AutoMat

Soffa med hamnutsikt

Den står fastskruvad på bryggan i Grönhögens hamn.

Frågesport på led

Cykelleden Fyr till Grönhögen har ett stort antal inbyggda gissningslekar. Cyklisterna ska aldrig riktigt veta var de är, vart de ska. Denna skyltlösa T-korsning är en fiffig liten quiz. Ponera att du kommer hojande här. Du är från Tyskland och har aldrig tidigare varit i Sverige. Åt vilket håll fortsätter leden? Rakt fram, till vänster eller till höger? Rätt svar ser du i inläggets kategori, efter Märkt under denna text.

Där tiden har stannat

I dag blir det sommarvärme. Då passar denna video bra att titta på, gjord för några år sen då jag cyklade från Gärdslösa till Norra viken, där ingenting annat än fåglar hörs. Där har tiden stannat. Där har livet tagit paus.

Ny parkering vid Cementas väg mot stenbrottet

P-plats vid föregående inläggs vägbom.

Hårda bud

Nu får inte ens gående parkera vid vägen till Cementas stenbrott. Frågan är om man som gående får stanna några sekunder för att pusta ut?

Gå inte ut i medierna!

Jag får mejl med inledningen på en insändare som berättar om munkavle på vårdpersonal.

I Ölandsbladet läser jag:

Personal från tre olika vårdboenden i Mörbylånga kommun är nu starkt kritiska till skyddet från repressalier och hot för visselblåsare.

Enligt ett öppet brev blir de ifrågasatta, uthängda och utskällda av chefer.

Efter att ha fått resterande delar av insändaren i Ölandsbladet från en kompis kan vi läsa detta:

Vet skattebetalarna om att vårdpersonalen i kommunen blir tillsagda att inte gå ut i media eller att prata med anhöriga för att tala om hur omsorgen bedrivs? Det är en av flera frågor som personal från tre olika vårdboenden i Mörbylånga kommun nu formulerar i ett öppet brev till politiker och chefer.

De tar fasta på innehållet i senaste avsnittet av SVT:s uppdrag granskning angående vårpersonal som ”sparkar bakut och slår larm” – visselblåsare blir syndabockar som bestraffas istället för lyssnas på:
”Vi upplever att detta även är vanligt förekommande i Mörbylånga kommun.”

De skriver också:

”Är detta något som gäller även i Mörbylånga kommun där visselblåsare blir inkallade till kommunchefen för att ifrågasättas och vikarier ska skällas ut av chefer inför en hel arbetsgrupp?

Är detta sant är det förfärligt. Kulturorganet kommer att agera…

Sune Flisa
chefredaktör

Du kan stödja vårdpersonalen genom att skriva under #HållkäftenochlydMörbylångakommun

Gåtan: Var är vi?

Första ledtråden:
Vi är söder om Degerhamn.

Andra ledtråden:
Vi är ostsydost om Grönhögen.

Tredje ledtråden:
Vi är i Näsby.

Rätt svar blev alltså Näsby, som Tony drämde till med. Men vad är det för byggnad? Den ser ut som en gigantisk jordkällare, men har såna gallerfönster? Nån som vet mer?

Insändare

Du vet väl att du kan skriva insändare här på kulturorganet? Kraven är tre:

• att texten handlar om sånt som rör invånarna på södra Öland
• att den är högst 4 000 tecken lång
• att du står för den med ditt namn

Välkommen.

Allan von Kompost
redaktionschef och
insändaransvarig

195 000 för sprututredning som ännu inte är fakturerad

Kulturorganet skrev tidigare att Barometern skrev att utredningen om Mörbylånga kommuns socialchefs gå-före-i-vaccinations-kön kostade kommunen 195 000 kronor.

Då kulturorganet nu ställer en mängd frågor om ekonomi och rekrytering till kommunen får vi det märkliga svaret att fakturan från Öhrlings PWC ännu inte har anlänt till kommunen. Vi avvaktar med spänning slutsumman. Blir den sketna lilla vaccindosen ännu dyrare än knappt 200 000 skattekronor?

Kulturorganet kan dock med säkerhet berätta att Previas utredning om härskarteknik i kommunhuset – för säkerhets skull plitar vi dit det lilla ordet hittills – slutar på blygsamma 120 000 kronor, men ”utbildning” för 30 000 kronor ska läggas till.

Duktigt folk pluggar; kunskap är makt!

Sune Flisa
chefredaktör

Från Östersjöns stackars stränder

Strandskräp i Grönhögen.

Tankar om mänsklighetens eventuella framtid

Som du kanske har sett i filmen om Ylva Lönnboms skräpplockning utmed stranden nedanför Albrunna blev fångsten nio proppfulla säckar på en sträcka av 550 meter. När Ylva brutit sönder frigolitblock och annan större bråte blev det sorterade resultatet 13 säckar. Nio av dessa innehöll plastavfall. Plasten är alltså fortfarande vår värsta miljöbov, rent visuellt. Hur summan av allt skräp påverkar våra hav rent kemiskt och biologiskt vågar man knappt tänka på…

Plastskräp dominerar alltså. Bland skräpet finns plastflaskor, plastdunkar, plastskor, plasttuber, plastpåsar. Vissa av dessa soltorkar, blir spröda och pulvriseras, blir mikroplast. Detta pulver blir i det närmaste omöjligt att sanera. Det dras i stället åter ut i havet där fiskyngel och andra smådjur ser det som foder – och därför dör. Många större djur dör också av plastavfall, både fåglar och däggdjur. Tag även en titt på denna annons så förstår du att läget är alarmerande. Vi får aldrig börja se nedskräpningens konsekvenser som något naturligt.

Ylva Lönnbom tar upp en överraskande detalj bland all bråte: Stora trassel av ballongsnören.
– Jag hittade hundratals såna, ofta med rester av en ballong kvar, många gånger med firmanamn och logga – och nästan uteslutande från Polen och Tyskland.

– I starkt solljus smälter ballongerna ibland fast på stenar, nästan omöjliga att få bort. Och snörena fastnar i strändernas växter och gräs. Förbjud oskicket att släppa upp hela moln av ballonger vid olika evenemang! säger Ylva Lönnbom.

Kulturorganet instämmer.

Läs även detta inlägg.

Nio säckar

Mardröm

Vaknade med några larmande frågor i pallet: Är Mejlaren nu både skolchef och ställföreträdande kommundirektör? Hur går rekryteringarna till inom Mörbylånga kommun? Hur många poster kan skötas av en person? Två? Fem? Tolv? Fyrahundranittotre?

Kollade med vanligtvis totalsäker källa. Svar: Jo då, Mejlaren är både skolchef och ställföreträdande kommundirektör.

Sen somnade jag om, mardrömmen fortsatte…

Sune Flisa
chefredaktör

PS. Kulturorganet har under mycket lång tid förutspått tillsättningen av vice kommundirektör, en ”Lill-Ann”. Från början pekade vi ut Mejlaren som blivande Lill-Ann. Ett mejl betyder så mycket. Vi fick naturligtvis rätt. Tyvärr.

Vi cyklar mot söder!

Ladda med pasta, fyll cykelväskan med kaffe, kexchoklad och bananer. Ställ datorskärmen framför motionscykeln och gör sällskap med kulturorganet på väg 925.

I dag hojar vi nästan en och en halv timme på Ölands sydöstra sida. Vi startar framför Eksgården i Gårdby, cyklar söderut och går i mål längst ute på norra piren i Gräsgårds hamn.

Vi har då lösgjort en miljard lyckliggörande endorfiner och kastat 2 000 kcal över bord.

Här startar vi och en och en halv timme senare går vi i mål i Gräsgårds hamn…

Vårkänslor

Grönhögens hamn 25 mars 2021.

Plundringen inledd…

En stor trut och en nästan lika stor kråka satt på cykelleden vid Golfsjön i Grönhögen och pickade mot marken. Årets första ägg låg krossat på asfalten. Nu var det bara att kalasa på det som en gång var tänkt att bli en svan…

Svanparets utsikter till att få en enda kläckt unge är nog nästan obefintliga. Äggtjuvarna är för många.

Diket

Skilda världar, sida vid sida. Den nästan tre kilometer långa raksträckan mellan Svibo och Eketorp är en monoton, färg- och händelselös mara för en cyklist som gillar fart och omväxling.

Men längs vägens sidor går diken, bara en meter breda och en halvmeter djupa. I dem finns ett helt annat liv, helt andra färger, helt andra ljud.

Klicka på pilen i bilden nedan och dyk!

Det finns cykelleder och det finns traktorvägar och det finns riksvägar, länsvägar och motorvägar

Hur kul är det att cykla på denna evighetslånga traktorväg som politiker och projektgrupp kallar cykelled? Det är lika inadekvat som att kalla väg 925 för motorväg. I fjärran skådar vi Kvinsgröta.

Om detta med tid och James Bond

Ser i teve att en ny förbindelse mellan Sverige och Danmark kan korta restiden mellan länderna med 1,5 timmar. Så fantastiskt! Men så kostar det många hundra miljarder, något som får mig att tänka på detta med ”att tjäna tid”…

Jag hörde framlidne Sean Connery berätta följande självupplevda episod, som nog fick honom att tänka till. Bond, James Bond, har ordet:

En chaufför och jag åkte rätt ut i öknen från Marrakech i Marocko. Jag skulle på en filminspelning. Efter några mil såg vi en svart liten prick långt bort på vägen. Det var en gammal man som gick med en stor börda på huvudet. Han var den enda människa vi såg under den långa heta färden.

Vi kom fram till inspelningen, jag gjorde mina scener och chauffören och jag åkte tillbaka igen, mot Marrakech. Efter flera mil såg vi – igen! – den svarta lilla pricken växa till den gamle mannen.

Jag sa åt chauffören att stanna och fråga om gubben ville ha lift. Chauffören gick ur bilen och pratade med den gamle, kom tillbaka och sa att gubben inte förstår varför han ska tacka ja till lift.

Jag bad chauffören förklara för gubben att han gärna får åka med, bördan kan han lägga på flaket och han slipper att gå denna långa mödosamma väg. Han kommer att tjäna mycket tid!

Chauffören gjorde ett nytt försök men jag såg i backspegeln att det gick dåligt. Chauffören kom tillbaka och förklarade gubbens inställning:

Gubben tackar för erbjudandet men säger nej. Han vet nämligen inte vad han ska göra med all den tid han tjänar på liften.

Hamn på torra land

Muddermassor från Grönhögens hamn är nu utlagda bakom kalkugnen nere vid hamnen.

Vad den stora stenlagda ytan ska användas till har jag ingen aning om. Nån som vet?

Kan medborgarförslag levandegöra hamn?

I går satt min fru och jag och drack kaffe i Degerhamns hamn. Som sällskap hade vi en yster sol och fyra minkar. Vi pratade om gångna tider, hur trevligt det var här nere för några år sen när ställplatsen var full av liv och det fanns en liten servering bakom båtladan. Ställplatsen blev till och med vald till årets bästa 2014.

Jag gör långt kort:

Sedan kom makten in i spelet och med ett enda dråpslag dödade Länsstyrelsen, framgent kallad Nejmyndigheten, hela hamnlivet, ja mer än det. Nejmyndigheten sa nej till kommunens givna dispens från strandskyddet. Ställplatsen tvingades stänga, hela området förvandlades från ”livslevande område” till ”evig öken”. Den lilla markplätt Nejmyndigheten ansåg så viktig att strandskydda ligger i dag öde. Den timme vi satt här nere såg vi inte en enda människa där. Periodvis sitter vi ofta här och ytterst sällan ser vi mänsklig närvaro. Nån enstaka gång rastar nån sin hund här. Nejmyndigheten visade musklerna, men bättre än muskler är ofta aktiva hjärnceller.

Nejmyndighetens beslut sänkte också omsättningen i dåvarande livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Den tappade en stor del kunder och gick några år senare i konkurs. Bra jobbat, Nejmyndigheten! Ni är med och stöttar bygget av servicehuset i hamnen, sen slår ni sönder ställplatsen, utvecklingen och framtidstron med storsläggan.

Jag gör långt ännu kortare:
Ett medborgarförslag föreslår nu att åter öppna ställplatsen i Degerhamns hamn. Det skriver Barometern i dag.

Makten i Kalmar kan visa sig ickediktatorisk om den verkligen låter bli att bygga Bananen. Nejmyndigheten har här chansen att visa att man kan tänka om – och tänka rätt.

Fortsättning följer…

Sune Flisa
chefredaktör

Några av många tidigare inlägg i fallet kan du läsa här och här och här och här.

7,5 kilometer raksträcka

I dag cyklar vi en mil, varav 7,5 kilometer på en linjalrak sträcka som tidigare var banvall för tågtrafiken på Öland. Turen går från Kastlösa till Skärlöv.

Leden är ett utmärkt sätt att byta sida på södra Öland, från väster till öster och vice versa. I slutet av filmen ser vi ruinerna av den banvaktarstuga där banförman Karl Ljungström med familj bodde. På tomten finns brunn, fruktträd och syrener fortfarande kvar.

All snö har ännu inte smält bort denna marsdag och det snöar lätt då vi viker av från väg 136 i Kastlösa…

I dag cykelled, i går järnväg. Ölands Järnvägar läser du mer om här.

Det enda fruktträdet på familjen Ljungströms banvaktartomt står fortfarande kvar här ute på det platta och vindpinade alvaret.

Du vet väl att jag har en annan blogg med nästan bara cykelvideor. Den heter Cykla på Öland eller på ”webbiska” cyklapaoland.wordpress.com Du kommer enklast dit genom att klicka här.

Bananen skrotas(?)

Enligt en virrig artikel i dagens Barran ska byggrätten för Bananen inte användas. Tre sossekommunalråd, ett vänsterkommunalråd, ett centerkommunalråd och S-märkte Kalmarhems ordförande lär ha vaknat upp ur den onda drömmen och återvänt till verkligheten…

Sune Flisa
chefredaktör

Bananen visar den nakna sanningen

Varför vill politikerna inte bo i Oxhagen och Norrliden? frågar Ulf Carlsson i en artikel i Barran i går. Det är en intressant fråga som skär som en varm kniv genom det politiska smöret. Vad makten officiellt tycker om Bananhusets eventuella byggande blir därmed ointressant. Är det sant att inte en enda av Kalmars kommunfullmäktigeledamöter bor i Oxhagen vet vi vad de tycker: Oxhagen är bara skit. Men Bananhuset ska byggas ändå. Katastrofen ”miljonprogrammet” ska upprepas. Så blir tyvärr de inofficiella domarna när makten berättar annat än verkligheten, vilket så ofta är fallet.

Ulf Carlsson skriver: ”Mer än tio procent av Kalmars invånare bor i Oxhagen, Norrliden och Funkabo. Men toppolitikernas favoritadresser ligger långt utanför staden. Många har följt kommunalrådet Johan Perssons exempel och bosatt sig ute på landet. _ _ _ Malmen är också populär bland politikerna, 16 procent bor där, bland vanligt folk är det 3,9 procent. Nu kan det förstås vara så att en hel del av fullmäktiges ledamöter längtar alldeles oerhört att flytta till Oxhagen. Kanske är det därför man vill ha fler lägenheter där (läs Bananhuset, min kommentar).”

Ulf Carlssons iakttagelse är prov på bra journalistik där de faktiska förhållandena inte kan övertrumfas med vackra ord, vita lögner och simpelt röstfiske.

Sune Flisa
chefredaktör

Ett tidigare inlägg om Bananen kan du läsa här.

I röret…

Nej, färderna görs inte på denna himmelsblå skönhet med både flaggstång och flagga från tidernas begynnelse. Bromsar saknas. Man kastar dragg i stället. Kraftig bogserlina liksom generator är standard. Strålkastaren är av ”lågljuskaraktär”.

Snart visar vi två längre cykelfilmer. I den första sneddar vi över ett Öland där snön fortfarande ligger kvar i skuggiga partier.

I den andra hojar vi i nästan en och en halv timme från norr till söder utmed Ölands östkust till lärkans drillar i skyn…

Mjukare asfalt kan rädda liv

Asfalten och oljegruset på cykelleden ”Fyr till Grönhögen” är av konventionellt slag. De är alltså inte mjuka. I Sverige omkommer i snitt 27 cyklister per år i trafiken.

Fler än 23 000 skadade cyklister söker varje år vård vid en akutmottagning. Mer än 80 procent av dem har råkat ut för en singelolycka. Av de övriga har runt hälften krockat med en annan cyklist.

Tillsammans med sina kollegor har Viveca Wallqvist, vid det statliga forskningsinstitutet Rise, utvecklat en mjuk asfalt gjord av gamla bildäck för gång- och cykelbanor. Hennes förslag är att göra själva asfalten mjukare så man landar på ett mer förlåtande underlag. Mjuk asfalt skulle rädda liv.

Det hävdar DN 20 mars.

Kulturorganets vattenkoll

Den här lilla bäcken i Skärlöv förekommer då och då på bloggen. Här stannar redaktionen ibland för att få en koll av vattenläget på Öland. Det ska påpekas att mätningen alltid är högst ovetenskaplig och extremt subjektiv.

Rekordlånga?

Dessa korvar ensilerad halm hittade jag utmed Fågelvägen på sydöstra Öland. De är mellan 60 och 80 meter långa. Säkert effektiva men de förskönar knappast det öländska landskapet.

Stå fast

Självhjälpslitteraturen flödar över världen. Mat- och baklitteraturen av teveigenkända jäser som dopade surbrödsdegar. Religiösa läror dyker upp och försvinner, nya tillkommer. Det gäller att tro, på vad är mindre viktigt. Gudar, stenar, träd, moln, allt går att tro på. Lyckade människors självbiografier går 13 på dussinet. Föreläsarsekten har växtvärk. Se på mig – vem kunde tro att det skulle bli en kändis av mig – en idiot, en missbrukare, en loser. Alla kan bli kloka, vackra, friska, bättre på allt. Det gäller bara att tro och hänga med och hela tiden vidareutbilda/vidareutveckla sig. Den som står still, den som bara har en partner och är nöjd med jobbet och livet i stort är en loser.

Vinnaren tror på alla nya trender, hälsokostråd, träningsfinesser, trosläror, vinklade och listigt inslagna politiska praliner. För många år sedan undersökte jag som reporter föreläsningsbranschen. Den gav ett skrämmande intryck, stenhårt styrd av yrkeskvinna med rostfritt stål i blicken.

– Vi ger folk vad folk vill höra, folk måste få drömma, var budskapet och Länsstyrelser och kommuner skickade medarbetare i tusental till den nya tidens tempel för enorma summor. Halleluja. Låtom oss utveckla oss. Tro på gud eller oss, men helst på oss. Är du inte med oss är du mot oss. Då är du en loser. Var positiv. Betala och utveckla dig!

Därför är det en njutning att för tredje gången läsa professor Svend Brinkmanns lilla bok Stå fast. I den bjuder han på en motbild till kravet på ständig utveckling.

Han skriver: ”_ _ _ Det verkar som om vi saknar riktning och därför springer omkring efter det senaste receptet på lycka, utveckling och framgång. Ur ett kollektivt perspektiv ser det närmast ut som ett kollektivt beroendetillstånd._ _ _ En armé av coacher, terapeuter, självutvecklingsexperter och positivitetskonsulter har uppstått som aktörer i den accelererande kulturen för att hjälpa oss med förändringen och omställningen _ _ _.

Svend Brinkmann menar att människan ska ha rötter i stället för fötter. Hans råd emanerar från de gamla stoikerna i antikens Grekland:

”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?)

Medan man i dag uppmanas att tänka i konstanta möjligheter, rekommenderar stoikerna att man känner till och gläds åt sina begränsningar.

Medan man i dag ska uttrycka sina känslor överallt, rekommenderar stoikerna att man lär sig att disciplinera och ibland hålla tillbaka sina känslor.

Medan döden i dag undviks som vore den ett tabu, rekommenderar stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla en tacksamhet över det liv man har.”

*****

Själv tänker jag varje dag på döden och jag rastar med förkärlek på kyrkogårdar, bara jag slipper prästerna, föreläsarna och de hårt uppdragna superoptimisterna, de som inte kan skriva en tanke eller ett ge råd utan minst tre utropstecken.

En bra början i konsten att Stå fast är kanske att inte använda utropstecken – och att tänka på döden varje dag – sin egen död.