Vi satt i Mörbylånga och åt budapestbakelse medan vi spejade ut över Kalmarsund. Något av det alldagligaste man kan göra. Ingenting hände. Jo, vi drack kaffe också. Kameran låg och sov på bordet. Vi talade om att ingenting händer en vardag vid vattnet i Mörbylånga.
Trots att vi talade om att ingenting hände kom det lilla fartyget tuffande från Kalmarhållet. Nåt rörde sig åtminstone. Men kameran fick sova vidare. Då såg jag reflexmärket på gråsuggan… Ett foto kan få spänning om man kan få till en trekant. Missförstå mig nu rätt. Nu hade jag ett litet fartyg och ett röd-gult märke på en gråsugga. Inte mycket för en bra bild. Budapestbakelsen var utsökt. Söderbönan gör de bästa – i alla fall i norra Europa.
Ingenting fortsatte. Det är märkligt – att ingenting kan fortsätta. Budapestbakelse. Kaffe. Prat om att ingenting hände. Solen sken men det blåste, som alltid vid en strand i Mörbylånga. Då kom hon in i bilden. Damen! Med långsamma steg gick hon ned mot vattnet. Jag hade min trekant! Det lilla fartyget, damen, reflexmärket. Jag väckte kameran och rev av tio skott. Bara ett blev bäst. Detta.
Varför tycker jag att detta foto är värt att publicera? Det har en inneboende mystik. Förhållandet i trekanten går inte att förklara. Det som går att förklara är ofta trist. Livet är aldrig trist, eftersom det aldrig går att förklara och alltid är mystiskt – även då man sitter i sömniga Mörbylånga och njuter budapestbakelse och tittar ut över Kalmarsund där ett litet fartyg styr söderut medan man inbillar sig att allt är som vanligt och att ingenting händer…
