Det var en gång en ö. På den ön cyklade nästan ingen, trots att det byggdes långa cykelbanor över hela ön. Alla på ön blev tjockare och fetare, ledsnare och tröttare och snart gick ingen utanför dörren. Man stannade inne hela dagarna och drack vin och brännvin för att hålla ångesten borta. Alla visste de att framtiden var sotsvart, hur mycket politikerna än störtljög dem rakt upp i ansiktet. Det bästa var att dricka vin och brännvin och mumifiera sig.
Men en ovanligt vacker dag bildades ett cykelsällskap i bygden, och efter en längre tids misstänksamhet började en och annan att cykla tillsammans. Himlen blev ljusare och folk började hälsa på varandra med ett leende. En efter en tog fram sin gamla rostiga Crescent- och Monarkhoj, oljade nav och kedjor, ersatte söndertorkade däck med nya, och rätt som det var cyklade fem personer i grupp över södra Öland. Många var misstänksamma till projektet men ytterligare människor hängde ändå på.
Under en tur med åtta cyklister råkade en av dem cykla på en liten rund sten. Stenen sprack och ur den rullade en äkta diamant. Den glimrande stenen inbringade cyklisten 23 560 000 kronor på en auktion i Amsterdam.
Ryktet om märkliga händelser under gruppens cykelturer spreds i de friska öländska vindarna. Nästa tur lockade 271 personer, vissa till och med från norra ön – och en från Ljusdal! Man cyklade fem mil och vid målet kontrollvägdes samtliga deltagare. Totalt hade man gått ned 885 kilo. Tolv med högt blodtryck hade nu lågt sådant, fyra diabetiker kunde sluta medicinera och fyra deprimerade sjöng nu och dansade av glädje över att ha hittat livets mening. En tidigare djupt religiös var befriat ur trons fängelse: – Äntligen är jag mej själv. Jag har kastat av mej det religiösa helvetet!
Nästa tur lockade 1394 deltagare. Färden inleddes under hot från SMHI: Det blir regn i dag. Och det blev regn. Det störtregnade. Men det föll icke vattendroppar, det föll tusenlappar. Skyn färgades mörk av de nedsinglande sedlarna. Men regnet var extremt lokalt; det föll endast över cyklisterna, inte över någon annan människa på hela ön. 1394 cyklister gick några timmar senare i mål med fickor och cykelväskor fullpackade med stålar.
322 av deltagarna hade under turen skaffat sig nya kärlekar och de vigdes under nästa tur under högtidliga former. Alla hurrade och man drack vatten hämtat ur bevattningsdammen i Albrunna. Men vattnet var icke vatten, utan champagne av märket Amour de Deutz Brut Millesimé, som på systemet gick på sina modiga 56 000 kronor per pava. De nya kärleksparen var mycket lyckliga och fick massor av små barn som redan vid ett års ålder cyklade bättre än de gick. Fjorton av barnen cyklade Öland runt på sin tvåårsdag, sjuttio av dem blev professorer, trettiofem av dem ministrar, två blev statsministrar (dock inte samtidigt). Alla var lyckliga. Alla sjöng och dansade och hurrade: Leve cykelsällskapet!
Ryktet om cykelsällskapet spred sig nu ännu snabbare ut över Öland, Sverige, Norden, Europa och till länderna vid de stora havens slut. Intresseanmälningar flöt in i strömmar från hela världen, fibernäten knakade i fogarna och routrar och modem glödgades och Cykelsällskapets hemsida visade veckan senare att 49 456 000 människor ville följa med på nästa tur.
För att klara denna invasion fick man i hast bygga en ny Ölandsbro bredvid den befintliga, tolvfilig med sexdubbla cykelbanor, fyra helikopterplattor och en fri seglingshöjd av 230 meter. Kungen hyllade Cykelsällskapet i radio och teve och lovade att avgå med både drottning och hov och slott och gårdar om han fick hänga på – och det fick han så gärna! – och cykelleden på södra Öland fullbordades på en dag och…
Just där vaknade sagofarbrorn. Han log åt den vackra uppenbarelsen, drack en kopp svart kaffe innan han ensam gav sig ut på den led som byggts endast för honom för över 100 miljoner kronor men som trots det aldrig skulle bli färdig…
* * *
PS. Apropå cykelsällskap… Kolla in möjligheten här.
alvarsamt2 