrenDörren.

båtarSkuggan.

vid_kajKajplats.

den-gamlaHon, den gamla.

 


 

 

Märkt

en cykelled är en cykelled – eller?

skånsk_cykelled_8

Efter fyra dagars cykling i skånska Österlen vet jag att cykelbanor kan se mycket olika ut. Fem till tretton timmars daglig hojning lärde mig en hel del i ämnet ”cykelledsutformning”.

Skillnaderna mellan lederna på Öland och de jag hojade på i Österlen är stora.

skånsk_cykelled_7Den största skillnaden mellan lederna i Österlen och på södra Öland är frånvaron av det förhatliga och vassa grus som används i ledens ytterkant på Öland. I Österlen finns inget grus; asfalten och naturen ligger sida vid sida. Följaktligen är leden helt fri från det vassa och däckslitande grus som ligger på Fyr till fyr-leden.

skånsk_cykelled_6Övergången mellan asfalt och grus blir mycket mjukare och naturligare i Österlen än på Öland. På Öland ger lederna ett mycket mer disciplinerat och ”tuktat” intryck.

skånsk_cykelled_5På några få ställen gick leden på naturstig med mycket fint grus och sand. Ombyte förnöjer. Som cyklist är det rätt skönt att få byta cykelstil ibland. Hojning på sand kräver helt andra tag än på snabb asfalt.

toalettI Österlen har lederna många fler toaletter än på södra Öland.

skånsk_cykelled_11Österlenlederna har också många fler rastplatser, sköna sådana!

träningsparkUtanför Simrishamn finns flera utegym bredvid leden.

WIFIDär finns också Wifi och belysning utmed stora delar av leden.

skånsk_cykelled_10Ordning och reda på rastplatserna. På södra Öland får man söka länge efter enklaste papperspelle.

skånsk_cykelled_9Hav, cykelled, å. Kan det bli bättre?

skånsk_cykelled_12Lyckligtvis håller man borta alla ”gräsklippningsfundamentalister” utmed leden. Intrycket blir ”vackert och naturligt”.

skånsk_cykelled_3På många ställen slingrar sig leden fram som en orm. Ormen ger omväxlande cykling. Tyvärr finns fartdårar även inom cykelkåren, som tar för givet att de alltid har förkörsrätt. Man cyklar om utan signal och saktar aldrig in vid möten, inte ens med barn. Såna ska ha pisk med cykelkedja på bara stjärten!

skånsk_cykelled_2Leden söder om Brantevik.

skånsk_cykelledSom att hoja genom en underbar högvuxen äng!

skånsk_cykelled_4Bokskog ger märkligt ljus.

KivikNed mot Kivik. Sammanfattningsvis tycker jag att cykellederna i Österlen är naturligare och mer varierande än på Öland. Landskapet är också duktigt kuperat. Österlenlederna besväras inte heller av det vassa grus som kantar Fyr till fyr-leden. Lederna är i princip helt grusfria. Under 30 timmars cykling på asfalt körde jag inte på ett enda större vasst gruskorn. Negativt är att skyltningen här och var kunde vara bättre. Den blir dock aldrig så dålig som på Öland.

 


 

 

 

 

 

Märkt ,

+ och –

äspingEn liten äsping. Jag har sett många både bruna/brunröda och silverfärgade/svarta huggormar i vår. Det är trevligt. Ingen huggorm vill dig illa – om den inte retas eller blir trampad på. Jag har också sett flera mycket små vanliga snokar. Inte att rekommendera: Om du lyfter en huggorm eller en vanlig snok i stjärten orkar den inte upp med huvudet till dina fingrar. Om den gör det är den ingen huggorm, ingen vanlig snok. Då är den en hasselsnok, vår muskelstarkaste orm. Den är tyvärr sällsynt och tas ofta felaktigt för huggorm. Bra sida om hur du bör agera vid huggormsbett.

Miljöförändringarna är reella. Bara en Trump kan förneka dem. Vårens iakttagelser är både positiva och negativa.

De positiva först: Det finns gott om både huggorm och vanlig snok, nästan alla födda förra året och i år. Hare och rådjur finns i överflöd. Färre mördarsniglar än förra året.

Negativt: Jag har bara sett en enda räv och bara två humlor under hundratals mil på cykeln. Bin är aningen mer frekventa, men är extremt mycket färre än tidigare år. Mycket få fjärilar, förutom enorma mängder invasiva tistelfjärilar.

Plus och minus. Miljön förändras snabbt, vissa arter dör, andra växer till. Ingen kan förutspå framtiden. Den är verkligen oviss.

 


 

Märkt , , , , ,