Kategoriarkiv: böcker

loppet är kört – på lång sikt

Ibland kan bara några få rader få tillvarons filmremsa att tugga till och stanna…

Kulturorganet har tidigare ifrågasatt möjligheterna att rå på miljöförstöringen i en demokrati.

Den amerikanske författaren Jonathan Franzen är lika pessimistisk. På vilka grunder vet jag tyvärr inte – ännu. Biblioteket nästa!


 

Taggad , ,

Bokrecensioner kommer…

Det var länge sedan jag tyckte till om en bok. Förklaringen är denna: Jag vill bara skriva om böcker som tilltalar mig, som jag tycker är värda beröm.

Tyvärr har jag haft lite otur den senaste tiden. De tio senast lästa romanerna har varit habila men inte tillräckligt intressanta för att recensera. Dock ligger en intressant biografi på lut från tidigt i våras. Den har sensationella inslag, som antingen stör Litteratursverige och därför tystas ned – eller är osanna.

Jag söker författaren…

 


 

Taggad

en fulländad deckare

Välkommen till Öland

Så har han åter slagit bokmarknaden med en höger-vänster-kombination som fått även erfarna kritiker att sänka garden och låta sig storligen imponeras – och förundras. Hans namn är Sune Flisa, vår älskade chefredaktör liksom ordens mästare bakom allt från enkla pekböcker för småbarn och politiker till avancerade filosofiska chef-d’oeuvre om livets innersta ickemening och religionernas affekterade lygens.

Boken recenseras nedan av kulturorganets kulturchef Siri Sirlig.

* * *

I Välkommen till Öland får läsaren för första gången i litteraturhistorien följa en almsplintborres dagliga slit för att få Öland på fall. Motståndaren kallas MAKT, som oftast representeras av faktorerna politiker, tradition och handlingsförlamning. På vägen mot att det sista trädet, en oxel, går i backen med en duns och den trädlösa ön lyser vit i julinatten, får vi stifta bekantskap med ett imponerande antal människor i maktens vindlande korridorer.

I världens första biologiska deckare träffar vi landshövdingen under en klippa-bandet-ceremoni på lekiset Gullvivan i Färjehamn. Därefter följer vi honom till mötet Det öde Öland, organiserat av medarbetare i kulturorganets inre kärna, Hugwald Claes Andersen och Siv-Erica Swift-Danielsson-Krisp-Leandersson. Där träffar vi också kommunchefen och senare även kommunalrådet under ett samtal med Ingrid Borre-Lolund och Leif Luus, almsjukespecialister vid Nejmyndigheten i Kalmar. Vi skrattar i sällskap med Nejmyndighetens olika småpåvar, och vi stiftar bekantskap med mängder av talföra nejsägare inom diverse beundradigsjälvsällskap, skojfriska lathundar inom sport och kultur och maktfixerade höglönelyftare inom den ruttnaste av alla världar, landstingsvärlden.

Även kungen rör sig som en piggelin jojo ut och in i det komplexa maktspelets glödheta epicentrum. Som läsare förväntar man sig mot slutet av dramat att även få en skymt av Silvia men på ett mästerligt sätt håller Sune Flisa henne stången. Dörren till hennes sängkammare öppnas aldrig, trots Tjabos envisa bankningar, och läsaren får själv dra slutsatserna i detta känslomässigt välbalanserade lindansarnummer med Sune Flisa som inlånad huvudrollsinnehavare i tidernas mest spännande triangeldrama. I stället för att träffa Tjabo väljer Silvia att slå sig i slang med en lismande och pillemarisk Sune, pyntad i för stor frack med röd nejlika i mungipan. I bokens rafflande final träffas de tu åter, nu under hemliga antirojalistiska omständigheter på nattklubben Amsterdam i Mörbyfånga. Deras planer för nattens avslutning ter sig måhända som otillständiga för den väluppfostrade läsaren, men med mästarens självklara ingenium ruckar Sune Flisa den moraliska barometern från orkan till mer beskedlig storm. Passionens slutscen är visserligen vågad, men alla som åtminstone har sett Det går för kyrkoherden torde stå ut och undkomma risken att drabbas av framtida moraliska grubblerier.

Men inte nog med dessa yttre händelser, vi får också likt en almsplintborre följa med in i huvudpersonernas tankevärldar. Där får vi på plats uppleva allt från ”trångt och kvavt” till ”tomt och ödsligt”. Allt är som alltid fångat med Sune Flisas erkänt goda fokushållning och förmåga att iskallt ratta den skenande skutan förbi litterära minor och kvasifilosofiska undervattensskär.

Den stickande liklukten går som en röd tråd genom hela det grandiosa verket, men den blir aldrig påträngande eller obehaglig. Tvärt om, stanken av ond bråd död transformeras i Sune Flisas varliga händer till en doft av det ljuva livet, flärd, dessouer, vodka med lingon och is, läppstift, kajalpennor, nyvaxade kvinnoben och indolent drönande vid poolkanterna, ett liv som dock ingen i persongalleriet hinner uppleva innan Liemannens gonggong ljuder. Alla 37 i maktens ensemble räknar med långa liv, men går på typiskt Sune Flisa-vis en mycket snarare död till mötes.

Den magnifika slutscenen då hela eliten har samlats i Seby läge för att under skålande och skattebetalt fyrverkeri få avnjuta det sista trädets fall då plötsligt jordskorpan brister och jordens inre slukar den samlade auktoritetsklubben i ett glödande och bubblande inferno biter sig fast likt en hungrig flatlus i läsarens då mycket sargade minne.

Att bokens papper är gjort på rester av öländsk sammanpressat almspån – och går att äta upp efter läsningen – gör verket njutbart på flera plan. Finessen att kunna spisa boken har Sune Flisa patentsökt. Välkommen till Öland ska även säljas i hans hemprovins Shimla i Indien, där fattigdomen fortfarande är stor och hungern ständigt lurar runt hörnet.

Välkommen till Öland är således en bok att både äta och läsa. Den bör dock läsas innan den ätes och inte tvärt om.

Oddsen för Sune Flisa som nästa nobelpristagare i litteratur torde mycket snart sjunka till 1.00.

 

Siri Sirlig
kulturchef

 

Taggad , , ,

nyskapande litteratur

När-svaga_omslag

Det är inte ofta man stöter ihop med ett helt nytt litterärt språk. Robert Walser skrev som ingen annan. Att läsa honom är som att se in i en ny värld, eller kanske rättvisare: Se vår värld med helt nya ögon, med en säregen människas prioriteringar och val.

”_ _ _ Walser försökte bejaka det som fanns, göra sig liten, inta ett grodperspektiv, ge utlopp åt den äkta, vitala glädje som så fritt strömmade ur honom, fastän det var en glädje som med tiden ficka allt mörkare sammetskanter”, skriver Peter Handberg i efterordet till en samling prosastycken med titeln När svaga håller sig för starka.

Robert Walser föddes 1878 i Biel, Schweiz. Han förde ett kringflackande liv med jobb på olika företag och kontor. Under sin vistelse i Berlin 1905-1913 skrev han några självbiografiska romaner om utanförskap och anpassningsförsök. Han hade en liten skara beundrare, exempelvis Robert Musil, Hermann Hesse, Max Brod, Franz Kafka. Men det stora genombrottet kom aldrig. Han flyttade tillbaka till Schweiz där han fortsatte sitt rörliga liv. Nu skrev han mest prosaskisser, som gavs ut i olika samlingar. Den sista, Die Rose, kom ut 1925.

1929 drabbades Walser av ett nervsammanbrott och tog frivilligt in på ett mentalsjukhus. Han fortsatte att skriva och publicera sig fram till 1933. Då tystnade han för gott. På juldagen 1956 hittades han död på rygg i snön under en ensam promenad på sjukhusområdet.

”Känt är att han flitigt tog del i anstaltens små vardagssysslor, och att han fortsatte att promenera omkring i världen i över tjugo år till, beundrande någon gammal, förfallen byggnad, hänförd över den spirande vårgrönskan, kulle upp och kulle ned med, stora, djupa andetag i den stilla, fuktiga bokskogen, med aptit huggandes in på någon välsmakande rätt. Kanske med den absurda vissheten att glädje och sorg, lycka och tragik, liv och död inte riktigt går att åtskilja i denna oss tilldelade skärva av ljus, ett kort tag vaggad mellan två oändliga nätter”, skriver Peter Handberg i bokens efterord.

När svaga håller sig för starka innehåller ett 60-tal mycket korta berättelser. Läs och njut!

När-svaga_baksida

 


 

Taggad , ,

fikonträdet

omslag_b

Detta är en fascinerande roman om ”kärlekens omöjlighet” och om längtan efter nån form av ”livssäkerhet”. Lars-Olof Franzéns språk är mycket personligt. Nästan varje stycke är en självständig analys av handling och verkan. Det ställer krav på läsaren men ger mycket tillbaka. Franzén minns och tar oss med till olika tider, skilda förhållanden, flera geografiska platser i en ständigt böljande och spännande berättelse om ett personligt misslyckande av en utåt sett ”lyckad och framgångsrik” människa. Eller är det inte ett misslyckande? Kanske är det lyckan, att äntligen finna och förstå att den inte finns.

Fikonträdet kom ut 1988. Det slår mig hur säkert Lars-Olof Franzén ser in i framtiden drygt 30 år senare. Han låter oss känna på dagens rådande oro för Europas sönderfall och hela världens klimatkris.

En detalj: Litteraturen vimlar av dåliga samlagsskildringar. I Fikonträdet finns motsatsen. Det är en rent mental njutning att läsa hans sidor om denna mycket fysiska umgängesform.

Författaren Lars-Olof Franzén var också jazzmusiker och litteraturkritiker på DN. Han blev också frontfigur i den så kallade Skärholmsdebatten efter förorten Skärholmens invigning 1968. Franzén krävde på DN:s ledarsida att Skärholmen skulle rivas. Franzén såg Skärholmen som ett mänskligt och arkitektoniskt fiasko. Debatten kom senare att gälla även andra förorter i den tidens stadsplanering. I dag måste vi nog ge Franzén rätt. Många av dessa betongförorter är i dag modern slum med hög kriminalitet.

Som nybliven Franzénentusiast känns det lovande att han skrivit ytterligare ett halvdussin romaner. Nästa att läsa blir Möte med mig själv.

baksida_b

Taggad ,

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Taggad , ,

rivig läsning för älskare av livets alla skiften

 

Sannolikt förstår sig ingen helt på August Strindberg, kanske inte ens Olof Lagercrantz som vigde många år av sitt liv åt vår kändaste författare.

August kunde vara vänligheten personifierad. Men han kunde också vara grym, hatisk, underhållande bordsgäst, hämndgirig älskare, otrogen bordellkund, tokig guldmakare, rolig pappa, listig vän och ovän, supig enstöring, disciplinerad nykterhetsivrare. Men framför allt var han genial författare.

Det fina med Lagercrantz i dag klassiska Strindbergsbiografi, utgiven 1979, är att tidslinjerna är två – och parallella. En handlar om Strindberg olika perioder – i kapitelform från födseln till döden. Den andra berättar om det samtidiga skrivandet under det givna kapitlet. Det gör att man har ännu svårare att förstå hur August kunde skriva som han gjorde när hela livet tycktes vara en enda svår mardröm – med vissa smärre undantag.

Strindberg var bara lycklig då han skrev. Han skrev om allt. Han skrev av ilska, han skrev för pengar. Han skrev prosa, lyrik och dramatik – ibland på franska! Och hur många tusen handskrivna brev till vänner och ovänner som lämnade hans hand vet nog igen. Hans sammanlagda produktion blev enorm.

Lagercrantz skriver lekande enkelt med en imponerande personkännedom. Han är en god stilist och han kan verkligen ”sin” Strindberg.

Boken heter kort och gott August Strindberg. 466 sidor med intressanta foton, liten text och litet radavstånd ställer krav på god synskärpa. Har man den lovar jag spännande och roande läsning om en av de märkligaste svenska männen/författarna i modern tid. Han levde verkligen upp till sitt eget konstaterande: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.

 

 

 


 

Taggad ,

böcker: road författare om vänner

Det finns böcker som genast tar med läsaren ut i det virvlande livet, det sensuella, det farliga och det fascinerande livet. Textsamlingen Vänner är en sådan. Den börjar:

”Jag föddes vid femton års ålder.
Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. _ _ _”

Sedan börjar resan, livsresan. Vi möter ett myller av människor i främst Stockholm, Paris och New York. Andra världskriget är slut, de unga vill ut från det instängda Sverige. Världen lockar. Litteraturen lockar. Teatern lockar, cirkusen lockar. Småningom lockar även visan och schlagern. Lars Forssell spottar ur sig texter till höger och vänster. Han skriver av lust, han skriver på beställning. En schlagertext kan totas ihop under en radiosändning. Det blir diktsamlingar, romaner, dramatik, visor – och schlagrar. Raden ”Dina bröst är som svalor som häckar”, har sannolikt blivit den mest välkända i vår melodifestivalhistoria.

Lars Forssell skriver:
”Några månader senare, när sången är avsjungen och prisbelönad får man byta telefonnummer, sätta på sig lösnäsa när man går ut på stan och till sist – när inte ens det hjälper – sticka till Paris och gömma sig på ett lusigt hotellrum vid Place de la République. Där fick man för `häckar´.”

Lars Forssell får ta mycket skit, men fortsätter att producera alla slags texter. Han skriver franskinspirerade kabaréer – och senare krogshow åt Lill-Babs.

Lars Forssells Vänner, utgiven 1991, innehåller en diger samling tidnings- och tidskriftstexter mixade med en då nyskriven självbiografisk essä. Titeln synes logisk eftersom Lars Forssell tycks vara ständigt road. Han går igenom svåra perioder av alkoholmissbruk och vistelser på sinnessjukhus – men fan vet om han inte är road även där. Hans slitna skrivmaskin tycks utrustad med en extratangent, en med ett småleende smiley. Han är road i med- och motgång.

Vänner är boken för dig som vill återuppleva eller för första gången lära känna några av spelarna på de kulturella arenorna i Sverige, Frankrike och USA under främst 1950-, 1960- och 1970-talen. I ett myller av infall, åsikter och anekdoter för Lars Forssell in läsaren under ett skyfall av hågkomster om de udda och de något mindre udda människor han på ett eller annat sätt möter, i levande livet, som rykten eller i texter. Ett axplock av dem är Bengt Ekerot, Erik Lindegren, Evert Taube, Pär Rådström, Herbert Tingsten, Boris Vian, Ulla Sjöblom, Jean Cocteau, Charlie Chaplin, Kar de Mumma, Lill-Babs, Erich von Stroheim, Gösta Oswald, Vilgot Sjöman, Gunnar Ekelöf, Moa Martinson, Sonja Åkesson, Torsten Andersson, Brigitte Bardot, Stieg Trenter, Tristan Tzara, Maria Callas, August Strindberg, Carl Michael Bellman, Olle Adolphson med flera med flera. Ett kort kapitel handlar om hur Lars Forssell tillsammans med Stieg Trenter värvade den kände fotbollsbacken Orvar Bergmark till AIK.

Som läsare är man hela tiden med i matchen. Vi är med när Lars Forssell och två år äldre vännen Pär Rådström slår sig samman som två ädla riddare för evig strid mot en tidigare övermäktig fiende, som genom förbundet nu skulle besegras:
”På Hotell Birague i Paris gjorde Pär Rådström och jag ett heligt avtal att hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs `fin´ eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett.”   

Vi är med när Erik Lindegren besegrar Herbert Tingsten i ett slagsmål. Och vi är med när kröken har gått alldeles för hårt åt Lars Forssells kropp och psyke:
”Under 50-talets sista år, när några krogar i Stockholm fick öppna cabaret där jag bidrog med vistexter som ofta betalades med fria drinkar, hade jag börjat dricka som en fisk. Förmodligen har jag genetiska anlag men de långa besöken i Paris hade knappas gjort dessa medförda anlag bättre: där blev det en naturlig sak att dricka vin till lunch och tillbringa eftermiddagarna över åtskilliga glas dålig rom. _ _ _ Jag hade börjat bli tjock och röd men det värsta var att jag tålde sprit som aldrig förr. När Pär (Rådström, min kommentar) och jag bodde i Marstrand på våren 58 för att skriva cabareten Två Åsnor åt Karin Kavli på Göteborgs Stadsteater, ett fiasko som historien sedermera vänt till succé, förtärde vi säkert en helpanna whisky var och en för sig och varje dag utan att det skenbart försämrade vår arbetstakt eller kvalitén på vårt arbete. Men droppen urholkar stenen och i Montréal 1960 är jag säker på att jag svävade i livsfara. Det fanns ett flygplan, Nattugglan, som förde Montréals alkoholister och andra nöjesjägare till New York fredag kväll för att forsla hem dem, som ett flygande dårhus, på söndag natt. Tre eller fyra gånger – jag vet inte, allt är dimma – tillbringade jag weekenden bland kackerlackorna på något luffarhotell i Bowery. Jag tillhörde definitivt den första gruppen resenärer: alkoholisterna. Jag hade börjat övergå till den amerikanska spritsorteringens verkliga finkel, den vita whiskyn, och jag kan känna den vidriga äckliga smaken än i dag när jag drömmer att jag dricker. _ _ _”

Ett decennium senare valdes Lars Forssell in i Svenska Akademien, stol nummer fyra. Han efterträdde författarkollegan Sigfrid Siwertz. Intressanta är Lars Forssells funderingar kring Akademien, dess medlemmar, uppdrag och framtoning i medierna.

Vänner är ett stycke häftigt pulserande liv filtrerat genom ett skarpt öga, skildrat med den roades varma hand.

 

 


Bra film (med tvärt slut) om och med Lars Forsell kan du se nedan. Hinner du inte se hela, så se åtminstone scenen där Lars Forssell, road, berättar om sin avundsjuka och när han – mycket road – läser en dikt av Strindberg. Gå in vid 20:15 i filmen.

 

 


 

 

 

 


 

Taggad ,

bok för ölandsälskare

 

Den lilla byn Albrunna hade 2010 endast 51 invånare, enligt Wikipedia. I höstas utkom en bok om byn, Albrunna förr och nu av Albrunnasonen Lars Henell. På nästan 300 sidor berättar Lars om den by han blivit trogen. Som läsare förundras man. Emanerar denna ocean av fakta och händelser verkligen från en liten oansenlig by i öländsk glesbygd? Mycket har nämligen hänt i denna lilla bebyggelse på var sida om väg 136 strax söder om Södra Möckleby. Oräkneliga evenemang och udda personligheter har satt avtryck i vardagen, i jordbruket och stenbrotten, i kulturen, på fotbollsplanen, på dansbanorna och på festplatserna.

En titt i innehållsförteckningen räcker för att få ett hum om bokens omfattning. Lars går igenom gård för gård. Vi får fakta om varenda inflyttare, om smått och stort under decennium efter decennium. Ämnena skiftar. Jordbruket upptar ett kapitel, barnens lekar ett annat, skepp och skeppare ett tredje och andra världskriget ett fjärde.

Framlidne Tage Nilsson vandrar som en röd tråd genom boken – och åren. Minneskonstnären Tage var en ”hårddisk på två ben”. Med sin kamera dokumenterade han det mesta som hände i Albrunna under mer än ett halvt sekel. Bokens foton är många och ofta unika. Tyvärr är trycket av dem ibland oprecist. Som helhet är dock boken en synnerligen entusiastisk, levande och kunnig skildring av det lilla i det stora, av liv och död i liten by i en stor och föränderlig omvärld.

”Det som är nu, har i en allt snabbare värld blivit till ett förr och det man gör nu spelar en inte helt oväsentlig roll när det i en nära eller avlägsen framtid betraktas som ett förr.”, skriver Lars Henell i tänkvärt efterord.

Några få exemplar av Albrunna förr och nu lär finnas kvar för liten slant. Du köper ett hemma hos Lars. Han är lätt att hitta. Han driver Albrunna Perenner.

 


 

 

 


Det i boken omtalade bymuseet Albrunna Förr och Nu kan du läsa mycket mer om här.

 

 


 

Taggad , , ,

Albrunna förr och nu

Det beramade inlägget om Lars Henells bok Albrunna förr och nu har dröjt en aning på grund av en trilskande skanner. Men nu har nämnda skanner fått ta emot tre vänsterkrokar, en högersving och en dansk skalle – och går åter som en klocka. Inlägget publiceras på måndag.

 

 


 

Taggad ,

slantar för ökat öppethållande minskar öppethållandet?

”Vi måste naturligtvis se över våra öppettider”, säger Elisabeth Ingelf, nytillträdd bibliotekschef i Mörbylånga kommun. Hon säger det i Ölandsbladet 24 januari. Elisabeth Ingelf säger detta efter att beslut tagits om att kommunens bibliotek måste minska sina kostnader med 1,6 miljoner kronor. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att man är beredd att minska öppethållandet, eftersom hela artikeln andas ”sparande”. Den slutar: ”Elisabeth kommer i samarbete med kultur- och fritidschef Eleonor Rosenqvist ta fram ytterligare besparingsmöjligheter _ _ _.”

Men hur går minskade öppettider ihop med de 320 000 kronor från Kulturrådet som kommunen fått för att använda till ökat öppethållande på biblioteken?

Alvarsamt2 har tidigare frågat bibliotekschefen men bara fått konstaterande, icke det minsta förklarande svar. Läs det här.

 


Sune Flisa,
kulturchef
på kulturorganet

 

PS. Jag har nu skaffat lånekort på huvudbiblioteket i Kalmar. Det har öppet varje dag, även lördagar och söndagar. Det mycket välskötta biblioteket i Degerhamn har – ännu så länge – öppet måndag 14-19, torsdag 10-16.
Taggad , ,

Efter europa

Efter att ha läst knappt halva boken fruktar jag för mitt liv – inom ”kort”. Hur lång tidsperioden ”kort” blir i verkligheten har varken jag eller nån annan människa en aning om. Boken har den dystopiska titeln Efter Europa och är skriven av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, som i en recension av den amerikanske historikern och författaren Timothy Snyder klassas som ”en av Europas skarpaste hjärnor”. Och jag är beredd att hålla med. Jag tror aldrig jag har läst en bok som så brutalt – men också enkelt – förklarar den mer eller mindre hemska framtid vi européer går till mötes.

Tror du att du vet mycket om modern historia, EU:s mål och mening och migrationens för- och nackdelar? Glöm det. Med största sannolikhet vet du ”ingenting”. Du vet i värsta fall lika lite som dagens 15-åringar i Tyskland vet om Hitler och nazismen. Många har aldrig ens hört namnet Hitler. Och i ärlighetens namn tror jag inte att någon svensk politiker har mer än en ytterst marginell kunskap om de fakta – och följder – som Ivan Krastev presenterar om migration, EU, Brexit, globaliseringen – och internet. Krastev skriver: ”Nuförtiden har alla tv, och genom internets spridning kan unga afrikaner eller afghaner med ett musklick ta reda på hur européer lever och hur deras skolor och sjukhus fungerar. _ _ _ Globaliseringen har gjort hela världen till en by som lever i ett slags diktatur – den globala jämförelsens diktatur. Folk jämför sig inte längre med grannen, utan med de rikaste invånarna på planeten.”

Följderna är inte svåra att räkna ut.

Jag trodde jag visste rätt mycket om vår tid men Ivan Krastev visar med kirurgisk precision att jag vet noll. Våra politiker vet noll. ”Bryssel” (läs EU) vet noll. Och om de vet en del så vet de inte hur problemen ska lösas. ”Den europeiska unionen har alltid varit en idé på jakt efter en verklighet”, skriver han. Ivan Krastev överöser mig med fakta som jag inte känner till – och jag ryser. Han berättar om sådant som händer i dag i Europa och USA och som ytterst få människor har kunskap om.

Titeln Efter Europa pekar förstås ut riktningen mot vår världsdels undergång, och som det överväldigande (läs ”olösliga”) problemet tar han upp migrationen på ett chockerande och kunnigt sätt – genom iskalla fakta. Krastev har ingen mening med sin bok, han fördömer inte, han rekommenderar inte några vägar att gå, han har inga lösningar. Han lägger fram fakta och ser historiska vinklar som jag aldrig tidigare har stött på. Ju mindre vi hoppas, önskedrömmer och tror om de faktiska förhållandena, desto svårare får de ”bruna” falangerna att värva medlemmar. Nu om någonsin gäller att ”kunskap är makt”.

Ivan Krastevs bok chockar mig. Han menar att historien upphörde 1989 och han kallar första kapitlet i boken ”Ett déjà vu-tillstånd”. I detta tar han oss tillbaka till de dagar i slutet av juni 1914 då Franz Ferdinand mördas i Sarajevo. Det första av världskrigen börjar kort därpå sin mångmiljonslakt…  Just nu sitter SD-politiker och dricker öl och njuter av det soliga vädret i Visby – och gillar läget. Partiet går som en raket. ”De andra partierna gör jobbet åt oss”, säger en av dem i en tidning.

Det är ingen idé att vara positiv europé inför framtiden. Det finns inget större fog för ”optimism”. Naturligtvis kommer experter och politiker säga att en sådan inställning är fel. ”Se möjligheterna inte problemen” är den förhärskande och fördummande inställning som råder – och som motarbetar ”sanningen”. För mig blir summeringen denna, trots att jag inte ens läst hälften av boken: Det blir ett nytt europeiskt storkrig. Frågan är bara när. Ska detta krig kunna undvikas måste vi veta mycket mer, försöka förstå oändligt många fler problem och ge utrymme för nya helt nya sätt att tänka.

Återkommer med recension när jag läst hela boken. Till dess kan jag varmt rekommendera Efter Europa till alla som är intresserade av vår samtid och – garanterat! – svåra framtid. Är du inte intresserad finns all anledning i världen att läsa den!

 

 


 

Taggad , , , ,

böcker: Portnoys besvär

Om Philip Roth hade gett ut sin roman Portnoys besvär i dag tror jag den moraliska kalabaliken hade blivit total och metoo hade rustat för världskrig. Philip Roth hade dessutom tvingats gräva ned sig i nån skyttegrav några månader för att undgå lynchning. Men världssuccén Portnoys besvär kom ut redan 1969, var en tid förbjuden på många amerikanska bibliotek men anses i dag som ett modernt mästerverk av den författare som borde ha fått men aldrig fick Nobelpriset.

Romanen är en uppgörelse med allt – och då menar jag verkligen ALLT! Den unge Alexander Portnoy gör på bekännarsoffan hos psykiatern uppror mot hela världen och hela universum. Han gör upp med sin överbeskyddande mor och sin hårt arbetande livförsäkringssäljande förstoppade plommonfullproppade far, med sin feta äldre syster, med religionen, med moralister och sexregler, med judendomen, med negrer, med kineser, med den amerikanska småborgerligheten, med skenheligheten, med den amerikanska drömmen och med gud och med ALLT, ALLT, ALLT. Han är en arg ung man som verkligen är arg. Han runkar sig fram genom tonåren, är ständigt kåt även som äldre, vägrar gifta sig och hålla sig till en, eftersom det är mycket roligare att göra det med ständigt nya kussimurror – på de mest utstuderade sätt. Ett kapitel heter Runkaråren, ett annat Fittgalen.

Men detta är inte pornografi eller slapp snusklitteratur. Det är romankonst på högsta nivå, så rolig att jag skrattade till mig ett smärtsamt ryggskott. Trots denna min åsikt ser jag att en av 1960-talets recensenter kallar boken ”slipprig” och därför valde att inte läsa den till slut, något som måste bero på avsaknad av humor. Roligare bok finns nämligen inte, vågar jag påstå.

De flesta romaner har berg och dalar, heta partier varvade med longörer. Här är det full gas från början till slut. Man kan hoppa in på vilken sida som helst och ta del av den arge unge mannens enorma ”hat” till allt och alla. Här gör han – exempelvis – upp med sin mor om en viss Rabbi Warshaw:

”Att komma och säga snillrika saker om livet till folk som ligger och skakar av dödsskräck i nattsärken är hans jobb, precis som det är fars jobb att sälja livförsäkringar! Det är deras sätt att förtjäna pengar och om du måste känna vördnad för nån så känn då för tusan vördnad för far och böj knä för honom på samma sätt som du böjer knä för den där feta, löjliga skitstöveln, för far jobbar verkligen tasken av sig, och det utan att gå omkring och tro att han är Guds specielle assistent. Och utan att prata nåt sånt där jävla stavelsespråk! `Ja-e-g-öhä-el-sa-ör eeeeer vääääl-koö-m-naö till-ö syyy-na-goö-ga-nö.´ Herre Gud, He-ö-reö Guuu-d-eö, om du finns där uppe och låter ditt ansikte lysa över oss, varför förskonar du oss inte från nu och till evig tid från rabbis över huvud taget!”

Alla som gjort ungdomliga uppror kommer att känna igen sig hur man då bemöts. Portnoy kallas i munhuggning med sin far för Herr Märkvärdig, Herr Stöddig, Den lärde allvetaren, Stort A i skolan men när det gäller livet är han lika okunnig som den dag han föddes…

Så blir det ofta då man inte tycker som majoriteten, när man inte tycker enligt ”den osynliga mallen”.

I botten tror jag Philip Roth skrev boken i ett slags personligt raseri mot ”människans egna stryptag på den sanna livsglädjen”. Den unge Portnoy går nästan sönder av att alltid behöva förklara sig, vara artig, ta hänsyn till skrivna och oskrivna regler, till otidsenliga religioner och inhamrade borgerliga vanor och värderingar. Han vill inte leva det av människan stympade, snitslade och tillrättalagda livet, kringgärdat av ord som fy och skam, nej och stopp!

Läs Kortnoys besvär, men se upp för ryggskott.

 

PS. Philip Roth dog härommånaden. Här kan du se honom bli intervjuad 2009. Han skulle inte läsa om Portnoys besvär, säger han.

 

 


 

Taggad ,

föraning om biblioteket i Södra Möckleby

Ska biblioteket i Södra Möckleby bli kvar i nuvarande byggnad eller ska det flyttas till Alungården – som vissa vill? Byborna vill annorlunda. En protestlista med närmare 500 namn har överlämnats till kommunen. Bibblan ska ligga kvar där det ligger!

Enligt gårdagens Östra Småland har Mörbylånga Bostads AB fått i uppdrag att se över kommunens lokaler i Södra Möckleby och en eventuell flytt av biblioteket. I artikeln säger Jonas Everbrand, vd vid Mörbylånga Bostads AB:

”- Vi utreder frågan. Biblioteket finns i ett gammalt hus som behöver underhållas, absolut, men jag vet inte exakt skicket. Vi har plöjt ned rätt mycket pengar, bland annat i ny uppvärmning, så vi har inte haft för avsikt att lämna byggnaden.”

”Han räknar med att kunna lämna en rapport efter sommaren. _ _ _ – Sedan är det politikerna som ska besluta.”

Alvarsamt2:s samlade redaktion vill höja varningsflagg. Hur kan man plöja ned rätt mycket pengar och installera värme i en fastighet som man inte vet skicket på?

Redaktionen vill också påpeka att det är val i höst, den 9 september. Rapporten om fastighetens skick ska lämnas ”efter sommaren”… Kan upplägget av frågan vara så listigt att rapporten lämnas efter valet – för att valda politiker (läs ”de som tror sig bli valda”) allsmäktigt ska kunna flytta biblioteket till Alungården?

Den som lever får se…

Intresserade uppmanas ha kulturorganets Dialog i minne när ni går till valurnorna i höst. Klicka här för att se vad våra kommunpolitiker sagt i biblioteksfrågan. Minns också att bara 28 av 49 fullmäktigeledamöter tyckte det var värt att svara på vår seriösa fråga, den kanske viktigaste i Södra Möckleby just nu.

Håll koll på ickesvararna! Du kryssar väl ingen politiker som inte svarar på seriösa väljarfrågor?!

 

Sune Flisa
tf ledarskribent

 

Taggad , , ,

boktips

Vill du läsa en författare som ständigt ser omvärlden med nytvättade ögon och berättar om den på ständigt överraskande sätt? Då rekommenderar jag Ingenting roar Coco Chanel efter midnatt av Djuna Barnes (1892-1982), hon som kallade sig själv ”Världens mest okända kända författare”.

Djuna Barnes är de fria associationernas mästare, kvick, bitsk, rolig, dråplig, personlig. Jag läser om denna bok då och då för att inspireras.

Låt mig ge ett exempel ur boken, de tre första meningarna ur reportaget Örlogsvarvet sjuder av ogjort arbete:

”Hur många sidor har ett slagskepp? Två?
Nej, tre – för det finns en estetisk sida också.”

Djuna Barnes var en märklig kvinna, en blyg och försagd bondtjej som genomskådade ”hela skiten” och bytte blygheten mot jävlar anamma. Djuna hade under en period – trots lesbiska drag – 17 älskare, körde hårt i sin egen stil och satt i slutet av sitt liv – till synes lycklig – och skrev på sin kära skrivmaskin i sin lilla enrummare utan tanke på att eventuellt använda de 100 000 dollar (i dag ”massor av miljoner”) hon hade på banken.

Boken gynnas av ett mästerligt, 30 sidor långt förord av Stig Hansén och Clas Thor.

Ingenting roar Coco Chanel efter midnatt finns inte längre att köpa i bokhandeln. Men den finns naturligtvis på biblioteken.

 

 


 

Taggad ,

klarsynt

Författaren Philip Roth är död. Han skrev helst om människor som inte är lyckliga. Jag rekommenderar denna intervju, en studie i ödmjukhet, självironi och humor. I det skenheliga USA säger han rakt ut – i min fria översättning:

– Den dag alla människor inte tror på nån gud blir världen ett lyckligt ställe.

 

 


 

Taggad

om att berätta (om ”verkligheten”)

Västerstads almlund.

Den här bilden tycker jag om. Den har mycket av det som jag önskar av ett bra foto. Den har ett stänk av grafiskt blad över sig. Kompositionen är säker. Träden i symbios med telefontrådarna tvingar åskådaren att glida in i motivet från övre högra till nedre vänstra hörnet. Men bilden är mer än så. Den har nåt att säga. Den är tragisk. Den visar nämligen den nästan helt döda Västerstads almlund. Almsjukan igen!

Men det finns mer att tänka och tycka om i denna bild. Den är en aning ”manipulerad”. Manipulerad? frågar du. Är bilden en teckning, en målning? Nej, bilden är ett foto som jag i vissa partier har tagit bort en aning färg från, de döda träden och himlen. Det är därför som kvarvarande färg i äng och ännu levande träd ser onaturligt intensiv ut.

En naturlig fråga blir: Är detta en verklighetsförfalskning som inte bör göras eller tolereras i fotosammanhang? Naturligtvis är bilden en manipulation. Men även kameror manipulerar bilder, i dag ofta på många rent förskräckliga sätt. Dessutom tar alla kameramodeller olika bilder av samma motiv. Sätt upp 20 bilder från lika många olika kameramodeller så ser du själv. Och vad värre är: Varenda kamera i dag kan ställas in på många olika sätt för att du ska få ”manipulerade bilder i din smak”. Avancerade kameror har säkert många hundra inställningsmöjligheter. Och slutligen ”fixar” du bilderna i ditt bildbehandlingsprogram. Och ordet ”fixa” är lika med ”manipulera”. Hela kedjan från att du trycker på avtryckaren tills du ser den färdiga bilden är alltså lika med ”en kedja av medvetna manipuleringar”.

Jag hävdar att ”manipulering” i foto är ett måste. Om vi tittar på målarkonsten, dramatiken och filmskapandet finner vi – ofta – att realismen är stendöd. Att försöka skildra något som det verkligen är/ser ut är bortkastad energi som ger stendöda slutprodukter. Alla stora romaner, alla målade mästerverk, alla operor, alla minnesvärda filmer är ”skruvade och manipulerade” versioner av verkligheten. Francis Bacons målningar är inte realistiska. Trots det är de i mina och många andras ögon ”sannare än den så kallade verkligheten”. Många av Harry Martinsons romaner klassas som självupplevda. Men innehållet är ”vridet, förtätat, gallrat och `martinsoniserat´”. Och Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” handlar inte om schack, inte om Max von Sydow och inte om pesten utan om något mycket intrikatare och mer mångfasetterat som inte låter sig nitas fast i ett enda ord.

Slutsats: Alla foton är manipulerade, i mindre eller högre utsträckning. Det går därför inte att säga ”nej tack till manipulerade foton”.

Men inte bara foton är manipulerade. Texter är ofta skrivna med ett speciellt syfte. Reklambranschen är en lögnfabrik. Diktaturer har sina speciella författargunstlingar, nästan alltid de som stryker regimen medhårs. Tjänster och gentjänster. Alla politiker har talskrivare, som genom texter ska få allt att framstå så mycket bättre än det egentligen är. Donald Trump har enligt mätningar uttalat fler än 1 000 lögner som med tiden blivit ”sanna” och som nu används av hans talskrivare som verklighetsbeskrivningar.

Mörbylånga kommun har öppet deklarerat att man köpt texter i Kalmar 24 för 60 000 kronor. Dessa texter ska ge en positiv bild av kommunen. Det sorgliga är att det måste till en stor begåvning för att skapa sådana ”ansträngda skönmålningar”; de sprejas ofta – omedvetet – med ”ett löjets skimmer”. Här är den senaste jag hittat – om kommunens bibliotek. I den kan man tro att man hamnat i paradiset redan under jordelivet. Allt är så fantastiskt och underbart och de många positiva fraserna är för säkerhets skull doppade i förstärkningsorden verkligen och väldigt.

Hur var det ordspråket sa? För mycket och för lite skämmer allt.

Slutsatsatsen torde bli en smula dyster: Att alla mänskliga uttryck är mer eller mindre manipulerade – vare sig vi vill det eller inte. Men det finns motgift: Analys och källkritik.

 

 

 


 

Taggad , , , ,

Buss på villovägar

Du klev på vid Hansa City och sitter nu i bussen på väg mot Kalmar centrum. Informatiosskärmarna visar kommande hållplatser. Nästa bör alltså vara Skogsrået. Men… Informationsskärmen berättar om en hållplats på sträckan för buss 173 mellan King George Hospital och Beckton Bus Station – i London.

Det står att läsa i Östran i dag.

Lapsusen bör kunna finslipas och utvecklas. Exempelvis så här:

Du sitter på SAS-kärran från Kalmar till Umeå. Du har fått en liten fånig macka inslagen i fyra lager plast. Kaffet smakar räv. Du ser ett snöigt landskap under dig – är vi över Dalarna? Ska vintern aldrig ta slut? Du ryser. Luften är turbulent, kärran hoppar hit och dit. Halvtimmen före landning på Umeå Airport sprakar det till i högtalarsystemet:

– Hallå, hallå. Det är er kapten Lundström här… Vi flyger nu på 11 200 meters höjd och har just passerat Bengaliska bukten. Under oss badar Andamansjön i solglittret och snart inleder vi inflygningen mot New Bangkok International Airport. Vindarna i området är svaga och stabila så inflygningen kommer att bli lugn och behaglig. På höger sida kan vi se ut mot Thailandsbukten ned mot Singapore. Till vänster ligger Rangoon i ett kraftigt värmedis. Temperaturen i Bangkok har hela dagen legat över 35 grader. Just nu berättar flygledningen att den nått 41 grader. Vill du ha ytterligare en whisky eller ett glas gott vin eller en kopp kaffe före landning är det bäst att göra den beställningen nu… För dej som är flygrädd ska jag kanske tillägga att det finns riktigt starka likörer och flera sorters brännvin också. Vår ambition är som bekant att alla ska få det dom vill ha. Från landningsbanan åker vi bussar till gate F-32. Jag upprepar gate F-32. Flygstyrman Olle Dyk och jag kapten Kåre Lundström önskar er alla en trevlig tid i Thailand…

 

 


 

Taggad , , ,

detta med tid – om den nu finns…

Det blåste rätt hårt i går men det var trots det skönt att sitta i den gamla träsoffan vid havet och läsa med en kopp termoskaffe på det rangliga bordet. Då och då tittade jag ut över havet som vid horisonten liknade smält tenn. Havet får mig ofta att känna mig tidlös.

Boken var bra. Boken kändes modern, författaren likaså. Ju mer jag läste, desto mer kände jag hur lika vi tänkte och tyckte, han Marcus och jag. Efter 20 sidor var vi meningsfränder, efter 30 själsfränder.

Boken heter Självbetraktelser. Författaren heter Marcus Aurelius. Nej, han sitter inte i Svenska Akademien. Marcus var kejsare i Rom, den kanske genialaste av dem alla. Boken skrev han för drygt 1 800 år sedan.

 

 


 

Taggad , ,

det positivas tyranni

Det är rubriken i ett kapitel ur Svend Brinkmanns bok stå fast. Jag läser den nu för tredje gången, ity den är en njutning, en rolig och träffsäker protest mot alla tomma och lögnaktiga påståenden som exempelvis allt är möjligt, ingenting är omöjligt, alla svar finns inom dig, det ordnar sig bara du är positiv. 

I ett exempel skriver Svend om en episod vid universitetet i Aalborg där han arbetar:

”Nyligen skulle vi till exempel formulera `visioner´för utvecklingen av min i övrigt utmärkta arbetsplats och det väckte ingen entusiasm när jag föreslog att vi skulle sträva efter att bli en medelbra institution. Jag menade att det var ett både realistiskt och eftersträvansvärt mål att sätta upp för ett litet universitet i den danska landsbygden. Men i dag ska ju allting vara i `världsklass´ eller `topp fem´och vägen dit är kantad av fokus på möjligheter och framgångar. Man skulle kunna kallad det för positivitetstvång. Bara det bästa är gott nog och det påstås man kunna uppnå genom att drömma stort och positivt.

 

 


 

Taggad , ,

2000-årig filosofi gör comeback

”Stoikerna lade vikt vid det mänskliga förnuftet och vid att den djupaste glädjen i tillvaron uppnås genom att man ser det oundvikliga i ögonen: att livet är förgängligt och att vi ska dö.”

Det skriver Svend Brinkmann i sin ”antisjälvhjälpsbok” stå fast.

På ett annat ställe skriver han:
”Det kan vara ganska underhållande att, i samtal med entusiastiska, framtidsfokuserade bekanta, insistera på att allt var bättre förr.”

Svend Brinkmann inspireras av stoikerna, och han är emot dagens tjat om att fokusera på det positiva. Här vänder han på steken:
”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?).”

En vass fråga att tänka över…

 

 


 

Taggad , ,

en bok att rekommendera: Stå fast

Svend Brinkmanns bok stå fast har blivit en succé. Och det med rätta. Roligare och klokare bok får man leta länge efter. Den handlar inte om hur man utvecklas utan om hur man står stadigt. Den förordar inte positivt tänkande utan negativt. Brinkmann hämtar näring ur den stoiska filosofin med drygt 2 000 år på nacken.

Brinkmann menar att vi i vårt sekulariserade samhälle inte längre tror på ett evigt paradisiskt tillstånd efter döden. I stället försöker vi pressa in så mycket som möjligt i våra korta liv. Vi vill uppleva allt, resa till alla intressanta mål, hitta ständigt bättre jobb, testa nya partners – nästa kanske är bättre än den nuvarande. Denna ”accelererande utveckling” leder till permanent tidsbrist och är dömd att misslyckas.

Brinkmann menar att vi upplever att tiden går fortare och fortare. Vi ska uppnå ständig lycka och måste därför förhålla oss till ständigt ny teknik, nya företeelser, nya arbetsmetoder, trender, mirakelkurer, bantnings- och träningstips och moden. Det enda stabila i livet är ”konstant förändring”. Det vi lär oss i dag är ute i morgon. Därför har begrepp som ”livslångt lärande” och ”kompetensutveckling” blivit nästan heliga.

Svend Brinkmann skriver: ”Det ligger nära till hands att tolka samtidens epidemier av depression och utbrändhet som individens reaktion på den konstanta accelerationens outhärdlighet. _ _ _ I den accelererande kulturen ska man ha fötter och inte rötter, som en filosof en sång så precist har uttryckt det. Har man fötter kan man förflytta sig. Man är mobil, flytande, föränderlig. Man kan springa, dansa och röra sig åt alla håll, allt efter vad som krävs. Om man däremot har rötter så har man stannat upp och växt fast. Man kan möjligen böjas som en växt, men man kan inte flyttas utan vidare.”

Brinkmann vill ge oss rötter. De är i hans ögon mycket viktigare än fötter. Vi bör känna till grundbultarna i den stoiska filosofin och utveckla dem. Tänk på döden varje dag! Då blir du tacksam över det liv du har. Lär dig självbehärskning, skaffa mål som sinnesro, värdighet, pliktkänsla. Sådana dygder ger livet en djupare glädje än dagens ytliga fokus på konstant utveckling och omställning, styrd av coacher, terapeuter, livsstilsguider, konsulter, experter och specialister av olika slag.

I sju träffsäkra och roliga kapitel skriver Svens Brinkmann om hur du får rötter för att stå stadigt i en föränderlig värld… Ett av kapitlen handlar om att inte läsa självhjälpsböcker. Det är mycket bättre att läsa romaner! Jag håller med.

stå fast blev för mig en ögonöppnare redan för några månader sedan. Den åsikten står jag fast vid.

 

 


 

Taggad ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Taggad , , , ,

Justine

Jag har precis läst om Lawrence Durrells roman Justine från 1957. Den är ett storslaget litterärt försök, jäsande och bubblande som en hemlighetsfull deg av känslor, intryck, ångest, skönhet och språklig elegans. Mening efter mening förtrollar genom sprudlande originalitet, vissa sidor måste man genast läsa om för att förstå hela djupet av. Allt är känslor – och minnen. Även i de djupaste försöken till analyser drunknar slutligen berättaren i sin egen ocean av minnen, av känslor, av billigt hat och av gränslös kärlek. Det är en synnerligen vacker bok om människans oförmåga att förstå sig själv och sin omvärld.

Vi anar att andra världskriget nalkas på andra sidan Medelhavet. Staden är Alexandria i norra Egypten, befolkad av judar, européer och muslimer. Alexandria är en internationell smältdegel som tycks ha sexualiteten och andra mänskliga begär som drivmedel. Vissa är omåttligt rika, andra går under i armod. Här finns barnbordeller vägg i vägg med lyxkrogar. I denna kaotiska värld lever berättaren några år i ett intensivt men på förhand dödsdömt förhållande med sin komplexa och nyckfulla älskarinna, nymfomanen Justine och den återhållsammare Melissa. Båda lämnar berättaren i slutet av romanen. Justine går ifrån både man och älskare genom att fly till ett kommunistinspirerat liv i Palestina. Den svikna Melissa föder slutligen Justines mans barn – och dör. Storyn tycks tagen ur en billig tevesåpa, men den i boken mycket mer invecklade historien är genialt berättad av en författare med en till synes oändlig palett av färger, nyanser och överraskande berättargrepp.

I Justine figurerar också en fiktiv bok. Den lever sida vid sida med nuet. I den söker berättaren efter ledtrådar om den oroliga och ständigt sökande Justines tidigare liv, ett liv som blir allt svårare att förstå. Så kan man kanske också tolka romanens utgångspunkt: Ju längre man lever, desto svårare blir livet att förklara.

Justine är en av fyra romaner i Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten”. Att Durrell aldrig fick nobelpriset i litteratur förvånar.

Denna volym innehåller alla fyra titlar i Alexandriakvartetten: Justine, Balthazar, Mountolive och Clea. Nästan tusen sidor gör boken fysiskt svårhanterlig. Den är tung och svårbläddrad. Bättre är att läsa romanerna var för sig.

Taggad , ,

barnaboken

En dag eller två var jag orolig för att Michael Wolffs bok Fire and fury var en dålig bok, en ”sliskig lögn för att tjäna pengar”. Efter att ha läst Niklas Ekdals recension i DN känner jag mig lugnad. Boken är bra. Boken är skrämmande.

Dessvärre har mina tidigare antipatier mot Donald Trump förstorats från små ”moraliska illamåendeanfall” till ”en total hopplöshetskänsla som kräver allt fysiskt och moraliskt motstånd som går att uppbåda på båda sidor av Atlanten”.

1983 skrev Anna Wahlgren Barnaboken – om uppfostring av småbarn. Michael Wolffs bok kunde lika gärna heta Barnaboken II.

Taggad , ,

Renässans för John Karlzén

Dagens boktips: ”Så gör man inte” av John Karlzén. Vill du höja läsvärdet ännu mer börjar du med att läsa Lennart Fricks utmärkta essay om Karlzén från 1971. John Karlzén var nämligen en mycket komplicerad människa med ett udda och trassligt liv bakom sig då han dog endast 57 år gammal 1960. Redan då var han bortglömd, men nu går han en ny vår till mötes.

Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.

John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.

Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!

Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.

– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.

Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.

John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.

Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…

Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:

Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.

Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”

Författaren Lennart Frick under sin föreläsning i biblioteket i Mönsterås. Ett 20-tal intresserade åhörare mötte upp. Lennart Frick var under tolv år även bokförläggare och gav under den tiden ut inte mindre än 250 titlar.

Taggad , , ,

Robinson Crusoe

John Maxwell Coetzee, nobelpristagare i litteratur 2003, har berättat att han läste Robinson Crusoe som barn. När han något senare hittade namnet i ett lexikon nämndes också en herre vid namn Daniel Defoe.

Hur gick det här ihop? Robinson Crusoe berättade ju sin historia själv i boken… Vem fanken var då Daniel Defoe? Småningom förstod Coetzee att Daniel Defoe var författaren till världens – efter Bibeln – mest lästa bok.

När akademieledamoten Göran Malmqvist var barn hade han också Robinson Crusoe som favoritbok. Och minns jag rätt läser också Horace Engdahl om den då och då. Jag placerar den i absoluta toppen bland vuxenromaner!

Det är något existentiellt grundläggande med denne ende överlevande i en dramatisk fartygsförlisning. Ensam och under enorma umbäranden bygger han år för år upp ett allt bättre liv på den ö som han inte ens känner namnet på. Än mindre vet han var den ligger geografiskt.

Ensamlivet på ön innebär ett ständigt slit som kräver framförhållning och planering. Genom en sund inställning till sitt bittra öde blir hans liv trots allt uthärdligt, och till slut räddas han och återkommer till England efter 35 års bortavaro. Då hade han varit på ön i 28 år 2 månader och 19 dagar.

Jag hade en äldre lärare i gymnasiet som frågade oss ungtuppar ”varför läser man böcker?” Vi kom med olika förslag: För att det är kul, spännande, lärorikt. Hans egen djupaste orsak var att ”litteraturen ger tröst”. Jag förstod ingenting då. Men i dag gör jag det. Att läsa Robinson Crusoe ger ”ett slags oförklarlig tröst”. Hur jävligt livet än kan vara finns det möjligheter…

Robinson Crusoe gavs första gången ut 1719. Den bygger på en sann historia om den skotske matrosen Alexander Selkirks, som levde fyra år på den obebodda ön Juan Fernandez.

Denna rörande, dramatiska men också synnerligen brutala roman försöker jag läsa om en gång om året. Så bra är den!

Taggad ,

där jag ringer ifrån

I Där jag ringer ifrån möter vi människor som glider isär, som har skilt sig, som ska skilja sig eller som har börjat prata om att skilja sig. Vi förs vi in i en värld där människor – trots att de försöker hålla ihop – distanserar sig ifrån varandra utan att förstå varför, i dunkla aldrig riktigt förklarade konsekvenser av uppgivenhet, joints och bristande ork – allt mixat med dofter av parfym, cigarettrök, avgaser, whisky, mera whisky och tafatta ansträngningar att leva upp till The American Dream.

Raymond Carver skriver enkelt men intrigerna är fantasifulla. Han berättar om människor vi sällan får mönstra på riktigt nära håll. De vill och de tror och de hoppas men det mesta blir inte alls som de drömt. De tafatta dialogerna får personerna att nästan omärkligt fjärma sig från varandra, trots en önskan om motsatsen. I Carvers noveller finns inga slutsatser, inga summeringar, inga moraliska ställningstaganden. Livet bara är, det har ingen uttalad mening. Avslutningarna är ofta överraskande, ”som slagna med tärning”.

Raymond Carver skriver sina noveller i Där jag ringer ifrån nästan helt utan adjektiv, i sann hemingwaysk anda. Men medan Hemingway ofta byggde sina berättelser på dramatiska händelser som skakade om hela världen, ålar sig Carvers texter långsamt fram genom USA:s vischantristess, i en småstadsvärld, befriad från sensationer, befolkad av arbetare och medelklassmänniskor utan stadig kurs.

Läsupplevelsen blir omskakande men också befriande.

Jag läste om Carver när han berättade om sitt skrivande inför en intresserad publik. Precis som i sina texter var han lågmäld men också ”förrädiskt okomplicerad”:
– Jag skriver först en rad. Sen skriver jag en till. Och sen fortsätter jag tills allt är klart.

Raymond Carver var länge alkoholist, blev nykter och dog bara 50 år gammal i lungcancer.

Där jag ringer ifrån är något av det starkaste jag läst under senare år.

En bra video om Raymond Carvers liv klickar du igång här.
Taggad ,

tiden däremellan

Hon ser ut att heta Jihinga. Hon är medelålders, kort med rött uppsatt hår. Hennes ögon glimmar silver. Kanske kommer hon från Honduras. Ja, jag tror det. Jihinga från Honduras låter bra. Jihinga skrattar gott och fixar allt. Hon pratar hemmagjord svenska och visar alla tänder då hon skrattar. Jihinga arbetar på ett av få ställen i Kalmar med internationell prägel. Här är många invandrare, nyanlända och de som varit här i decennier. Många bor i närheten men andra åker långt för att hitta det de saknar.

Vissa besökare går tankfullt och långsamt runt bland hyllorna, tar tag i ett föremål, väger det i handen, kramar det, vrider och vänder på det, luktar på det. Är det detta jag behöver? Andra går i sällskap, skrattar åt krimskrams eller udda kläder och hattar och kepsar och går vidare.

På en hylla står små blomkrukor utformade som väderkvarnar. Som väderkvarnar! De är gjorda i porslin. De är fula, mycket fula. Å andra sidan kostar de bara fem kronor styck.

En hel vägg är fullhängd med konst. Dålig konst. Förfärligt dålig konst, med ett enda undantag. Du får en liten målning för en tia, en stor för en tjuga. Bara ramarna kostar det tiodubbla som nya.

Där kommer han. Jag ser på håll att han är kännare. Han glider in i rummet, intar snabbt sin pose, gnider lätt med utsträckt pekfinger upp och ned över läpparna och granskar utbudet. Så går han hastigt fram mot väggen och lyfter ned fyndet. Utan att titta mer på målningen går han direkt mot kassan, betalar, skyndar ut. En Kandinsky som plansch 130 x 80 centimeter för 75 kronor.

Här finns också ett kafé. Mackorna är goda. Och billiga. En köttbullssmörgås kostar 20 kronor. En sillmacka lika mycket. Räkmacka 30. Våffla 15. Gott kaffe som inte tillåts stå och surna. Här sitter ibland smala och ytterst allvarliga män och läser. En läser om måsfåglar, ser jag. Han är koncentrerad. Han är i bubblan, märker inte hur köttbullarna ramlar från mackan när han äter. En annan koncentrerad man läser om tarmarnas bakterieflora. Också han är allvarlig. Här sitter förstås också ensamma kvinnor. Många är äldre. Några har håret i sjal. En läser en bok i elegant läderfodral, en annan pickar text på sin nalle – och skrattar plötsligt åt ett svar.

Han som läser om tarmarnas bakterieflora får förstärkning. Åtta män omringar hans bord till prat och glam. Han som först satt ensam och läste pratar högst och de andra lyssnar.
– Med den bakterien i tarmarna skiter ni dumdumkulor, säger han högt. Alla vid bordet skrattar.

Vi andra låtsas som om vi inte hört. Vi svenskar äter våra köttbullsmackor och dricker vårt kaffe. Vi svenskar är tysta. Vi svenskar hör inte. Inte ens dumdumkulor biter på oss.

Fem medelålders män från Balkan kommer in. De måste vara från Balkan. Bara folk från Balkan ser ut så. Bara folk från Balkan pratar så. De beställer kaffe, inget annat, hos Jihinga från Honduras bakom disken. Jihinga skrattar och gestikulerar.

– Kårtlesaren krånglat micket, säger hon och skrattar. Hon har ett litet förkläde med Musse Pigg över sin runda mage.

Jag leker med tanken att Jihingas och mitt liv skakades om av samma orsaker som fått henne att fly till Sverige – ett land som jag då skulle tvingas flytta ifrån. Då skulle jag nu stå bakom en kafedisk i Honduras, kanske i den lilla staden La Ceiba med ansiktet vänt mot Kuba. Skulle jag då skratta som hon?

Balkanmännen i svarta skinnjackor slår sig ned vid bordet bakom mig. De luktar cigarettrök. En av dem lägger en genomskinlig påse på bordet. I den ligger tre eller fyra blomkrukor utformade som väderkvarnar. Jag hör allt de säger. Men jag förstår inte ett ord. Balkanmännen pratar högt, och då och då skrattar de ännu högre. Ibland anar jag en vemodig skiftning i deras samtal. Jag förstår inte ett ord men känner igen tonen av vemod. Jag är svensk. Jag vet mycket om vemod.

Jag dricker mitt kaffe och går mot bokhyllorna. Här har jag köpt ihop ett fint bibliotek genom åren. Fem kronor volymen. Många bra författare. Här har jag fyndat titlar av Vilhelm Moberg, Sven Delblanc, P. O. Enquist och den så bortglömde Ernst Brunner. Jag köper ”Tiden däremellan” av Maria Dueñas. Jag befarar att den är en skitroman men köper den när jag läser baksidestexten: ”Tiden där emellan är delvis baserad på brittiskan Rosalinda Fox memoarer. Fox var älskarinna till Juan Luis Beigbeder, den spanske generalkommissionären i Marocko och sedermera Francos utrikesminister.”

Jag slår mig ned i en riktigt snygg soffa för bara 1 700 kronor. På andra sidan soffbordet står en soffa för 1 600. Jag minns. Jag bodde i Spanien då Franco styrde med järnhand. Mina föräldrar hyrde villa i Torremolinos i 1950-talets början. Bakom den fanns en garrotteringsplats. På andra sidan bodde folk i grottor, folk som plockade utspottad mat från marken. Jag har än i dag kvar foton där jag står omringad av magra zigenarbarn som aldrig fått tvätta sig. Och en underbar bild där den tidens störste tjurfäktare Luis Miguel Dominguin högtidligt ger mig ett par banderillas. Bilderna togs av min far, reportern.

En bit bort håller Jihinga från Honduras låda. Hon pratar och skrattar och serverar mackor med köttbullar och sill. Männen från Balkan går. Men de lämnar kvar sitt vemod. Jag tänker. Jag minns. Livet är lika med minnen. Livet är sällan nu. Livet är minnen och framtidshopp, mycket sällan nu.

I denna märkliga lokal i Kalmar kan man köpa ihop ett helt hem för en tusenlapp eller två – till och med åtföljt av ett bra bibliotek. Det var länge sedan jag köpte ett hem. Men i dag köpte jag ”Tiden där emellan” för fem kronor.

Det grämer mig att jag minns så lite av just den tiden, tiden där emellan – tiden mellan då och i dag.

Taggad