Hörde jag i syne? Hörde jag fel? Hörde jag nåt som inte fanns? Jag hade hojat ned till sjön söder om Hammarby, en av södra Ölands pärlor. Cykeln ställde jag där jag alltid ställer den, vid första järnstolpen utmed sjön.
På stranden sprang några sädesärlor – som de brukar göra. Men varifrån kom detta oväsen? Det lät som tjugo fågelungar som skrek för livet. Jag tog ett steg åt vänster. Ljudet försvagades. Jag tog ett tillbaka. Ljudet blev starkare. Jag gick ned tio meter till stranden och letade efter fågelbon i skarven mellan sand och jord där erosionen brutit loss stora sjok mark och skapat hålor lämpliga för djur som vill gömma sig. Ljudet av de hjärtskärande fågelungarna blev mycket svagare, kändes avlägset. Jag sökte vidare. Jag sökte bland strandkål och stenar. Ljudet förblev svagt.
Jag vände upp mot cykeln igen. Skrikandet tilltog. Jag var åter vid cykeln. Fåglarna skrek hjärtskärande. Då slog det mig – järnstolpen! Den är ihålig. Längst ned i den låg boet. Det drygt enochenhalvmeter långa järnröret fungerade som en förstärkare.
Jag tittade ned. Där var kolsvart. Där nere fanns inget ljus, ingen vind – bara ett bo med hungriga skrikiga fågelungar. Där nere kunde de känna sig trygga, omgivna av hårt järn. Mitt hem är min borg, sa nån engelsman för länge sen…
