Kungsljus. En märklig lokal skillnad är att de flesta kungsljus redan har blommat ut i Grönhögen, medan de står lysande i Albrunna. Nån som har en teori?
Vallmo mot väderkvarnsvinge. Kan det bli mera ”Öland”?
Vallmo mot solglittervatten ger fina fotografiska kontraster.
Mot Kalmarsund vid Albrunna.
Rött, grönt, mörkblått, ljusblått – en ”Ölandsflagga”.
En mager jordplätt rymmer de vackraste vilda växterna.
De fladdrar som tunnaste siden i den hårda vinden. Att de håller är en gåta.
Så här tycker jag vallmoskogarna är som vackrast, ”utspädda” med en del andra vilda blomster, alla sådda på måfå i frisk vind av fru Slump…
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka. 
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt. 
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?Intressanta länkar i ämnet:
Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
Några tuvor blåsippor överlevde lyckligtvis dragningen av cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
Den vita hagelskuren framhäver blommornas intensiva färg.
Förföriskt vackra i sin klara och anspråkslösa framtoning.
Mitt i Skördefestens brus av bilar, konst, korv, loppisar, fika, bullar, kakor, eld och jippon känns det befriande att få dra sig tillbaka, huka sig, till och med lägga sig på marken och bara titta… Jag ser att uppdraget snart är slutfört. De flesta frön är spridda för vinden, livet har fått en garanterad fortsättning… Snart spricker de sista kapslarna och snart kroknar de segaste blomstren. Sen vissnar allt snabbt och finns inte mer…
Den ger intryck av att vara tunn och spröd som glas, men tål nästan hur mycket vind som helst utan att förlora formen.
Lika praktfull i månadsskiftet september-oktober som om våren…
Inte kan man tro att denna fräscha jungfruligt vita blomma snart ska vara död.
Jobbet är klart. Allt gick som planerat. Detta är allt som blev kvar.
En märklig tid då solen ger hetta från ovan medan kylan strålar upp från marken.
Dessa motiv är fotograferade vid 10-tiden i morse. Då hade markfrosten dragit sig undan men daggen låg kvar här och var.
Vipphortensia Quickfire blir allt vackrare under den tid då andra blommor vissnar och dör. Den blommar juli-september.
Visst är den sparsmakade färgsättningen raffinerad. På nätet ser jag att den kan variera mycket i utseende.
Svagt rosa i kontrast till svagt mintgrönt = en fullträff. Den kan odlas i zon 1-3. Vipphortensian är inte vintergrön.
Nä, allt är inte grått eller brunt eller gult på Öland just nu. Här bjuder vi på lite färgsprak efter alla trista gråbilder. Mina sommarblommor har hälsan trots torkan. Men så vattnar jag dem också med akvarievatten, som ger en naturlig näring. Ett bra akvarievatten är i biologisk balans, vilket kranvatten oftast inte är.
Begreppet ”bara vanligt vatten” är vilseledande, eftersom vatten kan ha massor av olika karaktärsdrag. Viktigaste skillnaderna är surt och basiskt och hårt eller mjukt vatten. De allra flesta vatten på Öland är sannolikt hårda och basiska.
Jag föredrar sommarblommor framför perenner. De är mer som vi människor, de lever och dör…
Vi har sett den på bara ett enda ställe – på Öland. Färgen är i verkligheten förtrollande, en aning overklig, till och med sötsliskig men ändå så unikt fräsch. Det stämmer alltså inte det som Gertrude Stein påstod: ”En ros är en ros är en ros.” Så fan heller!
Det är nu länge sedan jag använde mina systemkameror. De känns otidsenliga, klumpiga och alldeles för dyra. Min lilla Fuji X30 klarar det mesta, även extrem makrofotografering. Den här slickande krabaten med lång tunga är fotad på fri hand på bara någon centimeters avstånd. 100 ISO, 1/250 sekund, bländare 3,6. Delförstoring.
Humla i fingerborgsblomma. Observera klumparna på bakbenen. Jag tror de består av hopsamlat frömjöl. För att komma ut ur blomman gör humlan ofta en elegant baklängesvolt. Samma exponeringsvärden som för bilden ovan. Det jag framför allt uppskattar på Fujismällan är – förutom fin skärpa – extern blixtsko och två olika sökare: optisk och display. Exponeringen är också extremt jämn och säker. Delförstoring.
Sommar. Hundra grader varmt. Vindstilla. Träden har blivit gröna – bara sen i går. Landskapet förändras. Man känner knappt igen sig. Vi rullade iväg till Capellagården för att frossa – i tulpaner. Nedan talar form och färg utan ord…
Man behöver inte resa till andra sidan jordklotet för att se något unikt eller spännande. Det är bara att lägga sig på magen där man står och går så öppnar sig en säregen värld. Denna värld är helt utan ordning, helt utan logik – åtminstone för mig. Den är endast naturlig. Vilda växter är sådda med vinden, insekter, fåglar eller andra djur. Den eventuella logiken ligger i att frön måste hamna i rätt omständigheter för att gro. Vädret måste vara på ett visst sätt, fuktigheten likaså. Alla dessa parametrar tillsammans bildar ”ett naturens inferno” som inte går att hitta en regel för. Här härskar slumpen. Finns någon som helst mening är den endast ”att gro”.
Dessa blommor är inte ens en decimeter höga och de är bara några millimeter i diameter. Kanske ser vi nån typ av förgätmigej? Kameran ligger i princip på marken och avståndet till närmaste blomma är inte ens en centimeter. Om man tittar så djupt nedåt att man inte ser någon horisont är man helt inne i ”den lilla världen” – där så mycket spännande finns att uppleva. 
De fotografiska möjligheterna är många i den lilla världen. Jag föredrar att jobba i motljus – om det går. Kameran har jag inställd på makro eller supermakro. Med min Fuji X30 kan jag då gå extremt nära motivet. Tyvärr fungerar inte den inbyggda blixten i makroläge på många fickkameror. Jag söker nästan alltid diagonaler att bygga bilden kring. Men i den lilla världen brukar jag få leta förgäves…
När jag fotograferade denna ulliga växt dök plötsligt två blixtsnabba myror upp. De kutade hit och dit så det gällde att hitta rätt exponeringstillfälle då de gjorde något litet uppehåll i vardagsslitet. Skärpedjupet blir kort vid makrofotografering, mindre ju närmare motivet du kommer och ju mer du öppnar bländaren. Kameror med stor sensor har kortare skärpedjup än kameror med liten sensor. Ofta strävar man efter kort skärpedjup, men det finns som bekant gränser för allt. Är man bara nån centimeter från motivet blir skärpedjupet extremt litet även vid minsta bländare.
En pytteliten blomma som just nu finns i miljarder i hagar och utmed havet. Den ”fladdrar hysteriskt” när det blåser så även här gäller att hitta nån lugn sekund då vinden pausar – vilket inte är så lätt på Öland. Endast en blomstängel är skarp, alla andra blommor lyser som oskarpa snöflingor i bakgrunden.
En myra till. Denna visade tydligt att den observerat mig. Den ställde sig blickstilla för att inte röja sig – ett utmärkt tillfälle för exponering. Myran blev sedan nyfiken på mig och min kamera med den stora glasbiten längst fram. Den gick långsamt mot mig…
Klicka upp bilden i stort format och se myran i ögonen! Så här stod hon en stund och starrbligade på mig, misstänksam och på sin vakt. – Jag heter Staffan, sa jag. Vad heter du min lille vän? Myran svarade inte.
Denna märkliga ”skog” finns nästan överallt, på bara några centimeters höjd över jordlagret. 
Vi lämnar den vilda naturen och tittar in i den av människan odlade. Den är inte lika spännande, men visst kan den vara vacker – ibland. Men eftersom jag är motståndare till rabatter och blommor i rader är det få trädgårdar som faller mig på läppen.
Odlade men vackra tulpaner i kylig gulvit färg, som gifter sig fint med de lika kyligt gröna bladen. Här har människan lekt gud och gjort ett hyfsat jobb.
Planterade pingstliljor(?). Här har man satt dem i asymmetriska grupper vilket ger ett naturligare intryck än satta i rader eller homogena fält.
Tokroliga tulpaner att bli glad av. Det är nåt kaxigt över denna sort.
Mot djupet av blomkalken uppstår frågan ”hur är det möjligt?”…
Denna bild tilltalar mig rent fotografiskt. De spretiga grenarna till höger står i bjärt kontrast till de fylliga, mjuka, nästan sensuella blomklockorna till vänster.
Denna tulpan har precis öppnat sig efter ett regn. Nu blottar den ”livets mening” och intresset bland insekterna kommer snart att vakna…
Det tar sig i Albrunna lund. Träden står fortfarande kala men på marken blommar det för fullt. Bilderna är från i förrgår. Jag visar dem utan texter.
Branten vid Norra ängen i Albrunna lund torde vara en av landets mest fotograferade markplättar. Orsak: Arontorpsrosen. Alvarsamt2 var där i går och plåtade ”den solfångarliknande tulpanen på stängel med granbarr”. Flera bilder kommer…
Dessa blommiga bilder tog jag för sex år sen, den 18 april 2012. Då var ännu flyktingströmmarna inte så stora, då höll Svenska Akademien fred och då visste knappt nån enda svensk vem Donald Trump var för en figur. På nåt märkligt sätt känns det som om landet då var en idyll… Men varför känns det idylliskt bakåt och skrämmande framåt?
Jag tog bilderna för sex år sen och bildbehandlade dem i dag. Det ger en aning luddig uppfattning av begreppet tid. Vad är egentligen tid? Nä, nu får jag sluta. Jag är ingen Einstein!
Hur som helst, bilderna är från Albrunna lund. Snart kommer även nytagna bilder därifrån – från i dag. Och film! Till dess kan vi alla grunna över det här med tid…
Det börjar likna nåt. Jag tänker på vädret. Jag tänker på våren. Blommor har slagit ut, gräset växer inte så det knakar, men väl så det syns. Men är det redan en skön grön vår? För att ta reda på det tog jag min Fuji X70 och ställde in den med filter så att den endast återger grön färg – och alla andra färger i svart-vitt.
Många säger att man kan lita på det kameran ser, även om jag själv hävdar motsatsen. Hur som helst, här är resultatet:
Jag såg en hel del grönt i detta motiv. Men det gör inte kameran. Jag misstänker att orsaken är att många gröna nyanser drar åt det gula hållet – och alltså ratas av detta filter.
Endast fläckar av grönt. Jag tyckte allt var mycket grönare än så här. Men kameran ljuger inte, säger många.
För mina ögon innehöll detta motiv ”en hel del grönt”. Men det tycker inte kameran som endast grönmålar en aning i förgrunden.
Detta motiv ser kameran och jag tämligen lika, även om jag tyckte gräset var mer eller mindre grönt överallt.
Här ser kameran betydligt mindre grönt än jag. Kanske kan det bero på att gröna motivdelar inte ”orkar igenom” filtret på stora avstånd?
Blomstergruppen har verkligen gröna blad. Blommorna är blå, som du kan se på nästa bild.
För att visa blommorna har jag här använt det filter som bara registrerar blå färg.
Endast några gröna grässtrån i förgrunden. Men jag såg mycket mera grönt!
För att kontrollera om det finns gröna nyanser som drar åt gult använder jag här ett filter som bara släpper igenom gul färg. Men jag ser ingenting som är gulgrönt, bara ett gult hotell och en gul busskylt.
Gröna blad på andra blå blommor än de ovan.
Med filter för grönt blir gräsmattan grön. Vi ser också att den i verkligheten gula takmossan drar svagt åt grönt. 
Filter för att visa gul färg. Men här ser vi inte ett uns gult i gräsmattorna, trots att dessa rimligen borde ha även gula nyanser. Tycker man. Det här med färg är inte lätt!
Arontorpsros fotograferad för sex år och ett dygn sedan. Den rara blomman har nog inte kommit så här långt i år. Eller? Under kvällen mejlade ”en Gerd” mig ett foto av en lika väl utslagen arontorpsros – fotograferad i går! Våren är tydligen ”helt normal”!?
Nyss låg där vit snö. Nu dallrar samma mark i blått och gult och grönt. Jag blir lika ställd och fascinerad varje vår. Vågar vi tro att vintern är över nu?
Scilla eller blåstjärna.
Vintergäck – med inslag av blåstjärna.
