När jag startade denna blogg var min enda ambition att den skulle vara opolitisk. Denna strävan har blivit allt svårare att stå fast vid. För många problem i Sverige förringas. För många maktmänniskor överdriver eller underskattar faror och fenomen. Medierna hjälper många gånger till att bevara obalanser genom att okritiskt bejaka populära trender. En god vän till mig skrev att ”det är kanske dags att bli revolutionär på gamla dar, bli lite som på 1960-talet igen”.
Så sant. Kulturorganet kommer därför inte längre att undvika det luddiga begreppet politik, men vi kommer i största möjliga utsträckning avstå från att bli partipolitiska. Kampen mot dumhet, det obsoleta hovet och religionernas tyranni måste föras med blanka vapen, stor envishet och muntra miner. Mer energi måste också läggas på fajten för landsbygdens framtid – den som då och då förefaller mörk, men som i det långa loppet kommer visa sin totala överlägsenhet gentemot storstädernas kapitalstyrda undergångsinfernon.
Två tydliga maktmissbruk som vi framöver ska bekämpa är ”de vidriga och odemokratiska försöken att få bort den kommunala vetorätten” och ”de nya hårdare miljökraven för småmackar på landsbygden”. Båda dessa vanskapta barn är avlade av Miljöpartiet, den minimala sekt som ödelägger människors liv och förstör landskap och framtid med gigantiska vindkraftverk – i tysthet framsläppta av ett betongparti som med handen för munnen och med rodnande kinder och svald förtret styr vraket mot det enda målet: Makten.
Bloggen kommer alltså inte bara att bli mer politisk. Då och då blir den till och med partipolitisk. Kampen mot enfald och cyklopiskt tänkande kräver det. Till viss del måste (ända)målen helga medlen.
chefredaktör
härförare
