svårt motiv

Detta är ett motiv som en nybörjare i foto garanterat stupar på. Varför? Jo, skillnaderna i ljusintensitet i de ljusa och mörka motivdelarna är enorma. Kontrasterna är alltså stora. Dessutom har nog nybörjaren exponeringsmätningen inställd på ett läge som inte passar just denna motivtyp, kyrkogården i Ås, Ottenby.

Men lösningen är enkel: Ställ in din kameras exponeringsmetod på spotmätning. Kameran mäter då ljuset i en liten del av motivet, du ser den i sökaren som en cirkel eller rektangel. Du mäter sen ljuset någonstans på den upplysta delen av muren. Varför då? Jo, muren ligger i solen och är ungefär ”18 procent svart” – alltså ”ljusgrå”. Man brukar använda detta värde, det anses som en bra kompromiss för de flesta motiv. När du exponerar efter murens ljusvärde blir alla ljusa delar i motivet helt perfekta, gräsmattan, träden, byggnaden, himlen – och muren, förstås!

Men de skuggiga partierna blir för mörka, eftersom de blir kraftigt underexponerade. Denna svaghet korrigerar du försiktigt i ditt bildbehandlingsprogram. Detta foto är i det närmaste perfekt exponerat. Vi ser alla detaljer i både de ljusaste och mörkaste bilddelarna, trots att fotot är taget med en enkel fickkamera.

Vad hade hänt om du i stället hade exponerat efter motivets mörkaste delar, exempelvis gräsmattans skugga? Jo, gräsmattans skugga och kyrkogaveln och trädet och den skuggiga delen av muren hade blivit perfekt exponerade. Men de ljusa delarna av motivet, den solbelysta gräsmattan, träden, himlen, byggnaderna hade blivit hopplöst överexponerade – för ljusa.

Men då är det väl bara att göra dessa överexponerade delar mörkare i mitt bildbehandlingsprogram? frågar du. Ja, till en del kan du göra det. Men nästan aldrig tillräckligt. En del av ett motiv som helt saknar teckning kan naturligtvis inte påverkas på något enda sätt. Noll är alltid noll, alltså ”ingenting”. Och att påverka ”ingenting” ligger ännu så länge utanför mänsklig makt.

Av detta lär vi att det i hårdkontrastbilder är bäst att mäta ljuset i motivets ljusaste del, gärna på något som är ungefär 18 procent svart, det vill säga ”ljusgrått”. De mörka motivdelarna kommer visserligen att bli för mörka, men det problemet går till en del att åtgärda i bildbehandlingsprogram.

Svårt motiv – enkel lösning!

 

 

 

---

 

Annonser

ordning och reda

Rubriken låter som Stefan Löfvén. Han vill ha ”ordning och reda” i det mesta. Men det var inte det jag tänkte skriva om utan foton… Digitala foton. I foto- och datortidningar läser jag om hur slarvigt nutidsmänniskan ofta arkiverar sina bilder. Det har aldrig tagits så många bilder som i dag, och risken är att de aldrig kommer till nytta eller användning – på grund av dålig arkivering.

Begreppet ”dålig arkivering” kan likställas med att många bara pytsar in sina bilder i en mapp kallad Mina foton som sväller som en röksvamp om hösten och till sist blir omöjlig att hitta i.

Ännu värre blir det förstås om fotona får behålla sina kryptiska originalnamn, exempelvis _MG_7098.jpg Ingen sökmotor i världen förstår att den bilden föreställer moster Agda på besök i Värnamo. Bilden går alltså inte att hitta, vare sig i datorn eller på nåt ställe i molnet. Då bör man kanske tänka över varför man fotograferar.

Mitt tips är att omedelbart döpa om alla bilder med långa lättsökta namn. Bilden _MG_7098.jpg döps förslagsvis om till Moster Agda Värnamo 2018

När du söker bilder om 5 eller 49 år kanske du inte kommer ihåg vilken stad hon besökte. Du minns nog inte heller när hon var där. Men – förhoppningsvis – minns du att moster heter/hette Agda. Du kan då söka på moster Agda och får omedelbart upp bilderna på henne i Värnamo 2018.

Är du riktigt full i fan kan du batchdöpa (döpa om massor av foton med ett enda kommando) alla bilder i oerhört långa, beskrivande och faktaspsäckade namn. Det går att göra i dag. Du kan exempelvis skriva en kort novell om bilderna av moster Agda ätandes pizza på pizzeria Venus i Värnamo. Det enda du inte kan göra är att använda vissa specialtecken eller punkt. Den enda punkten ska stå mellan förnamnet och efternamnet – i detta fall .jpg

Nedan ett extremt förslag på berättande fotonamn – som blir lätthittat även om du har tusentals eller miljoner foton:

moster Agda äter pizza nummer 63 Amorosa på pizzeria Venus i Värnamo sällskap Lasse Svensson Ulrica Flemming Putte Labansson 5 juli klockan 14 år 2018 Foto och copyright Pelle Kråka Vi for sen till Borås Frufällan där Ulricas farbror Kalla Kula hade sommarhus.jpg

Ponera att du har 32 bilder av moster Agda på pizzerian. Då batchdöper du alla till ovanstående namn och lägger till ett löpnummer. Hundra eller tusen foton döps om på några sekunder. Alla filer heter då ovanstående med tillägget 1, 2, 3 och så vidare upp till 32.

Du får då träffar på rätt foto i din dators sökmotor vilket av ordet/orden i filnamnet du än söker på.

* * *

För att testa döper jag ett foto till det långa namnet ovan. Vid sökning i Win 10 hinner jag bara skriva in Fru (Frufällan) förrän Win hittar det foto jag söker bland mina 178 393 foton.

I Windows sökfunktion hann jag bara skriva in tre bokstäver förrän motorn hittade fotot av moster Agda – fotot ovan med det extremt långa filnamnet. 

 

 

---

 

fel tid för gatufotografering – men…

Kalmar känns tomt. Stan känns inte igen – om man jämför med sommarträngseln, sommarvimlet, sommarlivet, sommarlarmet i sommarljus i sommardofter. Men även detta kärvare och lugnare liv är värt att skildra med streetphotography, gatufotografi. Dock är ”risken” mycket större för upptäckt, på gott och ont. Bilder med ögonkontakt blir ofta speciella. Det är sällan man ser en främmande människa i ögonen mer än en halv sekund. På foton kan man göra det hur länge man vill.

30 bra tips för gatufotografering får du här.

Att gatufotografering kan kännas ”påträngande” får du huvudlöst exempel på här.

eketorp – på nytt

Apropå ett tidigare inlägg om att ”tolka om” äldre RAW-bilder… Dessa foton är tagna i mars 2012. De visades först i alvarsamt. Nu beslöt jag mig för att göra om dem, göra dem bättre. Här är det bildtextlösa resultatet:

fördelar med raw

En av finesserna med att fotografera i rawformat är att det tål mycket större justeringar än JPG. Ursprungsbilden går dessutom att återkalla till original – hur mycket du än har jobbat med den. En jpg-bild förstörs ju mer du justerar och sparar den. I rawbilden skrivs dina justeringar in – ungefär som ett recept. När som helst kan du radera receptet och återställa bilden till ursprungsversionen, se fotot längst ned.

RAW-bilden kommer ur kameran som ”en grund”. På den grunden bygger du sen upp bilden genom olika åtgärder i ditt bildbehandlingsprogram. Eftersom jag anser att alla foton är ”ett tolkningsförslag” av motivet, är RAW ett mycket tacksamt format att jobba om bilder i. En tid efter en fotografering kanske du känner att din första tolkning av motivet blev fel. Då är det bara att radera tidigare justeringar och börja om. Det kan du göra hur många gånger som helst utan kvalitetsförluster. Ett typiskt sådant ”omarbetningsprojekt” sysslar jag med just nu. Det publiceras snart och innehåller nytolkade bilder från Eketorps borg.

Nedan ett helt annat motiv från Fyrplatsen.

Ett rätt trist foto från Fyrplatsen på södra Öland 3 mars 2012. Som synes är det blekt och och med många fläckar i himlen – smuts som dessvärre förr eller senare kommer in och fastnar på sensorn vid objektivbyten på en systemkamera. Fotot är här sparat som JPG men det är taget i Canons eget rawformat och konvertarat till DNG – ett rawformat som man kan konvertera nästan alla andra rawformat till. Det tar ofta mindre utrymme än kamerors originalrawfiler. De flesta kameratillverkare framhärdar tyvärr i ambitionen att ha sina egna rawformat. En bra konverter är Adobe DNG Converter som du kan ladda hem gratis här. Den brukar vara bra uppdaterad på nya kameramodeller och senaste versionen hittar du högst upp.

Denna justerade och beskurna slutversion av ovanstående jpgbild är gjord 2012. En rawfil kräver mycket mer bildbehandlingsjobb än JPG eftersom den är ”nollad” i kameran. Du får bara en grund som du sen ska bygga upp bilden på med vitbalanskorrigering, kontrast, ljusstyrka, kromatiska avvikelser, brusreducering, skärpning med mera.

I dag tycker jag denna version är bättre än den ovan från 2012. Jag har valt att ”hissa upp” fågelskådarna i bilden för att få större dynamik; när tyngdpunkten läggs högre upp skapas en större obalans än i den tristare – mer balanserade – versionen från 2012. Jag har också gjort bilden varmare.

I mitt bildbehandlingsprogram Bridge, som jag använder innan jag slutjobbar i PhotoShop, ser vi här från vänster: Originalbild i DNG, justerad och beskuren version i DNG, original i JPG, min bildbehandling av originalet i dag, redigerad och beskuren version av föregående.

Titta på den andra bilden från vänster. Som du såg i bilden ovanför är den en justerad och beskuren version i DNG. Den gröna pilen indikerar att fotot är beskuret, den röda att en korrigering är utförd. Om du vill få tillbaka originalbilden högerklickar du på den och får fram Framkallningsinställningar. Du väljer Rensa inställningar (vid svarta pilen) och bums uppenbarar sig originalbilden igen – hur många gånger du än jobbat med filen och vad du än har gjort med den. Dessa möjligheter har du inte med en JPG-bild. Fotar du bara i JPG kan du i stället ta en kopia av originalet och jobba i den. Originalet sparar du. Vill du jobba om fotot flera gånger tar du ny kopia men låter alltid originalet vara precis som det är. Spar inte om det.

allting är blått, blått, blått

Snön faller. Och många bilder blir blå. Varför? Jo, den kritvita snön lurar kameran. Den tror att det är ljusare än det faktiskt är – och bländar ned. Bilden blir underexponerad, för mörk. Lösningen är enkel: Prova dig fram genom att använda exponeringskompensationen. Börja med + ett halvt bländarsteg, öka om nödvändigt. Denna bild är ett helt bländarsteg underexponerad och krävde därför justeringar i bildbehandlingsprogram, se bilderna nedan.

Här har jag ökat exponeringen ett bländarsteg. Dessutom har jag lagt på lite gult – för en varmare ton. Men bilden har fortfarande blåstick. Det är en smaksak om det ska vara kvar eller korrigeras ytterligare. Ett litet blåstick i bilder i djup skugga kan nog anses naturligt. 

Med ännu mera gult i bilden blir snön allt vitare. I mina ögon är denna version den bästa. För att slippa så mycket bildbehandlingsarbete som möjligt kan du ställa in din kameras exponeringskompensation på + 0,5 till + 1 steg. Lär dig också att använda rätt ljusmätningssystem, klicka här. Och här.

när man inte ser skogen för alla träd

Vad gör man när motivet skyms av sly eller kanske till och med en smärre skog och det inte går att hitta en glugg med fri sikt? Det finns två lösningar. Lösning 1: Man tar fram motorsågen och gör rent hus. Lösning 2: Man gillar läget och tar bilden ändå. Så gjorde jag i går då jag tog denna vårlika bild av Mörbylångadalen med ett disigt Kalmar i bakgrunden.

ett enda ljus i mörkret

Min ambition vid fotografering är att göra allt så enkelt som möjligt. Det behövs inte en massa dyra prylar för att få till den bild du vill. Vissa porträtt- och objektfotograferingar är synnerligen komplexa ”hitte-på-lösningar” med tre fyra ljuskällor som inte gör bilden bättre. Vi kan lära av utefotografering. Den kräver oftast endast ett ljus: solen.

Nedan har jag använt ett enda ljus, en liten ledlampa som jag bakom huvudmotivet har riktat nästan rakt mot kameran. Motivet är ett glas egentillverkad kefir. Krångligare än så behöver en produktfotografering ofta inte göras. Fotot är i bloggens nya format: 1 920 pixlar x 1 080 pixlar.

Motljus i kylskåpet. En ledlampa är enda ljuskälla. Kamera: Fuji X30 på stativ.

himlafyrverkeri

Eftermiddagens novemberhimmel åt väster är spännande – och svår – att fotografera. Nån timme före solnedgången börjar himladramatiken öka, som ovan. Till vänster växer plötsligt ett ”guldberg” upp vid horisonten, och lika plötsligt öppnar sig ett nästan cirkelrunt molnhål för att släppa ned ett snedstrålande ”Jesusljus”.  Ingen kamera kan exponera detta motiv korrekt. Det krävs alltså en hel del bildbehandlingsjobb för att resultatet ska bli bra. Svårast är de ljusaste delarna; de blir lätt utbrända. Och utbrända bilddelar går inte att fixa efteråt, eftersom det i de delarna ”inte finns något att rädda”. Ett sånt här motiv får inte överexponeras. Då är det i praktiken kört. Nå, hur göra när du står inför denna mäktiga syn? Först och främst, ska du använda spotmätning eller multimätning? Är du en erfaren fotograf kan du ”spotta” på – förslagsvis – en något så när ljus molndel, dock inte den allra ljusaste. Då blir bilden alltför underexponerad. Jag föreslår en säkrare metod, multimätning och gaffling. Vid gaffling tar kameran tre bilder i snabb följd, i olika exponeringar. Dessa värden går ofta att ställa in, exempelvis: normalexponering, + 1 steg, – 1 steg. Vid motivet ovan skulle jag föreslå ännu kraftigare differenser: – 1/2 steg, – 1 steg, – 2 steg. Ingen av de bilder du får fram kommer att vara helt ok, men någon av dem blir alltid ”minst inkorrekt”. Den väljer du och fullbordar i ditt bildbehandlingsprogram. Vem har sagt att det ska vara lätt att fotografera!

Originalbilden, en av tre i gaffling (de andra två har jag inte kvar). I denna bild ser jag dessa omedelbara fel: sned horisont, den ljusnar upptill vilket totalt förstör den laddade atmosfären, de ljusa partierna är grovt överexponerade och vattnet är alldeles för mörkt. Åtgärder: räta upp horisonten, beskära upptill, ”så gott det går-rädda” de överexponerade partierna – framför allt hålet för Jesusljuset och ljusa upp vattnet. Hålet för Jesusljuset är – trots en markant underexponering av bilden i sin helhet – mer än fyra bländarsteg för ljust. Det går alltså inte att helt rädda i en jpg-bild – som oftast bara tål ett bländarstegs förskjutning. Men man får göra så gott det går och jobba med lager och ett mycket underskattat hjälpmedel i PhotoShop: Bild-Justeringar-Skuggor-högdagrar. Med 10 i högdagrar ser hålet hyfsat ut. Summa summarum: Bilden är en ganska lyckad kompromiss som krävt runt tio minuters jobb. Så här i efterhand minns jag att ”guldberget” vid horisonten lyste ännu starkare i verkligheten än i min slutbild. Den blir följaktligen inte slutbild. Jag får ta originalet och börja om igen… Att fotografera är att ständigt… Tja, säg det… 😉

om skärpedjup

Trots nästan helt öppen bländare och fullt teleläge på min lilla fickkamera Fuji X30 får jag bilden skarp från strandkanten till vindkraftverken borta vid Eckelsudde fyra kilometer bort. Lösningen är enkel: Strandkanten måste ligga ganska långt bort för att skärpan ska bli så långsträckt. Jag uppskattar att strandkanten ligger tio meter bort i denna bild. Låg strandkanten bara hälften så långt bort skulle vindsnurrorna bli oskarpa. Lade jag hitre delen av strankanten bara en meter in i bilden blev allt bakom den oskarpt. Regel: Ju närmare ett objekt ligger i bilden, desto mindre blir skärpedjupet. Kan man denna regel kan man – allt efter behov – skapa ”evig skärpa” eller ”extremt kort skärpedjup”. En annan regel säger att ju större bländare, desto mindre blir skärpedjupet. En tredje regel säger att ju större sensor, desto mindre skärpedjup. Det är följaktligen svårare att skapa ett kort skärpedjup med en fickkamera eller en mobilkamera än med en mellan- eller storformatskamera. Nu kan du allt om skärpedjup! By the way, vi tar en regel till: Ju längre brännvidd, desto svårare att få ett långt skärpedjup. Nuuu kan du allt om skärpedjup.

kapa mer! och ännu mer!

Lyftande skarv. Exempel på ett av mina försök som jag då och då gör för att komma bort från ”konventionell beskärning”.

renodla!

En tråkig, risig bild utan mål och mening. Telefonledningar i fjärran, ett halvt hus skymtar uppe i vänstra hörnet, ett fält med fodermajs bakom ett dött sommarblomster – en värdelös bild! Beskärning eller ny vinkel är lösningen.

Alla motiv går att renodla. Beskärning är en lösning. Här valde jag en ny vinkel. Genom att fokusera på endast majsen har bilden plötsligt blivit levande, kraftfull – till och med vacker. Med sax eller yxa kan man få fram det väsentliga.

på tork

När jag fotat i regn eller under vatten med Olympus Tough 5 hänger jag upp den på tork bland annan ”mindre fotografisk tvätt”.

vitbalans, färgtemperatur och avsiktliga färgstick

Nyligen skrev jag om begreppet färgtemperatur och hur man kan reglera den i bildbehandlingsprogram. Man kan få bilden varmare eller kallare, alltså gulare eller blåare. En överdriven färgtemperatur åt något håll, exempelvis ett för gult foto, kallas färgstick. De vanligaste färgsticken är gulstick och blåstick, men även rödstick förekommer. Med vitbalansläget inställt i auto är de flesta kameror i dag duktiga på att helt automatiskt reglera den så kallade vitbalansen – i nästan alla slags ljus. Dessa skillnader i olika slags ljus uppfattar vi vanligen inte. Vi ser ingen större olikhet mellan ljuset inne i lägenheten och ljuset ute på gårdsplanen.

Det här inlägget visar hur du manuellt kan lura din kamera till att avsiktligt skapa olika färgstick i dina foton, skapa en ”fel” vitbalans. Du ändrar då inställningarna i din kameras vitbalans. Kameran tror då att ljuset är just det du har valt – och vitbalanserar efter det. Det blir ofta helt uppåt väggarna, men nån enstaka gång kan man ha nytta av möjligheten, speciellt med valen skugga och sol. De två lägena ger ofta bara mindre förändringar. Och hur är det med begreppet ”växlande molnighet”… Är det skugga eller sol? Kameran gör sitt val, men du kan också göra ditt – om du vill. Det är upplagt för lek och tester…

Bilderna nedan är tagna tidig eftermiddag med Fuji X30 en gråmulen dag helt utan sol. Denna kameramodell har många fler val av färgtemperatur. Man kan exempelvis ställa in färgtemperaturen efter ett objekt man fokuserar på – eller i exakta kelvingrader. Varje inställningsalternativ går också att finjustera åt alla slags nyanser. Här nedan har jag endast valt de vanligaste alternativen.

När man betraktar bilderna nedan förstår man hur många olika slags ljus det faktiskt finns, och hur skicklig kameran – och våra ögon! – är på att hela tiden modifiera färgtemperaturen till den som våra ögon upplever som korrekt.

Kamerans autokorrigering har bestämt att motivet såg ut så här. Somliga säger kanske att bilden har ett lätt blåstick. Men inte jag. Dagen var till karaktären blågrå.

Kameran lurad till att vitbalansera efter 10 000 kelvin. Tydligt gulstick – enkelt att ta bort genom att tillsätta lite blått i bildbehandlingsprogrammet.

2 500 kelvin. Motivet blir overkligt blått. Ändring åt detta håll i kelvinskalan kan vara befogad vid exempelvis reklamfoton för frysboxar – eller artiklar om vinterbad.

Kameran inställd på ”sol”.

Kameran inställd på ”skugga”.

Kameran inställd på ”glödlampsljus”.

Kameran inställd på ”under vatten”.

Kameran inställd på ”lysrör”.

detaljer berättar

Bra författare och skickliga reportrar vet att man aldrig kan berätta allt. Man måste sovra. Ibland kan en story skalas ned till att endast berättas med detaljer.

Så tänkte jag på parksoffan i Stadsparken i Kalmar då några ungdomar kom förbi och började… Tja, inte ens det behöver berättas. Det framgår av de tysta bilderna – utan ord.

varma och kalla bilder

De flesta fotografer har troligen kamerans vitbalans inställd på auto. Moderna kameror är duktiga på att avläsa olika ljus – och korrigera dem så att vi upplever dem som äkta. Men ibland klarar inte kameran uppgiften – och kanske inte heller fotografen. När olika ljuskällor/ljuskaraktärer blandas blir det nämligen svårare. Dagsljus har en helt annan färgtemperatur än ljuset från en glödlampa. Det är lätt att få en bild med enbart dagsljus eller enbart glödlampsljus med korrekt färgtemperatur. Det är när dessa ljus blandas som det kan bli knepigt. Färgtemperatur mäts i kelvin. Vill du läsa mer om olika ljuskällors värden klickar du här.

I detta avsnitt visar jag bara den allra enklaste justeringen av ett fotos karaktär, nämligen färgtemperaturen. Den bestämmer hur kallt, respektive varmt ett motiv ska återges i ett foto. På översta fotot nedan ser du reglagen i mitt favoritprogram, Bridge. Den röda pilen har jag ritat dit för att visa reglaget färgtemperatur. Du drar helt enkelt i slajden till höger eller vänster. Till vänster blir fotot kallare, till höger varmare. Kallare är lika med ”blåare”, varmare med ”gulare”.

Denna möjlighet att styra ”kylan”, respektive ”värmen” ser olika ut i olika program. Men effekten genom att minska eller öka andelen blått eller gult är densamma. Det är bara att testa, testa, testa. En god regel är att vara ”lätt på hand” och jobba med små förskjutningar; JPG-filer tål inte stora korrigeringar. Det gör däremot foton i RAW-format.

Vill du fördjupa dig i ämnet färgtemperatur kan du läsa en bra artikel här.

I ett kommande inlägg ska vi experimentera med olika inställningar i kameran – utan att korrigera något i bildbehandlingsprogram. Din kamera har säkert många färgtemperaturalternativ som du sällan eller kanske aldrig har provat…

Vy i bildbehandlingsprogrammet Bridge. Här grundjusteras fotot för att sedan öppnas och slutbehandlas i PhotoShop.

Neutral färgtemperatur. Detta är kamerans uppfattning av färgtemperaturen i ett foto taget på den långa piren vid Seby läge på östra Öland. Fuji X30 och jag är helt överens. Här behövs ingen som helst justering.

Kall.

Kallare.

Kallast. Här har vi passerat gränsen för ”sannolikt korrekt återgivning”. Tydligt blåstick. Kan räddas med ”en kanna gult”.

Neutral färgtemperatur.

Varm.

Varmare.

Varmast. Bilden har ett tydligt ”gulstick”; den innehåller på tok för mycket gult.

blixtsnabba ljusvariationer

Att fotografera är att måla med ljus. Och ljuset varierar från ögonblick till ögonblick, speciellt när vädret bjuder vad meteorologerna kallar ”växlande molnighet”. Titta på dessa bilder av samma motiv, tagna med bara några få sekunders mellanrum. Sol och moln avlöser varandra och framtoningen av bryggan i Seby läge blir helt olika i bild efter bild.

Passa på att samtidigt använda olika brännvidder. Riktigt spännande kan det bli genom att även ställa in olika vitbalansalternativ i kameran. De flesta använder säkert alternativet automatisk vitbalans. Men det finns lägen för exempelvis sol, skugga, glödlampsljus, lysrörsljus, undervattensmiljö med flera. Genom att använda dessa inställningar både ”rätt” och ”felaktigt” kan man uppnå bättre eller sämre – eller mycket överraskande resultat.

Man kan givetvis också ändra en bilds färgtemperatur i ett bildbehandlingsprogram. Om dessa något ovanliga möjligheter handlar några kommande inlägg.

Det finns alltså utrymme för massor av variationer… Det kan – som alltid –  löna sig att ta många bilder och välja ut den eller de bästa.

att plåta mot den farliga solen

Denna molniga dag ställer jag frågan: Går det att fotografera mot solen? Svar: Allt går – men bättre eller sämre. Blommorna i detta inlägg bombades uppifrån av solljus – och från motsatta hållet av fickkamerans löjligt svaga blixtljus. Men är man bara tillräckligt nära motivet räcker blixten till för att ge blommorna den ”uppljusning” de behöver. Utan blixt hade de blivit mörka silhuetter.

Ett råd är på sin plats: Solljuset är farligt och oerhört starkt; titta inte på solen i sökaren! Bättre är att sikta ”på chans” – utan sökartitt.

undvik mitten

Att placera motivet i mitten av bilden får ofta negativa effekter. Bilden blir statisk. Ännu mer stillastående blir fotot om motivet placeras i mitten på en kvadratisk bild. Jag försöker ofta lägga den viktigaste delen av motivet i gyllene snittet. Men ofta kan man bli ännu mycket djärvare. Här är ett försök. Motljus, hårda kontraster, huvudmotivet extremt långt åt sidan. Tja, varför inte!?

Regler kan ge en grundsäkerhet. Men det är viktigt att bryta mot dem då och då.

om detta med att fotografera

Alla kan i dag knäppa en bild. Men man kan också tänka först och knäppa sen. Det senare alternativet ger oftast bättre bilder. Det du har att jobba med är först och främst en kamera och ett ljus. Bilden är en skildring av ljuset – som faller på motivet som kan vara faster Agda eller den rara katten Frida. Men du har garanterat även andra möjligheter att påverka den bild du så gärna vill få fram. Dina ben är viktiga arbetsredskap. Med dem kan du byta position 360 grader och ställa dig nära eller långt ifrån motivet. Du kan också böja på benen och skapa ett helt annat perspektiv. Du kan stå på tå. Du kan lägga dig platt på mage. Du kan ta fram extrablixten fastän det är mitt på ljusan dag. Eller du kan veckla ut en enkel reflexskärm. En sån kan vara en A 4:a, en tidning, en pappskiva eller en ”köpeskärm” – ja till och med din handflata kan fungera som reflexskärm i vissa fall.

Det mesta går dessutom att flytta längre bort eller närmare. Det mesta går att ställa in. En modern kamera har tusen inställningsmöjligheter. Inga av dessa är naturligtvis nåt att ha om du inte vet vad de gör. Hur avancerad kameran än är kommer vi inte ifrån att det primära är att läsa, alternativt skapa, ljuset. Först därefter kommer allt det andra, det som kan kallas ”dina möjligheter att skapa din bild precis som du vill ha den”. De är exempelvis val av exponeringstid, bländare, brännvidd, ljusmätning, skärpedjup, ISO-värden, färgtemperatur, blixtintensitet med mera. I detta lilla avsnitt har jag valt en möjlighet: Motljus + blixt.

De vilda blommorna slår i mina ögon allt. Men trädgårdsblomstren går sannerligen inte heller av för hackor. I vår lilla trädgård försöker jag oftast utnyttja motljuset, gärna starkt sånt. Ibland kombinerar jag det med blixt och reflexskärm. Med mycket små medel kan man få fram mer dynamik i bilden. Nedan några exempel.

Den betydligt ljusare bakgrunden har jag låtit vara så – med utfrätta partier. Dessa ”förhatliga fotoskador” gör ingenting i just denna bild, eftersom blomman i förgrunden är huvudmotivet. Blomman är rätt exponerad och får här tillfälle att spela ut hela sin blå charm på ett mäktigt och dominerande sätt.

En av mina favoriter, ringblomman. Så enkel och ändå så enastående skön. Motljus som jag ”motbombar” med både blixt och guldfärgad reflexskärm. Tanken är att genom starka konstraster skapa ett slags ”visuell blomdans”. Denna danseffekt hade kunnat förstärkas med längre slutartid för detta blommande motiv – som poserar i stark vind. Nej! säger den fotokunnige. Blixtens exponeringstid är bara 1/1 000 sekund så det spelar ingen roll vilken exponeringstid kameran är inställd på. Rätt men fel. Minskar jag blixtens ljusstyrka ökar jag naturljusets påverkan av bilden. Med en riktigt svag blixt skulle jag kunna få fram både skarpa blommor (fångade av blixten) och oskarpa blommor (fångade under kamerans långa exponeringstid).

Enbart motljus räcker ofta långt om man är säker på hur man mäter ljuset. Mäter du ljuset på ringblommorna upp till höger i denna bild blir resten av bilden sotsvart. Mäter du på krukan i botten blir hela bildens övre halva extremt överexponerad. Bilden blir i båda fallen troligen oanvändbar. Endast med övning och åter övning kan man lära sig exakt var man ska ljusmäta – där motivet är 18 procent grått. I en regngrå bild är detta enkelt. Men i en bild som denna – med enorma kontraster – är det svårt. Där har du charmen med att fotografera: Man blir aldrig fullärd. Å andra sidan: Fotograferar man med kameran i automatläge lär man sig aldrig fotokonstens möjligheter.

Denna bild är lik den övre, men här har jag fokuserat ännu mer på den enorma kraften i allt det gröna. Vilken djungel! Man känner den enorma växtkraften och livslusten i både ögon och kropp.

Dessa vackert blekgula blommor är starkt skuggade av andra högre växter. Därför är ljuset för svagt för foto utan stativ – och utan att åka ISO-hissen till himlen. Räddningen heter ”den inbyggda blixten”. Alla kompaktkameror har en sån. Oftast ger dessa direktverkande blixtar ett förfärligt resultat. Men lär man sig att ställa in styrkan på dem i förhållande till avståndet till motivet kan resultatet bli gott. I denna bild tror jag ingen ser att blixten har hjälpt till. På fotospråk kallas en sån blixt ”upplättningsblixt”.

Medljus. Men även skapat motljus genom reflexskärmen bakom blommorna + blixt. Blixten och solen skapar alltså både med- och motljus. Metoden är minst sagt slumpartad. Men ligger man i och tar några tiotal skott brukar åtminstone ett bli perfekt. I denna ljussättning framträder blommornas ”bladkraft” – om jag får säga så. Och det får jag, ty det är min blogg. 😉

Motljusmotiv gör sig ofta bra mot en mörk bakgrund. En svag direktblixt ger bra teckning i blommorna men bibehåller den mörka bakgrunden. En starkare blixt hade förstört bakgrundens svärta.

Här får enbart ett starkt motljus skapa den ”mobileffekt” som jag ser i de stora gröna ljusa och skuggade stockrosbladen till vänster. De påminner mig om en mobil skulptur av Alexander Calder, ”De fyra elementen”, som står utanför Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm.

Regler har alltid undantag. Minns den skräckinjagande tyskan! Jag försöker alltid att undvika att lägga något dominerande i mitten av bildytan. Men ibland är det befogat – som här. Stolpen i mitten delar bilden effektfullt i en ljus och en mörkare del. Och det svåra men spännande motljuset bara väller in!

Höstflox i motljus. Utan tillägg av annat ljus skulle dessa vackra blommor bli mörka och trista. Vad göra? Man tager vad man haver, en reflexskärm eller en blixt. Här blev det blixten, inställd på svagaste ljus. Bilden blev som jag ville; blomman i förgrunden ska naturligtvis vara ljusare, briljantare och tydligare än bakgrunden. Men det krävdes flera försök på olika avstånd, olika brännvidd och med olika blixtstyrka. En dålig fotograf är ofta lat. 😉

syna dina foton

Att fotografera går ut på att se. Och sen måla det man ser med ljuset. Många av de skickligaste fotograferna ser det andra inte ser. Men man kan faktiskt missa mycket som man redan har fotograferat! Låter det kryptiskt?

För några veckor sen tog jag en serie bilder av Kiteanders övningar i vattnet utanför Södra bruket. Men som ofta hade jag för bråttom i bildurvalet. Jag missade den bästa bilden. Denna, med den skräckslagna rovfågeln i uppspärrad försvarsställning mot den anfallande enorma flerfärgade tygörnen.

Slutsats: Det lönar sig ofta att bläddra igenom sina gamla skott.

att välja sin första kamera

TV-motionären Susan Lanefelt myntade en gång det geniala uttrycket: ”Den bästa träningen är den som blir av”. Jag gör en parafras och konstaterar: ”Dom bästa bilderna tas när man har kameran med sig”. Så enkelt är det. En stor systemkamera blir ofta liggande hemma. En för stor fickkamera likaså. Det är när kameran inte är med som den prickiga elefanten som rymt från cirkus dyker upp på Ölandsbron iklädd ballerinakjol och basker i sällskap med en berusad Donald Trump och en sjungande Hillary Clinton.

Vill du ta bättre bilder än med din nalle föreslår jag – som första kamera – en liten modell för mellan 1 000 och 2 000 kronor. Det absolut viktigaste kravet är att den går ned i fickan. Med denna första kamera lär du dig grunderna. Köper du en dyr modell blir du sannolikt besviken, eftersom den inte ger bättre foton i relation till priset. Den gör bara fotograferingen svårare. Tror du mig inte kan du kolla in ett test jag gjorde med kameror i priser från några hundralappar till långt över 20 000 kronor. Många tyckte att den billigaste smällan tog de bästa bilderna. Klicka här.

Slå på högtalarna och klicka igång videon nedtill!

 

den underbara sommaren fortsätter…

För att ta denna typ av bilder krävs hårt motljus och lagom mycket upplättningsblixt. Har du som jag en liten kompaktkamera kan du troligen ställa in styrkan på blixten och/eller prova dig fram på olika avstånd från motivet. Tänk på att direktblixt kräver att alla motivdelar är ungefär lika långt från kameran. Om inte blir de närmare kameran ”snögubbar” och de längre bort blir ”sotare”. Ljusstyrkan avtar mycket snabbt med ökat avstånd till motivet. Det kan vara stor skillnad mellan exempelvis 2 och 2,5 meters avstånd.

förgrund och bakgrund – båda lika viktiga – ibland

Djupet i en bild skapar ofta dynamiken i den. Ibland vill man därför maxa djupet. Ett bra sätt som ofta glöms bort är att även ha något närmare kameran än själva motivet. De två bilderna från Albrunna rastplats är bra exempel.

De nedhängande grenarna upptill i bilden ger ett större djup i fotot. I detta fall tar de även bort stora delar av en helt intetsägande jämngrå himmel.

Samma rastplats men åt andra hållet, åt söder. Även här skapar de mörka grenarna upptill ett större djup. Personligen tycker jag också att de ökar ”dramatiken” i bilden.

Dörby gravfält – glest men stort

Det ser lite glest och annorlunda ut, gravfältet i Dörby mellan Gårdby och Bröttorp. Men det är hela 400 meter långt och sträcker sig utmed landsvägen genom Dörby. Fältet är från järnåldern. Bilderna nedan är från januari i år.

I slutet av 1800-talet undersöktes delar av fältet i Dörby. I ett röse i norra delen av fältet hittades skeletten efter tre krigare, begravda med sköldar, spjut, knivar och keramikkärl. Man daterade då graven till 200-400 år efter Kristi födelse.

Sju andra gravar undersöktes också under samma tid. En var från vikingatiden och innehöll ett bryne av sandsten, en bronspincett och ett 20-tal järnnitar. På fältet har begravts människor under hela järnålder, alltså 500 år före Kristi födelse till 1050 efter Kr f. Redan i inventeringar under 1600-talet berättade åldermän i Norra Möckleby om en tingsplats i Dörby. De påstod att man sommartid höll tingsstuga i Dörby bland 26 stora stenar.

Ett fototips i sammanhanget är att välja rätt årstid för olika slags fotograferingar. Många motiv gör sig bäst under vissa säsonger. ”Grön vinter” i detta motiv framhåller de låga stenarna. Betraktaren förförs inte av annan ögonfröjd som högt gräs, färgsprakande blommor och böljande lövträd. Samma gäller naturligtvis även andra typer av motiv. Att exempelvis sälja en charmig Ölandskåk med höstgrå foton är en garanterad prissänkare! Vill du ha bra foton av din villa, gård, bil, båt eller käresta kan du vända dig till mig. Jag plåtar allt – från marknivå eller från luften. Klicka här.

mot solen!

Slagregnet attackerade skoningslöst. Bara en minut. Blommor på lång stjälk vek sig som såpade dominobrickor. Men lika plötsligt kom solen tillbaka, som en flammande fackla på Ölandsblå himmel. De blommor som orkade reste sig, tänjde på sig, slog upp sina kronblad och lapade i sig av det nästan smärtsamt skarpa ljuset. Det plötsliga värmepåslaget fick luften att ånga. Hur skildrar jag det? Kanske så här: Underifrånperspektiv, radikal överexponering där jag – för en gångs skull – låter de ljusa bildpartierna helt bränna ut. Fototekniskt är bilden en katastrof. Men innehållsmässigt lever den. De dansanta vita punkterna och strecken har etsat bilden likt toner på ett notblad. Bilden tål att visas. Den fotografiska katastrofen blev förbanne mig en riktigt bra bild!

skärpa, rörelseoskärpa, bakgrundsoskärpa

Den som alltid använder sin kamera i automatläget lär sig inte fotografins grunder. Ett exempel: Många kameror väljer korta exponeringstider för att garantera skärpa i bilden, eller mer exakt: undvika rörelseoskärpa. Men ibland vill jag inte ha skärpa på allt. Jag kanske vill ha oskärpa på något som rör sig, så kallad rörelseoskärpa. Den kan vara näst intill omöjlig att få till i automatläge. För att få till en rörelseoskärpa krävs ofta relativt långa exponeringstider. Jag använder alltså läge S (bländarautomatik) för att själv bestämma exponeringstid medan kameran väljer lämplig bländare. Naturligtvis kan jag också använda läge M och bestämma både slutartid och bländare själv, men S är lämpligt för ”normalfotografen”.

Det finns främst två sätt att använda sig av röresleoskärpa. Ett är att följa det motiv som rör sig. Jag får då ett skarpt motiv mot en oskarp bakgrund. Det andra sättet är att hålla still kameran och låta det som rör sig bli oskarpt. Jag får då en skarp bakgrund och de föremål som rör sig blir mer eller mindre oskarpa beroende dels på hur snabbt de rör sig, dels på exponeringstiden. Det låter svårt men är mycket enkelt.

Ungefärliga exponeringstider vid metod ett, att följa motivet för att få något så när skarpt motiv mot oskarp bakgrund:

• gående person, hund på några meters avstånd 1/15 till 1/60 sekund.
• cyklist på samma avstånd 1/30 till 1/125 sekund.
• bil/motorcykel 1/100 till 1/250 sekund, beroende på hastighet och avstånd till motiven.

Exponeringstiderna vid metod två, att hålla still kameran för skarp bakgrund och oskarpa rörliga motiv, blir ungefär desamma som i metod ett. Kanske måste du använda ännu kortare exponeringstider för snabba fordon. Här gäller det att prova sig fram. För riktigt långsamma rörliga motiv gäller naturligtvis längre exponeringstider, kanske så långa att kameran måste ställas på stativ. Ska du få rörelseoskärpa på en sköldpadda kan kanske två eller tio sekunders exponeringstid bli lagom. För en vinthund eller hare 1/500 sekund.

För att fånga den härliga mixen av hungriga fåglar som utfodras mitt emot slottet i Kalmar har jag hållit kameran stilla och använt 1/200 sekunds exponeringstid i sekvenstagningar om flera hundra bilder. Denna exponeringstid skildrar långsamma fåglar (änder och gäss) skarpa, medan lite mer snabbflaxande fåglar (tärnor och måsar) får viss rörelseskärpa i vingklippen.

Njut av alla roliga detaljer, uttryck, rörelser i raddan av ”flaxbilder” nedan!

om skärpedjup

Man kan kanske definiera ett fotoproffs som ”en som nästan alltid får de bilder hen vill ha”. Till det krävs baskunskaper, eftersom kameran är en exakt apparat och läran om ljuset är komplex. Och att fotografera är att måla med ljuset. I dag vill få lära sig grunderna. Man knäpper bilder och så är det bra med det. Och en och annan gång blir bilden riktigt bra.

Det är inget fel med det, men ”knäpparnas” bilder når aldrig sitt maximum, vilket är synd. Därför har jag för länge sen avslutat jobbet på en fotobok för nybörjare. De som i dag vill lära sig grunderna är helt enkelt för få, och ”alla har för bråttom”.

En av de viktigaste grunderna i fotografering är begreppet skärpedjup. Det betyder som det låter, det vill säga avstånd från kameran som blir skarpa vid vissa exponeringsvärden, exempelvis blir skärpan godkänd mellan 3 och 7 meter från kameran. Nästan ingen ”knäppare” inser betydelsen av att behärska skärpedjupet, ännu färre vet vilka faktorer som styr det.

Enkla regler är att skärpedjupet minskar ju närmare motivet du kommer. Skärpedjupet blir mindre, ju större sensorn är. Skärpedjupet minskar ju längre brännvidd du använder. Och slutligen, skärpedjupet minskar ju större bländare du väljer.

I motivet nedan stördes jag av en massa plotter i bakgrunden. Jag ville alltså skapa ett litet skärpedjup. Det fick jag genom att gå nära och använda relativt stor bländare. Eftersom kameran har ett fast objektiv fanns inte möjligheten att välja en längre brännvidd. Men att gå nära och att använda bländare 5.0 räckte bra. Endast blommorna närmast kameran blev skarpa, övriga ”framträder i ett behagligt dis av oskärpa”.

Det lilla skärpedjupet är dessutom förstärkt genom att bara skärpa några detaljer i motivet. Till det krävs naturligtvis ett bildbehandlingsprogram. I det lägger jag extra skärpa endast på ”redan skarpa blommor”. De ska i nio fall av tio finnas närmast kameran, om inte har jag misslyckats med skärpeinställningen. Genom att bara skärpa de skarpa blommorna läser hjärnan in bilden ”som om skärpedjupet är kortare än det i verkligheten är”.

Små tips för mindre skärpedjup

• gå närmare motivet
• använd större bländare
• använd längre brännvidd
• lägg bara skärpa på redan skarpa detaljer – i bildbehandlingsprogram

Slutsats: Att fotografera är att ljuga.

De här blommorna sitter på ett träd som är fyra meter högt. Jag har sett exemplar som är 8-10 meter höga. Dessvärre vet jag inte vad trädet heter. Någon?

använd det ljus du oftast undviker

Klara sommardagar slåss fotografen mest mot hårda kontraster. Värst av alla slags fotograferingar – mig veterligen – är bröllopsfoton med bruden i kritvit klänning och brudgummen i sotsvart kostym. Ingen kamera klarar sådana kontraster, då får man hjälpa den på traven med diverse knep och finter.

Men det hårda och kontrastrika ljuset kan också användas för att skapa spänning i ett annars ganska alldagligt motiv. Jag valde några tulpaner för att visa vad jag menar. Blommorna står i skuggan men solens strålar slår här och var hål på de skuggande trädens skydd. I hålen vräker solen ned sitt ljus på några av blommorna. Exponeringsmässigt är bilden nästan dömd att misslyckas. Var mäter jag ljuset? Hur kompenserar jag för att inte få helt utfrätta partier – och eller helt svarta?

Det rätta svaret finns inte. Däremot finns det på många kameror i dag en exponeringskompensationsmöjlighet (oj, vilket ord, 34 bokstäver!), antingen som exponeringskompensationsvred eller som inställning i menyerna. Möjligheten är till för att användas. Tulpanerna här är tagna med 1/3 och 2/3 bländarstegs kompensation – åt minushållet. Jag mätte ljuset på de vita, belysta blommorna och vred sedan ned exponeringen i olika omgångar. Så här efteråt kan sägas att jag skulle ha minskat ett helt bländarsteg, men det är lätt att vara efterklok.

Testa själv. Mät i ljusa motivpartiet och kompensera med ratten, åt både plus och minus. Det ska genast sägas att man sällan kan lyckas med denna typ av bilder direkt i kameran. Bilden måste behandlas i datorprogram.

Exponeringen här tillhör de mest subtila. Ingen blomma blir helt korrekt exponerad – vilket är vitsen med bilden: att ta vara på de stora kontrasterna, de som man i vanliga fall krigar mot.

Bakgrunden är lika med ”sot”. Men den är avsiktlig; den ska inte synas. Vitsen med bilden är att njuta av de klärobskyra blommorna.

gå nära!

Det gäller inte bara vid makrofotografering, utan nästan alltid: Gå nära! Vare sig det gäller porträtt eller blommor blir bilderna intressantare ju närmare du går. Den här lilla violen överlever i den nästan obefintliga jordmassan mellan två stenplattor på vår altan. Den är runt en centimeter stor. Naturligt ljus som jag avsiktligt skärmar av från blommans vänstra del för att skapa mer dramatik. Kamera: Fujifilm X30. Fotograferingsavstånd: två centimeter.

En döende tulpan, den sista med kronbladen kvar i vår lilla rabatt. Dagens kompaktkameror blir allt bättre på att ta makrobilder. Jag får snart en sprillans ny kamera, en Olympus Tough TG-5. I den finns till och med ett mikroskopläge. Den lilla världen blir allt intressantare. Jag återkommer med en kamerarecension småningom. Kamera: Fujifilm X30.

Samma tulpan någon dag senare. Livet är kort – även i blommornas värld.