Kåseri: Lånekortet

Det blev fredag. Det blev dags. Det blev dags att skaffa lånekort på biblioteket, en procedur som väl tar fem minuter. I entrén sitter kvinna i bås.

– Hablas inglés? frågar jag.

– Nej, säger hon, fast på spanska och lägger till: Men i informationen talar dom engelska.

Jag går till informationen där dom talar engelska. En man i 50-årsåldern med utseende som en förrymd massmördare tittar upp mot mig med örnblick. Han säger inte ett ord. Tror han att jag är terrorist? Hans ögon blixtrar, hans minspel avslöjar inte en millimeter av det han tänker. Men det är inga vackra tankar.

– Hablas inglés? frågar jag på spanska. Mannens blick blir sotsvart. Så tar han sats:

– No!

Han släpper mig med blicken och återgår till nåt slags plitande med penna.

Men mig lurar man inte. Jag har handskrven lapp med mig i fickan. På den har jag skrivit ned tre frågor – på spanska. Jag tar för givet att mannen åtminstone kan spanska och lägger lappen med en smäll på skivan framför glaset som skiljer mannen och mig åt. Mannen rycker till och tittar åter upp.

– Mmmhmmmm…

Han läser. Han förstår. Han nickar.

– Registracion – eller nåt åt det hållet – väser han mellan dåliga tänder.

Jag utgår från att han vill ha min legitimation. Han får mitt körkort. Han tittar länge på det, vrider och vänder på det, känner på ytan med en fingertopp, tittar på mig, tittar på körkortet, tittar på mig igen. Så ger han mig min fusklapp och börjar hastigt skriva igen. Underbart, tänker jag. Det här är snart fixat!

Det går en minut. Jag tror allt är färdigt då han åter tittar upp.

– No, säger han och vickar med fingret som en vindrutetorkare, åt höger, åt vänster, åt höger igen.

– Vad är detta? frågar han.

– Det är ett körkort, säger jag, fast på engelska som mannen inte förstår.

Och så greppar jag en luftratt och vrider hit och dit på den medan jag brummar som en gammal tvåtakts-SAAB, på slang även kallad ”oljeeldad djungeltrumma”.

– No, no, no, säger mannen med hög röst. Nooooooooooooooooooo! No sueco! Spanish, lägger han till och tar upp sitt eget körkort och visar mig.

Jag ser mannen på kortet, hans örnögon är lika sotsvarta där som i verkligheten.

– Spanish! säger han och pekar på ordet ”Espania”.

Jag får tillbaka mitt körkort utan ett ord. Mannen menar att ärendet är avklarat. Finito. Han börjar plita med pennan igen. Jag stoppar åter in min lapp med de tre frågorna och säger:

– Jag kommer tillbaka, fast på engelska. Mannen svarar inte. Han tittar inte upp. Han har viktigare ärenden att sköta än en envis svensk som vill få ett lånekort.

Jag går hem. Jag hämtar passet. Jag går tillbaka till biblioteket. Nu sitter en annan person i informationen, en kvinna.

– Habla inglés? frågar jag. Hon skrattar som om det är det roligaste hon hört i hela sitt liv i den lilla informationskuren på biblioteket i Valencia.

Jag funderar på att bli religiös ty det som nu ligger framför mig ter sig omöjligt att klara av. Hur ska jag med kroppsspråk kunna förklara för denna kvinna att jag för tjugo minuter sen pratat med en kollega till henne om hur jag ska få ett lånekort men med krav på en svensk legitimation som kollegan kunde godkänna, och att han tidigare dömt ut mitt svenska körkort men att jag menade att det inte finns starkare legitimation i Sverige än det pass jag just hämtat, vad än kollegan skulle kunna tänkas påstå. Jag försöker uttrycka allt detta med kroppsspråk. Kvinnan tittar på mig med undrande ansiktsuttryck. Är mannen berusad? Är han farlig? Bör jag ringa polisen?

– Paper, säger jag på engelska som hon inte förstår.

Jag tecknar en liten kvadrat och skriver några ord i luften och pekar på buren för att om möjligt få henne att förstå att jag har lämnat lapp med frågor – på spanska – som hennes kollega kunde förstå.

– Paper, säger hon tankfullt och sträcker sig mot skrivaren och tar en A 4:a ur magasinet och ger den till mig…

Jag förbannar att jag är född, jag tänker på biblioteket i Degerhamn där jag bara går rakt in och lånar det jag vill och använder vilken dator jag vill och surfar hur länge jag vill utan ett enda krav på legitimation eller ifyllda papper med foton…

Mitt ärende har nu skapat lång kö. En ung kvinna märker att det ärende som utvecklas framför hennes ögon är på väg att spåra ur. Den unga kvinnan pratar felfri engelska.

– Kan jag hjälpa dej? frågar hon, fast på engelska.

– Det kan du ge dej på, svarar jag.

Och så reder vi ut hela röran, nästan. Jag förstår inte riktigt var jag ska få tag i det foto som måste sättas på lånekortet, men den unga kvinnan säger att det är lätt att fixa om jag bara går dit och dit, svänger till höger, sen vänster och så rakt fram till… Ja, ja, till… Det ska nog gå bra. Jag tackar den unga kvinnan som inte skriker som alla andra spanjorer utan pratar med balanserad röst, ackompanjerad av ett milt leende.

Kvinnan i informationen skiner nu som sola i Valencia och överlämnar två A 4:or med massor av text till mig. Den ena ska fyllas i och resultera i mitt eftertraktade lånekort. Den andra är tätskriven med de krav som ställs på mig som låntagare vid biblioteket i Valencia. Kraven är många. Jag förstår inte alla men med en ny dag och nya möjligheter ser jag det inte som absolut hopplöst att skaffa mig det lånekort jag så hett eftertraktar. Ja, det har gått så långt att jag vågar påstå att detta lånekort är det jag hetast eftersträvar att få i min hand. Detta lånekort går före rikedomar, betald jorden-runt-resa, gåvor som lyxbilar och lustjakter. Allt detta är bara krimskrams i jämförelse med ett lånekort till biblioteket i Valencia.

Jag ler mot kvinnan i informationsburen. Hon ler tillbaka. Hon är lycklig. Jag är lycklig. Så kommer hon på nåt… Hon tar hastigt upp min handskrivna lapp med dom tre frågorna på spanska och räcker den mot mig.

– Paper! säger hon högt – på engelska.

Annons

Historia i romanform

Böcker är dyra. Men på Kupan i Kalmar får du dem för fem kronor styck. Kupan är sen länge min bokhandel. Jag fyndar där, hittar helt nya böcker och en och annan raritet. Senast jag var där köpte jag en titel mer av en slump: De fyra ryttarnas tid från 1976 av Lars Widding, i dag tämligen bortglömd.

I De fyra ryttarnas tid tar Widding med oss till pestens år 1710. I korta kapitel målar Widding upp ett Stockholm i dödens grepp. Folk dör som flugor. Men mitt i det förskräckliga måste livet levas och vi får följa många människors märkliga öden. Karl XII har ännu några år kvar att leva och vi drar därför ut i världen och hamnar i Konstantinopel, dagens Istanbul…

Denna roman är skickligt skriven. Det märks att Lars Widding var journalist med många år på Expressen. Dialogerna är rappa, drivkraften i berättelsen är stark och kapitelsluten fint ”knorrade”. Dessutom är språket ”lagom föråldrat” för att passa in i tidseran. Boken skulle kunna bli en bra lärobok i historia. Rekommenderas dig med intresse för historia.

Lars Widding var oerhört produktiv. Han skrev 50 boktitlar och 14 filmmanus trots att han inte blev 70 år.

Bokrecension: ”Ålevangeliet”

Kan man skriva en hel bok om nåt så perifert som ål? Svaret är att det kan Patrik Svensson, som i sin Ålevangeliet ger oss en störtskur av infallsvinklar till denna märkliga fisk, i dag utrotningshotad. Sju sidor källhänvisningar imponerar.

Vi får möta ålen i de mest förbryllande sammanhang. Vet du att så väl Aristoteles som psykolanalysens grundare Sigmund Freud ägnade många år till att forska om ålen? Aristoteles menade att ålen var den enda fisk som uppstod ur intet. Den föddes ur lera. Sigmund Freud blev först att hitta ålens testiklar innan han gick över till studier av människans komplexa sexualliv.

Fick du som jag lära dig i skolan att ålen leker i Sargassohavet? Om det är forskarna överens. Lik förbaskat har ingen sett en enda vuxen ål just där! Och ingen människa har nånsin sett två ålar para sig. Ålen är fortfarande ett mysterium – lyckligtvis.

Patrik Svensson skriver underbar svenska, och hans osentimentala skildringar av alla ålafisken med pappan/asfaltläggaren ger boken ett mänskligt djup.

En bok mot ordbajset

Äntligen finns en gerillahandbok mot maktens och byråkratins tyranner som genom sitt språkbruk kan göra friska människor sjuka. Syftet med Svensk floskelordbok är enligt författaren Fredrik Kullberg ”att genomlysa den språkliga dimma som lagt sig över Sverige”.

Kullberg skriver ”_ _ _ högtravande men intetsägande ord och fraser som ter sig löjliga genom sin kontrast mellan innehåll och form, och som inte har något annat syfte än att skyla över konflikter, dölja maktanspråk, kamouflera okunskap, öka konsumtionen och få budskapet att framstå som märkvärdigare än det oftast är.”

Några exempelord ur boken:

Agil, person som rör sig mycket snabbt på sin arbetsplats, ut­an tydlig riktning; person som rör sig mycket på sin arbetsplats. Förekommer i meningar som Är du förändringsbenägen och har ett agilt mindset, och i begrepp som agilt le­dar­skap och agilt arbetssätt där oavbruten anpassning till tech-­före­tagens ständigt föränderliga algoritmer är ledstjärna. Det agila arbetssättet uppnådde i början av 00-talet andlig status inom ledarskap och ledarskapsutveckling varefter en prästerskapsliknande yrkeskår växt fram för att bistå med uttolkningen, så kallade konsulter.

”Brinna, att uttrycka mycket stark entusiasm inför ett arbete eller en uppgift. Hyllad egenskap i affärspress och som efterfrågas i platsannonser: Vi söker dig som brinner för SharePoint och Office 365.”

”Gala, tv-sänt insamlingsevenemang där bilder av svältande, hjälplösa barn utnyttjas i kommersiellt syfte och där Mark Levengood är centralfigur.”

”Humankapital, människors kunskaper, färdigheter och andra fysiska och psykiska egenskaper som i räkenskaperna utgör en kostnadsmassa.”

Slutligen måste kulturorganet visa den Sveriges radioannons som i boken ståtar som varnande exempel för ordet agil. Håll till godo gott folk och njut av den språkliga marmeladen:

”Den agila transformationen på Sveriges Radio går in i en ny fas! Nu bygger vi intern förmåga inom coachning och söker därför en strategisk enterprise agile coach som driver vår fortsatta agila transformation framåt, ansvarar för att hålla ihop vad agilt på Sveriges Radio är och leder arbetet med att bygga upp vår interna agila coachningsförmåga.”

Svensk floskelordbok behövs och är lämplig som julklapp till nödiga ordbajsare och cyniska snömosproducenter.

Ryss om lidandet i Ukraina

När Ryssland har förlorat kriget mot Ukraina faller landet ihop. Då blir det inbördeskrig i Ryssland.

Det tror den ryske författaren Valerij Panjuskin som reste till Ukraina för att skildra hur kriget drabbar människorna där.

– Jag behövde göra något för att inte begå självmord. Det var hemskt att vara ryss, säger han i intervju i SvD. Hans upplevelser i Ukraina har nu resulterat i boken Vargtimmen. I den berättar han om fabriksarbetaren Denis som kryssar bland döda på Mariupols gator när han är ute med sin skottkärra för att hämta vatten. Han berättar om hur en femårig pojke sprang iväg och gömde sig när föräldrarnas bil skulle lämna staden i en konvoj. Konvojen hamnade i skottlinjen och pojken kunde inte fångas in. Valerij vet inte om pojken lever i dag.

– Han var lika gammal som min son, det är omöjligt att inte gråta, säger Valerij Panjusjkin.

I dag är Ukraina sönderslaget av kriget. Men Panjusjkin tror att Ukrainas framtid är ljus, när kriget väl är över. Däremot ser han en dyster framtid för Ryssland.

– Jag tror att det kommer att hända en del hemska saker med Ryssland innan ryssarna helt förstår vad som pågår. När Ryssland förlorat detta krig är jag rädd för att det blir inbördeskrig. Och jag tror inte att Putin kommer att säga ”Ursäkta, jag hade fel”.

Valerij Panjuskin bor numera i Riga.
– Jag skulle ha hamnat i fängelse på grund av mitt skrivande på grund av det jag skrivit före och under kriget. Alla mina manliga ryska vänner som inte emigrerat sitter i fängelse nu.

Varningsklockor har många gånger ringt utan att politiker och analytiker har reagerat. I SvD berättar Valerij Panjuskin att han 2008 var medförfattare i en bok om Gazprom och det riskabla beroendet av rysk gas. Om europeiska politiker hade läst den engelska titeln lite noggrannare – Gazprom: The new Russian weapon – skulle kanske Europa se annorlunda ut i dag.

Kulturorganet jagar boken Vargtimmen och hoppas kunna återkomma med en recension.

Många tror att livet, det är när allt går bra

Den människa som alltid ska vara positiv och ständigt negligerar livets mörka sidor tråkar ut mig. Hon framstår som oförlåtligt naiv. För denna min åsikt har jag fått mycket skit, vilket bara stärkt min uppfattning att en levande, sann och djup människa måste kunna och våga anamma alla känslolägen för att leva ett rikt och nyanserat liv.

Om detta har jag flera gånger skrivit i samband med den danske författaren och psykologen Svend Brinkmanns intressanta bok ”Stå fast”.

Min åsikt får stöd av den amerikanska författarinnan Susan Cain, som i sin bok ”Bitterljuv – hur vemod och längtan gör oss hela” konstaterar att ”USA lider av `positivitetstyranni´”. Det säger hon i en intervju i SvD.

I USA ler man mer än någonstans på jorden. Man lider av en ”positivitetstyranni” och vill inte veta av någon smärta. I medicinska databaser är melankoli synonymt med depression. Ledsenhet betraktas som en negativ känsla.

– Att tala om positiviteten som förgiftande har nästan blivit en kliché, så stort har problemet blivit. Att insistera på konstant lycka sätter till slut krokben för lyckan, säger Susan Cain.

Jag misstänker att problemet är lika stort i Sverige, där mängder av vuxna och under senare år även ungdomar och barn ordineras lyckopiller, och där unga betraktar sig som psykiskt sjuka efter något så mänskligt som att en partner har gjort slut.

I boken skriver Susan Cain om hur exempelvis sorglig musik förhöjer våra känsloreaktioner och framkallar rysningar i betydligt högre grad än glada toner. ”Musik som är vemodig och vacker på samma gång öppnar för både ljus och mörker, födelse och död, glädje och lidande. Den påminner oss om tillkortakommanden, ofullkomlighet, trasighet – `det spruckna som finns i allt´”, säger Susan Cain i SvD och citerar refrängen i Leonard Cohens ”Anthem” för att förklara varför känslan samtidigt förhöjs: That’s how the light gets in:

Ring the bells that still can ring.
Forget your perfect offering.
There is a crack, a crack, in everything.
That’s how the light gets in.

Kulturorganet återkommer förhoppningsvis med en recension.

Allan von Kompost
redaktionschef

Ett bokligt atombombsanfall

Arkadij Babtjenko föddes i Moskva 1977. Han deltog i det första Tjetjenienkriget 1996.

När jag var nitton satte Fosterlandet kängor på mina fötter, stack en automatkarbin i mina händer, placerade mig på ett pansarforndon och sa: Åk. Och jag åkte.

Så skriver han i inledning till Rysslands förlorade seger, utgiven i år. Han överlevde och skulle några år senare göra samma resa då kriget blossar upp igen. 2017 lämnade Babtjenko Ryssland för Ukraina efter upprepade dödshot. Numera lever han på hemlig ort.

Rysslands förlorade seger är lättläst. Den är inte bländande litteratur. Men den är den mest direktdödande skildring jag nånsin läst. De flesta texterna är korta. Boken är uppdelad i fyra kapitel: Krigets virus, Invasionen, Epilog och en samling förklaringar till många av de namn och historiska händelser som förekommer i brödtexten. Dessa bjuder på spännande djupdykningar för den som vill veta mer om läget i det ryska träsket.

Första inlägget är daterat 14 april 2014. Det sista är från 9 maj 2022. Jag väljer några exempel:

2 mars, kl. 15:29
Käre Arkadij. Jag avvännade er eftersom jag inte orkade med floden av ilska och hat som ni kallar journalistik. Också i dag är det jobbigt att läsa. Men jag måste säga att ni hade rätt: Putin är faktiskt galen och nu har han spridit kriget till hela Ukraina. Ni hade rätt då ni sa att man borde fly och föreslog att man skulle gräva en vattengrav med krokodiler runt Ryssland. Det är en oerhörd olycka som Ryssland påtvingat sina grannar. Det är bittert att inse att jag är rysk medborgare.

Jag tror allt kommer att sluta med Rysslands undergång som stat. Jag tror inte det är meningsfullt att bli FB-vänner igen. Måtte Ukraina och ukrainarna segra. Kanske kommer FB att stängas ned här i Ryssland, därför säger jag hej då.

Jag ska titta på från åskådarplats. Om vi har tur kan vi som överlevt bygga upp landet på nytt här en dag.

Lycka till.

Så skriver en av många tusen Facebookföljare till Arkadij Babtjenko. En annan skriver:

Du fick rätt i allt. Nu är det din tid. Babtjenkos tid.

Men Arkadij Babtjenko är inte den som blir snällare av smicker. Tvärt om. Hans förkrossande kritik av Ryssland och Putin kan liknas vid en stridsvagns framfart i en porslinsbutik. Språket är rått, sniperbössan hittar ofta tian. Mitt i den oerhörda tragiken blixtrar satiren till, och de grova skämten gör att man står ut att läsa om det fullständiga helvete Putin har ställt till med. Boken samlar Babtjenkos korta Facebooktexter till kulspruteliknande anfall mot det perverterade land han flytt. Vladimir Putin bjuds på många öknamn, ”Kukhuvud” är ett.

Att så få läsare äntligen förstår att Arkadij Babtjenko har rätt förvånar honom gång på gång. Varför ser inte människor att det han skriver är sant? Babtjenko spår om framtiden och får rätt i allt, men ingen lägger märke till det. Vill inte människor se det som händer? Vill inte människor förstå?

En av Babtjenkos många summeringar av dagens Ryssland är denna:

Arrestlokalernas land. Landet där `du dör i dag, jag i morgon´. Ett enda stort Kolyma, ett enda stort Gulag från hav till hav. Hälften fångar, hälften plitar. Landet där ens eget liv inte är värt ett ruttet lingon, någon annans ännu mindre.
Vad förväntar ni er av ett land där meningen med livet bortom Ural i årtionden har varit att beväpna sig med cykelkedjor, armeringsjärn och knivar – och gå och döda folk som bor i grannkvarteret?

Putins glorifierande fokusering på Segerdagen 9 maj syftar till att få det ryska folket att tro att Ryssland var det enda land som besegrade tyskarna i andra världskriget. Babtjenko rättar:

Era farfäder besegrade inte fascismen. Fascismen besegrades inte av era farfäder. Fascismen besegrades av engelska, amerikanska, australienska, kanadensiska, franska och norska farfäder. Och era farfäder hjälpte engelsmännen och amerikanarna att eliminera er främsta rival inom fascismen.
Medan ni själva gick i spetsen för den.
Era farfäder var fascister. Se där en liten historisk skräll.

Att även extremt korta texter kan bita visar exempelvis dessa:

16 mars, kl. 13:25
De ryska ockupanterna har beskjutit en brödkö i Tjernihiv, minst 10 personer dödades.

16 mars, kl. 20:16
Sjukhuset i Mariupol. Hela världen borde se det.
Hela världen borde se det.

16 mars, kl. 22:02
Det sägs att Lavrovs flygplan på väg till Kina fick vända om på halva vägen.
Himmelriket kommer att lämna dig i sticket, min son.
Alltid.

Min summering blir lika kort: Ska du bara läsa en bok i år ska du läsa Rysslands förlorade seger.

Det outhärdliga livet – och en av livets ljuspunkter

Jag trodde jag visste ganska mycket om hur eländigt livet är i Ryssland. Efter att ha börjat på ”Rysslands förlorade seger” av Arkadij Babtjenko inser jag att mitt vetande är noll. Efter bara några sidor började jag undra om boken handlar om Ryssland eller om ”ett Nordkorea parat med både Hitlertyskland och Iran”. Efter 20 sidor bryter kallsvetten fram. Vid 50 sidor inser jag att ett liv under ryskt förtryck är absolut omöjligt att stå ut med.

Att vissa människor i väst hyllar detta helvetets rike är omöjligt att förstå, än mindre hur det kan fortleva. Men Babtjenko spår lyckligtvis – liksom undertecknad – att riket imploderar. Han kan dock inte säga när, vilket håller skräcken vid liv. Hur länge till ska en liten sjuk Putin kunna mörda, ljuga, mörda mer, starta krig på krig och dra in miljoner människor i den totala förnedringen? Med viss tvekan fortsätter jag läsningen; barbariet är så helt hopplöst svårt att ta in…

Babtjenko skriver att Putins mördarrike står på fyra ben: Fattigdomen, kriget, fängelset och dumburken. Själv skulle jag vilja lägga till ”religionen”, som ofta figurerar i kulisserna av den nattsvarta vardagen. Jag ska inte gå in på detaljerna om hur detta mördarrike styrs, men återkommer med recension om ett rike där det omänskliga och perverterade har satts i system. Du som har haft den minsta dragning åt de vänsterkrafter som mer eller mindre varit knutna till Ryssland bör läsa boken två gånger. Förstår du inte då att du sympatiserat med fel ideologi är loppet kört – för dig.

Nu vänder vi på myntet, växlar sida från becksvart till solgult. Mörbylånga biblioteksverksamhet får ”Min dagens ros”. Motivering: Biblioteket i exempelvis Degerhamn sköts av intresserade och kunniga personer med professionell inställning till läsarnas önskningar. ”Rysslands förlorade seger” fanns inte på hyllorna för en månad sen. Jag föreslog att den skulle köpas in. Några veckor senare kom ett mejl: ”Din bok finns att hämta på biblioteket i Degerhamn”.

Föreslog du samma sak i Ryssland – att den statsledda kulturmaffian skulle köpa in denna ärliga skildring av det egna rövhålet – fick du i bästa fall 15 år i mörk cell att dela med sex andra där du måste sova i skift. I sämsta fall ”försvann du bara…”

Sune Flisa
chefredaktör

Nästa bokrecension: ”Villebråd”

”Politikerna i Europa måste inse att integreringen inte fungerar och att alltfler parallellsamhällen kommer att uppstå, med andra värderingar och lagar än i omvärlden, och med kvinnorna som de stora förlorarna.”

Det säger den somaliskfödda författaren Ayaan Hirsi Ali som i sin senaste bok ”Villebråd” sågar Europas integrationspolitik jäms med fotknölarna, till kvinnornas nackel.

I en lång artikel i SvD i dag levererar hon denna käftsmäll – en bland många:

”Visst, man kan säga att det är okej att Sverige blir som Kairo, Alger eller Tunis. Man kan rycka på axlarna åt det och säga att det är en del av livet som man måste acceptera. Men det är fatalistiskt och väldigt svårbegripligt för mig. Och jag tror att det är ohållbart.

Ni kommer att se ert land hårdna: Till höger, bland högerextrema och populister, och bland svenskar i allmänhet som kommer att förlora tron på staten. Det är en väldigt farlig väg att ta. De kriminella gängen, som delar upp sig efter etniska linjer, kommer också att bli förhärdade eftersom de belönas. De kan fortsätta nästan ostraffat, eller med straff som är ett skämt för dem.”

Recension kommer…

Läst: Allt jag fått lära mig

Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig är en infernaliskt utdragen undergångsskildring av sällan skådat slag. Jag tror mig aldrig ha läst en text om en så ensam människa sen jag för första gången läste Robinson Crusoe. Men han var fysiskt ensam, Tara är ensam mitt i umgänget med en stor familj och massor av andra människor i flera länder, i olika världsdelar.

Taras självbiografi skildrar en fanatisk religionutövning som spårar ur, ödelägger och splittrar. I centrum står Taras far, en övertygad mormon som menar att allt är guds vilja, även olyckor som drabbar hans barn, även Tara. Han till och med tackar gud för den brandolycka som höll på att ända hans liv, som brände bort hans ansikte, hans läppar, hans händer. Undergången är nära, men familjen ska överleva, han har på okänt ställe grävt ned mat, förnödenheter och tusentals liter bensin.

Tara är det lydiga barnet, som mycket långsamt vaknar upp ur den religiösa villfarelsen, de utopiska önskningarna, den makabra övertron, den diktatoriskt smittande religionen, renskalad från ifrågasättanden och analys. Fadern styr med järnhand över familjens liv i Idaho, en undergiven mor och barn som småningom kommer att gå vitt skilda vägar. De får inte gå i skolan; de undervisas hemma. Först 17 år gammal besöker Tara en skola. Läkare är förrädare, sjukhus är djävulens påhitt. Gud står över allt. Det är skakande läsning.

Men mitt i denna religiösa blindhet visar fadern då och då mänskliga drag. Han går och ser Tara uppträda som sångerska, han besöker henne när hon studerar vid olika universitet, trots att han anser att dessa påfund och institutioner i grunden är förkastliga.

En bror till Tara blir allt våldsammare i sin förvirrade religiösa uppfattning. Han attackerar Tara mentalt, kallar henne och hennes systrar för horor. Även fysiska övergrepp sker, tilltag som blir mer och mer uppenbara för den som ser och hör, han till och med mordhotar Tara. Men sonens förbrytelser förnekas av fadern och modern. Detta bestridande av verkligheten blir till slut orsaken till den mer eller mindre definitiva brytningen mellan Tara och hennes far och mor och vissa av hennes syskon. Det som räddar henne är studier, böcker som leder henne från det religiösa tyranniet mot en mänskligare värld. I dag är Tara Westover författare. Hon doktorerade i idéhistoria vid universitetet i Cambridge 2014. Hennes bok Allt jag fått lära mig är en långsamt verkande chock, ett gastkramande vittnesbörd om religionernas mörka bakgårdar, ifrågasatta av alltför få.

Allt jag fått lära mig väcker mörka personliga minnen. Jag minns hur min mor tvingade mig till konfirmation. Min far höll sig neutral, tyckte som många andra att ”lite religion kan inte skada”. Jag hatade min mor, en känsla som naturligtvis gick över småningom. Som konfirmand skulle vi besöka tio gudstjänster. Efter att ha lyssnat på några krävde jag att min far – ”min mors medlöpare” – skulle följa med på nästa.
– Lyssna nu noga, sa jag. Det prästen säger är rena galenskapen.
Min far ryggade inför mina ord. Gudstjänten inleddes. Prästen drog igång, malde på. Efter tio minuter vänder sig min far mot mig och säger:
– Ja, du har rätt. Det här är rena nippran. Låt oss gå.

Och det gjorde vi.

Att Tara inte går tidigare än hon gör tillhör psykologins svårare problematik, sannolikt besläktad med våld mot kvinnor och andra härskarmetoder, privata så väl som politiskt strukturerade. Vi har sett exempel i Knutby, vi ser dem i Mellanöstern, vi ser dem varje dag så snart vi öppnar en tidning.

Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig är årets hittills starkaste läsning. Läs den!

lämna vidare…

Du som har läst Claes Elinders bok Rädda Sydöland! kan göra södra ön en tjänst genom att lämna boken till nån som inte har den. Låt den gå som en stafettpinne mellan alla sydölänningar…

---

då var det 12 augusti 2012

Kulturfestival i Södra Möckleby! Eller var det en happening? ”Dikt & Lögn” var det officiella namnet. Nina Lekander och framlidna Kate Larson höll i alla tusen trådar. Många minns dessa spontana träffar med glädje – och en smula vemod. Varför görs inte något liknande i dag?

Den enkla potätevagnen/scenen som Nina här talar från tillhörde framlidne Staffan Petersson, den glade bonden och amatörgitarristen från Södra Möckleby. Minnen, minnen, minnen… ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg.

---

gratisbok

Du vet väl att du kan hämta Claes Elinders bok Rädda Sydöland! som PDF-fil? Du gör det genom att klicka här. Sen spar du hem boken med pilen högst uppe i högra hörnet.

---

 

Bortom förnekelsens dimmor

Man måste själv läsa sig fram till sanningen inom en mängd olika områden då politiker och massmedier sviker. Så sammanfattar jag Eva Dillners utmärkta lilla bok Bortom förnekelsens dimmor, utgiven på Divine Design. På bara 77 sidor avverkar Eva 37 kapitel. Ämnena är många, men som en röd tråd genom boken går gammelmediernas svek, migrationens totalfiaskon, politikernas skönmålningar och den uppenbara bristen på kunskap, fakta och sanning. Bilden av ett Sverige på väg åt fel håll är uppenbar, vilket framgår redan i bokens första mening.

Bortom förnekelsens dimmor kan ses som en praktisk handbok om hur du skaffar dig nödvändig kunskap om de akuta problemen i en värld i så snabb förändring att ingen kan veta allt, inte ens det mesta. I denna värld är risken stor för att du tänker och tycker med känslor. Är dessa känslor inte byggda på fakta och sanning blir du måhända politiskt korrekt men samtidigt en icke-självständigt-tänkande slav. Därmed blir du ett tacksamt offer för ”den friserade sanningen” i traditionella medier, av mig kallade gammelmedier. Kunskap är makt, menar Eva Dillner och tipsar om bloggar och böcker som enligt henne ger sannare bilder av vår jordiska tillvaro än många traditionella medier. Ett fiffigt upplägg, så enkelt och effektivt.

Det som skrämmer mest i boken är människors tystnad på grund av rädsla för att inte säga de rätta sakerna, att inte få fram de rätta orden, för att inte vara PK. Denna form av ”intellektuell lobotomering” (mitt ordval) möter jag dagligen på Öland. Många tycker mycket men vågar inte säga det högt, inte säga det i intervjuer, inte skriva det i bloggkommentarer. Alla ”riktiga sanningar” måste ske ”off the record”.

Eva Dillner berättar om samma slags rädsla i boken. Hon hade vid ett tillfälle delat ett Facebookinlägg om migranter som vägrade kliva av en buss i Jämtland. Hon skriver:

Reaktionerna uteblev inte, många som höll med, många som anklagade mig för sunkiga åsikter. Men det mest intressanta, var alla som inte kommenterade offentligt. Alla de som hörde av sig privat, via mejl, via telefon och personligen: tack för att du delar och vågar säga som det är. Men jag vågar inte visa var jag står offentligt, för mitt jobb eller min familj. Det gav mig styrka att fortsätta dela sakligt innehåll med fakta och analyser. Information som public service och dagspressen borde levererat, men som endast var tillgänglig via alternativa medier, bloggar och böcker. Någonstans där vaknade fröet till denna bok.

Kunskap riskerar att bli en allt större bristvara när människans existens successivt kompliceras, när det som förr tog tjugo år i dag går på en timme, när gränser öppnas och stängs, när nya imperium skapas och gamla faller. Dessvärre – eller ska jag säga lyckligtvis – finns inga genvägar till kunskap. Det finns bara träget arbete, flitig läsning, eget tänkande. Eva Dillner tipsar i Bortom förnekelsens dimmor om tiotals ögonöppnare för den som vill bilda sig en kunskapsbaserad och självständig uppfattning om vart vi på detta lilla snurrande klot är på väg…

---

 

Den allvarsamma leken som film

Den på kulturorganet nyligen recenserade romanen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg går som film på  SVT1 i kväll 22:35. Regi: Pernilla August.

En annan filmatisering av Den allvarsamma leken kan du läsa om här.

---

 

den allvarsamma leken

”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

Så säger en av personerna i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Detta credo – vågar jag påstå – är bokens ”moraliska facit”. Vi inbillar oss att vi styr våra liv när vi i själva verket driver omkring i livets villervalla, styrda av dunkla drifter, diffusa mål och ouppnåeliga önskningar.

Romanen kom ut samma år som sommarolympiaden hölls i Stockholm, 1912. Trots att mer än ett sekel har gått sedan dess är den fortfarande aktuell. Storyn är enkel, ämnet komplicerat: Den omöjliga kärleken.

Söderbergs stil är förrädiskt enkel. Den kan stundtals få drag av Mitt livs novell men den går aldrig över gränsen till det oförlåtligt banala. I stället kan den blixtsnabbt vända mot en överraskande detalj, ett försagt ord, ett minne från långt tillbaka i tiden.

Den allvarsamma leken är en till omfånget liten roman med korta kapitel, suverän som lat sommarläsning. Ingen kan som Söderberg – på det minimala utrymmet – plötsligt intressera sig för helt utomstående ämnen, exempelvis Dreyfusaffären, Unionsupplösningen med Norge eller en tidnings ekonomiska manövrer. Själv karaktäriserade Söderberg sin produktion som ”en smal men klar stråle”.

Man anar mitt i det stora kärleksdramat vad Söderberg känner för Strindberg, Akademien, den tidens titelsjuka. Vissa av dåtidens stora inom olika samhällssektorer döljer sig troligen bakom fingerade namn, såsom herr Gurkblad. Trots dessa plötsliga rymningar från ämnet känns de helt befogade och naturliga.

Alla som älskar, eller tror sig ha älskat, bör läsa denna klassiska roman. I sin gastkramande långsamhet för den läsaren mot det för alla älskande fruktansvärda slutet.

---

 

mejla för pdf-fil av boken

Alla som vill läsa Claes Elinders bok Rädda Sydöland! kan mejla kulturorganet på:

alvarsamt@yahoo.se

så skickar jag boken som PDF-fil.

Ett tidigare inlägg om att själv hämta filen är borttaget. Hämtningen blev inte bra. Men ny bra sida att hämta boken på hittar du här.

---

 

bokholk vid brygga

Nu är även badbryggan i Grönhögen i plurret. Badplatsen är dessutom försedd med bokholk – en enkel men genial idé som borde finnas på flera ställen.

Urvalet i bokholken kan nog bli extremt varierat, allt mellan William Shakespeare och Sigge Stark.

---

 

två män på en ö

Alla i ”dryg pensionsålder” minns nog boken ”Tre män i en båt” av Jerome K. Jerome som vi fick traggla oss igenom i skolan – på engelska. Bilden ovan är tagen ur den av den boken inspirerade filmen ”Två män på en ö”. Den produceras av kulturorganets egen demonregissör Gunnar Schabroll. Intrigen är följande: Två män går i land på en öde ö för att fiska. Men fångsten blir klen och de båda börjar i stället plocka golfbollar i tron att de är champinjoner. Väl hemma steker de champinjonerna, äter dem och dör av förstoppning. – Så kan det faktiskt gå här i livet, säger Gunnar Schabroll i en intervju i den tyska filmtidningen ”Stille, Fortschritt!”

---

du är inte längre ensam…

Med all rätt är Robinson Crusoe en av världens mest lästa och uppskattade äventyrsromaner. Jag är barnsligt förälskad i den och läser om den med jämna mellanrum. Märkligt nog blir den bättre för var gång. En scen som får blodet att isas är när Robinson efter massor av års ensamhet på ön får syn på ett fotavtryck på stranden… Detta mänskliga avtryck är fotograferat i ett blåsigt Parboäng, dit vi tar oss i ett bildreportage på söndag morgon…

---

i vilhelm mobergs fotspår

Det är snart ett år sen vi vandrade i Vilhelm Mobergs barndomstrakter efter att jag hade läst den underbara biografin Mannen i skogen av Jens Liljestrand.

Skälet till att inlägget har blivit liggande är att ”det var inte så mycket att se där i Moshult”. Hemmet är borta, kvar står bara en minnessten på den öde tomten, och övriga detaljer som påminner om Vilhelm Mobergs liv i trakten är förvånansvärt få.

I den gamla skolan i Moshult hänger en del intressanta foton. Här ser vi Vilhelm Moberg driva på hästen under plöjning av den stenrika Smålandsjorden. Det var så här ryktet om honom berättade: En litterär och fysisk jätte som jobbade med jordbruket men som i verkligheten ”bara” var 183 centimeter lång och sällan hade tid till att bruka jorden.

Tomten i Moshultamåla där Vilhelm Moberg föddes 1898 och där hans barndomshem en gång stod. Det var enkelt och saknade till och med toalett. Man fick göra sina behov i en grävd grop.

Grunden av Modala glasbruk i Moshult några kilometer från Mobergs barndomshem. Här arbetade Moberg som formhållare i hyttan. Men glasbruket tillverkade sekunda arbeten och blev inte långlivat. Det gick i putten 1914.

Mobergs byst utanför skolan i Moshult. Skolan hette egentligen Moshultamåla gamla skola. Hela dess historia kan du läsa här.

Skolans förnämsta räknemaskin, kulramen. Den kallas också abakus och användes före räknedosans tid.

Klassrummet. En vedkamin utgjorde motståndet mot kylan.

En vackert sliten skolbänk, också kallad pulpet.

Väggplanscher om avstavningens svåra konst. Undrar om inte dåtidens barn kunde denna konst bättre än dagens.

I det kyliga aprilvädret börjar vi här vandra ned mot järnvägsstationen… För dig som är intresserad av mera info om dessa bygder finns bra sajt här. Även en bra pdf-fil om bygden finns att hämta hem här.

Mitt spontana intryck av dessa trakter blev att de kändes ”avsides”. Så tyckte nog även Vilhelm Moberg, vars längtan ut i världen blev allt starkare och som kulminerade med hans Utvandrarserie.

Stationshuset i Moshult. Det är i dag rivningshotat. Härifrån reste alla de som utvandrade till främst Amerika. Här såg den unge Vilhelm många av bygdens invånare för sista gången. Men han höll sitt löfte till sin mor: Att inte själv utvandra. En rolig detalj: I stationshuset spelade Vilhelm mycket pingis.

Pestkyrkogården i Moshult. De var många på den tiden och många av dem finns kvar än i dag. Då och då hittas till och med nya.

Minnesstenen över en av våra absolut största författare. Får jag välja hans bästa volym blir det Din stund på jorden. I den skriver Moberg: ”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.

---

Novelletten – min nya blogg

I dag publicerades det första inlägget på min nya blogg Novelletten. Du kan läsa det här.

Texten är hämtad ur antologin Göra upp eld, utkommen 1996.

---

 

loppet är kört – på lång sikt

Ibland kan bara några få rader få tillvarons filmremsa att tugga till och stanna…

Kulturorganet har tidigare ifrågasatt möjligheterna att rå på miljöförstöringen i en demokrati.

Den amerikanske författaren Jonathan Franzen är lika pessimistisk. På vilka grunder vet jag tyvärr inte – ännu. Biblioteket nästa!

---

 

Bokrecensioner kommer…

Det var länge sedan jag tyckte till om en bok. Förklaringen är denna: Jag vill bara skriva om böcker som tilltalar mig, som jag tycker är värda beröm.

Tyvärr har jag haft lite otur den senaste tiden. De tio senast lästa romanerna har varit habila men inte tillräckligt intressanta för att recensera. Dock ligger en intressant biografi på lut från tidigt i våras. Den har sensationella inslag, som antingen stör Litteratursverige och därför tystas ned – eller är osanna.

Jag söker författaren…

 

---

 

en fulländad deckare

Så har han åter slagit bokmarknaden med en höger-vänster-kombination som fått även erfarna kritiker att sänka garden och låta sig storligen imponeras – och förundras. Hans namn är Sune Flisa, vår älskade chefredaktör liksom ordens mästare bakom allt från enkla pekböcker för småbarn och politiker till avancerade filosofiska chef-d’oeuvre om livets innersta ickemening och religionernas affekterade lygens.

Boken recenseras nedan av kulturorganets kulturchef Siri Sirlig.

* * *

I Välkommen till Öland får läsaren för första gången i litteraturhistorien följa en almsplintborres dagliga slit för att få Öland på fall. Motståndaren kallas MAKT, som oftast representeras av faktorerna politiker, tradition och handlingsförlamning. På vägen mot att det sista trädet, en oxel, går i backen med en duns och den trädlösa ön lyser vit i julinatten, får vi stifta bekantskap med ett imponerande antal människor i maktens vindlande korridorer.

I världens första biologiska deckare träffar vi landshövdingen under en klippa-bandet-ceremoni på lekiset Gullvivan i Färjehamn. Därefter följer vi honom till mötet Det öde Öland, organiserat av medarbetare i kulturorganets inre kärna, Hugwald Claes Andersen och Siv-Erica Swift-Danielsson-Krisp-Leandersson. Där träffar vi också kommunchefen och senare även kommunalrådet under ett samtal med Ingrid Borre-Lolund och Leif Luus, almsjukespecialister vid Nejmyndigheten i Kalmar. Vi skrattar i sällskap med Nejmyndighetens olika småpåvar, och vi stiftar bekantskap med mängder av talföra nejsägare inom diverse beundradigsjälvsällskap, skojfriska lathundar inom sport och kultur och maktfixerade höglönelyftare inom den ruttnaste av alla världar, landstingsvärlden.

Även kungen rör sig som en piggelin jojo ut och in i det komplexa maktspelets glödheta epicentrum. Som läsare förväntar man sig mot slutet av dramat att även få en skymt av Silvia men på ett mästerligt sätt håller Sune Flisa henne stången. Dörren till hennes sängkammare öppnas aldrig, trots Tjabos envisa bankningar, och läsaren får själv dra slutsatserna i detta känslomässigt välbalanserade lindansarnummer med Sune Flisa som inlånad huvudrollsinnehavare i tidernas mest spännande triangeldrama. I stället för att träffa Tjabo väljer Silvia att slå sig i slang med en lismande och pillemarisk Sune, pyntad i för stor frack med röd nejlika i mungipan. I bokens rafflande final träffas de tu åter, nu under hemliga antirojalistiska omständigheter på nattklubben Amsterdam i Mörbyfånga. Deras planer för nattens avslutning ter sig måhända som otillständiga för den väluppfostrade läsaren, men med mästarens självklara ingenium ruckar Sune Flisa den moraliska barometern från orkan till mer beskedlig storm. Passionens slutscen är visserligen vågad, men alla som åtminstone har sett Det går för kyrkoherden torde stå ut och undkomma risken att drabbas av framtida moraliska grubblerier.

Men inte nog med dessa yttre händelser, vi får också likt en almsplintborre följa med in i huvudpersonernas tankevärldar. Där får vi på plats uppleva allt från ”trångt och kvavt” till ”tomt och ödsligt”. Allt är som alltid fångat med Sune Flisas erkänt goda fokushållning och förmåga att iskallt ratta den skenande skutan förbi litterära minor och kvasifilosofiska undervattensskär.

Den stickande liklukten går som en röd tråd genom hela det grandiosa verket, men den blir aldrig påträngande eller obehaglig. Tvärt om, stanken av ond bråd död transformeras i Sune Flisas varliga händer till en doft av det ljuva livet, flärd, dessouer, vodka med lingon och is, läppstift, kajalpennor, nyvaxade kvinnoben och indolent drönande vid poolkanterna, ett liv som dock ingen i persongalleriet hinner uppleva innan Liemannens gonggong ljuder. Alla 37 i maktens ensemble räknar med långa liv, men går på typiskt Sune Flisa-vis en mycket snarare död till mötes.

Den magnifika slutscenen då hela eliten har samlats i Seby läge för att under skålande och skattebetalt fyrverkeri få avnjuta det sista trädets fall då plötsligt jordskorpan brister och jordens inre slukar den samlade auktoritetsklubben i ett glödande och bubblande inferno biter sig fast likt en hungrig flatlus i läsarens då mycket sargade minne.

Att bokens papper är gjort på rester av öländsk sammanpressat almspån – och går att äta upp efter läsningen – gör verket njutbart på flera plan. Finessen att kunna spisa boken har Sune Flisa patentsökt. Välkommen till Öland ska även säljas i hans hemprovins Shimla i Indien, där fattigdomen fortfarande är stor och hungern ständigt lurar runt hörnet.

Välkommen till Öland är således en bok att både äta och läsa. Den bör dock läsas innan den ätes och inte tvärt om.

Oddsen för Sune Flisa som nästa nobelpristagare i litteratur torde mycket snart sjunka till 1.00.

 

Siri Sirlig
kulturchef

 

nyskapande litteratur

Det är inte ofta man stöter ihop med ett helt nytt litterärt språk. Robert Walser skrev som ingen annan. Att läsa honom är som att se in i en ny värld, eller kanske rättvisare: Se vår värld med helt nya ögon, med en säregen människas prioriteringar och val.

”_ _ _ Walser försökte bejaka det som fanns, göra sig liten, inta ett grodperspektiv, ge utlopp åt den äkta, vitala glädje som så fritt strömmade ur honom, fastän det var en glädje som med tiden ficka allt mörkare sammetskanter”, skriver Peter Handberg i efterordet till en samling prosastycken med titeln När svaga håller sig för starka.

Robert Walser föddes 1878 i Biel, Schweiz. Han förde ett kringflackande liv med jobb på olika företag och kontor. Under sin vistelse i Berlin 1905-1913 skrev han några självbiografiska romaner om utanförskap och anpassningsförsök. Han hade en liten skara beundrare, exempelvis Robert Musil, Hermann Hesse, Max Brod, Franz Kafka. Men det stora genombrottet kom aldrig. Han flyttade tillbaka till Schweiz där han fortsatte sitt rörliga liv. Nu skrev han mest prosaskisser, som gavs ut i olika samlingar. Den sista, Die Rose, kom ut 1925.

1929 drabbades Walser av ett nervsammanbrott och tog frivilligt in på ett mentalsjukhus. Han fortsatte att skriva och publicera sig fram till 1933. Då tystnade han för gott. På juldagen 1956 hittades han död på rygg i snön under en ensam promenad på sjukhusområdet.

”Känt är att han flitigt tog del i anstaltens små vardagssysslor, och att han fortsatte att promenera omkring i världen i över tjugo år till, beundrande någon gammal, förfallen byggnad, hänförd över den spirande vårgrönskan, kulle upp och kulle ned med, stora, djupa andetag i den stilla, fuktiga bokskogen, med aptit huggandes in på någon välsmakande rätt. Kanske med den absurda vissheten att glädje och sorg, lycka och tragik, liv och död inte riktigt går att åtskilja i denna oss tilldelade skärva av ljus, ett kort tag vaggad mellan två oändliga nätter”, skriver Peter Handberg i bokens efterord.

När svaga håller sig för starka innehåller ett 60-tal mycket korta berättelser. Läs och njut!

 

---

 

fikonträdet

Detta är en fascinerande roman om ”kärlekens omöjlighet” och om längtan efter nån form av ”livssäkerhet”. Lars-Olof Franzéns språk är mycket personligt. Nästan varje stycke är en självständig analys av handling och verkan. Det ställer krav på läsaren men ger mycket tillbaka. Franzén minns och tar oss med till olika tider, skilda förhållanden, flera geografiska platser i en ständigt böljande och spännande berättelse om ett personligt misslyckande av en utåt sett ”lyckad och framgångsrik” människa. Eller är det inte ett misslyckande? Kanske är det lyckan, att äntligen finna och förstå att den inte finns.

Fikonträdet kom ut 1988. Det slår mig hur säkert Lars-Olof Franzén ser in i framtiden drygt 30 år senare. Han låter oss känna på dagens rådande oro för Europas sönderfall och hela världens klimatkris.

En detalj: Litteraturen vimlar av dåliga samlagsskildringar. I Fikonträdet finns motsatsen. Det är en rent mental njutning att läsa hans sidor om denna mycket fysiska umgängesform.

Författaren Lars-Olof Franzén var också jazzmusiker och litteraturkritiker på DN. Han blev också frontfigur i den så kallade Skärholmsdebatten efter förorten Skärholmens invigning 1968. Franzén krävde på DN:s ledarsida att Skärholmen skulle rivas. Franzén såg Skärholmen som ett mänskligt och arkitektoniskt fiasko. Debatten kom senare att gälla även andra förorter i den tidens stadsplanering. I dag måste vi nog ge Franzén rätt. Många av dessa betongförorter är i dag modern slum med hög kriminalitet.

Som nybliven Franzénentusiast känns det lovande att han skrivit ytterligare ett halvdussin romaner. Nästa att läsa blir Möte med mig själv.

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 

---

 

rivig läsning för älskare av livets alla skiften

 

Sannolikt förstår sig ingen helt på August Strindberg, kanske inte ens Olof Lagercrantz som vigde många år av sitt liv åt vår kändaste författare.

August kunde vara vänligheten personifierad. Men han kunde också vara grym, hatisk, underhållande bordsgäst, hämndgirig älskare, otrogen bordellkund, tokig guldmakare, rolig pappa, listig vän och ovän, supig enstöring, disciplinerad nykterhetsivrare. Men framför allt var han genial författare.

Det fina med Lagercrantz i dag klassiska Strindbergsbiografi, utgiven 1979, är att tidslinjerna är två – och parallella. En handlar om Strindberg olika perioder – i kapitelform från födseln till döden. Den andra berättar om det samtidiga skrivandet under det givna kapitlet. Det gör att man har ännu svårare att förstå hur August kunde skriva som han gjorde när hela livet tycktes vara en enda svår mardröm – med vissa smärre undantag.

Strindberg var bara lycklig då han skrev. Han skrev om allt. Han skrev av ilska, han skrev för pengar. Han skrev prosa, lyrik och dramatik – ibland på franska! Och hur många tusen handskrivna brev till vänner och ovänner som lämnade hans hand vet nog igen. Hans sammanlagda produktion blev enorm.

Lagercrantz skriver lekande enkelt med en imponerande personkännedom. Han är en god stilist och han kan verkligen ”sin” Strindberg.

Boken heter kort och gott August Strindberg. 466 sidor med intressanta foton, liten text och litet radavstånd ställer krav på god synskärpa. Har man den lovar jag spännande och roande läsning om en av de märkligaste svenska männen/författarna i modern tid. Han levde verkligen upp till sitt eget konstaterande: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.

 

 

 

---

 

böcker: road författare om vänner

Det finns böcker som genast tar med läsaren ut i det virvlande livet, det sensuella, det farliga och det fascinerande livet. Textsamlingen Vänner är en sådan. Den börjar:

”Jag föddes vid femton års ålder.
Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. _ _ _”

Sedan börjar resan, livsresan. Vi möter ett myller av människor i främst Stockholm, Paris och New York. Andra världskriget är slut, de unga vill ut från det instängda Sverige. Världen lockar. Litteraturen lockar. Teatern lockar, cirkusen lockar. Småningom lockar även visan och schlagern. Lars Forssell spottar ur sig texter till höger och vänster. Han skriver av lust, han skriver på beställning. En schlagertext kan totas ihop under en radiosändning. Det blir diktsamlingar, romaner, dramatik, visor – och schlagrar. Raden ”Dina bröst är som svalor som häckar”, har sannolikt blivit den mest välkända i vår melodifestivalhistoria.

Lars Forssell skriver:
”Några månader senare, när sången är avsjungen och prisbelönad får man byta telefonnummer, sätta på sig lösnäsa när man går ut på stan och till sist – när inte ens det hjälper – sticka till Paris och gömma sig på ett lusigt hotellrum vid Place de la République. Där fick man för `häckar´.”

Lars Forssell får ta mycket skit, men fortsätter att producera alla slags texter. Han skriver franskinspirerade kabaréer – och senare krogshow åt Lill-Babs.

Lars Forssells Vänner, utgiven 1991, innehåller en diger samling tidnings- och tidskriftstexter mixade med en då nyskriven självbiografisk essä. Titeln synes logisk eftersom Lars Forssell tycks vara ständigt road. Han går igenom svåra perioder av alkoholmissbruk och vistelser på sinnessjukhus – men fan vet om han inte är road även där. Hans slitna skrivmaskin tycks utrustad med en extratangent, en med ett småleende smiley. Han är road i med- och motgång.

Vänner är boken för dig som vill återuppleva eller för första gången lära känna några av spelarna på de kulturella arenorna i Sverige, Frankrike och USA under främst 1950-, 1960- och 1970-talen. I ett myller av infall, åsikter och anekdoter för Lars Forssell in läsaren under ett skyfall av hågkomster om de udda och de något mindre udda människor han på ett eller annat sätt möter, i levande livet, som rykten eller i texter. Ett axplock av dem är Bengt Ekerot, Erik Lindegren, Evert Taube, Pär Rådström, Herbert Tingsten, Boris Vian, Ulla Sjöblom, Jean Cocteau, Charlie Chaplin, Kar de Mumma, Lill-Babs, Erich von Stroheim, Gösta Oswald, Vilgot Sjöman, Gunnar Ekelöf, Moa Martinson, Sonja Åkesson, Torsten Andersson, Brigitte Bardot, Stieg Trenter, Tristan Tzara, Maria Callas, August Strindberg, Carl Michael Bellman, Olle Adolphson med flera med flera. Ett kort kapitel handlar om hur Lars Forssell tillsammans med Stieg Trenter värvade den kände fotbollsbacken Orvar Bergmark till AIK.

Som läsare är man hela tiden med i matchen. Vi är med när Lars Forssell och två år äldre vännen Pär Rådström slår sig samman som två ädla riddare för evig strid mot en tidigare övermäktig fiende, som genom förbundet nu skulle besegras:
”På Hotell Birague i Paris gjorde Pär Rådström och jag ett heligt avtal att hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs `fin´ eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett.”   

Vi är med när Erik Lindegren besegrar Herbert Tingsten i ett slagsmål. Och vi är med när kröken har gått alldeles för hårt åt Lars Forssells kropp och psyke:
”Under 50-talets sista år, när några krogar i Stockholm fick öppna cabaret där jag bidrog med vistexter som ofta betalades med fria drinkar, hade jag börjat dricka som en fisk. Förmodligen har jag genetiska anlag men de långa besöken i Paris hade knappas gjort dessa medförda anlag bättre: där blev det en naturlig sak att dricka vin till lunch och tillbringa eftermiddagarna över åtskilliga glas dålig rom. _ _ _ Jag hade börjat bli tjock och röd men det värsta var att jag tålde sprit som aldrig förr. När Pär (Rådström, min kommentar) och jag bodde i Marstrand på våren 58 för att skriva cabareten Två Åsnor åt Karin Kavli på Göteborgs Stadsteater, ett fiasko som historien sedermera vänt till succé, förtärde vi säkert en helpanna whisky var och en för sig och varje dag utan att det skenbart försämrade vår arbetstakt eller kvalitén på vårt arbete. Men droppen urholkar stenen och i Montréal 1960 är jag säker på att jag svävade i livsfara. Det fanns ett flygplan, Nattugglan, som förde Montréals alkoholister och andra nöjesjägare till New York fredag kväll för att forsla hem dem, som ett flygande dårhus, på söndag natt. Tre eller fyra gånger – jag vet inte, allt är dimma – tillbringade jag weekenden bland kackerlackorna på något luffarhotell i Bowery. Jag tillhörde definitivt den första gruppen resenärer: alkoholisterna. Jag hade börjat övergå till den amerikanska spritsorteringens verkliga finkel, den vita whiskyn, och jag kan känna den vidriga äckliga smaken än i dag när jag drömmer att jag dricker. _ _ _”

Ett decennium senare valdes Lars Forssell in i Svenska Akademien, stol nummer fyra. Han efterträdde författarkollegan Sigfrid Siwertz. Intressanta är Lars Forssells funderingar kring Akademien, dess medlemmar, uppdrag och framtoning i medierna.

Vänner är ett stycke häftigt pulserande liv filtrerat genom ett skarpt öga, skildrat med den roades varma hand.

 

 

---

Bra film (med tvärt slut) om och med Lars Forsell kan du se nedan. Hinner du inte se hela, så se åtminstone scenen där Lars Forssell, road, berättar om sin avundsjuka och när han – mycket road – läser en dikt av Strindberg. Gå in vid 20:15 i filmen.

 

 

---

 

 

 

 

---