Så långt är det från väg 925 till norra pirspetsen i Gräsgårds fiskehamn. Ungefär lika många fåglar som meter låg och kacklade och kvirrade och snattrade norr om hamnen när vi hojade dit…
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Månadsarkiv: augusti 2019
reporter vilse i pannkakan
Vi skickade ut vår reporter Ingvar Charm-Knubbendorpf på uppdrag att ”skönja eventuell ljusning i problemen med dragningen av Fyr till fyrleden genom Ventlinge. Eftersom ”Knubben” har ett förflutet inom MMA med 93 förluster på knock out och en vinst på walk over ber vi våra kära läsare om att ha stort och givmilt överseende med eventuella språkliga eller analytiska fel och brister.
* * *
Dät är inte lett att fata hur cykel leden Fyr till fyr ska gå genom Väntlinge på södra Ölan. Jag fata inte ett dugga. Jag blev yr i bolen när jag var där och gjorte deta repotasch.
För inte lång tid skulle ledden dras Bygatan ned å sen svenga venster. Men där vexer bara en jävla massa majskolvar nu.
här skulle man cykla rakt fram sa proschektledningen för nått år sän. Men då måsste ju hojen ha skördetösska framtill.
skulle du vilja syckla här? Inte jag iaf!!!
Nä, jag tror draggningen blir som kullturårganet trode för lenge lenge lenge lenge lenge sen: nedför backen och ut i havet med sikte på bergkvara. Det tror jag iaf. Kolla nedan och se sjellv, för fan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
her ber de nog av mot bergkvarga. Vegen fins redan. Den tenkta leden finns inte ett dugg, vilket torde tala för en annan lösning som ingen kanske vät idag, iaf!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
her er samma veg som åvanför men fotografi med ett så kalnat täleoptisktiv – en låång grunka som får alt att kåma myket nermare dig. en kållega till mäj jorde för lenge sen en jettbra film om dena veg. Åm du kickar på denna rad börjar filmen gå egeång utav bara fan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Täxt å fåtto: Ingva sharm-Knubbendåff
Detta var det första och sista reportaget gjort av vår medarbetare Ingvar Charm-Knubbendorpf. Han återgår omedelbart till sysslor i lagret.
med stor högaktning
Sune Flisa
chefredaktör
tyvärr får jag rätt
Vad än politiker utsläppsskryter om går utsläppsvolymerna åt fel håll. Jag kommer – tyvärr – att få rätt.
Gränslösa klimatoptimister och maktfixerade politiker ljuger oss hela tiden rätt upp i nian. Det går inte åt rätt håll, hur många gånger dessa ”experter” än upprepar sina tröttande mantran.
”Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med cirka två procent, och sedan dess syns ingen minskning.”
Detta står att läsa i liten notis i dagens Östra Småland.
Källa: Naturvårdsverket.
vasst grus och känsliga cykeldäck
Häromveckan sprack mitt bakdäck. Det var ett förstärkt däck, så kallat ”punteringssäkert” och bara fyra månader gammalt. Jag hojar sträckan Södra Möckleby – Grönhögen (eller fyren) varje dag och slitaget blir stort.
Just nu är leden ganska ”grusren”, men under andra årstider är det vassa gruset minst sagt störande. En googling visar att det inte bara är jag som räds vasst grus.
Kulturorganet har tidigare berättat om cykellederna i Österlen, Skåne. Vi hojade där 30 mil utan att behöva köra över ett enda större gruskorn. För att förtydliga skillnaden mellan de skånska banorna och vår egen Fyr till fyr-led visar jag några bilder från den senare.
Så här vasst är det grus som på sina ställen förekommer rikligt på sträckan mellan exempelvis Albrunna och Ventlinge. Vissa stenar är nästan lika skarpa som gamla flintknivar. Kör du över många såna här vassa stenar under varenda cykeltur tar däcken mycket stryk. För racerdäck kan de bli rent förödande. Skarpingarna på bilden är mellan 1 och 2,5 centimeter stora.
Olika slags fordon kör upp det vassa gruset på leden. Det sker lite här och där. Kulturorganets åsikt står fast: Vasst grus och cykelleder ger olyckligt äktenskap. Vi kan omöjligen förstå hur man väljer denna grustyp till sidorna på en cykelled. Vassa stenar i en grusbädd sjunker ned en aning vid överkörning. Slitage och skador blir mindre. Men på hård asfalt ligger den vassa stenen orubblig. Den skärande effekten blir större.
Så här kan det också se ut när andra typer av grus kommer in från intilliggande vägar. Detta grus är inte lika vasst, men ibland rikligt förekommande.
siffran 39
Papperstidningar lever i sin egen lilla värld. I dagens Östra Småland på sidan Släkt & vänner berättas om siffran 39.
När jag gick i skolan fick vi lära oss dessa siffror: 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. De fick räcka.
Men nu utökar alltså Östra Småland siffrornas antal med ytterligare en: siffran 39.
mord är aldrig avrättning
”En ren avrättning!” Så beskriver ofta medierna hur de vidriga skjutmorden har gått till.
Men snälla politiker, snälla reportrar, sluta kalla mord för ”avrättning”.
Skjutningarna är mord. Ingenting annat.
Avrättning är – i vissa länder – slutfasen i en av landets lagar genomförd juridisk process mot en misstänkt mördare. Hen grips, hen anhålls, hen häktas, hen förs till rättegång, hen döms, hen avrättas.
En avrättning är alltså en helt laglig procedur, vad man än tycker om detta. Ett mord är i högsta grad olagligt.
inburade växter
Vid Kungsstenarna, Ottenby, står numera något slags buske inhägnad, sannolikt för att inte skadas av betande kritter, får och hjortar.
Busken i närbild. Nån som vet nåt om den?
Bur, modell mindre. I bakgrunden Kalmarsund.
dagens ölandsbild
Visst kan fält med vete, råg och andra sädesslag vara vackra, men en åker med mogna pumpor är allt ett strå vassare. Skördefesten närmar sig…
Kungen måste avgå!
Elva mil Ölandsled har invigts i Byxelkrok. Så står att läsa i tidningen Östra Småland. Och det är ju glädjande. Kulturorganet ska provtrampa så snart tillfälle gives…
Uppslaget berättar märkligt nog inte om någon som klippte band vid ceremonin. Däremot fick både tidigare och nuvarande kommunalråd tillfälle att visa upp sig på tandemcyklar. Dock krävdes undervisning före start. Hamnkaptenen i Byxelkrok ritade och berättade hur dessa ytterst komplicerade cyklar fungerar.
Ölands turistchef, Johan Göransson, var enligt tidningen nöjd. ”Att cykla är morgondagens turism”, sa han. En makalös sanning i grevens tid.
Apropå tid… Nu har man gnetat på med Fyr till fyr i 13 år. Det går undan i svängarna. I Östra Smålands reportage kan jag omöjligen förstå sista stycket: ”Än återstår beslut av Trafikverket innan cykelleden fyr till fyr blir verklighet.”
Ööhhh… Ska landets trögaste myndighet bestämma när leden blir verklighet? Är åtminstone inte delar av leden verklighet i dag? Den invigdes ju nyss i Byxelkrok…
Apropå krok… Krokiga äro herrens vägar. Eftersom även andra sirapsmyndigheter måste blanda sig i leken bör man ha minst 50 år kvar att leva om man ska få uppleva hela leden. Tidningen skriver avslutningsvis: ”I dag vågar jag inte säga något om när vi blir klara. Men det går framåt. Jag tror, som exempel, att vi snart är nära en överenskommelse om hur leden ska kunna passera Karl X Gustavs mur nere på södra Öland, vi löser problemen ett i taget, säger Christer Petersson.” (Christer Petersson är projektledaren, redaktionens anmärkning).
Hur många år har man nu käftat om en bit värdelöst impediment nere vid murskrället? Kulturorganet kräver nu som tidigare att de rojalistiska lydinrättningarna släpper fram leden där folket vill ha den. Vi kräva även kungens omedelbara avgång och införande av republik före årets utgång.
Så här kan det bara inte fortsätta. Fortsättning följer…
Sune Flisa
chefredaktör
det vackraste ordet
En enkät bland invandrare frågade vilket svenskt ord den tillfrågade tyckte var vackrast.
En afrikan svarade iögonenfallande. Jag håller med honom. Ett långt ord med skön rytm, många vokaler och ett dubbel-l som får ordslutet att bubbla.
Rationella skribenter använder snålversionen av ordet, iögonfallande. Därmed är ordets melodiska poesi puts väck.
Bokrecensioner kommer…
Det var länge sedan jag tyckte till om en bok. Förklaringen är denna: Jag vill bara skriva om böcker som tilltalar mig, som jag tycker är värda beröm.
Tyvärr har jag haft lite otur den senaste tiden. De tio senast lästa romanerna har varit habila men inte tillräckligt intressanta för att recensera. Dock ligger en intressant biografi på lut från tidigt i våras. Den har sensationella inslag, som antingen stör Litteratursverige och därför tystas ned – eller är osanna.
Jag söker författaren…
Seby läge lockar allt fler
Det är lätt att förstå varför…
Plus och minus
Klas Palmqvist på Östra Småland tillhör den journalisttyp som snart inte längre finns. Han utstrålar berättarglädje. Med kunskap berättar han lika gärna om fotbollslegendarer som om gator, hus och udda människor. I dag handlar hans uppslag om Nanny Larsén, född söder om Kalmar, sin tids mest hyllade operasångerska. Klas berättar det som farmor och morfar berättade för bara några decennier sedan, men som i dag bara berättas i teven, som streamat på nätet, på ”tuben” och i smartphonen. Ge nåt stort pris åt Klas – ett berättarpris!
Min tidning visar bilder på landshövding som klipper band, och kommunalråd i Kalmar som tar ett tafatt första spadtag för nytt fabriksbygge. Kan vi inte skrota dessa förlegade och urtrista jippon? Jag minns med förfäran då jag som reporter ställdes inför vägguppsatta invigningsspadar i kommunhus, ackompanjerade med självgoda texter om kommunalpolitiker som ingen människa mindes några år senare. Kommer vi framgent att stå på nåt länsmuséum och fascineras av en gammal spade som nåt kommunalråd hållit i – men knappt visste hur man använde?
Apropå pösande självgodhet… Kulturorganet har tidigare berättat om landets kanske sämsta bolag, IP-Only. Detta leksaksbolag har i dag pompös halvsidesannons om sin egen förträfflighet i dagens Östra Småland. På ett foto ser vi chic vd-brallis säga: _ _ _ som med allt kvalitetsarbete kan vi aldrig känna oss nöjda utan jobbar ständigt för att bli ännu bättre, och vi blir bättre för varje dag som går.”
Ja, är man i botten kan man bara bli bättre – eller gå under. Det säger naturlagarna. För övrigt är regeringens insatser för bredbandsutbyggnaden ett gigantiskt fiasko – med glesbygden som den ständiga förloraren – förstås.
Flera medier berättar att Hussam Salmans bolag kräver Mörbylånga kommun på 150 miljoner kronor. Orsak: Det blev inte som han trodde i Mörbylånga hamn. Jag har nu själv planer på att stämma kommunen på inte mindre än en miljard. Orsak: Cykelleden Fyr till fyr blev inte som jag trodde.
En man med grönmålat ansikte rör sig enligt Östra Småland i skogarna runt Saxnäs. Polisen letar efter honom och ber allmänheten ringa om han syns igen. Kulturorganet råder till försiktighet, Hulken är oerhört stark, men i grund och botten väldigt snäll.
Varm veckohelg!
önskar
Allan von Kompost
redaktionschef
Meningen med livet
Augusti. Ett milt vemod hade lagt sig över Öland, särskilt om kvällarna. De många döda träden med sina spretande svarta och vita grenar såg ut som hjälpsökande händer mot den mörknande kvällshimlen.
Men nu var det mitt på dagen. Jag blev sugen på stekt strömming med potatismos och lingon, så jag styrde hojen ned mot krogen vid Långe Jan. Det var mer än en vecka sen jag ätit stekt strömming med potatismos och lingon.
Hon berättade att hon hette Lizzie och var både psykoterapeut och optimist.
– Och så är jag positiv, sa hon med eftertryck.
Oj då, tänkte jag men sa inget.
Så mycket mer än så sa hon inte till en början efter att hon slagit sig ned mittemot mig. Det där med psykoterapeut kändes märkligt. Varför nämnde hon det? Varför sa hon det redan i första meningen till en främling? Såg jag ut att behöva analys, samtal, råd och kanske vård?
Men hon hade klass på nåt sätt, Lizzie. Stil! Och så åt hon stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening. Ja, jag är övertygad om det. Jag är absolut övertygad om det.
– Visst är det gott, sa hon plötsligt.
– Ja, som alltid, sa jag.
– Det är så skönt att sitta här nere och äta och komma ifrån allting, fortsatte hon…
– Ja, visst är det, sa jag. Men det där med komma ifrån allting… Är det nåt särskilt du tänker på?
– Nja, kanske inte. Men ibland blir jag så jäkla trött på allt gnäll. Folk gnäller om vädret, dom gnäller om lönen, om politiken, om sjukdomar, dom gnäller om allt…
– Ja, så är det kanske, sa jag. Att gnälla är som att gunga, du vet. Man har nåt att göra men kommer ingen vart.
– Den var dålig, sa hon. Den var riktigt dålig! Jag gillar inte historier som inte är roliga.
– Nä, vem gör det? Men inte var det nån historia precis, försökte jag och tyckte det var ganska roligt.
– Känner du också att fisken luktar unket? frågade hon.
– Nej, jag känner ingenting. Fisk luktar aldrig gott, inte så gott som den smakar i alla fall…
– Nu svarar du precis som män brukar svara. Så snart man frågar nåt börjar dom långa utläggningar om orsakerna…
– Om det var en lång utläggning så vet jag inte vad jag ska svara, sa jag…
– Jag blir så trött på alla som undviker att svara och börjar predika i stället. Men du behöver inte säga nåt om fisken luktar unket eller inte, sa hon och knyckte på axlarna.
– Predika var väl att ta i! försökte jag.
– Vet du? sa hon. Mitt ex var präst! Han predikade från morgon till kväll. En egotrippad galenpanna.
– Jaså. Han var alltså inte guds bästa barn, sa jag och tyckte det var ganska kul sagt.
Hon tittade mig i ögonen medan händerna laddade med kniv och gaffel ryttlade i luften.
– Du mår nog inte så bra, va?
– Där har du fel, svarade jag. Jag mår alldeles förträffligt.
– Förträffligt! pep hon högt med spelad falsett. Så sa mitt ex också. Jag mår alldeles förträffligt! sa han jämt och ständigt. Å sen gick det kräket och hängde sej.
– Usch då, sa jag. Vilken tragik. Det var väl nåt han ville komma ifrån…
Hon tittade upp med åska i blick.
– Religiösa tror ju ofta på ett evigt liv, försökte jag för att slingra mig ur bläckfiskhonans krysstag.
Men kastet uteblev.
– Usch vad det blåser. Kan man aldrig komma undan den här envisa stormen här nere? sa hon och tittade mig i ögonen.
Jag skrattade.
– Storm var väl att ta i. Frisk bris är nog närmare sanningen, sa jag.
– Bris?! Vad är det för nåt. Jag gillar inte folk som talar i gåtor. Jag pratar om vind.
– Frisk bris säger man på sjön. På land kallas den måttlig vind, sa jag.
– Nu fick du det sagt också. Men varför ska du dra in sjön i det här? Vi sitter väl på land? Förresten, vad trött jag blir på alla skrikande ungar här. Att inte föräldrarna kan ha lite pli på ungarna. Man ska väl inte behöva sitta med hörselskydd på krogen ändå, sa hon och kastade en blick upp mot gud fader högt – mycket högt – där uppe i himmelen.
Jag satt tyst.
– Vad tyst du är, sa hon.
– Ja, jag äter, svarade jag och log.
– Ja ha, ursäkta då, svarade hon. Det är till att vara underhållande…
Jag satt tyst ytterligare en stund.
– Ja, snart är sommarn slut, sa hon och suckade. Och sen börjar den där hemska hösten…
– Hemska?
– Ja, jag hatar hösten, sa hon. Allt bara dör. Att nån kan gilla den fattar jag bara inte. Och sen kommer den ännu hemskare vintern!
Jag skrattade.
– Gillar du nån årstid? frågade jag.
– Ja, jag tycker om sommaren. Men då ska den vara lagom. Nu är den för blåsig. Nä, somrarna var bättre förr, sa hon. Och i framtiden kommer dom bli outhärdliga.
– Jaså, sa jag. Outhärdliga? Det låter farligt…
– Jag har inte sagt att det är farligt. Varför ska du märka ord på det där sättet!
Jag svarade inte. Vi åt under tystnad en minut eller två.
– Nä, det är inte fisken som luktar unket. Det känner jag nu. Stanken kommer från sjön. Rutten tång. Det känns tydligt nu, sa hon. Så luktar det överallt på Ölands stränder. Äckligt är det!
– Det är naturens gång, sa jag. Växter lever, växer och dör, precis som vi.
– Det var veckans sämsta jämförelse, sa hon. Jämför du mej med en växt? Med en tångruska! Jag blir så less på alla bilder och transformeringar. Du är väl ingen Tomas Tranströmer ändå…
– Nej, ingen Tomas Tranströmer… Jag heter Staffan. Men veckan är lång, sa jag och tyckte det var en rätt bra lägesanalys. Du får säkert höra ännu sämre transformeringar innan det blir söndag.
Hon lyssnade inte, svarade inte, blickade tomt ut mot havet.
– Tråkigt vatten här, sa hon plötsligt.
– Tråkigt?
– Ja, i Stockholms skärgård är det liv och rörelse på sjön. Segelbåtar, motorbåtar, vattenskotrar, kanoter, jollar… Här finns inte en båt. Helt öde. Titta, inte en båt!
– Men i Stockholms skärgård har ni fästingar, prövade jag till ett snett leende.
– Du ska då dra upp allt negativt, sa hon kort. Nej, här nere skulle jag inte vilja bo. Blåsigt och stendött, det är vad det är… Å i affär´n hade dom inte ens rökta musslor häromdan.
– Efterfrågan på just den varan är nog marginell här, svarade jag.
– Marginell och marginell… Har man inte ens rökta musslor kan man lika gärna klappa igen, sa hon och såg ut att mena det. Man måste hänga med.
– Det är nog inte så lätt att hänga med på allt i en så liten ort som denna, sa jag.
– Det är ju det jag säjer, sa hon. Då är det ju lika bra att stänga. Hör du, förresten…? Så många flygplan som går där uppe! Hon pekade mot skyn. Att man aldrig kan få lugn och ro. Och alla avgaser dom spyr ut. Titta! Titta vilka avgasmoln!
– För få båtar men för många flygplan, sa jag och tyckte jag träffat mitt i prick i min lägesanalys.
– Är du alltid så där arrogant mot folk? frågade hon. Jag är inte van vid det.
– Arrogant var väl att ta i, sa jag.
– Det är nog tredje gången du säjer ”det var väl att ta i”… Har du inget annat att säja? frågade hon.
– Jo då, sa jag. Jag har mycket att säja. Men nu vill jag ha kaffe…
– Ska du ta kaffe direkt på fisk? frågade hon och såg ut som om hela världen ramlat samman. Jag har då aldrig hört på maken! Är ni alldeles tokiga här nere?
– Ingen aning. Vi är väl lika tokiga som överallt annars, skulle jag tro. Men nu ska jag ha kaffe, sa jag. Det är väl inte att ta i?
Hon tittade på mig med huggormsögon, skakade på huvudet och slog ned blicken i bordet.
– Fihejkon fidåkon fisurkon fimarakom, sa jag och log. Så reste jag mig.
– Ursäkta? sa hon och såg förvirrad ut.
– Fikonspråket, sa jag. Ett världsspråk! Talas i Uganda och på nordpolen.
Jag struntade i kaffet. På cykeln hem tänkte jag att om mindre än ett år skulle jag hoja hit ner igen för att äta stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening.
Med några få undantag.
skrivlycka
Kulturorganet har tidigare skrivit om det viktiga pappersbrevet. Nu går vi vidare för att upptäcka mer av handskrivandets njutningar – nu med reservoarpenna.
Rasar mot ny p-avgift
Det är rubriken på en stort uppslagen artikel i Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyras senaste nummer. Artikeln handlar om det parkeringselände som Mörbylånga Bostäder AB har skapat i lilla Mörbylånga, och som vi berättat om i ett flertal inlägg.
Artikeln slutar med ett konstaterande av Jenny Cedergren, kundservicechef på Mörbylånga Bostads AB:
– Vi ser just nu över hur vi kan finjustera alltsammans. Men att ta bort avgifterna kommer inte att bli aktuellt.
Kulturorganet kommer framgent att på flera sätt återuppta rapporteringen om detta iögonenfallande p-elände, i dag uppmärksammat i hela landet.
Att prata med handen – eller munnen
Under gångna veckohelgen sände Ölands Radioamatörer från fyren Långe Erik längst norr ut på Öland. Man sände med både telegrafinycklar och mikrofoner på en herrans massa frekvenser.
Klubben får mycket modesta bidrag från våra två kommuner, mycket för att radiotelegrafi kan bli det enda fungerande kommunikationssystemet om el och internet skulle lägga ned, i freds- eller krigstid.
Då kan dessa entusiaster sända och ta emot meddelanden genom att låta signalerna studsa i olika lager i atmosfären – eller mot månen! Eller mot kometer!
Radiotelegrafi är som ”atmosfärens spinnfiske”. Man kastar ut en signal och ibland får man napp…
Dra på högtalarna högt och se videon om en för många okänd värld.
kommande filmer…
Kulturorganet har kikat in i kulturorganets egen spåkula, inköpt av Sune Flisa på basar i Shani Mandir i Shimla.
– I den här magiska kulan finns hela vår framtid utstakad, sa Sune vid en morgonbön häromdagen. I den såg jag min mediala comeback, i den såg jag min utnämning till chefredaktör och i den ser jag ännu mycket större saker som snart ska hända mej. Jag ser stipendier, ordnar, kungens tack och djupa buganden, doktorshattar, nobelpris, you name it…
Sigwahld Restorin frågade försynt om kulan kanske även kan berätta om annat än Sune Flisa. Frågan bemöttes med tystnad.
Under allt annat än tystnad presenterade Sune följande lista. Den visar, enligt Sune Flisa, ”planerade men ännu icke helt genomförda videoskoop, så storartade att dom kommer att få andra medier att förstå vilken dagisnivå dom jobbar på.”
- Lunkan – knivskarp mästare med egg i sinne.
- Seby läge 13 augusti.
- Den tysta döden – om träden som förfular Öland
- Att lyssna in världen – radioamatörer sänder från Långe Erik under Internationella Fyrhelgen
- Marianne – den ensamma gerillasoldaten
- Tuff tuff tuff – vi åker något ingen kunde tro att det finns
- Med kameran i pannan – cykelfilmerna från racerhoj gör comeback
Att lyssna in världen publiceras 17:31 i eftermiddag…
poppis bad
Många var de som besökte kalkbrottssjön i Grönhögen under värmeböljan. Båda parkeringarna var fullbelagda under flera dagar. Det är bara att hoppas att den nya utformningen av badet fungerar – för både markägare och badgäster.
Medborgarförslaget att levandegöra och utveckla badet kom från två politiker, nuvarande kommunalrådet Matilda Wärenfalk och fullmäktigeledamoten Henriette Koblanck, båda (S). Trevligt när politiker har kreativa idéer!
lägg ned stenen!
På kyrkogårdar, som denna i Gräsgård, måste mängder av gravstenar stagas med pålar för att inte ramla omkull. Det är inte vackert. Varför inte använda liggande stenar som på Bornholm, se nedan?
En liggande sten är helt säker och dessutom lättare att läsa.
allt populärare: seby läge
Aldrig tidigare har vi sett så många besökare på Seby läge som denna sommar. Och många är utlänningar. Undrar vad det är som gör att så många hittar till detta synnerligen enkla ställe – även från Europa.
Du, jag och paret på bilden tittar här norrut. Långt till höger, vid horisonten, ser vi Segerstads fyr.
Åt söder ser vi silhuetten av fiskestugor i Gräsgårds fiskehamn. Inom kort kommer även en film om Seby läge…
det bidde ingenting
Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack… Nu är det inte mycket kvar av henne i Gröhögens hamn. Bit för bit har hon huggits upp under hela våren och sommaren. Stenhögen till vänster var den tidigare ballasten.
Här ser man fortfarande att upphuggningen handlar om ”ett slags båt”.
Smack i två delar.
Dieselmotorn har stannat – för evigt. Allt har ett slut. Ett tidigare inlägg om smacken kan du läsa här.
Allt är nu borta. Inte en molekyl finns kvar. Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack…
kommande inlägg
handlar bland annat om:
* när vår utsände möter Lizzie, en kvinna med stil, i säsongens sista kåseri från krogen vid Fyrplatsen där de båda äter stekt strömming med potatismos och lingon
* Seby läge som vi avnjuter i både fotoreportage och film
* om kommande filmer om bland andra Lunkan och Marianne
* en avslutad upphuggning – ”det bidde ingenting”
* inburade Ottenbyväxter – dock ej anhållna eller häktade
* vasst grus som skär sönder cykeldäck
* råd till kyrkogårdsförvaltningarna: Lägg ned stenen!
* en översvallande positiv bokrecension: Ett jävla solsken
* när vi vandrar i Vilhelm Mobergs fotspår i mörka Småland
Men mycket annat droppar naturligtvis också in då och då, som text, som bild, som ljud, som film…
byggen som alla känner till
Vissa byggnationer är så kända att de inte ens behöver en förklarande bildtext. Bron på bilden heter förstås… Jäklar, just nu minns jag inte!
Nog är nog!
Klicka här och träd in i kulturpalatset.
Kamrater. Det är dags. Tiden är inne. Nu krävs endast verkstad och inget snack. Vår kulturs vagga är hotad! Framtidens skräckscenario står att läsa i dagens Östra Småland:
– På sikt kan det innebära att vi blir av med det gamla fabriksspöket som stått kvar sedan början av 1970-talet, säger kommunstyrelsens ordförande Matilda Wärenfalk.
Målet, säger hon, är att kunna bygga attraktiva boenden och bostäder intill golfbanan.
Kommunalrådet syftar alltså på den nedlagda Ytongfabriken i Grönhögen, Ölands Kulturborg, öns intressantaste industri- och fågelmuseum med inneboende konstnärliga installationer och en imposant armada skönsjungade trutar, boende på museets översta etage, kallat Kulturutsikten. Denna livslevande kulturborg ståtar dessutom med gratis inträde och världens enda ickeenergikrävande ventilationsanläggning. Och nu vill makten riva den! Riva den! Man tar sig för pannan och känner att den blöder. Säg det till alla miljöpartister i folkdräkt och palestinaschalar och rosiga sossar i Algotsoveraller: Nu vill Per Albin Hanssonefterföljarna riva ickeenergikrävande klimatanläggningar! Säg det högt till Isabella Lövin! Säg det högt till Matilda Wärenfalk!
Ordet är: Kulturskymning!
Vad som menas med ”attraktiva boenden och bostäder intill golfbanan” är lätt att förstå. Det blir inhägnade terrasserade marmorpalats i mångmiljonklassen, bevakade av snabbomskolade bönder till guldsnoddsprydda vakter med sina namn graverade på mässingsskyltar i skärmmössor och walkie talkies placerade på bälten med batonger, pepparsprej och visselpipor. Kommunalrådet vill locka hit det allra värsta packet, armadorna av golfklubbade, pensionerade rojalistiska nollåttor i strutsskinnjackor och FootJoy-1857-golftskor à 7 499 kronor, promenerande under sidenparaplyer mot ”fukt i luften” och med synnerligen goda fastighetskarriärer bakom sig. Förr hade vi kungligheterna själva som huvudfiender, nu tvingas vi bekämpa deras karaktärs- och historielösa svans med ett enda mål i livet: Att få in den i hålet.
– Det är positivt för hela södra Öland, säger kommunalrådet utan att rodna.
Men kommunalrådet tänker etthundraåttio grader fel. Nu visar jag och kulturorganet henne den rätta vägen, den smala. Gud vare med oss, ölänningar. Nu börjar kampen. Bevara Kulturborgen. Bekämpa makten och kungahuset till siste man. Minns Karl X Gustavs mur. Minns maktens fega nej till cykelled över värdelöst impediment i Ottenby. Minns hur maktens myndigheter ständigt förråder oss i latrin-, dags- och veckopressens dimridåer med prins- och prinsessinvigningar, med hägringar, bländverk, synvillor och vattenverk som efter tre veckors drift jobbar för att förgifta invånarna i Degerhamn. Minns de skamliga gladiatorliknande mediespelen, Victoriadagarna, styrda av pekuniära rovinstinkter vid en menlös prinsessans 42-årsfyllande, i det spektakel hon ”folkligt” och girigt tar emot stackars icke ont anande små barns presenter betalda med underdimensionerade veckopengar från vilseförda föräldrar med ett enda mål: Att få ta på prinsessan.
Nu har jag målat upp den sanna bilden av framtiden. Se den! Känn den! Känn musklerna svälla och anden fyllas med explosiv gas. Det är dags. Det är dags. Det dagas vid horisonten och vår historia kräva det. Vårt gyllne öde kalla…
Kamrater. Upp till kamp! Utan Kulturborgen är vi bara boss och kolapapper!
Sune Flisa
chefredaktör
Internationella fyrhelgen
Alvarsamts utsända reporter redo att krypa ut på utsiktsplanet högst uppe i fyren i Segerstad.
På lördag och söndag händer nåt ruggigt spännande för dig med sinne för antingen ”fyrar” eller ”gammaldags amatörradiokommunikantion” – eller båda företeelserna: Då är det nämligen den Internationella Fyrhelgen.
Radioamatörer över hela världen kommer att sända och ta emot från 400 fyrar, varav tre på Öland: Långe Erik, Segerstads fyr och Långe Jan.
Alvarsamt besökte Segerstads fyr under radiopartajet 2012, och det blev en ljudmässigt rafflande upplevelse. Gå till inlägget här, slå på högtalarna och njut av snacket, störningarna, de något förvrängda rösterna, knastret, pipen i dialogerna mellan radioamatörer i fyrar genom den värld som inte har några som helst gränser, atmosfären.
Vill du inte gå till inlägget utan bara höra ljudfilen klickar du här.
om brev i tid med ont om tid
Vår medarbetare Gunnar Schabroll fyllde 60 häromdagen. Sune Flisa ärade honom med mejl och pappersbrev, eftersom både internet och postväsende i Shimla lämnar en del i övrigt att önska.
Gunnar visade mig mejlet och brevet och det slog mig vilken stor skillnad det är i ”upplevelsekänsla” av de olika meddelandeformerna.
Att mejla eller sms:a tar sannolikt en tusendel så mycket tid som att greppa pennan, skriva, lägga i kuvert, adressera, frankera – och posta. Paradoxalt nog är mejl ofta korta, ”döda”, opersonliga och ”märkligt repetitiva”.
Nedan ser du de två försändelserna från Sune. Vilken känns roligast och hjärtligast att få?
Jag skriver allt fler pappersbrev, mest för att det är ett meditativt sätt att uttrycka sig på. Men jag gör det också som en personlig protest mot känslodöda mejl och sms. Det är nyttigt att använda lång tid till något så ”betydelselöst” som ett pappersbrev.
Just där ligger det viktiga. Ett pappersbrev blir aldrig betydelselöst. Det doftar, det har sina fel och brister och dess stil och layout berättar mycket om avsändarens dagsform och känslomässiga läge. Ett mejl eller ett sms saknar allt detta.
Sen en tid skriver jag bara med reservoarpenna. Det gör skrivandet ännu mer tidsödande. Jag kan inte sudda, inte skriva om och pennans konstruktion gör att jag inte får skriva för snabbt – då hinner inte bläckmatningen med. Att skriva pappersbrev med reservoarpenna har för mig blivit den optimala upplevelsen av eftertanke och lugn. Och intresset för just reservoarpennor lär vara stigande. Pendeln slår…
En dotter har ett stressigt jobb, tidskrävande ungar och ont om fritid. Trots det skickar hon mig de mest utsökta pappersbrev där brevpapperen – och till och med kuverten – är egentillverkade, formgivna, målade. Att få ett sånt brev är lycka. Det går inte att kasta. Det måste sparas.
Mejlet har sina givna fördelar. Det är snabbt. Det är gratis. Men det är opersonligt. Jag är övertygad om att framtida vindsröjare hellre hittar lådor med bevarade pappersbrev än lådor med utprintade mejl.
Ett kuvert från min dotter.
Baksidan av kuvertet.
alvarsamt2 