Svaren på senaste enkätfrågan: Vad tycker du om politikerna i Mörbylånga kommun?
Söndag kväll 19:00 hade 23 röster avgetts:
De gör ett bra jobb – 2 röster, 10 procent av de röstande
De gör ett godkänt jobb men inte mer – 7 röster, 33 procent
De gör ett dåligt jobb, 7 röster, 33 procent
Jag kan inte bedöma det, 3 röster, 14 procent
2 svarade Other (annat) och skrev:
”Det händer inget av det man säger ska hända”
”Testar”
Ny enkätfråga publiceras inom kort…
30 juli-2 augusti, klockan 12 LUNCHMUSIK I KYRKAN MED CHRISTER SVENSSON
Christer, som är organist i Kalmar slottskyrka, spelar på Smedby kyrkas lilla fina orgel.
Bered er på besök av gästartister! Medtag fika för eftersits i sockenstugan!
Tisdag 31 juli, klockan 19 BJERREBRÖD
Jörgen och Birgitta Bjerre berättar om hur det är att starta eget i en annan bransch efter
yrkeskarriären. Jörgen och Birgitta bakar eget tunnbröd hemma i köket och som sedan
saluförs på marknader runt om i Sverige. Provsmakning för alla i publiken!
Plats: Smedby sockenstuga. OBS! Entré 20 kr!
Onsdag 1 augusti, klockan 13.30 MARGIT FRIBERGVANDRING
Lätt promenad ner till Gåsesten, ca 2,5 km. Samling vid Smedby sockenstuga.
Ta med fika för avslutning! Anmälan till Iréne Larsson 070-695 80 98.
Lördag 4 augusti, klockan 13 DET HÄR ÄR VÄSTERGÅRDEN!
Anna Ericson och Bertil Larsson berättar om gården och om den spännande verksamheten
med hästar. Samling på gårdsplanen. Ta med fika till eftersits!
Det ”något” som vi ser vid horisonten är vindkraftsparken Utgrunden. Parken ska rivas. Vid snurran längst till höger ser vi en kran. Du som fotograferar lägger förstås märke till de två bildernas olika färgtemperaturer. Denna bild är tagen mitt på dagen, bilden nedan på kvällen.
Rivningen skulle ha gjorts redan förra sommaren men blev av okänd anledning inte av förrän nu. Parken består/bestod av sju snurror. Läs ägaren Vattenkrafts syn på rivningen här.
En liten skylt med texten ”Honung säljes” är helt förbjuden. Alla skyltar som berättar om lokalt hantverk eller lokala försäljningar är av ondo och ska förbjudas! Trafikverket har gjort razzior mot dessa kriminella skyltmålare, något vi tidigare har skrivit om. I år vill Trafikverket till och med ha kommunernas hjälp för att sätta dit avskummet. Mördare och tjuvar går fria men skyltmålare ska lagföras och finkas! Sverige är onekligen på rätt väg…
Egna erfarenheter, en uppsjö artiklar om förbud och en tidigare ölännings ögonbrynshöjande kommentar på bloggen gör att jag uppmärksammar vad som pågår på Öland: Den ökande lusten att förbjuda! Att säga nej! Att inte unna andra människor något av det man själv har!
Länsstyrelsen, i fortsättningen benämnd Nejmyndigheten, jobbar på bra, och kommunen gör allt för att hänga med i utvecklingen. Man stänger och förbjuder. I dagens Östran berättas om den populära badplatsen i kalkbrottet, Grönhögen. Där vill Mörbylånga kommuns servicechef Roland Nanberg sätta upp dykförbudsskyltar – i stället för att, som diskuterats, göra om stället till en kommunal badplats. Slutklämmen är magnifik: ”Man kommer att fortsätta diskutera om man helt ska förbjuda bad på platsen.”
Det är ett steg i rätt riktning. Kan något förbjudas ska det förbjudas. Det som inte kan förbjudas ska givetvis också förbjudas. Andra exempel på positiv framåtanda är att markägaren Cementa äntligen har blockerat infarten till tidigare Degerhamns ställplats – ett år vald till landets bästa – med betongsuggor stora som friggebodar och en grind i pansarstål med tydlig förbudsskylt i skrikande rött och gult. Inte ens stridsvagnar ska ha en chans att bereda vägen för rosenkindade husbilsägare att kasta bort sina stinkande kapitalistslantar i öländska affärer och på lokala evenemang. Öländska utsikter och öländsk luft ska bara få nyttjas av ölänningar. Öland ska bli förbudsskyltarnas paradis och Nejmyndigheten gör sitt yttersta för att uppnå målet. Devisen lyder: ”Förbjud allt – för ett helt stängt Öland senast 2020!”
Att husbilsfolket är turismens snabbast växande grupp ska bemötas med hårda tag, förbud och negativa attityder. Att allt fler seglare angör Grönhögen ska besvaras med avundsamhet, egoism och konstanta strömmar av insändare och klagorop. Ett av de häftigaste förslagen är att minera hamninloppet och förse hamnplanen med fastsvetsade fotanglar. Ingen annan ska få njuta av lugnet här!
Kulturorganet har kontaktats av en uppsjö chockade visselblåsare vid Nejmyndigheten. En av dem berättar:
”Nejmyndigheten har inrättat en speciell undersökningskommission som ska bredda utbudet av förbudsskyltar. Det ska bli förbjudet att gå på väg, att cykla på väg, att köra bil på väg. Det ska bli ”strängeligen förbjudet” att vända på väg, att fortsätta på väg. Alla privata markägare uppmuntras till att sätta upp så många förbudsskyltar som möjligt. Några är redan färdiga för utsättning: Förbjuden infart, Förbjuden väg, Privat Förbjuden väg, Privat Enskild Förbjuden väg, Allmän och Privat Förbjuden väg, Förbjuden utsikt, Förbjuden bro, Förbjuden bäck, Förbjuden campingplats, Camping förbjuden, Bad förbjudet, Förbjudet bad, Förbjudet att förbjuda, Allt förbjudet, Rökning förbjuden, Ickerökning förbjuden.
Den topphemliga gruppen ska också testa praktiska hinder, fällor och bakhållskonstruktioner för att på sikt bli av med alla turister. Nejmyndighetshövdingen är entusiastisk och lovar äska ytterligare kosing från regeringen för att effektivare kunna stänga ned och förbjuda. Han har till och med rullat ut tanken att spränga Ölandsbron, visserligen bara som en sista nödvändig åtgärd – om andra aktioner inte skulle bita fullt ut.
Undersökningskommissionen frågar sig nu vad man ytterligare kan göra för att förpesta livet för turister på ön. Desinformation är viktig. Alla evenemang som kan locka turister förses med felaktiga tidsuppgifter. Ska en konsert inledas 16:00 skriver man 19:00. Datum och månader ändras, juni blir juli, orkideerna på alvaret blommar i december. Victoriadagen flyttas till Sverige. Hastigheterna på 136:an sänks ytterligare. Dagens 40 kilometer i timmen blir 4. Trafikverket tillåts felinformera om allt; skarp vänsterkurva blir skarp högerkurva, till exempel.
Utplacering av överfulla latrintunnor runt och på ännu icke förbjudna campingplatser kan vara en del i strävandena mot den slutliga lösningen. En annan är att gräva diken och bygga barrikader av brinnande traktordäck tvärs vägar, broar, stigar, cykelleder och vandringsstråk. Mindre krävande arbeten är också föreslagna, exempelvis att vrida vägskyltarna fel så att de som vill till Borgholm hamnar i Ottenby och vice versa.
Cykelfärjan Dessi tillåts endast frakta cyklister, och hon förbjuds medföra cyklar. Dessis trad läggs i största hemlighet om från Kalmar till polska staden Police, där inhyrd lokal polis griper samtliga passagerare misstänkta för spioneri. Returresa till Kalmar erbjuds ej efter avtjänade fängelsestraff. Information om att rutten numera går mot Polen och inte mot Färjestaden delges resenärerna först när man är tre sjömil ut på Kalmarsund. Dessis flytvästar har redan tagits i beslag.
Nejmyndigheten har också vänt sig till kommunerna och berömt dessa för rekryteringarna till turistchefer och underordnade, så kallade turistnissar. ”Om ni anstränger er ytterligare kan ni säkert hitta ännu sämre personal, så dålig att den slutar redan efter en dag i stället för efter ett helt år. Kan den sluta till och med innan den börjat arbeta är det ännu bättre!”
Kanske kan Nejmyndigheten även anamma mina högst personliga förslag: Förbjud skratt. Och viktigast av allt: Förbjud rätten att leva!
Eftersom vår högt älskade Sune Flisa har gått in i andra andningen måste redaktionen genom Allan von Kompost komplettera med några förtydliganden. Du läser dem i följande bildtexter.
Att Cementa spärrat vägen till tidigare ställplatsen beror på att de är markägare. Cementa följer bara lagen. Att andra markägare tolkar lagen på andra sätt är en annan femma.
Det var Länsstyrelsen, i Flisas text benämnd Nejmyndigheten, som upphävde kommunens tillstånd till ställplatsen. Hela dramat med Länsstyrelsens roll i ”fallet Degerhamns ställplats” hittar du här.
Du glömmer väl inte att säga vad du tycker om våra lokala politiker i vår aktuella enkätfråga? Klicka här för att komma till inlägget.
Måndag morgon publiceras resultatet.
Det är kvavt. Det är hett. Det är stilla. Vi tittar ut över Kalmarsund från kvarnen i Albrunna. Vid horisonten, strax till vänster om solen, ser vi ”något”. I ett kommande inlägg ser vi efter vad det är för något…
För sex år sedan öppnade Degerhamns störste lokalhistoriker Gösta Wahlgren sin utställning Dalsjö i ord och bild. Det kom många besökare. Somliga stod tysta och bara mindes. Andra kom ihåg högt och mixade sina minnen med andra. Det resulterade i ofta i skratt, men vissa minnen är ju alltid mörka – hur långt tillbaka i tiden de än ligger.
Bilderna nedan är nygjorda.
Du läser det första inlägget från 2012 om utställningen genom att klicka här.
Alla sex inlägg ser du längst ned i detta inlägg, klicka här.
Gösta Wahlgren i utställningstältet. Gösta lär ha runt 200 pärmar med lokalhistoria.
Frank Jansson, Inga-Britt Thorneman och Gösta Wahlgren tittar på foton och minns.
Birgitta Söderhielm, Gunnel Sjöberg, Gösta Wahlgren och Laila Rickardsson på utställningen ”Dalsjö i ord och bild” den 20 juli 2012.
Du läser just nu bloggen alvarsamt2. Den har en föregångare, alvarsamt. Den har varje dag fler än 100 läsare trots att sista inlägget gjordes i oktober 2016. Du kommer till den genom att klicka här.
Alvarsamt rymmer drygt 1 700 blogginlägg och nästan 7 000 fotografier. Sökrutan hittar du allra längst ned.
Vi satt vid havet. Vid en större sten flaxade ”något” i vinden. Först brydde jag mig inte men efter en stund blev jag irriterad på det till synes planlösa viftandet. Det måste vara ett löv i ett spindelnät, tänkte jag. Till sist måste jag gå fram och se vad det var.
Jo, det var ett spindelnät. Men inte med ett löv, utan med en liten vacker fjäril. Det var dess dödskamp jag till slut hade irriterat mig på. Nu inleddes ett precisionsjobb. Utan att skada de känsliga vingarna måste jag avlägsna det klibbiga spindelnätet som virat sig runt ben och antenner. Det var ett pilligt arbete. Men fjärilen höll sig stilla. Det var som om den kände att jag var dess vän. När allt nät var borta lade jag fjärilen på en torr mosstuva. Den såg medtagen och lite ruggig ut. Den raglade hit och dit och så lade den sig stilla. För att dö, tänkte jag.
Tre vingslag senare var fjärilen en meter upp i luften. Tio vingslag senare flög den ut över närmsta åkerlapp och hundra vingslag senare försvann den högt upp i den varma svaga vinden.
Jag kände en stor lycka. Att se den lilla vingla iväg och upp i sommarrymden gjorde mig jublande glad. Det var som om också jag var räddad.
Och jag tänkte: Det sitter miljoner små fjärilar fast i spindelnät just nu. Ingen hjälper dem, ska inte hjälpa dem för naturen ska ha sin gång. Och för varje steg jag tar dödar jag säkert tio myror. Varför blir jag då så glad över en enda stackars befriad fjäril?
Vi får räkna med större vädervariationer i framtiden. De prognoser som gjorts för framtida väder tycks hittills stämma ganska bra. Det blir torrare och varmare vissa tider, regnigare andra. Och somliga delar av världen råkar riktigt illa ut. Några kommer till och med att försvinna i havens djup…
Läs här om när Öland dränktes i vatten. Det är nästan svårt att tro. Ytterligheterna är slående.
Parkeringen vid Seby läge 4 april i år.
Samma parkering 16 juli i år.
Den färist som gräs växer upp ur i dag låg 4 april flera decimeter under vatten.
Vi söker oss till havet för att undkomma den envisa hettan…
Grönhögens hamn blir alltmer internationell. Den verkar ha blivit ett begrepp på den marina Europakartan. Segelbåtar och husbilar från hela Europa lägger till här – och ställs upp. Stämningen är avslappnad, folk är trevliga och pratglada. När jag senast var där surrade luften av franska, tyska, norska, holländska – och skånska!
Båtmixen är ögonfröjd för en gammal båtentusiast. I detta bildsvep ser du några udda båttyper bland mängden konventionella. Kolla exempelvis in bilderna 2-7 av den vackra kanottriggade träbåten Phönix från Fleckeby sydost om tyska Flensburg! Hon har två master utan fock, som på den en gång så populära lilla snabbseglande C-kantoten. En lustig detalj är jollens genomskinliga botten. Genom den kan man nog skåda många svartmunnade smörbultar.
Bilden längst ned visar en tidigare minsvepare byggd i trä. Mer om henne i ett kommande inlägg…
Bilderna är tagna med en Fuji X30 och är automatiskt bildbehandlade i PhotoShops Arkiv/Skript/Bildarbetare.
29,5 grader i skuggan. 49,7 i solen. Det gäller att hitta svalka – på land eller i vattnet. I Seby läge kan alla bada, både kreti och pleti och kreaturen.
Botten i Seby läge består av alldeles plana kalkskivor. Och det är så långgrunt att man kan gå halvvägs till Baltikum. Njae, det var kanske en mindre överdrift.
Det finns kallbad. Och det finns varmbad. Och så finns det ståbad. Då står man bara rakt upp och ned och tjurar – medan man badar!
Det är knappt man kan tro att det är sant. Men det är det. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck. 14 sjömän mister omedelbart livet. De begravs på kyrkogården i Segerstad. Men 1961 grävs kvarlevorna upp – av okänd anledning – och flyttas till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.
De unga männen dog utanför Öland i ett meningslöst krig, första världskriget. På kyrkogården i Segerstad finns i dag bara ett långt ”stenskepp” med deras namn och en liten informationsskylt. Men kvarlevorna ligger i Göteborg – av alla ställen. Och namnen på stenen i Segerstad går inte längre att tyda. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, som Hjalmar Söderberg skrev.
Men den tragiska sjöolyckan skulle skörda ytterligare ett dödsoffer, kyrkoherden Johan Ölander som begravde de omkomna. Läs den gripande fortsättningen här.
Minnesstenen på kyrkogården i Segerstad. ”Skeppet” flyttades för några år sedan närmare muren för att ge plats för en askminneslund.
Det i dag nästan oläsliga minnet av 14 unga britter. Om två år är det hundra år sedan de sprängdes i bitar utanför Ölands östra kust.
Informationsskylten på minnesstenen.
Solen går ned över seglarna i Grönhögens hamn.
Foto från Folkets hus Degerhamn, juni 2014.Dags för ny enkät med en inte helt lätt fråga att besvara objektivt och efter lite eftertanke. Denna gång kan du inte se hur andra röstar. Det får du reda på först om en vecka.
Klicka i ett av svarsalternativen och klicka sen på den stora knappen vote. Du kan bara rösta en gång.
Observera att du i svarsalternativet Other: kan skriva in en förklaring av din åsikt.
Enkäten om högstubbar är vackra eller inte har nått målsnöret. Resultatet blev detta:
Om enkätresultatet motsvarar folket i stort borde alltså ”trädvårdande myndigheter och aktörer” inte skapa högstubbar av estetiska skäl.
Ny enkät publiceras under kvällen. Då med en helt annan fråga för dig att tycka till om…
Vi människor kroknar i torkan och hettan. Ängen har kroknat. I morgon ska det enligt meteorologerna bli ännu varmare än i dag…
Det är nu så hett och torrt att även den tåliga majsen börjar krokna och gulna. Vad kroknar härnäst?
Hur rör sig regnen, hur växer de till och var och varför försvagas de och dör ut? Det kan man få en viss uppfattning av på regnradar. Jag brukar kolla in radarn varje dag, men denna sommar är det med viss bävan jag gör det.
Det som skrämmer är att det under hela sommaren har rört sig massor av små och större regnområden nära oss på södra Öland. Det blöta har vräkt ned över Östersjön bara några mil från oss. Regnen har ramlat ned över Småland, över Sverige, över Baltikum och över Gotland – men sedan maj aldrig över södra Öland. Vi tycks befinna oss i bulls eye av ”torkans helvetescirkel”.
Och vad jag kan se i tiodygnsprognoserna kommer inte en droppe de närmaste tio dygnen…
I går klockan 23:00 hade 25 personer svarat på kulturorganets enkätfråga: Är högstubbar vackra?
Gör din röst hörd du också. Klicka här och bocka i din mening. I kväll 19:00 räknas rösterna och en summering publiceras någon halvtimme senare.
Jag spankulerar ofta och gärna på kyrkogårdar, men skyr de religiösa påverkansförsöken, speciellt de mot barn. Fotot visar kyrkan i Sandby.
Att med direkta eller indirekta metoder försöka locka barn till en viss religion är förkastligt. Jag har ända sedan konfirmationen tagit ställning mot missionerande påverkansförsök mot barn och ungdomar – men även mot vissa vuxna. En tro menar jag ska födas ur något självupplevt, i människans inre, inte genom luddiga finter och övertalningsknep utifrån – ofta riktade mot människor i besvärliga lägen som missbruk, skilsmässor och sjukdomar.
Vi som abslut inte tror, vi som inte låter oss begränsas, snörpas och förledas av troföreträdarnas lockelser och hot har det inte lätt. I vårt försvar för icketro möts vi ofta av argument som är så förtvivlat torftiga att man har svårt att hålla sig för skratt.
– Tron skadar åtminstone ingen, sade en självbelåten företrädare för en kyrka till mig häromveckan.
Men det är just det den kan göra. Påståendet är till intet förpliktigande, lika aningslöst som att hävda att vitamintabletter, medvind eller fågelskådning inte heller förstör en människas liv.
Andra vittnar om trons förödande konsekvenser. En insändare av Birger Einarsson i tisdagens Östran belägger oerhörda själsliga skador på grund av religionspåtvingning:
”Jag är uppfödd i en `superfrom´ frireligiös miljö där allt kretsade kring Bibeln, frälsning, bön, den helige ande, tungomålstal, sång i anden, helbrägdarörelse_ _ _, profetior om Jesu snara återkomst. När jag några gånger kom hem från skolan och fann en tom lägenhet var jag alltid övertygad om att Jesus kommer tillbaka och att jag blivit lämnad kvar, därför att jag inte var frälst, inte hade fått min synd förlåten.”
Och Birger Einarsson fortsätter: ”_ _ _ Hade också på pingstmöten hört att Jesus (enligt Markus 9:43) säger: `Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.´ Jag garanterar att det skapade ångest i mitt barnasinne.”
Det Birger berättar är svårt att ta in, men det har hänt i modern tid, och än i dag ser vi att dessa lögner, krav, hot och omvändningsförsök fortfarande används – inom många religioner, på det mest utstuderade sätt och med den totala hänsynslösheten som arbetsmodell. Försvaret blir alltid detsamma: Andra religioner är kanske såna, men inte vår!
Liksom Birger Einarsson är jag för religionsfriheten. Den ska naturligtvis vara orubblig. Vuxna människor ska få tro vad de vill. Men försöken att värva barn till religioner är motbjudande. Trots att den svenska kyrkan numera är skild från staten är värvningsförsöken ibland iögonenfallande. Som barn tvingades jag in i Söndagsskolan. I småskolan uppförde vi mängder av skådespel om kristendomens alla helt obegripliga ikoner. Sådana skådespel uppförs än i dag med mycket små barn som aktörer och som publik – i kyrkan. Det skulle vara intressant att objektivt undersöka kyrkornas eventuella direkta eller indirekta influenser mot dagens grundskola, speciellt på mindre orter.
Barn är lätta att manipulera och hjärntvätta. När jag var barn hade jag en präst av den demoniska typen som kristendomslärare. Han hade som arbetshypotes att ”banka” in i tron i oss. Hoten var många. Än i dag använder till och med Svenska kyrkan lockrop riktade mot de små. Ett exempel är Svenska Kyrkans Unga, som på sin sajt beskriver sig som ”en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan.” Som en rörelse av BARN! Jag har svårt att tro att små barn själva anmäler sitt intresse för att ingå i en rörelse med så diffusa och svårförklarade regler, argument och förklaringar som en religiös rörelse eller sekt står för. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att anmäla ett av mina småbarn till en religiös rörelse. Naturligtvis skulle det vara mig lika främmande att göra det till Vänsterpartiet, SACO, LO, Timbro, Arena Idé eller andra samhälleliga strukturer och föreningar med cementerade och ”färdiga” uppfattningar om livets mysterier.
Sannolikt förstår ännu i dag ingen levande själ helt och hållet innebörden av en klassisk kristen predikan. Som ung tvångskommenderad konfirmand med klippkort blev jag tvungen att ”avnjuta” tio högmässor i Stockholmskyrkor. Dessa lugubra upplevelser satte spår för livet. Ingen förstod – garanterat – innebörden. En gång tog jag med min far som var högutbildad författare, översättare och journalist, alltså professionellt van att tolka och göra texter begripliga. Han trodde inte på mina beskrivningar av tidigare mässor, men efter besöket gav han mig rätt:
– Jag ger mej. Det är som du har berättat. Det vi fick höra var avancerat snömos! (en journalistisk benämning för ”svammel – ofta i pretentiösa former”).
Alla predikningar blev för mig obegripligt tungomålstalande i högstämd, hotande och mässande ton. Där fanns inget som helst utrymme för livsglädje, överraskningar, humor eller självironi. Jag har vänner som fångades in och märktes för livet av besatta och övertygade förkunnare just som barn och som först i vuxen ålder blev ”befriade”. De vittnar om befrielsens stora lycka.
Birger Einarsson tar upp ett annat värvningsexempel i sin insändare (som är ett svar på två pingstpredikanters insändare 6 juli): ”En sak som ni framför, att generellt öka stödet till trossamfunden förstår jag inte alls. Om ni driver ett uppenbart samhällsnyttigt projekt, till exempel stöd och hjälp till asylsökande och flyktingar – ja, det tycker jag är rimligt och behjärtansvärt. Men nej – om syftet är att värva nya medlemmar. Att i ett land med religionsfrihet som vi tillkämpat oss stödja en viss trosgrupp är ju obegripligt.”
Ja, visst är det obegripligt. Men de troende har alltid vurmat för det obegripliga. Obegripligheten är en förutsättning för trons existens. Det ligger i trons natur, att bortse från fakta och bevis – och bara tro, tro, tro.
Begriplig hoppas jag däremot att min åsikt är: Låt vuxna tro vad de vill, men förbjud religiösa friskolor, obsoleta och miljöstörande klockringningar och påträngande böneutrop – och sluta – för guds skull! 😉 – att hjärntvätta barn!
Kulturorganets ambition är ständig utveckling. Som ett led i dessa strävanden införs i dag en ny möjlighet för dig som läsare: Insändarsidan. På den kan du tycka till om allt, från bagateller som världspolitik till viktiga frågeställningar om exempelvis knappar med två hål, knappar med tre hål, knappar med fyra hål – och knappar utan tre hål, knappar utan fyra hål och så vidare.
Mejla din insändare till: alvarsamt@yahoo.se
Först ut på den nya insändarsidan blir ”Positiva Gunnar i Degerhamn”.
Vad är det för land vi lever i!? Och vad fanken ska man på den här gudsförgätna ön att göra? Man hann bara hit så började eländet. Hur långt ska blötläggningen få fortgå – egentligen? En gång i maj regnade det. Sen stod det inte på förrän det var dags igen, 10 juli. Då föll massor med droppar. Och i dag upprepas bedrövelsen: Två regnskurar med bara några timmar emellan. Sammanlagt fem minuter! Var går smärtgränsen? Ska detta verkligen tolereras? Och detta på Öland – solen och vindarnas ö! Vad fanken gör regeringen? Och vad sysslar oppositionen med, egentligen? Skvatt intet tycks det som. Det är inte mycket vi optimister har att glädjas över. Nu blir det till att sitta inne och lägga patiens medan regnet vräker ned. Att man aldrig ska få vara glad!
Kulturorganet har tidigare tagit upp plastnedskräpningsproblemet – både till lands och till havs. I dag blev en av våra reportrar glad – och en blev ledsen. Vi tar den ledsne först. Han köpte ett slags yoghurt i en liten plastburk med ett slags flingor under locket. Men där låg också en plastsked – med gångjärn! Den ska alltså fällas ut före användning! Snacka om fördyrande konstruktioner. Snacka om trams! Den andra reportern köpte en korv på Circle K. Till den fick hon en gaffel – av trä! Gaffeln är välgjord, rätt fin i formen och skön att hålla i. Den går att använda många gånger. Det kallar vi ett litet men rätt steg mot en hänsyn som kanske gör att naturen överlever människans ofantliga egoism och nedskräpning.
På väg ned mot Sandby borg möttes jag av denna skylt. Jag stannade och funderade en stund på formuleringen ”Kör på egen risk”… Lömska betande elefanter? Hungriga noshörningar? Afrikanska bufflar? Toro de Lidia-tjurar från Spanien? Sedan körde jag vidare och stötte samman med ett gäng trevliga kvigor. Vi pratade lite skit om torkan och betet – och så skildes vi…
Foto från luften i maj 2016. Dammen innehöll då 45 000 kubikmeter vatten.Klimatet förändras. Vi får framöver räkna med ett lynnigare väder med stora variationer i nederbörd. Stora bördiga delar i världen har ödelagts av mångårig torka. Andra dränks i skyfall.
Naturligtvis påverkas även Öland. Vi får ytterligare en vecka med supervärme utan nederbörd, enligt meteorologerna. Denna sommar har gräset för länge sedan slutat växa. Det blir kanske inget mer hö, ingen ny ensilageskörd. Några bönder har börjat slå spannmål till korna. Det är kris. Mörbylånga kommun erbjuder sina få hektar till nödställda bönder. Många lantbrukare kommer att tvingas slakta om torkan håller i sig. Fodret räcker inte. Det som eventuellt finns är dyrt och måste troligen importeras. Det lär finnas hö i Baltikum och Danmark men det kan innehålla svinpest och oönskat ogräs. Dessutom kostar frakten skjortan. Måste Ölands lantbrukare tänka om inför framtiden? Vad händer om det blir lika torrt nästa sommar?
En lösning kan kanske vara att göra som bröderna Christer och Mattias Wahlström i Skärlöv: Att bygga en bevattningsdamm!
Trots den extrema torkan finns fortfarande vatten i den stora dammen. Men så rymmer den också sina modiga 125 000 kubikmeter, alltså 125 miljoner liter vatten.
Vattnet sugs upp från det dike som för bort regnvattnet från väg 136 mot havet. Men den samlar naturligtvis också regnvatten.
Dammens mått är imponerande: 250 x 350 meter! Vallarna är 30 meter breda i botten, 5 på toppen.
De två ”pinnarna” är nivåmätare. Vattnet från dammen går ut i nedgrävda ledningar till 115 hektar åker.
Den nyanlagda dammen såg onekligen lite ful ut med sina gråa steniga sidor. Men i dag är vallarna bevuxna och inte mår Plattöland illa av lite konstgjorda nivåskillnader!?
Hamnen i Skärlöv fotograferad från den stora bevattningsdammen med ett kort tele.
Del av båthamnen. Bebyggelsen här nere på östra sidan är charmigt enkel.
10:32 i dag skrek min fru något som förändrade min syn på hela världen, universum, Öland, Gotland, pizzor, politiken och fotbolls-VM: – Det regnar!
Jag rusade ut. Jo, det regnade. För dig som inte vet vad regn är ska jag berätta: Regn är vattendroppar som faller från molnen!
När jag skriver detta vet jag inte om jag gör det i en dröm – eller i verkligheten.
Hur som helst: 10:36 upphörde regnet.
Kulturorganets utsände på vattenspaning på bro över Åbybäcken.Finns det nåt vatten kvar på Öland, eller har solen för länge sedan förångat det och dunstat ut ångan i rymden? Jo då, det finns faktiskt fortfarande lite vådis kvar på ön. Det visar kulturorganets vattenspaning. Men det handlar om ytterst små mängder.
När detta skrivs 9 juli spår SMHI 36 millimeters nederbörd under kommande torsdag, fredag. Men så har prognoserna sett ut under långa tider: Sannolika regn har hux flux ”försvunnit” och ersatts av en stor gul sol.
Nedan presenterar vi lite H2O-tröst för ökenrävar, uttorkade och törstiga. Vi visar också några konsekvenser av vattenbristen.
I Möckelmossen finns fortfarande vatten, men inte mycket.
Vattentillgången i Triberga mosse ser bra ut.
Pumpen vid Skärlövs hamn ger fint vatten efter bara några pumptag. Hur mycket vådis som finns där nere under brunnslocket vet vi dock inte.
I en kanal i Segerstadstrakten finns gröna växter i botten. Det finns alltså vatten – eller åtminstone fukt – i kanalbotten. Växtligheten blir brunare ju högre upp från botten den står. Troligen är kanalen helt torr inom några veckor om torkan består.
Det är i kanaler som dessa som det fortfarande finns ”åtminstone fuktighet” kvar i botten. På flygfotot ser vi ned mot fyren i Segerstad. En sommar som denna är det nog många som önskar att kanalerna som för vatten ut i havet aldrig grävdes. Observera att detta foto är taget under vintern för flera år sedan.Bevattningsdammen i Skärlöv har en bottensats vådis kvar. Troligtvis har man använt stora delar av förrådet, eftersom säden väster om dammen ser grön och fin ut. Se fotot nedan.
Denna säd bredvid dammen är sannolikt bevattnad. Den grönskar medan obevattnade fält har mognat alldeles för tidigt och blivit ”skördegula” redan i juni.
Ett annat sädesfält, alldeles gulvitt på grund av torkan. Det är alltså moget, men troligen innehåller axen förkrympta sädeskorn.
Från bron över Åbybäcken såg vi något blått i botten… Jo då, det var vatten! Inte mycket, men vatten. Och växtligheten längs bäcken är underbart grön, fräsch, frisk. Ett normalår skulle denna frodighet synas överallt.
En redan i slutet av juni helt gul björk. Vi utgick från att större träd med sina större rotsystem har lättare att överleva torka, men nu tvivlar vi. Vi har sett ungefär lika många vissnande träd av alla storlekar.
Den här lilla björken är ännu inte helt gul. Den bör kunna klara sig bra – om regn kommer ”snart”. Den stora frågan är vad ”snart” kan innebära.
