Månadsarkiv: augusti 2021

I frisk vind

Bury Kocur IV anlöpte Grönhögens hamn klockan 16 i dag. Två skarvar formationsflög i välkomsthälsning.
Märkt

Dagen är grå, fotoversionen

Några foton till tidigare kåseri.

Flaggan ropar ÖPPET. Men mer stängt än så här kan inte Annys Fiske bli.
Under sommarens alla kyrko- och kyrkogårdsbesök har jag inte träffat en enda människa, trots massiv turism. Svenska kyrkan är stendöd som religion, endast skalet bär upp detta penningmässigt rika och märkliga storbolag, aktivt på börserna, ivrigt att skörda silverpenningar.
Grått i Grönhögen. Vi ser söderut över Gråsjön, även kallad Östersjön.
”Bubbe” kört bort en del av badbryggan i Grönhögen för vinterförvaring. – Allt går igen, säger han. Snart är det vår igen.

Märkt

Dagens Ölandsbild

Bete vid Gräsgårds fiskehamn.
Märkt

Dagen är grå

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.
Rå smakar luften,
grovt är vägens grus.
Här kan ej sol
förgylla, bortförklara.
Här ser du världen,
icke mörk, ej ljus.

Arne Nyman (död 1987)

Med denna svindlande vackra men enkla strof i minnet inleddes gårdagens femmilatur i ömsom regn, ömsom duggregn, då och då i skyfall. De korta raderna är en minimering av ett helt liv. Allt var inte ljus och värme, men allt var inte heller mörker och kyla. Så skönt med måttfulla konstnärer och författare, såna som undviker de värsta över- och undertonerna. Så tänkte jag och trampade iväg, väl medveten om att jag själv inte har lärt mig mycket under mitt långa liv. Jo, något lite har fastnat. En viktig insikt är att nästan aldrig använda utropstecken, att hålla sitt känsloliv något så när stabilt, att aldrig säga att något är fantastiskt eller otroligt… Men mer då? Är det allt jag lärt under 74 år?

Svaret är nog ja. Men dessa få saker jag lärt är jag säker på. De står jag för – åtminstone till stor del, åtminstone lite grand. Sen har jag lärt mig mycket som jag inte alls är säker på – ett öde jag nog delar med många. Författaren P. O. Enquist sa vid nåt tillfälle:
– Jag har skrivit mycket. Men jag har skrivit mycket skit.

Detta gäller nog många. Jag har bara orkat igenom en bok av Enquist, Ett annat liv. Den var å andra sidan så bra att jag genast läste om den.

Så mal tankarna när jag cyklar. Att cykla är att veva, veva, veva – att inse och bekänna monotonin, att inse livets tröghet, långsamhet, motstånd och ändlighet. Cykling och livet går ut på att orka. Den som inte orkar dukar under, på något sätt. Vissa orkar inte alls – och dör. Livet är hårt, lyder ett slitet begrepp. Slitet men sant. Veva på, grabben.

Frågan följde mig under hela turen. Vad har jag lärt mig? Jo, att Ctrl + A ger markering av allt i ett dokument. Jag har även lärt att man går på vägens eller cykelledens vänstra sida, men cyklar och kör bil på den högra. I programmet Indesign vet jag att Montera görs med Ctrl + D. Är detta nyttig kunskap? Jag vet inte. Vem kan svara på den frågan? Konstnären Erling Fredriksson sa i en film jag gjorde att allt är viktigt. Vem har kunskap för att säga att det är fel?

De sju kilometerna ned till väg 925 gick i grått. I ullgrått. I grågrått och vitgrått och svartgrått. Det regnade. Sommaren var ljusår bort. Sidvind. Att cykla är att veva, veva, stå ut. När jag var ung löpte jag mycket. Jag kunde löpa mil efter mil, helst i regn och jag blev aldrig trött. Så känner jag mig i dag på cykeln. Jag kan cykla hur långt som helst. Jag kan cykla till Borgholm, till Böda, till Röda havet, till Borneo eller Los Angeles. En härlig förljugen känsla.

På Torngårdsvägen regnade det. Jag mötte kvinna med mikroskopisk hund i band. Vovven sa vov. Kvinnan hälsade med handen och log. Det grå blev mindre grått. Jag tycker om folk som ler och hälsar. Under hela sommaren satt jag varannan dag i bilen utanför ICA i Grönhögen medan min fru handlade. Jag la märke till hur allvarliga och lidande nästan alla människor ser ut när de går in eller ut ur butiken. De lever, de har semester, de har råd att handla god mat men ser ut att vara på väg till sin egen avrättning. Mungiporna nedåt, rynkade pannor. Och så dessa gamnackar som stirrar ned i sina telefoner, de som varken hör eller ser nåt för allt godis de har i öronen och för ögonen. Livet i telefonen eller Livet i verkligheten? Jag föredrar det senare. Aldrig en smartphone till mig.

Men med vilken rätt har jag att döma? Ingen, förstås. Men jag tycker. Och jag tänker. Och jag dömer. Sådan är människan, inte bara jag. Kom inte och säg att du aldrig dömer. Då ljuger du.

Vid Seby läge smög fågelskådare med kikare omkring bland buskar och längs stränder. Alla hade hatt, nåt slags sporthatt. På väg ned mot bryggan gnagde frågorna igen: Vad har jag lärt mig under mitt liv och varför bär alla fågelskådare hatt?
Inga svar.

Jag stirrade ut över Gråsjön, även kallad Östersjön. Grå himmel, grått vatten, grå brygga. Men – grönt gräs. Tack regnet. Äntligen regn. Dag efter dag. Mer, tack. När jag var ung kunde jag springa hur många mil som helst i regn, nu kan jag cykla till tidens och världens ände, bara det regnar. Självbedrägeri är den lyckliges konst.

Öde i Gräsgårds fiskehamn. För bara nån dryg vecka sen var här packat med folk från Piteå, Vara, Sundbyberg, Oslo, Marseille, Östersund, Flen, Borråkra, Stavaröd, Båstad, Åbo, Aarhus, Porvoo, Karesuando, Leksvik, Paris. Alla hade tre ord på läpparna. Fish and chips. Var är de nu? Är paret från Stavaröd hemma i Stavaröd och handlar? Handlar hon medan han sitter och väntar i bilen? Ser han också att alla människor ser lidande ut, som om de är på väg mot avrättning? Såna frågor kunde jag inte undvika. Inte heller den om vad jag lärt mig under 74 år. Svaren blev pinsamt få.

På Annys Fiskes lilla bod lovade den i vinden vinkande flaggan: ÖPPET. Men det kunder inte bli mer stängt. Sånt är livet. Många löften, många besvikelser. Nu ökade regnet i intensitet. Tungt uppför den branta backen mot väg 925…

Under kafferasten vid den lilla minneslunden på Ås kyrkogård kom jag ihåg att jag lärt mig att tänka på döden varje dag. Här sitter jag ofta. Här är tyst. Det enda jag hör är regnet. – Tänk på att du är dödlig, viskade slaven i Caesars öra. Ostmacka. Varför sa slaven så? Gott kaffe. Varför viskade han så om och om igen. Mer kaffe, en macka till, paprika på osten. Stort och smått. Det regnar. Allt är grått. Har jag lärt mig så lite? Jo, en sak till minns jag att jag lärt: Att tidigare ASA i dag heter ISO och båda handlar om en films ljuskänslighet. Och Ceasar dog och slaven dog och ingen av dem lärde sig att tidigare ASA i dag heter ISO. Så kan de gå.

Det regnar ännu mer nu. Det blir grått till och med i luften, på himlen, i fjärran… Jag lägger märke till att det jag berättar för mig själv har gått från imperfekt till presens. Det var grått. Det är grått. Viss skillnad.

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.

Vägen ned mot Ottenby är seg. Kungens fula villa till vänster. Inspärrad. Minerad. Det fattas bara vakttorn med skyttar… Ja, så tänker jag när regnet nu väller ned och det känns tungt att veva, veva, veva… Kungen, ja. Han ser också allvarlig ut, men han har säkert anledning. Vem vill vara kung tusen år för sent? Livet är en saga och kungen har gyllene krona. Vem vill tro på prinsessor och troll och tronföljd när folkbildningen sägs ha ökat stort det senaste århundradet. Jag glömmer Svensk Damtidning. Eller förtränger jag den i allt det grå? Orkar jag inte se eländet när till och med kungen och guldet och prinsarna och tiarorna och paradkalescherna bara glänser i folkhemsgrått hur mycket Svensk Damtidning än förstör människors intellekt?

Så går tankarna vid Ottenby där kung Vasa anlade Kungsgården. Nu jagar Tjabo där. Varför jagar han? För att glömma att han är kung? För att livet är grått och ensligt och totalt meningslöst och det enda roliga är att köra bil på Öland?
Inga svar.

Motvind upp mot Grönhögen. Hård motvind. Och slagregn på det. Jag ser bara 50 meter. Vid en bil med franska flaggan på vindrutan står två män vid den kungliga muren och fotograferar. De vinkar uppmuntrande och skriker:
– Oka fartan!

Grönhögen. En märklig blandning av hårdjobbande infödingar och oceaner av vita högutbildade invandrare från Eken med framtiden bakom sig. Det meningslösa livet fyller de med stora utgifter för vagn med golfklubbor. Betalar man riktigt mycket får man egen golfbil med firmanamn på. Jag läste nånstans att det finns eldrivna golfbagar. En modell, Motocaddy, motorbromsar till och med i nedförsbackar. Den kan fjärrstyras och köras i nio olika hastigheter. Priset bara 16 000 kronor. Minns jag Tumba, han som redan 1970 sa att golf inte längre var en rikemanssport? Jo, visst minns jag Tumba. Jag intervjuade och skrev om honom. Men jag minns inte vad han sa. Lyckligtvis, kanske. Kanske tyvärr. Han kanske hade nåt stort att lära mig? Vad sa han, Tumba där hemma i baren i kåken i… Ja, var sjutton låg den? Jag minns inte. Och sanningen slår mig med den tunga drivern: Trots 74 fyllda har jag inte ens lärt mig var Tumba bodde.

Bubbe kommer åkande i ett gult maskineri med en stor grunka hängande under peken. Han stannar:
– Allt har ett slut, säger han. Det färdigbadat för i år.
– Men, säger jag.
– Så är det, säger Bubbe. Snart tar vi upp resten av bryggan.
– Hör du, säger jag. Från det ena till det andra… Vet du hur det går med Spiroline?
– Dom har börjat avveckla. Flyttar nog inom några år. Startar på nytt nån annanstans. Så är det. Omstart. Och snart är det vår igen. Då ska bryggan i – igen.

Allt går igen. Bubbe drar iväg. Jag hinner precis ta en bild. Bubbe har rätt. Allt går igen. Alla gör sitt. Vissa läser juridik eller målar porslin, andra läser Svensk Damtidning eller slår på en liten vit boll, försöker få den att krypa ned i ett litet hål långt långt bort. Golfspelaren slår på den lilla vita bollen tills han trillar död ned. Hon som läser Svensk Damtidning dör mitt i ett andetag på sidan 32 med rubriken ”Kungen kär igen”. I dag heter dö att man går bort. Slaven hade rätt. Insåg Ceasar det? Men det spelar ingen roll. Det kommer nya invandrare från Eken och slår på de vita bollarna och nya tanter med blått i håret som kommer att läsa Svensk Damtidning. Allt går igen och det regnar. Veva på, veva, veva.
Dagen är grå som dagar lätt kan vara.

Himlen gråter grått. Jag hör Bubbes stora maskin morra mellan husen runt Spiroline. När flyttar Spiroline? Varför blev ASA ISO? Vad sa Tumba, egentligen? Och var bodde karln?

Plötsligt händer det. Det grå splittras. Det grå övertrumfas. En blomstermatta i knallgult rullar ut sig från gamla Ytongfabriken ned mot hamnen. Allt är inte längre grått. Allt är inte förgäves. Veva, veva, veva har gett utdelning. Kungen och Tumba och kyrkorna och Svensk Damtidning och ASA och ISO och Ctrl + A är alla betydelselösa. Boss för vinden. Jag inser nu det viktigaste jag har lärt mig under mina 74 år:

Att aldrig använda utropstecken.

Märkt

Hur ska det gå?

Min fru och jag åt var sin caesarsallad. Ingenting för den riktigt hungriga, men vill man ha nåt snabbt och lätt är rätten ok. Mest sallad, några kycklingbitar, några ostbitar, krutonger och en liten påse sås.

För att ta sig in i rätten krävs sax och starka nypor. Först måste ett omslagsband klippas av. Därefter ska ett plastlock dras av. Då blottas en ny plastskål med ingredienserna. Man blandar och äter.

Efteråt blev vi förskräckta av det plasthav som tornade upp sig. Skålarna i hårdplast skulle säkert gå att använda hundra gånger, så även ingrediensskålarna. Resten är mjukplast. Notabelt är att även omslagsremsorna – som ska se ut som papper – är gjorda av plast.

Ska en enkel måltid för två resultera i dessa mängder plastsopor? Hur ska jordklotet hålla?

Märkt ,

16 dagar bildfrossa

Det blir flera bloggnyheter innan bloggen avslutas. Men bara en i taget. ”Aldrig två nyheter i samma inslag”, lärde jag mig som radioreporter.

Den första: Varje dag i september fram till bloggslut den 16:e visar jag ett eller flera foton som aldrig tidigare har visats. Sannolikt har jag inte ens sett dem själv; bildbanken är stor.

Bilderna är måhända i sig inget att yvas över, men de har något slags relation till mig. Jag minns kanske en spännande eller rolig människa, en märklig situation eller ett ovanlig landskap. Eftersom det finns lite bloggutrymme kvar visar jag dem i betydligt högre upplösning än jag brukar använda för bloggfoton.

Ett bildexempel kan vara detta från värmeböljan 2018, då runt 600 människor beräknas ha dött i Sverige på grund av hettan.

Vindsnurrorna i Kalmarsund monteras ned. En kylig bild men med spår av hettan i högra delen. Fotot är taget 18 juli med en fickkamera, Fuji X30. 100 ISO, 1/800 sekund, bländare 7,1.

Märkt ,

Hit och dit i Mörbylånga

I dag hojar vi i Mörbylånga efter mottot ”dit näsan pekar”. Kanske får du i den här filmen se saker som du inte visste om i den lilla byn, den långa badbryggan med rullstolsramp till exempel…

Märkt ,

Dyrt bli gammal i Mörbylånga kommun

Mörbylånga kommun uppvisar inga sympatiska prisskillnader mellan vanligt och särskilt boende att locka med i glassiga broschyrer.

I Mörbylånga kommun är den genomsnittliga boendekostnaden för en hyrd lägenhet 89 kronor per kvadratmeter och år. För ett särskilt boende är den genomsnittliga kostnaden 178 kronor – en skillnad på 99 procent. Det är alltså dubbelt så dyrt att bo i särskilt boende jämfört med en vanlig hyreslägenhet i Mörbylånga kommun.

Mörbylånga hamnar med denna skillnad på föga smickrande 33 plats i listan över landets 290 kommuner med största differenser mellan vanligt och särskilt boende. Största skillnaden uppvisar Storfors där prisskillnaden är hela 160 procent. Ska du bli gammal och sjuk hittar du minsta prisskillnaden i två kommuner, Emmaboda och Lessebo. Där diffar det ingenting; skillnaden mellan särskilt och vanligt boende är noll procent.

Vad gör – eventuellt – de lokala politikerna i denna fråga?

Källa: Tidningen Hem & hyra.

Märkt , , ,

Tio år får räcka

16 september fyller bloggen tio år. Då och där passar det bra att sätta punkt. Allt har ett slut. Men sannolikt startar jag ny blogg om nånting helt annat än livet på södra Öland. Kanske tar jag med mig valda delar av redaktionen till den nya bloggen. Den som lever får se…

Märkt , ,

Tidigare tam Tham slår nu på tamtamtrumman

Nu börjar till och med en och annan gammal betongsosse vakna upp ur nirvanan. Tidigare folkpartisten, senare sossen och utbildningsministern Carl Tham slår på tamtamtrumman i Aftonbladet i ett väckningsförsök av sina S-märkta kamrater, en sannolikt döfödd manöver.

Vad gör S till ”det bästa för Sverige”, Löfven? Varför är en svag socialdemokratisk regering bra för landet? Vad vill socialdemokratin utom att just regera? skriver han och fortsätter:

Se klart vad som hänt i Sverige under de senaste 20 åren. Två av landets främsta experter på socialförsäkringar och välfärd, professor Joakim Palme och generaldirektör Daniel Barr konstaterade i en artikel för ett antal månader sedan: ”Sverige är inte längre ett välfärdssamhälle”. Det var en hårdhänt utmaning för socialdemokratin, kan man tycka. Men från partiet och dess ledande företrädare hördes inte ett ljud. Ingen reaktion. Det är tystnadens närmast totalitära debattmetod som partiet lagt sig till med. Säger man inget har man ingenting sagt.

Tham avslutar sin debattartikel med en direkt uppmaning: Låt inte Löfvens regeringsmanövrar och ”det bästa-retoriken” fördunkla blicken och den politiska viljan.

Kanske dags för Tham att ånyo byta parti?

Allan von Kompost
redaktionschef

Märkt , , ,

En litterär heros gör entré

Vår högt älskade chefredaktör Sune Flisa ger nu ut sin självbiografi – den sjunde i ordningen. Den första kom redan 1964. Titeln är lika blygsam som Sune själv: Jag Sune Flisa – i ödmjukhetens tjänst.

Kulturorganet och Shimla News har som enda medier i världen fått ett förhandsexemplar av det uppbyggliga verket, och vi kan genast konstatera att den seriösa skaldekonsten nu går in i en ny era där mycket i vår larmande tid rannsakas och befrias ur sina gudsfrånvända bojor. I en tvåsidig recension i Shimla News skriver Sune Flisa själv:

Svenska Akademien torde i år ha historiens lättaste val av nobelpristagare, då Sune Flisa genom sin högintellektuella symbios med en desperat insikt om sakernas tillstånd i relation till sollygismens entreprenadering av moral, kärlek, väderlek, aktiekurser och kvinnoförtryck skildrar det som måste skildras, hur abominabelt det än kan tyckas i livets tumultartade salladsskål. Det världen nu skådar är en ny dimension av insiktens innersta gömmor dit bara några få virtuoser har tilldelats de litterära gudarnas allra heligaste passerkort. Dit går han, den oförfärade Sune Flisa med segrarens sabel höjd mot de saligas hemvist.

Kulturorganet kan bara instämma. Det sex kilo tunga mästerverket kan ses som en gåva från skyn. En handfull redan klassiska kapitel, av de 74, är exempelvis:

  • Jag, jag, jag, Sune Flisa
  • Jag, vinnaren
  • Jag avsätter Tjabo – med hjälp av Stefan Löfven (kapitlet är i dag inaktuellt på grund av att Stefan fegat ur).
  • Jag inför valkungarike i Sverige (se kapitlet ovan, Stefans fel).
  • Jag och mina beundrare
  • Jag och världens framtid

Boken kommer naturligtvis att recenseras även här på kulturorganet. Lotten har givit uppdraget till reportern och tidigare MMA-vraket Ingvar Charm-Knubbendorph, som med stor iver har kastat sig över boken i tron att den var nästa motståndare i ringen. Men uppe på nio vänder han nu blad på blad och låter hälsa att boken är den bästa han hittills läst (de tre volymer han har läst är Nalle på nya äventyr, Lille Sluggo börjar skolan och Nisse Kanin går vilse).

Allan von Kompost
redaktionschef

PS. En intressant metod för att sprida god litteratur engagerar Sune just nu. Tillsammans med Svensk Biblioteksförening för han intensiva överläggningar med Försvarsmakten i hopp om att kunna luftlandsätta boken från flygvapnets Herculesplan – så snart dessa genomfört sina uppdrag i Afghanistan.
– Södra Öland måste befrias och jag räknar med att medelst färgglada fallskärmar med texten ”För Sune i tiden” kunna dumpa flera tusen ex över denna litterärt svältfödda landsdel, säger Sune Flisa i Shimla News.

Märkt , , ,

Samling vid köttkvarnen

Sossarnas hemlighetsmakeri om vem som ska efterträda Stefan Löfven är lika anakronistiskt som katolska kyrkans val av påve. När slingrar sig den vita röken upp från kaminen i Socialdemokraternas partihögkvarter vid Sveavägen 68?

Partiets val av ny ordförande måste bli öppnare, menar många. Men Anders Rönmark, Tidningen Ångermanland, tror inte på en förändring:

”Öppen process? Kom igen nu. Ingen mår bra av att veta hur korvar eller överenskommelser mellan partidistrikt görs.”

Märkt , ,

Många ord men inget svar

Trafikverket svarar nu på Sune Flisas fråga om saknaden av skyddsräcken på delar av cykelleden ”Fyr till Grönhögen”. Sune Flisa oroar sig för bilisternas säkerhet på cykelleden. Mejlet möts av många vackra till synes helt obefogade ord om ditten och datten men inte ett enda om skyddsräcken eller bilistomsorg.

Du läser Sunes mejl här.

Tilläggas skall att infrastrukturminister Tomas Eneroth ännu inte har besvarat mejlet till honom

Märkt , , ,

LEDARE: Duglig men chanslös

Politik är det möjligas konst. Men den är ofta omöjlig att förstå. Som nu då massor av ledarskribenter, sossar och diverse makthavare – med automatik! – skriker efter Magdalena Andersson som ny partiledare och statsminister när Stefan Löfven tackar för sig. Det är sannolikt inga större fel på hennes kunskaper eller ambitioner men hon saknar det i dag allra viktigaste för en politiker vars parti ska gå framåt och inte fortsätta med full fart bakåt: karisma.

Man kan inte som hon se förorättad ut och rodna av ilska eller blygsel i tevedebatter. Det går inte i dag, tycka vad man vill. Stefan Löfven kunde åtminstone se ut som han trodde på det han sa, även om det sällan stämde.

Tiderna förändras och vi med dem. Minns presidentvalet i USA 2008. Inför det sökte demokraterna efter den stjärna som ingen såg. Men så kom tipset om en viss Barack Obama, nästan okänd. Med stil, humor och trovärdighet banade han snabbt väg för sin egen framgång mot två presidentperioder 2009-2017. Barack hade och har den karisma som ett parti behöver för att nå det så kallade ”folket”. Den saknar Magdalena Andersson. Hon är helt enkelt trist.

Det är hårda papper. I dag måste man leta efter andra kvaliteter än för bara 20 år sedan. Och att bara välja en kvinna för att hon är kvinna kan bli dödsstöten för partiet. Minns Mona Sahlin och inse faran. Väljer partiet Magdalena Andersson som ledare blir partiet ett oppositionsparti för lång tid framöver.

Sune Flisa
chefredaktör

Märkt

Axplock ur tillvarons virvelvind…

Gammelmedierna har det inte lätt. Vi prenumerar på två: Svenska Dagbladet och Barometern. SvD är inte så svulstig och självgod som DN, sporttidningen Barran är en trist historia, förutsägbar, många gånger pretto. Men sen Östra Småland – ”slarvig men charmig” – gick i putten finns inget annat lokalt val på papper. Nackdelen med papperstidningar, den enda! – är att nån måste bära ut dem. Detta jobb klickar alltför ofta. Jag läser på nätet att vissa säger upp sina prenumerationer på grund av dessa missar. Som tidigare brevbärare har jag all förståelse för svårigheter att lägga rätt tidning i rätt låda när all info saknas. På vissa lådor står inget namn, inget nummer, inte ett ord. Prenumeranterna utgår alltså från att post- och tidningsutdelare ska vara synska. De med postlådor utan information som inte får tidning eller post tycker jag inte synd om. Men hur kan man missa vår? Vi har stor skylt med texten ”Svenska Dagladet, Barometern”. Ändå klickar det. Nu har jag satt ny info högst upp på lådan, se bild. Klickar det fortsättningsvis måste både optiker och polis kopplas in.

Nå väl. När vi inte får lördags-SvD får vi nöja oss med bleka Barran. Men på måndag kommer tre SvD – för lördag, söndag, måndag med kulturbilaga, mat-och-resor-bilaga, ekonomibilaga. Plus Barran. Det gör ungefär fem tegelstensromaner text att smälla i sig på en dag. Tungt för hjärnan, tröttsamt för ögonen. Efter skumning av samtliga sidor har jag antecknat några iögonenfallande eller spännande meningar. Håll till godo.

I dagens Barometern:
”Stefan har gjort ett fantastiskt arbete som partiordförande och som Sveriges statsminister. Han har hanterat väldig stora utmaningar i Sverige på ett fantastiskt bra sätt.”
Så FANTASTISKT skittrist uttrycker sig Anders Henriksson, ordförande för Socialdemokraterna i Kalmar län. Man kunde lika gärna bett om ett omdöme av en väldresserad papegoja.

Björn Ranelid är ärlig, han säger att han inte räds att bli brunsmetad:
”Skulle du vilja stänga landets gränser helt och hållet? frågar SvD.
– Nej, eller, ja… _ _ _ Det här med att kvinnor ska följa männens lag, det har man inte velat peta i. Då ska man våga gå in och säga ”så gör vi inte i Sverige”, svarar Ranelid.

Kanske sant om olika mer eller mindre tydliga kulturmaffior. Björn Ranelid i SvD:
– Jag har inte Khemeris, Sem-Sandbergs eller Pleijels bundsförvanter i ryggen. De nämnda författarna behöver aldrig framhålla sina meriter åt dem, ty det gör deras allierade. Jag har inga sådana i offentligheten.

Björn Ranelid är storproducent av pratminus. Om det Piratenpris han ännu inte har fått säger han:
– Jag skulle ha haft det priset tolv år i sträck. Ingen är mer meriterad. Den reklamen jag har gjort för Kivik är värd 40 miljoner kronor.

Skrämmande ingress i SvD:_ _ _ Totalt finns över 250 öppna utredningar om misstänkta mord bara i Stockholm.

En effektfull inledning av ledare i SvD, Tove Lifvendahl:
Om det bara hade gått att styra ett land med välvilliga ord, hade Sverige under Stefan Löfvens tid vid makten varit världens bästa land. Men under hans tid som statsminister har mycket i Sverige gått åt fel håll.

Träffsäker rubrik i SvD, krönika av Lotta Lundberg:
Twitter är som Ring P1 – utan alkolås

Träffsäkert i SvD om religion i Mattias Svenssons recension av boken Drunk – how we sipped, danced and stumbled our way to civilization:
Man underkastar sig en massa regler, fastar, kapar förhuden och bygger kostsamma, gigantiska monument.

Tankeväckande inledning av Patrik Oksanens ledare i lördagens SvD om litauernas kamp för sanktioner mot Ryssland och Belarus:
Den som letar efter den unika kombinationen av mod, moralisk ryggrad och demokratisk kompass i världspolitiken får åka till Vilnius. Litauerna gör just nu det som Washington, Bryssel, Berlin, London, Paris och Stockholm inte riktigt förmår.

Ja, världen är full av ord, av åsikter, av hat och kärlek. Tack vare tidningar förstår vi lite mer av den komplexa tillvaro vi struttar omkring i. Tack, gammelpressen!

Märkt , , , ,

Igen!

Sommaren är inte slut. Den är bara lite temporärt skröplig. Som optimist och beundrare av sommarblommor, annueller, har jag testat att få blomsommar på nytt. De 30-40 centimeter höga plantorna av blålucern och honungsfacelia är sådda 1 augusti. Jag räknar med blomning första veckan i september. Enligt meteorologerna börjar hösten på södra Öland först 10 oktober. Sommar, sommar, sommar!
Märkt , ,

Räddaren i nöden

Ibland finns bara en möjlighet att fånga ett motiv med bra teknisk kvalitet: blixten. Bilden nedan av en ljusstake i Ås kyrka är ett sånt exempel. Kyrkans solbelysta yttervägg – som vi ser genom fönstret – är kanske 20 bländarsteg ljusare än det lilla mörka rum ljusstaken står i. Ingen kamera ”orkar” skildra såna enorma kontraster. Men med min lilla popupblixt gick det vägen i .RAW-format och med en del bildbehandlingsjobb. I .JPG hade resultatet blivit sämre.

Ljusbeskrivningen hade blivit ännu bättre om jag kunnat slå en indirekt blixt i exempelvis taket. Den hade eliminerat slagskuggorna bakom ljusstaken. Men ibland går inte det att göra det bästa. Då gör man det gamla vanliga: Man tager vad man haver och gör det näst bästa.

Överexponeringen i bildens vänsterkant skapar en naturlig ram. Det mörkare partiet i bildens högerkant får vara som det är. Det ger också en viss inramningseffekt. En ram har in mina ögon ingen annan uppgift än att leda blicken in mot det – eventuellt – viktiga.
Märkt , ,

Start för två filmer

Kyrkan i Mörbylånga blir startplats i två kommande videor. En där vi cyklar runt i byns city, en när vi hojar från kyrkan till Södra Möckleby.
Märkt ,

Sorry, Stefan

Att Stefan skulle ta mina krav på honom så hårt att han inte längre pallar var sannerligen inte min mening. Jag utgick från att han har samma guts som jag. Men icke. Nu kastar han in handduken – och kanske följer partibok och partinål med när väl valet är undanstökat och betonggänget går i opposition.

Värre än en statsministeravgång är att Stefan genom sin debarkering sabbar ett av kapitlen i min sjunde självbiografi som släpps i morgon. Att kassera en miljon exemplar, skriva om och trycka upp på nytt har inte ens jag glöd eller deg till. Men det är smällar man får ta.

Stefan! En mening är för evigt knuten till ditt namn när nu historieböckerna åter skall fyllas på: Vi såg det inte komma.

Det var synd, ity alla andra såg det.

Sune Flisa
chefredaktör

Märkt ,

Stort intresse för fotboll, pumpor, perenner

När jag cyklade förbi Alunvallen i dag pågick fortfarande Degis match mot Örsjö IF. Senare läser jag att resultatet blev 0-4.
Under de senaste dagarna har kunderna ofta bildat kö vid ”pumpen” och Albrunna Perenner.

Märkt , ,

Erling Fredriksson i Ateljé Slagerstad

Konstnären och författaren Erling Fredriksson är nästa personlighet i Ölandskanalen – kanalen med öländska företagare. Klicka igång honom genom att klicka på pilen i bilden ovan – eller bättre, genom att klicka på Youtubeikonen nederst till vänster.

Övriga videor i Ölandskanalen hittar du här.

Ateljé Slagerstad kommer du till här.

Märkt , ,

”Vara”

Skylt vid Seby läge.
Märkt , ,

Dagens Ölandsbild

Bryggan i Risingehamn.
Märkt

Löfvens hittills största misstag

Försändelsen som skolungdomar i framtiden kommer att kunna läsa på Historiska museet med den förklarande texten: ”Det brev som blev inledningen till nationens totala förfall”.

Vår statsminister Stefan Löfven inser inte sitt och nationens bästa. Han har fattat ett katastrofalt beslut: Att tacka nej till mitt förslag om hur vi tillsammans skulle kasta kungahuset in i den skräpkammare där det hör hemma. Nu får vi ytterligare en tid leva med ett hov som endast vänder blad och visar upp sina lyxåk och avelsprodukter för Svensk Damtidning och andra organ för mänsklighetens utplånande.

Hur lång tid det kommer att ta innan mina – förhoppningsfullt – nya krafttag får effekt är svårt att uppskatta. Jag har hemliga kontakter med såväl vår högsta militära ledning som med EU och Nato. Om processen tenderar att gå i stå måste kanske ”hådare tag” anammas – även om vi i det längsta vill arbeta med förhandlingsmodellen, också benämnd ”Stefans väg mot landets undergång”, alltså den som ger alla lite rätt men mycket fel och som för länge sen fått ”den fräscha pastejen att gå i sten” (Jesaja 3:32).

I sitt svarsbrev vägrar Stefan att ta emot den ståtliga summa kosing som han och frugan skulle ha använt till inköp av naopleonbakelser i ett fåfängt försök att för en liten stund undkomma landets lugubra förnedring. Men nu är det sista hivet med länspumpen taget, nu tar oceanens makter över om inte mina ändliga krafter räcker för att räta upp det fartyg som länge sänt SOS-signaler och nu ligger med plimsollmärket långt under vattenytan.

Det iskalla bemötande jag bemöts med från statsministerns sida stärker min vilja att göra rätt. Tjabo sitter kvar ytterligare en tid, men jag är övertygad om att jag snart kan trycka på avfyringsknappen till slutsegerns euforifyrverkeri som kommer att kunna avnjutas på hela Öland. Mina rådgivare inom Nato och EU är överens med mig om att Tjabos tid trots denna temporära motgång är kortkort, nästan kortkortkort. Jag ber därför rikets befolkning om tålamod. Ni har lidit svårt, men sanningens minut närmar sig ”med det sanningsälskande ljusets gudomliga hastighet” (fjärde Mosebok 8:32).

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Märkt , , , , ,

Varför bildbehandla?

I dag knäpper vi alla hej vilt med mobiltelefonens kamera. Många tycker bilderna blir bra. Och det kan så vara. Men en mänsklig drift är att göra bra bättre. Din mobilkamera ljuger som en häst travar. Med en massa inbyggda parametrar totar den ihop en bild som ska se så bra ut som möjligt. Men är den sann? Det kan bara du svara på.

Jag påstår att alla kameror ljuger – på olika sätt. Det kan därför vara lärorikt att fotografera i .RAW-format då och då för att själv försöka hitta ”den sanna bilden”. En bild i .RAW är helt obearbetad av kameran; den är så naken den kan bli. I ett bildbehandlingsprogram är det du som får klä bilden i de sanna kläderna. Ett spännande jobb. Och lärorikt.

Bilden nedan tog jag häromdagen. Jag vet inte ens varför jag tog den. Den ger ett bra utgångsläge. Bilden är ett slentrianmässigt knäpp, som i sig är ganska knäppt. Motivet är några ankare under en skylt i Skärlövs hamn. Stark eftermiddagssol lyser från höger. Hela hamnen badar i sommarstämning. Det är 23 grader varmt. Vad säger originalbilden, överst?

Jo, originalet berättar ingenting om sommar. Allt är kallt skildrat, en blå kall ton dominerar, bilden är överexponerad, sned. Totalkänslan är noll. Det kan lika gärna vara kall november som varm augusti.

Originalbilden i .RAW-format. Hade jag i stället fotograferat i .JPG hade kameran genast lagt sig i fotots utseende och trollat enligt kamerans inbyggda parametrar. Den versionen hade sannolikt blivit bättre än denna .RAW-version, men mycket svårare att bildbehandla.

Efter nödvändig beskärning har jag mättat färgerna, höjt kontrasten, minskat exponeringen och finjusterat solens värmande effekter i det rostiga järnet. Svag skärpa tillsatt, endast på ankarna. Resultatet är i mina ögon ”sant”. Så såg det ut. Och det fina i kråksången är att endast jag kan påstå detta.

Bildbehandlad version.
Märkt ,

Stimsimning

Ibland kan till och med kommunen skoja till det lite. Skylt i Seby läge.
Märkt , ,

Fimpa ett kommunalråd, banta KF!

Minska antalet ledamöter i fullmäktige och plocka bort ett av de tre kommunalråden. Det föreslår Carl Dahlin och Pär Palmgren, Moderaterna. Interpellationen är sund. Förslagsställarna tror att effekten blir lägre kostnader och ”ett spänstigare forum”. Det skriver Barran i dag.

Visst skulle kostnaderna minska men att hoppas på spänst i detta sammanhang är överoptimistiskt, för att inte säga absurt. Vem som helst kan se på videorna från fullmäktige att runt hälften av ledamöterna inte ska sitta där. Debattlusten och förslagsivern är låg, och 49 politiker i lilla Mörbylånga kommun känns som ett fotbollslag med 23 spelare på planen.

Kulturorganet har inga synpunkter på politikernas löner, men vi instämmer i kraven på bantning. Radera de låg- och inaktiva! 25 ledamöter räcker gott i vår kommunen.

Du som eventuellt tror på möjligheterna till en sån här uppfriskande sållning bör ligga extremt lågt. Den blir aldrig verklighet. Man sågar inte av den gren man sitter på.

Allan von Kompost
redaktionschef

Fakta: Kommunalrådet tillika ordföranden i kommunstyrelsen har en lön på 754 920 kronor om året. Förste vice ordförande tillika kommunalråd får ihop 566 190 kronor om året.

Märkt ,

Spänningen stiger…

Vad ska byggas eller göras på det stora renschaktade fältet strax söder om Gräsgård? Spekulationerna tilltar i styrka, gissningarna är många.

Kulturorganet tippar vilt: En ersättningsarena för Guldfågeln, en friidrottsanläggning med nio fullängds 400-metersbanor. Ett fängelse större än det i Kumla. Kanske en nödlandningsplats för Gripenkärror på väg hem från koll av ryssen över Östersjön? Ett magnifikt muséum över cykelledsfiaskot ”Fyr till Grönhögen” är också tänkbart, liksom ett upplevelsebadhus med fem tävlingsbassänger mellan 100 och 25 meters längd samt en äventyrspool med levande krokodiler, miniubåtar, rutschkana och eldriven färja.

Enorma mängder jord från västra sidan av väg 925 ligger nu på östra sidan.
150 x 150 meter åker är renrakad. Varför och till vad tror du? Vid horisonten, långt till höger om mitten av bilden, ser du Eketorp borgs tinnar bland träden.
Märkt ,