Månadsarkiv: mars 2020

ytor utan ord

enkelhet_2

enkelhet_1

enkelhet_3

enkelhet_4


 

Märkt ,

eldsjälar

Pildalssoffa_3En för mig ny bekantskap vid stigen förbi fågelsjön i Degerhamn.

Pildalssoffa_2Livet i genuin glesbygd skulle vara betydligt fattigare utan eldsjälarna. Jag ska inte nämna några namn men tänker exempelvis på dem som under många år jobbat med Bergstigen och med museet i Degerhamn. Jag tänker på dem som röjer och krattar och bygger broar och sittplatser nere vid Alvkälla. Och jag tänker på han som häromdagen krattade hela cykelleden fri från nedfallna grenar på samma ställe. Alltså ingen nämnd men säkert många glömda.

Pildalssoffa_1Soffan är under normala tider lagom för två. I coronatider dock bara för en.


Märkt ,

om detta med de handskrivna brevens eventuella magi…

handstil

Häromdagen fick jag ett pappersbrev från min snart 90-åriga folkskolefröken. Vi brevväxlar. Hon skriver med fulländad piktur, inte lik min vilda – här ovan:

”Det är en helt underbar känsla att få ett positivt handskrivet brev! Inga unga människor kan skriva så numera, de behärskar inte handstilen och ger sig inte tid heller. _ _ _ Sorgligt att barnbarnen inte kan läsa gamla brev alls med skildringar från släktingars tillvaro långt tillbaka i tiden.”

Jag har hört ryktet tidigare: Att barnen i dag inte får lära sig skrivstil i skolan. Är det sant så är det förfärligt.


 

Märkt

det tar sig i Ventlinge

VentlingecykelledÄntligen ser det ut att bli en cykelled genom Ventlinge. Men av erfarenhet vet jag att osvuret är bäst. Här tittar vi norrut.


Märkt ,

följa john – även om det är fel

Det är intressant att se hur medier/grupper/individer med viss automatik blir delar i flockgemenskapen för att mer och mer likna varandra – även i felaktigheter.

I början av coronakrisen skrev de flesta medier rätt: sjukvårdsmateriel. Ganska snart började ett TV-bolag skriva/säga sjukvårdsmaterial. Och andra hängde genast på. Nu skriver/säger många medier felaktigt sjukvårdsmaterial.

Material är exempelvis trä, plast, järn, kalk.

Materiel är exempelvis sjukvårdsmateriel, försvarsmateriel, trädgårdsmateriel.


 

Märkt ,

för exakt sju år sedan

DagensÖlandsbild_29mars2013Bilden togs 29 mars 2013. Vi ser allén i Kastlösa.


Märkt , ,

Klas berättar vidare…

Klas Palmqvist, tidigare reporter vid Östra Småland, tackar för mitt beröm av hans journalistik i ett äldre inlägg. Östra Småland finns inte mer men Klas lägger ut en del av sina intressanta texter här. Många handlar om Kalmar i en förgången tid…

En gång berättare, alltid berättare!


 

Märkt ,

insikt

vinden-fäller-träd-som-skadar-räcke__1Häromdagen insåg jag till fullo varför man ska bära hjälm när man cyklar. Skulpturen är gjord av skulptrisen ”Laura”.


 

Märkt ,

Spärra ölandsbron!

Nu vill kommuner stoppa storstadsmänniskors flykt till sina sommarhus på exempelvis Öland. De kan föra med sig coronasmitta! är budskapet. Förbud mot att bosätta sig i sommarhuset är redan infört i Norge.

Även utan eventuell coronasmitta belastar dessa flyktingströmmar vissa kommuners resurser så svårt att dessa nu vill ha statens hjälp att stänga ute sommarfolket. Sotenäs kommun är en av dem.

Men det är sent agerat. Redan för åtta år sen krävde kulturorganet att kommunalskattesystemet skulle göras om. Man ska inte kunna leva i en kommun och betala skatt i en annan. En som betalar skatt i Stockholm ska inte kunna kräva vård och hemhjälp i fattig glesbygdskommun, menade ledarskribenten Sune Flisa, som bland annat skrev:

”Massor av people har stugor och villor på Öland. Men de är skrivna i det ökända Sverige, på det moraliskt och kulturellt sönderbombade fastlandet. Dessa invaderande plundrare kallar sig ”sommarboende”, alternativt ”icke bofasta” eller ”visstidsboende” – allt för att mörka utsugningsavsikterna. De ska ha hjälp med allt. Kör de i diket ska de bärgas – av våra bärgningsbilar. De andas vår luft och dricker upp vårt vatten. De sliter ned våra vägar och babblar sönder våra telefontrådar. De gör fula avtryck på våra sandstränder och skrämmer livet ur våra fåglar. Ser de ett vindkraftverk ska de genast starta en protestgrupp. Ser de inget vindkraftverk ska de omedelbart fatta pennan och skriva insändare typ ”Vindkraften Ölands enda räddning”. Hittar de inte ögonblickligen en bankomat är ”livet på Öland förnedrande”. Biblioteken ska gratis låna dem allt de begär, trots ett ökad bokslitage. Kommunala instanser ska besvara alla deras frågor, den ena dummare än den andra. Blir de sjuka ska de ha alla resurser som de i gnälliga insändare och felstavade petitioner kallar för ”självklarheter”, och som bara finns i de värsta av hålor som Stockholm, Västerås, Täby, Bengtsfors och Yxskaftkälen.
Ha! Vill ha! Ska ha! Fort! Mamma! Help!

Alla dessa drinkare av det öländska blodet måste från och med nu avkrävas kommunalskatt på ön för den tid de bor här!”

Hela Sune Flisas verbala atombombsanfall mot rådande system läser du på egen risk här.

SuneFlisa
Sune Flisa i sin paraduniform på den tiden det begav sig,
alltså hösten 2012. Foto: Jannica Jerriander-Kohl.

 

Märkt , ,

lek för liv

Nu går gäddorna upp i bäcken i Parboäng söder om Grönhögen för att leka…


 

 

Märkt , , ,

minnen och nutid

Att cykla över öde Öland leder mig ofta in i minnenas bubblande värld. Så ock i dag. Jag brukar säga att jag är uppfödd i skogen. Detta trots att jag vuxit upp på Lidingö, då landsbygd, i dag sönderbyggd. I Kottlaskogen jagade vi med pilbågar vi gjort av ene, och vi hade alltid minst tre fyra kojor på mark och i träd. På leden mellan Albrunna och Ventlinge var jag vid min barndoms Kottlasjö där vi tjuvplockade hinkvis av kräftor med bara händerna. Och en varm vårdag dagen innan isen smalt fick vi 18 gäddor på knallkorksangel. Alltid tjuvfiske. Det small som i krig.

Ned mot sjön ledde två branta skidbackar, stora och lilla Breviksbacken. Den branta var ett stup där farterna blev så höga att åkningarna avslutades långt ut på Kottlasjöns is. Vi byggde bob i trä så tjockt att vi knappt orkade lyfta den. Jädrar vad det gick utför lilla backen. När vi testade i den stora bröts bobben av på fyra ställen och förvandlades till flis, och hela den hjälmlösa besättningen kastades omkring som vantar och landade med betydande blodförluster. I dag står slyet tätt i båda backarna.

Till stora backen kom en vinter professionella åkare från Österrike. Av dem lärde vi att spänna fast pjäxan så hälen inte gick att lyfta. Nu gick allt ännu bättre, ännu snabbare, men allt var bara en lek och ingen tänkte på framtiden eller sportsliga chanser och utvecklingsmöjligheter. Livet var oändligt.

När jag passerat Ventlinge och närmade mig Grönhögen var jag samtidigt på den isbelagda farleden in mot Stockholm där vi jumpade på isflaken, ju mindre desto mer spännande. Modigast var den som kom närmast rännan när ryssar, polacker, tyskar och utflaggade skepp kom stånkande med sina laster av kaffe, plank och whisky in mot huvudstaden. Många var de kaptener som i förtvivlan gick ut på bryggan och i megafon lovade oss stryk och guds eviga förbannelse. En rysk vodkaladdad kapten skrek högst i hela världen, han var roligast att reta; vi lärde oss på ett ungefär hans tidtabell.

När vi inspirerade av Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr ville uppleva vildmarken, den ännu orörda djungeln, strövade vi i de stora skogarna i Bosön, Älvvik och Sticklinge. I vattnet mellan Sticklinge och Storholmen tjuvfiskade vi lake, modell större. Sticklinge var tjuvfiskeeldoradot nummer ett.

* * *

Han står vid sidan av cykelleden i Grönhögen:

– Alvarsamt!

Jag stannar, förvånad.

– Oj, hur vet du vem jag är?

– Tja, jag såg dig lajv på hojen häromdan och på kvällen såg jag filmen på din blogg.

Nu dyker även hans fru upp.

– Han läser alvarsamt varenda dag! berättar hon skrattande och pekar på sin man.

– Ja, och ibland kommenterar jag dina inlägg, säger han.

Vi garvade alla tre och pratade vidare om Öland och utvecklingen på södra ön, om corona, om att mycket går så långsamt, om ställplatser, om att det kanske…

– Är du uppvuxen här i Grönhögen? frågar jag honom.

– Nej, vi har bara sommarhus här. Jag har bott hela livet på Lidingö. Vi bor i Sticklinge, säger han.


 

Märkt ,

”Omelette à la truite” allt populärare

krossade-svanägg__2Redan nu serveras den allt populärare ”Omelette à la truite” på cykelleden vid Golfsjön i Grönhögen. Kocken – en trut – tjuvar förslagsvis ett svanägg, släpper det i backen från minst tio meters höjd och käkar sen själv upp den i hast tillagade delikatessen. Här ser vi det enda som blir kvar: porslinet.


Märkt , , ,

tugga på eller skapa nytt Silicon Valley?

Om du cyklar söderut från Kastlösa ned till Ottenby och upp östra sidan till Alby inser du snabbt att södra ön inte mer än marginellt kan vända av- eller utvecklingen av södra Öland. Vi bor i nästan öde land!

Frågor: Ska man försöka vända trenden? Om ja, varför?

De allt färre åretruntboende blir också allt äldre. Om ingenting händer blir hela södra Öland inom kort ett enda stort ålderdomshem. Och mycket lite kommer att hända. Orsaken är enkel: Det finns inga arbeten som lockar ungdomen. Därför finns ingen ungdom och därför finns ingen ”acceleration”. Och det finns inte pengar till att göra något omvälvande.

Mörbylånga kommun är fattig och Kraftsamling Sydöland tillsammans med mindre pekuniära stöd ger inte möjligheter till annat än ”kosmetiska förbättringar”. Det kan bli en busskur där, ett utegym där, ytterligare en busstur i veckan, nån liten förbättring i periferin som inte spelar någon som helst roll i en eventuell omvälvande utveckling till det bättre – eller ska jag säga ”till nåt annat”? För vad betyder egentligen ”till det bättre”?

Tanken på en omvälvande utveckling av södra Öland är sannolikt otidsenlig, omöjlig, bortkastad och rent av fånig? När jag läser Mörbylånga kommuns Strategi för utveckling av södra Öland blir jag kallsvettig. Så många intetsägande vackra ord staplade på varandra på 21 A 4-sidor. Skriften är från 2016 och jag ska inte trötta dig med citat eller klipp, bara exponera en enda uppgift: Mellan 1980 och 2015 minskade Sydölands befolkning från drygt 1 800 till färre än 1 000. Hur många vi är nu törs jag inte ens tänka på. Står sig trenden, vilket allt talar för, är vi ”bara några hundra” inom nåt decennium eller två …

Vi står inför valet att låta trenden fortsätta – eller försöka vända den. Klokast vore kanske att låta det gå som det går mot färre och äldre åretruntboende. Man kan då lägga allt krut på att försöka få turisterna att stanna lite längre med enkla, billiga insatser. Södra Öland förblir då en livskraftig bygd under sommarhalvåret och ett ide för de få kvarvarande Ölandsbjörnarna under vinterhalvåret. Och det är inget fel i det. Det är kanske till och med det mest realistiska målet.

Ska man däremot på ett omvälvande sätt försöka vända trenden måste enorma insatser till. Det första steget måste bli att locka hit ungdom. Men vad ska den arbeta med när i stort sett all industri är historia? Och den lilla som finns intresserar inte många yngre. Dessutom kommer den säkert att förr eller senare flytta norrut. Jag kan bara tänka mig att internetbaserade arbeten är möjliga, allt från kultur (medie- och musikproduktion, konst, tidnings- och bokutgivning, kläd- och möbeldesign, arkitektur, reklam, video, text) till högteknologi (vind- och solkraft, data och webb, energi och miljö, spelutveckling).

Ett steg i den riktningen vore att skapa ett centrum för södra ön där de internetbaserade möjligheterna – ett öländskt Silicon Valley i miniformat – går att utveckla. Grönhögen är nog lämpligast. Men för att bilda ett sånt centrum krävs många tiotals miljoner kronor. Det är orealistiskt att staten/Länsstyrelsen skulle se nån mening i en sån satsning. Staten och de politiska partierna har mer och mer blivit förvaltare, allt mindre nytänkare/motorer. Urbaniseringen har gått så långt att den blivit självgående.

Det troliga är väl att det lunkar på som det gör. Avfolkningen fortsätter, ännu flera jobb vandrar norrut och södra Öland blir en öde vinterbygd och en sjudande sommarbygd. Det ska vi som bor här kanske vara nöjda med och i mån av ork, tid och pengar utveckla vissa mindre möjligheter, exempelvis att:

  • få sommarboende att stanna längre. Varje vecka mer är en seger.
  • bygga bostäder i Grönhögen.
  • utrota bytänkandet och ta ett samlat grepp för hela södra ön, ungefär Degerhamn i väster till Segerstad i öster. Då skulle vi få en hyfsat god chans för en livsmedelsbutik.
  • satsa på hamnen, båtlivet, husbilarna och golfen i Grönhögen. Grönhögen kan bli ett marint centrum med sommarbodar. Redan nu ser vi där många båtar från stora delar av Europa. Anordna årlig regatta, seglarskola, bygg hopptorn, skapa sittplatser på norra piren, reparera den södra.
  • degerhamnarna går man ur huse för att få Länsstyrelsen att ta tillbaka sin dödsdom över ställplatsen i Degerhamn. Ställplatserna i Ventlinge och Össby kompletterar.
  • dra på ännu mer för fågelskådning och besläktade ämnen på Udden och i Naturum.
  • utveckla ”konsten” och gallerierna.
  • skapa en pendang till Grönhögen på östra sidan av Gräsgårds fiskehamn, som skulle behöva en ordentlig ansiktslyftning. Annys Fiske visar att även en extremt enkel servering kan bli ”världsberömd”.
  • på lång sikt utveckla framtidssporten ”långfärdscykling”, som skulle kunna bli rena injektionen för hela Öland. Dessvärre har ledbygget Fyr till fyr skötts på ett amatörmässigt sätt. Öland borde lära cykelstrategi av Bornholm, som besöks av 150 000 cyklister om året – trots att man bara kan ta sig dit med färja som tar flera timmar.

Ja, det var min lilla fundering över södra Ölands framtid. Den är enkel. Det finns bara två alternativ: Att tugga på som i dag eller satsa skjortan. Men eftersom ingen vill betala skjortan blir bara ett kvar. Och det får kanske duga. Det är kanske till och med rent genialt?


 

Märkt , , ,

måhända flugig idé om fluga in spe

rastplats_cykelleden_Klovenhill_3Öländsk vintercykling, foto från 9 januari. Spirande gräs, många plusgrader…

Under mina nästan 300 mil på cykel från nyår till i dag har jag kanske mött eller kört om ett halvt dussin cyklister, varav fem bara ”bycyklade”.

Det är tomt på cykelleden till Grönhögen. Det är tomt på vägen ned till Udden, trots att den får många besökare i bil. Och så har det varit sen i höstas, trots att vi länge har haft vårtemperaturer. Vi har inte ens haft vinter. Klimatförändringarna gör trenden både tydlig och trolig: Vintern på Öland kan användas till tidigare typiska sommaraktiviteter – som cykling.

Plocka bort alla amatörer och anställ ett proffs som får snurr på cyklandet på ön. Jobba med Bornholm som förebild. Den lilla ön drar till sig 150 000 cyklister varje år – trots att du måste nöta bänk under flera timmar på färjan dit.

En ny variant kan alltså bli möjlig på Öland: Vintercykling! En sån skulle kunna locka motionärer och elithojare från Norden och norra Europa. Gör det nu när den svenska kronan faller fritt mot nya bottenrekord!

PS. En liknande möjlighet är ”husbilsvinter på Öland”. Kan tänka mig att tusentals tyskar, belgare och holländare skulle nappa direkt om bara möjligheten fanns – och marknadsfördes professionellt.


 

Märkt , ,

chockerande

strandskräpDelar av dagens obehagliga fångst.

Jag samlade in skräp på en 150 meter lång strand i dag. I Albrunna. Jag fick ihop 15 kilo plast, glas, plasthagelpatroner, glas, färgburkar, godisplast, läskburkar, frigolit, delar av tvättkorgar, ölburkar, batterier – och lysrör! Det gör ett hekto per meter. Vad värre är att denna strand brukar rensas av ett naturvårdande par. Sträckan kan dessutom nyligen vara städad i kommunens kampanj i början av mars.

Sverige har 4 800 mil kust. Det gör 48 miljoner meter. Om det ligger lika mycket skräp längs hela den sträckan som i Albrunna gör det 48 000 ton. 48 tusen ton!

48 tusen ton i lilla Sverige. Tänk dig då hur mycket skit som förpestar och förstör i hela världen.

Människan är planetens största hot. En film om eländet kommer…

PS. Jägare brukar ofta ömma för naturens bästa. Men att plocka upp plastpatroner från stranden är tydligen alldeles för avancerat.


 

Märkt , , , ,

nu blommar det

Sedan ICA i Södra Möckleby gick i konkurs förra året har byns centrum varit nästan öde. Men Thomas Andersson som driver Lotties Blommor tror på framtiden. Han gasar i stället för att bromsa.


 

Märkt ,

oväntad effekt

P4 Kalmar sände häromdagen inslag från ICA i Grönhögen där affärerna går bättre tack vare att folk med sommarhus har kommit mycket tidigare än normalt.

Kanske kan folket i husbilarna i Grönhögens hamn kallas coronaflyktingar?

coronaflyktingarFoto av ”den gamla” ställplatsen i Grönhögens hamn den 20 mars.


 

Märkt , , ,

inom kort förbjudet område

SchäferieängarnaSchäferieängarna från fågeltornet vid Södra lundsjön. Här ute får man vandra mars månad ut. Sen blir det förbjudet till sista augusti. Orsak: Häckande fågel. Det står skockar med hjortar och betar långt bort, men de är omöjliga att se på denna bild tagen med actionkameran GoPro Hero Black 7.

Södra lundsjön från tornetÅt andra hållet ser vi Södra lundsjöns lugna vattenspegel trots hård vind.


Märkt , , ,

milt nu men…

GettlingeGravfält_mars_2013… i mitten av mars 2013 låg snön vackert vit på Gettlinge gravfält och våren tycktes avlägsen.


Märkt ,

härifrån till evigheten

Efter att cykelbron i Södra Möckleby invigdes har det gått sex år innan man fått till den lilla snutten i Albrunna – av kulturorganet kallad Bonusvarvet – och den lika korta sträckan i Ventlinge. Ja, den i Ventlinge är ännu inte klar så osvuret är bäst. Men i går inledde man i alla fall jobbet och då togs dessa foton.

DSCF3021Från bygatan i Ventlinge ser grävningen för cykelleden ut så här.

DSCF3012Den bortgrävda jorden körs till annat ställe på åkern. Cykelleden ska gå mellan grävmaskinen och traktorn.

DSCF3006Vy från söder, från vägen ned mot havet utmed golfbanans norra kant.


Märkt ,

ny vy i degerhamns hamn

19mars2015_snurrorna-i-Degerhamn-nedplockadeOm aftonen 19 mars 2015 fanns bara en pinne kvar av de tre vindkraftverken på piren i Degerhamns hamn.


Märkt ,

den stora invasionen 19 mars 2012

eldlus19maj_2012För exakt sju år sen vällde de fram i stora arméer, eldlössen. Men de gör ingen skada så det är bara att njuta av färg och form. Men en varning är på sin plats: Är du som läser detta en eldlus bör du se upp. Eldlusen är nämligen kannibal!


Märkt ,

för på dagen sju år sedan…

isklädd-hamnpirarm-Gräsgård_18mars2013… såg det ut så här på en av pirarmarna i Gräsgårds fiskehamn.


Märkt , ,

snurrorna på piren i degerhamn

vindsnurrorna-i-Degerhamn-rivs-18-mars-2015Minns du dem? De revs för i dag exakt fem år sen och exporterades till Polen.


 

Märkt , ,

Konsten att prioritera

Väntrum. Ett fönster står på glänt ut mot en bakgård. Fågelsång och barnskratt. Jag slår mig ner, tar boken som ligger på bordet, slår upp den på måfå och börjar läsa…

***

Det hölls morgonbön på den lokala tidningen. Dagens jobb skulle spikas. Nyhetschefen Sören Grutt inledde:

– Ursäkta gott folk att jag måste ta upp det här ämnet igen, men som alla vet går tidningen sämre och sämre, mycket beroende på vår nyhetsbevakning. Det anser i alla fall ledningen, och det har vi, som ni alla vet, diskuterat många gånger. Man är jävligt kritisk till våra vinklingar, man säger att vi är för tuffa.

– För tuffa? Nu igen! sa Filip Larsson.

– Ja, ledningen vill inte ha så många ifrågasättanden. Vi plöjer fortfarande för djupt, politiker känner sej jagade. Ledningen vill ha mera medhårs, mera guldkant, mera lokal idyll. Folk vill inte veta sanningar, dom vill ha lugnande piller, korsord, serier, vackra vyer, positiva nyheter, sa Sören Grutt medan hans blick tog språnget ut i tomma intet.

– Men ursäkta mej, sa Filip Larsson. När jag bökade på som ett tryffelsvin och grävde med dynamit på 1990-talet fick jag ofta skäll för att jag var för snäll, för ytlig, inte tillräckligt grävande.

– Så var det. Jag minns, Filip. Jag var själv med då, sa Sören Grutt. Men sen nätet kom har alla jävla kartor ritats om. Det vet du också, Filip. En nyhetstidning på vischan i dag måste ta hänsyn, tänka på bygden och på vad läsarna vill ha – och på annonsörerna, förstås. Vi lunchar med politikerna, umgås med dem, spelar tennis ihop. Dessutom har vi inga resurser. Allt på nätet är gratis – men vi måste dra in kosing, vi måste ha betalande prenumeranter – och dom vill inte ha mörka sanningar. Var positiv! är kommandot – även i mitt i eländet.

– Det enda ledningen babblar om är lönsamheten. Den har inga som helst visioner för en skarp nyhetsbevakning, kontrade Filip Larsson.

– Jag håller med, sa Sören Grutt. Men du vill väl inte såga av den gren du sitter på? Vi vill väl alla ha kvar jobbet, eller?

– Jag tror faktiskt att jag skiter i det här snart, svarade Filip Larsson. Den här blaskan är snart lika tandlös som ”Charmjournalen”. Hörde du förresten att man ska starta en systertidning till den? ”Sovrumsjournalen” ska den heta. Kändisar ska visa upp sig när dom gökar. Och vår blaska är fan i mej inte så mycket bättre. Och dom lokala radio- och tevenyheterna är sen länge ett skämt. Ett steg till mot den totala aningslösheten så hoppar jag av. Det finns gränser…

Lena Wall pratade aldrig i onödan. Nu begärde hon ordet:

– Filip har rätt. I slutet av 1990-talet sprang jag på vartenda KF, skrev om vartenda beslut, bevakade, hängde på. Jag lämnade aldrig en politiker utan att brassa av ett batteri jävligt skarpa frågor som jag krävde svar på – klarläggande svar, inga idiotsvar, inget snömos. Några gillade det, andra blev förbannade. Vissa klagade hos tidningsledningen. Då blev det ett jävla liv. Men ledningen stog nästan alltid på min sida. På min sida! Den krävde kritisk analys, ifrågasättanden, tuffa frågor och att man aldrig gav sej. I dag är det fan i mej tvärt om. Kommunalråden för stå och spy ur sej tramsiga önskelistor och halvlögner – och vi trycker skiten i vår tidning. Jag skäms.

– Jag vet, muttrade Sören Grutt.

Det blev tyst några sekunder. Albert Ledin, Ann-Marie Frank, Stefan Wallenberg och Mimi Pollard satt tysta med blicken i bordet. De lade sig inte i. De var yngre. De lallade i barnhage 1990.

Sören Grutt såg allvarlig ut. Han tog upp ett papper, tittade sig omkring och började långsamt läsa:

– Nästa vecka tar vi bort ”Mot väggen” och ”Kommunpolitiska Hörnan”. Mot väggen var tänkt att ge underhållande läsning, inte huvudvärk. ”Hörnan” skulle blanda och ge läsaren lättsmälta notiser om den kommunala politiken. Nu blev den bara en massa skarpa frågor och stukade politiker. Vi tar bort ämnen som kräver analys och tid. Folk skiter i sånt. Folk vill käka, dricka, göka och ha kul. Ska det vara så svårt att förstå? Dessutom bör målet vara minst åtta sidor daglig sport, varav minst två om IFK nu när Joppe är tillbaka som tränare.

– Jag slutar läsa här… Men så skriver ledningen, sa Sören Grutt och såg övergiven ut.

Lena Wall tog ordet igen:

– Men vi har trots allt en viss läsekrets som vill ha kritisk analys och fördjupning. Vad säjer vi till dom om vi nu ska bli ännu gulligare och skriva ännu mer om det där jävla fotbollslaget?

– Lugna dej Lena, svarade Sören Grutt. Då säjer vi det gamla vanliga. Att vi inte har råd. Att vi inte har tid, att vi är för få. Vi säjer att vi vill men inte kan. Vi kan hoppa över känsliga frågor, bara ta upp det enkla och positiva. Det är inte detsamma som att ljuga, det är att prioritera.

– Att prioritera! Nä, jag tar min Mats ur skolan om den här utvecklingen ska fortsätta, sa Filip Larsson. Jag minns första gången dom här signalerna kom, tror det var 2022 eller var det 2023? Och 2025 då vi inte ens fick skriva om den värsta lokala skandalen i modern tid… Då tyckte alla här att det var för jävligt, även du Sören. Nu lyder vi bara. Makten dikterar. Vi skriver som makten och ledningen vill. Det som nu pågår är helt enkelt en…

***

Dörren slås upp.

– Och här sitter du och läser, säger sköterskan med sitt bredaste leende. Men nu är det färdigläst, doktorn väntar…

Jag lägger ned boken på bordet, ser först nu omslaget:  ”Centuries 2.0 av M Nostradamus, fortsättning på originalet från 1555”.


 

Märkt , ,

blött

högvatten_fyrplatsen_3Fyrplatsen på södra ön såg ut som en plaskdamm i går. Den hårda vinden drev upp vattnet på land och gräsmattor blev hav.

högvatten_fyrplatsen_4Gången ut mot sälspaningsgömslet krävde stövlar om man ville komma fram torr om fossingarna.

högvatten_fyrplatsen_1Det blåste hårt också, 17 till 18 meter i sekunden i byarna. Trots det var här förvånansvärt mycket folk. På parkeringen stod minst ett dussin bilar. Udden är en av Ölands starkaste besöksmagneter.

högvatten_fyrplatsen_2Den tillfälliga insjön söder om fyren Långe Jan. Värmestugan i bakgrunden var välbesökt trots coronarisken.


Märkt , ,

nyckelfärdig ställplats

När man ser folk fotografera med sina mobiler förstår man att så få bilder blir riktigt bra. Få tänker först och fotar sen; man sliter bara upp telefonen och klickar. Om man lär sig fotograferingens grunder blir bilderna så mycket bättre.

En proffsfotograf frågar sig:

  • hur är ljuset? Varifrån faller det? Hur ska jag utnyttja det?
  • hur är kontrasterna? Måste jag använda upplättningsljus (blixt eller reflexskärm)?
  • räcker ljuset för de kamerainställningar jag vill använda? Och vilka är de? (ISO-värde?),(slutartid – vill jag ha skärpa eller rörelseoskärpa?), bländare – vill jag ha kort eller långt skärpedjup?)
  • hur fyller jag bilden med ljus, vilken blir bästa bildvinkeln?

I den mycket enkla bilden nedan kan du se hur jag har tänkt före skottet.

  • bilden domineras av tre linjer: stenraden, horisonten, elstolpen. Ingen av dessa linjer får ligga mitt i bilden, utan helst nära gyllene snittet, vilket de gör.
  • vad kan jag utnyttja för att få djup i bilden? Raden av stenar, förstås!
  • jag vill ha skärpa på huvudobjektet (elskåpets nycklar) men också på hela stenraden. Eftersom jag står nära elskåpet krävs minsta möjliga bländare för att få maximalt skärpedjup (ju närmare motivets huvudobjekt du står, desto mindre blir skärpedjupet, vilket det också blir ju större sensor din kamera har).
  • ISO-värde? Det är soligt så 100 ISO räcker för den lilla bländare jag valt.
  • nycklarna i vänstra skåpet hänger i djup skugga? De i högra glimmar i solen. Jag vill att även de vänstra ska glittra. Hur löser jag det? Med blixt, förstås. Nån reflexskärm har jag inte med mig. Utan blixt hade de vänstra nycklarna blivit svarta på fotot.

nyckelklart_nya-ställplatsen_GrönhögenEn enkel men noga genomtänkt bild från nya ställplatsen i Grönhögen. Den är inte på något sätt ”fantastisk” men så bra som möjligt rent kompositionsmässigt – tycker jag. Andra kan naturligtvis tycka helt annorlunda. Men så är det ju alltid i alla sammanhang. Dock vågar jag påstå: Fotografins grunden kommer ingen ifrån om resultatet ska bli bra.


 

Märkt , ,