Vårtecken nummer ett
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: blommor
Gäck eller käck vinterblomma väcker tankar om sensorstorlek
Så tittar den då fram, vintergäcken. Förra året visade den sina knoppar en vecka senare – med ett kul stavfel som jag ser först nu. Hoppas dess biologiska klocka känner av att vintern har gjort sitt.
Detta dåliga foto är lite intressant, åtminstone för oss fotointresserade. Kameran missade helt avståndsinställningen (vilket ofta är fotografens fel). Bara den bakre delen av motivet blev skarpt. Räddningen heter beskärning. Denna beskärning utgör bara 1/6-del av hela bilden. Trots det är skärpan acceptabel. Ju större sensor en kamera har, desto bättre är chanserna för lyckade beskärningar.
Denna kamera, en Fujifilm X70, har en APS-C-sensor. Du som vill lära mer om sensorer kan klicka här.
Oktoberros utsprungen
Disigt. Blött. Blåsigt. Inte en människa ute. Under gårdagens femmilatur tyckte jag att den starkast lysande färgen var grått – eller möjligen gråsvart.
Men så såg jag den. Säkert på över hundra meters avstånd. I Näsby. Vid en husvägg i Näsby. Jag såg den. Jag fotograferade den.
Sen vidare i dimman. Inte en käft ute. Inte en cyklist. Bilisterna tände halvljusen och regnet föll, liksom mörkret…
Rosen blev behållningen. Liksom det svarta kaffet vid hemkomsten. Nattsvart kaffe.
En sol går upp
då var det 6 augusti 2018
… och jag knäppte min favoritbild av en solros. Den växte vid Capellagården i Vickleby.
blommor som inte finns – men finns ändå
I våras nästan knockades mina sommarblommor av de hårda vindarna. Många gick av, några slets till och med upp med rötterna. Men de ”inte helt utslagna” kom upp på nio och kan nu – äntligen – få visa sig upp sig för husse. Och husse njuter – och kallar dem för kärleksfulla egenpåhittade namn.
Knockoutros.
Rödbjällra.
Skörbjugg.
Kantarellbulle.
Soldriva, solblänk och skrattliljor.
Kraschvändel.
lycka
Ibland blir jag trött efter en längre cykeltur. Helst sätter jag mig då ute i vår lilla täppa, mellan rader av krukor med insektslockande blommor. Jag placerar mig så jag har så många blommor som möjligt runt huvudet. Efter bara några sekunder kommer bin och humlor. De surrar och jobbar bara centimeter från mina öron. Surret växer stundtals till en magisk symfoni – och jag somnar in som i ett rus…
En kvart senare vaknar jag. Symfonin pågår fortfarande. Det är lycka.
form, framtoning och till viss del färg
Några gånger varje sommar tar jag kameran och djupdyker in i vår lilla täppa. Där växer allt huller om buller, och jag bryr mig ej särskilt mycket om blomnamn eller arter och familjer. Det som intresserar mig är formspråket, en blommas framtoning, som kan variera lika mycket som hos människan. Nedan några valda skott.
Enkelheten i denna ringblomma är nästan chockerande stark.
Dessa karamellfärgade blommor sträcker på sig maximalt för att nå ut ur mörkret – mot solljuset.
Det milda ljuset ger denna bild dess karaktär.
Ett spralligt skämt i muntra färger.
Allt är dränkt i frömjöl. Allt går nu ut på förökning, att föra livet vidare…
”Något” har fallit ned i denna blommas centrum. Små insekter, ägg, frön? Jag vet inte.
Jag njuter av honungsfacelians lättsamma framtoning. Här rör sig allt fritt. Blad, ståndare och pistiller dansar hur de vill i vinden.
smaka på ordet ”honungsfacelia”!
Vi går mot en tyst vår – om den så kallade utvecklingen får trampa på med automatik. Larmen avlöser varandra. Det finns allt färre insekter, fjärilar, bin och humlor.
Klipp inte hela gräsmattan. Lämna delar av den oklippt. Den blir så mycket vackrare och bättre för di sma undar jordi – och även för dem i luften.
Jag duschar som hastigast buskar och rabatter under morgonen. Den förbrukade vattenmängden blir minimal. Fjärilar och annat smått bevingat dyker genast upp för att släcka törsten.
Så honungsfacelia varje vår! Vackert namn, vacker blomma. Lättskött. En blå magnet för bin och humlor. De älskar den. Och jag med.
För en timme sen landade detta bi på en nyutslagen honungsfacelia precis framför min kamera. Det sa bara klick.
disciplin kontra naturlighet
Sådan husse sådan hund, sägs det. Det påståendet brukar stämma rätt bra. Men stämmer även omskrivningen sådan ägare sådan trädgård?
Jag tror det. Jag är inte mycket för trädgårdar med raka linjer, blommor i militäriska rader, klippta buskar, tuktade träd och gräsmattor korta som nagelborstar. Jag njuter mer av det vilda, det improviserade, det lekfulla och det med rörelse och överraskningar.
Visst är tulpanerna nedan sköna, men jag föredrar de vilda förgätmigejerna som bygger sina mönster som de vill, som spretar hit och söker sig dit, helt fria från nån trädgårdsmästares krav på symmetrisk perfektion.
Människa, berusa dej!
Jag vek in på Syrénvägen i Grönhögen, sick sackade höger vänster hit och dit. Drog djupa andetag och blev allt mer påverkad, så till den grad att sick sack kändes som rakt fram. Lyckades slutligen hitta ut till väg 136 igen – kanonfull. Nykter igen först nere vid Kungsgården, Ottenby…
vindpinade skönheter
Dessa korta röda skönheter står i en backe vid havet där vinden ligger på extra hårt. Kronbladen fladdrar som lärkvingar och man måste använda korta slutartider om man vill få dem skarpa på bild. Det förvånar mig att de håller/sitter kvar.
I regn och när kvällen närmar sig sluter sig blomman – kanske ett slags vallmo?
Dagens Sune 09
Jag vet inte om det beror på mitt inlägg Dagens Sune 04 eller på coronaeländet, men faktum är att gräsklippningsmaffian verkar ha taggat ned sig några snäpp. Det bullrar mindre i trädgårdar och parker. Somliga tycks ha insett att en gräsmatta kan avnjutas till annat än klippning så snart den blivit en halv centimeter hög.
Varifrån kommer denna perversa tuktan av allt som växer? Är det engelsmännens trädgårdsdiktatur som spridit sig över världen och gjort åkgräsklipparen till den nya statusleksaken för förvuxna pojkar?
Vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostads AB, ska ha en eloge för att låta de gröna mattorna växa. Och som de växer! Fastän det är torrt som i Sahara är gräsmattorna som botaniska museer. Vilken artrikedom! Vilken skönhet!
Bilderna nedan visar växtkraften i en ordinär öländsk gräsmatta som fått chansen att växa några veckor utan ”ideligen halshuggning”. Vilken underbar kick denna gräsmatta blir för allt levande.
Sune Flisa
chefredaktör
sång för livet
Vi beger oss åter till Albrunna lund. Fåglarna har sjungit upp sig ordentligt nu…
Albrunna lund
Vi ska snart till Albrunna lund. Där ska vi inte bara titta på nedfallna träd. Vi njuter också av blommorna. De visar upp sig i både foton och filmer. I filmerna ackompanjeras de av fåglar på mycket gott sånghumör…
nu blommar det
Sedan ICA i Södra Möckleby gick i konkurs förra året har byns centrum varit nästan öde. Men Thomas Andersson som driver Lotties Blommor tror på framtiden. Han gasar i stället för att bromsa.
thomas gasar i svår tid
I tider då nästan all affärsverksamhet på kort tid har klappat ihop som en pangad papperspåse i Södra Möckleby gör Thomas Andersson på Lotties Blommor tvärt om och trycker gasen i botten. Här vilar inga ledsamheter! Snyggare, bättre och som tidigare med ett stort sortiment. Och de rimliga priserna behåller han:
– Dom har varit mitt signum. Det ska dom fortsätta att vara, säger han.
Ny, riktigt snygg skjutbar grind att dra för hela härligheten då den är stängd, nytt golv, ny stenläggning på gården, nytt utomhuslager för jordsäckar och handikappvänlig liten uppfart mot entrédörren. Det är några av alla förbättringar som Thomas och i viss mån pappa Bength har arbetat med den senaste tiden.
I nästa vecka berättar Thomas mer om sin satsning i en film här på kulturorganet. I väntan på den visar vi nedan något lite av vad som hänt – och bara några få av alla de underbara blommor som nu visar oss att våren är på väg…
Thomas i strandkålsgrön tröja utanför butiken Lotties Blommor i Södra Möckleby.
Bakom cypresserna (cypress = en vild chansning från kulturorganets sida) och träställningen skymtar den ”metallridå” som går att skjuta för butiken då den är stängd. – Det är väl inte så illa fixat av en som utbildade sej till elektriker, garvar Thomas.
De 1 500 stenplattorna är begagnade. De kommer från Giraffens köpcenter. – En rolig grej är alla tuggummin som ligger inpressade som fossiler och ortoceratiter i vissa plattor. Och femte stenen nerifrån i mittenraden är för synskadade. Jag antar att den gav nåt slags information åt synskadade utanför Giraffen i Kalmar, berättar Thomas.
Stenen för synskadade som omtalas i bildtexten ovan.
En av mina favoriter. Eftersom jag glömde att anteckna namnen på blommorna får jag ta till en nödlösning och döpa dem själv. Här ser vi en praktfull sverigelilja (Sverigus liljanis).
Bruna bönan (Brunensis bönasis) är här på gott vårhumör.
Ja, vad säger man inför denna praktfulla paradisrosalia (Paradisus rosalarium)? Jag har inget svar.
Silverlaven (Silverus laverus) ratas av renen men köps villigt av ölänningen.
Vanligt fiolblomster (Stradivarius blommatus) känner vi alla till.
En annan av mina personliga favoriter, champagnerosen (Champis roseus). Dess färg får mig att tänka på ljummet utspätt rosévin… Fråga mig inte varför.
Missa inte filmen om Thomas nästa vecka…
sköna kalla färger
Många gillar inte ”kallt” ljus, alltså blåfärgat. Andra gillar inte överdrivet varmt ljus, gulfärgat. Jag tycker min Fuji X30 här har hittat det exakt rätta kalla ljuset i en mycket skuggig Skärlövträdgård. Och visst är dropparna underbara!
vinterkäck
Nu breder den ut sig, vintergäcken. Dessa fräscha gulingar är fotograferade vid boulebanan i Grönhögen. Sju grader varmt denna onsdag 29 januari.
kommunal insektsinsikt
Mörbylånga kommun sa ja till mitt medborgarförslag.
Däremot omnämns inte det roligaste i förslaget, lietävlingen Liemannen för att hålla agrart kunnande vid liv vid de bistrare tider som kanske komma skall…
Nu har de tänts, kungljusen
Kungsljus. En märklig lokal skillnad är att de flesta kungsljus redan har blommat ut i Grönhögen, medan de står lysande i Albrunna. Nån som har en teori?
vallmofrossa
Vallmo mot väderkvarnsvinge. Kan det bli mera ”Öland”?
Vallmo mot solglittervatten ger fina fotografiska kontraster.
Mot Kalmarsund vid Albrunna.
Rött, grönt, mörkblått, ljusblått – en ”Ölandsflagga”.
En mager jordplätt rymmer de vackraste vilda växterna.
De fladdrar som tunnaste siden i den hårda vinden. Att de håller är en gåta.
Så här tycker jag vallmoskogarna är som vackrast, ”utspädda” med en del andra vilda blomster, alla sådda på måfå i frisk vind av fru Slump…
rädda livet – skynda på brexit!
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka.
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt.
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?
Intressanta länkar i ämnet:
Låt en bit av gräsmattan bli äng – och rädda bin och mångfald
Hoten mot den nära naturen
Vägrenarnas betydelse
markgodis i stället för påskgodis
Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
blå ögongodis
Några tuvor blåsippor överlevde lyckligtvis dragningen av cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
Den vita hagelskuren framhäver blommornas intensiva färg.
Förföriskt vackra i sin klara och anspråkslösa framtoning.
