alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: blommor
Det viktigaste
I dessa dagar måste man hålla stenkoll på skillnaden mellan rålögner och verklighet. Det vi under lång tid har sett byggas upp i Ryssland och Kina borde få alla fritt tänkande människor att inse vad som är det viktigaste i livet: Friheten.
Friheten kostar mycket i dag. Men priset kan aldrig bli för högt. Det vet de som upplevt Gulag och de kinesiska hjärntvätterierna liksom de som fick smaka på peståren i DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien med flera andra östliga tyrannier.
Anfallskriget mot Ukraina förföljer mig dygnet runt. Det är till och med mig när jag letar vårblommor. Och jag säger till mig själv: Glöm aldrig!
Ofullkomlighetens lov
Precis som i livet är det nästan omöjligt att uppnå allt man vill när man makrofotograferar. Därför blir de ofullkomliga bilderna ofta de bästa. När livet kinkar hittar jag ofta tröst i den lilla världen, den som är så liten att vi måste ha hjälpmedel för att komma den in på livet, i detta fall ett makroobjektiv.
”Det perfekta” är nästan alltid ouppnåeligt, lyckligtvis. Att hitta skärpan på en humlas öga på en i vinden svajande blomma är i det närmaste omöjligt då skärpedjupet är en millimeter. Men försöka duger och ”bara nästan” blir ofta bättre än ”fulländat”.
Nedan följer jag en humla i mina nyutslagna blåluserner. Bilderna är från soliga i går och passar bra på regniga i dag.
45 dagar efter sådd
Sommarblommor bekräftar sommar
Igen!
Onödig men livsviktig
500 fotbollsplaner sådda med blommor
Ibland tror jag på mänsklighetens framtid. Vad sägs om 600 kilometer fältkanter och 200 hektar trädor fyllda med blommor- bara i Skåne!? Ser du det framför dig? 500 fotbollsplaner med prunkande färgstarka skönheter!
Denna underbara tanke – som också förverkligats – benämnes Hela Skåne blommar. 250 lantbrukare deltar i satsningen på humlor och bin och många tusen andra småkryp, nödvändiga för ett fungerande kretslopp.
Upprymd av tanken på tänkande människor mejlar jag vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostad AB och frågar om vår stora välklippta park delvis kan skonas från de roterande skärbladen – för insekternas, blommornas och fåglarnas bästa.
Det positiva svaret kommer med vändande post: Det tycker jag låter som en strålande idé! Den kör vi på : ).
Två timmar senare är en av bolagets duktiga trädgårdsskötare på plats. Han är också entusiastisk inför idén. Vi skissar lite på vilka områden som inte ska slås.
– I höst kan det det oklippta få multna ned och bli näring åt nya växter, säger han.
Tankarna dansar medan jag dricker ytterligare en kopp kaffe ute i det – äntligen! – värmande solskenet. Tänk om alla ölänningar kunde göra likadant: Lämna delar av sina trädgårdar oklippta. Och tänk om öländska bönder kunde hoppa på den skånska trenden och få vårt enformiga odlingslandskap att blomma, surra, leva.
Jag börjar så smått tro att mänskligheten har en framtid.
Evighetsmaskiner
Vårtecken nummer ett
Gäck eller käck vinterblomma väcker tankar om sensorstorlek
Så tittar den då fram, vintergäcken. Förra året visade den sina knoppar en vecka senare – med ett kul stavfel som jag ser först nu. Hoppas dess biologiska klocka känner av att vintern har gjort sitt.
Detta dåliga foto är lite intressant, åtminstone för oss fotointresserade. Kameran missade helt avståndsinställningen (vilket ofta är fotografens fel). Bara den bakre delen av motivet blev skarpt. Räddningen heter beskärning. Denna beskärning utgör bara 1/6-del av hela bilden. Trots det är skärpan acceptabel. Ju större sensor en kamera har, desto bättre är chanserna för lyckade beskärningar.
Denna kamera, en Fujifilm X70, har en APS-C-sensor. Du som vill lära mer om sensorer kan klicka här.
Oktoberros utsprungen
Disigt. Blött. Blåsigt. Inte en människa ute. Under gårdagens femmilatur tyckte jag att den starkast lysande färgen var grått – eller möjligen gråsvart.
Men så såg jag den. Säkert på över hundra meters avstånd. I Näsby. Vid en husvägg i Näsby. Jag såg den. Jag fotograferade den.
Sen vidare i dimman. Inte en käft ute. Inte en cyklist. Bilisterna tände halvljusen och regnet föll, liksom mörkret…
Rosen blev behållningen. Liksom det svarta kaffet vid hemkomsten. Nattsvart kaffe.
En sol går upp
då var det 6 augusti 2018
… och jag knäppte min favoritbild av en solros. Den växte vid Capellagården i Vickleby.
blommor som inte finns – men finns ändå
I våras nästan knockades mina sommarblommor av de hårda vindarna. Många gick av, några slets till och med upp med rötterna. Men de ”inte helt utslagna” kom upp på nio och kan nu – äntligen – få visa sig upp sig för husse. Och husse njuter – och kallar dem för kärleksfulla egenpåhittade namn.
Knockoutros.
Rödbjällra.
Skörbjugg.
Kantarellbulle.
Soldriva, solblänk och skrattliljor.
Kraschvändel.
lycka
Ibland blir jag trött efter en längre cykeltur. Helst sätter jag mig då ute i vår lilla täppa, mellan rader av krukor med insektslockande blommor. Jag placerar mig så jag har så många blommor som möjligt runt huvudet. Efter bara några sekunder kommer bin och humlor. De surrar och jobbar bara centimeter från mina öron. Surret växer stundtals till en magisk symfoni – och jag somnar in som i ett rus…
En kvart senare vaknar jag. Symfonin pågår fortfarande. Det är lycka.
form, framtoning och till viss del färg
Några gånger varje sommar tar jag kameran och djupdyker in i vår lilla täppa. Där växer allt huller om buller, och jag bryr mig ej särskilt mycket om blomnamn eller arter och familjer. Det som intresserar mig är formspråket, en blommas framtoning, som kan variera lika mycket som hos människan. Nedan några valda skott.
Enkelheten i denna ringblomma är nästan chockerande stark.
Dessa karamellfärgade blommor sträcker på sig maximalt för att nå ut ur mörkret – mot solljuset.
Det milda ljuset ger denna bild dess karaktär.
Ett spralligt skämt i muntra färger.
Allt är dränkt i frömjöl. Allt går nu ut på förökning, att föra livet vidare…
”Något” har fallit ned i denna blommas centrum. Små insekter, ägg, frön? Jag vet inte.
Jag njuter av honungsfacelians lättsamma framtoning. Här rör sig allt fritt. Blad, ståndare och pistiller dansar hur de vill i vinden.
smaka på ordet ”honungsfacelia”!
Vi går mot en tyst vår – om den så kallade utvecklingen får trampa på med automatik. Larmen avlöser varandra. Det finns allt färre insekter, fjärilar, bin och humlor.
Klipp inte hela gräsmattan. Lämna delar av den oklippt. Den blir så mycket vackrare och bättre för di sma undar jordi – och även för dem i luften.
Jag duschar som hastigast buskar och rabatter under morgonen. Den förbrukade vattenmängden blir minimal. Fjärilar och annat smått bevingat dyker genast upp för att släcka törsten.
Så honungsfacelia varje vår! Vackert namn, vacker blomma. Lättskött. En blå magnet för bin och humlor. De älskar den. Och jag med.
För en timme sen landade detta bi på en nyutslagen honungsfacelia precis framför min kamera. Det sa bara klick.
disciplin kontra naturlighet
Sådan husse sådan hund, sägs det. Det påståendet brukar stämma rätt bra. Men stämmer även omskrivningen sådan ägare sådan trädgård?
Jag tror det. Jag är inte mycket för trädgårdar med raka linjer, blommor i militäriska rader, klippta buskar, tuktade träd och gräsmattor korta som nagelborstar. Jag njuter mer av det vilda, det improviserade, det lekfulla och det med rörelse och överraskningar.
Visst är tulpanerna nedan sköna, men jag föredrar de vilda förgätmigejerna som bygger sina mönster som de vill, som spretar hit och söker sig dit, helt fria från nån trädgårdsmästares krav på symmetrisk perfektion.
Människa, berusa dej!
Jag vek in på Syrénvägen i Grönhögen, sick sackade höger vänster hit och dit. Drog djupa andetag och blev allt mer påverkad, så till den grad att sick sack kändes som rakt fram. Lyckades slutligen hitta ut till väg 136 igen – kanonfull. Nykter igen först nere vid Kungsgården, Ottenby…
vindpinade skönheter
Dessa korta röda skönheter står i en backe vid havet där vinden ligger på extra hårt. Kronbladen fladdrar som lärkvingar och man måste använda korta slutartider om man vill få dem skarpa på bild. Det förvånar mig att de håller/sitter kvar.
I regn och när kvällen närmar sig sluter sig blomman – kanske ett slags vallmo?
Dagens Sune 09
Jag vet inte om det beror på mitt inlägg Dagens Sune 04 eller på coronaeländet, men faktum är att gräsklippningsmaffian verkar ha taggat ned sig några snäpp. Det bullrar mindre i trädgårdar och parker. Somliga tycks ha insett att en gräsmatta kan avnjutas till annat än klippning så snart den blivit en halv centimeter hög.
Varifrån kommer denna perversa tuktan av allt som växer? Är det engelsmännens trädgårdsdiktatur som spridit sig över världen och gjort åkgräsklipparen till den nya statusleksaken för förvuxna pojkar?
Vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostads AB, ska ha en eloge för att låta de gröna mattorna växa. Och som de växer! Fastän det är torrt som i Sahara är gräsmattorna som botaniska museer. Vilken artrikedom! Vilken skönhet!
Bilderna nedan visar växtkraften i en ordinär öländsk gräsmatta som fått chansen att växa några veckor utan ”ideligen halshuggning”. Vilken underbar kick denna gräsmatta blir för allt levande.
Sune Flisa
chefredaktör
sång för livet
Vi beger oss åter till Albrunna lund. Fåglarna har sjungit upp sig ordentligt nu…
alvarsamt2 