Bornholms Konstmuséum.
En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.
Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.
Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!
Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.
Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…
Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.
Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…
”Allt förbleknar och blir till dröm.”
Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.
