Kategoriarkiv: foto

kameran som historieberättare

Först när år läggs till år förstår man fotots styrka och dokumenterande kraft. Jag har på skoj dykt ned i mitt arkiv för att se vad jag plåtade i juni 2010 då vi bodde en vecka på Södra bruket. Bara åtta år har gått. Trots det ser vi ser vi stora förändringar.

Här på nocken bodde vi en junivecka 2010. ”Vårt” hus var ännu inte uppfräschat.

På den tiden fanns fortfarande ett muséum på bruket. Här en arbetarfamiljs interiör. På spiselhällen ligger flera biblar.

På den tiden kallade vi detta parti av stigen mellan Södra bruket och Albrunna för ”Amazonas”. Nu är stigen asfalterad som cykelled och många av träden är nedhuggna.

Även denna stig ovanför badstranden vid Södra bruket är i dag asfalterad cykelled – dessvärre försedd med ett fult blänkande metallstaket som för tankarna till ”kravallstaket”.

Samma stig som ovan men sedd från andra hållet.

Denna knappt en halvmeter breda ”träbro” slog sitt ynkliga spann över bäcken från Alvkälla. Att cykla över bron var spännande. Ungefär varannan gång gick man i drickat. I dag cyklar man på asfalterad cykelled över bäcken, man ser den knappast längre.

På stigen mellan Södra bruket och Albrunna. Här går i dag den asfalterade cykelleden som är tänkt att gå vidare ned till Ottenby.

”För länge sen” hette affären Trofast och det hände att folk var ute och gick med både hundar och hästar. I dag går man bara med hundar.

Längan längst åt norr i Södra bruket. På den stora öppna platsen är det i dag en lekpark.

Vi ser stigen upp från badbryggan i Albrunna. Halvvägs upp i sluttningen ligger i dag pumphus för vattnet till Grönhögens vattenverk. Där skylten står Z-böjer sig den asfalterade cykelleden på sin sträckning söderut.

 

 


 

Annonser
Taggad , ,

kompakt för 5 000 ersätter systemkamera för 30 000

Det är nu länge sedan jag använde mina systemkameror. De känns otidsenliga, klumpiga och alldeles för dyra. Min lilla Fuji X30 klarar det mesta, även extrem makrofotografering. Den här slickande krabaten med lång tunga är fotad på fri hand på bara någon centimeters avstånd. 100 ISO, 1/250 sekund, bländare 3,6. Delförstoring.

Humla i fingerborgsblomma. Observera klumparna på bakbenen. Jag tror de består av hopsamlat frömjöl. För att komma ut ur blomman gör humlan ofta en elegant baklängesvolt. Samma exponeringsvärden som för bilden ovan. Det jag framför allt uppskattar på Fujismällan är – förutom fin skärpa – extern blixtsko och två olika sökare: optisk och display. Exponeringen är också extremt jämn och säker. Delförstoring.

 

 

 


 

Taggad ,

kamera eller pensel?

Kan ett foto av en fabrik ge åskådaren nån form av stimulans? Skulle man stå ut med att ha detta foto av Cementafabriken i Degerhamn på väggen hemma i vardagsrummet? Svår fråga. Men mitt svar är nej. Kameran är i motiv som detta ofta underlägsen penseln, eftersom en människas ”upplevelse” av motivet saknas. Kameran bara registrerar.

 

 


 

Taggad ,

frukost i det gröna

Målningen Frukost i det gröna av Édouard Manet ställdes ut vid De refuserades salong i Paris 1863 och orsakade skandal. Min version, tagen från fågeltornet i Södra lundsjön för ett år sen, har hittills fått ett lugnare mottagande…

 

 


 

Taggad ,

tragik

Hela veckan är förstörd. Ja, kanske hela mitt liv. Vi får se hur ärren läker… Det började så bra. Och slutade så tragiskt, så vansinnigt tragiskt. Det är knappt jag orkar berätta. Gråten pockar, ilskan kokar. Det är kanske dumt att berätta… Jag vet inte. Ska jag?

Ok, då. Jag stod nere vid västra stranden på Öland. Det var häromdan. Från norr kom gäss i bågar in från havet mot frukost på höstsådda grödor. De flög alldeles för högt för att fotograferas. Jag har slutat med systemkameror och hade bara med mej min lilla Fuji fickkamera. Men om om om det kom några lågflygande gäss mot mig ville jag ändå vara beredd. Jag ställde in alla värden med den säkerhet man får efter 40 års plåtande. 200 ISO, 1/500 sekund, bländare 7,1 höghastighetsexponering, + 1/2 bländarsteg på grund av den ljusa himlen. Nu var det bara att vänta.

Flock på flock vände in från havet. Men alla flög för högt. Men man vet ju aldrig… Och här stod jag med allt inställt och klart – om tillfället skulle komma…

Och det kom. Det kom med besked. Åtta gäss hade lågflugit under radarn in mot mig. Jag upptäckte dem när de var 40 till 50 meter ifrån mig. Och de flög på bara fem meters höjd – rakt emot mig! Gäss är snabba. Jag hade en enda sekund på mig. Fem meters höjd, det var nästan jag kunde ta på dem. Jag höjde kameran, la okularet till ögat, tänkte: ”Nu tar jag den där serien som ingen annan levande människa har tagit. Nu tar jag serien där man ser rakt in i åtta gäss kacklande gap – när de kommer i 60 knyck rakt mot mig…

Det var svart i okularet. Jag tittade in i en kolkällare. Men instinktivt höll jag avtryckaren nere… Och så värderade jag resultatet. Ett 40-tal bilder av blå himmel. Inte en gås, inte en gåsfot, inte en gåsnäbb!

Ett grekiskt drama är rena lustspelet mot de tankar som genomfor min träskalle. Jag hade glömt en parameter. Jag hade glömt att ställa in ”ögons” för sökarval. Detta kryptiska begrepp tror jag står för ”ögonsensibel”, det vill säga att kameran känner av om jag tittar i okularet eller ser motivet i LCD:n. Med rätt inställning skulle jag se gässen i vilken sökare jag än valde. Med fel inställning hamnade jag i bläckflaskan i stället för på ett stort antal omslag på världens förnämsta naturpublikationer.

Nästa dag provade jag igen. Mötte många gässplogar, men ingen under 20 meters höjd. Som ren tröst tog jag denna bild. I den tittar vi inte in i kacklande gässgap och stirrande gåsögon på nästan inget avstånd alls. Men vi ser i alla fall gäss.

Man blir aldrig fullärd fotograf.

 

 


 

Taggad ,

när minnet sviker

Jag hade inte en aning om att jag vintertid har besökt Bläsinge hamn. Jag skulle kunna svära på att jag inte har gjort det. Därför känns det lite kymigt när fotosamlingen visar att jag faktiskt har varit i Bläsinge hamn på vintern – och till och med fotograferat is och snö och båtar där. Till råga på eländet är det på dagen sex år sedan.

Mitt minne är alltså blankt vad gäller ”Bläsinge hamn i snö”, men hårddisken från Intel fyller minnesluckorna. Det har sina fördelar att fotografera.

Taggad , ,

synvillor fångade med teleobjektiv

Vid vissa väderlägen kan fotografering med teleobjektiv bjuda på bildmässiga överraskningar – eller chocker. Här är ett exempel, en bild från 2016. Vi ser mot vindkraftsparken på Eckels udde. Det lodräta gula strecket till vänster om bildmitten är ett torrt grässtrå nära kameran. Det röda och gröna sjömärket utanför Degerhamns hamn tycks sväva i luften, och snurrorna ser avklippta ut – av ett moln! Jag är varken fysiker eller meteorolog men tror att dessa synvillor skapas av luftskikt med olika temperaturer.

Taggad , ,

julstämning

– Alla fotografer är idioter, brukar tillträdande chefredaktören Sune Flisa vräka ur sig när så många som möjligt lyssnar.

Redaktionen har aldrig trott på denna grava förolämpning. För att bevisa motsatsen skickade vi ut våra fyra frilansfotografer på var sin snöskoter, iklädda fårullsvadderade valrossoveraller och snöskor. Uppdraget: Skildra den ljuva vita julstämning som under senare tid lär ha sänkt sig över södra Öland! Se till att få med massor av snö, många småfulla tomtar och hela horder av genomsvettiga skidåkare – helst också några dussin renar!

Nedan berättar var och en av plåtslagarna om sin utvalda bild.

Det här motivet var det mest jullika jag kan tänka mig. Jag tyckte faktiskt att jag hörde en och annan tomte ropa och skratta på gården i Pilekulla. Fotograf: Lesker Jönsson.

Min bild. Jag kan inte kommentera den på annat sätt än att jag är mycket nöjd med den inåtvända julkänslan – och den isande kylan – i den. Jag tycker jag hör kören ta ton i ”Staffan var en stallledräng _ _ _” då jag tittar på den. Fotograf: Leif ”Lullen” Doftin.

Den här bilden är nog det bästa julskott jag nånsin har fyrat av. Det riktigt skriker ”klappar och glögg bakom igenisade rutor”, skriver fotograf Sessan Pektin om sitt foto taget under eftermiddagens julmotivjakt.

Ser ni tomten i sitt renspann på himlen över gamla ålderdomshemmet i Södra Möckleby? Och hör ni ”bjällerklang, bjällerklang” eka över bygden? Ja, de frågorna ställer fotografen Edwin ”Fisken” Lalander till sin bild.

 


Upplysningsvis kan tilläggas att alla dessa frilansare gjorde sina allra första jobb på alvarsamt2 i dag. De blev också deras sista…
Allan von Kompost
redaktionschef
Taggad ,

cykelfilmer på g…

Efter flera misslyckanden att hitta en lämplig videokamera för mina planerade cykelfilmer kan jag nu berätta att problemet är historia. En Gopro Hero 6 Black blir min nya hjälmprydnad. Att jag valt just den modellen beror nästan uteslutande på att den har en bra inbyggd bildstabilisering. Jag slipper alltså en komplettering med en dyr och känslig gimbal. Med Gopro Hero 6 Black kan jag jobba i 4K i 30 eller 60 bilder per sekund. Dessutom tar den ultrarapidfilmer med 240 bilder i sekunden i 1 080-formatet.

Titta på denna video och beundra skärpa och färgåtergivning från en kamera inte mycket större än en tändsticksask.

Första filmen blir dock inget hopp från 5 000 meter, utan en ren testkörning på cykel rakt över hela Öland – på bredden. Men sen kanske…

Taggad ,

på hojen igen

Efter en av mitt livs värsta förkylningar klev jag i går åter upp på stålhästen och tog sikte på Södra bruket. Det blev sirapscykling. Men hemåt behövde jag knappt trampa. Tio meter i sekunden i ryggen motsvarar ungefär effekten av en elcykelmotor.

För den fotointresserade kan jag berätta att bilderna nedan är tagna i 400 ISO med en Olympus Tough 5. Den är en tålig kompis i regn och blöta, men fotomässigt tillhör den inte alls toppen bland fickkamerorna. Dock filmar den bra i 4k och har en förvånansvärt bra upplättningsblixt.

Något av det jag såg:

Cykelleden mot Albrunna. Som cyklist bör man se upp. Inte bara SJ har problem med ”lövhalka”.

Denna blytunga höstdag med dimma och gråväder sprack plötsligt upp i några solstinna minuter. Det blev med ens lättare att andas.

”Fiskdammen” i Albrunna är nu igenfylld. Här ska senare monteras en pumpstation för vatten från Södra Möckleby till Grönhögen.

”Överallt” grävs det nu på södra Öland, för fiber och vatten. Här ser vi diket utefter Södra vägen i Södra Möckleby.

Taggad

mindre och mindre

Jag har slutat använda mina systemkameror. Nästan. Använder dem bara för jobb. De är för tunga och för otympliga vid vardagsfotografering. Fickkameran är här för att stanna. I stället för att kånka runt med kilon spritter man nu med hekton. Och till priset av bara huset till min Caonon 5D-kamera kan jag köpa ett halvdussin skarpa pocketsmällor för olika användningsområden.

Liknande utveckling råder på videosidan. Stora tröskverk som kräver muskler och stativ har ersatts av actionkameror små som tändsticksaskar. Nedan ser du min nya SQ8. Den är mera än leksak än en kamera, men se själv här hur väl den lilla rackaren memorerar. I den 2 x 2 centimeter stora kuben ryms videokamera för filmer i 1 920 x 1 080 och stillbilder i 4 032 x 3 024, en ljudupptagare och en laddbar ackumulator, som räcker till mer än en och en halvtimmes filmning. Jag uppskattar vikten till under tio gram. Och denna lilla mikrosmälla får du för 120 spänn!

Test kommer småningom…

SQ8 vid sidan av en Canon 50D. Canonsmällan kan inte videofilma, bara ta stillbilder. Den lilla ”tärningen” klarar både och – dessutom med ljud.

Taggad ,

på tork

När jag fotat i regn eller under vatten med Olympus Tough 5 hänger jag upp den på tork bland annan ”mindre fotografisk tvätt”.

Taggad ,

blixtsnabba ljusvariationer

Att fotografera är att måla med ljus. Och ljuset varierar från ögonblick till ögonblick, speciellt när vädret bjuder vad meteorologerna kallar ”växlande molnighet”. Titta på dessa bilder av samma motiv, tagna med bara några få sekunders mellanrum. Sol och moln avlöser varandra och framtoningen av bryggan i Seby läge blir helt olika i bild efter bild.

Passa på att samtidigt använda olika brännvidder. Riktigt spännande kan det bli genom att även ställa in olika vitbalansalternativ i kameran. De flesta använder säkert alternativet automatisk vitbalans. Men det finns lägen för exempelvis sol, skugga, glödlampsljus, lysrörsljus, undervattensmiljö med flera. Genom att använda dessa inställningar både ”rätt” och ”felaktigt” kan man uppnå bättre eller sämre – eller mycket överraskande resultat.

Man kan givetvis också ändra en bilds färgtemperatur i ett bildbehandlingsprogram. Om dessa något ovanliga möjligheter handlar några kommande inlägg.

Det finns alltså utrymme för massor av variationer… Det kan – som alltid –  löna sig att ta många bilder och välja ut den eller de bästa.

Taggad , , ,

HDR – en teknik som kommer

Även en del enkla fickkameror är i dag utrustade med HDR-tekniken. Förkortningen står för High Dynamic Range, ungefär ”bilder med stort intensitetsomfång”. Stora kontraster har alltid varit kamerans värsta fiende. Ingen kamera har kunnat återge detaljer i både bildens djupaste skugga och mest ljusintensiva reflexer. Men genom att ta flera bilder – en normalexponerad, en under- och en överexponerad – och lägga samman dessa till en bild har målet uppnåtts. Till och med min lilla Olympus Tough 5 har denna möjlighet.

En bild av Kalmarsund tagen med slutartidsförval och största möjliga omsorg om exponeringen. Trots det blir solens reflexer helt utfrätta; i dem finns ingen som helst teckning.

Samma motiv taget i HDR-läge. Kameran har lagt samman de tre bilderna och det finns teckning i hela bilden, även i solens oerhört starka reflexer i vattnet. Även molnen – framför allt de ljusa – är bättre återgivna.

Taggad

att skiljas är att dö en smula

Ibland tar jag med mig min för länge sen kasserade fickkamera, en mycket enkel Canon Powershot 230. Det går liksom inte att skiljas från den. Det finns nåt slags mystisk koppling mellan oss. Och så tar jag några bilder och tänker att nu blir resultatet så helkass att det bara är att kasta smällan på skroten. Men icke. Då ger den sitt allt för att blidka mig, trots att nästan inga inställningar fungerar på den. Man måste trixa och mixtra för att få rätt exponering. Men behärskar man detta trollerinummer fungerar den riktigt bra. Kolla bara slottet i Kalmar!

Bilden är tagen med den totalt utslitna, sju år gamla smälla som jag har kasserat flera gånger. När får jag kraft nog att säga att nu är det slut, over, finito? När får jag kraft nog att låta den glida ur min hand för allra sista gången – ned i det mörka innandömet i containern märkt ”metaller”…?

Taggad , ,

det är de små små detaljerna som gör´et

Ibland kan en liten detalj i en bild fånga hela intresset – ofta i förgrunden. Det stämmer till eftertanke. Vad är viktigt i min bild? Vad vill jag med den? Varför är den en detalj och inte ett huvudobjekt? Att fotografera är detsamma som att aldrig få svar på alla frågor. Lyckligtvis.

Hur mycket du än kämpar emot kommer din blick att dras till nedre högra hörnet. Är det ett bevis för att de enkla blommorna där är viktiga för bildens helhet?

Taggad

om detta med att fotografera

Alla kan i dag knäppa en bild. Men man kan också tänka först och knäppa sen. Det senare alternativet ger oftast bättre bilder. Det du har att jobba med är först och främst en kamera och ett ljus. Bilden är en skildring av ljuset – som faller på motivet som kan vara faster Agda eller den rara katten Frida. Men du har garanterat även andra möjligheter att påverka den bild du så gärna vill få fram. Dina ben är viktiga arbetsredskap. Med dem kan du byta position 360 grader och ställa dig nära eller långt ifrån motivet. Du kan också böja på benen och skapa ett helt annat perspektiv. Du kan stå på tå. Du kan lägga dig platt på mage. Du kan ta fram extrablixten fastän det är mitt på ljusan dag. Eller du kan veckla ut en enkel reflexskärm. En sån kan vara en A 4:a, en tidning, en pappskiva eller en ”köpeskärm” – ja till och med din handflata kan fungera som reflexskärm i vissa fall.

Det mesta går dessutom att flytta längre bort eller närmare. Det mesta går att ställa in. En modern kamera har tusen inställningsmöjligheter. Inga av dessa är naturligtvis nåt att ha om du inte vet vad de gör. Hur avancerad kameran än är kommer vi inte ifrån att det primära är att läsa, alternativt skapa, ljuset. Först därefter kommer allt det andra, det som kan kallas ”dina möjligheter att skapa din bild precis som du vill ha den”. De är exempelvis val av exponeringstid, bländare, brännvidd, ljusmätning, skärpedjup, ISO-värden, färgtemperatur, blixtintensitet med mera. I detta lilla avsnitt har jag valt en möjlighet: Motljus + blixt.

De vilda blommorna slår i mina ögon allt. Men trädgårdsblomstren går sannerligen inte heller av för hackor. I vår lilla trädgård försöker jag oftast utnyttja motljuset, gärna starkt sånt. Ibland kombinerar jag det med blixt och reflexskärm. Med mycket små medel kan man få fram mer dynamik i bilden. Nedan några exempel.

Den betydligt ljusare bakgrunden har jag låtit vara så – med utfrätta partier. Dessa ”förhatliga fotoskador” gör ingenting i just denna bild, eftersom blomman i förgrunden är huvudmotivet. Blomman är rätt exponerad och får här tillfälle att spela ut hela sin blå charm på ett mäktigt och dominerande sätt.

En av mina favoriter, ringblomman. Så enkel och ändå så enastående skön. Motljus som jag ”motbombar” med både blixt och guldfärgad reflexskärm. Tanken är att genom starka konstraster skapa ett slags ”visuell blomdans”. Denna danseffekt hade kunnat förstärkas med längre slutartid för detta blommande motiv – som poserar i stark vind. Nej! säger den fotokunnige. Blixtens exponeringstid är bara 1/1 000 sekund så det spelar ingen roll vilken exponeringstid kameran är inställd på. Rätt men fel. Minskar jag blixtens ljusstyrka ökar jag naturljusets påverkan av bilden. Med en riktigt svag blixt skulle jag kunna få fram både skarpa blommor (fångade av blixten) och oskarpa blommor (fångade under kamerans långa exponeringstid).

Enbart motljus räcker ofta långt om man är säker på hur man mäter ljuset. Mäter du ljuset på ringblommorna upp till höger i denna bild blir resten av bilden sotsvart. Mäter du på krukan i botten blir hela bildens övre halva extremt överexponerad. Bilden blir i båda fallen troligen oanvändbar. Endast med övning och åter övning kan man lära sig exakt var man ska ljusmäta – där motivet är 18 procent grått. I en regngrå bild är detta enkelt. Men i en bild som denna – med enorma kontraster – är det svårt. Där har du charmen med att fotografera: Man blir aldrig fullärd. Å andra sidan: Fotograferar man med kameran i automatläge lär man sig aldrig fotokonstens möjligheter.

Denna bild är lik den övre, men här har jag fokuserat ännu mer på den enorma kraften i allt det gröna. Vilken djungel! Man känner den enorma växtkraften och livslusten i både ögon och kropp.

Dessa vackert blekgula blommor är starkt skuggade av andra högre växter. Därför är ljuset för svagt för foto utan stativ – och utan att åka ISO-hissen till himlen. Räddningen heter ”den inbyggda blixten”. Alla kompaktkameror har en sån. Oftast ger dessa direktverkande blixtar ett förfärligt resultat. Men lär man sig att ställa in styrkan på dem i förhållande till avståndet till motivet kan resultatet bli gott. I denna bild tror jag ingen ser att blixten har hjälpt till. På fotospråk kallas en sån blixt ”upplättningsblixt”.

Medljus. Men även skapat motljus genom reflexskärmen bakom blommorna + blixt. Blixten och solen skapar alltså både med- och motljus. Metoden är minst sagt slumpartad. Men ligger man i och tar några tiotal skott brukar åtminstone ett bli perfekt. I denna ljussättning framträder blommornas ”bladkraft” – om jag får säga så. Och det får jag, ty det är min blogg. 😉

Motljusmotiv gör sig ofta bra mot en mörk bakgrund. En svag direktblixt ger bra teckning i blommorna men bibehåller den mörka bakgrunden. En starkare blixt hade förstört bakgrundens svärta.

Här får enbart ett starkt motljus skapa den ”mobileffekt” som jag ser i de stora gröna ljusa och skuggade stockrosbladen till vänster. De påminner mig om en mobil skulptur av Alexander Calder, ”De fyra elementen”, som står utanför Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm.

Regler har alltid undantag. Minns den skräckinjagande tyskan! Jag försöker alltid att undvika att lägga något dominerande i mitten av bildytan. Men ibland är det befogat – som här. Stolpen i mitten delar bilden effektfullt i en ljus och en mörkare del. Och det svåra men spännande motljuset bara väller in!

Höstflox i motljus. Utan tillägg av annat ljus skulle dessa vackra blommor bli mörka och trista. Vad göra? Man tager vad man haver, en reflexskärm eller en blixt. Här blev det blixten, inställd på svagaste ljus. Bilden blev som jag ville; blomman i förgrunden ska naturligtvis vara ljusare, briljantare och tydligare än bakgrunden. Men det krävdes flera försök på olika avstånd, olika brännvidd och med olika blixtstyrka. En dålig fotograf är ofta lat. 😉

dags för dykning…

Det känns onekligen både nervöst och konstigt att sänka ned en kamera i ett akvarium. Men det är precis vad jag ska göra. Snart. Jag ska sätta min nya lilla kelgris Olympus TG-5 på ett ministativ och ställa det på botten i ett 150-litersakvarium med världens genom tiderna populäraste akvariefisk. Jag började med dessa för 65 år sen – och nu odlar jag dem igen. Cirkeln är sluten.

Vill du se en liten video om dessa extremt matglada fiskar – från utsidan av akvariet – kan du gå till en av mina andra bloggar, I mina vatten, där jag då och då lägger ut videor, foton och akvarietips grundade på egna akvaristiska erfarenheter under sex decennier.

Och som sagt, snart ser vi fiskar i det rätta perspektivet – från kamera i undervattensläge.

Vill du läsa mer om denna ganska revolutionerande kompaktsmälla med många udda egenskaper klickar du här. Småningom kommer – subjektiv – recension av underverket.

Taggad , ,

på land och i vatten, extremt nära och på håll

Den är äntligen här nu, den lilla tuffingen. Man kan tappa den och dyka med den utan att den kraschar. Den tål också 100 kilos tryck. Den är min nya fickkamera. Den heter Olympus TG-5 och ligger precis på gränsen till hur stor en sån får vara – enligt mig. Men tack vare pannkaksobjektivet går smällan ned i en normal ficka.

Yttermåtten på en kamera är många gånger de viktigaste av alla fotografiska parametrar. Det finns en magisk gräns, olika för varje människor. Är kameran större än gränsen blir den liggande hemma. Är den under gränsvärdet tar man med den. Vilket alternativ som resulterar i foton kan vara värt att tänka över.

Tester och subjektiva omdömen kommer småningom, men redan nu vågar jag påstå att 4K-videorna blir fina för att vara tagna med smälla för 5 000 kronor.

Det är förvånansvärt många finesser Olympus har lyckats pressa in i detta lilla tåliga skal. Eller vad sägs om 25-100 millimeters zoomobjektiv, video i 4K, raw och enastående makroegenskaper. Den har även en del andra udda finesser som jag återkommer till. Den största – förutom 4K – är nog att den kan användas vid dykning ned till 15 meters djup – utan dyrt och avancerat undervattenshus.

TG-5 tål enligt Olympus att gå i backen från 2,1 meters höjd. Man undrar onekligen hur man kommit fram till denna exakta höjd, speciellt med tanke på att ett fall mot – exempelvis – ett stenhårt betonggolv säkert gör mycket större skada än ett fall mot en mjuk skogsstig.

Taggad , ,

det banalaste motivet

Solnedgångar hör till de allra vanligaste och tråkigaste fotografiska motiven. Gissningsvis tas flera miljarder foton av solnedgångar varje år, år ut och år in. De flesta är trista och konventionella.

Den översta bilden är en sån tristbild. Men det finns alltid nya grepp att pröva. I den undre bilden lägger jag all uppmärksamhet på de skira gräsvipporna som dansar i kvällsvinden – med solnedgången som bakgrund. Fotot fick en kalligrafisk enkelhet och skönhet som tilltalar mig.

Taggad ,

dags att dumpa systemkamerorna

Min lilla Fujifilm X30 imponerar allt mer. Den lyder blint. Aldrig en felexponering, aldrig en felfokusering bara mättade korrekta färger i en smått otrolig harmoni. Dubbla sökare, uttag för extern blixt. Lagom zoom. Metall i stället för plast i chassi och detaljer. Bra ljusstyrka. Vridbar display. Idiotenkla menyer. Makalös intervallfotografering och ganska bra video. Dessutom fina filmsimulerings- och gafflingsmöjligheter. Och det i en liten fickkamera för 5 000 kronor! Fujifilm X30 är min hittills bästa smälla i förhållande till priset. Det är snart dags att sälja de otympliga och svindyra systemkamerorna. Adjö Canon. Ajöss Sony. Good bye Nikon. Framtiden heter Fuji!

Alla blommor nedan är små, mindre än fem centimeter höga. Fotograferingsavstånd 1-3 centimeter. Naturligt ljus. Fri hand.

Taggad ,

doft av timjan, viol – och ros!

Den lär heta Therése Bugnér på latin, denna ros som tycks ha hur många kronblad som helst. Kamera: Fujifilm X30 i makroläge, 100 ISO, fri hand, naturligt ljus.

Ännu har inte många blommor slagit ut i vår täppa. Men några grandiosa rosor lapar sol. Och timjan blommar sen nån vecka, och vilda violer sticker helt plötsligt upp sina muntra nunor där man minst anar dem. Timjanblommorna är bara runt fem millimeter stora, den gula violen under tio i diameter, den blå dubbelt så stor. Båda växer bara några centimeter ovan jord. Fotoställningen blev alltså ”liggande på mage”. Jag använde en kraftig extern blixt för att kunna jobba med minsta möjliga bländare, det vill säga 22. Orsak: Jag vill förmörka bakgrunden och få hyfsat skärpedjup, som i dessa sammanhang alltid är litet.

Rosen är dock stor, som en praktfull bländande kraschan med nästan 20 centimeters diameter. Stort som smått växer så det står härliga till. Och nu alla odlare, bönder, vattenexperter, slagrutemän och andra: Det väntas regn både i dag och på onsdag-torsdag! Det här blir rena klorofyllrallyt!

Timjan, min favoritkrydda. Doftar gott även som planta – om du stryker den lätt med handen. Som alltid är vitt svårt att få teckning i med blixt men med olika krumelunter i bildbehandlingsprogrammet gick det till sist.

Den håriga stammen är i verkligheten knappt en millimeter tjock. Systemkamera, 150 mm makroobjektiv och två mellanringar på 25, respektive 12 millimeter. Fri hand.

Denna smörgula läckerhet är inte ens en centimeter i diameter. Alla dessa blommor är tagna i hård vind som fick dem att gunga hit och dit. Det gör mindre när man använder blixt, ty även om jag exponerade på 1/100 sekund brinner blixten av på 1/1 000 sekund. Och ”blixtens bild” blir totalt dominant över ”kamerans bild”. I detta och andra blixtfoton finns alltså två bilder, en suddig där blomman vajar och en skarp som blixten ”fräste fast”.

Våra rosor blommar snabbt över. Men nya förmågor står på tur att fylla tomrummen.

En något större viol med mönster av ”utspillt bläck”. En sagolik konstruktion i all sin enkelhet. De vita prickarna är troligen frömjöl.

Taggad

gå nära!

Det gäller inte bara vid makrofotografering, utan nästan alltid: Gå nära! Vare sig det gäller porträtt eller blommor blir bilderna intressantare ju närmare du går. Den här lilla violen överlever i den nästan obefintliga jordmassan mellan två stenplattor på vår altan. Den är runt en centimeter stor. Naturligt ljus som jag avsiktligt skärmar av från blommans vänstra del för att skapa mer dramatik. Kamera: Fujifilm X30. Fotograferingsavstånd: två centimeter.

En döende tulpan, den sista med kronbladen kvar i vår lilla rabatt. Dagens kompaktkameror blir allt bättre på att ta makrobilder. Jag får snart en sprillans ny kamera, en Olympus Tough TG-5. I den finns till och med ett mikroskopläge. Den lilla världen blir allt intressantare. Jag återkommer med en kamerarecension småningom. Kamera: Fujifilm X30.

Samma tulpan någon dag senare. Livet är kort – även i blommornas värld.

Taggad , ,

njut av det stora i det lilla

Många av dagens relativt enkla kompaktkameror går att använda för makrotagningar. Några modeller närmar sig till och med avbildningsskalan 1:1. Det du ser är den lilla knopp som om tre eller fyra månader har förvandlats till ett moget Åkeröäpple. Knäpp och förundras! Fotot är taget på fri hand i ganska rivig vind på 1/200 sekund och bländare 5,6 vid 100 ISO med en Fujifilm X30. Jag hade kunnat komma ännu närmare men skärpedjupet hade då blivit minimalt utan stativ. Så jag valde ett modest avstånd. Så är det ofta då man fotograferar, man får det sällan precis som man vill. Naturens konstruktioner och krafter sätter gränser, liksom ljuset – och för all del – den egna akrobatiska förmågan. Och envisheten! Fotot är bra men inte fulländat. De ljusa delarna på knopparnas ovansidor är utbrända. I en JPG-bild som denna är det omöjligt att få dem helt korrekta, hur mycket bildbehandlingsjobb du än lägger ned. Jag kan skylla på att ljuset var oerhört kontrastrikt. Men det gör inte fotot bättre. Här borde jag ha försökt jämna ut kontrasterna med en upplättningsblixt. Men det är lätt att vara efterklok. Bättre är att inse att man som fotograf nästan alltid måste söka den lämpligaste medelvägen bland olika utmaningar och svårigheter. Det helt perfekta skottet skjuter du kanske bara en gång i livet.

I dag torsdag kom värmen och äppelblomman slog ut redan under tidiga morgontimmarna. Den här gången inväntade jag ett litet dismoln för att mildra konstrasterna – och inga områden i bilden blev utfrätta. En fotograf får aldrig ge sig.

Taggad

varm framtoning i solsken

Bilderna i föregående inlägg var ”svala”. Dessa bilder av samma motiv är ”varma”, trots att jag använt Fujifilms filmsimulering Astia som ger blekare färger och lägre kontraster. Om vi jämför bilderna i de båda inläggen ser vi att de är oerhört olika – ”som tagna i skilda världsdelar”. Med det i minne förstår vi hur viktigt ljuset är, liksom tiden på dygnet. Vädret likaså. Kameror däremot uppvisar oftast bara marginella skillnader i sina tappra och envetna försök att skildra verkligheten. Dessa bilder är tagna med en Fujifilm X70.

Taggad , , ,

sval framtoning i dimma

Foto är ljus som reflekteras från objekt. Ljuset kan vara starkt eller svagt eller kallt eller varmt. Bara genom att välja tid på dygnet kan vi få motiv att framstå på helt olika sätt. Mitt på dagen är ljuset oftast neutralt, intensivt och hårt. Morgon och kväll är det ofta mycket varmare. Färgtemperaturen mäts i kelvin.

Bilderna i detta inlägg är tagna tidig eftermiddag i ganska tät dimma. Kameran är min gamla Canon Power Shot SX 230 HS. Genom att jämföra dessa bilder med dem i nästa inlägg – tagna i strålande solsken med annan kamera – förstår vi att det finns många möjligheter att ”ljuga” i skildringen av den så kallade verkligheten. Motiven är ugnsrester från sedan länge nedlagda Ytongfabriken i Grönhögen.

Taggad , ,

filtrerad blågul berättelse

I min Fujifilm X70 finns en mängd olika inbyggda filter, bland annat en serie som endast återger gult, orange, rött, grönt, blått eller lila. Alla andra färger registreras i svartvitt. Jag kan tänka mig att dessa filter är användbara till vissa typer av informationsfoton, i reklam och för färgstudier. Bilderna nedan från Gräsgårds fiskehamn är som synes tagna med filtren som bara snappar upp blått och gult. Att så lite blått reflekteras från stora vattenområden beror sannolikt på gråmolnig himmel.

I de två bilderna längst ned har jag använt filtret som bara visar gula objekt. Vi ser ett slags lavar på ett betongblock och ett självporträtt. Det sistnämnda är intressant eftersom jag hade en knallgul jacka på mig. Men eftersom bilden är tagen i en reflekterande glasruta ”ser” inte kameran dess gula färg. Den ser bara de svagt gula stråken på väggen. Mina fysikkunskaper är för små för att kunna förklara orsaken.

Taggad , ,

kärlek vid andra ögonkastet

Jag hajade till när jag såg henne. Vilka linjer. Så vacker! Det sa klick. Jag var fast. Hon var skön att hålla i. Pålitlig. Jag var förälskad.

I dag förvandlades förälskelsen till kärlek. Jag älskar henne, Fujifilm X70.

Två provbilder. Denna är tagen under optimala förutsättningar. 100 ISO, 1/250 sek, bl 7,1. När jag studerar detaljerna i originalet ser jag kvalitet. Den går inte fram på skärm, den måste upplevas utskriven. Notera att ingen del under det skarpa solljuset är utfrätt, och att det i råskuggan till vänster finns fin teckning. Inom kort kommer två inlägg från denna del av världen. Det ena är gjort i dimma med min gamla Canon fickkamera. Det andra med Fujifilm X70 i skrikande sol.

Självporträtt. Här är de rent tekniskt fotografiska förutsättningarna mycket sämre. ”Kolkällare” med endast svagt ljus från ett fönster i en fantasieggande industrilokal ger 1 000 ISO, 1/30 sek, full glugg (2.8). Superlångt inlägg från denna intressanta byggnad kommer inom kort.

Taggad

bättre mindre dyrare lättare

Fujifilm X70 är precis plockad ur kartongen. Den första känslan är ”så liten!”. Och så gedigen! Den är mindre än sin lillbrorsa X30. Ändå är sensorn enormt mycket större, 23,6 x 15,6 millimeter att jämföra med 8,8 x 6,6 millimeter. Den stora sensorn på X70 och de positiva erfarenheterna med X30 blev utslagsfällande vid val av modell. Den fasta brännvidden passar också utmärkt till det jag mest ska använda kameran till, Kite Aerial Photography.

Pixelkriget har på senare år lugnat sig. Jag har länge hävdat att många modeller har alldeles för många pixlar i förhållande till sensorstorleken. Fujifilm tänker rätt. X30 har 12 miljoner pixlar. X70 ”bara” 16 miljoner trots att sensorn är mer än sex(!) gånger större än på X30. Att pressa in maximalt med pixlar ger – i mina ögon – sämre bilder. Många telefon- och kompaktsmällabilder ser vid första anblicken förvånansvärt bra ut. Men förstorar man dem ger de ”ett smetigt” intryck. En av de bästa kameror jag haft var en Canon EOS 20 D. Den hade bara – om jag minns rätt – 7 miljoner pixlar i en APS-C-sensor på 24 x 16 millimeter. Resultatet blev alltid bra, kameran ”fångade” ljuset på ett underbart sätt, se exempelvis denna bildberättelse från Glösa i Jämtland (Sveriges största friluftsmuséum).

Att Fujifilm fått in denna stora sensor i denna lilla smälla imponerar. X70 väger bara 340 gram, i jämförelse med 423 gram för X30. Man kan jämföra X70:s sensor med likvärdiga konkurrenter, exempelvis mäter sensorn i populära Canon G7X bara 13,2 x 8,8 millimeter, alltså inte ens 1/3 så stor som i Fuji X70!

Utförlig recension kommer småningom…

X70 till vänster. X30 till höger. Trots att X70 har en drygt sex gånger större sensor än X30 är den mindre och lättare än den.

Även uppifrån ser vi hur mycket nättare X70, till vänster, är i jämförelse med X30. Den fasta brännvidden gör X70:s glugg till ett pannkaksobjektiv. Zoomobjektivet på X30 blir ännu längre vid zoomning. Det växer ungefär fyra centimeter.

Taggad ,

Fotoljug II

Söder om Cementas fabrik i Degerhamn ligger en radda hus i osvensk stil. De ger mig associationer till det smutsiga och trista livet i nån kolbrytningsstad i Storbritannien. Bilderna är tagna i samma minut som de i förra inlägget; ljuset är alltså detsamma. Jag har inte ändrat något i kamerans inställningar. Förändringarna i framtoning är gjorda i den följande bildbehandlingen: mer blått, mindre gult, lite violett och mer skugga + en kontrasthöjning.

Ok, jag har påverkat bilden. Den har blivit subjektiv. Men jag gillar inte det sätt som kameran ”datorfabricerade” bilden. Är det någon version som ljuger så är det kamerans – se jämförelsebilden längst ned. Som en konstnär gör jag vad jag vill med den. Bilden är min. Den är i mina ögon så nära verkligheten jag kan komma – hur subjektiv den än är.

Tunga, trista, skitiga. Men ändå så vackra! Allt är grått och ockra men observera det blå i ett av fönstren. En underbar kåk i all sin tristess och sotighet. Så sann!

Kolgruva? Nej en modern cementfabrik målad i ”mina” färger. Det skulle vara ologiskt – nästan omoraliskt – att försöka behandla denna typ av foton mot ”ljusa pastellfärger i ett varmt ljus”.

Originalet är mer förljuget än mina bearbetade versioner. Kameran har inte ”orkat med sitt jobb”. Bilden är extremt kontrastlös, underexponerad. Klarhet/briljans saknas och färgerna är alldeles för dämpade. Slutsats: Kameran ljuger alltid!

Taggad
Annonser