Det är (livs)farligt att cykla

rådjursstyreRester av det rådjur jag krockade med mitt i natta.

Det är nu drygt ett år sen jag på cykel – nattetid – krockade med ett rådjur. Och det är nästan exakt ett år sen jag vurpade på osynlig isfläck i Grönhögen. Den senare rovan har orsakat årslång smärta i underarmen. Jag hann tyvärr få ut den för att ta emot i fallet mot vägbanan, vilket man gör som ren reflex. De extremt självkontrollerade vet att det nästan alltid resulterar i hand- eller armskada. De håller därför kvar händerna på styret och går i backen på sidan.

Denna skada är så långvarig att min läkare ännu inte vill att jag tränar på min sönderbankade slagsäck. – Låt knockoutslagen vänta ytterligare en tid, råder han. Tuffa bud efter en till synes löjlig vurpa.

Det är faktiskt farligt att cykla. Två gånger har jag gått i gatan från stillastående. Fråga mig inte hur. En gång glömde jag de fastlåsta skorna och vurpade på racern – lyckligtvis i relativt låg hastighet. Huvudet slog då i backen tio centimeter från en stenmur.

Jag har också voltat framåt en gång, min kanske mest cirkusakrobatiska cykelkonst, som du kan läsa om här. Senare läste jag om ”volta-framåt-olyckor”. Även där krävs mental kyla för att minimera skadorna. Vid framåtvolt ska du böja in huvudet så mycket som möjligt mot kroppen. Du kan då ”slå i backen och rulla runt som en boll” och klara dig rätt bra. Tyvärr säger dig reflexerna att du ska sträcka huvudet bakåt/uppåt, vilket kan sluta i bruten nacke.

Och i går var det nära ögat igen. I hög fart kände jag hur – mycket plötsligt – vänster fot sögs fast i pedalen. Foten gick inte att rubba. Medan jag rullade en bit försökte jag komma på en lösning. Att stanna och kliva av cykeln åt vänster hade genererat ytterligare en omkullåkning. Det hann jag lyckligtvis förstå innan farten närmade sig stillastående. Jag klev alltså av åt höger. Sen fick jag lägga ned hojen på sidan, åt höger med vänster fot fastsurrad på pedalen. Nu såg jag: Skosnöret hade vevats in i pedalens axel, där det satt som svetsat. I en hittills okänd akrobatisk manöver kom jag åt snöret och lyckades linda bort det från pedalaxeln. Jag var åter en fri man!

Av detta lär jag: Hade jag reflexmässigt bromsat för att som vanligt stiga av åt vänster hade min vurpasamling vuxit ytterligare. Och med lite otur hade julen fått firas på sjukhus. Med stor otur hade jag cyklat färdigt.

Det ÄR livsfarligt att cykla.


 

Märkt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: