Sedan Cementa stängde har skarven slagit sig ned på den yttre avspärrade pirdelen i Degerhamns hamn. Och genast ska allt vitmålas.
Skarven finns i många tusental i Ottenby, Grönhögen, Albrunna och vidare norrut. I Degerhamns hamn har de lagt rabarber på den avspärrade delen av norra pirarmen. Bilden visar reven väster om fyrplatsen vid södra udden. Fiskare jag frågar är förbannade på fiskeförbud och fiskebegränsningar. Dom vill fiska! I samma andetag säger somliga av dem att bottnarna är döda och att det inte finns nån fisk. Skarven och sälen har ätit upp den.
Skarven ökar lavinartat. Förra året var de 70 000 i vårt län, i år är de säkert många fler. Varje skarv äter 0,5 kg fisk per dag. Det gör 35 ton per dag (en fullastad långtradare med släp).
Jag tänker… Hur kan skarven sätta i sig 35 ton firre om det inte finns nån fisk? Handlar de på ICA? Och hur kan fiskare vilja fiska i fisktomma vatten?
En av flera möjliga förklaringar är sorglig. Du kan läsa den här.
Ett fotografiskt/litterärt/konstnärligt berättargrepp är att huvudrollsinnehavaren inte syns, bara finns i nåt slags dimmig bakgrund. I Seby läge i går eftermiddag kom flock på tusen gäss. Den jättestora fågeln seglar lugnt utanför bild, en havsörn på 150 meters höjd.
Så långt är det från väg 925 till norra pirspetsen i Gräsgårds fiskehamn. Ungefär lika många fåglar som meter låg och kacklade och kvirrade och snattrade norr om hamnen när vi hojade dit…
Hörde jag i syne? Hörde jag fel? Hörde jag nåt som inte fanns? Jag hade hojat ned till sjön söder om Hammarby, en av södra Ölands pärlor. Cykeln ställde jag där jag alltid ställer den, vid första järnstolpen utmed sjön.
På stranden sprang några sädesärlor – som de brukar göra. Men varifrån kom detta oväsen? Det lät som tjugo fågelungar som skrek för livet. Jag tog ett steg åt vänster. Ljudet försvagades. Jag tog ett tillbaka. Ljudet blev starkare. Jag gick ned tio meter till stranden och letade efter fågelbon i skarven mellan sand och jord där erosionen brutit loss stora sjok mark och skapat hålor lämpliga för djur som vill gömma sig. Ljudet av de hjärtskärande fågelungarna blev mycket svagare, kändes avlägset. Jag sökte vidare. Jag sökte bland strandkål och stenar. Ljudet förblev svagt.
Jag vände upp mot cykeln igen. Skrikandet tilltog. Jag var åter vid cykeln. Fåglarna skrek hjärtskärande. Då slog det mig – järnstolpen! Den är ihålig. Längst ned i den låg boet. Det drygt enochenhalvmeter långa järnröret fungerade som en förstärkare.
Jag tittade ned. Där var kolsvart. Där nere fanns inget ljus, ingen vind – bara ett bo med hungriga skrikiga fågelungar. Där nere kunde de känna sig trygga, omgivna av hårt järn. Mitt hem är min borg, sa nån engelsman för länge sen…
Går du ut mot den lilla ön i södra sidan av sjön vid golfbanan i Grönhögen möts du av hundratals aggressiva tärnor som försvarar sina ungar. Trutar kan bli så närgångna att de hackar dig i huvudet, men så modiga är inte dessa mindre flygfän.
MS Knölsvan på ingång i Gräsgårds hamn. Kurs: mot VNV. Fart: 1,2 knop.
När larmet går om att en liten pippi från Sibirien eller Alaska har landat i Näsby eller Degerhamn finns ingen hejd på dem som har pippi på hjärnan. De kommer i karavaner, stannar var som helst, kastar upp bildörrarna och vräker sig ut i klorofyllen med kikare och kameror i högsta hugg. Snacka om entusiaster.
I ett kort teleobjektiv från stranden nedom den lilla byn Hammarby ser vi i tur och ordning knölsvanar, Utgrunden och Sverige. Till svanarna är det 49 meter. Till Utgrunden 8,9 kilometer, till Bergkvara i Sverige 19,1 kilometer.
Allsköns skräp hamnar till slut i havet och på våra stränder. Traktordäck, lastpallar, plast till förbannelse. Här har Håll Sverige Rent gjort en fin insats i Grönhögen. Men det är en skam för mänskligheten att frivilliga – exempelvis Håll Sverige Rent – ska behöva gå och städa efter andra, år ut och år in.
Det som kastas på land hamnar förr eller senare i havet. Tyvärr sjunker mycket till botten. Och vissa plaster upplöses till mikroplaster som dödar smådjur och fiskyngel. Större plastsjok dödar fisk och valar.
Den plast du slänger dödar liv”.
En god och näringsrik lunch är avslutad. Bara förpackningarna ligger kvar på bordet. Vitan var god men gulan var godast.
Råmaterialet till lunchen kommer från denna lilla ö i golfsjön, Grönhögen. Godiset ligger i redet under den ruvande svanen.
Kockarna kommer från en annan ö i samma sjö. Du ser den här från cykelleden. På den ön häckar tärnor och måsar, alla hungriga.
När ruvande svan någon gång lämnar redet rycker kockar snabbt ut från denna ö. Från svanredet tas den färdigförpackade lunchen. Den transporteras därpå med flyg till cykelleden där den knäcks mot det hårda matbordet. Vitan är god men gulan är godast, brukar omdömet låta.
Som fickkameraentusiast måste jag erkänna att det är svårt att fotojaga kungsfågel. Men hur ofta gör man det?
I tallen vid bordet nere vid vattnet i Albrunna rör sig kungsfåglar från tidig vår till långt in på hösten. Men det krävs god syn och tålamod för att se dem. Den är Europas minsta fågel och smälter ofta helt in bland tallbarren. Enda goda chansen att fånga dem på bild är när de lyfter för en flygtur. Då går det undan och bäst är att ha kamerans motormatning på högsta speed.
Ser du kungsfågeln på bilden?Senast jag satt där vid bordet och stirrade in bland tallbarren såg jag då och då en liten rackare, men hur mycket jag än öste på med bilder blev fångsten mager. Av hundra skott blev inte ett enda nåt att ha. Det enda jag fick var nackspärr.
Nästa dag försökte jag igen. Nu var kungsfåglarna två och jag koncentrerade mig på ett förutbestämt område i tallen. Jag höll kameran fixerad minut efter minut. Då kom nackspärren tillbaka. Jag blev tvungen att sänka kameran och ta paus. Då kom kungsfågeln – till just mitt förutbestämda område. Och så där höll det på några gånger. Men envis vinner och efter ytterligare nåt hundratal bilder fick jag den när den ser ut att hoppa ut jämfota från den utvalda grenen. Bilden är inte märkvärdig på något sätt, men den har charm. Den lilla kungsfågeln ser ut att ha skoj. Den kanske till och med driver med mig?
Nu hoppar jag. Ta mej om du kan!Ska du plåta kungsfåglar bör du ha annan utrustning än en fickkamera. En supersnabb systemsmälla med ett 200 millimeters tele kan nog vara lagom. Men man tager vad man haver och med tur och envishet kan man fånga både elefanter och kungsfåglar också med fickkamera.
Här är en annan kungsfågel på en delförstorad bild. Exponeringstiden är 1/400 sekund. Kanske borde den ha varit hälften så lång för att få lagom rörelseoskärpa i vingslagen.
Slutligen: Här sitter kungsfågeln i översta bilden – om du ännu inte har hittat den.
Var man kopulerar varierar stort. Sedan beror det nog en aning på vem man är. Vad sägs om att göra det på taket? Kanske till och med på gamla Ytongfabrikens tak i Grönhögen. Där gör truten det nu. Och snart täcks taket av mängder av i hast hoprafsade bon med två tre ägg i varje, i sällsynta fall fyra.
Att då närma sig plejset kan resultera i skränande anfallsdykningar förstärkta med kraftig avföringseld. Jag råkade en gång ut för denna. Två gånger prickade en bombfällare mig och min cykel med enastående precision.
Vill du se skarv kan du ta dig till södra piren i Grönhögen. Där sitter ofta ett 40-tal fåglar. De är svåra att komma nära, och med bara en vidvinkelkamera är de omöjliga att få på bild. Desto tydligare syns deras lämningar…
Det porlar i bäckarna på södra Öland. I Alvkälla växer bottenväxterna till sig när dagarna blir längre. De ser redan frodiga ut. Annat liv dör. En rödhake har flugit färdigt…
I den alltid öppna värmestugan nere på Fyrplatsen hänger barnteckningar som näsdukar på ett klädesstreck, nästan alltid med typiska Ottenby-, fågel- och fyrmotiv. Här kan man lära sig hur verkligheten verkligen ser ut.
Saga visar oss glada bevingade hästar i varma färger. Saga har fått fram fina rörelser i bilden som utstrålar kraft. Den är ritad på julafton.
Matthiev har ritat den bruna fågeln till vänster. Konstnären till målningen i mitten är för mig okänd, men alla fyra personer är namngivna: Tommy, Ebba, Sebbe och Laila (kanske, hela namnet syns inte). Dessa fyra personer är biologer. Verket heter ”Biologer på vift”. Havslandskapet till höger saknar uppgift om konstnär. Bilden ger ett extremt moget intryck för att vara gjord av ett barn.
Denna kraftfulla kritteckning för tankarna till Edvard Munchs målning ”Skriet”. Den är gjord av Elina på julafton 2018.
Havsörnen till vänster är så nonchalant men elegant återgiven med några få grova horisontella streck i svart och violett. Den svävar verkligen där uppe i skyn. Inget plottrande med detaljer här!
Ibland är det intressant att ge sig på garanterat hopplösa och omöjliga motiv. Dagens solspeglingar i Grönhögens hamn var dömda att bli utfrätta ytor i bilden. Men gör det nåt? Varför ska min lilla Fuji X30 klara det människans fantastiska ögon inte klarar? För den som är intresserad kan jag berätta att skarvarna blir fler och fler. Snart sitter de nog även på inre piren och sprider sin obeskrivliga odör.
Och de kikade mot norr… Och de kikade mot söder… Den ene såg en fågel. Och den andre såg två.
Detta är vad man ser åt nordost från fågelgömslet nere vid fyren Långe Jan. Här kryllar det av fågel.
Precis efter Z-kurvan på cykelleden i Södra Möckleby låg denna knölsvanfamilj och vilade siesta. Sju ungar, mamma och pappa käkade säd i fältet och såg ut att gilla läget. Men kom jag för nära sa en av dem stopp och belägg med hemska väsanden. Den andra föräldern ligger gömd i gräset. Svanar går tydligen långt för gott foder, härifrån är det fågelvägen 550 meter till Kalmarsund och 800 till fågelsjön.
För sex år sedan invigdes fågeltornet vid Södra lundsjön, Ottenby. Det extremt korta invigningsanförandet hölls av dåvarande landshövding Stefan Carlsson. Alvarsamt var där.
Tornet kostade 1 100 000 ”statliga” kronor. Inga EU-bidrag var inblandade.
Slå på högtalarna och klicka igång ”bildfilmen”!
Hela veckan är förstörd. Ja, kanske hela mitt liv. Vi får se hur ärren läker… Det började så bra. Och slutade så tragiskt, så vansinnigt tragiskt. Det är knappt jag orkar berätta. Gråten pockar, ilskan kokar. Det är kanske dumt att berätta… Jag vet inte. Ska jag?
Ok, då. Jag stod nere vid västra stranden på Öland. Det var häromdan. Från norr kom gäss i bågar in från havet mot frukost på höstsådda grödor. De flög alldeles för högt för att fotograferas. Jag har slutat med systemkameror och hade bara med mej min lilla Fuji fickkamera. Men om om om det kom några lågflygande gäss mot mig ville jag ändå vara beredd. Jag ställde in alla värden med den säkerhet man får efter 40 års plåtande. 200 ISO, 1/500 sekund, bländare 7,1 höghastighetsexponering, + 1/2 bländarsteg på grund av den ljusa himlen. Nu var det bara att vänta.
Flock på flock vände in från havet. Men alla flög för högt. Men man vet ju aldrig… Och här stod jag med allt inställt och klart – om tillfället skulle komma…
Och det kom. Det kom med besked. Åtta gäss hade lågflugit under radarn in mot mig. Jag upptäckte dem när de var 40 till 50 meter ifrån mig. Och de flög på bara fem meters höjd – rakt emot mig! Gäss är snabba. Jag hade en enda sekund på mig. Fem meters höjd, det var nästan jag kunde ta på dem. Jag höjde kameran, la okularet till ögat, tänkte: ”Nu tar jag den där serien som ingen annan levande människa har tagit. Nu tar jag serien där man ser rakt in i åtta gäss kacklande gap – när de kommer i 60 knyck rakt mot mig…
Det var svart i okularet. Jag tittade in i en kolkällare. Men instinktivt höll jag avtryckaren nere… Och så värderade jag resultatet. Ett 40-tal bilder av blå himmel. Inte en gås, inte en gåsfot, inte en gåsnäbb!
Ett grekiskt drama är rena lustspelet mot de tankar som genomfor min träskalle. Jag hade glömt en parameter. Jag hade glömt att ställa in ”ögons” för sökarval. Detta kryptiska begrepp tror jag står för ”ögonsensibel”, det vill säga att kameran känner av om jag tittar i okularet eller ser motivet i LCD:n. Med rätt inställning skulle jag se gässen i vilken sökare jag än valde. Med fel inställning hamnade jag i bläckflaskan i stället för på ett stort antal omslag på världens förnämsta naturpublikationer.
Nästa dag provade jag igen. Mötte många gässplogar, men ingen under 20 meters höjd. Som ren tröst tog jag denna bild. I den tittar vi inte in i kacklande gässgap och stirrande gåsögon på nästan inget avstånd alls. Men vi ser i alla fall gäss.
Man blir aldrig fullärd fotograf.
Hur tidigt man än är ute är det alltid nån som varit igång ännu tidigare.
Morgon. Minusgrader. Men vindstilla. Det är vinter. Senvinter. Isen klirrar lågmält i Degerhamns hamn. 
Beroende på vinkeln mot solen färgas isen på många olika sätt. Här drar den åt grått, blåsvart, svart.
I lite mer medljus blir blått helt dominerande. Om jag minns rätt innehåller den ljusa isen mer luft än den mörkblå.
Här är isen så tunn att den smälter under dagen – om solen får fortsätta att jobba från klar himmel.
Sötvattenssjön i Hammarby ser ut att ha ett stabilt istäcke. Då och då sjunger isen på grund av sprickbildning. En spricka kan blixtra till över hela sjön på bara en halv sekund.
I det bräckta vattnet i Kalmarsund ligger bara ett tunt islager längst inne vid stranden. Gäss, änder, svanar klarar sig bra här.
Utsikt från den lilla observatoriekullen vid Fågelsjön i Degerhamn. Vill du förstå sjöns ganska komplicerade form klickar du här. Kyrkan i bakgrunden står i Södra Möckleby.
Öland ser nu ut som ett lämpligt plejs för ett vinter-OS. Vi har gott om snö och is och mer lär det bli under veckoslutet. Här finns inte en pippi så långt ögat når! De har rymt kylan och snön – precis som jag vill göra.
Samma vy från augusti 2015. Visst ser den här versionen mer inbjudande ut än de ovan i kyligt vitt. Detta till trots ska vi titta på ytterligare ett vitt och kallt motiv i ett kommande inlägg – om ”Kalkgatan”…
I ett kommande inlägg ska vi skåda ut över Fågelsjön i Degerhamn, just nu snövit. Sjön är här konstnärligt fångad av Bernt Petersson, en av entusiasterna bakom utvecklingen och skötseln av Bergstigen.
Solen hade gått ned för drygt en halvtimme sedan. Jag hade fotograferat färdigt och lade kameran i en påse som jag stoppade i fickan. Hemåt!
Just att stoppa undan kameran – till och med i en påse! – är något jag med eftertryck brukar avråda från i mina fotokurser. Kameran ska alltid vara redo! Man lär ut en sak och brister själv.
Det började bli ordentligt mörkt. Den svarta skyn trasades plötsligt sönder av ett avlägset ljudvibrato. Och då såg jag: Tusentals kacklande gäss från Degerhamn i söder till Kastlösa i norr, en sträcka på en dryg mil. De kom i våg efter våg, i plog efter plog i rakt västlig kurs ut över Kalmarsund mot Sverige.
Det tog förstås alldeles för lång tid att få upp kameran. Men det blev trots allt en för sen och för skakig videosnutt med dåligt ljud. Men trots bristerna ger den förhoppningsvis en liten uppfattning av den fantastiskt stora gåsarmadan.
Fyra minuter senare stod jag vid bilen. Gässen var då fem kilometer ut i Kalmarsund. I den västliga vinden hördes fortfarande kacklet och pladdret som ett slags ”aniaralikt rymdbrus”. Jag rös.
Slå på datorns högtalare och klicka igång videon nedan.
Den södra raka piren i Grönhögens hamn är i sin enkelhet en arkitektonisk upplevelse, byggd av stora stenblock med ovansida belagd med kvadratiska, sannolikt handhuggna stenar. Längst ut står en underbar pollare i huggen sten. Dessvärre förfaller piren. Dessutom har den blivit tillhåll för skarven.
Denna bild togs sommaren 2016. Skadorna på pirens ovansida breder ut sig. Men piren var ännu ren och luktfri. I dag är piren en skarvtoalett.
Ska man ta sig ut på piren i dag bör man vara beredd på att plötsligt få smaka på den vidriga stanken från skarvarnas avföring. Den är rent bedövande. Den återinförda skyddsjakten på skarv har i mina ögon varit helt verkningslös. I exempelvis vattnen nedanför Albrunna ser vi skarven allt oftare, i allt större antal.
