Så snart ryssarna ljuger ihop ett litet erbjudande i kriget mot Ukraina reagerar västvärlden med ett slags återhållen – men illa dold- optimism. Det talas nu om ”riktiga framsteg”. Hur naiv får man vara? I stort sett alla – utom de djupast hjärndöda – har nyligen konstaterat och på tusen sätt erkänt att man gång på gång på gång har blivit grundlurad av Putin – och genast tycks man vara inställd på att bli det igen.
Det vi ser har visst släktskap med Stockholmssyndromet, alltså det psykologiska tillstånd där offret mot sin vilja utvecklar en relation till förövaren och faktiskt tar parti för denne. I flera medier talas redan med viss respekt om Putin och hans fredsinviter, alltså samme man som så sent som i förrgår var klassad som världens största avskum.
Det finns liknande tankemässiga härdsmältor som vi aldrig får glömma. En gigantisk och i det närmaste oslagbar sådan stod president Donald Trump för. När han fick frågan om vem han litade mest på – sin egen säkerhetstjänst eller Rysslands president Putin – angående ryssarnas påverkan av det amerikanska presidentvalet. Trump svarade då – ungefär:
– Jag har flera gånger frågat Putin om dom försökte påverka valet men han förnekar det med bestämdhet.
Slutsats: Det är inte märkligt att världen är tokig. Det märkliga är att den inte är ännu tokigare.
Sune Flisa
chefredaktör