Varför blir snön blå på foton?

Öland har blivit kritvitt; risken för underexponering och blåstick ökar när du plåtar. Att fotografera snö kräver en del kunskap. Under blå himmel blir den vita snön ofta blå på foton. Våra ögon ser så oerhört mycket bättre än våra kameror. Vi ser att snön är vit medan kameran ofta gör den både blå och nyansfattig. Grunden för korrekta färger heter rätt exponering. Ju mer underexponerad bilden är, desto blåare blir den.

För att få välexponerade bilder bör du inte mäta ljuset på snön. Allt i bilden som är mörkare än snön blir då underexponerat. Därför bör du mäta ljuset på något som är ”ordentligt grått”, eller mer exakt med ett så kallat gråkort. Som ”nödgråkort” kan du använda en handflata, din eller nån annans, eller förslagsvis en grå lovikavante. Vill du göra det enklare för dig kan du ställa in kameran på att överexponera ett steg. Det är en ungefärlig inställning som blir bra när stora delar av motivet är snö.

Ett rätt exponerat foto är en bra början. Men som sagt, kameran är nästan blind för snö i jämförelse med våra fantastiska ögon. Nedan ser du ett foto i formatet .RAW De flesta lite bättre kameror kan fotografera i det formatet. Finessen är att det helt naket visar vad kameran ser. Bilden är alltså inte alls bearbetad och förbättrad av kamerans ”dator”. På nästan alla kameror kan man välja mellan många olika manuella inställningar för vitbalans, men jag går inte in på dem här. Alla bilder nedan är tagna med kamerans vitbalans inställd på Auto.

Motivet i RAW-format. På min kamera tas då alltid bilden i det maximala bildformatet vilket jag än har ställt in. De flesta kameror kan ta både .RAW- och .JPG-bilder samtidigt. Det gör att du enkelt kan se hur mycket din kamera försöker förbättra bilden åt dig. Bilden ovan visar hur kameran ser motivet, bilden nedan är den bild kameran vill ge dig som slutresultat.

Här ser du JPG-versionen som din kamera serverar dig som ”färdig”. Bättre kan jag inte! Vi ser att fotot är bättre än .RAW-versionen men att det fortfarande har brister. Snön saknar nästan alla nyanser, särskilt i solbelysta partier.

Med kommandot Skuggor/högdagrar i PhotoShop kan vi nu plocka fram skuggor och detaljer i snön. Snön börjar se ut ungefär som våra ögon ser den, men den är alldeles för blå.

Slutresultatet där jag har lagt till en tesked gult. Snön är svagt blå i skuggorna, vilket är korrekt, och vit där solen kommer åt. Vi ser dessutom mängder av nyanser i den, särskilt i de solbelysta partierna. Skärpa är pålagd. Minns att alla .RAW-bilder ska skärpas. I .JPG skärper kameran dina bilder. Vill man minska färgintensiteten är det enkelt att göra i kommandot Saturation.

Dessa foton visar att det inte finns något sant foto. Man kan aldrig påstå att kameran inte ljuger – för då ljuger man.

Lyckligtvis är dagens kameror ganska bra på att fixa till bilden i .JPG-format. Men perfekt blir den aldrig. Ska du ha en fulländad bild måste du själv hjälpa din stackars halvblinda kamera på traven.

Var lägger jag skärpan?

Om man kan fotografins grunder blir denna hobby roligare och intressantare. I dag tar de flesta fram sin telefon och knäpper ett par bilder och de får bli som de blir, tyvärr. Nedanstående bild ställde mig inför ett problem.

Jag hade bara ett teleobjektiv, 150 millimeter. Ljuset var dåligt och jag ville inte pressa mer än till 800 ISO. Kameran var dessutom av fullformatstyp, alltså med stor sensor som ger kortare skärpedjup än smällor med liten sensor. Eftersom det också blåste hårt och det inte fanns möjlighet till stöd ville jag inte använda längre slutartid än 1/160 sekund. Var skulle jag lägga skärpan när jag ville ha så god skärpa som möjligt på så många av bodarna som möjligt utmed kajen i Gräsgårds hamn?

I ”normala” fall lägger jag alltid skärpan på objektet närmast kameran. Med liten bländare får jag då stort skärpedjup, men stor blir det kort. Men här, då…? Hade jag lagt skärpan på närmsta bod, eventuellt på närmaste däck på kajen hade skärpan naturligtvis blivit bra just där – men mycket snabbt blivit sämre bakåt i motivet. Mina fotoelever minns än i dag att ju närmare man befinner sig motivet, desto kortare blir skärpedjupet.

Lösningen blev denna, inte optimal, men i mina ögon den bästa: Jag la helt enkelt skärpan på den andra boden. Den första blir då en aning oskarp men tredje till sista får godkänd skärpa.

Det är såna här privata resonemang som gör fotograferandet intressant – åtminstone för mig.

Tag kopia före bildbehandling av jpg

Du som bildbehandlar dina jpg-foton kan ha nytta av detta råd: Tag kopia på bilden innan du går på den och sparar den på nytt. JPG-formatet är nämligen av modell ”förstörande”. För varje gång du spar en sån bild blir den tekniskt sämre. Mer och mer info i fotot tas bort.

Därför ska du inte heller spara om ett jpg-foto.

Jobbar du med kopior finns originalen alltid kvar.

Skapa djup i bilden

En vacker vy blir inte alltid en vacker bild. En havshorisont från rastplatsen i Albrunna riskerar att bli lika tråkig som miljarder andra bilder med liknande motiv. Att utsikten är vacker, att vädret är skönt och att solen skiner spelar ingen roll. När verkligheten transformeras till en bild av ett sånt motiv blir den trist. Punkt.

En trist bild. Trots att vi ser flera mil saknar den djup. Och horisonten ligger på sämsta stället, mitt i bilden.

Här ligger horisonten lika trist, men bilden har ett djup tack vare trädet och buskarna i förgrunden. I den övre bilden finns också buskar i förgrunden, men de är för otydliga och ligger för långt in i bilden för att skapa djup.

”Lösningen” är att lägga stora tydliga föremål i förgrunden. Och skärpan lägger du på den närmaste busken/människan/trädet. Det är nästan omöjligt att ta en intressant bild av en horisont utan föremål eller människor i förgrunden. Solnedgångsbilder är ofta värst av alla.

Och hur är det nu alla ni som gick min fotokurs för många år sedan… Hur är förhållandet mellan bländarens storlek och skärpedjupet? Och betyder stor eller liten sensor nåt för detsamma? Svaret på de frågorna och många andra hittar du här.

Om detta med beskärning

Beskärning är troligen den bildförbättringsteknik som används minst. Det är synd, eftersom i stort sett alla bilder vinner på att beskäras. Det enda som krävs för att bli en bra beskärare är mod.

Man kan förstärka en rörelse genom att beskära rätt. Här ser vi en horisontell rörelse, som blir tydligare eftersom även formatet är ”horisontellt”. En raketuppskjutning gör sig bättre i ett vertikalt format. Oftast, ity alla regler är till för att brytas – nån gång.

Jaga vilt med fickkamera?

När du ska fotografera fågel och vilt bör du ha ett teleobjektiv, ju längre desto bättre. Så brukar det heta. Men en enmetersglugg kan kosta sina modiga 100 000 Gurra och är ett fullständigt helvete att konka omkring med. Jag använder i dag nästan uteslutande små fickkameror, både då jag filmar och fotograferar. Och ju mindre smällorna är, desto oftare kommer de till användning.

Med vilt är det som med människor. En fågel eller en älg eller ett rådjur kan uppträda på många olika sätt. Ibland flyr ett rådjur när jag är 300 meter från det. Andra gånger kan jag stå och prata med det på 6 meters avstånd. Likaså med gässen. Ofta sker uppflogen på 100 meters avstånd, men ibland kan jag komma så nära som 20-30 meter. Och då går det att få till en ”hyfsad fotografisk närkontakt”. Bilderna nedan är tagna med min lilla Fuji X30.

Bäst är att närma sig målet i små etapper. Vinden bör vara från djuret mot dig. Gå så stilla du kan, rör bara fötterna. Stanna. Vänta. Gå en bit igen. Vänta. Gå igen. Så kan man hålla på tills man kommer till smärtgränsen…

Slutsats: Det går att plåta vilt med vilken liten kamera som helst. Det gäller bara att veta hur man uppför sig – och har oceaner av tålamod.

De rädda har redan lyft, men vissa är modigare och väntar kvar på backen…

Ett ”självmordsskott” rakt in i solen. Trots det har bilden vissa kvaliteter.

Dagens Ölandsbild

Segelbåtar i Grönhögens hamn. Ett kort teleobjektiv ”trycker ihop” bilden en aning. Ju längre tele desto mera. Detta knep kan användas med objekt som ligger bakom varandra. Tänk på att ju längre objektiv du använder, desto mindre bländare måste du använda för att få skärpedjup. Hur långt skärpedjupet blir vid olika bländare är bäst att testa sig fram till. Ytterligare en detalj att tänka på är att ju närmare dig själv du lägger skärpan, desto mindre blir skärpedjupet. Att ”trycka ihop” motivet med ett tele fungerar bara då objekten ligger bakom varandra, det funkar naturligtvis inte med objekt bredvid varandra, alltså på samma avstånd från kameran.

---

det bästa fototipset av alla

Denna sommars viktigaste fototips är detsamma som förra sommarens. Följer du det blir dina bilder enormt mycket bättre – rent tekniskt.

---

 

svartvita råd för att inte bli tokig

Inom kort lägger jag ut svartvita bilder från Stensjö by på bloggen. Alla är gjorda i Bridge och PhotoShop. Det finns många metoder att göra svartvita bilder av färgbilder. För Stensjö bybilderna valde jag PhotoShops ”blanda kanaler”. Arbetsgången: Korrigering av exponering, kontrast och färg i programmet Bridge. I PhotoShop väljer jag Bild\justeringar\blanda kanaler. Längst ned till vänster bockar jag i rutan Monokrom (vid röd pil). Jag jobbar sedan med att skjuta reglagen för röd, grön och blå kanal hit och dit tills jag blir nöjd. Men – man kan bli sinnessjuk på dessa tre spakar. Man kan bli sittande en hel natt innan man hittar det optimala läget. Därför gör jag processen ganska kort och nöjer mig med att hitta ett ”godkänt läge” där summan av de tre kanalerna blir ungefär 100 procent (se det röda vågräta strecket). Detta läge använder jag sen till alla bilder i aktuell serie. Det brukar gå bra. Därpå gör jag en slutjustering i ”Kurvor” och lägger på eventuell skärpa, eftersom dessa bilder togs i rawformat.

---

återförenade

Gamla kompisar är inte att förakta. Jag har dammat av min tolv år gamla Canon EOS 50D. Den har säkert gett mig 100 000 exponeringar och går fortfarande som ett schweizerur. Kameran för mig bakåt i tiden – och framåt. Jag fotar nämligen i RAW med den och måste ”göra” bilderna själv. Fotar du i .JPG fixar kameran bilderna åt dig.

RAW för ned mig på nybörjarstadiet igen. Jag måste på nytt sätta mig in i begrepp som färgtemperaturer, exponering, fyllnadsljus, högdagrar, ljus i mörker skuggor och högdagrar, liksom brusreducering. Svårare är att komma till rätta med kromatisk avvikelse genom korrigeringar av röd/cyankant och blå/gul kant. Men efter en timmes jobb är jag tillbaka där jag började för tolv år sen. Nu gör jag en RAW-bild på två minuter, den som kamerans processor gör på en tiondels sekund åt dig när du plåtar i .JPG

Det ”nya” hantverket inspirerar. Det har med ens blivit ännu intressantare att fotografera. Vill du lära mer om fotografiets grundelement är RAW-formatet en bra skola. Det ger dessutom en större möjlighet att rädda felexponerade bilder. Upp till tre stegs felexponering brukar gå att fixa. De flesta kameror kan samtidigt ta både .JPG och .RAW De senare kan då användas som ”räddningsplankor” om .JPG-versionerna av någon anledning blivit felexponerade.

Bilden nedan är en av de RAW-bilder jag tog vid Karl X Gustavs mur i går där vinden bankade på i 21 meter per sekund. Det var svårt att hålla kameran stilla. Jag valde denna bild som exempel, eftersom ”skelettvitt” är en mycket speciell variant av vitt. Efter en hel del spakdragande och reglageskjutande tror jag skallens vithet i den färdiga bilden stämmer rätt väl med verkligheten.

Vad nu ”verkligheten” är för nåt!

Bilden direkt ur kameran. Jag gör här jobbet i Bridge och PhotoShop.

Färdig bild.

---

nyckelfärdig ställplats

När man ser folk fotografera med sina mobiler förstår man att så få bilder blir riktigt bra. Få tänker först och fotar sen; man sliter bara upp telefonen och klickar. Om man lär sig fotograferingens grunder blir bilderna så mycket bättre.

En proffsfotograf frågar sig:

• hur är ljuset? Varifrån faller det? Hur ska jag utnyttja det?
• hur är kontrasterna? Måste jag använda upplättningsljus (blixt eller reflexskärm)?
• räcker ljuset för de kamerainställningar jag vill använda? Och vilka är de? (ISO-värde?),(slutartid – vill jag ha skärpa eller rörelseoskärpa?), bländare – vill jag ha kort eller långt skärpedjup?)
• hur fyller jag bilden med ljus, vilken blir bästa bildvinkeln?

I den mycket enkla bilden nedan kan du se hur jag har tänkt före skottet.

• bilden domineras av tre linjer: stenraden, horisonten, elstolpen. Ingen av dessa linjer får ligga mitt i bilden, utan helst nära gyllene snittet, vilket de gör.
• vad kan jag utnyttja för att få djup i bilden? Raden av stenar, förstås!
• jag vill ha skärpa på huvudobjektet (elskåpets nycklar) men också på hela stenraden. Eftersom jag står nära elskåpet krävs minsta möjliga bländare för att få maximalt skärpedjup (ju närmare motivets huvudobjekt du står, desto mindre blir skärpedjupet, vilket det också blir ju större sensor din kamera har).
• ISO-värde? Det är soligt så 100 ISO räcker för den lilla bländare jag valt.
• nycklarna i vänstra skåpet hänger i djup skugga? De i högra glimmar i solen. Jag vill att även de vänstra ska glittra. Hur löser jag det? Med blixt, förstås. Nån reflexskärm har jag inte med mig. Utan blixt hade de vänstra nycklarna blivit svarta på fotot.

En enkel men noga genomtänkt bild från nya ställplatsen i Grönhögen. Den är inte på något sätt ”fantastisk” men så bra som möjligt rent kompositionsmässigt – tycker jag. Andra kan naturligtvis tycka helt annorlunda. Men så är det ju alltid i alla sammanhang. Dock vågar jag påstå: Fotografins grunden kommer ingen ifrån om resultatet ska bli bra.

---

 

motiv för blixt

Alla bilderna nedan är tagna med min lilla Fuji X30. Motljus råder i de tre undre. För att inte trädstammarna ska bli alldeles svarta använder jag blixten – uppskruvad till två gånger normalläget.

Tips: Använd blixt när du vill lätta upp skuggor. Använd blixt när du vill jämna ut hårda kontraster i solskensmotiv. Använd blixt då du vill använda mindre bländare och/eller kortare exponeringstid (men observera att kamera med ridåslutare ofta har lång kortaste exponeringstid med blixt, ofta 1/125 sekund).

De inbyggda blixtarna i fickkameror är svaga. Jag brukar säga att effekten är nästan noll på avstånd över tre fyra meter – ljusreflekterande motiv undantagna, som i översta bilden av båten. Utan blixtens hjälp hade P-skylten blivit i stort sett svart. Här fick jag sprutt i den med blixtens hjälp trots att avståndet var sex sju meter.

Slutsats: Blixtra mera – även under ljusa årstider!

---

 

ytligt om djup

Bildens svaghet är att den är platt. Den saknar djup, har bara två dimensioner. Detta har alltid fascinerat och utmanat målare. Bland de första i modern tid att att försöka ”spränga ytan” var exempelvis Paul Cézanne och Georges Braque.

Detta tvådimensionella problem gäller naturligtvis även fotokonsten. Därför kan det vara bra att ha det i tankarna även i banal vardagsfotografering. ”Djup kan ge djup”, om du ursäktar en pretentiös devis.

Nedan några foton från hamnen i Gårdby häromdagen.

Det finns knappast något tråkigare motiv än ett vidvinkelskott ut mot en fjärran horisont, vare sig den ligger på land eller i havet. Här har jag låtit en bryggas jättelika stag ”vräka sig in i bilden”. Dess ”träff” i bryggan ligger dessutom nära gyllene snittet, vilket ytterligare ökar effekten. Ett visst djup är uppnått. 

Utan bryggan till vänster hade bilden blivit platt. Men genom den gulmålade konstruktionen leds ögat inåt i bilden – vare sig man vill det eller inte.

Ett Y ut mot horisonten ökar också känslan av djup.

Diagonalen – alla målares och fotografers bästa vän. Om man bara är medveten och uppmärksam kan den/de hittas i nästan alla motiv.

---

Ett foto som inte går att ta… Eller?

Att ta en viss typ av foto kan vara extremt svårt under givna förutsättningar, med given utrustning. Bilden ovan tog jag häromdagen med min enkla fickkamera i skymningsljus, en gråtrist dag. Inte ens med 800 ISO på 1/20 sekund ville min smälla ge mindre bländare än 2,8. Längre exponeringstid än så ger sällan skarp bild. Och jag ville ha minst bländare 6,4. Minst.

Nu, alla ni som gick min fotokurs för några år sen… Minns ni bländarskalan? Minns ni att stor bländare ger kort skärpedjup. att liten ger längre? Hur löser vi nu gåtan?

Det jag vill få fram är en skarp, brusfri bild minst 30 centimeter bred som blir perfekt i tryck i 300 dpi, med skärpa från närmaste till mest avlägsna morot? Du håller bara en simpel fickkamera i händerna och vädret är som det är. Om fem minuter är det för mörkt… Hur gör du?

Nu fick du sannolikt nåt att bita i. Den pålästa fotografen förstår snart att uppgiften är hopplös. Den går inte att lösa. Allt för många odds är emot oss.

Men kanske ändå… Det beror på vad vi har hemma i datorn. Har vi ett bildbehandlingsprogram som exempelvis Bridge med kommandot graderat filter kan vi lösa uppgiften.

Så här gör vi. Har du tips om annan lösning är jag mycket intresserad av att få veta.

• enda möjligheten att få stort skärpedjup är liten bländare. Men hur få liten bländare då det snart är mörkt?
• enda chansen är förstås blixten. Men här ute på fältet finns inget tak att slå en indirekt blixt i. Och slår jag en direkt blixt (rakt på) blir de närmaste morötterna korrekt exponerade men de längst bort blir mörka, sannolikt kolsvarta.
• för att få bästa bildkvalitet, den ska ju tryckas i 300 dpi, använder vi 100 ISO, alltså minsta möjliga ljuskänslighet. Men… Hur går det ihop med allt annat som är emot oss?
• jo, vi ställer in blixten på högsta ljusstyrka. Det brukar gå att göra även på enkla kameror. Min kameras högsta värde är + 2, alltså dubbelt så stark blixt som normalt.
• men… Jag slår ett provfoto och ser att detta inte räcker. Bilden blir alldeles för mörk och morötterna längst bort syns inte alls…
• visst är det spännande? Har du förstått hur du fixar skivan?
• så här: Det är fortfarande en aning dagsljus kvar. Klockan är 14:30. Det lilla dagsljus som finns måste vi använda så gott det går – tillsammans med blixten. Alltså ställer vi exponeringen på 1/5 eller 1/2 sekund. Men det går väl inte!? säger du. Nyss kunde du bara ta skarpa bilder på högst 1/20 sekund!
• lugn i stormen. Om jag använder 1/5 sekund utan blixt blir bilden garanterat suddig. Men tillsammans med blixt blir motivet knivskarpt? Hur går det ihop? Jo, blixten brinner av på ungefär 1/1 000 sekund. Risken för rörelseoskärpa är alltså nästan noll. Den eventuella oskärpa som dagsljuset ger är i jämförelse med skärpan blixten ger försumbar. Den blir inte ens synlig.
• vi tar följaktligen bilden med starkast möjliga blixt. Ställer in kameran på M, manuellt läge, och väljer 1/5 sekunds exponeringstid och bländare 6,4 – eller ännu hellre 8. ISO ligger kvar på ynkliga 100 ISO, alltså en känslighet man brukar använda vid ”klart sommarväder”. Här står vi nu i snart nermörkt novemberljus och ser knappt motivet i sökaren. Hur fan ska detta gå? Jo då, det ska gå bra…
• vi tar bilden. Morötterna närmast kameran är exakt exponerade. Men de längre bort är nästan sotsvarta.
• nu går vi hem. Startar datorn, öppnar Bridge. De närmaste morötterna är korrekt exponerade på alla sätt. Men de bakre…? Nu tar vi till verktyget graderat filter. Vi ställer in det på + 1,0 eller 1,5 exponeringssteg och drar verktyget från övre högra hörnet ned mot det nedre vänstra. Det graderade filtret gör nu det underbara, det ljusar upp, men mest i början, svagare ju längre du drar det. Det ljusar alltså upp mer uppe i hörnet än mot mitten. Vi kan öka eller minska exponeringsvärdet, men så mycket mer än 1,5 steg blir sällan bra i jpg-bilder (.rawbilder tål mycket mer).
• vi avslutar med att mörka ned ovan och nedan morotslådorna med graderat filter. Vill minnas att jag använde – 0,5 exponeringssteg. Bilden blir i det närmaste perfekt, en jämnt upplyst diagonal rad lådor med läckra morötter lyser i den mörka novembereftermiddagen. Det fullstora fotot (inte det här på bloggen) kan nu tryckas 33 centimeter brett i 300 dpi. Det ser ut att vara taget med en proffsutrustning och blixtar för ”miljoner”. Vi är att gratulera!

Det är såna här svåra fotosituationer som bara den teoretiskt kunniga fotografen kan lösa. Tyvärr lär sig få teorin i dag när det bara är att ta fram telefonen och knäppa utan att tänka. Men resultatet blir som det blir; ingen generation före oss  har sett så många dåliga bilder som vi.

Lär dig därför grunderna om skärpedjup, bländarvärden, exponeringstidens betydelse, direkt och indirekt blixt och ISO:s påverkan. Då löser du alla problem. Nästan.

Till vänster: Bilden ur kameran. Till höger: Bilden efter jobb med graderat filter.

---

 

kameraåkningar

Att få till lugna kameraåkningar utan att bilden blir skakig kräver ofta avancerad utrustning, exempelvis en dolly, en vagn som man sätter videokameran på. Vagnen kan gå på räls eller rulla på mjuka gummihjul.

Man kan också använda en så kallad gimbal. Men båda tillbehören är klumpiga och dyra.

Betydligt enklare är att cykla. Med kameran på huvudet kan man dessutom styra motivsökningen i både horisontal- och vertikalplan.

Jag gjorde ett enkelt test i Gräsgårds hamn.

---

 

sommarens enda men viktigaste fototips

Ju starkare solen skiner, desto svårare blir det att fotografera. Kontrasterna, skillnaderna mellan ljus och mörker, är enorma när sommarsolen gassar. Ingen kamera i världen klarar av att återge allt i både bildens mörkaste och ljusaste delar. Du ser detta fenomen på exempelvis TV-sända fotbollsmatcher i solljus. Bara en del av planen blir korrekt exponerad, antingen den i sol eller den i skugga – aldrig båda samtidigt. Och detta trots att dessa kameror kostar ”förmögenheter”.

Utan bildbehandlingsprogram med lokala justeringsmöjligheter är det svårt att få till fulländade bilder av motiv i starkt solljus med djupa skuggor. Enda chansen att klara skivan blir att ta till sig mitt enda fotoråd:

Fotografera människor och föremål i skuggan. Då slipper du förvridna ansikten, kisande ögon, överexponerade ljusa kläder och hemska slagskuggor.

Även mycket enkla kameror klarar av att mäta ljuset i skugga. I starkt solljus blir det mycket svårare. Så länge du fotograferar i skuggan kan du sluta läsa här…

* * *

Men om du trots allt ska fotografera i starkt solljus får du räkna med trubbel. Tar du bilderna direkt ur kameran utan att bildbehandla dem blir bilderna som de blir. Ibland hyfsade, sällan bra och aldrig perfekta.

Behandlar du dina bilder i program utan lokala justeringsmöjligheter blir bilderna bättre än i fallet ovan, men sällan perfekta.

Enda möjligheten till perfekta bilder i starkt ljus med djupa skuggor är att använda ett bildbehandlingsprogram som tillåter lokala justeringar. Du mäter då ljuset i bildens ljusaste del. Du får då perfekt teckning i de ljusa partierna. De mörka blir dock underexponerade, men det är lättare att fixa till underexponeringar än överexponeringar. Grov överexponering går inte att rädda.

Se bilderna nedan från kyrkogården i Gräsgård. Att hitta nåt slags mellanting i ljusmätningen mellan ljusa och skuggiga bilddelar fungerar sällan bra. En utfrätt bilddel förblir utfrätt.

PhotoShop och Bridge har verktyg för lokala justeringar. Enklare program har inte den möjligheten. Gratis bildbehandlingsprogram hittar du här. Jag föreslår Gimp. Det är tyvärr svårt. Men det innehåller möjligheter till lokala justeringar för dig som vill utveckla din bildbehandlingskonst. Du hämtar det här.

* * *

Den nedan föreslagna metoden går bara att använda i bildbehandlingsprogram som har verktyg för lokala justeringar.

Här är ljuset mätt över hela bilden. Resultatet blir överexponerade, för ljusa, gravstenar i bildens mitt. Teckningen i stenarna är utfrätt. Det går inte att läsa texten på dem, eftersom ”det som inte finns, finns inte”.

Här är ljuset mätt i bildens ljusaste delar, alltså vid gravstenarna i bildens mitt. Gravstenarna är perfekt exponerade, medan resten av bilden blir alldeles för mörk, underexponerad. Med den här bilden som utgångspunkt har du alla chanser att få till en bra bild i Gimp, PhotoShop eller Bridge eller annat program med lokala justeringsmöjligheter…

Gravstenarna i bildens mitt var korrekt exponerade redan från början. Nu gäller det bara att ljusa upp övriga bilddelar, de som var underexponerade. När det är gjort är hela bilden rätt exponerad. Jobbet gick på femton sekunder i PhotoShop.

 

---

 

komprimera sommarbilden!

Vackra sommardagar kan man frestas att försöka få med så mycket som möjligt av ett inbjudande motiv. Risken är att man då får en bild ”utan mening och kraft”. Testa ibland motsatsen: att komprimera genom ett teleobjektiv. Bilden ovan kan nästan inte bli vardagligare: En båt på väg ut från Grönhögens hamn. Genom att använda telet på min lilla Fuji X30 har jag tryckt ihop perspektivet, vilket har skapat ”fokus” och till och med en gnutta ”dramatik”.

 

---

 

jaga kungsfågel med fickkamera

Som fickkameraentusiast måste jag erkänna att det är svårt att fotojaga kungsfågel. Men hur ofta gör man det?

I tallen vid bordet nere vid vattnet i Albrunna rör sig kungsfåglar från tidig vår till långt in på hösten. Men det krävs god syn och tålamod för att se dem. Den är Europas minsta fågel och smälter ofta helt in bland tallbarren. Enda goda chansen att fånga dem på bild är när de lyfter för en flygtur. Då går det undan och bäst är att ha kamerans motormatning på högsta speed.

Ser du kungsfågeln på bilden?

Senast jag satt där vid bordet och stirrade in bland tallbarren såg jag då och då en liten rackare, men hur mycket jag än öste på med bilder blev fångsten mager. Av hundra skott blev inte ett enda nåt att ha. Det enda jag fick var nackspärr.

Nästa dag försökte jag igen. Nu var kungsfåglarna två och jag koncentrerade mig på ett förutbestämt område i tallen. Jag höll kameran fixerad minut efter minut. Då kom nackspärren tillbaka. Jag blev tvungen att sänka kameran och ta paus. Då kom kungsfågeln – till just mitt förutbestämda område. Och så där höll det på några gånger. Men envis vinner och efter ytterligare nåt hundratal bilder fick jag den när den ser ut att hoppa ut jämfota från den utvalda grenen. Bilden är inte märkvärdig på något sätt, men den har charm. Den lilla kungsfågeln ser ut att ha skoj. Den kanske till och med driver med mig?

Nu hoppar jag. Ta mej om du kan!

Ska du plåta kungsfåglar bör du ha annan utrustning än en fickkamera. En supersnabb systemsmälla med ett 200 millimeters tele kan nog vara lagom. Men man tager vad man haver och med tur och envishet kan man fånga både elefanter och kungsfåglar också med fickkamera.

Här är en annan kungsfågel på en delförstorad bild. Exponeringstiden är 1/400 sekund. Kanske borde den ha varit hälften så lång för att få lagom rörelseoskärpa i vingslagen.

Slutligen: Här sitter kungsfågeln i översta bilden – om du ännu inte har hittat den.

 

 

---

 

om muntlig ordergivning – och att skriva med munnen

Med viss svårighet går det att manuellt använda min lilla actionkamera Gopro Hero 6 black även som stillbildskamera. Men eftersom avtryckaren kräver enorm kraft är det bättre att använda röststyrning och säga ”Gopro, take a photo!” Då gör den det. Man kan också säga ”Gopro, start recording!” Då börjar den filma. Eller ”Gopro, stop reckording!” Då slutar den filma. Dock krävs ganska högt röstläge i en inte alltför störande ljudmiljö. Det är nog inte så märkligt att folk stirrar på mig där jag går eller cyklar med min kamera fastsatt högst uppe på hjälmen och skriker en massa högljudda, konstiga kommandon på engelska till någon osynlig medhjälpare.

Nedanstående foton tog jag dock manuellt. Havet brusade och vinden ven så högt att Gopro inte kunde uttyda mina order.

Om man inte håller extrema vidvinkelkameror – som Gopro – alldeles rakt mot motivet blir det mesta utåt bildkanterna böjt. Det kan man svära över – eller utnyttja för att ge bilden mer dynamik – som här vid stranden nedanför Södra bruket, Degerhamn. Bäst effekt får man om man går mycket nära det objekt som är närmast kameran. Här ser vi också att jorden onekligen är rund. 😉

Röststyrning av kameror och datorer kommer säkert mer och mer, liksom sajter och program som transformerar tal till text. Själv använder jag ibland Speechlogger för att snacka in snabba mejl eller riktigt långa texter. Funktionen är numera förvånansvärt säker. Bäst är att inte bocka i Auto-Punctuation, utan i stället hålla musen på punkt och ”punkta” manuellt.  Ska man sätta komma-, utrops- och frågetecken krävs musförflyttning. Läser du tydligt kan sajten skriva ut text i normal konversationshastighet. Det enda tillbehör du behöver är en mikrofon, och en dator förstås. Den intalade texten kan exporteras till exempelvis .txt-fil eller .doc-fil, mejl, diskar eller Google Drive.

 

 

---

 

vänd dig 180 grader!

Genom att ta en bild och sen vända sig om i 180 grader och ta ytterligare en bild kan man ibland få fram två olika världar. Metoden passar särskilt bra när ljuset är hårt och man får med- och motljus. Bilderna nedan är tagna i dag från samma ställe i mitten av allén mellan Albrunna och Södra Möckleby. Färger, toning, totalintryck är väsensskilda.

Allén i medljus vid lågt solstånd.

Samma trädparad – om än decimerad – i skarpt motljus.

 

 

---

 

du nya sköna år

Vid hårda kontraster kan du hjälpa din kamera genom att hålla dina solglasögon framför objektivet. Håll så nära som möjligt. Ju bättre solglasögon du har, desto bättre blir resultatet. Filmen nedan är ett test i Grönhögen. Motivet blir brunfärgat men nästan helt utan besvärliga reflexer.

Filmen är tagen med måttligt filmbegåvade Fuji X30, vars ljud är lika dåligt som de flesta jämförbara kamerors. Ska man videofilma i dag bör man lägga mesta krutet på extern ljudupptagning, eftersom ett dåligt ljud förstör den bästa film. Många av dagens billiga kameror tar bra videofilmer – men med bedrövligt och ofta helt oanvändbart ljud. Just i denna film kan ljudet dock försvaras. Det blåser 19 meter i sekunden i byarna.

 

 

---

 

svårt motiv

Detta är ett motiv som en nybörjare i foto garanterat stupar på. Varför? Jo, skillnaderna i ljusintensitet i de ljusa och mörka motivdelarna är enorma. Kontrasterna är alltså stora. Dessutom har nog nybörjaren exponeringsmätningen inställd på ett läge som inte passar just denna motivtyp, kyrkogården i Ås, Ottenby.

Men lösningen är enkel: Ställ in din kameras exponeringsmetod på spotmätning. Kameran mäter då ljuset i en liten del av motivet, du ser den i sökaren som en cirkel eller rektangel. Du mäter sen ljuset någonstans på den upplysta delen av muren. Varför då? Jo, muren ligger i solen och är ungefär ”18 procent svart” – alltså ”ljusgrå”. Man brukar använda detta värde, det anses som en bra kompromiss för de flesta motiv. När du exponerar efter murens ljusvärde blir alla ljusa delar i motivet helt perfekta, gräsmattan, träden, byggnaden, himlen – och muren, förstås!

Men de skuggiga partierna blir för mörka, eftersom de blir kraftigt underexponerade. Denna svaghet korrigerar du försiktigt i ditt bildbehandlingsprogram. Detta foto är i det närmaste perfekt exponerat. Vi ser alla detaljer i både de ljusaste och mörkaste bilddelarna, trots att fotot är taget med en enkel fickkamera.

Vad hade hänt om du i stället hade exponerat efter motivets mörkaste delar, exempelvis gräsmattans skugga? Jo, gräsmattans skugga och kyrkogaveln och trädet och den skuggiga delen av muren hade blivit perfekt exponerade. Men de ljusa delarna av motivet, den solbelysta gräsmattan, träden, himlen, byggnaderna hade blivit hopplöst överexponerade – för ljusa.

Men då är det väl bara att göra dessa överexponerade delar mörkare i mitt bildbehandlingsprogram? frågar du. Ja, till en del kan du göra det. Men nästan aldrig tillräckligt. En del av ett motiv som helt saknar teckning kan naturligtvis inte påverkas på något enda sätt. Noll är alltid noll, alltså ”ingenting”. Och att påverka ”ingenting” ligger ännu så länge utanför mänsklig makt.

Av detta lär vi att det i hårdkontrastbilder är bäst att mäta ljuset i motivets ljusaste del, gärna på något som är ungefär 18 procent svart, det vill säga ”ljusgrått”. De mörka motivdelarna kommer visserligen att bli för mörka, men det problemet går till en del att åtgärda i bildbehandlingsprogram.

Svårt motiv – enkel lösning!

 

 

 

---

 

ordning och reda

Rubriken låter som Stefan Löfvén. Han vill ha ”ordning och reda” i det mesta. Men det var inte det jag tänkte skriva om utan foton… Digitala foton. I foto- och datortidningar läser jag om hur slarvigt nutidsmänniskan ofta arkiverar sina bilder. Det har aldrig tagits så många bilder som i dag, och risken är att de aldrig kommer till nytta eller användning – på grund av dålig arkivering.

Begreppet ”dålig arkivering” kan likställas med att många bara pytsar in sina bilder i en mapp kallad Mina foton som sväller som en röksvamp om hösten och till sist blir omöjlig att hitta i.

Ännu värre blir det förstås om fotona får behålla sina kryptiska originalnamn, exempelvis _MG_7098.jpg Ingen sökmotor i världen förstår att den bilden föreställer moster Agda på besök i Värnamo. Bilden går alltså inte att hitta, vare sig i datorn eller på nåt ställe i molnet. Då bör man kanske tänka över varför man fotograferar.

Mitt tips är att omedelbart döpa om alla bilder med långa lättsökta namn. Bilden _MG_7098.jpg döps förslagsvis om till Moster Agda Värnamo 2018

När du söker bilder om 5 eller 49 år kanske du inte kommer ihåg vilken stad hon besökte. Du minns nog inte heller när hon var där. Men – förhoppningsvis – minns du att moster heter/hette Agda. Du kan då söka på moster Agda och får omedelbart upp bilderna på henne i Värnamo 2018.

Är du riktigt full i fan kan du batchdöpa (döpa om massor av foton med ett enda kommando) alla bilder i oerhört långa, beskrivande och faktaspsäckade namn. Det går att göra i dag. Du kan exempelvis skriva en kort novell om bilderna av moster Agda ätandes pizza på pizzeria Venus i Värnamo. Det enda du inte kan göra är att använda vissa specialtecken eller punkt. Den enda punkten ska stå mellan förnamnet och efternamnet – i detta fall .jpg

Nedan ett extremt förslag på berättande fotonamn – som blir lätthittat även om du har tusentals eller miljoner foton:

moster Agda äter pizza nummer 63 Amorosa på pizzeria Venus i Värnamo sällskap Lasse Svensson Ulrica Flemming Putte Labansson 5 juli klockan 14 år 2018 Foto och copyright Pelle Kråka Vi for sen till Borås Frufällan där Ulricas farbror Kalla Kula hade sommarhus.jpg

Ponera att du har 32 bilder av moster Agda på pizzerian. Då batchdöper du alla till ovanstående namn och lägger till ett löpnummer. Hundra eller tusen foton döps om på några sekunder. Alla filer heter då ovanstående med tillägget 1, 2, 3 och så vidare upp till 32.

Du får då träffar på rätt foto i din dators sökmotor vilket av ordet/orden i filnamnet du än söker på.

* * *

För att testa döper jag ett foto till det långa namnet ovan. Vid sökning i Win 10 hinner jag bara skriva in Fru (Frufällan) förrän Win hittar det foto jag söker bland mina 178 393 foton.

I Windows sökfunktion hann jag bara skriva in tre bokstäver förrän motorn hittade fotot av moster Agda – fotot ovan med det extremt långa filnamnet. 

 

 

---

 

fel tid för gatufotografering – men…

Kalmar känns tomt. Stan känns inte igen – om man jämför med sommarträngseln, sommarvimlet, sommarlivet, sommarlarmet i sommarljus i sommardofter. Men även detta kärvare och lugnare liv är värt att skildra med streetphotography, gatufotografi. Dock är ”risken” mycket större för upptäckt, på gott och ont. Bilder med ögonkontakt blir ofta speciella. Det är sällan man ser en främmande människa i ögonen mer än en halv sekund. På foton kan man göra det hur länge man vill.

30 bra tips för gatufotografering får du här.

Att gatufotografering kan kännas ”påträngande” får du huvudlöst exempel på här.

eketorp – på nytt

Apropå ett tidigare inlägg om att ”tolka om” äldre RAW-bilder… Dessa foton är tagna i mars 2012. De visades först i alvarsamt. Nu beslöt jag mig för att göra om dem, göra dem bättre. Här är det bildtextlösa resultatet:

fördelar med raw

En av finesserna med att fotografera i rawformat är att det tål mycket större justeringar än JPG. Ursprungsbilden går dessutom att återkalla till original – hur mycket du än har jobbat med den. En jpg-bild förstörs ju mer du justerar och sparar den. I rawbilden skrivs dina justeringar in – ungefär som ett recept. När som helst kan du radera receptet och återställa bilden till ursprungsversionen, se fotot längst ned.

RAW-bilden kommer ur kameran som ”en grund”. På den grunden bygger du sen upp bilden genom olika åtgärder i ditt bildbehandlingsprogram. Eftersom jag anser att alla foton är ”ett tolkningsförslag” av motivet, är RAW ett mycket tacksamt format att jobba om bilder i. En tid efter en fotografering kanske du känner att din första tolkning av motivet blev fel. Då är det bara att radera tidigare justeringar och börja om. Det kan du göra hur många gånger som helst utan kvalitetsförluster. Ett typiskt sådant ”omarbetningsprojekt” sysslar jag med just nu. Det publiceras snart och innehåller nytolkade bilder från Eketorps borg.

Nedan ett helt annat motiv från Fyrplatsen.

Ett rätt trist foto från Fyrplatsen på södra Öland 3 mars 2012. Som synes är det blekt och och med många fläckar i himlen – smuts som dessvärre förr eller senare kommer in och fastnar på sensorn vid objektivbyten på en systemkamera. Fotot är här sparat som JPG men det är taget i Canons eget rawformat och konvertarat till DNG – ett rawformat som man kan konvertera nästan alla andra rawformat till. Det tar ofta mindre utrymme än kamerors originalrawfiler. De flesta kameratillverkare framhärdar tyvärr i ambitionen att ha sina egna rawformat. En bra konverter är Adobe DNG Converter som du kan ladda hem gratis här. Den brukar vara bra uppdaterad på nya kameramodeller och senaste versionen hittar du högst upp.

Denna justerade och beskurna slutversion av ovanstående jpgbild är gjord 2012. En rawfil kräver mycket mer bildbehandlingsjobb än JPG eftersom den är ”nollad” i kameran. Du får bara en grund som du sen ska bygga upp bilden på med vitbalanskorrigering, kontrast, ljusstyrka, kromatiska avvikelser, brusreducering, skärpning med mera.

I dag tycker jag denna version är bättre än den ovan från 2012. Jag har valt att ”hissa upp” fågelskådarna i bilden för att få större dynamik; när tyngdpunkten läggs högre upp skapas en större obalans än i den tristare – mer balanserade – versionen från 2012. Jag har också gjort bilden varmare.

I mitt bildbehandlingsprogram Bridge, som jag använder innan jag slutjobbar i PhotoShop, ser vi här från vänster: Originalbild i DNG, justerad och beskuren version i DNG, original i JPG, min bildbehandling av originalet i dag, redigerad och beskuren version av föregående.

Titta på den andra bilden från vänster. Som du såg i bilden ovanför är den en justerad och beskuren version i DNG. Den gröna pilen indikerar att fotot är beskuret, den röda att en korrigering är utförd. Om du vill få tillbaka originalbilden högerklickar du på den och får fram Framkallningsinställningar. Du väljer Rensa inställningar (vid svarta pilen) och bums uppenbarar sig originalbilden igen – hur många gånger du än jobbat med filen och vad du än har gjort med den. Dessa möjligheter har du inte med en JPG-bild. Fotar du bara i JPG kan du i stället ta en kopia av originalet och jobba i den. Originalet sparar du. Vill du jobba om fotot flera gånger tar du ny kopia men låter alltid originalet vara precis som det är. Spar inte om det.

allting är blått, blått, blått

Snön faller. Och många bilder blir blå. Varför? Jo, den kritvita snön lurar kameran. Den tror att det är ljusare än det faktiskt är – och bländar ned. Bilden blir underexponerad, för mörk. Lösningen är enkel: Prova dig fram genom att använda exponeringskompensationen. Börja med + ett halvt bländarsteg, öka om nödvändigt. Denna bild är ett helt bländarsteg underexponerad och krävde därför justeringar i bildbehandlingsprogram, se bilderna nedan.

Här har jag ökat exponeringen ett bländarsteg. Dessutom har jag lagt på lite gult – för en varmare ton. Men bilden har fortfarande blåstick. Det är en smaksak om det ska vara kvar eller korrigeras ytterligare. Ett litet blåstick i bilder i djup skugga kan nog anses naturligt. 

Med ännu mera gult i bilden blir snön allt vitare. I mina ögon är denna version den bästa. För att slippa så mycket bildbehandlingsarbete som möjligt kan du ställa in din kameras exponeringskompensation på + 0,5 till + 1 steg. Lär dig också att använda rätt ljusmätningssystem, klicka här. Och här.

när man inte ser skogen för alla träd

Vad gör man när motivet skyms av sly eller kanske till och med en smärre skog och det inte går att hitta en glugg med fri sikt? Det finns två lösningar. Lösning 1: Man tar fram motorsågen och gör rent hus. Lösning 2: Man gillar läget och tar bilden ändå. Så gjorde jag i går då jag tog denna vårlika bild av Mörbylångadalen med ett disigt Kalmar i bakgrunden.

ett enda ljus i mörkret

Min ambition vid fotografering är att göra allt så enkelt som möjligt. Det behövs inte en massa dyra prylar för att få till den bild du vill. Vissa porträtt- och objektfotograferingar är synnerligen komplexa ”hitte-på-lösningar” med tre fyra ljuskällor som inte gör bilden bättre. Vi kan lära av utefotografering. Den kräver oftast endast ett ljus: solen.

Nedan har jag använt ett enda ljus, en liten ledlampa som jag bakom huvudmotivet har riktat nästan rakt mot kameran. Motivet är ett glas egentillverkad kefir. Krångligare än så behöver en produktfotografering ofta inte göras. Fotot är i bloggens nya format: 1 920 pixlar x 1 080 pixlar.

Motljus i kylskåpet. En ledlampa är enda ljuskälla. Kamera: Fuji X30 på stativ.

himlafyrverkeri

Eftermiddagens novemberhimmel åt väster är spännande – och svår – att fotografera. Nån timme före solnedgången börjar himladramatiken öka, som ovan. Till vänster växer plötsligt ett ”guldberg” upp vid horisonten, och lika plötsligt öppnar sig ett nästan cirkelrunt molnhål för att släppa ned ett snedstrålande ”Jesusljus”.  Ingen kamera kan exponera detta motiv korrekt. Det krävs alltså en hel del bildbehandlingsjobb för att resultatet ska bli bra. Svårast är de ljusaste delarna; de blir lätt utbrända. Och utbrända bilddelar går inte att fixa efteråt, eftersom det i de delarna ”inte finns något att rädda”. Ett sånt här motiv får inte överexponeras. Då är det i praktiken kört. Nå, hur göra när du står inför denna mäktiga syn? Först och främst, ska du använda spotmätning eller multimätning? Är du en erfaren fotograf kan du ”spotta” på – förslagsvis – en något så när ljus molndel, dock inte den allra ljusaste. Då blir bilden alltför underexponerad. Jag föreslår en säkrare metod, multimätning och gaffling. Vid gaffling tar kameran tre bilder i snabb följd, i olika exponeringar. Dessa värden går ofta att ställa in, exempelvis: normalexponering, + 1 steg, – 1 steg. Vid motivet ovan skulle jag föreslå ännu kraftigare differenser: – 1/2 steg, – 1 steg, – 2 steg. Ingen av de bilder du får fram kommer att vara helt ok, men någon av dem blir alltid ”minst inkorrekt”. Den väljer du och fullbordar i ditt bildbehandlingsprogram. Vem har sagt att det ska vara lätt att fotografera!

Originalbilden, en av tre i gaffling (de andra två har jag inte kvar). I denna bild ser jag dessa omedelbara fel: sned horisont, den ljusnar upptill vilket totalt förstör den laddade atmosfären, de ljusa partierna är grovt överexponerade och vattnet är alldeles för mörkt. Åtgärder: räta upp horisonten, beskära upptill, ”så gott det går-rädda” de överexponerade partierna – framför allt hålet för Jesusljuset och ljusa upp vattnet. Hålet för Jesusljuset är – trots en markant underexponering av bilden i sin helhet – mer än fyra bländarsteg för ljust. Det går alltså inte att helt rädda i en jpg-bild – som oftast bara tål ett bländarstegs förskjutning. Men man får göra så gott det går och jobba med lager och ett mycket underskattat hjälpmedel i PhotoShop: Bild-Justeringar-Skuggor-högdagrar. Med 10 i högdagrar ser hålet hyfsat ut. Summa summarum: Bilden är en ganska lyckad kompromiss som krävt runt tio minuters jobb. Så här i efterhand minns jag att ”guldberget” vid horisonten lyste ännu starkare i verkligheten än i min slutbild. Den blir följaktligen inte slutbild. Jag får ta originalet och börja om igen… Att fotografera är att ständigt… Tja, säg det… 😉