Kategoriarkiv: böcker

om att berätta (om ”verkligheten”)

Västerstads almlund.

Den här bilden tycker jag om. Den har mycket av det som jag önskar av ett bra foto. Den har ett stänk av grafiskt blad över sig. Kompositionen är säker. Träden i symbios med telefontrådarna tvingar åskådaren att glida in i motivet från övre högra till nedre vänstra hörnet. Men bilden är mer än så. Den har nåt att säga. Den är tragisk. Den visar nämligen den nästan helt döda Västerstads almlund. Almsjukan igen!

Men det finns mer att tänka och tycka om i denna bild. Den är en aning ”manipulerad”. Manipulerad? frågar du. Är bilden en teckning, en målning? Nej, bilden är ett foto som jag i vissa partier har tagit bort en aning färg från, de döda träden och himlen. Det är därför som kvarvarande färg i äng och ännu levande träd ser onaturligt intensiv ut.

En naturlig fråga blir: Är detta en verklighetsförfalskning som inte bör göras eller tolereras i fotosammanhang? Naturligtvis är bilden en manipulation. Men även kameror manipulerar bilder, i dag ofta på många rent förskräckliga sätt. Dessutom tar alla kameramodeller olika bilder av samma motiv. Sätt upp 20 bilder från lika många olika kameramodeller så ser du själv. Och vad värre är: Varenda kamera i dag kan ställas in på många olika sätt för att du ska få ”manipulerade bilder i din smak”. Avancerade kameror har säkert många hundra inställningsmöjligheter. Och slutligen ”fixar” du bilderna i ditt bildbehandlingsprogram. Och ordet ”fixa” är lika med ”manipulera”. Hela kedjan från att du trycker på avtryckaren tills du ser den färdiga bilden är alltså lika med ”en kedja av medvetna manipuleringar”.

Jag hävdar att ”manipulering” i foto är ett måste. Om vi tittar på målarkonsten, dramatiken och filmskapandet finner vi – ofta – att realismen är stendöd. Att försöka skildra något som det verkligen är/ser ut är bortkastad energi som ger stendöda slutprodukter. Alla stora romaner, alla målade mästerverk, alla operor, alla minnesvärda filmer är ”skruvade och manipulerade” versioner av verkligheten. Francis Bacons målningar är inte realistiska. Trots det är de i mina och många andras ögon ”sannare än den så kallade verkligheten”. Många av Harry Martinsons romaner klassas som självupplevda. Men innehållet är ”vridet, förtätat, gallrat och `martinsoniserat´”. Och Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” handlar inte om schack, inte om Max von Sydow och inte om pesten utan om något mycket intrikatare och mer mångfasetterat som inte låter sig nitas fast i ett enda ord.

Slutsats: Alla foton är manipulerade, i mindre eller högre utsträckning. Det går därför inte att säga ”nej tack till manipulerade foton”.

Men inte bara foton är manipulerade. Texter är ofta skrivna med ett speciellt syfte. Reklambranschen är en lögnfabrik. Diktaturer har sina speciella författargunstlingar, nästan alltid de som stryker regimen medhårs. Tjänster och gentjänster. Alla politiker har talskrivare, som genom texter ska få allt att framstå så mycket bättre än det egentligen är. Donald Trump har enligt mätningar uttalat fler än 1 000 lögner som med tiden blivit ”sanna” och som nu används av hans talskrivare som verklighetsbeskrivningar.

Mörbylånga kommun har öppet deklarerat att man köpt texter i Kalmar 24 för 60 000 kronor. Dessa texter ska ge en positiv bild av kommunen. Det sorgliga är att det måste till en stor begåvning för att skapa sådana ”ansträngda skönmålningar”; de sprejas ofta – omedvetet – med ”ett löjets skimmer”. Här är den senaste jag hittat – om kommunens bibliotek. I den kan man tro att man hamnat i paradiset redan under jordelivet. Allt är så fantastiskt och underbart och de många positiva fraserna är för säkerhets skull doppade i förstärkningsorden verkligen och väldigt.

Hur var det ordspråket sa? För mycket och för lite skämmer allt.

Slutsatsatsen torde bli en smula dyster: Att alla mänskliga uttryck är mer eller mindre manipulerade – vare sig vi vill det eller inte. Men det finns motgift: Analys och källkritik.

 

 

 


 

Annonser
Taggad , , , ,

Buss på villovägar

Du klev på vid Hansa City och sitter nu i bussen på väg mot Kalmar centrum. Informatiosskärmarna visar kommande hållplatser. Nästa bör alltså vara Skogsrået. Men… Informationsskärmen berättar om en hållplats på sträckan för buss 173 mellan King George Hospital och Beckton Bus Station – i London.

Det står att läsa i Östran i dag.

Lapsusen bör kunna finslipas och utvecklas. Exempelvis så här:

Du sitter på SAS-kärran från Kalmar till Umeå. Du har fått en liten fånig macka inslagen i fyra lager plast. Kaffet smakar räv. Du ser ett snöigt landskap under dig – är vi över Dalarna? Ska vintern aldrig ta slut? Du ryser. Luften är turbulent, kärran hoppar hit och dit. Halvtimmen före landning på Umeå Airport sprakar det till i högtalarsystemet:

– Hallå, hallå. Det är er kapten Lundström här… Vi flyger nu på 11 200 meters höjd och har just passerat Bengaliska bukten. Under oss badar Andamansjön i solglittret och snart inleder vi inflygningen mot New Bangkok International Airport. Vindarna i området är svaga och stabila så inflygningen kommer att bli lugn och behaglig. På höger sida kan vi se ut mot Thailandsbukten ned mot Singapore. Till vänster ligger Rangoon i ett kraftigt värmedis. Temperaturen i Bangkok har hela dagen legat över 35 grader. Just nu berättar flygledningen att den nått 41 grader. Vill du ha ytterligare en whisky eller ett glas gott vin eller en kopp kaffe före landning är det bäst att göra den beställningen nu… För dej som är flygrädd ska jag kanske tillägga att det finns riktigt starka likörer och flera sorters brännvin också. Vår ambition är som bekant att alla ska få det dom vill ha. Från landningsbanan åker vi bussar till gate F-32. Jag upprepar gate F-32. Flygstyrman Olle Dyk och jag kapten Kåre Lundström önskar er alla en trevlig tid i Thailand…

 

 


 

Taggad , , ,

detta med tid – om den nu finns…

Det blåste rätt hårt i går men det var trots det skönt att sitta i den gamla träsoffan vid havet och läsa med en kopp termoskaffe på det rangliga bordet. Då och då tittade jag ut över havet som vid horisonten liknade smält tenn. Havet får mig ofta att känna mig tidlös.

Boken var bra. Boken kändes modern, författaren likaså. Ju mer jag läste, desto mer kände jag hur lika vi tänkte och tyckte, han Marcus och jag. Efter 20 sidor var vi meningsfränder, efter 30 själsfränder.

Boken heter Självbetraktelser. Författaren heter Marcus Aurelius. Nej, han sitter inte i Svenska Akademien. Marcus var kejsare i Rom, den kanske genialaste av dem alla. Boken skrev han för drygt 1 800 år sedan.

 

 


 

Taggad , ,

det positivas tyranni

Det är rubriken i ett kapitel ur Svend Brinkmanns bok stå fast. Jag läser den nu för tredje gången, ity den är en njutning, en rolig och träffsäker protest mot alla tomma och lögnaktiga påståenden som exempelvis allt är möjligt, ingenting är omöjligt, alla svar finns inom dig, det ordnar sig bara du är positiv. 

I ett exempel skriver Svend om en episod vid universitetet i Aalborg där han arbetar:

”Nyligen skulle vi till exempel formulera `visioner´för utvecklingen av min i övrigt utmärkta arbetsplats och det väckte ingen entusiasm när jag föreslog att vi skulle sträva efter att bli en medelbra institution. Jag menade att det var ett både realistiskt och eftersträvansvärt mål att sätta upp för ett litet universitet i den danska landsbygden. Men i dag ska ju allting vara i `världsklass´ eller `topp fem´och vägen dit är kantad av fokus på möjligheter och framgångar. Man skulle kunna kallad det för positivitetstvång. Bara det bästa är gott nog och det påstås man kunna uppnå genom att drömma stort och positivt.

 

 


 

Taggad , ,

2000-årig filosofi gör comeback

”Stoikerna lade vikt vid det mänskliga förnuftet och vid att den djupaste glädjen i tillvaron uppnås genom att man ser det oundvikliga i ögonen: att livet är förgängligt och att vi ska dö.”

Det skriver Svend Brinkmann i sin ”antisjälvhjälpsbok” stå fast.

På ett annat ställe skriver han:
”Det kan vara ganska underhållande att, i samtal med entusiastiska, framtidsfokuserade bekanta, insistera på att allt var bättre förr.”

Svend Brinkmann inspireras av stoikerna, och han är emot dagens tjat om att fokusera på det positiva. Här vänder han på steken:
”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?).”

En vass fråga att tänka över…

 

 


 

Taggad , ,

en bok att rekommendera: Stå fast

Svend Brinkmanns bok stå fast har blivit en succé. Och det med rätta. Roligare och klokare bok får man leta länge efter. Den handlar inte om hur man utvecklas utan om hur man står stadigt. Den förordar inte positivt tänkande utan negativt. Brinkmann hämtar näring ur den stoiska filosofin med drygt 2 000 år på nacken.

Brinkmann menar att vi i vårt sekulariserade samhälle inte längre tror på ett evigt paradisiskt tillstånd efter döden. I stället försöker vi pressa in så mycket som möjligt i våra korta liv. Vi vill uppleva allt, resa till alla intressanta mål, hitta ständigt bättre jobb, testa nya partners – nästa kanske är bättre än den nuvarande. Denna ”accelererande utveckling” leder till permanent tidsbrist och är dömd att misslyckas.

Brinkmann menar att vi upplever att tiden går fortare och fortare. Vi ska uppnå ständig lycka och måste därför förhålla oss till ständigt ny teknik, nya företeelser, nya arbetsmetoder, trender, mirakelkurer, bantnings- och träningstips och moden. Det enda stabila i livet är ”konstant förändring”. Det vi lär oss i dag är ute i morgon. Därför har begrepp som ”livslångt lärande” och ”kompetensutveckling” blivit nästan heliga.

Svend Brinkmann skriver: ”Det ligger nära till hands att tolka samtidens epidemier av depression och utbrändhet som individens reaktion på den konstanta accelerationens outhärdlighet. _ _ _ I den accelererande kulturen ska man ha fötter och inte rötter, som en filosof en sång så precist har uttryckt det. Har man fötter kan man förflytta sig. Man är mobil, flytande, föränderlig. Man kan springa, dansa och röra sig åt alla håll, allt efter vad som krävs. Om man däremot har rötter så har man stannat upp och växt fast. Man kan möjligen böjas som en växt, men man kan inte flyttas utan vidare.”

Brinkmann vill ge oss rötter. De är i hans ögon mycket viktigare än fötter. Vi bör känna till grundbultarna i den stoiska filosofin och utveckla dem. Tänk på döden varje dag! Då blir du tacksam över det liv du har. Lär dig självbehärskning, skaffa mål som sinnesro, värdighet, pliktkänsla. Sådana dygder ger livet en djupare glädje än dagens ytliga fokus på konstant utveckling och omställning, styrd av coacher, terapeuter, livsstilsguider, konsulter, experter och specialister av olika slag.

I sju träffsäkra och roliga kapitel skriver Svens Brinkmann om hur du får rötter för att stå stadigt i en föränderlig värld… Ett av kapitlen handlar om att inte läsa självhjälpsböcker. Det är mycket bättre att läsa romaner! Jag håller med.

stå fast blev för mig en ögonöppnare redan för några månader sedan. Den åsikten står jag fast vid.

 

 


 

Taggad ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Taggad , , , ,

Justine

Jag har precis läst om Lawrence Durrells roman Justine från 1957. Den är ett storslaget litterärt försök, jäsande och bubblande som en hemlighetsfull deg av känslor, intryck, ångest, skönhet och språklig elegans. Mening efter mening förtrollar genom sprudlande originalitet, vissa sidor måste man genast läsa om för att förstå hela djupet av. Allt är känslor – och minnen. Även i de djupaste försöken till analyser drunknar slutligen berättaren i sin egen ocean av minnen, av känslor, av billigt hat och av gränslös kärlek. Det är en synnerligen vacker bok om människans oförmåga att förstå sig själv och sin omvärld.

Vi anar att andra världskriget nalkas på andra sidan Medelhavet. Staden är Alexandria i norra Egypten, befolkad av judar, européer och muslimer. Alexandria är en internationell smältdegel som tycks ha sexualiteten och andra mänskliga begär som drivmedel. Vissa är omåttligt rika, andra går under i armod. Här finns barnbordeller vägg i vägg med lyxkrogar. I denna kaotiska värld lever berättaren några år i ett intensivt men på förhand dödsdömt förhållande med sin komplexa och nyckfulla älskarinna, nymfomanen Justine och den återhållsammare Melissa. Båda lämnar berättaren i slutet av romanen. Justine går ifrån både man och älskare genom att fly till ett kommunistinspirerat liv i Palestina. Den svikna Melissa föder slutligen Justines mans barn – och dör. Storyn tycks tagen ur en billig tevesåpa, men den i boken mycket mer invecklade historien är genialt berättad av en författare med en till synes oändlig palett av färger, nyanser och överraskande berättargrepp.

I Justine figurerar också en fiktiv bok. Den lever sida vid sida med nuet. I den söker berättaren efter ledtrådar om den oroliga och ständigt sökande Justines tidigare liv, ett liv som blir allt svårare att förstå. Så kan man kanske också tolka romanens utgångspunkt: Ju längre man lever, desto svårare blir livet att förklara.

Justine är en av fyra romaner i Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten”. Att Durrell aldrig fick nobelpriset i litteratur förvånar.

Denna volym innehåller alla fyra titlar i Alexandriakvartetten: Justine, Balthazar, Mountolive och Clea. Nästan tusen sidor gör boken fysiskt svårhanterlig. Den är tung och svårbläddrad. Bättre är att läsa romanerna var för sig.

Taggad , ,

barnaboken

En dag eller två var jag orolig för att Michael Wolffs bok Fire and fury var en dålig bok, en ”sliskig lögn för att tjäna pengar”. Efter att ha läst Niklas Ekdals recension i DN känner jag mig lugnad. Boken är bra. Boken är skrämmande.

Dessvärre har mina tidigare antipatier mot Donald Trump förstorats från små ”moraliska illamåendeanfall” till ”en total hopplöshetskänsla som kräver allt fysiskt och moraliskt motstånd som går att uppbåda på båda sidor av Atlanten”.

1983 skrev Anna Wahlgren Barnaboken – om uppfostring av småbarn. Michael Wolffs bok kunde lika gärna heta Barnaboken II.

Taggad , ,

Renässans för John Karlzén

Dagens boktips: ”Så gör man inte” av John Karlzén. Vill du höja läsvärdet ännu mer börjar du med att läsa Lennart Fricks utmärkta essay om Karlzén från 1971. John Karlzén var nämligen en mycket komplicerad människa med ett udda och trassligt liv bakom sig då han dog endast 57 år gammal 1960. Redan då var han bortglömd, men nu går han en ny vår till mötes.

Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.

John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.

Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!

Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.

– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.

Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.

John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.

Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…

Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:

Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.

Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”

Författaren Lennart Frick under sin föreläsning i biblioteket i Mönsterås. Ett 20-tal intresserade åhörare mötte upp. Lennart Frick var under tolv år även bokförläggare och gav under den tiden ut inte mindre än 250 titlar.

Taggad , , ,

Robinson Crusoe

John Maxwell Coetzee, nobelpristagare i litteratur 2003, har berättat att han läste Robinson Crusoe som barn. När han något senare hittade namnet i ett lexikon nämndes också en herre vid namn Daniel Defoe.

Hur gick det här ihop? Robinson Crusoe berättade ju sin historia själv i boken… Vem fanken var då Daniel Defoe? Småningom förstod Coetzee att Daniel Defoe var författaren till världens – efter Bibeln – mest lästa bok.

När akademieledamoten Göran Malmqvist var barn hade han också Robinson Crusoe som favoritbok. Och minns jag rätt läser också Horace Engdahl om den då och då. Jag placerar den i absoluta toppen bland vuxenromaner!

Det är något existentiellt grundläggande med denne ende överlevande i en dramatisk fartygsförlisning. Ensam och under enorma umbäranden bygger han år för år upp ett allt bättre liv på den ö som han inte ens känner namnet på. Än mindre vet han var den ligger geografiskt.

Ensamlivet på ön innebär ett ständigt slit som kräver framförhållning och planering. Genom en sund inställning till sitt bittra öde blir hans liv trots allt uthärdligt, och till slut räddas han och återkommer till England efter 35 års bortavaro. Då hade han varit på ön i 28 år 2 månader och 19 dagar.

Jag hade en äldre lärare i gymnasiet som frågade oss ungtuppar ”varför läser man böcker?” Vi kom med olika förslag: För att det är kul, spännande, lärorikt. Hans egen djupaste orsak var att ”litteraturen ger tröst”. Jag förstod ingenting då. Men i dag gör jag det. Att läsa Robinson Crusoe ger ”ett slags oförklarlig tröst”. Hur jävligt livet än kan vara finns det möjligheter…

Robinson Crusoe gavs första gången ut 1719. Den bygger på en sann historia om den skotske matrosen Alexander Selkirks, som levde fyra år på den obebodda ön Juan Fernandez.

Denna rörande, dramatiska men också synnerligen brutala roman försöker jag läsa om en gång om året. Så bra är den!

Taggad ,

där jag ringer ifrån

I Där jag ringer ifrån möter vi människor som glider isär, som har skilt sig, som ska skilja sig eller som har börjat prata om att skilja sig. Vi förs vi in i en värld där människor – trots att de försöker hålla ihop – distanserar sig ifrån varandra utan att förstå varför, i dunkla aldrig riktigt förklarade konsekvenser av uppgivenhet, joints och bristande ork – allt mixat med dofter av parfym, cigarettrök, avgaser, whisky, mera whisky och tafatta ansträngningar att leva upp till The American Dream.

Raymond Carver skriver enkelt men intrigerna är fantasifulla. Han berättar om människor vi sällan får mönstra på riktigt nära håll. De vill och de tror och de hoppas men det mesta blir inte alls som de drömt. De tafatta dialogerna får personerna att nästan omärkligt fjärma sig från varandra, trots en önskan om motsatsen. I Carvers noveller finns inga slutsatser, inga summeringar, inga moraliska ställningstaganden. Livet bara är, det har ingen uttalad mening. Avslutningarna är ofta överraskande, ”som slagna med tärning”.

Raymond Carver skriver sina noveller i Där jag ringer ifrån nästan helt utan adjektiv, i sann hemingwaysk anda. Men medan Hemingway ofta byggde sina berättelser på dramatiska händelser som skakade om hela världen, ålar sig Carvers texter långsamt fram genom USA:s vischantristess, i en småstadsvärld, befriad från sensationer, befolkad av arbetare och medelklassmänniskor utan stadig kurs.

Läsupplevelsen blir omskakande men också befriande.

Jag läste om Carver när han berättade om sitt skrivande inför en intresserad publik. Precis som i sina texter var han lågmäld men också ”förrädiskt okomplicerad”:
– Jag skriver först en rad. Sen skriver jag en till. Och sen fortsätter jag tills allt är klart.

Raymond Carver var länge alkoholist, blev nykter och dog bara 50 år gammal i lungcancer.

Där jag ringer ifrån är något av det starkaste jag läst under senare år.

En bra video om Raymond Carvers liv klickar du igång här.
Taggad ,

tiden däremellan

Hon ser ut att heta Jihinga. Hon är medelålders, kort med rött uppsatt hår. Hennes ögon glimmar silver. Kanske kommer hon från Honduras. Ja, jag tror det. Jihinga från Honduras låter bra. Jihinga skrattar gott och fixar allt. Hon pratar hemmagjord svenska och visar alla tänder då hon skrattar. Jihinga arbetar på ett av få ställen i Kalmar med internationell prägel. Här är många invandrare, nyanlända och de som varit här i decennier. Många bor i närheten men andra åker långt för att hitta det de saknar.

Vissa besökare går tankfullt och långsamt runt bland hyllorna, tar tag i ett föremål, väger det i handen, kramar det, vrider och vänder på det, luktar på det. Är det detta jag behöver? Andra går i sällskap, skrattar åt krimskrams eller udda kläder och hattar och kepsar och går vidare.

På en hylla står små blomkrukor utformade som väderkvarnar. Som väderkvarnar! De är gjorda i porslin. De är fula, mycket fula. Å andra sidan kostar de bara fem kronor styck.

En hel vägg är fullhängd med konst. Dålig konst. Förfärligt dålig konst, med ett enda undantag. Du får en liten målning för en tia, en stor för en tjuga. Bara ramarna kostar det tiodubbla som nya.

Där kommer han. Jag ser på håll att han är kännare. Han glider in i rummet, intar snabbt sin pose, gnider lätt med utsträckt pekfinger upp och ned över läpparna och granskar utbudet. Så går han hastigt fram mot väggen och lyfter ned fyndet. Utan att titta mer på målningen går han direkt mot kassan, betalar, skyndar ut. En Kandinsky som plansch 130 x 80 centimeter för 75 kronor.

Här finns också ett kafé. Mackorna är goda. Och billiga. En köttbullssmörgås kostar 20 kronor. En sillmacka lika mycket. Räkmacka 30. Våffla 15. Gott kaffe som inte tillåts stå och surna. Här sitter ibland smala och ytterst allvarliga män och läser. En läser om måsfåglar, ser jag. Han är koncentrerad. Han är i bubblan, märker inte hur köttbullarna ramlar från mackan när han äter. En annan koncentrerad man läser om tarmarnas bakterieflora. Också han är allvarlig. Här sitter förstås också ensamma kvinnor. Många är äldre. Några har håret i sjal. En läser en bok i elegant läderfodral, en annan pickar text på sin nalle – och skrattar plötsligt åt ett svar.

Han som läser om tarmarnas bakterieflora får förstärkning. Åtta män omringar hans bord till prat och glam. Han som först satt ensam och läste pratar högst och de andra lyssnar.
– Med den bakterien i tarmarna skiter ni dumdumkulor, säger han högt. Alla vid bordet skrattar.

Vi andra låtsas som om vi inte hört. Vi svenskar äter våra köttbullsmackor och dricker vårt kaffe. Vi svenskar är tysta. Vi svenskar hör inte. Inte ens dumdumkulor biter på oss.

Fem medelålders män från Balkan kommer in. De måste vara från Balkan. Bara folk från Balkan ser ut så. Bara folk från Balkan pratar så. De beställer kaffe, inget annat, hos Jihinga från Honduras bakom disken. Jihinga skrattar och gestikulerar.

– Kårtlesaren krånglat micket, säger hon och skrattar. Hon har ett litet förkläde med Musse Pigg över sin runda mage.

Jag leker med tanken att Jihingas och mitt liv skakades om av samma orsaker som fått henne att fly till Sverige – ett land som jag då skulle tvingas flytta ifrån. Då skulle jag nu stå bakom en kafedisk i Honduras, kanske i den lilla staden La Ceiba med ansiktet vänt mot Kuba. Skulle jag då skratta som hon?

Balkanmännen i svarta skinnjackor slår sig ned vid bordet bakom mig. De luktar cigarettrök. En av dem lägger en genomskinlig påse på bordet. I den ligger tre eller fyra blomkrukor utformade som väderkvarnar. Jag hör allt de säger. Men jag förstår inte ett ord. Balkanmännen pratar högt, och då och då skrattar de ännu högre. Ibland anar jag en vemodig skiftning i deras samtal. Jag förstår inte ett ord men känner igen tonen av vemod. Jag är svensk. Jag vet mycket om vemod.

Jag dricker mitt kaffe och går mot bokhyllorna. Här har jag köpt ihop ett fint bibliotek genom åren. Fem kronor volymen. Många bra författare. Här har jag fyndat titlar av Vilhelm Moberg, Sven Delblanc, P. O. Enquist och den så bortglömde Ernst Brunner. Jag köper ”Tiden däremellan” av Maria Dueñas. Jag befarar att den är en skitroman men köper den när jag läser baksidestexten: ”Tiden där emellan är delvis baserad på brittiskan Rosalinda Fox memoarer. Fox var älskarinna till Juan Luis Beigbeder, den spanske generalkommissionären i Marocko och sedermera Francos utrikesminister.”

Jag slår mig ned i en riktigt snygg soffa för bara 1 700 kronor. På andra sidan soffbordet står en soffa för 1 600. Jag minns. Jag bodde i Spanien då Franco styrde med järnhand. Mina föräldrar hyrde villa i Torremolinos i 1950-talets början. Bakom den fanns en garrotteringsplats. På andra sidan bodde folk i grottor, folk som plockade utspottad mat från marken. Jag har än i dag kvar foton där jag står omringad av magra zigenarbarn som aldrig fått tvätta sig. Och en underbar bild där den tidens störste tjurfäktare Luis Miguel Dominguin högtidligt ger mig ett par banderillas. Bilderna togs av min far, reportern.

En bit bort håller Jihinga från Honduras låda. Hon pratar och skrattar och serverar mackor med köttbullar och sill. Männen från Balkan går. Men de lämnar kvar sitt vemod. Jag tänker. Jag minns. Livet är lika med minnen. Livet är sällan nu. Livet är minnen och framtidshopp, mycket sällan nu.

I denna märkliga lokal i Kalmar kan man köpa ihop ett helt hem för en tusenlapp eller två – till och med åtföljt av ett bra bibliotek. Det var länge sedan jag köpte ett hem. Men i dag köpte jag ”Tiden där emellan” för fem kronor.

Det grämer mig att jag minns så lite av just den tiden, tiden där emellan – tiden mellan då och i dag.

Taggad

maximal tankeställare i minimalt format

Så snart V Putin eller D Trump säger att det är deras huvudmål att bekämpa terrorism bör du lystra ordentligt. Enligt den amerikanske historikern och författaren Timothy Snyder betyder dessa ständigt upprepade klyschor: Jag ska bekämpa alla som inte tycker som jag.

Snyder skriver: ”När USA:s president och hans nationelle säkerhetsrådgivare talar om att bekämpa terrorismen sida vid sida med Ryssland vill de få med det amerikanska folket på terrormanagement: att exploatera verkliga, påstådda och simulerade terrorattacker i syfte att störta demokratin. ”

I 20 korta kapitel i boken Om tyranni – 20 lärdomar från tjugonde århundradet ger Snyder en kort bakgrund till sina handfasta råd, som är både originella och överraskande. Några är – i min något omskrivna form:

läs romaner
tro på sanningen
skaffa pass
begränsa din tid på internet, där finns många lögner och folk som vill dig illa
prenumerera på papperstidningar
stöd organisationer du uppskattar
var patriot, inte nationalist

Boken är svart – men ändå hoppfull. Låt mig citera ytterligare ett stycke:

”Demokratin svek i Europa på 1920-, 1930- och 1940-talen, och den sviker inte bara i stora delar av Europa utan även i många delar av världen i dag. Det är den historien och de erfarenheterna som blottar det mörka stråket i vår eventuella framtid. En nationalist säger: `Det kan inte hända här´, och det är första steget mot katastrofen. En patriot säger att det skulle kunna hända här men att vi ska hejda det.”

Taggad ,

manual mot dumhet

Tillhör du dem som tar Donald Trumps apkonster med en axelryckning? Se då detta mer än timslånga föredrag av den amerikanske professorn Timothy Snyder, där han berättar om sin senaste bok, Om tyranni : tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Se föredraget här.

Annonser