En liten skylt med texten ”Honung säljes” är helt förbjuden. Alla skyltar som berättar om lokalt hantverk eller lokala försäljningar är av ondo och ska förbjudas! Trafikverket har gjort razzior mot dessa kriminella skyltmålare, något vi tidigare har skrivit om. I år vill Trafikverket till och med ha kommunernas hjälp för att sätta dit avskummet. Mördare och tjuvar går fria men skyltmålare ska lagföras och finkas! Sverige är onekligen på rätt väg…
Egna erfarenheter, en uppsjö artiklar om förbud och en tidigare ölännings ögonbrynshöjande kommentar på bloggen gör att jag uppmärksammar vad som pågår på Öland: Den ökande lusten att förbjuda! Att säga nej! Att inte unna andra människor något av det man själv har!
Länsstyrelsen, i fortsättningen benämnd Nejmyndigheten, jobbar på bra, och kommunen gör allt för att hänga med i utvecklingen. Man stänger och förbjuder. I dagens Östran berättas om den populära badplatsen i kalkbrottet, Grönhögen. Där vill Mörbylånga kommuns servicechef Roland Nanberg sätta upp dykförbudsskyltar – i stället för att, som diskuterats, göra om stället till en kommunal badplats. Slutklämmen är magnifik: ”Man kommer att fortsätta diskutera om man helt ska förbjuda bad på platsen.”
Det är ett steg i rätt riktning. Kan något förbjudas ska det förbjudas. Det som inte kan förbjudas ska givetvis också förbjudas. Andra exempel på positiv framåtanda är att markägaren Cementa äntligen har blockerat infarten till tidigare Degerhamns ställplats – ett år vald till landets bästa – med betongsuggor stora som friggebodar och en grind i pansarstål med tydlig förbudsskylt i skrikande rött och gult. Inte ens stridsvagnar ska ha en chans att bereda vägen för rosenkindade husbilsägare att kasta bort sina stinkande kapitalistslantar i öländska affärer och på lokala evenemang. Öländska utsikter och öländsk luft ska bara få nyttjas av ölänningar. Öland ska bli förbudsskyltarnas paradis och Nejmyndigheten gör sitt yttersta för att uppnå målet. Devisen lyder: ”Förbjud allt – för ett helt stängt Öland senast 2020!”
Att husbilsfolket är turismens snabbast växande grupp ska bemötas med hårda tag, förbud och negativa attityder. Att allt fler seglare angör Grönhögen ska besvaras med avundsamhet, egoism och konstanta strömmar av insändare och klagorop. Ett av de häftigaste förslagen är att minera hamninloppet och förse hamnplanen med fastsvetsade fotanglar. Ingen annan ska få njuta av lugnet här!
Kulturorganet har kontaktats av en uppsjö chockade visselblåsare vid Nejmyndigheten. En av dem berättar:
”Nejmyndigheten har inrättat en speciell undersökningskommission som ska bredda utbudet av förbudsskyltar. Det ska bli förbjudet att gå på väg, att cykla på väg, att köra bil på väg. Det ska bli ”strängeligen förbjudet” att vända på väg, att fortsätta på väg. Alla privata markägare uppmuntras till att sätta upp så många förbudsskyltar som möjligt. Några är redan färdiga för utsättning: Förbjuden infart, Förbjuden väg, Privat Förbjuden väg, Privat Enskild Förbjuden väg, Allmän och Privat Förbjuden väg, Förbjuden utsikt, Förbjuden bro, Förbjuden bäck, Förbjuden campingplats, Camping förbjuden, Bad förbjudet, Förbjudet bad, Förbjudet att förbjuda, Allt förbjudet, Rökning förbjuden, Ickerökning förbjuden.
Den topphemliga gruppen ska också testa praktiska hinder, fällor och bakhållskonstruktioner för att på sikt bli av med alla turister. Nejmyndighetshövdingen är entusiastisk och lovar äska ytterligare kosing från regeringen för att effektivare kunna stänga ned och förbjuda. Han har till och med rullat ut tanken att spränga Ölandsbron, visserligen bara som en sista nödvändig åtgärd – om andra aktioner inte skulle bita fullt ut.
Undersökningskommissionen frågar sig nu vad man ytterligare kan göra för att förpesta livet för turister på ön. Desinformation är viktig. Alla evenemang som kan locka turister förses med felaktiga tidsuppgifter. Ska en konsert inledas 16:00 skriver man 19:00. Datum och månader ändras, juni blir juli, orkideerna på alvaret blommar i december. Victoriadagen flyttas till Sverige. Hastigheterna på 136:an sänks ytterligare. Dagens 40 kilometer i timmen blir 4. Trafikverket tillåts felinformera om allt; skarp vänsterkurva blir skarp högerkurva, till exempel.
Utplacering av överfulla latrintunnor runt och på ännu icke förbjudna campingplatser kan vara en del i strävandena mot den slutliga lösningen. En annan är att gräva diken och bygga barrikader av brinnande traktordäck tvärs vägar, broar, stigar, cykelleder och vandringsstråk. Mindre krävande arbeten är också föreslagna, exempelvis att vrida vägskyltarna fel så att de som vill till Borgholm hamnar i Ottenby och vice versa.
Cykelfärjan Dessi tillåts endast frakta cyklister, och hon förbjuds medföra cyklar. Dessis trad läggs i största hemlighet om från Kalmar till polska staden Police, där inhyrd lokal polis griper samtliga passagerare misstänkta för spioneri. Returresa till Kalmar erbjuds ej efter avtjänade fängelsestraff. Information om att rutten numera går mot Polen och inte mot Färjestaden delges resenärerna först när man är tre sjömil ut på Kalmarsund. Dessis flytvästar har redan tagits i beslag.
Nejmyndigheten har också vänt sig till kommunerna och berömt dessa för rekryteringarna till turistchefer och underordnade, så kallade turistnissar. ”Om ni anstränger er ytterligare kan ni säkert hitta ännu sämre personal, så dålig att den slutar redan efter en dag i stället för efter ett helt år. Kan den sluta till och med innan den börjat arbeta är det ännu bättre!”
Kanske kan Nejmyndigheten även anamma mina högst personliga förslag: Förbjud skratt. Och viktigast av allt: Förbjud rätten att leva!
Eder Sune Flisa
Sune Flisa porträtterad av italienske
konstnären Umberto Camradi d ä.
Eftersom vår högt älskade Sune Flisa har gått in i andra andningen måste redaktionen genom Allan von Kompost komplettera med några förtydliganden. Du läser dem i följande bildtexter.
Att Cementa spärrat vägen till tidigare ställplatsen beror på att de är markägare. Cementa följer bara lagen. Att andra markägare tolkar lagen på andra sätt är en annan femma.
Det var Länsstyrelsen, i Flisas text benämnd Nejmyndigheten, som upphävde kommunens tillstånd till ställplatsen. Hela dramat med Länsstyrelsens roll i ”fallet Degerhamns ställplats” hittar du här.
Jag cyklar förbi återvinningsstationen i Grönhögen fem dagar i veckan. Den ser alltid ”dammsugen” ut.
Trots gäster i både husbilar och båtar ligger soporna där de ska – i containrarna.
Men mitt beröm av ordningen i Grönhögen bör kanske minskas en aning. En dag senare låg dessa plastsäckar med trädgårdsavall. Det finns alltid folk som tycker det är naturligt att andra ska städa efter dem.
Miljöfarligt och livsfarligt i salig blandning på backen i Degerhamn, hösten 2018.
Buntar av fönsterglas ligger begravda under tunt lövlager.
Lampor och plast, vår tids förbannelse.
I Degerhamn ligger soppåsar slängda 40 meter in i skogen, hösten 2018.
Bildtext onödig.
Knivar eller potatis? Mycket udda går att hitta på backen i Degerhamn.
Plastsäckar med trädgårdsavfall, glas och porslin. Vem är alltid skyldig att ta upp efter andra?
Förklara för mig hur man kan kasta glas, plast, skit och dynga direkt på backen och åka därifrån med gott samvete.
