– Vi ser så få cyklister på cykelleder och vägar, säger en av kulturorganets hojare efter en femmilatur. – Jag har nog trampat 20 mil denna vecka och kanske mött två cyklister, säger en annan.
Vad har hänt med cykelkulturen? Varför marknadsförs inte cykellederna i dessa tider då cykling torde vara den covidsäkraste motionssport man kan tänka sig?
Nå väl, i denna film tipsar vi om en del av cykelleden ”Fyr till Grönhögen”, en bit som kan föra dig från sydöstra till sydvästra Öland. Vi har just passerat Össby på väg norrut på väg 925…
I dag blir det sommarvärme. Då passar denna video bra att titta på, gjord för några år sen då jag cyklade från Gärdslösa till Norra viken, där ingenting annat än fåglar hörs. Där har tiden stannat. Där har livet tagit paus.
Ladda med pasta, fyll cykelväskan med kaffe, kexchoklad och bananer. Ställ datorskärmen framför motionscykeln och gör sällskap med kulturorganet på väg 925.
I dag hojar vi nästan en och en halv timme på Ölands sydöstra sida. Vi startar framför Eksgården i Gårdby, cyklar söderut och går i mål längst ute på norra piren i Gräsgårds hamn.
Vi har då lösgjort en miljard lyckliggörande endorfiner och kastat 2 000 kcal över bord.
Här startar vi och en och en halv timme senare går vi i mål i Gräsgårds hamn…
Leden är ett utmärkt sätt att byta sida på södra Öland, från väster till öster och vice versa. I slutet av filmen ser vi ruinerna av den banvaktarstuga där banförman Karl Ljungström med familj bodde. På tomten finns brunn, fruktträd och syrener fortfarande kvar.
All snö har ännu inte smält bort denna marsdag och det snöar lätt då vi viker av från väg 136 i Kastlösa…
I dag cykelled, i går järnväg. Ölands Järnvägar läser du mer om här.Det enda fruktträdet på familjen Ljungströms banvaktartomt står fortfarande kvar här ute på det platta och vindpinade alvaret.
Du vet väl att jag har en annan blogg med nästan bara cykelvideor. Den heter Cykla på Öland eller på ”webbiska” cyklapaoland.wordpress.com Du kommer enklast dit genom att klicka här.
På cykelleden ”Fyr till Grönhögen” finns denna att se upp med, en vass centimetertjock järnplåt som reser sig 1,5 centimeter över backen. Kommer du i full fart här vet i 17 om framdäcket pallar… Plåten finns på åtminstone två broar på leden mellan Kvinsgröta och Enetri. Foto från 16 mars 2021.
Hur som helst, det är en behjärtansvärd insats Eva och nätverket gör. Men otacksam. De får försöka rädda det som räddas kan, när så mycket har gått snett på södra Öland. Men lycka till! Allt behöver inte vara omöjligt.
Första delen går genom ett skogigt landskap. Leden är smal men alla vet sin plats. Andra delen av filmen går i tättbyggt samhälle. Där blir leden smalare och smalare – men den finns! Och det är just det som är det fina i kråksången: Den finns – och ska alltid finnas, hur trångt och bökigt det än är.
Två gånger har jag varit nära att vurpa här. Hög tid att varna mig själv – och andra. Den till synes oskyldiga geggan på cykelleden mellan Albrunna och tryffelodlingen är rena såpan – när regnet blött upp den. Då är den i det närmaste lika hal som is! Misstänker att den speciella geggamojan består av de allra finaste jordpartiklar som blåst upp på leden och som en tid färgade de stora snödrivorna bruna.
Denna drygt timslånga cykeltur inleder vi i Degerhamns hamn och avslutar vid platsen för studier av fågelinfluensan ute på Schäferiet i Ottenby. Det blåser hårt till en början men andra halvan av turen går i betydligt lugnare vind.
Häng med och känn nyttan av lite kroppsligt slit. Väl i mål kan du njuta av en bedövande utsikt, frigjorda endorfiner och minst 1 500 förlorade kilokalorier. 1 april införs tillträdesförbud så det gäller att passa på…
På vägen mot söder gör vi ett ärevarv i Grönhögens hamn där vi konstaterar att sittmöblerna i hamnen fortfarande står i lager. Ingen besökare tillåts sitta som en människa och kanske dricka en kopp kaffe. I Degerhamns hamn står möbeln ute året om, vilket ter sig som en självklarhet. När ska turismansvariga förstå det mest elementära?
Under gårdagens cykeltur upptäckte jag det förfärliga: Mellan Torngård och Norra Kvinneby finns inte en enda toalett och bara en sittmöbel, den i Triberga. Här på muren runt kyrkogården i Hulterstad fick jag slå provisoriskt fikaläger.
Underbar sittmöbel med bedårande utsikt över sjön i Triberga. Men toalett finns ingenstans utmed vägen. Det blev till att pinka bakom en transformator. Allt går, mer eller mindre bra.
Årets hittills skönaste cykeldag. + 25 i solen, tokkvittrande pilfinkar och locksjungande talgoxar – och nästan vindstilla. Rena paradiset. Men vad är det med Turistöland? Mellan Södra Möckleby och Norra Kvinneby finns inte en enda toalett – och bara denna sittmöbel i Triberga.
Ölands Turist borde cykla lite mer och se verkligheten i stället för att köpa in bloggposter för stora slantar. Fick man ett Ölandsnickeri att producera såna här sittmöbler för 5 000 kronor styck skulle vi få 34 stycken för de tio blogginläggen vi skriver om i ett tidigare inlägg. Trettiofyra (34!) sittmöbler att strössla utmed södra Ölands vägnät!
Mina damer och herrar… Det är ett stort och lyckligt ögonblick för kulturorganet att kunna berätta följande: Snart kan vi cykla på vanliga sommardäck igen. Livet blir åter värt att leva. Under gårdagens väginspektion kunde vi konstatera att nästan hela väg 925 mellan Torngård och Näsby är snöfri. Även 136:an är så gott som bar mellan Albrunna och Ventlinge, liksom söder om Grönhögen.
Från torsdag spås plusgrader dygnet runt. Redaktionen är redan i dag beredd att utnämna denna uppgift som Årets Viktigaste Nyhet – alla kategorier. Pumpa däcken, kolla bromsarna, vaxa fartmustascherna och var beredd!
Tanken på ett cykelsällskap poppar upp på nytt. Senhöstens försök gick inte så väl; vi satte minimigränsen till fyra glada cyklister men blev bara tre. Men nu inleder vi en serie nya försök. Tanken är nu som då att en gång i veckan cykla nåt av de fyra naturliga varv som finns på södra ön. Man hoppar av och på tåget var som helst utmed rutten. Ibland startar vi i Mörbylånga, ibland från Degerhamn och nån gång då och då från… Tja, säg det. Målet ska vara cykelglädje i lugna tempon. Ibland snittar vi i snigelfart (12 kilometer i timmen), ibland i lite tuffare speed (15 eller 18 eller 21).
Är du intresserad redan nu? Mejla till: olandskanalen@gmail.com
Cykelleden ”Fyr till Grönhögen” börjar lyckligtvis bli ett begrepp världen över. Alla mår vi bra av att kalla A för A och inte för K. Mörbylånga kommuns skönmålningar av verkligheten faller ihop, blir till grus och boss. Bilden ovan visar inledningen i min redan visade film – ett generalangrepp mot den förljugna kommunala makten – och fega myndigheter. På bilden ser du en cykelled på södra Öland. En cykelled! Endast i Mörbylånga kommun kan en nästan milslång landsväg med tung trafik kallas cykelled. Men så är det. Landsvägen mellan Bjärby och Degerhamn kallas cykelled! Det är sant. Se filmen igen och du kommer att inse att mycket om cykelleder bara är råa lögner och tomma förhoppningar i Mörbylånga kommun. Politikerna i fullmäktige bryr sig inte heller ett skvatt om kommunens uppfordrande och glasklart formulerade e-postpolicy. Man sätter sig utan att skämmas över de regler man själv har skapat. Och man tiger som muren om det storslagna fiasko i vilket projektledaren enligt Ölands Kommunalförbund ”har gått hem” och ingen levande människa vet när eller ens om han kommer tillbaka. Mer än 100 miljoner kronor, varav 18 000 000 kommunalskattekronor och 20 000 000 från EU har gått åt till den led där det bara på södra ön fattas minst tre mil cykelled och där sträckan mellan Kungsgården och målet(!) fyren inte ens är projekterad. Tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson minns att han var med och klubbade beslutet om att bygga leden. Men det är så länge sen att han inte minns om det var 2006 eller 2008. Projektet är alltså antingen 15 eller 13 år gammalt. På de åren har södra ön berikats med 15 kilometer cykelled, varav den större delen kom till när man lade ned rör till nya reningsverket i Grönhögen. Det gör 1 kilometer om året, alternativt 1,2 kilometer.I Albrunna jobbade man i perioder under flera års tid, man drog led, man drog om led, man drog ny led, man skar bort led och forslade bort led, man jobbade månad efter månad och skapade en konstgjord ”fasad” mot havet för att inte en swimmingpool skulle dråsa i havet, man körde med minst tre grävmaskiner, lastbilar och dumprar och gjorde en bevattningsdamm av två. Och kommunalrådet i Mörbylånga kommun påstår att detta jobb gått på endast 337 000 kronor! Inom kort kräver kulturorganet alla papper på bordet om den led som invigdes i norr hösten 2019 men som i söder har imploderat till ett magnifikt politiskt fiasko utan motsvarighet i svensk cykelledhistoria.
Vi skriver den 18 december. Det är drygt 8 grader varmt. Följ med kulturorganet när vi julcyklar till Össby på sydöstra Öland, där ringblommor och rosor blommar. Vid havet i Össby hör vi till och med fåglarna sjunga…
Vi börjar turen på vägen till Träby, över vägen mellan Torngård och Södra Möckleby till Gammalsby och vidare söderut mot Össby…
Nu bryter kulturorganet helt med Svenska kyrkan. En kort tid ansåg vi oss kunna lita på den. Men den förrådde oss. Den bedrog sanningen. Den gick armkrok med Mörbylånga kommun in i förljugenhetens tempel.
Kulturorganet har hyllat Svenska kyrkan för dess satsning på sittgrupper. Och vad händer? Jo, vi hinner bara berömma så är förräderiet ett faktum. Sittgrupperna vid kyrkan i Ås är intagna för vinterförvaring! Skandalen är total. Och vad värre är, allt är gjort i lönndom, sannolikt nattetid med släckt julgransbelysning.
Vi har sökt ärkebiskopen Antje Jackelén för omedelbar bikt och ursäkt, men hon svarar inte. Kulturorganet jobbar nu för att få påven att agera. Även om kyrkorna är olika måtte väl någon av dem ha mänsklighetens bästa för ögonen.
Kulturorganet uppmanar alla människor att genast bryta med Svenska kyrkan, lögnens stinkande tillhåll. Gå ur din församling, säg upp ditt kyrkliga medlemskap, bränn psalmbok och bibel. Gå aldrig på gudstjänst, begrav dig borgerligt, lägg aldrig mer en surt förvärvad sekin i kapitalisternas pengastinkande kollekthåv. Se foton nedan och låtom dig förfäras. Inse fariséernas svek. Och viktigast: Förlåt dem aldrig!
Minns aposteln Matteus två kloka verser i korsordsboken 4 kapitlet, 87 §:
Du männ´ska så trött och vilsen, sitt ned i vår sittgrupp så skön! Sträck ut dina domnade ben, skänk frid åt din dävna hjärna, känn ryggstödets gudomliga kraft, njut sitsens värme för juletrött kön i sittgrupp av stål – ritad, smidd och målad vid Storgatan 14 i Järna
Glöm ej de rosenkindade fariséernas saftiga löften och vidriga svek! De lovade stärkande kaffe, bullar med socker och bästa sittplatsen, men drog möbeln i lönndom till lagret, till hädarnas boklösa bibliotek. Av julmys och nyårsextas blev intet; vi bjöds blott den värsta strapatsen
Platsen där de två sittmöblerna tidigare var placerade gapar nu tom. Trots vårvärme och växande gräs begår Svenska kyrkan den värsta av synder, den enda som enligt aposteln Matteus icke kan förlåtas.Inne i den olåsta redskapsboden hittade vår utsände reporter de undangömda sittgrupperna. Du tar nu del av grävande journalistik när den är som bäst!Svenska kyrkans svek saknar helt proportioner. De moraliska och fysiska skadorna är enorma. Nu försöker man dölja bedrägeriet med en löjlig gran! Vid Ås kyrka har man till och med monterat ned grinden för vinterförvaring. En grind av järn! Var har Svenska kyrkan tappat sin moraliska kompass? När ingriper Antje? När bannlyser påven tilltaget?!
Det blev en tur till på hojen i dag. Men fem mil i gassande solsken sätter sina spår. Man blir brun som en pepparkaka, vilket passar bra så här till jul. Trots solskyddsfaktor 30 ser jag vissa brännskador på överkroppen. Så här kan det inte fortsätta. Finns solskyddsfaktor 50?
Juni eller december? Gräsgårds kyrka solar sig vid horisonten.Ottenby. Tror inte gräset kan vara grönare på andra sidan. Sju grader varmt. Gräs växer vid + 6 och högre…
Det var skrämmande. I morse upplevde jag bland det värsta jag varit med om. Den kröp upp som en stor ilsken eld, ett flammande eldklot som såg ut att kunna utplåna allt i sin väg. Jag stannade. Jag vågade inte cykla längre. Vad skulle jag göra? Goda råd var dyra. Benen skakade, jag mådde illa, huvudet värkte. Help!
– Äntligen ser vi henne igen, sa förbigående äldre dam brett leende. Visst behöver vi lite sol nu? sa hon utan att invänta mitt svar.
Alla besvär släppte sekundsnabbt. Jag svingade mig åter upp på min mustang och vevade på i tusen knyck – mot söder. Mot solen!
Här är bildbeviset från morgonens cykeltur. Jag ljuger aldrig, nästan. Här sätter jag min GoPro på stenhårt prov: Att plåta rakt in i solen, ett motiv som ingen kamera klarar – inte ens GoPro.Bakom smacken i förgrunden ser du effekterna av solen. Upplevelsen kan beskrivas som dramatisk, även för den med nerver av stål.Det ljusa, guldgula på trädens stammar är solljus. Enligt förståsigpåare är det ingenting att vara rädd för, en åsikt jag inte riktigt vågar ta till mig efter morgonens skräckupplevelser.
På grund av allt elände som utspelas i vårt stackars imploderande kommunhus kommer vi snarast möjligt att visa en romantisk och mycket vacker cykelfilm, tagen i soligt väder en av de sista dagarna i november. I den får vi ljuset tillbaka, liksom hoppet, livsglädjen och framtidstron. Filmens budskap liknar prästernas i denna mörkrets tid:
– Vi ser fram mot ljuset – i nästa liv!
I filmens inledning cyklar vi 9,2 kilometer på landsvägen mellan Bjärby och Degerhamn. Officiellt kallas sträckan Ölandsleden – en cykelled tidigare benämnd Fyr till fyr, den som i dag bara bidde en tumme: Fyr till Grönhögen.
Men hur mycket cykelled den än kallas går den på vanlig landsväg bland bilar, traktorer, långtradare, husbilar, motorcyklar – och en och annan undrande cyklist.
Som sagt, snart kan vi gaska upp oss och se ännu svartare på framtiden…
Det är roligt att cykla med sportklocka. Man kan se nästan allt: puls, fart, tillryggalagd distans, kilometertider, förbrukade kilokalorier… Men man kan inte se var man är eller var man har varit. Jo, kanske. Det finns visst gps i den också…
Dagens färd gick norrut på östra sidan. Dit gick det snabbt. Hem blåste en satans motvind som dessutom ökade. Hemma igen berättade klockan att jag hade cyklat fem mil och 40 meter. Decimeter visas ej. Inte heller var man har varit.
Det är synd för efter några mil i tuff motvind med regn ”smalnar allting av”, synen, minnet, förståndet. Det är faktiskt ganska skönt; som en ”lättfylla”. Man kan strunta i allt och gå in i dimman.
När man väl är hemma igen kan man kolla nästan allt på klockan. Men inte var man har varit.
Kan inte sportklockan berätta var man varit kan kanske kameran göra det. I dag var jag tydligen vid Storbrobäcken i Skärlöv. Här rann för en gångs skull vatten! GoPron berättade också att jag varit i Alby. Det klarar inte sportklockan – inte ännu.
I dag frågar kulturorganet maktens högborg hur det står till med det helt insomnade cykelledprojektet Fyr till fyr. Alla i Mörbylånga kommuns fullmäktige får 12 enkla frågor att besvara. Både frågorna och svaren kommer småningom att publiceras här på bloggen.
* * *
För att visa hur så kallad ”cykelled” ser ut på södra Öland serverar vi nedanstående film. I den kan du själv avgöra om du tycker det du ser är värt de 100 satsade miljonerna, varav 6,5 miljoner skattekronor som du, jag och andra pyntat med i kommunalskatt. I filmen bör även den mest inbitne fejk news-åberoparen se hur genant korta snuttar som kan kallas genuincykelled.
Cykelleden Fyr till fyr går från fyren Långe Erik i norr till fyren Grönhögen. Fyren Långe Jan på södra Ölands udde är nämligen helt satt ur spel. Vägen ned till den ingick inte ens i projektplaneringen. Det kan jämföras med att planera ett järnvägsbygge mellan Stockholm och Göteborg – som senare avslutas i Alingsås. Färden på resterande sträcka får resenären lösa bäst hen kan. Den fyra kilometer långa och mycket smala vägen ned till fyren belastas varje år av runt 150 mil bilar, placerade i rad utan mellanrum. Det är lika med avståndet mellan Långe Jan och Treriksröset. Till fyrplatsens alla konsumenter körs vatten i tankbil. VA finns inte. Fiber finns inte. Upp mot en halv miljon besökare är här nere varje år. De offentliga toaletterna… Nä, vi orkar inte berätta mer just nu. Förhandlingar om nån form av ”modernisering” lär pågå mellan Nejmyndigheten, Trafikverket, Naturvårdsverket och kommunen. Kulturorganet väntar svar från kommunen inom kort…
Ja, då sänds ett dussin frågor om cykelleden till politikerna i Mörbylånga. Kulturorganets åsikt är nämligen att någon/några måste ta på sig ansvaret för det imploderade cykelledprojektet Fyr till fyr.
I morgon kan du också hänga med på en cykeltur mellan Långe Jan och Degerhamn för att själv bilda dig en uppfattning om mitt påstående att flera mil led saknas på södra ön – och att den allra längsta delen cykelled går på vanlig landsväg.
På sydöstra Öland slutar cykelleden från Enetri i Solberga. Men vilket sätt den slutar på!
Den slutar i korsningen med Torngårdsvägen – utan ett varningsmärke, utan en vit linje, utan något som gör dig uppmärksam på att du närmar dig en livsfarlig korsning…
Pengarna i cykelledprojektet ”Fyr till fyr” är slut. Då bryr man sig inte ens om cyklisternas säkerhet.
Det är 71 dygn kvar av hösten på södra Öland. I bästa fall är det lika med 71 möjliga cykeldagar. Och som du kanske läste i tidigare inlägg förlänger cykling livet och du mår Tarzan efter några mil på hojen.
Mitt försök att få igång ett cykelsällskap här nere på Sydöland går trögt. Läs mer här. Hittills är vi bara tre som är intresserade, men sannolikt kan vi bli många fler.
Tanken är att ha trevligt under några mils trampning i låg hastighet, låt säga 12-15 km/timmen. Vi hojar ett av de tänkbara varven på kartan ovan och du kan haka på och avsluta var och när du vill. Lämpligast är nog att börja med det gröna varvet – utan att nå fyren. Sträckan blir då 35 kilometer.
Kantvegetationen utmed cykelleden mellan Södra Möckleby och Grönhögen är röjd. Det är bra. Mindre bra är att man lämnat tusentals vassa taggar kvar på banan. Och som alla vet är känsliga cykeldäck och stålhårda taggar ingen bra kombination.
Taggarna är vassare än de ser ut på denna bild. Och de är oerhört starka – som metall.Syn efter röjningen. Tyvärr hamnar mycket av det beskurna på cykelleden.De farligaste taggarna för cykeldäck är nog de kortare, runt 2 centimeter. De längsta är upp mot decimetern långa.
Nu när östanvinden river och sliter i stackars platta Öland tar det emot att cykla. Det är kanske rätta tillfället att släppa ut Gubbmonarken på nya betesmarker, denna gång på Lidingö i Stockholms utkanter.
Låt oss lämna de ödsliga cykellederna på Öland en stund och i stället hoja genom Stockholm. Turen går genom stadens hjärta, från Nytorget på Söder, över den ännu inte helt färdigombyggda Slussen mot Djurgården och målgången strax efter bron till Lidingö. Den drygt milslånga färden tar ungefär 40 minuter på en gammal Gubbmonark.
På Öland kan man cykla i sömnen, men i Stockholm gäller det att vara helskärpt. Marginalerna är små och mycket kan hända. Det finns regler för cyklister, men här kör alla lite som de vill, lite improviserat, ibland småfult, ofta olagligt, nästan alltid med full spruta.
I Stockholm kommer människor farande som kanonkulor på vanliga cyklar, elcyklar, enhjulingar, elsparkcyklar, elmopeder, mopeder och EU-moppar.
Jag kan inte annat än beundra cykelledsdragarna i huvudstaden. Många av gatorna är lastgamla, men trots det har man på ett magiskt sätt fått plats även med cykelleder – flera hundra år senare.
Vi cyklar från Söder i Stockholm över Slussen till Lidingö.
Under mina längre cykelturer rastar jag ofta på kyrkogårdar. Kyrkan i Ventlinge har hyfsat bekväm soffa, dock inget bord. I Hulterstad sitter jag på muren mot vägen. I Gräsgård är sittmöjligheterna dåliga, men bord med bänk finns utanför. Bäst är kyrkan i Ås med två bord med bänkar! Efter kaffet brukar jag göra en kyrkogårdsvandring. Som hedning är det viktigt att inse sin dödlighet och att slut betyder slut och ingenting annat. Fotot är taget på kyrkogården i Ventlinge. Det är grymt i sin talande självklarhet: Efter några decennier under sten blir man utvisad och hamnar här, i utvisningsbåset. Domaren ger inte ens en motivering. Småningom forslas man bort även från utvisningsbåset. Då är det definitivt slut. Jag finns inte längre. Jag finns inte ens som namn på en gravsten. En märklig tanke att ta in.
