Och de kikade mot norr… Och de kikade mot söder… Den ene såg en fågel. Och den andre såg två.
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: fåglar
utsikt från fågelgömslet
Detta är vad man ser åt nordost från fågelgömslet nere vid fyren Långe Jan. Här kryllar det av fågel.
på långpromenad
Precis efter Z-kurvan på cykelleden i Södra Möckleby låg denna knölsvanfamilj och vilade siesta. Sju ungar, mamma och pappa käkade säd i fältet och såg ut att gilla läget. Men kom jag för nära sa en av dem stopp och belägg med hemska väsanden. Den andra föräldern ligger gömd i gräset. Svanar går tydligen långt för gott foder, härifrån är det fågelvägen 550 meter till Kalmarsund och 800 till fågelsjön.
då var det 5 april 2012
För sex år sedan invigdes fågeltornet vid Södra lundsjön, Ottenby. Det extremt korta invigningsanförandet hölls av dåvarande landshövding Stefan Carlsson. Alvarsamt var där.
Tornet kostade 1 100 000 ”statliga” kronor. Inga EU-bidrag var inblandade.
Slå på högtalarna och klicka igång ”bildfilmen”!
tragik
Hela veckan är förstörd. Ja, kanske hela mitt liv. Vi får se hur ärren läker… Det började så bra. Och slutade så tragiskt, så vansinnigt tragiskt. Det är knappt jag orkar berätta. Gråten pockar, ilskan kokar. Det är kanske dumt att berätta… Jag vet inte. Ska jag?
Ok, då. Jag stod nere vid västra stranden på Öland. Det var häromdan. Från norr kom gäss i bågar in från havet mot frukost på höstsådda grödor. De flög alldeles för högt för att fotograferas. Jag har slutat med systemkameror och hade bara med mej min lilla Fuji fickkamera. Men om om om det kom några lågflygande gäss mot mig ville jag ändå vara beredd. Jag ställde in alla värden med den säkerhet man får efter 40 års plåtande. 200 ISO, 1/500 sekund, bländare 7,1 höghastighetsexponering, + 1/2 bländarsteg på grund av den ljusa himlen. Nu var det bara att vänta.
Flock på flock vände in från havet. Men alla flög för högt. Men man vet ju aldrig… Och här stod jag med allt inställt och klart – om tillfället skulle komma…
Och det kom. Det kom med besked. Åtta gäss hade lågflugit under radarn in mot mig. Jag upptäckte dem när de var 40 till 50 meter ifrån mig. Och de flög på bara fem meters höjd – rakt emot mig! Gäss är snabba. Jag hade en enda sekund på mig. Fem meters höjd, det var nästan jag kunde ta på dem. Jag höjde kameran, la okularet till ögat, tänkte: ”Nu tar jag den där serien som ingen annan levande människa har tagit. Nu tar jag serien där man ser rakt in i åtta gäss kacklande gap – när de kommer i 60 knyck rakt mot mig…
Det var svart i okularet. Jag tittade in i en kolkällare. Men instinktivt höll jag avtryckaren nere… Och så värderade jag resultatet. Ett 40-tal bilder av blå himmel. Inte en gås, inte en gåsfot, inte en gåsnäbb!
Ett grekiskt drama är rena lustspelet mot de tankar som genomfor min träskalle. Jag hade glömt en parameter. Jag hade glömt att ställa in ”ögons” för sökarval. Detta kryptiska begrepp tror jag står för ”ögonsensibel”, det vill säga att kameran känner av om jag tittar i okularet eller ser motivet i LCD:n. Med rätt inställning skulle jag se gässen i vilken sökare jag än valde. Med fel inställning hamnade jag i bläckflaskan i stället för på ett stort antal omslag på världens förnämsta naturpublikationer.
Nästa dag provade jag igen. Mötte många gässplogar, men ingen under 20 meters höjd. Som ren tröst tog jag denna bild. I den tittar vi inte in i kacklande gässgap och stirrande gåsögon på nästan inget avstånd alls. Men vi ser i alla fall gäss.
Man blir aldrig fullärd fotograf.
Is
Hur tidigt man än är ute är det alltid nån som varit igång ännu tidigare.
Morgon. Minusgrader. Men vindstilla. Det är vinter. Senvinter. Isen klirrar lågmält i Degerhamns hamn.
Beroende på vinkeln mot solen färgas isen på många olika sätt. Här drar den åt grått, blåsvart, svart.
I lite mer medljus blir blått helt dominerande. Om jag minns rätt innehåller den ljusa isen mer luft än den mörkblå.
Här är isen så tunn att den smälter under dagen – om solen får fortsätta att jobba från klar himmel.
Sötvattenssjön i Hammarby ser ut att ha ett stabilt istäcke. Då och då sjunger isen på grund av sprickbildning. En spricka kan blixtra till över hela sjön på bara en halv sekund.
I det bräckta vattnet i Kalmarsund ligger bara ett tunt islager längst inne vid stranden. Gäss, änder, svanar klarar sig bra här.
Fågelsjön i snö
Utsikt från den lilla observatoriekullen vid Fågelsjön i Degerhamn. Vill du förstå sjöns ganska komplicerade form klickar du här. Kyrkan i bakgrunden står i Södra Möckleby.
Öland ser nu ut som ett lämpligt plejs för ett vinter-OS. Vi har gott om snö och is och mer lär det bli under veckoslutet. Här finns inte en pippi så långt ögat når! De har rymt kylan och snön – precis som jag vill göra.
Samma vy från augusti 2015. Visst ser den här versionen mer inbjudande ut än de ovan i kyligt vitt. Detta till trots ska vi titta på ytterligare ett vitt och kallt motiv i ett kommande inlägg – om ”Kalkgatan”…
fågelsjön i Degerhamn
I ett kommande inlägg ska vi skåda ut över Fågelsjön i Degerhamn, just nu snövit. Sjön är här konstnärligt fångad av Bernt Petersson, en av entusiasterna bakom utvecklingen och skötseln av Bergstigen.
gigantisk gåsarmada
Solen hade gått ned för drygt en halvtimme sedan. Jag hade fotograferat färdigt och lade kameran i en påse som jag stoppade i fickan. Hemåt!
Just att stoppa undan kameran – till och med i en påse! – är något jag med eftertryck brukar avråda från i mina fotokurser. Kameran ska alltid vara redo! Man lär ut en sak och brister själv.
Det började bli ordentligt mörkt. Den svarta skyn trasades plötsligt sönder av ett avlägset ljudvibrato. Och då såg jag: Tusentals kacklande gäss från Degerhamn i söder till Kastlösa i norr, en sträcka på en dryg mil. De kom i våg efter våg, i plog efter plog i rakt västlig kurs ut över Kalmarsund mot Sverige.
Det tog förstås alldeles för lång tid att få upp kameran. Men det blev trots allt en för sen och för skakig videosnutt med dåligt ljud. Men trots bristerna ger den förhoppningsvis en liten uppfattning av den fantastiskt stora gåsarmadan.
Fyra minuter senare stod jag vid bilen. Gässen var då fem kilometer ut i Kalmarsund. I den västliga vinden hördes fortfarande kacklet och pladdret som ett slags ”aniaralikt rymdbrus”. Jag rös.
Slå på datorns högtalare och klicka igång videon nedan.
stinkande skönhet
Den södra raka piren i Grönhögens hamn är i sin enkelhet en arkitektonisk upplevelse, byggd av stora stenblock med ovansida belagd med kvadratiska, sannolikt handhuggna stenar. Längst ut står en underbar pollare i huggen sten. Dessvärre förfaller piren. Dessutom har den blivit tillhåll för skarven.
Denna bild togs sommaren 2016. Skadorna på pirens ovansida breder ut sig. Men piren var ännu ren och luktfri. I dag är piren en skarvtoalett.
Ska man ta sig ut på piren i dag bör man vara beredd på att plötsligt få smaka på den vidriga stanken från skarvarnas avföring. Den är rent bedövande. Den återinförda skyddsjakten på skarv har i mina ögon varit helt verkningslös. I exempelvis vattnen nedanför Albrunna ser vi skarven allt oftare, i allt större antal.
nu sticker jag!
En skarv lyfter från stranden i Degerhamns hamn. Kamera: Fuji 30X, 1/400 sekund, bländare 5.6 vid 250 ISO. Uppenbarligen överskattade den sina lyftkrafter, eftersom hen sekunden senare dråsade i spa´t och fick ta ny sats för en andra take off. Bilden är en delförstoring.
fågelmoln
Gårdby hamn, lördag. Jag har aldrig hört nåt liknande. Jag har aldrig sett nåt liknande. Tusentals gäss i en enda flock. Vingarna fick luften att vibrera och himlen att förmörkas. Gässen på bilden är bara en fjärdedel av hela det skränande och tjattrande sträcket.
vid sandrevelns norra spets
Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…
Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.
Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.
Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln.
Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.
Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.
Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.
minus en grad, hård vind
Häromdagen höll jag på att frysa ihjäl. Såna öden brukar kräva minus 40 grader. Här räckte med minus en – plus vidrig ”ryssvind”. Jag tog ett skutt ur bilen, smattrade av några skott och vräkte mig tillbaka in i bilens underbara bastuhetta, + 30. Det bästa med bilen är värmen.
Jag bodde tre decennier i Jämtland. Där var jag med om minus 51. Med stor möda lyckades jag hålla en femkronestor bit av vindrutan isfri vid färd på isvägen över Storsjön. Kärran var så trögstyrd att man fick hänga i ratten åt det håll man ville. Och allt gnällde och gnall. Allt gjorde motstånd. Högg man en stubbe med klyvyxan sprätte vedträna likt uppskrämda fåglar; tio till tjugo virken i ett enda hugg.
Men jag överlevde Jämtland, trots bara en enkel vedspis. Det var Öland som höll på att bli min död. I minus en.
Sträng kyla – minus en grad – på Öland innebär att även flytande vatten fryser på sin väg mot östra kusten.
Här sveper ryssvinden in från iskalla Österhavet. Segerstads fyr sticker upp som en pennstump framför horisonten. Du kan se mer från fyren genom att klicka här. Slå sen på högtalarna. Därefter klickar du på länken i första raden. (Alternativt kan du klicka här, men då kan du bara lyssna, inte läsa blogginlägget eller se fotona).
Tokiga vinterbadare. Kallas visst även knölsvan.
Smutsiga isflak ligger och slögungar i Gräsgårds hårt igenslammade hamn. Tång och sand och skräp bildar en spännande grafisk effekt i snön.
ett liv i grått
Regn. Och dimman ligger kvar, dygn efter dygn. Färger släcks, man väntar på något. Är dimma och gråväder farligt i längden? Nere på södra udden ligger död säl, död knölsvan och död skarv. De ligger helt fridfullt på stranden, ser ut att vila – men har gett upp?
Nå väl, ur denna enformighet slår sig snart något helt annat fram. Tre bokstäver. Börjar på v och slutar på r…
