Mörbylånga kommun sa ja till mitt medborgarförslag.
Däremot omnämns inte det roligaste i förslaget, lietävlingen Liemannen för att hålla agrart kunnande vid liv vid de bistrare tider som kanske komma skall…
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: blommor
Nu har de tänts, kungljusen
Kungsljus. En märklig lokal skillnad är att de flesta kungsljus redan har blommat ut i Grönhögen, medan de står lysande i Albrunna. Nån som har en teori?
vallmofrossa
Vallmo mot väderkvarnsvinge. Kan det bli mera ”Öland”?
Vallmo mot solglittervatten ger fina fotografiska kontraster.
Mot Kalmarsund vid Albrunna.
Rött, grönt, mörkblått, ljusblått – en ”Ölandsflagga”.
En mager jordplätt rymmer de vackraste vilda växterna.
De fladdrar som tunnaste siden i den hårda vinden. Att de håller är en gåta.
Så här tycker jag vallmoskogarna är som vackrast, ”utspädda” med en del andra vilda blomster, alla sådda på måfå i frisk vind av fru Slump…
rädda livet – skynda på brexit!
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka.
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt.
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?
Intressanta länkar i ämnet:
Låt en bit av gräsmattan bli äng – och rädda bin och mångfald
Hoten mot den nära naturen
Vägrenarnas betydelse
markgodis i stället för påskgodis
Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
blå ögongodis
Några tuvor blåsippor överlevde lyckligtvis dragningen av cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
Den vita hagelskuren framhäver blommornas intensiva färg.
Förföriskt vackra i sin klara och anspråkslösa framtoning.
uppdraget slutfört
Mitt i Skördefestens brus av bilar, konst, korv, loppisar, fika, bullar, kakor, eld och jippon känns det befriande att få dra sig tillbaka, huka sig, till och med lägga sig på marken och bara titta… Jag ser att uppdraget snart är slutfört. De flesta frön är spridda för vinden, livet har fått en garanterad fortsättning… Snart spricker de sista kapslarna och snart kroknar de segaste blomstren. Sen vissnar allt snabbt och finns inte mer…
Den ger intryck av att vara tunn och spröd som glas, men tål nästan hur mycket vind som helst utan att förlora formen.
Lika praktfull i månadsskiftet september-oktober som om våren…
Inte kan man tro att denna fräscha jungfruligt vita blomma snart ska vara död.
Jobbet är klart. Allt gick som planerat. Detta är allt som blev kvar.
En märklig tid då solen ger hetta från ovan medan kylan strålar upp från marken.
Dessa motiv är fotograferade vid 10-tiden i morse. Då hade markfrosten dragit sig undan men daggen låg kvar här och var.
mot hösten…
Vipphortensia Quickfire blir allt vackrare under den tid då andra blommor vissnar och dör. Den blommar juli-september.
Visst är den sparsmakade färgsättningen raffinerad. På nätet ser jag att den kan variera mycket i utseende.
Svagt rosa i kontrast till svagt mintgrönt = en fullträff. Den kan odlas i zon 1-3. Vipphortensian är inte vintergrön.
färgstänk på gråbrunt Öland
Nä, allt är inte grått eller brunt eller gult på Öland just nu. Här bjuder vi på lite färgsprak efter alla trista gråbilder. Mina sommarblommor har hälsan trots torkan. Men så vattnar jag dem också med akvarievatten, som ger en naturlig näring. Ett bra akvarievatten är i biologisk balans, vilket kranvatten oftast inte är.
Begreppet ”bara vanligt vatten” är vilseledande, eftersom vatten kan ha massor av olika karaktärsdrag. Viktigaste skillnaderna är surt och basiskt och hårt eller mjukt vatten. De allra flesta vatten på Öland är sannolikt hårda och basiska.
Jag föredrar sommarblommor framför perenner. De är mer som vi människor, de lever och dör…
en, bara en
Vi har sett den på bara ett enda ställe – på Öland. Färgen är i verkligheten förtrollande, en aning overklig, till och med sötsliskig men ändå så unikt fräsch. Det stämmer alltså inte det som Gertrude Stein påstod: ”En ros är en ros är en ros.” Så fan heller!
kompakt för 5 000 ersätter systemkamera för 30 000
Det är nu länge sedan jag använde mina systemkameror. De känns otidsenliga, klumpiga och alldeles för dyra. Min lilla Fuji X30 klarar det mesta, även extrem makrofotografering. Den här slickande krabaten med lång tunga är fotad på fri hand på bara någon centimeters avstånd. 100 ISO, 1/250 sekund, bländare 3,6. Delförstoring.
Humla i fingerborgsblomma. Observera klumparna på bakbenen. Jag tror de består av hopsamlat frömjöl. För att komma ut ur blomman gör humlan ofta en elegant baklängesvolt. Samma exponeringsvärden som för bilden ovan. Det jag framför allt uppskattar på Fujismällan är – förutom fin skärpa – extern blixtsko och två olika sökare: optisk och display. Exponeringen är också extremt jämn och säker. Delförstoring.
tulpanfrossa på capellagården
Sommar. Hundra grader varmt. Vindstilla. Träden har blivit gröna – bara sen i går. Landskapet förändras. Man känner knappt igen sig. Vi rullade iväg till Capellagården för att frossa – i tulpaner. Nedan talar form och färg utan ord…
små blommor – och stora
Man behöver inte resa till andra sidan jordklotet för att se något unikt eller spännande. Det är bara att lägga sig på magen där man står och går så öppnar sig en säregen värld. Denna värld är helt utan ordning, helt utan logik – åtminstone för mig. Den är endast naturlig. Vilda växter är sådda med vinden, insekter, fåglar eller andra djur. Den eventuella logiken ligger i att frön måste hamna i rätt omständigheter för att gro. Vädret måste vara på ett visst sätt, fuktigheten likaså. Alla dessa parametrar tillsammans bildar ”ett naturens inferno” som inte går att hitta en regel för. Här härskar slumpen. Finns någon som helst mening är den endast ”att gro”.
Dessa blommor är inte ens en decimeter höga och de är bara några millimeter i diameter. Kanske ser vi nån typ av förgätmigej? Kameran ligger i princip på marken och avståndet till närmaste blomma är inte ens en centimeter. Om man tittar så djupt nedåt att man inte ser någon horisont är man helt inne i ”den lilla världen” – där så mycket spännande finns att uppleva.
De fotografiska möjligheterna är många i den lilla världen. Jag föredrar att jobba i motljus – om det går. Kameran har jag inställd på makro eller supermakro. Med min Fuji X30 kan jag då gå extremt nära motivet. Tyvärr fungerar inte den inbyggda blixten i makroläge på många fickkameror. Jag söker nästan alltid diagonaler att bygga bilden kring. Men i den lilla världen brukar jag få leta förgäves…
När jag fotograferade denna ulliga växt dök plötsligt två blixtsnabba myror upp. De kutade hit och dit så det gällde att hitta rätt exponeringstillfälle då de gjorde något litet uppehåll i vardagsslitet. Skärpedjupet blir kort vid makrofotografering, mindre ju närmare motivet du kommer och ju mer du öppnar bländaren. Kameror med stor sensor har kortare skärpedjup än kameror med liten sensor. Ofta strävar man efter kort skärpedjup, men det finns som bekant gränser för allt. Är man bara nån centimeter från motivet blir skärpedjupet extremt litet även vid minsta bländare.
En pytteliten blomma som just nu finns i miljarder i hagar och utmed havet. Den ”fladdrar hysteriskt” när det blåser så även här gäller att hitta nån lugn sekund då vinden pausar – vilket inte är så lätt på Öland. Endast en blomstängel är skarp, alla andra blommor lyser som oskarpa snöflingor i bakgrunden.
En myra till. Denna visade tydligt att den observerat mig. Den ställde sig blickstilla för att inte röja sig – ett utmärkt tillfälle för exponering. Myran blev sedan nyfiken på mig och min kamera med den stora glasbiten längst fram. Den gick långsamt mot mig…
Klicka upp bilden i stort format och se myran i ögonen! Så här stod hon en stund och starrbligade på mig, misstänksam och på sin vakt. – Jag heter Staffan, sa jag. Vad heter du min lille vän? Myran svarade inte.
Denna märkliga ”skog” finns nästan överallt, på bara några centimeters höjd över jordlagret.
Vi lämnar den vilda naturen och tittar in i den av människan odlade. Den är inte lika spännande, men visst kan den vara vacker – ibland. Men eftersom jag är motståndare till rabatter och blommor i rader är det få trädgårdar som faller mig på läppen.
Odlade men vackra tulpaner i kylig gulvit färg, som gifter sig fint med de lika kyligt gröna bladen. Här har människan lekt gud och gjort ett hyfsat jobb.
Planterade pingstliljor(?). Här har man satt dem i asymmetriska grupper vilket ger ett naturligare intryck än satta i rader eller homogena fält.
Tokroliga tulpaner att bli glad av. Det är nåt kaxigt över denna sort.
Mot djupet av blomkalken uppstår frågan ”hur är det möjligt?”…
Denna bild tilltalar mig rent fotografiskt. De spretiga grenarna till höger står i bjärt kontrast till de fylliga, mjuka, nästan sensuella blomklockorna till vänster.
Denna tulpan har precis öppnat sig efter ett regn. Nu blottar den ”livets mening” och intresset bland insekterna kommer snart att vakna…
i lunden den sköna
Det tar sig i Albrunna lund. Träden står fortfarande kala men på marken blommar det för fullt. Bilderna är från i förrgår. Jag visar dem utan texter.
jo då, den finns utslagen även i år
Branten vid Norra ängen i Albrunna lund torde vara en av landets mest fotograferade markplättar. Orsak: Arontorpsrosen. Alvarsamt2 var där i går och plåtade ”den solfångarliknande tulpanen på stängel med granbarr”. Flera bilder kommer…
då var det 18 april 2012
Dessa blommiga bilder tog jag för sex år sen, den 18 april 2012. Då var ännu flyktingströmmarna inte så stora, då höll Svenska Akademien fred och då visste knappt nån enda svensk vem Donald Trump var för en figur. På nåt märkligt sätt känns det som om landet då var en idyll… Men varför känns det idylliskt bakåt och skrämmande framåt?
Jag tog bilderna för sex år sen och bildbehandlade dem i dag. Det ger en aning luddig uppfattning av begreppet tid. Vad är egentligen tid? Nä, nu får jag sluta. Jag är ingen Einstein!
Hur som helst, bilderna är från Albrunna lund. Snart kommer även nytagna bilder därifrån – från i dag. Och film! Till dess kan vi alla grunna över det här med tid…
hur grön är den sydöländska våren?
Det börjar likna nåt. Jag tänker på vädret. Jag tänker på våren. Blommor har slagit ut, gräset växer inte så det knakar, men väl så det syns. Men är det redan en skön grön vår? För att ta reda på det tog jag min Fuji X70 och ställde in den med filter så att den endast återger grön färg – och alla andra färger i svart-vitt.
Många säger att man kan lita på det kameran ser, även om jag själv hävdar motsatsen. Hur som helst, här är resultatet:
Jag såg en hel del grönt i detta motiv. Men det gör inte kameran. Jag misstänker att orsaken är att många gröna nyanser drar åt det gula hållet – och alltså ratas av detta filter.
Endast fläckar av grönt. Jag tyckte allt var mycket grönare än så här. Men kameran ljuger inte, säger många.
För mina ögon innehöll detta motiv ”en hel del grönt”. Men det tycker inte kameran som endast grönmålar en aning i förgrunden.
Detta motiv ser kameran och jag tämligen lika, även om jag tyckte gräset var mer eller mindre grönt överallt.
Här ser kameran betydligt mindre grönt än jag. Kanske kan det bero på att gröna motivdelar inte ”orkar igenom” filtret på stora avstånd?
Blomstergruppen har verkligen gröna blad. Blommorna är blå, som du kan se på nästa bild.
För att visa blommorna har jag här använt det filter som bara registrerar blå färg.
Endast några gröna grässtrån i förgrunden. Men jag såg mycket mera grönt!
För att kontrollera om det finns gröna nyanser som drar åt gult använder jag här ett filter som bara släpper igenom gul färg. Men jag ser ingenting som är gulgrönt, bara ett gult hotell och en gul busskylt.
Gröna blad på andra blå blommor än de ovan.
Med filter för grönt blir gräsmattan grön. Vi ser också att den i verkligheten gula takmossan drar svagt åt grönt.
Filter för att visa gul färg. Men här ser vi inte ett uns gult i gräsmattorna, trots att dessa rimligen borde ha även gula nyanser. Tycker man. Det här med färg är inte lätt!
sen vår
Arontorpsros fotograferad för sex år och ett dygn sedan. Den rara blomman har nog inte kommit så här långt i år. Eller? Under kvällen mejlade ”en Gerd” mig ett foto av en lika väl utslagen arontorpsros – fotograferad i går! Våren är tydligen ”helt normal”!?
vårens färger
Nyss låg där vit snö. Nu dallrar samma mark i blått och gult och grönt. Jag blir lika ställd och fascinerad varje vår. Vågar vi tro att vintern är över nu?
Scilla eller blåstjärna.
Vintergäck – med inslag av blåstjärna.
lyckad konferens om pricksippan
Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.
– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.
Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.
– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.
Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.
– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.
Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.
pricksippan – sensationellt fynd i Albrunna lund
Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.
Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.
– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerad och dokumenterat det märkliga fyndet.
– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.
– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.
– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”
Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.
– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.
Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.
– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.
Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.
Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.
– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.
Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:
– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!
* * *
Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.
* * *
Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.
dagdrömmar
Nä, nu får det räcka med vinter. Nu vill jag se röda temperaturer i prognoserna – och solsken i blick. Det börjar bli dags för frötänk och odlingsplaner…
om detta med livsstilar
Det finns sommarblommor som följer mallen. De växer under våren, blommar under sommaren och dör efter schema under hösten. Men så finns det de sommarblommor som ger blanka fan i schemat och lever sitt eget liv, likt mänskliga bohemer och särlingar. Jag har två i rabatten som ser lika livsbejakande ut två dagar före julafton som vid midsommar.
Nån sa att det är människans plikt att dö som original. Jag instämmer. Vi borde kanske mer leva likt mina anakronistiska ringblommor; kasta av oss ofrihetens och konventionernas ok och blomma året runt – eller när vi själva vill.
Titta på den här sommarblommans färg två dagar före julafton. Vilken intensitet! Vilken koloristisk kraft! Och den vänder hela sitt ansikte mot solen.
Denna ringblomma är mycket större än den ovan, nära en decimeter i diameter. Allt på den är gult – sommargult.
obändig livskraft och långsam död
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.
Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!
Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.
Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.
De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.
De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?
Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.
dö – eller ta en holk?
Höst är lika med död. Död åt hösten! Kom inte och snacka med mig om ”vackra färger på träden” eller ”frisk luft”. Jag tål inte såna lögner. Den som föredrar en vissen tistel framför en vätskespänd vildrosknopp torde behöva psykiatrisk behandling. Ni som dillar om ”storheten i en insvepande höstdimma från ett iskallt hav” är felvaggade från tidig barndom. Nej, spärra in alla höstfanatiker och låt oss vårfrossare vara ifred, befriade från alla fake news om ”höstens färgfyrverkerier” och ”uppfriskande bett i röda kinder”.
För optimister, vårdyrkare, epikureer och andra med alla sinnen i behåll visar jag nedan några exempel på vårens berusningsmedel. Ni höstnasare och skönluftsmytomaner kan titta bort eller bläddra vidare bland era bilder av förruttnelse, mull och död.
