Sommar. Hundra grader varmt. Vindstilla. Träden har blivit gröna – bara sen i går. Landskapet förändras. Man känner knappt igen sig. Vi rullade iväg till Capellagården för att frossa – i tulpaner. Nedan talar form och färg utan ord…
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: blommor
små blommor – och stora
Man behöver inte resa till andra sidan jordklotet för att se något unikt eller spännande. Det är bara att lägga sig på magen där man står och går så öppnar sig en säregen värld. Denna värld är helt utan ordning, helt utan logik – åtminstone för mig. Den är endast naturlig. Vilda växter är sådda med vinden, insekter, fåglar eller andra djur. Den eventuella logiken ligger i att frön måste hamna i rätt omständigheter för att gro. Vädret måste vara på ett visst sätt, fuktigheten likaså. Alla dessa parametrar tillsammans bildar ”ett naturens inferno” som inte går att hitta en regel för. Här härskar slumpen. Finns någon som helst mening är den endast ”att gro”.
Dessa blommor är inte ens en decimeter höga och de är bara några millimeter i diameter. Kanske ser vi nån typ av förgätmigej? Kameran ligger i princip på marken och avståndet till närmaste blomma är inte ens en centimeter. Om man tittar så djupt nedåt att man inte ser någon horisont är man helt inne i ”den lilla världen” – där så mycket spännande finns att uppleva.
De fotografiska möjligheterna är många i den lilla världen. Jag föredrar att jobba i motljus – om det går. Kameran har jag inställd på makro eller supermakro. Med min Fuji X30 kan jag då gå extremt nära motivet. Tyvärr fungerar inte den inbyggda blixten i makroläge på många fickkameror. Jag söker nästan alltid diagonaler att bygga bilden kring. Men i den lilla världen brukar jag få leta förgäves…
När jag fotograferade denna ulliga växt dök plötsligt två blixtsnabba myror upp. De kutade hit och dit så det gällde att hitta rätt exponeringstillfälle då de gjorde något litet uppehåll i vardagsslitet. Skärpedjupet blir kort vid makrofotografering, mindre ju närmare motivet du kommer och ju mer du öppnar bländaren. Kameror med stor sensor har kortare skärpedjup än kameror med liten sensor. Ofta strävar man efter kort skärpedjup, men det finns som bekant gränser för allt. Är man bara nån centimeter från motivet blir skärpedjupet extremt litet även vid minsta bländare.
En pytteliten blomma som just nu finns i miljarder i hagar och utmed havet. Den ”fladdrar hysteriskt” när det blåser så även här gäller att hitta nån lugn sekund då vinden pausar – vilket inte är så lätt på Öland. Endast en blomstängel är skarp, alla andra blommor lyser som oskarpa snöflingor i bakgrunden.
En myra till. Denna visade tydligt att den observerat mig. Den ställde sig blickstilla för att inte röja sig – ett utmärkt tillfälle för exponering. Myran blev sedan nyfiken på mig och min kamera med den stora glasbiten längst fram. Den gick långsamt mot mig…
Klicka upp bilden i stort format och se myran i ögonen! Så här stod hon en stund och starrbligade på mig, misstänksam och på sin vakt. – Jag heter Staffan, sa jag. Vad heter du min lille vän? Myran svarade inte.
Denna märkliga ”skog” finns nästan överallt, på bara några centimeters höjd över jordlagret.
Vi lämnar den vilda naturen och tittar in i den av människan odlade. Den är inte lika spännande, men visst kan den vara vacker – ibland. Men eftersom jag är motståndare till rabatter och blommor i rader är det få trädgårdar som faller mig på läppen.
Odlade men vackra tulpaner i kylig gulvit färg, som gifter sig fint med de lika kyligt gröna bladen. Här har människan lekt gud och gjort ett hyfsat jobb.
Planterade pingstliljor(?). Här har man satt dem i asymmetriska grupper vilket ger ett naturligare intryck än satta i rader eller homogena fält.
Tokroliga tulpaner att bli glad av. Det är nåt kaxigt över denna sort.
Mot djupet av blomkalken uppstår frågan ”hur är det möjligt?”…
Denna bild tilltalar mig rent fotografiskt. De spretiga grenarna till höger står i bjärt kontrast till de fylliga, mjuka, nästan sensuella blomklockorna till vänster.
Denna tulpan har precis öppnat sig efter ett regn. Nu blottar den ”livets mening” och intresset bland insekterna kommer snart att vakna…
i lunden den sköna
Det tar sig i Albrunna lund. Träden står fortfarande kala men på marken blommar det för fullt. Bilderna är från i förrgår. Jag visar dem utan texter.
jo då, den finns utslagen även i år
Branten vid Norra ängen i Albrunna lund torde vara en av landets mest fotograferade markplättar. Orsak: Arontorpsrosen. Alvarsamt2 var där i går och plåtade ”den solfångarliknande tulpanen på stängel med granbarr”. Flera bilder kommer…
då var det 18 april 2012
Dessa blommiga bilder tog jag för sex år sen, den 18 april 2012. Då var ännu flyktingströmmarna inte så stora, då höll Svenska Akademien fred och då visste knappt nån enda svensk vem Donald Trump var för en figur. På nåt märkligt sätt känns det som om landet då var en idyll… Men varför känns det idylliskt bakåt och skrämmande framåt?
Jag tog bilderna för sex år sen och bildbehandlade dem i dag. Det ger en aning luddig uppfattning av begreppet tid. Vad är egentligen tid? Nä, nu får jag sluta. Jag är ingen Einstein!
Hur som helst, bilderna är från Albrunna lund. Snart kommer även nytagna bilder därifrån – från i dag. Och film! Till dess kan vi alla grunna över det här med tid…
hur grön är den sydöländska våren?
Det börjar likna nåt. Jag tänker på vädret. Jag tänker på våren. Blommor har slagit ut, gräset växer inte så det knakar, men väl så det syns. Men är det redan en skön grön vår? För att ta reda på det tog jag min Fuji X70 och ställde in den med filter så att den endast återger grön färg – och alla andra färger i svart-vitt.
Många säger att man kan lita på det kameran ser, även om jag själv hävdar motsatsen. Hur som helst, här är resultatet:
Jag såg en hel del grönt i detta motiv. Men det gör inte kameran. Jag misstänker att orsaken är att många gröna nyanser drar åt det gula hållet – och alltså ratas av detta filter.
Endast fläckar av grönt. Jag tyckte allt var mycket grönare än så här. Men kameran ljuger inte, säger många.
För mina ögon innehöll detta motiv ”en hel del grönt”. Men det tycker inte kameran som endast grönmålar en aning i förgrunden.
Detta motiv ser kameran och jag tämligen lika, även om jag tyckte gräset var mer eller mindre grönt överallt.
Här ser kameran betydligt mindre grönt än jag. Kanske kan det bero på att gröna motivdelar inte ”orkar igenom” filtret på stora avstånd?
Blomstergruppen har verkligen gröna blad. Blommorna är blå, som du kan se på nästa bild.
För att visa blommorna har jag här använt det filter som bara registrerar blå färg.
Endast några gröna grässtrån i förgrunden. Men jag såg mycket mera grönt!
För att kontrollera om det finns gröna nyanser som drar åt gult använder jag här ett filter som bara släpper igenom gul färg. Men jag ser ingenting som är gulgrönt, bara ett gult hotell och en gul busskylt.
Gröna blad på andra blå blommor än de ovan.
Med filter för grönt blir gräsmattan grön. Vi ser också att den i verkligheten gula takmossan drar svagt åt grönt.
Filter för att visa gul färg. Men här ser vi inte ett uns gult i gräsmattorna, trots att dessa rimligen borde ha även gula nyanser. Tycker man. Det här med färg är inte lätt!
sen vår
Arontorpsros fotograferad för sex år och ett dygn sedan. Den rara blomman har nog inte kommit så här långt i år. Eller? Under kvällen mejlade ”en Gerd” mig ett foto av en lika väl utslagen arontorpsros – fotograferad i går! Våren är tydligen ”helt normal”!?
vårens färger
Nyss låg där vit snö. Nu dallrar samma mark i blått och gult och grönt. Jag blir lika ställd och fascinerad varje vår. Vågar vi tro att vintern är över nu?
Scilla eller blåstjärna.
Vintergäck – med inslag av blåstjärna.
lyckad konferens om pricksippan
Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.
– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.
Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.
– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.
Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.
– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.
Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.
pricksippan – sensationellt fynd i Albrunna lund
Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.
Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.
– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerad och dokumenterat det märkliga fyndet.
– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.
– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.
– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”
Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.
– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.
Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.
– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.
Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.
Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.
– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.
Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:
– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!
* * *
Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.
* * *
Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.
dagdrömmar
Nä, nu får det räcka med vinter. Nu vill jag se röda temperaturer i prognoserna – och solsken i blick. Det börjar bli dags för frötänk och odlingsplaner…
om detta med livsstilar
Det finns sommarblommor som följer mallen. De växer under våren, blommar under sommaren och dör efter schema under hösten. Men så finns det de sommarblommor som ger blanka fan i schemat och lever sitt eget liv, likt mänskliga bohemer och särlingar. Jag har två i rabatten som ser lika livsbejakande ut två dagar före julafton som vid midsommar.
Nån sa att det är människans plikt att dö som original. Jag instämmer. Vi borde kanske mer leva likt mina anakronistiska ringblommor; kasta av oss ofrihetens och konventionernas ok och blomma året runt – eller när vi själva vill.
Titta på den här sommarblommans färg två dagar före julafton. Vilken intensitet! Vilken koloristisk kraft! Och den vänder hela sitt ansikte mot solen.
Denna ringblomma är mycket större än den ovan, nära en decimeter i diameter. Allt på den är gult – sommargult.
obändig livskraft och långsam död
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.
Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!
Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.
Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.
De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.
De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?
Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.
dö – eller ta en holk?
Höst är lika med död. Död åt hösten! Kom inte och snacka med mig om ”vackra färger på träden” eller ”frisk luft”. Jag tål inte såna lögner. Den som föredrar en vissen tistel framför en vätskespänd vildrosknopp torde behöva psykiatrisk behandling. Ni som dillar om ”storheten i en insvepande höstdimma från ett iskallt hav” är felvaggade från tidig barndom. Nej, spärra in alla höstfanatiker och låt oss vårfrossare vara ifred, befriade från alla fake news om ”höstens färgfyrverkerier” och ”uppfriskande bett i röda kinder”.
För optimister, vårdyrkare, epikureer och andra med alla sinnen i behåll visar jag nedan några exempel på vårens berusningsmedel. Ni höstnasare och skönluftsmytomaner kan titta bort eller bläddra vidare bland era bilder av förruttnelse, mull och död.
15 juni kunde vi njuta av dessa livsglada blå botaniska tiostegsraketer vid Albrunna strand. Jämför dem med maskgenomborrade och halvruttna Karl Johansvampar eller den plommonsmet som utreder sig likt Karlssons klister i trädgårdarna i den förljugna oktoberhöstens totala paltkoma.
19 maj var det svårt att styra rakt fram genom denna skönhetens paradgata ned mot Södra bruket. Doften av honung, pollen och nektar fick cyklister att sicksacka som attackerade av häftiga heroinrus. För er höstdepraverade kan jag berätta att plejset nu ser ut som en enda stor lervälling. Gå dit och njut, ni! Fotografera geggan och sätt in bilderna i album. Märk bilderna ”Vacker höstgyttja i gråväder”!
22 maj låg alla nöjda och livsnjutande svanar och lapade sol och snackade god mat och mustiga viner vid Gräsgårds hamn. De få som finns kvar i dag ligger som stelfrusna kastanjetter och klapprar och skakar i kylan, utmärglade, utan hopp. Om de orkar prata mat och dryck rör sig pucket i enstaviga meningar om ”ruttet sjögräs” och ”en klunk dövande 8-procentigt oljespillvatten”.
Vilket ger mest hopp, dessa prunkande majträd eller en tristbrun slemmig lövhög i november täckt av iskristaller med sotflingor och PCB från forna DDR? Jag bara frågar.
Dessa Stensjöblomster fotograferade 5 juni utstrålar framtid och hopp. De gröna bladen täcker snart marken. Blommorna blir miljoner, miljarder, triljarder. Fåglarna tjattrar om familjebildning och bostadsinvesteringar. Naturens börshus signalerar hausse. Nu utbreder sig mögel och förruttnelse i ett grått landskap där depraverade dårfinkar ångrar pippibeslutet att bli stannfåglar. I oktobers baissetider puckar dessa losers om kollektivt självmord eller åtminstone intag av rejäla holkar.
ljus i mörkret
Det börjar skymma. Vi cyklar leden mellan Degerhamn och Albrunna. Plötsligt lyser det till i det kompakt höstgråa. Luktärt! Vilda såna. Sommarlika. Underbara! Har någon sått dem i åkerkanten, eller är de rymlingar ur trädgård? Svaret kvittar. Jag tar några bilder i dagens absolut sista motsolsljus.
att vältra sig i undergången
Nu dör de! Sommarblommorna. Men det går långsamt. Och denna smärtsamma period är, paradoxalt nog, så vacker. Blommorna har gett allt de orkat för att bli så höga som möjligt för att få så mycket ljus som de bara kan. Konkurrensen är mördande och inget tidigare år har jag varit med om en sådan kraftfull tillväxt. Vissa blommor som normala år blir en halvmeter är tre gånger högre. Ett exempel: Sommarmalvan brukar bli högst 80 centimeter hög. Nu är flera av dem över två meter. Men nu ska de alla dö…
Eftersom blomdjungeln är hämningslöst generös med färg och kraft fotograferar jag med samma slags känsla: hämningslöst, djuriskt. Jag låter djungeln tala utan så mycket komposition. Vinden får gärna lägga sig i och skapa oskärpa i vissa av de gungande blomstren. Ingen blomma är intressantare än nån annan, och jag tar massor av bilder och väljer ut några. Jag frossar i blomprakt. Jag äter blommor med blicken. Jag fotograferar dem ur alla vinklar. Det är rätt tid att göra det nu, ty snart är de alla döda.
att plåta mot den farliga solen
Denna molniga dag ställer jag frågan: Går det att fotografera mot solen? Svar: Allt går – men bättre eller sämre. Blommorna i detta inlägg bombades uppifrån av solljus – och från motsatta hållet av fickkamerans löjligt svaga blixtljus. Men är man bara tillräckligt nära motivet räcker blixten till för att ge blommorna den ”uppljusning” de behöver. Utan blixt hade de blivit mörka silhuetter.
Ett råd är på sin plats: Solljuset är farligt och oerhört starkt; titta inte på solen i sökaren! Bättre är att sikta ”på chans” – utan sökartitt.
vacker park, vacker byggnad – den fulaste i Kalmar
Stadsparken i Kalmar är en vackert glimrande pärla. Vet du att växterna där är valda för att blomma från mars till och med oktober? Vi parknjutare har alltså två månader kvar med blommor! I parken ligger en genial byggnad, Kalmar Konstmuséum. ”Kuben” är i sin neutrala svärta helt rätt i förhållande till den färgsprutande och lummiga omgivningen. Under sommaren syns den knappast i sin strama mörka enkelhet. Den fick ett känt arkitektpris 2008, samma år som Barometerns läsare utsåg museet till Kalmars fulaste plats. Så kan det gå.
Bilderna får tala för sig själva.
