Månadsarkiv: augusti 2021

I frisk vind

Bury Kocur IV anlöpte Grönhögens hamn klockan 16 i dag. Två skarvar formationsflög i välkomsthälsning.
Märkt

Dagen är grå, fotoversionen

Några foton till tidigare kåseri.

Flaggan ropar ÖPPET. Men mer stängt än så här kan inte Annys Fiske bli.
Under sommarens alla kyrko- och kyrkogårdsbesök har jag inte träffat en enda människa, trots massiv turism. Svenska kyrkan är stendöd som religion, endast skalet bär upp detta penningmässigt rika och märkliga storbolag, aktivt på börserna, ivrigt att skörda silverpenningar.
Grått i Grönhögen. Vi ser söderut över Gråsjön, även kallad Östersjön.
”Bubbe” kört bort en del av badbryggan i Grönhögen för vinterförvaring. – Allt går igen, säger han. Snart är det vår igen.

Märkt

Dagens Ölandsbild

Bete vid Gräsgårds fiskehamn.
Märkt

Dagen är grå

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.
Rå smakar luften,
grovt är vägens grus.
Här kan ej sol
förgylla, bortförklara.
Här ser du världen,
icke mörk, ej ljus.

Arne Nyman (död 1987)

Med denna svindlande vackra men enkla strof i minnet inleddes gårdagens femmilatur i ömsom regn, ömsom duggregn, då och då i skyfall. De korta raderna är en minimering av ett helt liv. Allt var inte ljus och värme, men allt var inte heller mörker och kyla. Så skönt med måttfulla konstnärer och författare, såna som undviker de värsta över- och undertonerna. Så tänkte jag och trampade iväg, väl medveten om att jag själv inte har lärt mig mycket under mitt långa liv. Jo, något lite har fastnat. En viktig insikt är att nästan aldrig använda utropstecken, att hålla sitt känsloliv något så när stabilt, att aldrig säga att något är fantastiskt eller otroligt… Men mer då? Är det allt jag lärt under 74 år?

Svaret är nog ja. Men dessa få saker jag lärt är jag säker på. De står jag för – åtminstone till stor del, åtminstone lite grand. Sen har jag lärt mig mycket som jag inte alls är säker på – ett öde jag nog delar med många. Författaren P. O. Enquist sa vid nåt tillfälle:
– Jag har skrivit mycket. Men jag har skrivit mycket skit.

Detta gäller nog många. Jag har bara orkat igenom en bok av Enquist, Ett annat liv. Den var å andra sidan så bra att jag genast läste om den.

Så mal tankarna när jag cyklar. Att cykla är att veva, veva, veva – att inse och bekänna monotonin, att inse livets tröghet, långsamhet, motstånd och ändlighet. Cykling och livet går ut på att orka. Den som inte orkar dukar under, på något sätt. Vissa orkar inte alls – och dör. Livet är hårt, lyder ett slitet begrepp. Slitet men sant. Veva på, grabben.

Frågan följde mig under hela turen. Vad har jag lärt mig? Jo, att Ctrl + A ger markering av allt i ett dokument. Jag har även lärt att man går på vägens eller cykelledens vänstra sida, men cyklar och kör bil på den högra. I programmet Indesign vet jag att Montera görs med Ctrl + D. Är detta nyttig kunskap? Jag vet inte. Vem kan svara på den frågan? Konstnären Erling Fredriksson sa i en film jag gjorde att allt är viktigt. Vem har kunskap för att säga att det är fel?

De sju kilometerna ned till väg 925 gick i grått. I ullgrått. I grågrått och vitgrått och svartgrått. Det regnade. Sommaren var ljusår bort. Sidvind. Att cykla är att veva, veva, stå ut. När jag var ung löpte jag mycket. Jag kunde löpa mil efter mil, helst i regn och jag blev aldrig trött. Så känner jag mig i dag på cykeln. Jag kan cykla hur långt som helst. Jag kan cykla till Borgholm, till Böda, till Röda havet, till Borneo eller Los Angeles. En härlig förljugen känsla.

På Torngårdsvägen regnade det. Jag mötte kvinna med mikroskopisk hund i band. Vovven sa vov. Kvinnan hälsade med handen och log. Det grå blev mindre grått. Jag tycker om folk som ler och hälsar. Under hela sommaren satt jag varannan dag i bilen utanför ICA i Grönhögen medan min fru handlade. Jag la märke till hur allvarliga och lidande nästan alla människor ser ut när de går in eller ut ur butiken. De lever, de har semester, de har råd att handla god mat men ser ut att vara på väg till sin egen avrättning. Mungiporna nedåt, rynkade pannor. Och så dessa gamnackar som stirrar ned i sina telefoner, de som varken hör eller ser nåt för allt godis de har i öronen och för ögonen. Livet i telefonen eller Livet i verkligheten? Jag föredrar det senare. Aldrig en smartphone till mig.

Men med vilken rätt har jag att döma? Ingen, förstås. Men jag tycker. Och jag tänker. Och jag dömer. Sådan är människan, inte bara jag. Kom inte och säg att du aldrig dömer. Då ljuger du.

Vid Seby läge smög fågelskådare med kikare omkring bland buskar och längs stränder. Alla hade hatt, nåt slags sporthatt. På väg ned mot bryggan gnagde frågorna igen: Vad har jag lärt mig under mitt liv och varför bär alla fågelskådare hatt?
Inga svar.

Jag stirrade ut över Gråsjön, även kallad Östersjön. Grå himmel, grått vatten, grå brygga. Men – grönt gräs. Tack regnet. Äntligen regn. Dag efter dag. Mer, tack. När jag var ung kunde jag springa hur många mil som helst i regn, nu kan jag cykla till tidens och världens ände, bara det regnar. Självbedrägeri är den lyckliges konst.

Öde i Gräsgårds fiskehamn. För bara nån dryg vecka sen var här packat med folk från Piteå, Vara, Sundbyberg, Oslo, Marseille, Östersund, Flen, Borråkra, Stavaröd, Båstad, Åbo, Aarhus, Porvoo, Karesuando, Leksvik, Paris. Alla hade tre ord på läpparna. Fish and chips. Var är de nu? Är paret från Stavaröd hemma i Stavaröd och handlar? Handlar hon medan han sitter och väntar i bilen? Ser han också att alla människor ser lidande ut, som om de är på väg mot avrättning? Såna frågor kunde jag inte undvika. Inte heller den om vad jag lärt mig under 74 år. Svaren blev pinsamt få.

På Annys Fiskes lilla bod lovade den i vinden vinkande flaggan: ÖPPET. Men det kunder inte bli mer stängt. Sånt är livet. Många löften, många besvikelser. Nu ökade regnet i intensitet. Tungt uppför den branta backen mot väg 925…

Under kafferasten vid den lilla minneslunden på Ås kyrkogård kom jag ihåg att jag lärt mig att tänka på döden varje dag. Här sitter jag ofta. Här är tyst. Det enda jag hör är regnet. – Tänk på att du är dödlig, viskade slaven i Caesars öra. Ostmacka. Varför sa slaven så? Gott kaffe. Varför viskade han så om och om igen. Mer kaffe, en macka till, paprika på osten. Stort och smått. Det regnar. Allt är grått. Har jag lärt mig så lite? Jo, en sak till minns jag att jag lärt: Att tidigare ASA i dag heter ISO och båda handlar om en films ljuskänslighet. Och Ceasar dog och slaven dog och ingen av dem lärde sig att tidigare ASA i dag heter ISO. Så kan de gå.

Det regnar ännu mer nu. Det blir grått till och med i luften, på himlen, i fjärran… Jag lägger märke till att det jag berättar för mig själv har gått från imperfekt till presens. Det var grått. Det är grått. Viss skillnad.

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.

Vägen ned mot Ottenby är seg. Kungens fula villa till vänster. Inspärrad. Minerad. Det fattas bara vakttorn med skyttar… Ja, så tänker jag när regnet nu väller ned och det känns tungt att veva, veva, veva… Kungen, ja. Han ser också allvarlig ut, men han har säkert anledning. Vem vill vara kung tusen år för sent? Livet är en saga och kungen har gyllene krona. Vem vill tro på prinsessor och troll och tronföljd när folkbildningen sägs ha ökat stort det senaste århundradet. Jag glömmer Svensk Damtidning. Eller förtränger jag den i allt det grå? Orkar jag inte se eländet när till och med kungen och guldet och prinsarna och tiarorna och paradkalescherna bara glänser i folkhemsgrått hur mycket Svensk Damtidning än förstör människors intellekt?

Så går tankarna vid Ottenby där kung Vasa anlade Kungsgården. Nu jagar Tjabo där. Varför jagar han? För att glömma att han är kung? För att livet är grått och ensligt och totalt meningslöst och det enda roliga är att köra bil på Öland?
Inga svar.

Motvind upp mot Grönhögen. Hård motvind. Och slagregn på det. Jag ser bara 50 meter. Vid en bil med franska flaggan på vindrutan står två män vid den kungliga muren och fotograferar. De vinkar uppmuntrande och skriker:
– Oka fartan!

Grönhögen. En märklig blandning av hårdjobbande infödingar och oceaner av vita högutbildade invandrare från Eken med framtiden bakom sig. Det meningslösa livet fyller de med stora utgifter för vagn med golfklubbor. Betalar man riktigt mycket får man egen golfbil med firmanamn på. Jag läste nånstans att det finns eldrivna golfbagar. En modell, Motocaddy, motorbromsar till och med i nedförsbackar. Den kan fjärrstyras och köras i nio olika hastigheter. Priset bara 16 000 kronor. Minns jag Tumba, han som redan 1970 sa att golf inte längre var en rikemanssport? Jo, visst minns jag Tumba. Jag intervjuade och skrev om honom. Men jag minns inte vad han sa. Lyckligtvis, kanske. Kanske tyvärr. Han kanske hade nåt stort att lära mig? Vad sa han, Tumba där hemma i baren i kåken i… Ja, var sjutton låg den? Jag minns inte. Och sanningen slår mig med den tunga drivern: Trots 74 fyllda har jag inte ens lärt mig var Tumba bodde.

Bubbe kommer åkande i ett gult maskineri med en stor grunka hängande under peken. Han stannar:
– Allt har ett slut, säger han. Det färdigbadat för i år.
– Men, säger jag.
– Så är det, säger Bubbe. Snart tar vi upp resten av bryggan.
– Hör du, säger jag. Från det ena till det andra… Vet du hur det går med Spiroline?
– Dom har börjat avveckla. Flyttar nog inom några år. Startar på nytt nån annanstans. Så är det. Omstart. Och snart är det vår igen. Då ska bryggan i – igen.

Allt går igen. Bubbe drar iväg. Jag hinner precis ta en bild. Bubbe har rätt. Allt går igen. Alla gör sitt. Vissa läser juridik eller målar porslin, andra läser Svensk Damtidning eller slår på en liten vit boll, försöker få den att krypa ned i ett litet hål långt långt bort. Golfspelaren slår på den lilla vita bollen tills han trillar död ned. Hon som läser Svensk Damtidning dör mitt i ett andetag på sidan 32 med rubriken ”Kungen kär igen”. I dag heter dö att man går bort. Slaven hade rätt. Insåg Ceasar det? Men det spelar ingen roll. Det kommer nya invandrare från Eken och slår på de vita bollarna och nya tanter med blått i håret som kommer att läsa Svensk Damtidning. Allt går igen och det regnar. Veva på, veva, veva.
Dagen är grå som dagar lätt kan vara.

Himlen gråter grått. Jag hör Bubbes stora maskin morra mellan husen runt Spiroline. När flyttar Spiroline? Varför blev ASA ISO? Vad sa Tumba, egentligen? Och var bodde karln?

Plötsligt händer det. Det grå splittras. Det grå övertrumfas. En blomstermatta i knallgult rullar ut sig från gamla Ytongfabriken ned mot hamnen. Allt är inte längre grått. Allt är inte förgäves. Veva, veva, veva har gett utdelning. Kungen och Tumba och kyrkorna och Svensk Damtidning och ASA och ISO och Ctrl + A är alla betydelselösa. Boss för vinden. Jag inser nu det viktigaste jag har lärt mig under mina 74 år:

Att aldrig använda utropstecken.

Märkt

Hur ska det gå?

Min fru och jag åt var sin caesarsallad. Ingenting för den riktigt hungriga, men vill man ha nåt snabbt och lätt är rätten ok. Mest sallad, några kycklingbitar, några ostbitar, krutonger och en liten påse sås.

För att ta sig in i rätten krävs sax och starka nypor. Först måste ett omslagsband klippas av. Därefter ska ett plastlock dras av. Då blottas en ny plastskål med ingredienserna. Man blandar och äter.

Efteråt blev vi förskräckta av det plasthav som tornade upp sig. Skålarna i hårdplast skulle säkert gå att använda hundra gånger, så även ingrediensskålarna. Resten är mjukplast. Notabelt är att även omslagsremsorna – som ska se ut som papper – är gjorda av plast.

Ska en enkel måltid för två resultera i dessa mängder plastsopor? Hur ska jordklotet hålla?

Märkt ,

16 dagar bildfrossa

Det blir flera bloggnyheter innan bloggen avslutas. Men bara en i taget. ”Aldrig två nyheter i samma inslag”, lärde jag mig som radioreporter.

Den första: Varje dag i september fram till bloggslut den 16:e visar jag ett eller flera foton som aldrig tidigare har visats. Sannolikt har jag inte ens sett dem själv; bildbanken är stor.

Bilderna är måhända i sig inget att yvas över, men de har något slags relation till mig. Jag minns kanske en spännande eller rolig människa, en märklig situation eller ett ovanlig landskap. Eftersom det finns lite bloggutrymme kvar visar jag dem i betydligt högre upplösning än jag brukar använda för bloggfoton.

Ett bildexempel kan vara detta från värmeböljan 2018, då runt 600 människor beräknas ha dött i Sverige på grund av hettan.

Vindsnurrorna i Kalmarsund monteras ned. En kylig bild men med spår av hettan i högra delen. Fotot är taget 18 juli med en fickkamera, Fuji X30. 100 ISO, 1/800 sekund, bländare 7,1.

Märkt ,

Hit och dit i Mörbylånga

I dag hojar vi i Mörbylånga efter mottot ”dit näsan pekar”. Kanske får du i den här filmen se saker som du inte visste om i den lilla byn, den långa badbryggan med rullstolsramp till exempel…

Märkt ,

Dyrt bli gammal i Mörbylånga kommun

Mörbylånga kommun uppvisar inga sympatiska prisskillnader mellan vanligt och särskilt boende att locka med i glassiga broschyrer.

I Mörbylånga kommun är den genomsnittliga boendekostnaden för en hyrd lägenhet 89 kronor per kvadratmeter och år. För ett särskilt boende är den genomsnittliga kostnaden 178 kronor – en skillnad på 99 procent. Det är alltså dubbelt så dyrt att bo i särskilt boende jämfört med en vanlig hyreslägenhet i Mörbylånga kommun.

Mörbylånga hamnar med denna skillnad på föga smickrande 33 plats i listan över landets 290 kommuner med största differenser mellan vanligt och särskilt boende. Största skillnaden uppvisar Storfors där prisskillnaden är hela 160 procent. Ska du bli gammal och sjuk hittar du minsta prisskillnaden i två kommuner, Emmaboda och Lessebo. Där diffar det ingenting; skillnaden mellan särskilt och vanligt boende är noll procent.

Vad gör – eventuellt – de lokala politikerna i denna fråga?

Källa: Tidningen Hem & hyra.

Märkt , , ,

Tio år får räcka

16 september fyller bloggen tio år. Då och där passar det bra att sätta punkt. Allt har ett slut. Men sannolikt startar jag ny blogg om nånting helt annat än livet på södra Öland. Kanske tar jag med mig valda delar av redaktionen till den nya bloggen. Den som lever får se…

Märkt , ,

Tidigare tam Tham slår nu på tamtamtrumman

Nu börjar till och med en och annan gammal betongsosse vakna upp ur nirvanan. Tidigare folkpartisten, senare sossen och utbildningsministern Carl Tham slår på tamtamtrumman i Aftonbladet i ett väckningsförsök av sina S-märkta kamrater, en sannolikt döfödd manöver.

Vad gör S till ”det bästa för Sverige”, Löfven? Varför är en svag socialdemokratisk regering bra för landet? Vad vill socialdemokratin utom att just regera? skriver han och fortsätter:

Se klart vad som hänt i Sverige under de senaste 20 åren. Två av landets främsta experter på socialförsäkringar och välfärd, professor Joakim Palme och generaldirektör Daniel Barr konstaterade i en artikel för ett antal månader sedan: ”Sverige är inte längre ett välfärdssamhälle”. Det var en hårdhänt utmaning för socialdemokratin, kan man tycka. Men från partiet och dess ledande företrädare hördes inte ett ljud. Ingen reaktion. Det är tystnadens närmast totalitära debattmetod som partiet lagt sig till med. Säger man inget har man ingenting sagt.

Tham avslutar sin debattartikel med en direkt uppmaning: Låt inte Löfvens regeringsmanövrar och ”det bästa-retoriken” fördunkla blicken och den politiska viljan.

Kanske dags för Tham att ånyo byta parti?

Allan von Kompost
redaktionschef

Märkt , , ,