Nu är det äntligen dags att avskaffa den virusbefrämjande handhälsningen. Och det sötsliskiga puss-på-kinden-tramset! Armbåge mot armbåge fungerar precis lika bra.
Metoden har dessutom fördelen att man mot eventuell fiende kan finta och stöta armbågen i kistan på den man ska hälsa på.
Gamla kompisar är inte att förakta. Jag har dammat av min tolv år gamla Canon EOS 50D. Den har säkert gett mig 100 000 exponeringar och går fortfarande som ett schweizerur. Kameran för mig bakåt i tiden – och framåt. Jag fotar nämligen i RAW med den och måste ”göra” bilderna själv. Fotar du i .JPG fixar kameran bilderna åt dig.
RAW för ned mig på nybörjarstadiet igen. Jag måste på nytt sätta mig in i begrepp som färgtemperaturer, exponering, fyllnadsljus, högdagrar, ljus i mörker skuggor och högdagrar, liksom brusreducering. Svårare är att komma till rätta med kromatisk avvikelse genom korrigeringar av röd/cyankant och blå/gul kant. Men efter en timmes jobb är jag tillbaka där jag började för tolv år sen. Nu gör jag en RAW-bild på två minuter, den som kamerans processor gör på en tiondels sekund åt dig när du plåtar i .JPG
Det ”nya” hantverket inspirerar. Det har med ens blivit ännu intressantare att fotografera. Vill du lära mer om fotografiets grundelement är RAW-formatet en bra skola. Det ger dessutom en större möjlighet att rädda felexponerade bilder. Upp till tre stegs felexponering brukar gå att fixa. De flesta kameror kan samtidigt ta både .JPG och .RAW De senare kan då användas som ”räddningsplankor” om .JPG-versionerna av någon anledning blivit felexponerade.
Bilden nedan är en av de RAW-bilder jag tog vid Karl X Gustavs mur i går där vinden bankade på i 21 meter per sekund. Det var svårt att hålla kameran stilla. Jag valde denna bild som exempel, eftersom ”skelettvitt” är en mycket speciell variant av vitt. Efter en hel del spakdragande och reglageskjutande tror jag skallens vithet i den färdiga bilden stämmer rätt väl med verkligheten.
Vad nu ”verkligheten” är för nåt!
Bilden direkt ur kameran. Jag gör här jobbet i Bridge och PhotoShop.
Färdig bild.Den av många efterlängtade invigningen av den i döden ingådda camouflagetättingen som var planerad att hållas utanför kommunhuset i dag klockan 12:15 är inställd.
Orsaken är lika enkel som tragisk: camouflagetättingen stals under transporten från uppstoppningen i Uppsala till den förväntansfulla mottagningskommittén i Kalmar.
– Vi är alla förtvivlade, säger Fred Stenberg, ordförande i Ölands Fågelvänners Förening. Ett alternativ för att rädda invigningen skulle kunna vara att köpa en kyckling hos Guldfågeln, men vi skulle inte under några omständigheter hinna stoppa upp den på bara några timmar.
– Det tänkta fundamentet till monumentet – den drygt två meter resliga högstubben av alm – får alltså pryda kommunhuset i Mörbylånga utan camouflagetätting, berättar en källa på kommunen (som vill vara anonym) för kulturorganets utsända Lina ”Luggo” Casparin.
Kulturorganet har utan framgång sökt kommunalråden Matilda Wärenfalk och Anna-Kajsa Arnesson för en kommentar.
Den nya ställplatsen i Grönhögen är redo för att ta emot gäster inom kort…
I dag fälldes den kärnfriska alm som ska bära upp minnesmonumentet över den nu döda camouflagetättingen som kulturorganet tidigare berättat om. Stammen som ska resas utanför kommunhuset i Mörbylånga blir 2,65 meter hög, berättar skogshuggare Nils Dodén-Andersson. Invigningsceremonin är planerad till fredag klockan 12:15. Även ickefågelskådare är varmt välkomna.Att Mörbylånga kommun är en välkänd fågellokal tar sig nu nya uttryck. Den camouflagetätting som i söndags filmades i Grönhögen och i måndags hittades död i Näsby ska nu bli kommunalt minnesmonument!
– Fågeln är på uppstoppning i Uppsala och på fredag ska vi sätta upp den på en 2,5 meter hög almstam utanför kommunkontoret i Mörbylånga, säger Fred Stenberg, ordförande i Ölands Fågelvänners Förening, ÖFF.
Fred Stenberg söker nu en intresserad, engagerad och populär talare till fredagens invigning.
– Det bör naturligtvis vara nån med lite pippi, säger Fred med ett snett leende. Kanske kan nåt av kommunalråden hoppa in. Dom har ju ändå så lite att göra.
Kulturorganet har under förmiddagen fångat några röster i Mörbylånga och alla är positiva till det nya minnnesmonumentet.
– Äntligen kommer Mörbylånga kommun att synas på kartan. Det här blir nåt att vara stolt över, säger Lillemor Dacke på promenad i vårsolen med sonen Ludvig.
– Det låter som det bästa som hänt i kommunen på många år, menar Holger Säll, pensionerad skutskeppare från Degerhamn, nu på inköpstur till apoteket.
– Tänk så fint! utbrister Ulla Andersson, gynekolog. Bäst vore om man kunde ljudsätta den också. Den har ju sånt fantastiskt läte – som en nötknäppare! Men det har kanske inte kommunen råd med… Men kanske kan Kraftsamling Sydöland bidra med ett handtag. Vem vet?
Kulturorganet återkommer givetvis med reportage från fredagens uppsättning och invigning av monumentet.
Fågelskådaren Ann-Marie Johansson i Grönhögen har sett många av de ovanligaste fåglarna på södra Öland: bronsibis, gåsgam, svartvingad glada, rallhäger, hedpiplärka, isabellatörnskata, polyglottsångare och vitnäbbad islom.
Men det tragiska mötet med denna extremt sällsynta fågel blev det märkligaste i hela hennes fågelskådarkarriär.
Nedan ser du den smärtsamma filmberättelsen om ett förfluget liv.
En för mig ny bekantskap vid stigen förbi fågelsjön i Degerhamn.
Livet i genuin glesbygd skulle vara betydligt fattigare utan eldsjälarna. Jag ska inte nämna några namn men tänker exempelvis på dem som under många år jobbat med Bergstigen och med museet i Degerhamn. Jag tänker på dem som röjer och krattar och bygger broar och sittplatser nere vid Alvkälla. Och jag tänker på han som häromdagen krattade hela cykelleden fri från nedfallna grenar på samma ställe. Alltså ingen nämnd men säkert många glömda.
Soffan är under normala tider lagom för två. I coronatider dock bara för en.
Häromdagen fick jag ett pappersbrev från min snart 90-åriga folkskolefröken. Vi brevväxlar. Hon skriver med fulländad piktur, inte lik min vilda – här ovan:
Jag har hört ryktet tidigare: Att barnen i dag inte får lära sig skrivstil i skolan. Är det sant så är det förfärligt.
Äntligen ser det ut att bli en cykelled genom Ventlinge. Men av erfarenhet vet jag att osvuret är bäst. Här tittar vi norrut.Det är intressant att se hur medier/grupper/individer med viss automatik blir delar i flockgemenskapen för att mer och mer likna varandra – även i felaktigheter.
I början av coronakrisen skrev de flesta medier rätt: sjukvårdsmateriel. Ganska snart började ett TV-bolag skriva/säga sjukvårdsmaterial. Och andra hängde genast på. Nu skriver/säger många medier felaktigt sjukvårdsmaterial.
Material är exempelvis trä, plast, järn, kalk.
Materiel är exempelvis sjukvårdsmateriel, försvarsmateriel, trädgårdsmateriel.
Bilden togs 29 mars 2013. Vi ser allén i Kastlösa.Klas Palmqvist, tidigare reporter vid Östra Småland, tackar för mitt beröm av hans journalistik i ett äldre inlägg. Östra Småland finns inte mer men Klas lägger ut en del av sina intressanta texter här. Många handlar om Kalmar i en förgången tid…
En gång berättare, alltid berättare!
Häromdagen insåg jag till fullo varför man ska bära hjälm när man cyklar. Skulpturen är gjord av skulptrisen ”Laura”.
Nu vill kommuner stoppa storstadsmänniskors flykt till sina sommarhus på exempelvis Öland. De kan föra med sig coronasmitta! är budskapet. Förbud mot att bosätta sig i sommarhuset är redan infört i Norge.
Även utan eventuell coronasmitta belastar dessa flyktingströmmar vissa kommuners resurser så svårt att dessa nu vill ha statens hjälp att stänga ute sommarfolket. Sotenäs kommun är en av dem.
Men det är sent agerat. Redan för åtta år sen krävde kulturorganet att kommunalskattesystemet skulle göras om. Man ska inte kunna leva i en kommun och betala skatt i en annan. En som betalar skatt i Stockholm ska inte kunna kräva vård och hemhjälp i fattig glesbygdskommun, menade ledarskribenten Sune Flisa, som bland annat skrev:
”Massor av people har stugor och villor på Öland. Men de är skrivna i det ökända Sverige, på det moraliskt och kulturellt sönderbombade fastlandet. Dessa invaderande plundrare kallar sig ”sommarboende”, alternativt ”icke bofasta” eller ”visstidsboende” – allt för att mörka utsugningsavsikterna. De ska ha hjälp med allt. Kör de i diket ska de bärgas – av våra bärgningsbilar. De andas vår luft och dricker upp vårt vatten. De sliter ned våra vägar och babblar sönder våra telefontrådar. De gör fula avtryck på våra sandstränder och skrämmer livet ur våra fåglar. Ser de ett vindkraftverk ska de genast starta en protestgrupp. Ser de inget vindkraftverk ska de omedelbart fatta pennan och skriva insändare typ ”Vindkraften Ölands enda räddning”. Hittar de inte ögonblickligen en bankomat är ”livet på Öland förnedrande”. Biblioteken ska gratis låna dem allt de begär, trots ett ökad bokslitage. Kommunala instanser ska besvara alla deras frågor, den ena dummare än den andra. Blir de sjuka ska de ha alla resurser som de i gnälliga insändare och felstavade petitioner kallar för ”självklarheter”, och som bara finns i de värsta av hålor som Stockholm, Västerås, Täby, Bengtsfors och Yxskaftkälen.
Ha! Vill ha! Ska ha! Fort! Mamma! Help!
Alla dessa drinkare av det öländska blodet måste från och med nu avkrävas kommunalskatt på ön för den tid de bor här!”
Hela Sune Flisas verbala atombombsanfall mot rådande system läser du på egen risk här.
Nu går gäddorna upp i bäcken i Parboäng söder om Grönhögen för att leka…
Att cykla över öde Öland leder mig ofta in i minnenas bubblande värld. Så ock i dag. Jag brukar säga att jag är uppfödd i skogen. Detta trots att jag vuxit upp på Lidingö, då landsbygd, i dag sönderbyggd. I Kottlaskogen jagade vi med pilbågar vi gjort av ene, och vi hade alltid minst tre fyra kojor på mark och i träd. På leden mellan Albrunna och Ventlinge var jag vid min barndoms Kottlasjö där vi tjuvplockade hinkvis av kräftor med bara händerna. Och en varm vårdag dagen innan isen smalt fick vi 18 gäddor på knallkorksangel. Alltid tjuvfiske. Det small som i krig.
Ned mot sjön ledde två branta skidbackar, stora och lilla Breviksbacken. Den branta var ett stup där farterna blev så höga att åkningarna avslutades långt ut på Kottlasjöns is. Vi byggde bob i trä så tjockt att vi knappt orkade lyfta den. Jädrar vad det gick utför lilla backen. När vi testade i den stora bröts bobben av på fyra ställen och förvandlades till flis, och hela den hjälmlösa besättningen kastades omkring som vantar och landade med betydande blodförluster. I dag står slyet tätt i båda backarna.
Till stora backen kom en vinter professionella åkare från Österrike. Av dem lärde vi att spänna fast pjäxan så hälen inte gick att lyfta. Nu gick allt ännu bättre, ännu snabbare, men allt var bara en lek och ingen tänkte på framtiden eller sportsliga chanser och utvecklingsmöjligheter. Livet var oändligt.
När jag passerat Ventlinge och närmade mig Grönhögen var jag samtidigt på den isbelagda farleden in mot Stockholm där vi jumpade på isflaken, ju mindre desto mer spännande. Modigast var den som kom närmast rännan när ryssar, polacker, tyskar och utflaggade skepp kom stånkande med sina laster av kaffe, plank och whisky in mot huvudstaden. Många var de kaptener som i förtvivlan gick ut på bryggan och i megafon lovade oss stryk och guds eviga förbannelse. En rysk vodkaladdad kapten skrek högst i hela världen, han var roligast att reta; vi lärde oss på ett ungefär hans tidtabell.
När vi inspirerade av Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr ville uppleva vildmarken, den ännu orörda djungeln, strövade vi i de stora skogarna i Bosön, Älvvik och Sticklinge. I vattnet mellan Sticklinge och Storholmen tjuvfiskade vi lake, modell större. Sticklinge var tjuvfiskeeldoradot nummer ett.
* * *
Han står vid sidan av cykelleden i Grönhögen:
– Alvarsamt!
Jag stannar, förvånad.
– Oj, hur vet du vem jag är?
– Tja, jag såg dig lajv på hojen häromdan och på kvällen såg jag filmen på din blogg.
Nu dyker även hans fru upp.
– Han läser alvarsamt varenda dag! berättar hon skrattande och pekar på sin man.
– Ja, och ibland kommenterar jag dina inlägg, säger han.
Vi garvade alla tre och pratade vidare om Öland och utvecklingen på södra ön, om corona, om att mycket går så långsamt, om ställplatser, om att det kanske…
– Är du uppvuxen här i Grönhögen? frågar jag honom.
– Nej, vi har bara sommarhus här. Jag har bott hela livet på Lidingö. Vi bor i Sticklinge, säger han.
Redan nu serveras den allt populärare ”Omelette à la truite” på cykelleden vid Golfsjön i Grönhögen. Kocken – en trut – tjuvar förslagsvis ett svanägg, släpper det i backen från minst tio meters höjd och käkar sen själv upp den i hast tillagade delikatessen. Här ser vi det enda som blir kvar: porslinet.Om du cyklar söderut från Kastlösa ned till Ottenby och upp östra sidan till Alby inser du snabbt att södra ön inte mer än marginellt kan vända av- eller utvecklingen av södra Öland. Vi bor i nästan öde land!
Frågor: Ska man försöka vända trenden? Om ja, varför?
De allt färre åretruntboende blir också allt äldre. Om ingenting händer blir hela södra Öland inom kort ett enda stort ålderdomshem. Och mycket lite kommer att hända. Orsaken är enkel: Det finns inga arbeten som lockar ungdomen. Därför finns ingen ungdom och därför finns ingen ”acceleration”. Och det finns inte pengar till att göra något omvälvande.
Mörbylånga kommun är fattig och Kraftsamling Sydöland tillsammans med mindre pekuniära stöd ger inte möjligheter till annat än ”kosmetiska förbättringar”. Det kan bli en busskur där, ett utegym där, ytterligare en busstur i veckan, nån liten förbättring i periferin som inte spelar någon som helst roll i en eventuell omvälvande utveckling till det bättre – eller ska jag säga ”till nåt annat”? För vad betyder egentligen ”till det bättre”?
Tanken på en omvälvande utveckling av södra Öland är sannolikt otidsenlig, omöjlig, bortkastad och rent av fånig? När jag läser Mörbylånga kommuns Strategi för utveckling av södra Öland blir jag kallsvettig. Så många intetsägande vackra ord staplade på varandra på 21 A 4-sidor. Skriften är från 2016 och jag ska inte trötta dig med citat eller klipp, bara exponera en enda uppgift: Mellan 1980 och 2015 minskade Sydölands befolkning från drygt 1 800 till färre än 1 000. Hur många vi är nu törs jag inte ens tänka på. Står sig trenden, vilket allt talar för, är vi ”bara några hundra” inom nåt decennium eller två …
Vi står inför valet att låta trenden fortsätta – eller försöka vända den. Klokast vore kanske att låta det gå som det går mot färre och äldre åretruntboende. Man kan då lägga allt krut på att försöka få turisterna att stanna lite längre med enkla, billiga insatser. Södra Öland förblir då en livskraftig bygd under sommarhalvåret och ett ide för de få kvarvarande Ölandsbjörnarna under vinterhalvåret. Och det är inget fel i det. Det är kanske till och med det mest realistiska målet.
Ska man däremot på ett omvälvande sätt försöka vända trenden måste enorma insatser till. Det första steget måste bli att locka hit ungdom. Men vad ska den arbeta med när i stort sett all industri är historia? Och den lilla som finns intresserar inte många yngre. Dessutom kommer den säkert att förr eller senare flytta norrut. Jag kan bara tänka mig att internetbaserade arbeten är möjliga, allt från kultur (medie- och musikproduktion, konst, tidnings- och bokutgivning, kläd- och möbeldesign, arkitektur, reklam, video, text) till högteknologi (vind- och solkraft, data och webb, energi och miljö, spelutveckling).
Ett steg i den riktningen vore att skapa ett centrum för södra ön där de internetbaserade möjligheterna – ett öländskt Silicon Valley i miniformat – går att utveckla. Grönhögen är nog lämpligast. Men för att bilda ett sånt centrum krävs många tiotals miljoner kronor. Det är orealistiskt att staten/Länsstyrelsen skulle se nån mening i en sån satsning. Staten och de politiska partierna har mer och mer blivit förvaltare, allt mindre nytänkare/motorer. Urbaniseringen har gått så långt att den blivit självgående.
Det troliga är väl att det lunkar på som det gör. Avfolkningen fortsätter, ännu flera jobb vandrar norrut och södra Öland blir en öde vinterbygd och en sjudande sommarbygd. Det ska vi som bor här kanske vara nöjda med och i mån av ork, tid och pengar utveckla vissa mindre möjligheter, exempelvis att:
Ja, det var min lilla fundering över södra Ölands framtid. Den är enkel. Det finns bara två alternativ: Att tugga på som i dag eller satsa skjortan. Men eftersom ingen vill betala skjortan blir bara ett kvar. Och det får kanske duga. Det är kanske till och med rent genialt?
Öländsk vintercykling, foto från 9 januari. Spirande gräs, många plusgrader…Under mina nästan 300 mil på cykel från nyår till i dag har jag kanske mött eller kört om ett halvt dussin cyklister, varav fem bara ”bycyklade”.
Det är tomt på cykelleden till Grönhögen. Det är tomt på vägen ned till Udden, trots att den får många besökare i bil. Och så har det varit sen i höstas, trots att vi länge har haft vårtemperaturer. Vi har inte ens haft vinter. Klimatförändringarna gör trenden både tydlig och trolig: Vintern på Öland kan användas till tidigare typiska sommaraktiviteter – som cykling.
Plocka bort alla amatörer och anställ ett proffs som får snurr på cyklandet på ön. Jobba med Bornholm som förebild. Den lilla ön drar till sig 150 000 cyklister varje år – trots att du måste nöta bänk under flera timmar på färjan dit.
En ny variant kan alltså bli möjlig på Öland: Vintercykling! En sån skulle kunna locka motionärer och elithojare från Norden och norra Europa. Gör det nu när den svenska kronan faller fritt mot nya bottenrekord!
PS. En liknande möjlighet är ”husbilsvinter på Öland”. Kan tänka mig att tusentals tyskar, belgare och holländare skulle nappa direkt om bara möjligheten fanns – och marknadsfördes professionellt.
Delar av dagens obehagliga fångst.Jag samlade in skräp på en 150 meter lång strand i dag. I Albrunna. Jag fick ihop 15 kilo plast, glas, plasthagelpatroner, glas, färgburkar, godisplast, läskburkar, frigolit, delar av tvättkorgar, ölburkar, batterier – och lysrör! Det gör ett hekto per meter. Vad värre är att denna strand brukar rensas av ett naturvårdande par. Sträckan kan dessutom nyligen vara städad i kommunens kampanj i början av mars.
Sverige har 4 800 mil kust. Det gör 48 miljoner meter. Om det ligger lika mycket skräp längs hela den sträckan som i Albrunna gör det 48 000 ton. 48 tusen ton!
48 tusen ton i lilla Sverige. Tänk dig då hur mycket skit som förpestar och förstör i hela världen.
Människan är planetens största hot. En film om eländet kommer…
PS. Jägare brukar ofta ömma för naturens bästa. Men att plocka upp plastpatroner från stranden är tydligen alldeles för avancerat.
Sedan ICA i Södra Möckleby gick i konkurs förra året har byns centrum varit nästan öde. Men Thomas Andersson som driver Lotties Blommor tror på framtiden. Han gasar i stället för att bromsa.
P4 Kalmar sände häromdagen inslag från ICA i Grönhögen där affärerna går bättre tack vare att folk med sommarhus har kommit mycket tidigare än normalt.
Kanske kan folket i husbilarna i Grönhögens hamn kallas coronaflyktingar?
Foto av ”den gamla” ställplatsen i Grönhögens hamn den 20 mars.
Schäferieängarna från fågeltornet vid Södra lundsjön. Här ute får man vandra mars månad ut. Sen blir det förbjudet till sista augusti. Orsak: Häckande fågel. Det står skockar med hjortar och betar långt bort, men de är omöjliga att se på denna bild tagen med actionkameran GoPro Hero Black 7.
Åt andra hållet ser vi Södra lundsjöns lugna vattenspegel trots hård vind.
… i mitten av mars 2013 låg snön vackert vit på Gettlinge gravfält och våren tycktes avlägsen.Efter att cykelbron i Södra Möckleby invigdes har det gått sex år innan man fått till den lilla snutten i Albrunna – av kulturorganet kallad Bonusvarvet – och den lika korta sträckan i Ventlinge. Ja, den i Ventlinge är ännu inte klar så osvuret är bäst. Men i går inledde man i alla fall jobbet och då togs dessa foton.
Från bygatan i Ventlinge ser grävningen för cykelleden ut så här.
Den bortgrävda jorden körs till annat ställe på åkern. Cykelleden ska gå mellan grävmaskinen och traktorn.
Vy från söder, från vägen ned mot havet utmed golfbanans norra kant.
Om aftonen 19 mars 2015 fanns bara en pinne kvar av de tre vindkraftverken på piren i Degerhamns hamn.
