ölands största friluftsmuséum instängslat

Beirut_01Den gamla Ytongfabriken, en juvel för den industrihistoriskt intresserade, men en skamfläck i många bybors ögon. Den har i folkmun gått under namnet ”Beirut”. Dess enorma tak är sedan länge en uppskattad häckningsplats av måsar och trutar.

Beirut_02Nu är Beirut instängslat. Den fria entrén ett minne blott. Man kan väl gissa att hela kåken förr eller senare måste rivas, sannolikt till saftiga saneringskostnader. Blir det bostäder här? Ingen vet. Den som lever får se. Allt tar nämligen lång tid i Mörbylånga kommun. Avstyckningen av en tomt i Grönhögen tog 16 år och jag sitter just nu och läser brev från Hembygdsföreningen till kommunen. Breven är från 2006 och handlar om idéer för att rusta upp Grönhögens hamn och området därikring. Känns temat igen?

Åren rullar på… 1971 lades den ned. Nu 49 år senare tycks Ytongfabriken i Grönhögen vara på väg in i industrihimlen… Kanske.

I går var Ölands intressantaste industrimuséum nämligen instängslat. Runt 400 meter metallstängsel har gått åt. Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är, men sannolikt har det nåt med säkerheten att göra. Kåken är förfallen och innehåller mängder med skrot, glas, metaller och asbest.

Läs Sune Flisas finkänsliga kärleksförklaring till Beirut.

Här kan du läsa mera om denna märkliga industriella rest.

En av kulturorganets första poddar kan du lyssna på här – och se bilder till. Podden handlar om Art Factory som på den tiden, 2014, höll till i byggnaden…

Vandra runt i den spöklika byggnaden genom att starta videon nedan.


 

Märkt , ,

15 tankar om “ölands största friluftsmuséum instängslat

  1. Karin skriver:

    Skulpturhall, discolokal, jättegym, Corona-yoga-studio – gott om plats för 2-metersavstånd och mer …

    Fast är det verkligen Ölands största friluftsmuseum? Ber att få det uppmätt, å Eketorps vägnar.

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Bästa Karin. Har lånat frugans måttband och genomfört de arealmätningar du önskar. Resultat: ”Beiruts” ytterväggar är tillsammans 405,2 meter långa. Det säger dock lite om ytan. Men Beirut kan också ses som en rektangel med måtten 86 x 78 meter. Ytan är då 6 708 kvadratmeter.

      Eketorp är nästan cirkelformad med diametern 93,5 meter. Jag ämnar inte så här offentligt skylta med mina dåliga mattekunskaper men hävdar med hjälp av magkänslan (ofta överlägsen räknedosan) att Eketorp är en plutt i jämförelse med gigantiska Beirut.

      V S B

      Gilla

      • jernis skriver:

        ”V S B”, mja … med betoning på ”skulle” kanske. Cirkelns yta ges av radien i kvadrat gånger pi. Det innebär att Eketorps yta är ca. 6900 kvadratmeter och sålunda spöar New Beirut med ca. 200 kvadratmeter, förvisso marginellt men ändå. Jag kan varmt rekommendera redaktör’n omeprazol för förhöjdare magkänsla.

        Gilla

        • degerhamn2 skriver:

          Förbannande Eketorp! Klickar igen och igen på ”papperskorg” för denna kommentar men ingenting händer. Testat samma manöver med tre omeprazol innanför västen men samma ickeresultat uppenbarar sig. Funderar på att radera hela bloggen, alternativt gå i landsflykt. Den som lever får se…

          Gilla

      • Karin skriver:

        Det där vill jag nog finmäta på plats, när tillfälle gives!

        Gilla

        • degerhamn2 skriver:

          Du vill alltså att vi går ned på millimeterprecision… Men ok, det ska nog gå. Frugans måttband är av nåt slags galon, inköpt 1953 och still going strong. Duger inte det kan jag hyra in en lasermätare från NASA, men rätt dyr i drift: 5 000 dollar i timmen.

          Gilla

        • Karin skriver:

          Farfars tumstock, med både tum och centimetrar blir nog bäst. Jag är beväpnad för en måttduell!

          Gilla

  2. Eva Dillner skriver:

    Det skulle vara en intressant att läsa tidigare förslag och idéer för utveckling av södra Öland. Varje puff är inte nödvändigtvis förgäves. Frön sådda för längesen får plötsligt liv. Hur som känns det som nu är tiden mogen att förvekliga en bra framtid för vår underbara landsända. Varsam utveckling som förstärker det som gör sydÖland unikt. Jag har precis läst Claes Elinders bok och kommer med lite funderingar framöver. Mycket bra initiativ att få fart på debatten – vad vill vi?

    Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Just nu väntar jag på svar på min fråga om jag får använda de ”historiska” Grönhögenbreven till min blogg. Tror på positivt svar.

      Visst kan frö gro långsamt. Men gror de så utdraget att såningsmannen har flyttat till Frankrike eller till och med gått hädan blir detta med ”entusiasmen” ett svårt kapitel. Var och en som lägger ned jobb – på vad det än är – vill få någon typ av svar/resultat inom ”överskådlig tid”, alltså helst inom sin egen eller åtminstone barnbarnens livstid.

      Har med egna öron hört hela Maktmörbylånga erkänna sveket mot Sydöland. Men sen då? Kraftsamling Sydöland? Nej, min skapare. De håller på med precis det som kommundirektören säger nej till: 30 bollar som ramlar åt alla håll utan resultat. Ann Willsund efterlyser satsning på några få projekt som kan ge RIKLIG utdelning och vind i seglen. Då kan man inte hålla på med vindskydd, sittgrupper, videosnuttar med Ölandsporr och utegym. Då krävs en enda sak: Ungdom. Bara den kan vända trenden. Det behövs flera bofasta. De är mycket viktigare än turistlulllull. Jag lägger snart ett medborgarförslag att bita i… 😉

      Vad man än tycker är viktigast måste den tjocka plånboken fram. Där har Claes Elinder verkligen träffat mitt i prick. Några hundratusen om året hit eller dit blir bara patetiskt. Inte ens 100 miljoner är så förfärligt mycket pengar i dag – om man vill rädda en hel öspets om cirka fyra kvadratmil…

      Gilla

      • Eva Dillner skriver:

        Ja det kanske är väl optimistiskt att kalla det frösådd, men ju fler som knackar på en vägg, förr eller senare, så har man knackat hål, och då är det betydligt lättare för de som kommer sen att nå ända fram. Tyvärr får sällan pionjären credd för sitt slit. Läste någonstans, får se om jag hittar igen det i stora flödet, att det oftast är den som kommer efter första idén som når framgång.

        Såg inlägget https://alvarsamt2.wordpress.com/2020/06/25/aren-gar-2/ med Marianne Hedelins brev anno 2006, segt som sirap att få något att hända.

        Det kan ju vara så att äntligen är tiden mogen, i elfte timmen, att vi tillsammans driver på så det blir verkstad av de bästa ideerna. Fick en idé till ledord:
        ”Varsam utveckling som förstärker det som gör sydÖland unikt.”
        Jag samlar mina tankar, återkommer på min blogg…

        Claes Elinder har väckt liv i frågan, folk pratar om det, och det gör att man också tänker, hur vill vi ha det? Det är bra. Sen gäller det att aktivera folket till handling!

        Gilla

    • degerhamn2 skriver:

      Din sista fråga är intressant. Vad vill vi?

      Den bör man nog ställa sig rätt ofta. När jag ställer den själv går tankarna till Paul Gauguins nästan fyra meter breda mästerverk ”Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?”

      Frågorna känns harmlösa, men är omöjliga att besvara – om man verkligen försöker!

      Gilla

      • Eva Dillner skriver:

        Jag tänkte mer konkret angående södra Öland, vad vill folket härnere, hur vill man att bygden ska se ut om tio, tjugo år… men de existensiella frågorna är intressanta och även om man inte får definitiva svar, leder de ändå någonstans, in i oändligheten 😉
        Min äldsta väninnna, efter att ha djupdykt i metafysiken i tjugo år, kom fram till ”I don’t know what I don’t know” översatt ”jag vet inte vad jag inte vet”
        Jag skulle nog säga att södra Öland är perfekt för just den här typen av funderingar, att låta tankarna sväva ut i rymden, evigheten, oändligheten, tystnaden… och det är nog det som lockar kreativa människor att bosätta sig här. På tal om kreativa människor. En tanke som jag delade i planläggningssammanhang:

        Nu när vi har fiber skulle många fler kunna lockas att driva verksamhet här. I stort sett alla som flyttat hit har börjat som besökare. Det är många jobb som lätt kan skötas via dator och telefon, videosamtal har blivit norm, och träffar IRL är inte lika prioriterade. Även om den stereotypa tekniknörden är en soffpotatis av rang, är det nog ännu fler som är naturintresserade, prioriterar sin hälsa och uppskattar närodlad mat. De behöver också andrum för att kreativiteten ska kunna flöda fritt. Hur ser behovet ut för denna målgrupp med bostäder och verksamhetslokaler? För många är lösningen att kunna ha allt under ett tak. Kanske inte en hel Silicon Valley men tänk Grönhögen i stället för Kista. Vi kan dessutom erbjuda en lugn och trygg uppväxt för barnen, samt en toppenskola i Södra Möckleby https://www.olandsbladet.se/insandare/lat-alunskolan-fortsatta-fa-vara-sveriges-basta-skola/ ett finfint bibliotek och gym.

        Med Corona är förutsättningarna ännu bättre!

        Jag är född i Skyttens tecken, vi är de obotliga optimisterna ”jag har inte vett att begripa att det inte går” och så ge aldrig upp!

        Gilla

        • degerhamn2 skriver:

          Att kreativa människor bosätter sig här kan vara både en fördel och en nackdel. Kreativa människor har intressanta och roliga idéer men de har ofta svårt att samarbeta och låta idéflöden smalna av för att stämplas som konsensusalternativ. De vill ofta köra i egna spår, söka egna vägar och lösningar. Därför kan det vara svårt att föra samman alla dessa olika viljor till några FÅ STORA grepp.

          Om 30 personer får föreslå ”den enda bästa lösningen för hela södra ön på sikt” skulle vi troligen få se 30 helt olika förslag. Och så tror jag att de flesta förstår att man inte kan jobba. Såna ”lite-här-och-lite-där-projekt” ger minimalt på sikt. Dessutom är de ofta förgiftade av bytänkande – och kanske till och med egoism. Jag kan exempelvis inte tro en sekund på projekt som Kraftsamling Sydöland. Jag var redan för 30 år sen med om att skildra hur ”maktens framgångsberusade företrädare” med egna steg-för-stegprogram skulle öka en länsbefolkning med mer än 50 procent. Det gick naturligtvis helt åt skogen…

          Varför misslyckas såna projekt? Jo, man tror (och hoppas) att man genom ”tusen möten”, glada hejarop och med alldeles för lite pengar (allt måste vara billigt), några broschyrer, en film eller två med lite vackra solnedgångar och blommor och hav i fjärran kan få folk att flytta dit – eller hit. En dåre förstår att detta är dödsdömt. Ingen flyttar efter broschyr. Ingen flyttar efter att ha sett en konventionell reklamfilm. Ska vi få unga människor till södra Öland måste magneten vara enorm, typ min idé ”om ett litet Silicon Valley”. 😉

          Hur får man då STORA saker att hända? Det är väl därför vi har politiker? Alla slags rörelser måste ledas av ”någon”/”något” för att inte rinna ut i sanden, spädas ut till intet i den ibland maniska jakten på ”demokrati och rättvisa”. Missförstå mig nu inte. Jag menar bara – enkelt översatt – att alla inte kan bestämma. VEM ska då bestämma hur utvecklingen ska formas på södra Öland? Svaret är inte roligt: Ingen. Ingen kan bestämma. Vårt politiska system funkar inte så. Politikerna är bara manegekrattare, i bästa fall. I sämsta fall är de oense i det mesta och låter allt gå sin gilla gång – som det alltid har gjort.

          Om man är optimist kan man kanske hoppas på att det ur alla bakslag, ur södra Ölands långdragna kräftgång kan växa en opinion som har förmågan att se över bygränser och byråkratiskt blaj för att få fram stora plånboken för ett eller högst två vågade gigantiska nyskapande projekt med framtiden i målsökaren. Det måste bli slut på ”ett vindskydd hit och en sittgrupp dit”. Claes Elinder föreslår att kommunen lånar upp 100 miljoner. Det är en bra början. Utan pengar går ingenting. Då blir allt bara vackra ord.

          * * *

          Angående ”att jobba hemifrån” blir jag lite full i skratt. Det är 30 år sen vi skulle börja jobba så. Och hur har det gått? Där jag bodde tidigare var jag en av de första som fick ”ha kneget hemma”, hos två olika arbetsgivare. Min produktion fördubblades. Detta väckte ont blod och allt återgick till det gamla vanliga igen. Min produktion halverades – och alla var nöjda, utom jag. 😉

          30 år har gått och mycket plötsligt är det helt normalt att jobba hemifrån – men inte för att idén är bra, utan på grund av en virussjukdom. Hade corona inte slagit till hade ingen åter lyft frågan att ”jobba hemifrån”. Hade corona inte slagit till skulle vi åka till och från jobben i plåtschabrak (bilar) ännu om 30 år. Och skulle någon höja rösten och fråga ”varför jobbar vi inte hemifrån i stället?” skulle hen få svaret att ”fysiska kontakter är nödvändiga, utan dem blir vi sociala ruiner”.

          Detta visar hur svårt det är att införa nya tänk, andra sätt att arbeta och utveckla. Människan är inte så förändringsbenägen som vi vill tro. Nej, hon är OERHÖRT konservativ i det mesta. Givetvis generaliserar jag nu, men man måste känna till människans ”grunder” för att uppnå det möjliga. Politik kallas inte för inte för ”det möjligas konst”.

          Att tro, att hoppas, att önska är oerhört enkelt. Det kostar inte ett öre. Men hur samla all tro, allt hopp, alla önskningar till något som kan leda till STORA förändringar/förbättringar?

          Svaret finns hos alla. Och hos igen. Därför är frågan så svår.

          Gilla

  3. walkaboutsweden skriver:

    Kul att få följa med runt inne i Beirut, tack!
    Jag vet en (näe TVÅ) som gärna hade gått omkring därinne och fotograferat.

    Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.