En trogen bloggföljare frågade mig om kyrkan tar itu med träddöden på bättre sätt än kommun och privata markägare. Jag önskar jag kunde svara ja, men tittar jag mig lite omkring – som jag har gjort de senaste dagarna – måste svaret bli nej. På många kyrkogårdar har det sett hemskt ut i flera år.
Framdeles bör vi nog så gemensamt som möjligt greppa problemet träddöden för att kunna sätta in de rätta motkrafterna. Bort med döden! Fram för livet!
Hur detta ska ske vet i 17. Men jag grunnar på ett medborgarförslag. Jag måste nånstans börja…
Denna bild visar klart de två trädalternativen. Främst står träddöden. Bakom den står livsträden. Personligen föredrar jag det senare alternativet.
Ingen flagga i världen kan stjäla fokus från träddöden. Begreppet ”träddöden” har kommit för att stanna.
Dessa döda stammar kan givetvis äga sin rent skulpturala skönhet, men i långa alléer på en kyrkogård blir intrycket väl makabert.
Kyrkan och träddöden strävar båda mot skyn – eller ska jag skriva ”mot himlen”? Det passar kanske bättre i just detta inlägg.
Dessa träd kommer aldrig mer att grönska. Hur länge ska de stå kvar?
Kyrkogården i Resmo.
