Månadsarkiv: september 2021

Skiten stinker i Albrunna

Foto från gårdagens grävningsarbeten vid pumpstationen i Albrunna. Vid fråga fick kulturorganet svaret att ”man bara gräver för att ta bort äldre rör”. Vår utsände kände dock igen odören av just _ _ _ _.

Märkte du att det luktade skit i Albrunna i somras när regnen slog till? Kulturorganet kan nu presentera orsaken:

En del av avloppet från Albrunna har sedan nya pumpstationen byggdes 2017 – av misstag – gått ”den gamla vägen” genom den 60 år gamla infiltrationen. Det berättar Peter Eriksson, Mörbylånga kommun.

Orsaken är den mänskliga faktorn, säger Eriksson. Ett ritningsfel gjorde att man missade att koppla in ett rör vid pumpstationen i Albrunna. Under fyra års tid har alltså avloppsvattnet gått ut i sluttningen ned mot badet i stället för till reningsverket i Grönhögen.

Arbetet med inkoppling av den/de ickeinkopplade ledningen/ledningarna ska vara färdigt denna vecka.

Mer om eländet kan du läsa i vårt kommande inlägg 1 september.

Sune Flisa
chefredaktör

Märkt , ,

Bloggen fyller tio år

Den 16 september 2011 skrev jag första inlägget på bloggen alvarsamt. Vi bodde då i Alsen, Jämtland, och hade bestämt oss för att flytta. Vi kuskade land och flera riken runt för att hitta ”rätt flyttmål”. Slutligen bestämde vi oss för Öland.

För exakt tio år sedan tog jag bilden nedan. Det började bli höst i Jämtland och dimman dansade då och då över Alsensjön där jag dragit så många gäddor och kryssat med mina segelkanoter. Men sjön tog också min bäste vän då vår motorbåt sjönk i ett haveri en kall septembernatt 1998.

I dag firar bloggen alltså tioårsjubiléum. 3 650 dagar har jag fyllt med tiotusentals foton, en del videor och 5 016 texter i vitt skilda ämnen. Bagateller har blandats med viktigt, trams och skoj med seriöst och känsligt. Men nu är det dags att dra ned på bloggandet; så mycket annat kräver min tid. Men bloggen fortsätter trots allt – på ett för mig mindre tidskrävande sätt:

Den första varje månad publiceras ett omfångsrikt inlägg om månaden som gått. Hur inlägget är ”konstruerat” får bli en överraskning. Det är inte likt nån annan typ av inlägg. Min ambition är att även kommande inlägg ska bli en rolig och viktig dokumentation av livet på södra Öland – men nu på ett helt annat sätt än tidigare. Många ämnen kommer att uppmärksammas och jag kommer som tidigare att tycka, recensera, analysera, kritisera och berömma händelser och olika typer av politiska och mänskliga beslut. Naturligtvis visar jag också massor av nya, aktuella foton.

Jag fortsätter att göra långa cykelfilmer, men de visas bara på min blogg Cykla på Öland. Kortare cykelfilmer kan däremot hoja upp på bloggen även i fortsättningen.

Premiär för första nya inlägget blir alltså 1 oktober, då ett kortare inlägg av den nya typen publiceras . Från och med 1 november blir inläggen fylligare.

Stanna därför kvar som prenumerant eller bli det nu. Gå längst ned i bloggen och fyll i din e-postadress. Då får du alvarsamt2 även i fortsättningen – i samma sekund ett inlägg publiceras.

Jag säger följaktligen inte ”tack och adjö”. Till alla trogna och kära läsare på Öland, i Sverige, Finland och i några andra länder säger jag i stället ”på återseende”.

Staffan

*****

På webben har jag mer att titta på och läsa. Klicka på länkarna så kommer du dit:

alvarsamt
alvarsamt2
min Youtubekanal
Ölandskanalen (öländska företagare)
Cykla på Öland
100 meter upp (foton tagna från drake)
I mina vatten (avslutad blogg om akvarism)

Alsensjön i Jämtland.
Kalmarsund sett från Öland.
Märkt , ,

Peter Bennett, vasstakläggare

Byggnaden i Näsby på södra Öland får ett delvis nytt vasstak. Det läggs av englandsbördige Peter Bennett, boende i Köpingsvik. Den högra mörkare delen av taket la han för åtta år sen. Nu lägger han resten. Materialet är vass från Estland. Där odlar man vass och skördar den varje år. På så sätt får man fram raka vasstrån, en förutsättning för att lägga ett tätt tak. – Ett rätt lagt vasstak håller i 60 år, säger Peter och ser ut att mena det.
– Det kommer att gå åt 800 buntar vass för jobbet, berättar Peter. En kvadratmeter färdigt tak väger 50 kilo. Vass är Sveriges äldsta taktäckningsmaterial. Det är lika isolerande som 20 centimeter tjock gullfiber. Med vasstak får du en bra värmereglering i huset. Det håller kylan ute på vintern och dämpar den intensiva sommarvärmen. Jag har vasstak på min kåk i Köpingsvik så jag vet vad jag talar om.
Uppe på takåsen lägger Peter en så kallad ”moning”, som i Skåne och Danmark benämns ”riggning”. På ”moningen” monteras slutligen ”honget”, de träribbor som toppar den äldre högra delen av taket i bilden nedan. Som synes jobbar Peter utan säkerhetsutrustning. – Man får tänka sej för, är hans raka förklaring.
Den släta ytan på taket åstadkoms med ett klappträ. Med det slår Peter mot vassens ändytor i en viss vinkel tills stråna ligger i exakt rätt position. Det gäller att få fram ungefär samma ”överhäng” som på ett tegeltak. – Skarvarna mellan dom olika lagren ska inte synas. Förr struntade man i utseendet. Bara taket var tätt var man nöjd. Men i dag ska det också vara vackert, berättar Peter Bennett. Under vår utsändes tid vid arbetsplatsen hör vi flera uppskattande tillrop från vägen, från vandrare och cyklister. – En tidning skickade hit en reporter. Men hen ställde inte ens hälften så många frågor som du och var inte ett dugg intresserad. Hen ville mest snacka engelsk fotboll, berättar Peter.
Till höger om portalen står käpparna till ”honget”. I portalen står vassbuntana från Estland med vipporna uppåt. På frågan om vi i Sverige skulle kunna odla vass skrattar Peter: – Jag tror inte den svensk finns som kan tänka sig att stå och rensa vass i en kall lada i februari. Nej, till och med balterna har börjat skicka vassen i contrainar till Kina för rensning. Den blir faktiskt inte dyrare för det.
Här ser vi hur mycket isolerande luft ett vasstrå innehåller. Stråna är som rör. Märkligt nog vaknade Peter Bennetts intresse för vasstak när han jobbade som timmerman i norska Telemark. Senare hamnade han på Himmelsberga. Där fick han nys om en kurs i läggning av vasstak. – På den lärde jag mej hur man inte ska lägga dom, garvar Peter och fortsätter: – Sen började jag jobba med flera olika täkläggare och lärde mej lite här och lite där. Jag har så att säga gått den långa vägen. Men nu är jag pensionär och vill trappa ned – hur nu det ska gå till.
Bladvass i buntar/kärvar. Kul detalj: Ett vasstrå kallas, i synnerhet i litterära sammanhang, för ”rö”. Ett exempel år uttrycket ”som ett rö för vinden”. Vass är användbar till mycket, förr i tiden till utfodring av boskap och även som ett effektivt bränsle. Dessutom kunde den malda rotstocken användas till mjöl vid brödbak. Vass är också slitstark. Det tak Peter Bennett nu lägger ska alltså hålla i 60 år. Kulturorganet har redan planerat ett uppföljningsreportage den 16 september 2081 klockan 10:00.

Märkt , ,

Ofullkomlighetens lov

Precis som i livet är det nästan omöjligt att uppnå allt man vill när man makrofotograferar. Därför blir de ofullkomliga bilderna ofta de bästa. När livet kinkar hittar jag ofta tröst i den lilla världen, den som är så liten att vi måste ha hjälpmedel för att komma den in på livet, i detta fall ett makroobjektiv.

”Det perfekta” är nästan alltid ouppnåeligt, lyckligtvis. Att hitta skärpan på en humlas öga på en i vinden svajande blomma är i det närmaste omöjligt då skärpedjupet är en millimeter. Men försöka duger och ”bara nästan” blir ofta bättre än ”fulländat”.

Nedan följer jag en humla i mina nyutslagna blåluserner. Bilderna är från soliga i går och passar bra på regniga i dag.

Märkt , ,

Ur bildarkivet

I dag hamnar vi på utomhusfest i Södra Möckleby, juli 2012.

Umpa bumpa-blås så det stod härliga till.
Snäll clown och glada barn.
Bakom donnan sitter Walle Dickson och säljer sin diktsamling – då ännu icke utgiven.
Märkt

Bevattningsdammen växer på höjden

Dammens sidor växer snabbt. Vid horisonten Gräsgårds kyrka.
Massor av ”sockertoppar” ligger nu uppradade utmed fältets sidor. I bakgrunden ser du tinnarna på Eketorps borg.
Mot nordväst. Såg man inte bildens övre del kunde man tro att man är på månen.
Mot väst-nord-väst.
Märkt ,

Monarkfan

Spindlar gillar min Monark lika mycket som jag. Varje morgon är flera nät spunna, ibland upp mot tio stycken. Tar jag bort dem kan nya vara riggade inom bara nån timme. Jag blir imponerad och läser att korsspindeln oftast tillverkar ett nät med 20-30 centimeter i diameter. Det gör den på en halvtimme. Jobbet kan dessutom göras flera gånger per dygn.
Märkt ,

Nappa nu, fiskeministern!

Kulturorganet har flera gånger skrivit om det barbariska rovfiske på sill/strömming som pågår utmed våra kuster. Men ingenting händer. ”Alla” verkar förstå att läget är kritiskt, trots det gör ingen någonting. Det är snudd på brottsligt.

Nu kräver Karin Lexén och Konrad Stalka i SvD att trålgränsen på ostkusten flyttas ut från fyra till tolv sjömil. Det är vettigt men som med så mycket annat – det är alldeles för sent. Lekmogen sill har minskat med 80 procent från 1970-talet.

Allan von Kompost
redaktionschef

PS. Skribenterna hoppas på att bland andra nye fiskeministern Ibrahim Baylan ska göra nåt. Men är inte han cementminister med betonghäck?

Märkt , , ,

Ur bildarkivet

I dag visar vi tre bilder från vitt skilda sammanhang 2017.

Mattssons Café & Bageri på den tiden det begavs sig, april 2017.
Minns du Eliana, problembåten som låg i evigheter och spärrade slipen i Grönhögens hamn och som kostade skattebetalarna nån halvmiljon. Foto från maj 2017.
I september 2017 hade man kommit så här långt i arbetet med att gräva fram Albrunnakeppet.

Fortfarande sommar

Idisslande kritter vid Seby läge. Stugorna vid horisonten står i Gräsgårds hamn.

45 dagar efter sådd

Mina blålucern och honungsfacelior blommar 45 dagar dagar efter sådd. Inom en vecka kommer stora mängder knoppar att slå ut. Det känns som att jag kan lura hösten en smula – med sommarblommor. Den gula ringblomman är självsådd. Den hängde på min idé om att det aldrig är för sent.

Bara två av 349

Skönt att det fortfarande finns folk som vägrar att spela med i kungatramset vid riksdagens öppnande i dag. Det skrämmande är dock att inte flera riksdagsledamöter gör det, särskilt då åtminstone sossarna har som mål att avskaffa rojalismen.

Att bli statschef genom arv känns lika otidsenligt som att bränna häxor på bål. Om 50 år kommer historikerna att förundras över dagens rådande dubbelmoral och våra styrandes devota inställning till landets sannolikt största anakronism.

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Märkt , , ,

Ur bildarkivet

I vår bildkavalkad har vi kommit fram till juni 2013. Vi tittar in i fågelstationen i Ottenby, ser på supermåne och träffar Tage. Håll till godo.

Ladusvala och hussvala.
Samma som ovan men nu börjar hussvalan få en något irriterad blick. Hur länge ska man behöva sitta här, egentligen?
Äntligen!
Supermåne och tornseglare. Fotot är en mycket liten del av en bild, vilket också kan kallas en ”extrem delförstoring”.
Alltid glade Tage Nilsson, Albrunna. Här målar han sin båt på land i Degerhamns hamn. Båten svetsade han själv ihop för många år sedan. Framlidne Tage var den berättargladaste gamäng jag träffat, alltid positiv, alltid gillande med ett till synes ändlöst minne. Jag är tacksam för att ha fått känna honom. Han finns i många inlägg i både alvarsamt och alvarsamt2. Sökruta finns längst ned i bloggarna.

Ordbajset flödar

Kyrkoval. Då vaknar de politiska partierna till liv. Här finns tillfälle till maktutövning. Jag läser inlägg från ickepolitikerna, exempelvis grupperingen Frimodig kyrka. De vill ha Jesus i centrum och en kyrka helt fri från partipolitik. För mig som agnostiker känns det okej. Kyrkan självdör i sin nuvarande form, driven som kapitalistiskt investmentbolag med fokus på skogliga ägandefrågor och fastighetsaffärer med maximal avkastning. Hade Jesus sett Svenska kyrkan i dag hade han skrattat ihjäl sig och sluppit korset.

Detta lilla val som ytterst få bryr sig om visar på framtida faror. Så snart en politiker lägger sig i nånting ickepolitiskt är loppet kört. Alla skillnader upphör, alla frågor blir omedelbart onödiga, en eventuell kurs blir meningslös, eftersom vi leds in i den totala dimman av ouppnåeliga önskemål, guldkantade drömmar och fromma förhoppningar. Ordbajset rinner, vi serveras ohämmade punktlistor om hur livet borde vara, inte hur man vill ta itu med svåra framtidsfrågor, mänskliga motsättningar och akuta problem.

I dag skriver exempelvis Matilda Wärenfalk (S) i Barometern, ”För en kyrka som tar ställning och ansvar”. Rubriken gör mig orolig. Ska ordbajset nu börja rinna helt okontrollerat? Svar: Ja, det gör det. Det inte bara rinner, det forsar likt Tännforsen en varm majdag. Jag har inget emot Matilda Wärenfalk som person, men det hon skriver gör mig rädd. Hon vill nämligen att allt ska bli bra, att alla ska bli lyckliga, att paradiset uppenbarar sig redan i jordelivet. Hon vill allt. Hon vill alla. Hon önskar. Hon kämpar. Hon drömmer om ett liv som inte finns. Det är förfärlig läsning. Vilken tomte som helst kan skriva en önskelista som helt saknar anknytning till verkligheten. Men ytterst få vågar formulera det livet kräver, hur de vill gallra, förändra, prioritera, bygga upp, bekämpa, rasera eller lägga ned. För sånt är livet. Det är inte en enda stor mysig drömfabrik. Det är en kamp mellan viljor och tendenser, mellan människor och grupper, mellan religiösa fanatiker och vardagsreligiösa, mellan kristna och muslimer, mellan diktaturer och demokratier, mellan hat och kärlek, mellan vänster och höger. Livet kräver hårda nypor när beslut ska tas om avskedanden, nedläggningar och moraliska och mänskliga kriser. Men om detta skriver Matilda Wärenfalk inte ett ord. Hon radar i värsta PK-stil upp allt underbart hon vill ”kämpa” för. Och det är allt gott. Allt. För alla. Överallt. I alla frågor.

Som väljare skulle jag – exempelvis – vilja veta hur Wärenfalk ser på statens kontra kyrkans ansvar för de många historiskt viktiga byggnaderna i landet? Ska staten eller kyrkans få medlemmar betala nödvändiga restaureringar? Eller ska såna slopas? Hur många kyrkor ska helt få förfalla? Hur många kyrkor ska säljas? Ska kyrkor kunna byggas om till vandrarhem, bostäder, fabrikslager, ungdomsgårdar? Hur mycket vill Wärenfalk pynta för ”vård av kulturhistoriskt viktiga objekt”? En miljard om året? Tio miljarder? Eller inte ett öre, det är kyrkans bord. Varför nämner Wärenfalk som alla andra inom kyrkan att den är landets största medlemsorganisation när du vet att medlemmarna tidigare tvångsanslöts genom att födas? De blev medlemmar vare sig de ville eller inte – precis som i diktaturer. Vad vill du göra åt det dramatiska medlemstappet som efter kyrkans skilsmässa med staten sker med automatik? Vad händer i en församling då medlemstalet närmar sig noll? Läggs den ned, dödförklaras? Eller hålls den igång med konstlade medel? Ska kyrkan sluta vara religiös och i stället bli världslig som sossepartiet i stort? Varför ska politiker lägga sig i kyrkan? Vad vill du göra med präster som är emot kvinnliga präster? Ska kyrkan bli mer politisk? Är kyrkan i dag helt opolitisk, trots att ni politiker är där och styr? Eller är Svenska kyrkan i dag ett helt politiskt, kommersiellt och kapitalistiskt aktiebolag? Är kyrkan för kärnkraft eller ska bara sol- och vindkraft framhållas i energisammanhang? Kan en präst få mässa om de nya kärnkraftverkens stora potential? Ska kyrkan tolerera avvikande politiska åsikter, som ”Sverige i Nato” eller ”Sverige tillbaka till Afghanistan”? Ska kyrkan tycka och uttala sig om politiska frågor? Om ja, vilka? Och varför bara i dem? Hur ställer sig kyrkan till kungahuset, till rojalismen, till tankar på en republik? Ditt parti vill ju avveckla kungahuset… Hur ska pedofiler inom kyrkan bemötas? Vem ska sköta aktieplaceringarna inom kyrkan? Hur väljer kyrkan sina placeringar? Kan kyrkan placera kosing i bolag som utnyttjar barnarbetare? Kan du som sosse samarbete med SD inom kyrkan? Hur ser kyrkan på brott och straff, gängkriminaliteten? Hur ska kyrkan arbeta i de så kallade socialt utsatta områdena? Hur ska kyrkan utvecklas i Södra Möckleby, i Jokkmokk, i Fågelmara? Frågelistan skulle kunna bli hur lång som helst. Men inga svar gives om någonting. Drömmarna regerar.

*****

Bäste gud i himmelen… Låt oss slippa dessa politiker som skriver önskelistor om hur livet borde vara. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Om ett år hålls viktigare val. Inför det kommer samma slags ordbajs att fylla tidningarnas debattsidor. Vi kommer då att förstå att alla politiker vill precis samma sak: Att alla ska bli lyckligast, att allt ska bli bäst, att alla människor ska ses, att alla ska inkluderas, att allt är viktigast. Och viktigast är allt, allt, allt.

Det är förfärlig läsning.

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Märkt , , ,

Trots motstånd blir vi fler och fler

– Ibland har vi cyklister uppförsbacke, som här på Bornholm. Men i långa loppet cyklar vi mot storslagna mål, sa Sune Flisa i dagens hyllade tal på Revoli Theatre i Shimla under rubriken ”Så cyklar vi mot den hägrande segern”. Det fyra timmar långa talet följdes av stående ovationer och 16 inrop.

Andelen stockholmare som cyklar måste öka från 7 till 20 procent fram till 2030 – om stan ska klara sin gröna omställning. Men cyklisterna har motståndare, skriver Mitt i Stockholm.

– Det finns många som över huvud taget inte vill att cyklister borde finnas, dom personerna är många i min mejlkorg, säger Daniel Helldén, trafikborgarråd.

Handelskammaren släppte nyligen rapporten ”Cykeln stäker Stockholm”. I den finns tio råd för bättre cykling. Kanske kan några av dessa vara till nytta även på Öland. Punkt 3 förvånar inte. Cyklarna blir allt mer komplicerade.

Tre av punkterna är:

  1. Accelerera utbyggnaden av det regionala cykelvägnätet.
  2. Öka planeringskompetensen för cykling.
  3. Utbilda cykelmekaniker.

Allan von Kompost
redaktionschef och
cykelansvarig på kulturorganet

Märkt , ,

Ur bildarkivet

I dag handlar bilderna om det som nu inte finns längre, men också om det som finns och om det som snart kommer att finnas igen. Varje dag fram till bloggens tioårsdag den 16 september publicerar vi foton ur bildarkivet.

Coop i Mörbylånga finns inte längre. Bild från januari 2013.
Handelsbanken i Mörbylånga finns inte heller. Den flyttade till Färjestaden. Men nu finns den inte heller där. Nu finns den bara i Borgholm.
Den vackra allén mellan Södra Möckleby och Albrunna finns inte heller längre, inte i detta skick i alla fall. Men man planterar nya träd och småningom finns allén där igen – kanske. Vi vet nämligen ingenting säkert. Ingenting. Foto från september 2013.
Den här snön på sydöstra Öland finns inte i dag. Men om några månader finns den där igen – kanske. Fotot är taget i januari 2013.
Just dessa pumpor i Albrunna finns inte längre. Men där finns andra pumpor. Foto från september 2012.

Jimmie som överstepräst?

På söndag hålls kyrkoval. Sossarna, SD och C ställer upp. Vet någon varför? Vet du vad det handlar om? Det i grunden tragiska är att världsliga partier ska styra över en rörelse som kallar sig ”religiös”. Notabelt är att en överväldigande majoritet av kyrkans medlemmar inte är religiösa. De flesta är fortfarande födda in i den och orkar eller hinner inte gå ur. De är kvar av slentrian; ”det kan ändå inte skada”. Men den lilla religiösa kärntruppen ska nu få nya politiker att tycka, bestämma och byråkratisera stordriftsbolaget Svenska kyrkan Finans AB.

Verkligheten är underbarare än dikten. Bolaget måste få in massor av cash. Man har enorma utgifter för att hålla tomma kyrkor i trim, mängder av anställda måste ha lön. Det gäller att placera aktierna rätt; högsta avkastning är ett måste. Och de få medlemmarna måste leva så länge som möjligt och bidra med silverpenningar, om än bara några få. Gud hjälpe oss att få in degen!

– Vi kan inte bara restaurera kyrkor, vi ska ju syssla lite med gudstjänster och sånt också, som en kyrkans man sa i radio.

Det är allmänt känt att staten och kyrkan inte kommer ifrån varandra, hur mycket man än påstår att man har separerat. Enorma kostnader för ”kulturvård” kan inte på sikt bara skötas av Svenska kyrkan – med pengar från dess allt färre medlemmar. Även staten måste förr eller senare öppna en stinn plånbok för vård av den kyrkliga historien… Där har vi sannolikt orsaken till icketroende politikers intresse för makt inom kyrkan!

Hur religiöst intryck gör sossarna, SD och C? Stefan? Jimmie? Annie? Är det sunt att de ska härska även över oblaten?

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Ur bildarkivet

Varje dag fram till bloggens tioårsjubileum 16 september visas aldrig tidigare publicerade foton under rubriken ”Ur bildarkivet”. Håll till godo.

Vi tittade in hos Carla på Carlas kafé i Näsby. Carla är så känd att ingen känner till hennes efternamn. Säg Clara så vet alla vem du menar. Foto från september 2012.
Rolf Hellberg är nästan lika välkänd som Carla. Här poserar han vid sin samling veterantraktorer i Mellstaby, september 2012.
Denna Bolinder-Munktellmaskin utstrålar potens och kraft. Foto: september 2012.
Min fru Anna-Britt är ingen större traktorförare, men man kan alltid låtsas.
En hantverkare jag länge har beundrat är Ing-Marie Eriksson i Södra Möckleby. Frågan är om inte hon fixade den stämningsfullaste belysningen under Skördefesten 2012?
Lapptäcken och mattor i Båtladan – tror jag – under Skördefesten i september 2012 gjorde också starkt intryck på mig.
På det intressanta lilla museet vid Albrunna Perenner finns historien lagrad på många sätt, här som artikel från 1994. Foto: oktober 2012.

I röret…

  • Inom kort möter du Peter Bennett, vasstakläggare, just nu arbetande med ett större yttertak i Näsby på södra Öland. Utan att darra på manschetten lovar han att det kommer att hålla i 60 år.
  • Vi följer också jobbet med den enorma bevattningsdammen i Gräsgård.
  • Vi tror oss också kunna bjuda på en del sköna sommarbilder tagna från cykeln.
  • Den 16 september avslutas bloggen i sin nuvarande form – på dagen tio år efter starten. Men den fortsätter på ett annat sätt…
Märkt , ,

Läge att reflektera över det självklara

är Anders Enströms rubrik på en text i dagens Barometern om pressfrihetens välsignelse inför valet om ett år. Med många vackra ord lovar han bland annat att ”många kommer att få göra sina röster hörda _ _ _”.

Just där finns ett krux. Anders tar Afghanistan som exempel på stat utan pressfrihet. I Afghanistan, Nordkorea, Ryssland, Kina, Belarus och massor av andra länder får bara vissa nyheter publiceras. Det har kulturorganet kritiserat tusen gånger. Men det gäller tyvärr även i andra, så kallade demokratiska, länder. PK värderas ständigt, Man slickar på fingret och känner varifrån vindarna blåser. Vissa nyheter gallras bort, vissa personer blir utfrysta. Läs om – exempelvis – Ann Heberlein här.

Som chefredaktör det lilla landet Kalmartrakten kan Anders Enström bestämma över vilka slags texter som ska publiceras i hans lilla gammelmediarike. Exempelvis trycks och sprids ohämmade religiösa spekulationer, lika märkliga, världsfrånvända, fundamentalistiska och föråldrade som talibanernas regler i Afghanistan. Anders Enmark kan självklart också bestämma över vilka personer som ska få svar på brev med frågor om tidningens innehåll – tidningen är ju en spegelbild av den värld vi lever i.

Kulturorganet har skrivit till Anders och ställt frågor om innehållet i hans tidning. Inte en enda gång har vi fått svar, trots bifog av peng till porto. Vi kan inte tolka denna attityd annat än som ”visst ska vi behandla alla likvärdigt, visst ska alla få säga sitt, visst ska alla få svar på frågor om vad vi publicerar – nästan alla i alla fall”.

Det är alltså inte så lätt som man kanske tror att lägga det kirurgiskt exakta snittet mellan diktatur och demokrati. Även i de senare tar sig allt för många människor friheten att tiga ihjäl åsikter och personer, frisera texter (ofta med kommentaren ”av utrymmesskäl”), välja bort insändare, välja bort nyheter, välja nyheter, framhålla vissa personer och trender, liksom att låta bli att svara på brev med frågor om tidningens innehåll. Man uppträder alltså – mer eller mindre – diktatoriskt. Eller som Anders skriver i sin egenhyllande text om Barometerns förträfflighet: ”_ _ _ och vi står fria att själva bestämma vad vi publicerar.”

Just det. Där har vi demokratins akilleshäl; dess blodsband med diktaturen: Att vissa har enorma ekonomiska, politiska och publicistiska resurser att servera en sanning som passar vissa.

Du läser breven till Anders och texterna om dem – här:
Brev I
Brev II
Brev III

Allan von Kompost
redaktionschef

Märkt , , , , ,

Att pinka är nödvändigt, att tänka är det inte

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Det insåg jag under dagens första pinkepaus på cykelleden strax söder om Gräsgård. Jag anade också att vi alla är hotade, alltid och av något. Är det inte ryssens Zapad 2021 så är det covid-19, är det inte glaciärernas kalvningar och havens utbredning så är det klimatförändringen som kräver nya metoder för att få till det viktigaste för allt liv: regn.

I öster grävs damm för enorma mängder vatten, i väster tronar återuppbyggd borg. Originalet byggdes för 1 700 år sedan, som skydd mot fiender, lycksökare och rövare.

Om 1 700 år, alltså år 3 721, grävs kanske en märklig bevattningsdamm fram ur den öländska myllan, då bevuxen med regnskog befolkad av boaormar, jättetukaner, jaguarer och en svart befolkning. Ett muséum byggs vid platsen och i det kan man lära:

”Här bodde på den tiden en enkel vit form av Homo sapiens, vars dagar gick ut på att samla vatten för att få fram skördarna av korn, vall och raps, i dag utdöda grödor med ytterst låg avkastning. Människorna här kallades kristna, de förflyttade sig med så kallade bilar, tåg och flygplan och hade aldrig varit utanför vårt solsystem. Deras intelligens bedöms som måttlig. Politiskt var de analfabeter och de tros ha utplånat varandra med de mest barbariska metoder.”

Märkt , ,

Ur bildarkivet

Varje dag fram till bloggens tioårsjubileum 16 september visas aldrig tidigare publicerade foton under rubriken ”Ur bildarkivet”. Håll till godo.

Britt Bergman i ”Britts Manufaktur” i Södra Möckleby firar 60 år som egenföretagare – ett närmast oslagbart rekord.
Paraplyparad vid invigningen av löktavlan i Ventlinge i september 2012. Längst till vänster står dåvarande kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Till vänster Ingvald Petersson, till höger Theo Janson i samtal med okänd.
Det gäller att hålla i sig när man ska klättra upp i fyren vid Segerstad, tyckte Anna-Britt Lagerström. Foto från augusti 2012.
Väl däruppe var det onekligen vackert, men det fick räcka med att titta ut genom luckan.
Märkt

Bilder från cykeln

Vi har det bästa tänkbara väder för cykling. Sommarljust men inte sommarhett. Och vissa dagar blåser det inte ens halv storm. Och det underbara lär fortsätta ytterligare en tid…

Nedanför Albrunna mot Södra bruket.
Vid Ås mot Ottenby.
Märkt

Höj panten!

Den allmänna nedskräpningen på land och i hav kommer att bli framtida ödesfrågor. Varför görs så lite från politiskt håll? Plasten måste snabbt fasas ut till förmån för papper. I går fick jag en plastflaska – inslagen i plast. Varför?

En annan enkel åtgärd: Höj panten på plastflaskor till tio kronor. Hur länge har den varit löjligt låga två spänn? Tusen år?

Sune Flisa
chefredaktör

Märkt , ,

Ur bildarkivet

Varje dag fram till bloggens tioårsjubileum 16 september visas aldrig tidigare publicerade foton under rubriken ”Ur bildarkivet”. Håll till godo.

Ett av de frejdigaste kulturevenemangen i kommunen stod Nina Lekander i Södra Möckleby för. Hennes och Kate Larsons ”Dikt & Lögn” lockade både författare och publik. Framlidna Kate Larson till vänster. Mannen med det yviga skägget är Göran Torrkulla. Foto från första årets arrangemang, augusti 2012. Minns jag rätt hölls två till.
Nina Lekander och Hansi Löfgren under ”Dikt & Lögn” 2012.
Lasse Trofast med band spelar utanför ICA Trofast i Södra Möckleby i augusti 2012.
Återvändardag firas vid Navet, Södra bruket, i augusti 2012.
Märkt

Ibland drömmer man…

… och i natt cyklade jag på den underbaraste av alla cykelleder. Du ser den ovan. Vi är nånstans i närheten av Brantevik i Skåne. Det är högsommar, hett, vindstilla. Den smala släta leden plöjer genom ett svenskt Amazonas befolkat av tusen och åter tusen insekter och en och annan liten pratig fink.

Hösten – hojköparsäsongen

Efter att ha använt två standardcyklar, tre racerhojar och tre elcyklar under tio år på Öland har jag några råd till dig som tänker skaffa hoj nu under hösten – den rätta tiden för bra priser.

På Öland blåser det alltid, oftast motvind. Att cykla ska inte vara detsamma som att lida. Köp därför en elcykel. Välj modell med motor vid pedalerna. De med motorn fram ger ingen cykelkänsla. En sån kan man ”låtsastrampa” och låta motorn göra hela jobbet. Det går inte på modeller med motorn vid pedalerna. Den placeringen ger äkta cykelkänsla. Ska du framåt måste du ta i. Ju mer du tar i, desto snabbare går det. Men du får jobba hårt för att få fart på ackjan. Glöm reklam som påstår ”cykla till jobbet och kom fram utan att behöva duscha”.

Ska du ha packning är en klassisk herrcykel bäst och stabilast. En kinesisk damelcykelmodell var det rangligaste jag har cyklat, trots vikt på 26 kilo. Välj inte för hög cykel. En hög hoj går visserligen marginellt snabbare, men en lägre ger mycket bättre komfort och säkerhet. Min erfarenhet säger att man ska välja utanpåliggande växelsystem, det enda som håller om du cyklar mycket. En elhoj med växellådan i navet jag hade orsakade ständiga problem med oljud och missväxlingar som krävde ideliga justeringar – som snart krävde nya. Pakethållare även fram är en ny erfarenhet för mig – i dag ett måste. Den enkla detaljen ger dubbel lastförmåga och fördelar vikter på ett bra sätt.

Undvik modeller med ”trams och bling-bling”. Min senaste elhoj har bara tre lägen för effekt: ekonomi, normal och hög. Det räcker. Flera nivåer krånglar bara till cyklingen och ökar risken för fel. Skivbromsar är bra men inget krav.

Viktigast är provcyklingen. Känn efter om cykeln ”är ett med dig”. Många modeller känns omedelbart fel. Min nuvarande är den smidigaste jag hittills har haft. Med packning både fram och bak flyter den som en orm genom kurvorna, ju snävare desto stabilare. Motorn är helt ljudlös och körställningen ”svagt framåtlutad mot det korta, raka styret”. Motorn slår av vid 25 kilometer i timmen och bromsar inte när jag ökar farten. I måttlig medvind kan jag hålla upp mot 30 knyck längre sträckor, i hård medvind har jag maxat 40. Utan motorpåslag känns cykeln som en standardhoj.

Cykeldatorn är ett kapitel för sig. På min hoj tycks den räkna ut ”hur långt jag kommer om jag fortsätter att cykla som jag gör just nu”. När jag börjar cykla kan den visa el för 17 mil. Tar jag därpå ut mycket el och plötsligt ingen alls kan den visa 23 mil för att fem minuter senare visa 14. Jag litar bara på ”staplarna”, de som visar ”ungefärlig kvarvarande kapacitet”. Datorns uppgifter delar jag med två. Visar den el för tio mils cykling räknar jag dem som fem. Det brukar stämma. Använder man bara elstödet i motvind och kör ekonomiskt kan ett vanligt standardbatteri räcka upp mot 15 mil. Jag har som längst cyklat nio mil, då visade batteriindikatorn att batteriet var halvfullt. Vill du komma långt ska du framför allt undvika fullgas och att accelerera med eldriften i. Trampa i stället manuellt upp till den fart du vill hålla innan du kopplar in elstödet. Om du är tungt lastad eller inte spelar mindre roll på Öland – uppförsbackarna är få.

Min senaste cykel, den bästa hittills. Modellnamnet är rena poesin: Monark Sture El Petrol Matt.
Ett växelsystem som håller, som är lättskött, som inte ständigt måste justeras.
Motorn vid pedalerna är det enda tänkbara alternativet för mig.
Pakethållare även fram fördubblar lastförmågan och bidrar till bättre balans.
Skivbromsar är bra men inget krav. Min hoj har dessa bromsar både fram och bak.
Enkel design. Effekten regleras med vänster tumme. Ett klick upp eller ett klick ned. Vänster handtag är frambroms, höger bakbroms. Cykeldatorn ser jag mer som en ”lägesrapportör” än ett precisionsinstrument. Ringklocka är ett måste i dag när ”ingen” kan reglerna för hur man går och cyklar. De flesta går på höger sida på både cykelleder och vägar, vilket är helt galet. Några går lite hur som helst, medan andra vid möte först går åt ena sidan, sedan åt andra, sedan tillbaka till ena sidan – en underbar metod om man vill krocka och hamna på sjukhus. Förr kom polisen till skolorna och undervisade i trafiklära, i dag är kunskaperna minimala, trots mycket intensivare trafik, snabbare fordon, bättre leder och vägar. Som cyklist måste du i dag inse att många vandrare och cyklister måste klassas som stendöva. Dom har musik eller talbok i öronen och hör inte ens en briserande atombomb. Som cyklist bör du också veta att många bilister inte räknar cyklister som fordon. Man svänger eller backar ut i körbanan helt utan hänsyn. Ett exempel är utfarten från Norrgården i Ventlinge där cykelleden går precis utmed vägen. Bilister som ska ut på vägen ställer sig ibland rakt över cykelleden i väntan på tillfälle att svänga ut på vägen. Där kan man länge bli stående under sommartrafik. Cyklisterna på cykelleden skiter man fullständigt i. Det finns till och med de som parkerar sin bil mitt på cykelleden. Hur många parkerar mitt på en landsväg?

Märkt ,

Ur bildarkivet

Varje dag fram till bloggens tioårsjubileum 16 september visas aldrig tidigare publicerade foton under rubriken ”Ur bildarkivet”. Håll till godo.

Musik och dansanta damer vid Södra bruket augusti 2012.
Man börjar bli lite trött…
En nästan magisk sensommarkväll.
Ett utmanande fotoljus med enorma kontraster. Blixten lättade upp.
Körsång med havet i bakgrunden.
Publikbilder är alltid spännande att ta. Finns du själv på bilden, kanske? Alla på bilden är i dag nio år äldre.
Man kan pyssla med mycket medan man lyssnar.
Som sagt, alla dessa foton är från augusti 2012.