Cykelleden Fyr till fyr utvecklar sig till… Ja, just det: Till vad? Maken till långsamt arbetstempo har jag aldrig tidigare skådat i mitt liv. Projektet har snart masat sig fram i tio år på södra Öland, där inte många mil kan kallas äkta cykelled. Det torde bli ett svårslaget snigelrekord när allt är färdigt – om det nånsin blir det…
Rykten säger att vi kan glömma sträckningen utmed havet i Parboäng – den som skulle bli den vackraste snutten på södra ön. Hur man i stället ska dra leden vågar jag inte sia om. Tänk dig att få cykla på den smala landremsan mellan havet och den så kallade ”gäddsjön”. Vilken lycka.
Blir alternativet att hoja utmed eller på denna väg, 136, är omgivningarna så mycket tristare. På vägen är det dessutom livsfarligt att cykla sommartid, eftersom trafiken ned till fyren ökar år från år och redan är oerhört intensiv. Man har ännu inte börjat kapa en del av muren på höger sida, något man fått lov till efter år av förhandlingar. Men varför skynda? Muren står ju kvar.
Eftersom Parboängalternativet tycks ha gått i baklås blir det sannolikt ingen förändring här där cykelleden från Södra Möckleby tar slut och i stället får sin fortsättning på väg 136 – i bakgrunden. Korsningen torde bli ett inferno sommartid med intensiv biltrafik, cyklister som är helt vilse i pannkakan och badsugna bilister som ska skynda från P-platsen till hålet i stängslet för att ta sig till badet i kalkstensbrottet.
Inte heller i Ventlinge händer något. Tiden stilla står, arbetet likaså. Men varför skynda? Här skulle leden gå fram enligt planer från om våren 1698. Eller var det 1321?
