alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Matchar för: “Albrunna lund” …
Albrunna lund
Vi ska snart till Albrunna lund. Där ska vi inte bara titta på nedfallna träd. Vi njuter också av blommorna. De visar upp sig i både foton och filmer. I filmerna ackompanjeras de av fåglar på mycket gott sånghumör…
till Albrunna lund – igen!
Vi var nyss i Albrunna lund. Och nu ska vi dit igen – på cykel. Vi cyklar till den Norra ängen. Lunden är nu så torr att stigen bar hela vägen…
pricksippan – sensationellt fynd i Albrunna lund
Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.
Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.
– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerat och dokumenterat det märkliga fyndet.
– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.
– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.
– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”
Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.
– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.
Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.
– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.
Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.
Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.
– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.
Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:
– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!
* * *
Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.
* * *
Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.
albrunna lund på vintern
Albrunna lund bör ses under försommaren. Men det hindrar inte ett vinterbesök; omväxling förnöjer. Vi tog cyklarna dit.
öde Albrunna lund
Det var 18 juli. Där var tyst. Inte en människa. Gräset växte högt. Vi fick intryck av att ingen varit där på länge. En bit in i lunden fick vi vända vid stor nedblåst gren. Har den vackra lunden tappat sin attraktionskraft; lockar den bara i blåsippstider?
Du som vill se en djungelliknande skog där två stigar letar sig fram mot två ängar bör göra ett besök. Har du tur kan du se älg. Här inne är tyst och vindstilla. Det finns igen skylt dit men kommer du norrifrån kör du vänster in på en liten grusväg runt 200 meter sen du lämnat Albrunna. Kommer du söderifrån tar du höger 200 meter före Albrunna – alltså före den återinvigda flisan. Se invigningen av flisan här.
Endast våra fot- och cykelspår ledde in i djungeln…
En gren stor som ett mindre träd blockerade effektivt stigen ett hundratal meter in i lunden.
det spökar i albrunna lund
Den vackra Albrunna lund kan från luften se riktigt läskig ut så länge vissa lövträd står kala om våren. Vi vågar först nu öppet berätta att vi i den omfattande bildserie vari denna bild ingår har lyckats ta ett halvt dussin tydliga bilder av spöken! Ja, du läser rätt: Av spöken! Av respekt till dessa oroliga väsen, och för att inte störa våra läsares nattsömn, väljer vi dock att inte visa dem. Åtminstone inte än. Hur som helst, det är över just denna stätta som spökena tar sig från Albrunna lund till alvaret, och vice versa. Och det var just här vi fångade några av dem på bild. Alla var vita med stora svarta ögon. De talade inte, men väste som ormar. Klicka upp bilden stor och titta själv. Kanske även du ser spöken bland rotvältor, ormbon, hålor, smuttar, smattar, buskage och kamouflerade krypin för tomtar, troll, skogssnuvor, huldror, nymfer, rår och vittror.
albrunna lund från flera vinklar…
Hundra meter in i Albrunna lund väljer man att gå mot Norra eller Södra ängen. Denna gång valde vi den södra.
Stigen är smal och växtligheten frodig. Vissa sträckor går man under lövtak.
Den har vuxit sig meterstor trots det relativa dunkel som råder här.
Men det kommer att bli ännu mörkare utmed denna stig. De höga träden har ännu inte slagit ut.
Typisk vy av stigen.
Albrunna lund är inte bred, här bara något hundratal meter. Nere i högra hörnet skymtar alvaret, upptill ser vi åkrarna mot väster och Kalmarsund.
Vi tittar åt sydväst.
Vy åt nordväst. Längst till höger Cementas höga skorstenar.
Här mynnar den smala stigen ut på den äng som avslutar södra slingan av lunden.
Samma äng som ovan men i ett annat perspektiv. Alvaret väntar till vänster om muren.
Från vänster: Alvaret, ängen, lunden, åkrarna, Kalmarsund. Om man slår sig ned vid bordet kan man njuta av en nästan hundraprocentig tystnad.
Ängen mot väster. Här, i början av maj, hade de höga träden ännu inte slagit ut. De tuvor du ser på ängen är alla stånd av arontorpsros.
Arontorpsros eller våradonis. I Sverige finns den bara på Gotland och Öland. Den slår endast ut i solsken, nattetid ”blundar” den. Mycket giftig.
Nästan halvmeterhögt bestånd av arontorpsros. Personligen tycker jag inte att den är vacker, snarare originell.
En av de många tusen gullvivor som finns både på ängen och utmed stigen. Och som allt växande är strävan uppåt, uppåt, uppåt…
Mot norr ser vi Kalmarsund och Cementa till vänster. Längst till höger Cementas kalkstensbrott med sina lodräta borrade och sprängda bergssidor.
Sköna sittmöbler i lunden den sköna
i lunden den sköna
Det tar sig i Albrunna lund. Träden står fortfarande kala men på marken blommar det för fullt. Bilderna är från i förrgår. Jag visar dem utan texter.
i lunden den sköna
Vi gick söderut i Albrunna lund. Det är som att gå i ett svenskt Amazonas. Den smala leden har lövtak, man är beredd på att möta ett vilddjur bakom nästa krök på stigen – eller åtminstone en älg, som faktiskt gästspelar här då och då. På marken fann vi gul- och vitsippor, gullvivor och minst 50 tuvor arontorpsrosor. Och lunden genomsyras av en befriande tystnad. Längre inlägg kommer inom kort men först ska vi till Träby borg, den kanske mest udda på hela Öland. Du hänger väl med!?
Gott exempel drar besökare
sång för livet
Vi beger oss åter till Albrunna lund. Fåglarna har sjungit upp sig ordentligt nu…
huller om buller i urskog
När man vandrar i Albrunna lund får man handfasta bevis på att det har varit en blåsig ”vinter”. Jag har aldrig sett så många fallna stammar här som i vår. Det fina i kråksången är att allt får ligga kvar; man röjer bara den plockepinn som fallit över stigarna. Därför trivs insekter och fåglar här. Och människor!
Bilderna får tala för sig själva. Det du ser är den kanske naturligaste skog vi kan se på Öland i dag.
stormarnas offer
Albrunna lund är på sina ställen som ett stort plockepinn efter alla stormar denna blåsiga ”vinter”. I lunden hittar vi dramatiskt vindfällda trädbjässar sida vid sida med vackra små sippor. Inom kort kan du följa med kulturorganet till lunden…
jo då, den finns utslagen även i år
Branten vid Norra ängen i Albrunna lund torde vara en av landets mest fotograferade markplättar. Orsak: Arontorpsrosen. Alvarsamt2 var där i går och plåtade ”den solfångarliknande tulpanen på stängel med granbarr”. Flera bilder kommer…
då var det 18 april 2012
Dessa blommiga bilder tog jag för sex år sen, den 18 april 2012. Då var ännu flyktingströmmarna inte så stora, då höll Svenska Akademien fred och då visste knappt nån enda svensk vem Donald Trump var för en figur. På nåt märkligt sätt känns det som om landet då var en idyll… Men varför känns det idylliskt bakåt och skrämmande framåt?
Jag tog bilderna för sex år sen och bildbehandlade dem i dag. Det ger en aning luddig uppfattning av begreppet tid. Vad är egentligen tid? Nä, nu får jag sluta. Jag är ingen Einstein!
Hur som helst, bilderna är från Albrunna lund. Snart kommer även nytagna bilder därifrån – från i dag. Och film! Till dess kan vi alla grunna över det här med tid…
lyckad konferens om pricksippan
Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.
– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.
Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.
– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.
Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.
– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.
Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.
då var det 13 mars 2012
Denna bild togs för sex år sedan i Albrunna lund. Den visar ett militärt värn, sannolikt från mellankrigstiden. Av lokalbefolkningen kallas de även ”häxhus”. Se videon om häxhusen här.
Ingången till ett ”häxhus” i Albrunna lund. Sådana här gamla värn lär finnas i hundratal på södra Öland.
i röret…
Norra ängen, Albrunna lund.
- trots nattminusgrader videocyklar vi en hel del framöver. Till Albrunna lund, exempelvis. Jo då, det går prima att cykla på de folktomma djungelstigarna dit…
- cykelleden mellan Albrunna och Grönhögen kan bli en skimrande pärla. Videokameran har fångat ett vackert avsnitt som snart kan bli cykelledsverklighet…
- blir vindarna de rätta ligger fortfarande världsrekordförsöket tvärs över Öland i röret. Men för det krävs västliga vindar, gärna hårda…
- Då var det... är här för att stanna. I morgon hamnar vi bra långt norr ut på Öland…
- alvarsamt2 ger sig nu också in i kampen mot miljöförstörelsen. Vi börjar med vårt eget beteende och siktar på framgång i ett tufft krig mot slentrian…
- en kamerarecension blir det också…
- och ett boktips…
- och så – tror vi – att vi ska kunna få en intervju med självaste… Tja, det ska vi kanske inte avslöja redan nu. Den som lever får se…
en skiva kalksten
Att Öland är en enda stor kalkstensskiva syns väl på detta foto av alvaret öster om Albrunna lund. På många ställen lyser den vita kalken igenom det ytterst tunna jordlagret. Detta syns bättre från luften än från backen.
årstidskänslor
Dagens dimma, regn, tristväder och höstkänsla kräver omedelbar bot! Här ser vi Södra ängen i Albrunna lund i mitten av maj. Snart hoppas jag kunna visa hur lunden ser ut i juli – när dimman har emigrerat och sola skiner igen.
Äntligen – fortsättning…
Efter att jag i går kom på vad det är som drar så hårt på Öland ville jag testa min aha-upplevelse på andra för att få den bekräftad och kanske kommenterad. Man vet ju aldrig, ibland kan man komma på ett slags sanning som långt senare visar sig käpprätt åt skogen. Det tog alltså sex år för mig innan jag förstod. Därför tror jag att även du kära läsare förstår hur lycklig jag blev. Nå väl, jag ringde en kompis som bor här nere i söder. Han är från Stockholm och vi har många gånger suttit och surrat över några kvällsgroggar om Ölands fördelar och Ölands nackdelar. Därför var han mycket nyfiken på min ”så där utan vidare upplevda och av min fru delade sanning om södra Ölands dragningskraft”.
– Ja, håll i dej nu så ska jag berätta vad jag upplevde i Albrunna lund häromdagen. Jag drabbades av en insikt som nog kan jämföras med dom som vissa människor plötsligt kan uppleva i uppenbarelser eller drömbilder – så starka att dom faller i koma eller börja tala i tungor i den bedrägliga tron att dom har fått kontakt med gud. Och så lade jag ut texten i så enkla meningar som möjligt. Inga överdrifter, inga överkänslor, bara en rak redogörelse för hur jag under några ofattbara sekunder insåg vari södra Ölands oerhörda dragningskraft består.
Min berättelse tog min vän hårt. Jag minns inte exakt hur jag fick till den på slutet, men jag sa nåt om att ”sanningen om Ölands dragningskraft blev helt plötsligt lika lätt att se som stigen på den här bilden in i Albrunna lund”. När jag berättat färdigt satt han tyst i flera minuter med groggen i knät. Så viskade han med svag röst:
– Det är knappt jag kan tro dej, Staffan. Det var något av det allra märkligaste jag hört i mitt sjuttioåriga liv. Precis så känner även jag! Nu behöver jag nåt stärkande…
Därpå tog vi en sista grogg – hans blev ganska stor – och så önskade vi varandra god natt.
Fortsättning följer…
äntligen!
I dag förstod jag. Jag har inte fattat det tidigare. Det tog sex år innan polletten föll ned. Sex år! Under dessa år har det legat en ärta i min hjärnsäng och skavt: Vad är det som drar så på Öland?! Ön är inte vackrast. Den är ganska enformig. Ön är inte mer spännande än nån annan ö jag besökt. Tillvaron är ganska platt. Öland är ingen färgexplosion. Nej, naturens palett är dämpad, långa tider ”öststatsgrå”. Är egentligen nånting bättre, roligare eller vackrare på Öland än nån annanstans? Svaret är nej. Men Öland drar lik förbaskat. Och i dag kom jag alltså på varför. Jag kom på det här i Albrunna lund då min fru och jag satt och drack Norrlandsstarkt kaffe, så mustigt att jag fick dra skeden ur koppen med våld. Ja, tänk så det kan gå. Man sitter och gör ingenting och plötsligt kommer förklaringen nedrasande som en uppenbarelse från skyn. Jag förstår ingenting. Jag vet bara att jag nu vet varför livet på södra Öland är värt att berätta mera om. Fortsättning följer…
efter massor av år och 100 miljoner…
Under senare tid har man – återigen! – arbetat med uppfarten från cykelledens ”bonusvarv” mot väg 136 i Albrunna. Detta jobb ligger alltså utanför själva leden ”Fyr till fyr” – som aldrig blir från fyr till fyr. Den givna frågan blir: Med vilka pengar betalas det?
Det är dessa 70 meter som är upphovet till bonusvarvet. Kostnad? Jag har ingen aning. Frågan borde ställas av något vaket gammelmedia eller lokalradion eller lokalteven. Men icke. Gammelmedierna orkar inte skildra problem. De vill ha solskenshistorier, Ölandseufori, gulliplutteri för hela slanten. En sak är säker: Per meter torde kostnaden för dessa skruttiga, vattensjuka och smala 70 meter kunna slå alla gällande nations- och världsrekord. Och så helvetiskt fult det blev!
Något utanför bild till höger går vägen upp mot väg 136. Området i mitten har alltså ingenting med själva cykelleden att göra. Med vems pengar betalas det? Nu har man jobbat med leden i massor av år och satt sprätt på i runda slängar 100 miljoner kronor. 100 000 000 kronor! Mellan Degerhamn och Grönhögen återstår i dag bara ett avbrott, det i Ventlinge. Det ser ut att kunna bli färdigt i år, men osvuret är bäst. Ingen politiker säger flasklock. Ingen ifrågasätter någonting, ingen tycker någonting, alla gillar läget, kniper käft. Tidningarna blundar. Annonsörerna och slantarna är viktigare än verkligheten och problemen. Ölandsgulligull gäller i alla väder. Alla är till synes nöjda, trots att det vi ser är ett logistiskt och turistiskt fiasko, utspelat framför blinda ögon, framför döva öron. Södra Öland är som vanligt förloraren.
farliga fallande träd
I fredags föll en av högstubbarna i Enetri över en passerande lastbil. Föraren klarade sig oskadd men förarhyttens tak trycktes in och vindrutan krossades. Bilen kommer att behöva flera veckor på verkstad. Det skriver Barometern i dag.
Kulturorganet har länge ifrågasatt högstubbarna, och en enkät bland läsarna visade att ytterst få människor uppskattar dem, se separat inlägg. Trots det står massor av kapade lik i våra alléer. Nu senast kapade man almsjuka träd vid Kyrkgatan i Södra Möckleby, men lät fyra helt döda träd stå kvar. Ett ”glömt” träd lär också stå kvar mitt emot ICA i samma by. Film om jobbet kan du se här.
Inlägget nedan publicerades 2016 under rubriken Adjö till allé. Det tål att visas igen.
Allén i Enetri i april 2016.
Nu dör en av de vackraste alléerna på södra Öland, den i Strömmeln. Almsjukan! Dessvärre låter man delar av träden står kvar, vilket Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet var emot när hon berättade om sjukan i Smedby för några år sedan. Pia menade att man inte ska hamla sjuka träd och inte låta delar av dem stå kvar.
Alvarsamt har under många år uppmärksammat faran med almsjukan, och till och med lämnat ett medborgarförslag till kommunen. Innebörden var att kommunen skulle ansöka om EU-bidrag för att bekämpa almsjukan på samma sätt som man gjort på Gotland, där man gjort framgångar. Kommunen sa först ja, sedan nej.
Allén i Enetri är död sedan flera år och nu dör allén i Strömmeln. Den långa allén mellan Albrunna och Södra Möckleby har kanske ytterligare några år kvar i livet, men sen är det kört även för den…
De tragiska bilderna får tala för sig själva.
mycket går kulturorganets väg
En läsare uppmärksammar det faktum att kulturorganet får mycket att gå åt rätt håll i samhället. Hen skriver:
”Tack vare er försvann chikanen i Torslunda. Tack vare er lagades ”tvättbrädan i Södra Möckleby”. Tack vare er målades ordentlig kantmarkering på väg 136 söder om Albrunna. Och tack vare er fick vi landshövdingen avsatt.”
Det tycks också som om vi fått gammelmediet Östra Småland att sluta kalla tal för siffror, en insats för folkbildningens framåtskridande (redaktionens anmärkning).
Vi tackar för uppmärksamheten och koncentrerar oss på nya mål:
1. Kungens abdikering.
2. Nedläggning av Länsstyrelserna.
3. Byte av ledning i cykelledsprojektet Fyr till fyr.
4. Även vissa statliga verk ska läggas ned. Vilka återkommer vi till…
Allan von Kompost
redaktionschef
vem har rätt och vem har fel?
Alla almar i den vackra allén kommer att dö. Men hur göra det bästa för framtiden? Det tycks finnas två helt olika skolor för fortsättningen. Fotot är taget 2012 då sjukdomen ännu inte var så märkbar.
Synen på hur almdöden ska motarbetas är motsägelsefull. I dagens Östran berättar Eva Ditlevsen, miljöspecialist vid Trafikverket, hur allén mellan Södra Möckleby och Albrunna med sina 332 träd ska behandlas framöver.
Tidningen skriver: ”Man hoppas kunna spara de flesta träd som högstubbar där insekter och djur kan bo kvar. _ _ _ och man kommer placera ut död ved för att inte skada djurlivet.”
Detta sätt att jobba går stick i stäv mot vad Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet sade vid ett föredrag hon höll föredrag i Smedby sockenstuga för några år sedan. Pia punktade nämligen följande åtgärder:
- Såga inte i alm.
- Hamla inte alm.
- Spar inte delar av träd.
- Ta bort hela trädet.
- Ta ned trädet så snart du upptäckt almsjukan så tidigt som möjligt på året innan det blir vår. Under våren börjar nämligen almsplintborren att flyga – och sprida den svamp som orsakar almsjukan.
- Lagra inte almved.
- Förflytta inte almved.
- Barka gärna färskt almvirke men elda upp barken.
- Alla verktyg som används vid arbeten med alm måste desinficeras med T-sprit, eller ännu hellre brännas med gasol.
Frågan måste ställas: Vem har rätt och vem har fel?
Om hundra år får vi svaret.
asfalteringen av cykelleden kryper norrut…
Till veckohelgen nådde man Kristinelund. Vi ser kyrkan i Ventlinge vid horisonten. Når man Albrunna i veckan som kommer? Den som lever får se…
adjö till allé
Allén i Enetri i april 2016.
Nu dör en av de vackraste alléerna på södra Öland, den i Strömmeln. Almsjukan! Dessvärre låter man delar av träden står kvar, vilket Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet var emot när hon berättade om sjukan i Smedby för några år sedan. Pia menade att man inte ska hamla sjuka träd och inte låta delar av dem stå kvar.
Alvarsamt har under många år uppmärksammat faran med almsjukan, och till och med lämnat ett medborgarförslag till kommunen. Innebörden var att kommunen skulle ansöka om EU-bidrag för att bekämpa almsjukan på samma sätt som man gjort på Gotland, där man gjort framgångar. Kommunen sa först ja, sedan nej.
Allén i Enetri är död sedan flera år och nu dör allén i Strömmeln. Den långa allén mellan Albrunna och Södra Möckleby har kanske ytterligare några år kvar i livet, men sen är det kört även för den…
De tragiska bilderna får tala för sig själva.
