en fulländad deckare

Välkommen till Öland

Så har han åter slagit bokmarknaden med en höger-vänster-kombination som fått även erfarna kritiker att sänka garden och låta sig storligen imponeras – och förundras. Hans namn är Sune Flisa, vår älskade chefredaktör liksom ordens mästare bakom allt från enkla pekböcker för småbarn och politiker till avancerade filosofiska chef-d’oeuvre om livets innersta ickemening och religionernas affekterade lygens.

Boken recenseras nedan av kulturorganets kulturchef Siri Sirlig.

* * *

I Välkommen till Öland får läsaren för första gången i litteraturhistorien följa en almsplintborres dagliga slit för att få Öland på fall. Motståndaren kallas MAKT, som oftast representeras av faktorerna politiker, tradition och handlingsförlamning. På vägen mot att det sista trädet, en oxel, går i backen med en duns och den trädlösa ön lyser vit i julinatten, får vi stifta bekantskap med ett imponerande antal människor i maktens vindlande korridorer.

I världens första biologiska deckare träffar vi landshövdingen under en klippa-bandet-ceremoni på lekiset Gullvivan i Färjehamn. Därefter följer vi honom till mötet Det öde Öland, organiserat av medarbetare i kulturorganets inre kärna, Hugwald Claes Andersen och Siv-Erica Swift-Danielsson-Krisp-Leandersson. Där träffar vi också kommunchefen och senare även kommunalrådet under ett samtal med Ingrid Borre-Lolund och Leif Luus, almsjukespecialister vid Nejmyndigheten i Kalmar. Vi skrattar i sällskap med Nejmyndighetens olika småpåvar, och vi stiftar bekantskap med mängder av talföra nejsägare inom diverse beundradigsjälvsällskap, skojfriska lathundar inom sport och kultur och maktfixerade höglönelyftare inom den ruttnaste av alla världar, landstingsvärlden.

Även kungen rör sig som en piggelin jojo ut och in i det komplexa maktspelets glödheta epicentrum. Som läsare förväntar man sig mot slutet av dramat att även få en skymt av Silvia men på ett mästerligt sätt håller Sune Flisa henne stången. Dörren till hennes sängkammare öppnas aldrig, trots Tjabos envisa bankningar, och läsaren får själv dra slutsatserna i detta känslomässigt välbalanserade lindansarnummer med Sune Flisa som inlånad huvudrollsinnehavare i tidernas mest spännande triangeldrama. I stället för att träffa Tjabo väljer Silvia att slå sig i slang med en lismande och pillemarisk Sune, pyntad i för stor frack med röd nejlika i mungipan. I bokens rafflande final träffas de tu åter, nu under hemliga antirojalistiska omständigheter på nattklubben Amsterdam i Mörbyfånga. Deras planer för nattens avslutning ter sig måhända som otillständiga för den väluppfostrade läsaren, men med mästarens självklara ingenium ruckar Sune Flisa den moraliska barometern från orkan till mer beskedlig storm. Passionens slutscen är visserligen vågad, men alla som åtminstone har sett Det går för kyrkoherden torde stå ut och undkomma risken att drabbas av framtida moraliska grubblerier.

Men inte nog med dessa yttre händelser, vi får också likt en almsplintborre följa med in i huvudpersonernas tankevärldar. Där får vi på plats uppleva allt från ”trångt och kvavt” till ”tomt och ödsligt”. Allt är som alltid fångat med Sune Flisas erkänt goda fokushållning och förmåga att iskallt ratta den skenande skutan förbi litterära minor och kvasifilosofiska undervattensskär.

Den stickande liklukten går som en röd tråd genom hela det grandiosa verket, men den blir aldrig påträngande eller obehaglig. Tvärt om, stanken av ond bråd död transformeras i Sune Flisas varliga händer till en doft av det ljuva livet, flärd, dessouer, vodka med lingon och is, läppstift, kajalpennor, nyvaxade kvinnoben och indolent drönande vid poolkanterna, ett liv som dock ingen i persongalleriet hinner uppleva innan Liemannens gonggong ljuder. Alla 37 i maktens ensemble räknar med långa liv, men går på typiskt Sune Flisa-vis en mycket snarare död till mötes.

Den magnifika slutscenen då hela eliten har samlats i Seby läge för att under skålande och skattebetalt fyrverkeri få avnjuta det sista trädets fall då plötsligt jordskorpan brister och jordens inre slukar den samlade auktoritetsklubben i ett glödande och bubblande inferno biter sig fast likt en hungrig flatlus i läsarens då mycket sargade minne.

Att bokens papper är gjort på rester av öländsk sammanpressat almspån – och går att äta upp efter läsningen – gör verket njutbart på flera plan. Finessen att kunna spisa boken har Sune Flisa patentsökt. Välkommen till Öland ska även säljas i hans hemprovins Shimla i Indien, där fattigdomen fortfarande är stor och hungern ständigt lurar runt hörnet.

Välkommen till Öland är således en bok att både äta och läsa. Den bör dock läsas innan den ätes och inte tvärt om.

Oddsen för Sune Flisa som nästa nobelpristagare i litteratur torde mycket snart sjunka till 1.00.

 

Siri Sirlig
kulturchef

 

Annonser
Taggad , , ,

4 tankar om “en fulländad deckare

  1. Tony skriver:

    En fulländad recension. Man kunde tro Sune skrivit den själv.

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Ja, det skulle man kunna tro om man har en skeptisk inställning till sanningens torgförare. Men då Sune håller den moraliska nivån skyhögt över kreti och pleti kan vi helt bortse från den risken.

      Gilla

  2. jernis skriver:

    Jag beställer två ex. Här ska slukas dubbeldeckare, med helrökt torsk och förlorat ägg emellan. Sköljes ner med en stor kalk besk.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Annonser
%d bloggare gillar detta: