Kategoriarkiv: fototipset

om skärpedjup

Trots nästan helt öppen bländare och fullt teleläge på min lilla fickkamera Fuji X30 får jag bilden skarp från strandkanten till vindkraftverken borta vid Eckelsudde fyra kilometer bort. Lösningen är enkel: Strandkanten måste ligga ganska långt bort för att skärpan ska bli så långsträckt. Jag uppskattar att strandkanten ligger tio meter bort i denna bild. Låg strandkanten bara hälften så långt bort skulle vindsnurrorna bli oskarpa. Lade jag hitre delen av strankanten bara en meter in i bilden blev allt bakom den oskarpt. Regel: Ju närmare ett objekt ligger i bilden, desto mindre blir skärpedjupet. Kan man denna regel kan man – allt efter behov – skapa ”evig skärpa” eller ”extremt kort skärpedjup”. En annan regel säger att ju större bländare, desto mindre blir skärpedjupet. En tredje regel säger att ju större sensor, desto mindre skärpedjup. Det är följaktligen svårare att skapa ett kort skärpedjup med en fickkamera eller en mobilkamera än med en mellan- eller storformatskamera. Nu kan du allt om skärpedjup! By the way, vi tar en regel till: Ju längre brännvidd, desto svårare att få ett långt skärpedjup. Nuuu kan du allt om skärpedjup.

Märkt

kapa mer! och ännu mer!

Lyftande skarv. Exempel på ett av mina försök som jag då och då gör för att komma bort från ”konventionell beskärning”.

Märkt

renodla!

En tråkig, risig bild utan mål och mening. Telefonledningar i fjärran, ett halvt hus skymtar uppe i vänstra hörnet, ett fält med fodermajs bakom ett dött sommarblomster – en värdelös bild! Beskärning eller ny vinkel är lösningen.

Alla motiv går att renodla. Beskärning är en lösning. Här valde jag en ny vinkel. Genom att fokusera på endast majsen har bilden plötsligt blivit levande, kraftfull – till och med vacker. Med sax eller yxa kan man få fram det väsentliga.

Märkt ,

på tork

När jag fotat i regn eller under vatten med Olympus Tough 5 hänger jag upp den på tork bland annan ”mindre fotografisk tvätt”.

Märkt ,

vitbalans, färgtemperatur och avsiktliga färgstick

Nyligen skrev jag om begreppet färgtemperatur och hur man kan reglera den i bildbehandlingsprogram. Man kan få bilden varmare eller kallare, alltså gulare eller blåare. En överdriven färgtemperatur åt något håll, exempelvis ett för gult foto, kallas färgstick. De vanligaste färgsticken är gulstick och blåstick, men även rödstick förekommer. Med vitbalansläget inställt i auto är de flesta kameror i dag duktiga på att helt automatiskt reglera den så kallade vitbalansen – i nästan alla slags ljus. Dessa skillnader i olika slags ljus uppfattar vi vanligen inte. Vi ser ingen större olikhet mellan ljuset inne i lägenheten och ljuset ute på gårdsplanen.

Det här inlägget visar hur du manuellt kan lura din kamera till att avsiktligt skapa olika färgstick i dina foton, skapa en ”fel” vitbalans. Du ändrar då inställningarna i din kameras vitbalans. Kameran tror då att ljuset är just det du har valt – och vitbalanserar efter det. Det blir ofta helt uppåt väggarna, men nån enstaka gång kan man ha nytta av möjligheten, speciellt med valen skugga och sol. De två lägena ger ofta bara mindre förändringar. Och hur är det med begreppet ”växlande molnighet”… Är det skugga eller sol? Kameran gör sitt val, men du kan också göra ditt – om du vill. Det är upplagt för lek och tester…

Bilderna nedan är tagna tidig eftermiddag med Fuji X30 en gråmulen dag helt utan sol. Denna kameramodell har många fler val av färgtemperatur. Man kan exempelvis ställa in färgtemperaturen efter ett objekt man fokuserar på – eller i exakta kelvingrader. Varje inställningsalternativ går också att finjustera åt alla slags nyanser. Här nedan har jag endast valt de vanligaste alternativen.

När man betraktar bilderna nedan förstår man hur många olika slags ljus det faktiskt finns, och hur skicklig kameran – och våra ögon! – är på att hela tiden modifiera färgtemperaturen till den som våra ögon upplever som korrekt.

Kamerans autokorrigering har bestämt att motivet såg ut så här. Somliga säger kanske att bilden har ett lätt blåstick. Men inte jag. Dagen var till karaktären blågrå.

Kameran lurad till att vitbalansera efter 10 000 kelvin. Tydligt gulstick – enkelt att ta bort genom att tillsätta lite blått i bildbehandlingsprogrammet.

2 500 kelvin. Motivet blir overkligt blått. Ändring åt detta håll i kelvinskalan kan vara befogad vid exempelvis reklamfoton för frysboxar – eller artiklar om vinterbad.

Kameran inställd på ”sol”.

Kameran inställd på ”skugga”.

Kameran inställd på ”glödlampsljus”.

Kameran inställd på ”under vatten”.

Kameran inställd på ”lysrör”.

Märkt , , ,

detaljer berättar

Bra författare och skickliga reportrar vet att man aldrig kan berätta allt. Man måste sovra. Ibland kan en story skalas ned till att endast berättas med detaljer.

Så tänkte jag på parksoffan i Stadsparken i Kalmar då några ungdomar kom förbi och började… Tja, inte ens det behöver berättas. Det framgår av de tysta bilderna – utan ord.

Märkt , , ,

varma och kalla bilder

De flesta fotografer har troligen kamerans vitbalans inställd på auto. Moderna kameror är duktiga på att avläsa olika ljus – och korrigera dem så att vi upplever dem som äkta. Men ibland klarar inte kameran uppgiften – och kanske inte heller fotografen. När olika ljuskällor/ljuskaraktärer blandas blir det nämligen svårare. Dagsljus har en helt annan färgtemperatur än ljuset från en glödlampa. Det är lätt att få en bild med enbart dagsljus eller enbart glödlampsljus med korrekt färgtemperatur. Det är när dessa ljus blandas som det kan bli knepigt. Färgtemperatur mäts i kelvin. Vill du läsa mer om olika ljuskällors värden klickar du här.

I detta avsnitt visar jag bara den allra enklaste justeringen av ett fotos karaktär, nämligen färgtemperaturen. Den bestämmer hur kallt, respektive varmt ett motiv ska återges i ett foto. På översta fotot nedan ser du reglagen i mitt favoritprogram, Bridge. Den röda pilen har jag ritat dit för att visa reglaget färgtemperatur. Du drar helt enkelt i slajden till höger eller vänster. Till vänster blir fotot kallare, till höger varmare. Kallare är lika med ”blåare”, varmare med ”gulare”.

Denna möjlighet att styra ”kylan”, respektive ”värmen” ser olika ut i olika program. Men effekten genom att minska eller öka andelen blått eller gult är densamma. Det är bara att testa, testa, testa. En god regel är att vara ”lätt på hand” och jobba med små förskjutningar; JPG-filer tål inte stora korrigeringar. Det gör däremot foton i RAW-format.

Vill du fördjupa dig i ämnet färgtemperatur kan du läsa en bra artikel här.

I ett kommande inlägg ska vi experimentera med olika inställningar i kameran – utan att korrigera något i bildbehandlingsprogram. Din kamera har säkert många färgtemperaturalternativ som du sällan eller kanske aldrig har provat…

Vy i bildbehandlingsprogrammet Bridge. Här grundjusteras fotot för att sedan öppnas och slutbehandlas i PhotoShop.

Neutral färgtemperatur. Detta är kamerans uppfattning av färgtemperaturen i ett foto taget på den långa piren vid Seby läge på östra Öland. Fuji X30 och jag är helt överens. Här behövs ingen som helst justering.

Kall.

Kallare.

Kallast. Här har vi passerat gränsen för ”sannolikt korrekt återgivning”. Tydligt blåstick. Kan räddas med ”en kanna gult”.

Neutral färgtemperatur.

Varm.

Varmare.

Varmast. Bilden har ett tydligt ”gulstick”; den innehåller på tok för mycket gult.

Märkt , , ,

blixtsnabba ljusvariationer

Att fotografera är att måla med ljus. Och ljuset varierar från ögonblick till ögonblick, speciellt när vädret bjuder vad meteorologerna kallar ”växlande molnighet”. Titta på dessa bilder av samma motiv, tagna med bara några få sekunders mellanrum. Sol och moln avlöser varandra och framtoningen av bryggan i Seby läge blir helt olika i bild efter bild.

Passa på att samtidigt använda olika brännvidder. Riktigt spännande kan det bli genom att även ställa in olika vitbalansalternativ i kameran. De flesta använder säkert alternativet automatisk vitbalans. Men det finns lägen för exempelvis sol, skugga, glödlampsljus, lysrörsljus, undervattensmiljö med flera. Genom att använda dessa inställningar både ”rätt” och ”felaktigt” kan man uppnå bättre eller sämre – eller mycket överraskande resultat.

Man kan givetvis också ändra en bilds färgtemperatur i ett bildbehandlingsprogram. Om dessa något ovanliga möjligheter handlar några kommande inlägg.

Det finns alltså utrymme för massor av variationer… Det kan – som alltid –  löna sig att ta många bilder och välja ut den eller de bästa.

Märkt , , ,

att plåta mot den farliga solen

Denna molniga dag ställer jag frågan: Går det att fotografera mot solen? Svar: Allt går – men bättre eller sämre. Blommorna i detta inlägg bombades uppifrån av solljus – och från motsatta hållet av fickkamerans löjligt svaga blixtljus. Men är man bara tillräckligt nära motivet räcker blixten till för att ge blommorna den ”uppljusning” de behöver. Utan blixt hade de blivit mörka silhuetter.

Ett råd är på sin plats: Solljuset är farligt och oerhört starkt; titta inte på solen i sökaren! Bättre är att sikta ”på chans” – utan sökartitt.

Märkt , ,

undvik mitten

Att placera motivet i mitten av bilden får ofta negativa effekter. Bilden blir statisk. Ännu mer stillastående blir fotot om motivet placeras i mitten på en kvadratisk bild. Jag försöker ofta lägga den viktigaste delen av motivet i gyllene snittet. Men ofta kan man bli ännu mycket djärvare. Här är ett försök. Motljus, hårda kontraster, huvudmotivet extremt långt åt sidan. Tja, varför inte!?

Regler kan ge en grundsäkerhet. Men det är viktigt att bryta mot dem då och då.

Märkt ,

om detta med att fotografera

Alla kan i dag knäppa en bild. Men man kan också tänka först och knäppa sen. Det senare alternativet ger oftast bättre bilder. Det du har att jobba med är först och främst en kamera och ett ljus. Bilden är en skildring av ljuset – som faller på motivet som kan vara faster Agda eller den rara katten Frida. Men du har garanterat även andra möjligheter att påverka den bild du så gärna vill få fram. Dina ben är viktiga arbetsredskap. Med dem kan du byta position 360 grader och ställa dig nära eller långt ifrån motivet. Du kan också böja på benen och skapa ett helt annat perspektiv. Du kan stå på tå. Du kan lägga dig platt på mage. Du kan ta fram extrablixten fastän det är mitt på ljusan dag. Eller du kan veckla ut en enkel reflexskärm. En sån kan vara en A 4:a, en tidning, en pappskiva eller en ”köpeskärm” – ja till och med din handflata kan fungera som reflexskärm i vissa fall.

Det mesta går dessutom att flytta längre bort eller närmare. Det mesta går att ställa in. En modern kamera har tusen inställningsmöjligheter. Inga av dessa är naturligtvis nåt att ha om du inte vet vad de gör. Hur avancerad kameran än är kommer vi inte ifrån att det primära är att läsa, alternativt skapa, ljuset. Först därefter kommer allt det andra, det som kan kallas ”dina möjligheter att skapa din bild precis som du vill ha den”. De är exempelvis val av exponeringstid, bländare, brännvidd, ljusmätning, skärpedjup, ISO-värden, färgtemperatur, blixtintensitet med mera. I detta lilla avsnitt har jag valt en möjlighet: Motljus + blixt.

De vilda blommorna slår i mina ögon allt. Men trädgårdsblomstren går sannerligen inte heller av för hackor. I vår lilla trädgård försöker jag oftast utnyttja motljuset, gärna starkt sånt. Ibland kombinerar jag det med blixt och reflexskärm. Med mycket små medel kan man få fram mer dynamik i bilden. Nedan några exempel.

Den betydligt ljusare bakgrunden har jag låtit vara så – med utfrätta partier. Dessa ”förhatliga fotoskador” gör ingenting i just denna bild, eftersom blomman i förgrunden är huvudmotivet. Blomman är rätt exponerad och får här tillfälle att spela ut hela sin blå charm på ett mäktigt och dominerande sätt.

En av mina favoriter, ringblomman. Så enkel och ändå så enastående skön. Motljus som jag ”motbombar” med både blixt och guldfärgad reflexskärm. Tanken är att genom starka konstraster skapa ett slags ”visuell blomdans”. Denna danseffekt hade kunnat förstärkas med längre slutartid för detta blommande motiv – som poserar i stark vind. Nej! säger den fotokunnige. Blixtens exponeringstid är bara 1/1 000 sekund så det spelar ingen roll vilken exponeringstid kameran är inställd på. Rätt men fel. Minskar jag blixtens ljusstyrka ökar jag naturljusets påverkan av bilden. Med en riktigt svag blixt skulle jag kunna få fram både skarpa blommor (fångade av blixten) och oskarpa blommor (fångade under kamerans långa exponeringstid).

Enbart motljus räcker ofta långt om man är säker på hur man mäter ljuset. Mäter du ljuset på ringblommorna upp till höger i denna bild blir resten av bilden sotsvart. Mäter du på krukan i botten blir hela bildens övre halva extremt överexponerad. Bilden blir i båda fallen troligen oanvändbar. Endast med övning och åter övning kan man lära sig exakt var man ska ljusmäta – där motivet är 18 procent grått. I en regngrå bild är detta enkelt. Men i en bild som denna – med enorma kontraster – är det svårt. Där har du charmen med att fotografera: Man blir aldrig fullärd. Å andra sidan: Fotograferar man med kameran i automatläge lär man sig aldrig fotokonstens möjligheter.

Denna bild är lik den övre, men här har jag fokuserat ännu mer på den enorma kraften i allt det gröna. Vilken djungel! Man känner den enorma växtkraften och livslusten i både ögon och kropp.

Dessa vackert blekgula blommor är starkt skuggade av andra högre växter. Därför är ljuset för svagt för foto utan stativ – och utan att åka ISO-hissen till himlen. Räddningen heter ”den inbyggda blixten”. Alla kompaktkameror har en sån. Oftast ger dessa direktverkande blixtar ett förfärligt resultat. Men lär man sig att ställa in styrkan på dem i förhållande till avståndet till motivet kan resultatet bli gott. I denna bild tror jag ingen ser att blixten har hjälpt till. På fotospråk kallas en sån blixt ”upplättningsblixt”.

Medljus. Men även skapat motljus genom reflexskärmen bakom blommorna + blixt. Blixten och solen skapar alltså både med- och motljus. Metoden är minst sagt slumpartad. Men ligger man i och tar några tiotal skott brukar åtminstone ett bli perfekt. I denna ljussättning framträder blommornas ”bladkraft” – om jag får säga så. Och det får jag, ty det är min blogg. 😉

Motljusmotiv gör sig ofta bra mot en mörk bakgrund. En svag direktblixt ger bra teckning i blommorna men bibehåller den mörka bakgrunden. En starkare blixt hade förstört bakgrundens svärta.

Här får enbart ett starkt motljus skapa den ”mobileffekt” som jag ser i de stora gröna ljusa och skuggade stockrosbladen till vänster. De påminner mig om en mobil skulptur av Alexander Calder, ”De fyra elementen”, som står utanför Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm.

Regler har alltid undantag. Minns den skräckinjagande tyskan! Jag försöker alltid att undvika att lägga något dominerande i mitten av bildytan. Men ibland är det befogat – som här. Stolpen i mitten delar bilden effektfullt i en ljus och en mörkare del. Och det svåra men spännande motljuset bara väller in!

Höstflox i motljus. Utan tillägg av annat ljus skulle dessa vackra blommor bli mörka och trista. Vad göra? Man tager vad man haver, en reflexskärm eller en blixt. Här blev det blixten, inställd på svagaste ljus. Bilden blev som jag ville; blomman i förgrunden ska naturligtvis vara ljusare, briljantare och tydligare än bakgrunden. Men det krävdes flera försök på olika avstånd, olika brännvidd och med olika blixtstyrka. En dålig fotograf är ofta lat. 😉

syna dina foton

Att fotografera går ut på att se. Och sen måla det man ser med ljuset. Många av de skickligaste fotograferna ser det andra inte ser. Men man kan faktiskt missa mycket som man redan har fotograferat! Låter det kryptiskt?

För några veckor sen tog jag en serie bilder av Kiteanders övningar i vattnet utanför Södra bruket. Men som ofta hade jag för bråttom i bildurvalet. Jag missade den bästa bilden. Denna, med den skräckslagna rovfågeln i uppspärrad försvarsställning mot den anfallande enorma flerfärgade tygörnen.

Slutsats: Det lönar sig ofta att bläddra igenom sina gamla skott.

Märkt

att välja sin första kamera

TV-motionären Susan Lanefelt myntade en gång det geniala uttrycket: ”Den bästa träningen är den som blir av”. Jag gör en parafras och konstaterar: ”Dom bästa bilderna tas när man har kameran med sig”. Så enkelt är det. En stor systemkamera blir ofta liggande hemma. En för stor fickkamera likaså. Det är när kameran inte är med som den prickiga elefanten som rymt från cirkus dyker upp på Ölandsbron iklädd ballerinakjol och basker i sällskap med en berusad Donald Trump och en sjungande Hillary Clinton.

Vill du ta bättre bilder än med din nalle föreslår jag – som första kamera – en liten modell för mellan 1 000 och 2 000 kronor. Det absolut viktigaste kravet är att den går ned i fickan. Med denna första kamera lär du dig grunderna. Köper du en dyr modell blir du sannolikt besviken, eftersom den inte ger bättre foton i relation till priset. Den gör bara fotograferingen svårare. Tror du mig inte kan du kolla in ett test jag gjorde med kameror i priser från några hundralappar till långt över 20 000 kronor. Många tyckte att den billigaste smällan tog de bästa bilderna. Klicka här.

Slå på högtalarna och klicka igång videon nedtill!

 

Märkt , ,

den underbara sommaren fortsätter…

För att ta denna typ av bilder krävs hårt motljus och lagom mycket upplättningsblixt. Har du som jag en liten kompaktkamera kan du troligen ställa in styrkan på blixten och/eller prova dig fram på olika avstånd från motivet. Tänk på att direktblixt kräver att alla motivdelar är ungefär lika långt från kameran. Om inte blir de närmare kameran ”snögubbar” och de längre bort blir ”sotare”. Ljusstyrkan avtar mycket snabbt med ökat avstånd till motivet. Det kan vara stor skillnad mellan exempelvis 2 och 2,5 meters avstånd.

Märkt , ,

förgrund och bakgrund – båda lika viktiga – ibland

Djupet i en bild skapar ofta dynamiken i den. Ibland vill man därför maxa djupet. Ett bra sätt som ofta glöms bort är att även ha något närmare kameran än själva motivet. De två bilderna från Albrunna rastplats är bra exempel.

De nedhängande grenarna upptill i bilden ger ett större djup i fotot. I detta fall tar de även bort stora delar av en helt intetsägande jämngrå himmel.

Samma rastplats men åt andra hållet, åt söder. Även här skapar de mörka grenarna upptill ett större djup. Personligen tycker jag också att de ökar ”dramatiken” i bilden.

Märkt , ,

Dörby gravfält – glest men stort

Det ser lite glest och annorlunda ut, gravfältet i Dörby mellan Gårdby och Bröttorp. Men det är hela 400 meter långt och sträcker sig utmed landsvägen genom Dörby. Fältet är från järnåldern. Bilderna nedan är från januari i år.

I slutet av 1800-talet undersöktes delar av fältet i Dörby. I ett röse i norra delen av fältet hittades skeletten efter tre krigare, begravda med sköldar, spjut, knivar och keramikkärl. Man daterade då graven till 200-400 år efter Kristi födelse.

Sju andra gravar undersöktes också under samma tid. En var från vikingatiden och innehöll ett bryne av sandsten, en bronspincett och ett 20-tal järnnitar. På fältet har begravts människor under hela järnålder, alltså 500 år före Kristi födelse till 1050 efter Kr f. Redan i inventeringar under 1600-talet berättade åldermän i Norra Möckleby om en tingsplats i Dörby. De påstod att man sommartid höll tingsstuga i Dörby bland 26 stora stenar.

Ett fototips i sammanhanget är att välja rätt årstid för olika slags fotograferingar. Många motiv gör sig bäst under vissa säsonger. ”Grön vinter” i detta motiv framhåller de låga stenarna. Betraktaren förförs inte av annan ögonfröjd som högt gräs, färgsprakande blommor och böljande lövträd. Samma gäller naturligtvis även andra typer av motiv. Att exempelvis sälja en charmig Ölandskåk med höstgrå foton är en garanterad prissänkare! Vill du ha bra foton av din villa, gård, bil, båt eller käresta kan du vända dig till mig. Jag plåtar allt – från marknivå eller från luften. Klicka här.

Märkt , ,

mot solen!

Slagregnet attackerade skoningslöst. Bara en minut. Blommor på lång stjälk vek sig som såpade dominobrickor. Men lika plötsligt kom solen tillbaka, som en flammande fackla på Ölandsblå himmel. De blommor som orkade reste sig, tänjde på sig, slog upp sina kronblad och lapade i sig av det nästan smärtsamt skarpa ljuset. Det plötsliga värmepåslaget fick luften att ånga. Hur skildrar jag det? Kanske så här: Underifrånperspektiv, radikal överexponering där jag – för en gångs skull – låter de ljusa bildpartierna helt bränna ut. Fototekniskt är bilden en katastrof. Men innehållsmässigt lever den. De dansanta vita punkterna och strecken har etsat bilden likt toner på ett notblad. Bilden tål att visas. Den fotografiska katastrofen blev förbanne mig en riktigt bra bild!

Märkt ,

skärpa, rörelseoskärpa, bakgrundsoskärpa

Den som alltid använder sin kamera i automatläget lär sig inte fotografins grunder. Ett exempel: Många kameror väljer korta exponeringstider för att garantera skärpa i bilden, eller mer exakt: undvika rörelseoskärpa. Men ibland vill jag inte ha skärpa på allt. Jag kanske vill ha oskärpa på något som rör sig, så kallad rörelseoskärpa. Den kan vara näst intill omöjlig att få till i automatläge. För att få till en rörelseoskärpa krävs ofta relativt långa exponeringstider. Jag använder alltså läge S (bländarautomatik) för att själv bestämma exponeringstid medan kameran väljer lämplig bländare. Naturligtvis kan jag också använda läge M och bestämma både slutartid och bländare själv, men S är lämpligt för ”normalfotografen”.

Det finns främst två sätt att använda sig av röresleoskärpa. Ett är att följa det motiv som rör sig. Jag får då ett skarpt motiv mot en oskarp bakgrund. Det andra sättet är att hålla still kameran och låta det som rör sig bli oskarpt. Jag får då en skarp bakgrund och de föremål som rör sig blir mer eller mindre oskarpa beroende dels på hur snabbt de rör sig, dels på exponeringstiden. Det låter svårt men är mycket enkelt.

Ungefärliga exponeringstider vid metod ett, att följa motivet för att få något så när skarpt motiv mot oskarp bakgrund:

  • gående person, hund på några meters avstånd 1/15 till 1/60 sekund.
  • cyklist på samma avstånd 1/30 till 1/125 sekund.
  • bil/motorcykel 1/100 till 1/250 sekund, beroende på hastighet och avstånd till motiven.

Exponeringstiderna vid metod två, att hålla still kameran för skarp bakgrund och oskarpa rörliga motiv, blir ungefär desamma som i metod ett. Kanske måste du använda ännu kortare exponeringstider för snabba fordon. Här gäller det att prova sig fram. För riktigt långsamma rörliga motiv gäller naturligtvis längre exponeringstider, kanske så långa att kameran måste ställas på stativ. Ska du få rörelseoskärpa på en sköldpadda kan kanske två eller tio sekunders exponeringstid bli lagom. För en vinthund eller hare 1/500 sekund.

För att fånga den härliga mixen av hungriga fåglar som utfodras mitt emot slottet i Kalmar har jag hållit kameran stilla och använt 1/200 sekunds exponeringstid i sekvenstagningar om flera hundra bilder. Denna exponeringstid skildrar långsamma fåglar (änder och gäss) skarpa, medan lite mer snabbflaxande fåglar (tärnor och måsar) får viss rörelseskärpa i vingklippen.

Njut av alla roliga detaljer, uttryck, rörelser i raddan av ”flaxbilder” nedan!

Märkt , ,

om skärpedjup

Man kan kanske definiera ett fotoproffs som ”en som nästan alltid får de bilder hen vill ha”. Till det krävs baskunskaper, eftersom kameran är en exakt apparat och läran om ljuset är komplex. Och att fotografera är att måla med ljuset. I dag vill få lära sig grunderna. Man knäpper bilder och så är det bra med det. Och en och annan gång blir bilden riktigt bra.

Det är inget fel med det, men ”knäpparnas” bilder når aldrig sitt maximum, vilket är synd. Därför har jag för länge sen avslutat jobbet på en fotobok för nybörjare. De som i dag vill lära sig grunderna är helt enkelt för få, och ”alla har för bråttom”.

En av de viktigaste grunderna i fotografering är begreppet skärpedjup. Det betyder som det låter, det vill säga avstånd från kameran som blir skarpa vid vissa exponeringsvärden, exempelvis blir skärpan godkänd mellan 3 och 7 meter från kameran. Nästan ingen ”knäppare” inser betydelsen av att behärska skärpedjupet, ännu färre vet vilka faktorer som styr det.

Enkla regler är att skärpedjupet minskar ju närmare motivet du kommer. Skärpedjupet blir mindre, ju större sensorn är. Skärpedjupet minskar ju längre brännvidd du använder. Och slutligen, skärpedjupet minskar ju större bländare du väljer.

I motivet nedan stördes jag av en massa plotter i bakgrunden. Jag ville alltså skapa ett litet skärpedjup. Det fick jag genom att gå nära och använda relativt stor bländare. Eftersom kameran har ett fast objektiv fanns inte möjligheten att välja en längre brännvidd. Men att gå nära och att använda bländare 5.0 räckte bra. Endast blommorna närmast kameran blev skarpa, övriga ”framträder i ett behagligt dis av oskärpa”.

Det lilla skärpedjupet är dessutom förstärkt genom att bara skärpa några detaljer i motivet. Till det krävs naturligtvis ett bildbehandlingsprogram. I det lägger jag extra skärpa endast på ”redan skarpa blommor”. De ska i nio fall av tio finnas närmast kameran, om inte har jag misslyckats med skärpeinställningen. Genom att bara skärpa de skarpa blommorna läser hjärnan in bilden ”som om skärpedjupet är kortare än det i verkligheten är”.

Små tips för mindre skärpedjup

  • gå närmare motivet
  • använd större bländare
  • använd längre brännvidd
  • lägg bara skärpa på redan skarpa detaljer – i bildbehandlingsprogram

Slutsats: Att fotografera är att ljuga.

De här blommorna sitter på ett träd som är fyra meter högt. Jag har sett exemplar som är 8-10 meter höga. Dessvärre vet jag inte vad trädet heter. Någon?

Märkt ,

använd det ljus du oftast undviker

Klara sommardagar slåss fotografen mest mot hårda kontraster. Värst av alla slags fotograferingar – mig veterligen – är bröllopsfoton med bruden i kritvit klänning och brudgummen i sotsvart kostym. Ingen kamera klarar sådana kontraster, då får man hjälpa den på traven med diverse knep och finter.

Men det hårda och kontrastrika ljuset kan också användas för att skapa spänning i ett annars ganska alldagligt motiv. Jag valde några tulpaner för att visa vad jag menar. Blommorna står i skuggan men solens strålar slår här och var hål på de skuggande trädens skydd. I hålen vräker solen ned sitt ljus på några av blommorna. Exponeringsmässigt är bilden nästan dömd att misslyckas. Var mäter jag ljuset? Hur kompenserar jag för att inte få helt utfrätta partier – och eller helt svarta?

Det rätta svaret finns inte. Däremot finns det på många kameror i dag en exponeringskompensationsmöjlighet (oj, vilket ord, 34 bokstäver!), antingen som exponeringskompensationsvred eller som inställning i menyerna. Möjligheten är till för att användas. Tulpanerna här är tagna med 1/3 och 2/3 bländarstegs kompensation – åt minushållet. Jag mätte ljuset på de vita, belysta blommorna och vred sedan ned exponeringen i olika omgångar. Så här efteråt kan sägas att jag skulle ha minskat ett helt bländarsteg, men det är lätt att vara efterklok.

Testa själv. Mät i ljusa motivpartiet och kompensera med ratten, åt både plus och minus. Det ska genast sägas att man sällan kan lyckas med denna typ av bilder direkt i kameran. Bilden måste behandlas i datorprogram.

Exponeringen här tillhör de mest subtila. Ingen blomma blir helt korrekt exponerad – vilket är vitsen med bilden: att ta vara på de stora kontrasterna, de som man i vanliga fall krigar mot.

Bakgrunden är lika med ”sot”. Men den är avsiktlig; den ska inte synas. Vitsen med bilden är att njuta av de klärobskyra blommorna.

Märkt ,

gå nära!

Det gäller inte bara vid makrofotografering, utan nästan alltid: Gå nära! Vare sig det gäller porträtt eller blommor blir bilderna intressantare ju närmare du går. Den här lilla violen överlever i den nästan obefintliga jordmassan mellan två stenplattor på vår altan. Den är runt en centimeter stor. Naturligt ljus som jag avsiktligt skärmar av från blommans vänstra del för att skapa mer dramatik. Kamera: Fujifilm X30. Fotograferingsavstånd: två centimeter.

En döende tulpan, den sista med kronbladen kvar i vår lilla rabatt. Dagens kompaktkameror blir allt bättre på att ta makrobilder. Jag får snart en sprillans ny kamera, en Olympus Tough TG-5. I den finns till och med ett mikroskopläge. Den lilla världen blir allt intressantare. Jag återkommer med en kamerarecension småningom. Kamera: Fujifilm X30.

Samma tulpan någon dag senare. Livet är kort – även i blommornas värld.

Märkt , ,

bara 100 ISO vid kvälls- och nattfotografering?

Ja, det går prima att fotografera ända tills det blir kolmörkt – på bara 100 ISO. Lösningen heter stativ. Med 100 ISO i stället för att pressa handhållen kamera upp mot groteska ISO-tal blir resultatet så mycket bättre. Metoden passar bra för motiv som inte rör sig så snabbt, landskap och havsutsikter exempelvis. Vid knäppandet av bilderna nedan var det bra mörkt. Men titta på exponeringsvärdena – och bli förvånad: Bländare 8 på översta bilden, 4 på undre.

Solen doppar sig i Kalmarsund i går kväll. Kamerans ofta bäst levererande bländare 8 och 1/40 sekunds exponering. Och som sagt, bara 100 ISO. Denna bild hade gått att ta med handhållen kamera, men absolut inte den undre.

Med ett litet resestativ kan du använda nästan hur långa exponeringstider som helst. Bilden är tagen med bländare 4. Exponeringstiden är så lång som 1/3 sekund. Byggnader och träd är skarpa men inte vattnet, vilket passar sådana här motiv bra.

Märkt ,

bättre mindre dyrare lättare

Fujifilm X70 är precis plockad ur kartongen. Den första känslan är ”så liten!”. Och så gedigen! Den är mindre än sin lillbrorsa X30. Ändå är sensorn enormt mycket större, 23,6 x 15,6 millimeter att jämföra med 8,8 x 6,6 millimeter. Den stora sensorn på X70 och de positiva erfarenheterna med X30 blev utslagsfällande vid val av modell. Den fasta brännvidden passar också utmärkt till det jag mest ska använda kameran till, Kite Aerial Photography.

Pixelkriget har på senare år lugnat sig. Jag har länge hävdat att många modeller har alldeles för många pixlar i förhållande till sensorstorleken. Fujifilm tänker rätt. X30 har 12 miljoner pixlar. X70 ”bara” 16 miljoner trots att sensorn är mer än sex(!) gånger större än på X30. Att pressa in maximalt med pixlar ger – i mina ögon – sämre bilder. Många telefon- och kompaktsmällabilder ser vid första anblicken förvånansvärt bra ut. Men förstorar man dem ger de ”ett smetigt” intryck. En av de bästa kameror jag haft var en Canon EOS 20 D. Den hade bara – om jag minns rätt – 7 miljoner pixlar i en APS-C-sensor på 24 x 16 millimeter. Resultatet blev alltid bra, kameran ”fångade” ljuset på ett underbart sätt, se exempelvis denna bildberättelse från Glösa i Jämtland (Sveriges största friluftsmuséum).

Att Fujifilm fått in denna stora sensor i denna lilla smälla imponerar. X70 väger bara 340 gram, i jämförelse med 423 gram för X30. Man kan jämföra X70:s sensor med likvärdiga konkurrenter, exempelvis mäter sensorn i populära Canon G7X bara 13,2 x 8,8 millimeter, alltså inte ens 1/3 så stor som i Fuji X70!

Utförlig recension kommer småningom…

X70 till vänster. X30 till höger. Trots att X70 har en drygt sex gånger större sensor än X30 är den mindre och lättare än den.

Även uppifrån ser vi hur mycket nättare X70, till vänster, är i jämförelse med X30. Den fasta brännvidden gör X70:s glugg till ett pannkaksobjektiv. Zoomobjektivet på X30 blir ännu längre vid zoomning. Det växer ungefär fyra centimeter.

Märkt ,

fujifilm X30 vinner i längden

Fujifilm X30.

Nu har jag gjort mig av med min Sony DSC-HX60V. Vi kom aldrig riktigt överens. Det var för mycket leksakskamera över modellen. Nu väntar jag på min nya Fujifilm X70, lovordad av många, speciellt rese- och gatufotografer (gatufotografi = street photography). Tanken är att X70 ska bli vår nya smälla för Kite Aerial Photography, KAP. Lillbrorsan Fujifilm X30 har hittills mest svävat där uppe under kiten, men nu har den kommit ned på jorden igen, och jag måste säga att den är en underbar liten kamera. Vi har nu plågat den under hårda omständigheter i över två år och den står verkligen pall för tuffa tag. X30 ger den största exponeringssäkerhet jag nånsin upplevt, och det i ett chassi som andas ”tyngd, styrka, metall”. Så skönt i plastens förbannade tid!

Redan i februari 2015 recenserade jag kameran i denna bloggs föregångare, alvarsamt. Vill du läsa vad jag tyckte då klickar du här.

Det jag uppskattar ännu mera nu än tidigare är de många gafflingsmöjligheterna. De finns för ISO, exponering, vitbalans, dynamik och en mångfald filmsimuleringar (11 stycken). De två olika typerna av sökare är tipptopp, RAW finns. Intervallfotograferingsmöjligheterna är enastående, liksom möjligheten att exponera i olika hastigheter, upp mot mer än tio bilder per sekund. Dessutom har Fuji glasklara menyer, en idiot förstår dem.

Att gaffla filmtyp (filmsimulering) kan vara mer givande än man först tror, speciellt om du inte är säker på i vilket sammanhang bilderna ska visas. I en blogg om vackra växter skulle jag föreslå Velvia. Provia passar de flesta tidningar, och Classic Chrome är som gjord för krigs-, miljö- och reportagefotografering. Astia passar dig som vill ha en mjuk palett med svalare färger. Att välja en filmsimulering kan vara vettigt då du vill ha en liknande karaktär på alla bilder i en serie. Men för att simuleringen ska slå igenom blir det naturligtvis knepigt att ge sig på några som helst färgkorrigeringar i bildbehandlingen.

Nedan ser du blomkrukor fotograferade i de olika simulerade filmerna Provia, Velvia och Chrome. Bilderna är tagna direkt ur kameran, utan någon som helst behandling – förutom storleksförändring. Bäst ser du skillnaderna genom att spara hem bilderna – som stora – och sedan visa dem efter varandra i ett bildvisningsprogram.

Längs ned en behandlad bild i Velvia.

Ett förstahandsintryck av storebror Fujifilm X70 kommer snart…

Provia.

Velvia.

Chrome.

En lätt behandlad Velviabild tagen i går. Svagt solljus genom grå moln. Vi ser del av den drygt kilometerlånga vattenleden från alvaret ned till Södra bruket. Färgskalan är superb, detaljåtergivning och skärpa på topp.

Märkt , , , , ,

ännu mera street photography

Ett sista tips för street photography: Gå med ljuset i ryggen så du får ljus i mötande människors ansikten. Nedan en dos Kalmarskott en kall och blåsig marsdag 2017. Tidigare inlägg om street photography når du genom att klicka här.

Märkt

mera street photography

Street Photography kräver en del mod. Ute på stan måste du gå nära motiven. Och hemma igen får du inte banga för att beskära kraftigt. Ofta karvar jag bort mer än halva bilden. Bildformaten kan bli spännande. Eftersom man fotograferar ”utan att lägga sig i” måste man hitta de rätta kamerainställningarna för att få ”säkra bilder”. De ska vara rätt exponerade. Och fokus ska träffa rätt bilddel. Och allt hänger på nån sekund; du får aldrig tillfälle att ladda om.

Min Fujifilm X30 går att ställa in på ett visst ISO-tal som vid behov automatiskt höjs till en av mig bestämd övre gräns. För denna bildserie valde jag 800 ISO. I kommandot bestämmer jag också längsta slutartid, här 1/125 sekund. Alla bilder nedan är tagna med slutarautomatik vid bländare 2,8. Exponeringstiderna ligger ofta på 1/500 sekund eller kortare, vilket kan behövas då jag ofta skjuter gående – eller med lätt panorerande kamera. Det är inte ofta man lovordar en liten sensor, men i det här fallet gör jag det: Den ger bra skärpedjup även vid stora bländaröppningar.

Hur är livet i Kalmar en småkylig vinterdag i mars 2017? Bilderna berättar…

Märkt ,

street photography

Ibland finns inget bra svenskt ord för något man vill skriva om. Det svenska ordet gatufotografi låter som om man fotograferade gator, vilket är helt missvisande för begreppet street photography, ett av de intressantaste sätten att fotografera: det spontana, utan uträkningar och planering. I mitt eget fall vill jag lägga till ”utan att titta i sökaren”, vare sig den är optisk eller består av en display på kamerans baksida. Ord som tur och slump gör jobbet lotteribetonat, en av hundra bilder är värd att jobba fram till färdigt foto.

I några kommande inlägg ska jag försöka skildra folklivet på Kalmars gator. Det krävs nämligen människor för att street photography ska bli levande – och i enstaka fall bli en spegelbild av det samhälle vi lever i just nu. Att ägna sig åt street photography på Öland denna årstid skulle innebära ”milslånga promenader med chans att stöta samman med en människa – en”.

Tips nummer ett:
Välj en lämplig kamera. Den bör vara liten och gärna svart för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Objektivet bör vara en rejäl vidvinkel och kameran bör kunna ställas in för tyst exponering. Den bör dessutom kunna ta flera bilder i sekunden – under minst fem sekunder. Min lilla Fujifilm X30, som jag också använder vid kitefotografering, är idealisk. Den är i det närmaste ljudlös, tar foton som en kulspruta och har ett enormt säkert och snabbt fokus- och exponeringssystem. Och bilderna blir ruggigt skarpa. Kameran kan lämpligen hänga fram på bröstet i en nackrem. Riktning av kameran och exponering görs helt på känn – utan att titta i nån sökare, ofta även utan att titta på motivet. Det kan nämligen ”löna sig” att titta på annat än motivet för att avleda uppmärksamheten på dem du fotograferar.

Tips nummer två:
Fotografera i svartvitt. Det renodlar motivet. Street photographys kännetecken är frånvaron av ”eftertanke och skönhetssökande”. Pang på betan! ska det vara. Så här ser livet ut! Inget förskönande, inga effekter!

Nedan visar jag några street photography-bilder från Kalmar. Flera kommer…

Märkt

förenkla slitet med rawbilder

Vi gick delar av Bergstigen i Degerhamn häromdagen. Halv storm och kallt trots sol. Fotografiskt var vädret en mardröm med gigantiska kontraster. Räddningen blev RAW. Många av dagens kameror har möjligheten att ta både RAW- och JPG-bilder, även samtidigt. Har du en sån kamera är mitt tips att använda båda. JPG-bilderna behöver bara mindre ingrepp i nåt bildbehandlingsprogram. RAW-bilderna är värre. Dem måste man slita med för att få stuns i. Å andra sidan klarar RAW det JPG inte mäktar med, exempelvis groteska under- och överexponeringar, stora kontraster, ”förödande” motljus.

Det har aldrig tagits så många foton som nu. Tyvärr har bilder blivit en slit-och-släng-vara. Många foton försvinner, raderas, sumpas på grund av ointresse och okunskap. Mitt tips blir att spara RAW-versionerna och använda – och kanske sumpa – JPG-bilderna. Vad som än händer JPG-bilderna har du en enastående backup i RAW-skotten. Först då bilder sparas på ett säkert sätt blir de historiskt värdefulla – för kommande generationer.

Att spara foton är enkelt. Är du en då-och-då-knäppare kan du lagra i molnet. I exempelvis Google Drive och One Drive kan du gratis lagra 15 GB. För modest slant går utrymmet att utöka nästan hur mycket som helst. Det finns även många andra ”molnaktörer” som för en billig penning lagrar dina foton. Ett tredje råd är dock att välja en av de större och kända. ”Småpotatisarna” kan bli kortlivade och plötsligt ta sin Mats ur skolan utan att säga ett varningens pip. Plåtar du intensivt är dvd och hårddiskar enkla lösningar.

Eftersom RAW kräver mycket mera bildbehandlingsjobb än JPG gäller det att ta vara på de programfinesser som kan underlätta slitet. I mitt PhotoShop CS4 har jag till nedanstående bilder använt det fantastiska och tidsbesparande kommandot Skript. Genom det och egenkonstruerade funktionsmakron kan jag få programmet att göra i stort sett vad som helst – helt utan min medverkan. Jag kan alltså gå och käka middag medan progget exempelvis storleksförändrar, lägger ramar, lägger till copyrightinformation, skärper och spar. Under tiden för en normal middag brukar programmet hinna med ett hundratal bilder. Metoden är mumma för dig som tar många bilder men inte vill lägga allt för mycket tid på bildbearbetning. Med välgjorda makron kan man nå ”nästan lika bra resultat” som i ett helt manuellt jobb.

Tilläggas bör att jag gör en mycket enkel ”förbehandling” – främst nivåjustering – i ett program som heter Bridge. Sen får PhotoShop ta över.

Kommandona hittar du här:
Arkiv
Skript

Bildarbetare (i den kan du lägga in dina funktionsmakron)

Denna bild hade knappast kunnat bli bra som JPG. Men i RAW och med hjälp av en hotshoeblixt blev den verklighet. Som synes är kontrasterna enorma – vilket ger bilden en viss dramatik.

Till Bergstigens dalar nådde inte solen. Där härskade en kall ljusbild med diskreta valörer av blått och grönt. 

Jo då, det finns lodräta stup även på ”pannkakan Öland”. Bergstigen vintern 2013 kan du se här.

Längst ned i en av Bergstigens många dalar finns en trolsk vattensamling. För att få lite värme i detta motiv i skugga brassade jag av en kraftig blixt. Den skapade liv i förgrundsgräset och förstärkte vattenglittret. 

Sandkullar på Jylland? Nej, Ölandsfjällen kan faktiskt vara så branta att de är svåra att bestiga.

Här var det ”kolkällare”. Men med blixt + RAW blir bilden ok. Bergstigen i vinterkläder kan du se här.

Kan man ha nytta av en blixt på 30 meters avstånd? Ja, som upplättningsljus kan den fungera till och med på ännu större avstånd. Här skapar blixten en intressantare förgrund och gör så att min fru överhuvud taget syns. Utan blixten hade hon förblivit ”sotare i kollager”.

Gröna löv i mars? Ja, men fråga mig inte vad busken heter. Blixt i motljus.

Ett av Bergstigens mest dramatiska partier.

I JPG hade den mörka delen av denna bild sannolikt blivit sotsvart. I RAW finns större möjligheter att få döda partier att berätta nåt…

Tyvärr var vattendjupet denna dag för stort för att genomföra en spontan grottexpedition. Utan blixt hade grottan inte synliggjorts. Nu mätte jag ljuset i bildens ljusaste parti, ställde ned exponeringen ett steg, riktade blixten mot grottan och fyrade av i ett härligt motljus.

Motljus, ja… Nästan alla kullar här är bevuxet slagg från tidigare kalk- och alunbruk som haft verksamhet här.

En av flera fristående kalkugnar utmed stigen. Denna ugnsvägg låg i djup råskugga men fick liv tack vare blixten.

Delar av ugnsväggen har kalvat. Färggrannare kalvar är svåra att finna.

Märkt , ,

avståndsfotografering II

dsc02470Ett nytt försök att fotografera på riktigt stora avstånd. Bilden är tagen med 720 millimeters brännvidd, 1/500 sekund, 200 ISO, stativ. Till den stora snurran är det 7 800 meter, till fartyget 10 800 och till svenska kusten 21 000 meter. De sex snurror – av befintliga sju – vi ser i bild står alla i Kalmarsund. Det är 1 700 meter mellan den vänstra snurran och den längst till höger. Luftlagren gör att vi bara tycker den stora snurran står i vattnet, de övriga fem ser ut att stå på landbacken inne i Sverige.  Minns alltså att bilden ljuger, att fotografen ljuger, att kameran ljuger. Men sant är att jag även denna gång lyckades få med en havsörn (långt till vänster i bild).

senareFem minuter senare. Ljuset är ett annat och luftlagren har tumlat om. Nu står plötsligt två snurror i Kalmarsund!

Märkt

avståndsfotografering

Kan man fotografera på hur stora avstånd som helst? Givetvis, men resultatet blir sämre i takt med avståndsökningen. Orsakerna är olika lufttryck, olika lufttemperaturer, dimma, regn, fukt, smog och sand, jord och kanske vatten då det blåser hårt. Nedan ser du två bilder tagna med den ”groteska” brännvidden 1 440 millimeter (översatt till småbildsformat). Jag vågar påstå att gränsen för vettig avståndsfotografering beror på vädret. Den går nånstans mellan en och fem kilometer. Sen blir allt bara ”blurr”.

18kilometerAvståndet till fartyget, Envik är 1 800 meter. Fåglarna flög över fartyget och dök sen ned mot vattenytan och mig på stranden nedanför Albrunna. Gässen är här ungefär 1 300 till 1 500 meter från kameran. Även om man bara har modesta krav på bildkvalitet kan jag inte godkänna teckningen av fartyget – som ligger i fokus. Bilden är tagen på 1/800 sekund och skulle bli skarpare om kameran stått på stativ. Skakningsoskärpan vid dessa brännvidder är enorm.

sverigeVi ser Sverige från Albrunna. Avståndet är 24 kilometer. Det går att urskilja en mast till vänster och delar av en fyr i högra bildkanten. Avståndet är alldeles för stort för att bilden ska bli godkänd. Många olika luftlager och temperaturer marmorerar och trasar sönder landskapet, detaljer suddas ut. Man kan dock ana ”träd/skog”. Vattnet i bildens nederkant är runt 10 kilometer från kameran och har därför aningen bättre teckning än Sveriges kust, som på detta avstånd blir helt blå.

Märkt ,