Noterat i Valencia

ATT ANGÖRA VALENCIA
I stort sett varje dag har en ny lyxkryssare angjort Valencia. De blir större – och högre – för vart år som går. Men är de vackra? Mitt svar är nej. De ser ut som flytande höghus i Jordbro.

SLÅ DIG NED EN STUND OCH NJUT AV LIVET
Ja, den känslan fick jag när jag såg denna sparsmakade sittmöbel i Valencia. Den är vacker och var skön att sitta på. Såna kunde södra Ölands pastorat gjuta upp och låta stå ute året om. Den tål garanterat den milda öländska vintern, vilket kyrkans nuvarande sittmöbler tydligen inte gör, trots att de är gjorda av stål. De tas in för vinterförvaring om hösten och placeras inte ut förrän det nästan är sommar. Under denna tid får eventuella – ty de är sannerligen inte många – kyrkogårdsbesökare stå upp – hur gamla och svaga de än är. Svenska kyrkan på södra Öland jobbar stenhårt för att för evigt bli av med alla kyrkogårdsbesökare. Alla! Och man går mot ett fantastiskt resultat ”nära noll”.

PÅ SÖNDAG
Varje söndag slaktas långsamt sex tjurar i ett 100-tal spanska städer. Även hästar går åt när de sprättas upp av tjurhorn och hela tarm- och magsystemet ramlar ut. Jag hör inte EU säga flasklock om företeelsen. I jämförelse med den decennielånga debatten om burhöns känns det som om balansen saknas.

Därinne möter tjurarna döden, applåderade av upp till nästan 11 000 åskådare. Arenan i Valencia är byggd 1859.

SEGLING PÅ SKOLSCHEMAT
Seglingsundervisning tycks stå på schemat för många skolklasser. Man gippar och slår, kryssar och länsar – och går omkull – stup i kvarten i hamnen. Man använder flera båttyper, från enmansdinghies till båtar med halvdussinstor besättning. Och ungarna tycks älska det. Skratten och skriken hörs lång väg.

SAND TILL MALLORCA
Vallarna längs playan i Valencia har på en dag blivit 200 meter längre. De är nu uppskattningsvis 600 meter långa. Allt fler lastbilar kör bort sand, och jag misstänker att man ”gallrar stranden på sand”. Havet för kanske oavbrutet in sand mot land och får stranden att hela tiden växa på bredden. Den är nu flera hundra meter bred på sina ställen. Utan ”sandgallring” växer stranden kanske ut till Mallorca inom sisådär 700 miljarder år. Vågar nån säga emot?

VALLA IN VALENCIA?
Sandvallarna på playan är nu 400 meter långa. Grävare, traktor och lastbil jobbar hela dagarna med vallarna som jag inte kan se nån mening med? Men lösningen ska väl komma småningom…

EXTRAKNÄCK
En står och jonglerar framför bilarna vid stoppljus. En är utklädd till jättebjörn som ”dansar och pratar med barnen”, en bygger sandslott på playan och en söker tappade förmögenheter med metalldetektor en bit ut i vattnet på playan. Ytterligare en trummar med imponerande intensitet på enormt trumset bestående av konservburkar i olika storlekar. Sätten att överleva i Valencia är många.

SVALKA I HETTAN

Det är 34 grader hett i Valencia. Denna scen tilltalade mitt öga. En flicka djupt försjunken i en fängslande bok medan fontänen porlar i bakgrunden.

MORGONSTUND HAR P-PLATS I MUND

Om jag ska kunna parkera cykeln vid playan i Valencia måste jag en solig dag vara där före 10. Sen är alla metallbågar för fastlåsning av cyklar upptagna. I morse var jag först på plan. Några timmar senare ser det ut som nedan.

Av antalet cyklar att döma har klockan blivit ungefär 12.

REMINISCENS
De tre sitter i rad. Det är flera decennier sen jag sett sådana obsoleta tingestar i mänsklighetens tjänst. De skrämmer mig. De ser gamla, sjuka och dammiga ut. Det är längesen de var aktiva och knöt kontakter, men också genererade svordomar. De fullständigt åt pengar, och de vägrade funka oftare än de gav ton. Men när de fungerade gjorde de livet lättare. Fungerade allt kunde jag kunde tala med Kalle i Rio och Maja i New York. Jag ser tre livslevande telefonautomater! Men lever de verkligen? Jag lyfter på luren och lägger i en euro… Knäpptyst. Så är det. Det förgångna går aldrig att få tillbaka. Då var då och nu är nu. Och aldrig mötas de tu.

VARFÖR SPRINGER ALLA GUBBAR?
De är halta och lytta, tjocka och smala, kobenta och hjulbenta. De ser ut att falla döda till marken vilken sekund som helst. Ansiktena grinar illa i rött och lila, jag känner hur varje löpsteg på de stenhårda trottoarerna sliter på benstomme, brosk och bindvävnad. Inom kort får de byta höfter och knän och börja lära sig gå igen… Varför ska alla män plötsligt börja löpträna när de blir 70? Vad tror de sig uppnå? I min ungdom var jag en bra löpare. I dag säger jag: Börja inte kuta efter att du fyllt 25. Gå, simma, cykla i stället.

JAG – EN RELIKT
Nu har jag mött hundratusentals människor på playan i Valencia. Av alla dessa hundratusen människor är det bara jag som har en. Bara jag! Jag funderar på det när jag vandrar där i vattenbrynet… Hur kommer det sig att bara jag har en sån? Och så tänker jag att ”förr i världen – för bara 30 år sen – hade ju alla såna på playan”… Och så tänker jag ännu mer och då förstår jag ingenting. Var har alla de som inte har det jag har sina grejor? Var sjutton har de sina nycklar, sina plånböcker, sina pennor, sina cigaretter, tändare och snusdosor? Jag förstår ingenting. Eller har det gått så långt att man kan ha inte bara datafiler utan även såna här grejor uppe i ”molnet”? Här ser du objektet som gör mig till en relikt.

Jag har ännu inte förstått tanken med de flera hundra meter långa sandvallarna på playan. Det jippo som jag förutsåg i hamnen är överstökat; allt är sig likt där igen. Så blir det när man tar hojen till Albufera. Då passar valencianarna på att festa loss. Med vad vet jag inte. Inte ens kulturorganet kan vara på två ställen samtidigt.

Kulturorganet nådde i dag cykelvägen fram till Albufera, en drygt 20 000 hektar stor sötvattenslagun söder om Valencia. Området är naturreservat med en stor variation av flora och fauna.

Gamla stan i Valencia är värd ett besök. Där står bland andra dessa damer och väntar på vad?

Smala gränder, mycket graffiti.

Emma är en av konstnärerna. Pirmy är en annan.

Spanjorer talar högt. Ska du samtala med en kvinna eller man bör du stå på minst tio meters avstånd. Alternativet är att använda hörselkåpor, CE-märkta.

Mysteriet med den flera hundra meter uppgrävda ”kanalen” på playan i Valencia tätnar. Varför dessa tre meter höga vallar? frågar sig kulturorganets utsände och avvaktar förklaringen.

Sandvallarna på playan är på sina håll tre meter höga.

Mannen på bilden lever farligt. Dels cyklar han med bara en hand på styret, dels får han inom några sekunder två möten. Han talar också i telefon. Men den största faran han utsätter sig för syns inte, och nästan inga cyklister känner till den: Rätt som det är kan en disträ bilist slå upp en bildörr framför näsan på den helt oförberedde cyklisten. Misstaget kan kosta cyklisten allt, till och med livet. På engelska finns till och med ett ord för begreppet, ”dooring”. Se denna film så förstår du hur farligt det är att cykla nära bilar med nosen åt samma håll som du.

I dag höll jag på att köra in i den första kullkörningen på cykel. En kvinna i 50-årsåldern låg på trottoaren vid sidan av sin elsparkcykel. Hon var chockad men vid medvetande. Ambulanssirenerna tjöt… Det är farligt att cykla i Valencia, vilket ni kommer att få se i mina filmer småningom…

Häromdagen blev jag alldeles paff. En bil körde förbi mig – alldeles ljudlöst, utan att brumma, utan avgaser. En elbil! Såna är inte vanliga på Valencias gator.

Nästan ingen valencianare talar engelska.

Cykellederna inne i Valencia blir på sina ställen rena botanikresan för cyklisten…

Har en grävmaskinist i Valcencia fått solsting och i galenskap grävt upp en stor ”kanal” i playan närmast centrum? Vallarna vid sidan av kanalen är tre meter höga nere vid vattenbrynet. Kulturorganet undersöker vad som sker – och varför…

Nej, grävmaskinisten har inte fått solsting. Det är nåt stort på g i hamnen. Hela kajen i centrum är avspärrad, nåt slags mål är uppsatt och inne i den stora rullskridskohallen pyntas och fejas och ställs upp bord och scener. Kulturorganet misstänker nåt slags cykeltävling med tillhörande jippo under veckohelgen.

Kajen och de populära bryggorna för solbad är numera oåtkomliga. Man undrar onekligen varför…

Här ser vi bara halva rullskridskohallen där aktiviteten har ökat dag för dag. Vad månde bliva?

Det är sannolikt under denna båge som nåt slags segrare ska ”måla” under veckoslutet. Den som lever får se…

Framför denna bokstavsparad VALENCIA tas nog tio bilder per sekund dygnets alla ljusa timmar. Folk står i kö för att ställa upp snälla mormor, snobbige farfar, rara barnen och hela tjocka släkten för fotografering för att minnas, minnas, minnas…

De överlägset flesta cykelturisterna i Valencia pratar holländska. Är det för djärvt att gissa att de är holländare.

Gamla och handikappade i rullstol körs ut i det fria och underhålls med bland annat musik och dans. Massor av barn i sjuårsåldern får paddla, simma och segla i hamnen. Och på fotbollsplanen närmast min bostad var det i dag många hundra knattar och lika många bollar.

Här får ungarna vattenträning. Ramlar de i får de klara sig själva – till viss gräns, förstås.

Valencia torde vara cykeluthyrarnas paradis. Hela stan vimlar av hyrhojar.

Såna här ställ syns lite överallt i stan. När man cyklat färdigt är det bara att låsa fast hojen i stället igen.

Spanien har blivit en framstående löparnation på både korta och längre sträckor. Det kan konstateras att återväxten är god. Många löptränar, förvånansvärt många är unga tjejer.

Jag har nog passerat 10 000 människor på playan. Endast en av dem har jag sett läsa en bok. Jag har nog passerat 100 000 människor sittande utmed de stråk jag har cyklat. Endast en har suttit försjunken i en bok.

Till skillnad från på Öland finns många sittmöbler. Här är det naturligt att sitta, inte omöjligt som inom södra Ölands pastorat.

Mängder med stenbänkar finns utmed cykelleden utmed playan.

Olika typer av sittmöbler. I Spanien är det inte förbjudet att sitta, vilket man kan tro att det är på Öland. Den hitre modellen är för mjukändor, den bortre för betonghäckar.

Färgstarka sittmöbler för färgstarka människor. Men även färglösa får sitta i dem.

Den danske konstnären Asger Jorn (1914-1973) uppmärksammas i en stor utställning som öppnade 16 februari och är öppen till 18 juni.

Annons

Sune Flisa anropar Trafikverket – rädda bilisterna!

Det i mejlet bifogade fotot av en bro utan skyddsräcken.

Klimax nådd?

Under dagens sexmilatur på hojen lade jag märke till några detaljer. Jag har aldrig sett så många turister på södra Öland. Och så många bilar – och husbilar. På kostigen ned mot fyren sirapsrullade pärlband åt båda håll. Flera trafikstopp. Parkeringen proppfull.

Många cyklar på öns västra sida, på både cykelled och väg. Ingen cyklar på traktorvägarna i öster, de som av nån anledning kallas cykelled. Där kör å andra sidan fler och fler bilar. Detta födde en idé:

Ett brev till Trafikverket där jag föreslår att ”då den så kallade cykelleden nu mest används av bilister kan kanske Trafikverket skaka loss kosing till de livsfarliga broar utan skyddsräcken vi tidigare skrivit om – och polisanmält, utan åtgärd. Nu är risken uppenbar att nån bilist kör av nån av dessa broar och omkommer.”

Det vore förfärligt om nån bilist kör av här och omkommer.

Tanken stilla står

På cykelleden mellan Enetri och Solberga finns två såna här broar utan skyddsräcken. Cyklar du av bron här slår du förmodligen ihjäl dig mot de stora stenarna i botten. Blir du liggande medvetslös drunknar du.

En av de två enormt bastanta broar som går över inte fullt så farliga diken som det i bilden ovan. Ändå har man här kostat på en konstruktion som inte ens en traktor eller stridsvagn kan göra igenom. Dimensionerna gör att bron tål ett a-bombsanfall. Varför?

Som du ser handlar det om rediga dimensioner på denna – höga! – bro. Jag tippar att den kostar mellan 50 000 och 100 000 att uppföra. Men varför två så extremt överdimensionerade broar här där dikesbottnarna är släta utan livsfarliga stenblock?

Som synes går räcket ända ned till backen, inte en minicyklist eller harpalt kan komma under det. Den givna frågan är: Varför byggs två såna här överdimensionerade lyxräcken över två diken som är mindre farliga än de två livsfarliga diken där broarna inte har något som helst räcke, inte ens en varningsskylt eller en sidlinje. Hur resonerar de ansvariga? Jag har polisanmält saken och hoppas på nåt slags svar – av någon. När en dödsolycka sker på cykelleden – vem får då ta på sig skulden? Blir det Ölands kommunalförbund eller kommunen?

Över andra betydligt grundare diken har man satt upp fattigmansräcken, snökäppar utmed ledkanten. När denna bild togs var de hela, i dag saknas en och annan. Frågan kvarstår: Varför inte montera räcken på de absolut farligaste cykelledbroarna?

Broar utan skyddsräcken behandlas av polisen

Polisen har ringt mig. Man ville ha alla fakta om min syn på de cykelbroar mellan Enetri och Solberga som saknar skyddsräcken sedan projektledningen ”gått hem”, som Ölands kommunalförbund uttryckte saken. Min polisanmälan går inte att negligera, då flera andra, mindre farliga dikesöverfarter har skyddsräcken i hundratusenkronorsklassen. Att försvara sig med tesen att det räcker med räcken på varannan dikesöverfart är dömd att falla i ofruktbar jord. Se exemplet nedan.

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Snälla, rara, fina…

Det är inte riskfritt att cykla eller gå på cykelleder. Många går fyra i bredd och hör ingenting när man antingen pinglar eller hojtar. Andra ställer cyklarna tvärs över leden när de ska svara i telefon. Varför?

Vid golfbanan ståt ibland golfbagarna ute i gatan, och farligast – i kurvor utan nån som helst sikt – cyklar man i bredd och på fel sida. Det är bara en tidsfråga innan nåt allvarligt händer.

Jag pinglade diskret på en dam på hoj. Svaret är obetalbart: – Vilken aggressiv ton din ringklocka har!

Många blir kränkta i dag, av allt. I mina öron låter den som ett pömsigt gosedjur på dagis.

Här kan du läsa ett tidigare inlägg i frågan.

Polisanmälan

Kulturorganet har nu polisanmält Ölands kommunalförbund för de cykelledsbroar mellan Enetri och Soberga som man för länge sedan övergav ”nakna” då man sket i allt och gick hem.

– Vi har skrivit om dessa livsfarliga broar under lång tid, utan att något hänt, säger Sune Flisa i Shimla News i Indien, alltså det nyhetsorgan som bäst följer den lokala utvecklingen på södra Öland.

– Våra konkurrenter skulle bara lyfta frågan om/när nån cyklar ihjäl sej där. Vi gör nåt innan detta sker, säger Flisa medan han viker ihop Barometern och lägger den i papperspelle – där Ölandsbladet redan ligger.

Kulturorganet följer givetvis utvecklingen…

Till vänster, till höger, mitt i

Senast jag slog en liten försiktig pling från cykeln snurrade fyra mattar ihop sig med två hussar och sju jyckar till en underbar happening föreställande en perfekt slagen pålstek om egen part. Flertalet involverade i happeningen ligger här utanför bild.

*****

På södra Öland blir man varse problemet på cykelleden mellan Grönhögen och Ventlinge. Endast där går eller cyklar så pass många att man inser att problemet kan orsaka skada, till och med död.

På denna sträcka går de flesta ”hur som helst”, till höger och till vänster, i mitten och hit och dit. Slår man då som cyklist på en liten pling blir nio av tio vettskrämda. Oj, en cyklist! Därpå skuttar några till vänster, andra till höger medan en och annan blir stående kvar mitt på, vänd mot cyklisten uppvisande ett kritvitt ansikte präglat av skräck. En kvinna skrek erkännande:

– Förlåt, jag tog för givet att leden är bara min!?

Om alla intog denna ödmjuka inställning blev problemet snart ett ickeproblem. Ty det ska genast sägas: Det finns även cyklister som borde uppfostras.

Alla dessa gångares ”hopp åt något håll” blir desto svårare att avläsa för cyklisten om en eller två eller tre av gångarna dessutom har lilla Snutte, Lassie och Bamse i femton meter långa invevbara så kallade komfortkoppel. Senast jag slog en liten försiktig pling snurrade fyra mattar ihop sig med två hussar och sju jyckar till en underbar happening föreställande en perfekt slagen pålstek om egen part, som skulle få vilken seglare som helst att falla i trance av beundran. Vovvar, mattar och hussar överlevde dock – denna gång.

Medan antalet cyklister stadigt ökar tycks även okunskapen om var man går och var man cyklar öka. DN tar upp problemet: Sedan 2018 gäller regeln om att gående ska hålla till vänster och cyklar till höger – på gemensamma gång- och cykelbanor. _ _ _ För att underlätta samspelet mellan cyklister och gångtrafikanter ska gående, om möjligt, hålla till vänster i färdriktningen, och på så sätt möta cyklisterna som håller till höger. Det ändrades i Trafikförordningen 2018 och gäller på gemensamma gång- och cykelbanor.

Kulturorganet förstår inte varför man ska behöva skriva långa artiklar om ämnet, då samma regler gäller för fotgängare och bilister på vanlig väg. Finessen är att den som går ska se den mötande trafiken, den som kan smita förbi på mindre än en meters avstånd.

Tyvärr finns många ärthjärnor som hävdar sin rätt att gå eller cykla på vilken sida av vägen som helst. Använder de samma argument när de kör bil?

fattigmans- och rikemansräcken

Så här såg vissa broar ut innan cykelleden mellan Kärra och Solberga belades med oljegrus. Det gällde att hålla tungan rätt i mun.

Vissa överfarter har senare fått ofantligt påkostade räcken. När dessa räcken byggdes fanns tydligen gott om slantar i projektkassan…

… medan andra överfarter – av vilka somliga kan tyckas farligare – bara har utrustats med fattigmansräcken: röda snökäppar av plast. Vid vissa broar är dikena bråddjupa och fyllda med sten. Cyklar man av leden vid dessa slår man sannolikt ihjäl sig. Se fotona nedan.

Cyklar man av leden här slår man antingen ihjäl sig eller skadar sig svårt. Vilka överfarter ska få räcken? Använder man tärning för att få fram svaren?

Broar som denna – utan räcken – är ingenting annat än skandal. Att pengarna för evighetsprojektet ”Fyr till fyr” sinar är en sak, att snåla på cyklisters säkerhet är en annan.

---

svart cykeldag i Mörbylånga kommun

Med anledning av den tragiska dödsolyckan i Färjestaden i går flyttas premiären för Udd-Nytt till fredagen 31 juli klockan 19:00.

I olyckan mejade en bilist ned fyra cyklister. Två av dem omkom.

Det känns inte meningsfullt att försöka skoja om tillvaron i kommunen när detta har förstört livet för så många människor.

---

 

vass och onödig

Varför finns den nordligaste färisten på vägen ned mot Långe Jan? Den fyller, vad jag kan se, ingen funktion.

Värre är att den är vass. Kommer du som cykelturist på racerhoj med känsliga däck är risken stor för punka och fälgskador. Det minsta man kan begära är en skylt med rådet att cykla bredvid färisten.

Men varför ha kvar något som inte fyller nån funktion?

En vass konstruktion som jag inte har sett någon annanstans, varken på Öland eller i världen. Fråga: Varför vass?

Som du ser är det gott om fritt utrymme till vänster om färisten. Vi tittar här norrut. Jag har bara cyklat över denna färist en gång – och gör aldrig om det. Även bilen rattar jag vid sidan av risten. Järn är hårt. Gummi är mjukt.

Eggarna upp mot känsliga gummidäck!

Öländsk cykelfälla, årsmodell 2020.

---

 

Det är (livs)farligt att cykla

Rester av det rådjur jag krockade med mitt i natta.

Det är nu drygt ett år sen jag på cykel – nattetid – krockade med ett rådjur. Och det är nästan exakt ett år sen jag vurpade på osynlig isfläck i Grönhögen. Den senare rovan har orsakat årslång smärta i underarmen. Jag hann tyvärr få ut den för att ta emot i fallet mot vägbanan, vilket man gör som ren reflex. De extremt självkontrollerade vet att det nästan alltid resulterar i hand- eller armskada. De håller därför kvar händerna på styret och går i backen på sidan.

Denna skada är så långvarig att min läkare ännu inte vill att jag tränar på min sönderbankade slagsäck. – Låt knockoutslagen vänta ytterligare en tid, råder han. Tuffa bud efter en till synes löjlig vurpa.

Det är faktiskt farligt att cykla. Två gånger har jag gått i gatan från stillastående. Fråga mig inte hur. En gång glömde jag de fastlåsta skorna och vurpade på racern – lyckligtvis i relativt låg hastighet. Huvudet slog då i backen tio centimeter från en stenmur.

Jag har också voltat framåt en gång, min kanske mest cirkusakrobatiska cykelkonst, som du kan läsa om här. Senare läste jag om ”volta-framåt-olyckor”. Även där krävs mental kyla för att minimera skadorna. Vid framåtvolt ska du böja in huvudet så mycket som möjligt mot kroppen. Du kan då ”slå i backen och rulla runt som en boll” och klara dig rätt bra. Tyvärr säger dig reflexerna att du ska sträcka huvudet bakåt/uppåt, vilket kan sluta i bruten nacke.

Och i går var det nära ögat igen. I hög fart kände jag hur – mycket plötsligt – vänster fot sögs fast i pedalen. Foten gick inte att rubba. Medan jag rullade en bit försökte jag komma på en lösning. Att stanna och kliva av cykeln åt vänster hade genererat ytterligare en omkullåkning. Det hann jag lyckligtvis förstå innan farten närmade sig stillastående. Jag klev alltså av åt höger. Sen fick jag lägga ned hojen på sidan, åt höger med vänster fot fastsurrad på pedalen. Nu såg jag: Skosnöret hade vevats in i pedalens axel, där det satt som svetsat. I en hittills okänd akrobatisk manöver kom jag åt snöret och lyckades linda bort det från pedalaxeln. Jag var åter en fri man!

Av detta lär jag: Hade jag reflexmässigt bromsat för att som vanligt stiga av åt vänster hade min vurpasamling vuxit ytterligare. Och med lite otur hade julen fått firas på sjukhus. Med stor otur hade jag cyklat färdigt.

Det ÄR livsfarligt att cykla.

---

 

Pierre Picard åter på sjukhus

Även den anda provcyklingen av cykelleden Fyr till fyr slutade i tragedi. Tidigare proffscyklisten Pierre Picard skulle för kulturorganets räkning trampa sträckan Södra Möckleby – Mörbylånga, men redan vid cykelledens upplösande i intet i norra delen av Dalsjö slog nervsammanbrottet ut med full kraft. Det gick inte att hejda. Ambulans förde Pierre till akuten i Kalmar, varifrån den första bulletinen utfärdades av överläkare Magnus ”Mackan” Stryknin klockan 18:22:09 i dag:

”Pierre Picard har drabbats av affektiva störningar kombinerade med icterus, gabapentin, förhöjd lakrimation på grund av längtan till mamma – i Paris. Pierre Picard har även rubbningar i vena cava, saccus och han uppvisar cykliska och cyklistiska smärtor i barba (på grund av Gilette). Han behandlas med effleurage, solution, Daivobet, famotidin och varm grönsåpa. Om utgången av sjukdomsförloppet vågar vi i dagsläget inte ha nån uppfattning.

Pierres mamma är på väg från Paris till Kalmar sjukhus och vi hoppas att hennes hembakade bullar kan bli den turbo som ofta krävs för lyckad läkning av patienter i Pierres situation. Läget är allvarligt men – ännu – inte livshotande.”

Chefredaktör Sune Flisa uttalade sig som vanligt med stor empati om fallet i dagens i Shimla News:
”Fransmän tycks – precis som italienare och spanjorer – vara gjorda av makaroner. Ge mej fem minuter med den lille mammagrisen i telefon så ska jag förbanne mej skrämma upp honom på benen! Nästa vecka cyklar han hem till Paris. Jag vill inte se fanskapet igen!”

Kulturorganet följer utvecklingen genom utsända reportern Lina ”Luggo” Casparin…

---

 

Picard åter medvetslös

Behandlingshemmet Grönskan utanför Kalmar säger i en bulletin att tillståndet för vår medarbetare Pierre Picard har försämrats:

”Trots dropp, massage och vitaminer har herr Picards allmäntillstånd försämrats; han är nu stundtals åter medvetslös, mycket på grund av sitt ihärdiga missbruk av däcksolutionen TipTop. Vi bedömer de mentala skadorna efter cykelturen på Fyr till fyr-leden som synnerligen allvarliga och hyser endast ett måttligt hopp om att Pierre Picard kommer att tillfriskna.”

– Ingen rolig läsning, menar kulturorganets chefredaktör Sune Flisa.

”Men under senkvällen publicerar vi lik förbaskat det första avsnittet i serien Pierre på villovägar. Lovat är lovat, och solutionen är nog snart slut. Då får han gå över till lättöl i stället och börja jobba med avsnitt nummer två, om cykelturen Albrunna-Grönhögen”, skriver Sune Flisa i ett pm.

---

 

pling plång eller tut tut

Det signaleras dåligt på cykelleden. Cyklist eller golfbilsförare ska naturligtvis plinga eller tuta inför en omkörning. En cykelled är smal och har man motvind som cyklist hör man nästan ingenting bakåt.

Jag använder ringklocka. Biter inte den brassar jag på med ett gasdrivet signalhorn, som ger 110 db en meter bort. Men inte ens denna mistlur – som kan få fåglar att falla döda från skyn – uppfattas av alla. De som går med lurar i öronen och har lämnat den mentala närvaron är ofta omöjliga att nå. Framöver måste jag nog investera i fartygsirén, knallskott, nödbloss och nödraketer…

Som synes är det inte mycket att vinka på då man blir omkörd av en golfbil. Cyklar man i motvind hör man varken cyklister eller golfbilar som närmar sig bakifrån.

 

 

---

 

varning för livsfarlig vurpa

I Mörbylilla har ett träd blåst omkull över cykelleden. Inget farligt med det, annat om nån hade passerat där just då det föll. Det går utmärkt att cykla förbi, bara man ser upp med de små trädgrensbitar som ligger där trädkronan daskat i asfalten. Men just dessa korta trädpinnar kan bli livsfarliga. Jag vet av egen erfarenhet. Den märkligaste vurpa jag gjort på cykel gjorde jag i somras. Fortsättning följer i bildtexterna nedan…

En annan fara är denna: Du som cyklar snabbt på hårdpumpade däck ska veta att det ligger mycket förrädiskt grus på cykelleden, speciellt mellan Södra Möckleby och Södra bruket och strax söder om Albrunna. Hojar man snabbt i kurvor där på hårdpumpat kan det bli smärtsam markkänning.

I skogen mellan Södra bruket och Albrunna är leden dessutom dekorerad med ”skogsavfall”, barr och pinnar, som kan vara hala vid regn.

Jag kom cyklande på en skogsstig. Det flöt på bra men hastigheten var inte hög, kanske 15 kilometer i timmen. Plötsligt befann jag mig högt över min cykel som slog runt – framåt! Det kändes som jag sköts iväg i en kanon på cirkus. På något märkligt sätt lyckades jag vrida mig åt vänster innan jag slog i backen – på sidan. Hade jag inte gjort detta hade jag störtat i backen med ansiktet först och troligen brutit nacken. Jag förstod ingenting – förrän jag såg pinnen i framhjulet…

Risken är liten men den finns. En pinne kan åka upp mellan ekrarna bakom framgaffeln. Effekten blir omedelbar: Cykeln slår runt framåt, den allra farligaste typen av vurpa. Jag skulle tro att riken för denna typ av hojkrasch är störst på mjukt underlag. Kör man där över en pinnes ände slår den upp – och om man har maximal otur lägger den sig på ekrarna tvärs hjulet – bakom framgaffeln. Vurpan sker blixtsnabbt; du hinner inte tänka, inge agera. Jag trodde i min enfald att ekrarna skulle ge med sig, men vid tester efter vurpan har jag förstått att de är så oerhört mycket starkare än jag kunde föreställa mig. Cykla alltså inte snabbt över pinnar, speciellt inte över dess ändar!

 

 

---