Aldrig tidigare har jag sett så mycket folk nere vid Fyrplatsen som i år, sannolikt beroende på den svaga svenska kronan. En stor del av besökarna är glädjande nog från utlandet. Det var en fröjd att vandra omkring här nere och lyssna på alla språk – som man oftast inte fattade ett jota av.
Kulturorganets utsände har åter lunchat på den denna gång fullsatta krogen nere vid fyren Långe Jan. Och det är märkliga saker han rapporterar om i ett nytt kåseri. Bland annat om ”vandrande pinnar ur öronen”. Känsliga läsare kan inte nog varnas.
Turisterna väller in mot södra Öland. Parkeringen vid fyrplatsen är ofta nästintill full. Var tredje bil är från utlandet. Många lunchar nere vid Långe Jan, så även kulturorganets utsände. Han skriver under sommaren en serie kåserier om möten, upplevelser och iakttagelser på krogen vid fyren. Du kanske redan har läst det första, som du hittar här.
I morgon kan du alltså läsa nästa kåseri om just en sådan lunch. Rubriken är: ”Konsten att konversera”. Till det krävs ofta både erfarenhet och social förmåga. Utan dessa egenskaper riskerar samtalen att inte bli så spirituella och intressanta som man önskar… I morgondagens kåseri träffar du den hemske Helmuth och den lille mannen ”Borås” med sin stora fru. Du möter också den bländande vackra Jystyna och hennes nästan lika vackra polska väninnor…
I den alltid öppna värmestugan nere på Fyrplatsen hänger barnteckningar som näsdukar på ett klädesstreck, nästan alltid med typiska Ottenby-, fågel- och fyrmotiv. Här kan man lära sig hur verkligheten verkligen ser ut.
Saga visar oss glada bevingade hästar i varma färger. Saga har fått fram fina rörelser i bilden som utstrålar kraft. Den är ritad på julafton.
Matthiev har ritat den bruna fågeln till vänster. Konstnären till målningen i mitten är för mig okänd, men alla fyra personer är namngivna: Tommy, Ebba, Sebbe och Laila (kanske, hela namnet syns inte). Dessa fyra personer är biologer. Verket heter ”Biologer på vift”. Havslandskapet till höger saknar uppgift om konstnär. Bilden ger ett extremt moget intryck för att vara gjord av ett barn.
Havsörnen till vänster är så nonchalant men elegant återgiven med några få grova horisontella streck i svart och violett. Den svävar verkligen där uppe i skyn. Inget plottrande med detaljer här!
Chefredaktör Allan von Kompost har tagit med en medarbetare på en minst sagt annorlunda cykeltur mot Ölands södra udde. Tanken är att på ett känslosamt och virilt sätt öka den inneboende laddningen i Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan, som varje år läses av mer eller mindre begåvade recitatörer vid tolvslaget på Skansen i Stockholm.
– Den här dikten har en större påverkanspotential än dom anemiska tolkningar som levereras från Skansen och sprids som mentalt pjoller genom televisionen. Jag ska ta fram dom större dimensionerna och dom subtila tankemönstren i verket, säger kulturorganets uppläsare inför den krävande uppgiften.
När vi kommer in i handlingen har Allan von Kompost redan cyklat några mil. Mycket snart ska han sammanträffa med sin käre medarbetare…
Tillägg:
Som chefredaktör måste jag be om ursäkt för filmverkets oredigerade slut. Vår senast anställda redigeringselev Leni Jönsson Wackander-Kviqk säger att hennes pojkvän ringde just då hon jobbade med det och att hon sen glömde bort hela jobbet. För denna blamage har vi dragit in hennes decemberlön.
Världen är liten. På morgonen ringer Hans Månsson, en gammal kollega från min tid på Sveriges Radio Jämtland. Vi har inte setts på tio år. Nu är han på Fyrplatsen för att lära sig videointervjua. Fojo står för kunskapen att delge ett dussin elever, mest tjejer.
Jag blir nyfiken och åker dit. En trio övar intervjuer med Långe Jan i bakgrunden. Jag intervjuas som ”utflyttad jämte”. Plötsligt är jag tillbaka i mitt gamla reporterjobb, känner kraven, stressen, begränsningarna. Vad fan ska jag fråga? Vad fan ska jag säga. För några sekunder vill jag ha jobbet, drivet och den förhöjda pulsen tillbaka. Men så sansar jag mig. Gjort är gjort och tiden går inte att vrida tillbaka.
Lyckligtvis.
Elsa Frizell, reporter på tidningarna Personal & ledarskap samt Arbetarskydd och Eva Westin, frilans i Skaraborg. Bakom kameran Hans Månsson.
Trion riggar utrustningen, kollar vinklar och bakgrunder inför de en minut långa intervjuerna. Den första blev alldeles för lång: 1:10. Den andra ännu längre: 1:20! Så är reporterns liv. Komprimera mera. Förtydliga. Förkorta.
Två videofilmade intervjuer senare. Allt gick bra. Rullarna håller. Med saxens hjälp kommer det slutliga inslaget att bli exakt en minut långt. Eva Westin, Hans Månsson och Elsa Frizell pustar ut. Nu väntar genomgång, analys och bedömning…
Fyrplatsen besöks nu av massor av turister. Och det finns mycket att se: fåglar, Naturum – och fyren Långe Jan, förstås. Men varför låter man sittplatserna bakom värmestugan växa igen? Gräset är så högt att man kan snubbla på både det ena och det andra som ligger där. Och det metallrör som sticker upp i högra stocken på bilden ser inte barnvänligt ut.
Vi fortsätter vår satsning på ”slow-video”! Denna film är nästan en halvtimme lång.
I dag cyklar vi från hamnen i Grönhögen. Väl nere på fyrplatsen hörs de detonationer som omtalas i inlägget och kommentarerna till Kraftiga explosioner. I videon hörs de som dova ”buller” sannolikt flera mil ut i Östersjön. Lyssna vid 23:02 och 25:24 och 25:46 och 26:11. Vad tror du ljuden kommer ifrån? Personligen tippar jag sjunkbomber.
I går blåste det 16 meter per sekund vid mätaren i Albrunna. Nere vid fyrplatsen dundrade det på i säkert 20. Det var svårt att öppna en dörr i motvind.
Det regnar då och då och ibland ganska mycket sen lång tid tillbaka. Det torra Öland har blivit det blöta Öland. Man ser sjöar på alvaret och lite här och var där man aldrig sett vatten tidigare.
På väg ned mot fyrplatsen kände vi knappt igen oss. På höger sida låg stora landområden under inpressande havsvatten och till vänster fanns – en sjö! Nu var det väl själva sjutton om inte grundvattennivåerna ska bli normala igen efter tidigare ökentorka.
”Den nya sjön” sedd från parkeringen vid fyrplatsen. Den är drygt 800 meter lång och landskapet runt den känns ”nytt och förändrat”. Ett kort tele trycker ihop perspektivet en aning. Sjön är längre än den ter sig på bilden. Den sträcker sig bortom stugorna i bakgrunden.
När det blåser så hårt som i går kan den bekväme skåda fåglar och vågor i vindstilla och relativ värme – från fönstret i värmestugan vid fyrplatsen. Ute på revet i bakgrunden står skarvar och kikar mot horisonten, timme efter timme. För den fotointresserade: Kamera Olympus Tough 5, en utmärkt 4K-filmsmälla men sämre stillbildskamera. Bilderna ovan är tagna i 650 ISO och skärpan börjar redan bli dålig.
I värmestugan nere vid fyrplatsen (Långe Jan) hängs det då och då upp nya barnteckningar. De gör mig alltid på gott humör. Vilken berättarglädje – utan hämningar! Några av dem visas nedan utan bildtexter.
Om man ställer bilen vid badstranden – som man anar längst upp till höger i denna bild – söder om Grönhögen – kan man promenera söderut utmed Ölands västsida ända ner till fyrplatsen och Långe Jan. Man passerar då detta smala stråk vid Parboäng, går förbi Karl X Gustavs mur (till vänster i bildens överkant), passerar Ottenby Kungsgård, Västra Mark och slutligen södra udden där Öland tar slut. Fram och tillbaka gör det ungefär ”15 kilometer av allra högsta karat”.
Vid Höga kusten finns Sveriges vackraste natur. Det tycker läsarna av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur. Valet är i mina ögon rimligt, eftersom jag många gånger varit där och undrat om det jag såg var sant. Har du inte varit vid Höga kusten rekommenderar jag denna koll.
Ölands södra udde kom på en hedrande sjundeplats.
Längre söderut än så här kommer man inte på Öland. I bakgrunden Schäferiängarna.
Aldrig tidigare har jag sett så mycket folk nere vid Fyrplatsen som i år, sannolikt beroende på den svaga svenska kronan. En stor del av besökarna är glädjande nog från utlandet. Det var en fröjd att vandra omkring här nere och lyssna på alla språk – som man oftast inte fattade ett jota av.
