Vilken bild är tagen med proffskamera?

Dessa fem bilder är tagna med fem olika kameror. Tre av dem hör till marknadens billigaste ”amatörkameror”, en brukar kallas ”avancerad amatörkamera” och en är definitivt en proffskamera. Priserna går från 1 500 till 28 000 kronor. Den dyraste kameran bör naturligtvis ta den bästa bilden. Men vilken bild är tagen med proffskameran?

Det ska sägas att bilderna är tagna direkt ur kameran. Ingen bildbehandling är gjord.

I den här omröstningen visas direkt hur folk röstar. Påverkas du av hur andra röstar eller är du helt opåverkbar? 😉

För att se hur andra röstar kan man behöva klicka på View Results.

Bild nummer 1.

Bild nummer 2.

Bild nummer 3.

Bild nummer 4.

Bild nummer 5.

 

 

 

---

 

Annonser

Gopro hero 6 black som stillbildskamera

Jo då, den pyttelilla actionvideokameran duger även som stillbildskamera – om man inte har för stora pretentioner. Största nackdelen är att avtryckaren kräver ett tryck på flera hundra gram för att få smällan att brinna av. Annars är kameran som vilken annan ”sikta-och-knäpp-modell” som helst.

Eftersom jag till 99,9 procent använder GoPro till videofilmning känns det tryggt att ändå kunna använda den som stillbildare – efter ett enda knapptryck. Man behöver inte ställa in skärpan eftersom den är ok från ”nästan ingenting” till oändligt, tack vare den extrema vidvinkeln. Kameran exponerar förvånansvärt exakt, till och med i svårberäkneligt motljus. Skärpan är ok liksom vitbalansen. En sak att veta: Trots den lilla sensorn (6,17 mm x 4,63 mm) blir videofilmer i 4 K ofta så skarpa att du kan plocka enstaka bilder ur dem för att jobba vidare med som stillbildsfoton.

Bilderna nedan är från Seby läge på Sydölands ostsida. De är bara lätt korrigerade i bildbehandlingsprogram och obeskurna. Jag visar dem i det hopplöst tråkiga 3 x 4-formatet – som inte alls stämmer med människans enorma horisontella synfält.

Den som till äventyrs undrar varför snön inte är vit ska veta att den faktiskt inte är det här. Den är så gammal att den blivit grå – precis som vi människor blir…

 

 

---

 

skyhöga iso nåt att ha?

Kameratillverkare marknadsför allt mer sina modellers förmåga att ta bilder i dåligt ljus. Man gör det genom möjligheten att använda superhöga ISO-tal. Visst är det bra att kunna fota i dåligt ljus utan blixt, men blir bilderna användbara?

I dag testade jag min lilla tuffing Olympus Tough-5 på samma motiv i lägsta och högsta ISO-tal. Lägsta ISO är 100, högsta 12 800, det vill säga sju bländarstegs skillnad. Sju steg!

Vi som slabbat med TRI-X i D76 och fix har svårt att tro våra öron och ögon. Skulle vi på den tiden ha trott att det gick att pressa duktiga TRI-X med nominellt ASA-värde (som det hette då) på 400 till helt obegripliga 51 200 ASA? Tillåt mig tvivla. Jag fick fram hyfsade bilder i 3 200 ASA men då i 6 x 6-format. Det blev bilder även i 36 x 24 men de blev inte njutbara att titta på.

Nedan gäller det ISO och min digitala Olympus i skymningsljus under muddringsarbeten i Degerhamn:

100 ISO. 0,3 sekunders exponeringstid, bländare 6,3. Brännvidd 16,5 millimeter, motsvarande 91 millimeter i småbildsformat. Kameran på litet bordsstativ. Viss skakningsoskärpa är nog inblandad, beroende på den långa exponeringstiden, instabilt bord och viss vindpåverkan. En annan typ av oskärpa är rörelseoskärpan som vinden skapar i frontens växtlighet. Även grävskopans arm blir oskarp på grund av den långa slutartiden. Men helhetsresultatet är ok, dock inte alls i samma kvalitet som de liknande bilder jag tog för en tid sedan med min Fuji X30.

12 800 ISO. 1/40 sekunds exponeringstid, bländare 18. Brännvidd 16,5 millimeter, motsvarande 91 millimeter i småbildsformat. Kameran på litet bordsstativ. Jag kan inte godkänna någon del av detta foto. Skärpan är helt frånvarande och färgerna ”har dött”. Trots den mycket mindre bländaren känns inte skärpedjupet som ”bättre”, och trots den mycket kortare slutartiden är skärpan långt ifrån godkänd. Jag betraktar 12 800 ISO i denna kameramodell som rena skämtet. Slutsats: Ska 12 800 ISO och mer slå igenom krävs nog minst fullformatssensor eller ännu hellre mellanformat och större.

kamera för blötdjur

Reklamen säger att den håller för att dyka till 15 meters djup – utan extra undervattenshus. Den heter Olympus Tough 5 och ska tåla tuffa tag. Dessutom filmar den i 4K. Men påståenden är en sak, verkligheten ofta en annan. Jag tog kameran med mig ut på ett test…

 

bättre mindre dyrare lättare

Fujifilm X70 är precis plockad ur kartongen. Den första känslan är ”så liten!”. Och så gedigen! Den är mindre än sin lillbrorsa X30. Ändå är sensorn enormt mycket större, 23,6 x 15,6 millimeter att jämföra med 8,8 x 6,6 millimeter. Den stora sensorn på X70 och de positiva erfarenheterna med X30 blev utslagsfällande vid val av modell. Den fasta brännvidden passar också utmärkt till det jag mest ska använda kameran till, Kite Aerial Photography.

Pixelkriget har på senare år lugnat sig. Jag har länge hävdat att många modeller har alldeles för många pixlar i förhållande till sensorstorleken. Fujifilm tänker rätt. X30 har 12 miljoner pixlar. X70 ”bara” 16 miljoner trots att sensorn är mer än sex(!) gånger större än på X30. Att pressa in maximalt med pixlar ger – i mina ögon – sämre bilder. Många telefon- och kompaktsmällabilder ser vid första anblicken förvånansvärt bra ut. Men förstorar man dem ger de ”ett smetigt” intryck. En av de bästa kameror jag haft var en Canon EOS 20 D. Den hade bara – om jag minns rätt – 7 miljoner pixlar i en APS-C-sensor på 24 x 16 millimeter. Resultatet blev alltid bra, kameran ”fångade” ljuset på ett underbart sätt, se exempelvis denna bildberättelse från Glösa i Jämtland (Sveriges största friluftsmuséum).

Att Fujifilm fått in denna stora sensor i denna lilla smälla imponerar. X70 väger bara 340 gram, i jämförelse med 423 gram för X30. Man kan jämföra X70:s sensor med likvärdiga konkurrenter, exempelvis mäter sensorn i populära Canon G7X bara 13,2 x 8,8 millimeter, alltså inte ens 1/3 så stor som i Fuji X70!

Utförlig recension kommer småningom…

X70 till vänster. X30 till höger. Trots att X70 har en drygt sex gånger större sensor än X30 är den mindre och lättare än den.

Även uppifrån ser vi hur mycket nättare X70, till vänster, är i jämförelse med X30. Den fasta brännvidden gör X70:s glugg till ett pannkaksobjektiv. Zoomobjektivet på X30 blir ännu längre vid zoomning. Det växer ungefär fyra centimeter.

fujifilm X30 vinner i längden

Fujifilm X30.

Nu har jag gjort mig av med min Sony DSC-HX60V. Vi kom aldrig riktigt överens. Det var för mycket leksakskamera över modellen. Nu väntar jag på min nya Fujifilm X70, lovordad av många, speciellt rese- och gatufotografer (gatufotografi = street photography). Tanken är att X70 ska bli vår nya smälla för Kite Aerial Photography, KAP. Lillbrorsan Fujifilm X30 har hittills mest svävat där uppe under kiten, men nu har den kommit ned på jorden igen, och jag måste säga att den är en underbar liten kamera. Vi har nu plågat den under hårda omständigheter i över två år och den står verkligen pall för tuffa tag. X30 ger den största exponeringssäkerhet jag nånsin upplevt, och det i ett chassi som andas ”tyngd, styrka, metall”. Så skönt i plastens förbannade tid!

Redan i februari 2015 recenserade jag kameran i denna bloggs föregångare, alvarsamt. Vill du läsa vad jag tyckte då klickar du här.

Det jag uppskattar ännu mera nu än tidigare är de många gafflingsmöjligheterna. De finns för ISO, exponering, vitbalans, dynamik och en mångfald filmsimuleringar (11 stycken). De två olika typerna av sökare är tipptopp, RAW finns. Intervallfotograferingsmöjligheterna är enastående, liksom möjligheten att exponera i olika hastigheter, upp mot mer än tio bilder per sekund. Dessutom har Fuji glasklara menyer, en idiot förstår dem.

Att gaffla filmtyp (filmsimulering) kan vara mer givande än man först tror, speciellt om du inte är säker på i vilket sammanhang bilderna ska visas. I en blogg om vackra växter skulle jag föreslå Velvia. Provia passar de flesta tidningar, och Classic Chrome är som gjord för krigs-, miljö- och reportagefotografering. Astia passar dig som vill ha en mjuk palett med svalare färger. Att välja en filmsimulering kan vara vettigt då du vill ha en liknande karaktär på alla bilder i en serie. Men för att simuleringen ska slå igenom blir det naturligtvis knepigt att ge sig på några som helst färgkorrigeringar i bildbehandlingen.

Nedan ser du blomkrukor fotograferade i de olika simulerade filmerna Provia, Velvia och Chrome. Bilderna är tagna direkt ur kameran, utan någon som helst behandling – förutom storleksförändring. Bäst ser du skillnaderna genom att spara hem bilderna – som stora – och sedan visa dem efter varandra i ett bildvisningsprogram.

Längs ned en behandlad bild i Velvia.

Ett förstahandsintryck av storebror Fujifilm X70 kommer snart…

Provia.

Velvia.

Chrome.

En lätt behandlad Velviabild tagen i går. Svagt solljus genom grå moln. Vi ser del av den drygt kilometerlånga vattenleden från alvaret ned till Södra bruket. Färgskalan är superb, detaljåtergivning och skärpa på topp.

avståndsfotografering II

Ett nytt försök att fotografera på riktigt stora avstånd. Bilden är tagen med 720 millimeters brännvidd, 1/500 sekund, 200 ISO, stativ. Till den stora snurran är det 7 800 meter, till fartyget 10 800 och till svenska kusten 21 000 meter. De sex snurror – av befintliga sju – vi ser i bild står alla i Kalmarsund. Det är 1 700 meter mellan den vänstra snurran och den längst till höger. Luftlagren gör att vi bara tycker den stora snurran står i vattnet, de övriga fem ser ut att stå på landbacken inne i Sverige.  Minns alltså att bilden ljuger, att fotografen ljuger, att kameran ljuger. Men sant är att jag även denna gång lyckades få med en havsörn (långt till vänster i bild).

Fem minuter senare. Ljuset är ett annat och luftlagren har tumlat om. Nu står plötsligt två snurror i Kalmarsund!

avståndsfotografering

Kan man fotografera på hur stora avstånd som helst? Givetvis, men resultatet blir sämre i takt med avståndsökningen. Orsakerna är olika lufttryck, olika lufttemperaturer, dimma, regn, fukt, smog och sand, jord och kanske vatten då det blåser hårt. Nedan ser du två bilder tagna med den ”groteska” brännvidden 1 440 millimeter (översatt till småbildsformat). Jag vågar påstå att gränsen för vettig avståndsfotografering beror på vädret. Den går nånstans mellan en och fem kilometer. Sen blir allt bara ”blurr”.

Avståndet till fartyget, Envik är 1 800 meter. Fåglarna flög över fartyget och dök sen ned mot vattenytan och mig på stranden nedanför Albrunna. Gässen är här ungefär 1 300 till 1 500 meter från kameran. Även om man bara har modesta krav på bildkvalitet kan jag inte godkänna teckningen av fartyget – som ligger i fokus. Bilden är tagen på 1/800 sekund och skulle bli skarpare om kameran stått på stativ. Skakningsoskärpan vid dessa brännvidder är enorm.

Vi ser Sverige från Albrunna. Avståndet är 24 kilometer. Det går att urskilja en mast till vänster och delar av en fyr i högra bildkanten. Avståndet är alldeles för stort för att bilden ska bli godkänd. Många olika luftlager och temperaturer marmorerar och trasar sönder landskapet, detaljer suddas ut. Man kan dock ana ”träd/skog”. Vattnet i bildens nederkant är runt 10 kilometer från kameran och har därför aningen bättre teckning än Sveriges kust, som på detta avstånd blir helt blå.

kameran – en evig kompromiss

Hjortar i Ottenby. Solnedgång. Här får min nya fickkamera, Sony DSC-HX60V, bekänna färg. Brännvidd motsvarande 720 mm i fullformat, 400 ISO, 1/100 sekund med stöd mot bil och full glugg. Med tanke på att kameran har en liten sensor och därför är billig – en bit under 3 000 kronor – är resultatet helt okej. Högre ISO-tal än 400 brukar i de flesta fickkameror ge ett för mina ögon ”utsmetat” detaljintryck. Såna tendenser finns även i denna bild. De syns om jag förstorar den; fotot börjar då ge ”mobilkameraintryck”; bildens detaljer ”ser målade ut”, medan de i en systemkamerabild ger ett klarare, mer ”stämplat” intryck. Det jag försöker beskriva är subtila skillnader svåra att sätta ord på. Mitt tips till den som vill lägga till några tusenlappar är att köpa en modell med större sensor. Fickkameramodeller med större sensorer, runt 13 x 9 millimeter, blir nu allt vanligare. Hur som helst är Sonysmällan värd sina pengar. Den videofilmar bra och detaljåtergivningen vid lägre ISO-tal är förstklassig, speciellt med tanke på det enorma brännviddsomfånget: 24-720 mm (i fullformatsjämförelse). Jag uppskattar verkligen kamerafabrikanternas satsningar på allt vidvinkligare zoomobjektiv. När jag började fotografera ansågs 35 millimeter som vidvinkligt. I dag menar många att det är ett normalobjektiv. 24 millimeter får gärna bli ännu kortare. Kan jag få önska mig 20 på nästa modell? Alla kameror har svagheter och styrkor. Alla modeller blir kompromisser mellan olika önskemål. Slutligen en viktig detalj: Acken är värd några extra pluspoäng. Jag har filmat och fotat ”i timmar” och kameran visar fortfarande ”full laddning”. Ett större test kommer småningom.

dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan…

Snart… Snart är vi där. Om precis 14 dagar… Om precis 14 dagar infaller vintern på Öland – enligt meteorologerna. Och vad gör alvarsamt2 då? Jo, förbereder vinterns cykelfilmer.

Ja, tillvaron är lite uppochned. Men det gäller att vara flexibel. Är det +6 fastän det är dan före julafton blir cykelfilmer mycket viktigare än julklappar och skinka.

Ett kamerafäste på cykelhjälmen är fixat och provkört. Filmerna blir förvånansvärt stabila; darr och skakningar elimineras effektivt.

Snart är det vinter. Och snart kan du cykla mera med alvarsamt2…

24 och 720

Nej, det är ingen hemlig militär kod inom Ölandsförsvaret – som förresten inte finns. Nä, det handlar om ett första objektivtest av min nya kompaktsmälla, en Sony DSC-HX60V.

Fartyget ligger i Degerhamn på 100-150 meters avstånd. Dåligt ljus, skarpa kontraster, 400 ISO och 1/25 sek på full glugg:

24 millimeter. Bruset gör att detaljerna börjar gegga ihop. Men helhetsintrycket är ändå godkänt. Dock verkar 400 ISO vara max vid mörka motiv i dåligt ljus. Den relativt långa slutartiden kan kanske inverka menligt på bildkvaliteten.

720 millimeter. Fartygsnamnet på akterspegeln. Slutartiden är för lång för denna enorma brännvidd men med hjälp av armbågsstöd mot bord blev skärpan något så när. Dock mycket brus i den mörka texten, trots bara 400 ISO. Troligen blir bruset mycket mindre vid bättre ljus. Nya tester kommer småningom…

flugan filmad med den nya flugan: långzoomen

De så kallade långzoomarna blir allt vanligare. Min nya Sony DSC-HX60V har brännviddsomfånget 24 – 720 millimeter – omräknat i fullformatsbrännvidd. Ett teleobjektiv i den brännvidden från de stora systemkameramärkena kostar 100 000 eller mer. Sonys objektiv – inklusive kamera! – går på under 3 000. Kan nåt så billigt verkligen vara nåt att ha?

Att stillbildsfotografera i maxteleläge går naturligtvis fint så länge ljuset är något så när bra. Men att filma har sina svårigheter. Minsta vibration får bilden att skaka. Stativ är ett måste. Om det blåser måste stativet till och med vara av allra stadigaste konstruktion. I min lilla testfilm blir bilden inte bra förrän jag lägger ”en lugnande hand” över kameran, som står på ett ministativ, bara en decimeter högt. Ju högre stativ, desto större risk för skakningar i bild.

Slutsats: Ska du filma på stora avstånd blir ett bra videostativ viktigare än kameran. Du får alltså pynta ytterligare 2 000 – 10 000 för att få bästa resultat.