En självklar sanning kallas truism. En sådan bjuder Sydsvenskan på i dag då man låter kriminologen Manne Gerell dra slutsatsen att risken för att oskyldiga ska träffas av kulor i skottlossningar bland gängkriminella har ökat. Automatvapen sägs vara orsaken.
– Man skjuter oftare fler skott. Det betyder att risken ökar för att förbipasserande träffas, säger Gerell.
”Det är tur att vi har gammelmedierna så vi förstår hur världen fungerar”, säger Sune Flisa i en kommentar i Shimla News.
Är det något uttryck kulturorganet ogillar är det begreppet vi måste dra åt samma håll – en skymf mot människans förmåga att tänka fritt. I dag är dessutom de flesta tankar och politiska budskap invävda i mediernas trendskapanden. Få människor som tycker och tänker utanför boxen släpps in i den debatt som borde finnas men inte finns. En nyanserad debatt blir allt mer en svart-vit ickedebatt; läger ställs mot läger. På mediaspråk kallas denna utveckling polarisering. Den har på senare tid kryddats med drag av religiös fanatism. Tycker du inte som de rättrogna hamnar du i helvetet.
Här har medierna ett stort ansvar. Det duger inte att ställa två läger mot varandra för att uppnå ”medial rättvisa”. Det krävs en passion för att söka sanningen. Det finns alltid påståenden som är sannare än andra, och det är mediernas förbannade plikt att söka dem, ju sannare desto bättre.
En som tänker fritt – och står för det – är forskaren Björn Gillberg. Se hans Youtubeinlägg om klimatkrisen, där han drar paralleller mellan dagens undergångsmaffia och dikten Den stora kometen av Nils Ferlin – till religiösa undertoner.
”Frontlinjen i den nutida krisen utkämpades i sjukhuskorridorerna, och där fanns också kungafamiljen.” Citatet är hämtat ur dagens ledare i Barometern där kungahuset tillskrivs rent gudomliga gåvor. Man gapar. Man skrattar. Är detta möjligt? Läser jag rätt eller har jag fått värmeslag?
Det är hjältar vi får läsa om. ”Prinsessan Sofia visade ingen rädsla att hugga i när hon under flera månader ryckte in som vårdbiträde _ _ _ .”
Kulturorganet anser att det är bra att Sofia jobbar, men vi uppmärksammar hellre de kvinnor och män som jobbat 40 eller kanske till och med 50 år som vårdbiträden.
Tidningen drar sig inte för historiska tillbakablickar för att glorifiera Sofias korta inhopp som vårdbiträde. Man skriver, på fullt allvar: ”Parallellerna till Storbritanniens drottning Elizabeth som tjänstgjorde som fordonsmekaniker i andra världskriget var inte helt osökta.”
Det finns många världsrekord att slå. Guinness rekordbok kan bli hur tjock som helst. Måhända är denna ledare sommarens roligaste läsning, alla kategorier?
Sune Flisa
chefredaktör
Flygolyckan i Örebro är tragisk. I en artikel i rikstidning läser jag en polis säga: ”Vi på polisen såg direkt den potentiella omfattningen av det hela”. Han menar på vanlig svenska att ”Vi såg direkt att alla var döda”.
Polisens språk har intresserat mig sen jag var radioreporter. En gång i timmen ringde man polisen för senaste nytt. När något lite allvarligare hänt gjorde man en telefonintervju. Jag har nog gjort hundra såna skitintervjuer, nästan alla journalistiskt vedervärdiga. Så här kunde en sån gå till:
Staffan: – Ok, då frågar jag om vad som hänt?
Polisen: – Jo, klockan 07:36 fick vi anrop på kanalen Z-Ludvik om en potentiell trafikolycka. Eftersom vi befarade potentiella skador, både materiella och mänskliga avgav gruppchefen Joker-X ett så kallat…
Staffan: – Ursäkta att jag avbryter, men kan du skippa den där inledningen och i stället berätta rakt på sak vad som hänt. Klockslag och kanal är helt ointressant för våra lyssnare. Är det ok?
Polisen: – Jo då. Ska jag ta om det ifrån början?
Staffan: – Ja, kör på bara. Rakt på sak! Vad har hänt?
Polisen: – Jo, på kanal Z-Ludvig fick min kollega Axel Sandemose anrop från jourgrupp C-8 klockan 07:36…
Staffan: – Men snälla du… Strunta i all teknisk information. Det enda lyssnarna vill veta är vad som hänt. Nu kör vi igen: Vad har hänt?
Polisen: – Jo, det var min kollega Axel Sandemose som jobbade morronpasset mellan 04:30 och 12:00 som tog emot anropet klockan 07:36 på kanal…
Staffan: – Men helvete! Det här går inte. Jag skriver ett telegram i stället. Tack för din medverkan.
Polisen: – Tack själv. Det var så lite så.
Jag skrev telegrammet på under 20 sekunder:
I morse välte en minibuss med åtta personer i Vältevik på grund av dubbelpunktering. Ingen människa skadades.
Inom pressen kallas ”skitsnack, vackra ord utan innebörd” för snömos. I dagens Barometern finns utsökta exempel på detta gammelmediafenomen.
I stället för att skriva: ”Gota Media går samman med Bonnier och Amedia för att tjäna mer kosing”, lyckas man producera åtta spaltdecimeter härligt uppfriskande snömos – mitt i värmeböljan. Bra jobbat, Anders Enström, chefredaktör på Barometern – alltså han som dessvärre inte svarar på läsekretsens trevliga och uppmuntrande brev, inte ens när dessa fylls med buntar av surt förvärvade pengar för att utveckla hans gamla blaska!
Brev ett läser du här.
Brev två läser du här.
Några minnesvärda klipp ur den nästan meterlånga självförhärligande texten:
_ _ _ för att ”accellerera den digitala transformationen och skapa synergier som möjliggör investeringar i innehåll och kvalitativ journalistik.”
”Du ser med respekt på hur vi klarar läsaraffären.”
”_ _ _ att synas genom bättre användarupplevelse både när det gäller tjänster och produkter.”
”- Det känns på samma gång offensivt och tryggt.”
För oss på kulturorganet känns texter som dessa varken offensiva eller trygga. De känns bara pretto och löjliga.
Att sossarna aldrig kunnat sköta en tidning är allom bekant. Inte ens en nättidning pallar s-murvlarna hålla vid liv i mer än åtta månader. Nu i juni stängs Hela Östra Småland – en kusin till pappersgammelmediet Östra Småland, som las ned 2019.
Orsakerna till dom otaliga skeppsbrotten är enkelt att sätta tummen på, säger kulturorganets chefredaktör Sune Flisa i en lång intervju i dagens Shimla News.
– Man kan inte koppla varenda liten kolastöld till Stefan Löfvens svåra barndom och utbildning till medioker svetsare. Dessutom måste partiet nån gång inse att vi bara har nio siffror, något Östra Småland förnekade år efter år, trots kulturorganets många påstötningar.
Sune Flisa gör en konstpaus och fortsätter:
– Men det klarast lysande skälet till S-eländet är ändå den självsäkra, för att inte säga stöddiga, framtoning deras tidningar och chefredaktörer har haft genom alla pinsamma decennier. Dom har helt saknad min och kulturorganets självklara, för att inte säga inbyggda, ödmjukhet inför den gigantiska uppgiften att hålla världens nyhetskonsumenter borta från paltkomor, logiska implosioner och politiska felnavigeringar.
– Nej, ska man lyckas inom den här branschen måste man som jag rulla ut i en from ton, i en kärleksfull attityd, speciellt gentemot sina fiender, säger Sune Flisa och avslutar: – Frid vare med dom jävlarna.
Allan von Kompost
redaktionschef
PS. I en följande artikel i Shimla News sågar Sune Flisa cykelledprojektet Fyr till Grönhögen jäms fotknölarna. Han kallar i texten en tidigare styrgruppsledamot för ”pissråtta”. Även en Mörbylångapolitiker får sina fiskar varma då hon benämns som ”något katten burit in men senare med glatt sinne burit ut igen”. En tjänsteman inom kommunen beskrivs som ”nästan lika anemisk, intetsägande och obegåvad som kungen – om nu detta överhuvud taget är möjligt”.
Kulturorganet fick alltså rätt igen – tyvärr. Mörbylånga kommuns attityd mot medier liknar allt mer den i Ryssland. Man väljer ut vilka medier man informerar – och håller andra utanför. Man servar de lydiga, de som stryker medhårs och skriver snällt och tillrättalagt; det makten vill få ut till medborgarna. De ifrågasättande medierna får inga svar. De tjänstemän som vägrar lämna ut information om viktiga kommunala frågor försvaras till och med av den högsta politiska ledningen.
Mörbylångas politiker är pinsamt ”duktiga” på att måla upp förskönande bilder av sig själva och kommunen, men de ser inte farorna med sitt beteende. Man pratar gärna om demokratiska rättigheter men i praktiken agerar man diktatoriskt. Läget är oroväckande. Vi går mot en rysk modell av den öländska journalistiken.
I förra blogginlägget ser du vårt mejl till miljöchefen Staffan Åsén, avsänt 6 maj. Det innehåller några busenkla frågor om årets största händelse i kommunen – den i Mellby strandade knölvalen. Vi har inte fått annat svar än att han ska höra av sig så snart han kan. Nu har det gått två veckor.
I förrgår mejlade vi kommunalråden Matilda Wärenfalk (S) och Anna-Kajsa Arnesson (C) samt oppositionsrådet Henrik Yngvesson (M) i ämnet.
Endast Matilda Wärenfalk tyckte det var lönt att svara, se nedan:
Det Matilda Wärenfalk skriver visar att hon inte förstår allvaret. Hon försvarar sin utarbetade tjänstemans slöa beteende mot en intresserad mörbylångabo, samtidigt som hon hyllar och högaktar de demokratiska principerna. En hopplös ekvation, Matilda.
Kulturorganet har inte fått svar på 14 dagar, men I dag uttalar sig miljöchefen Staffan Åsén i gammelmediet Barometern. I den tidningen uttalar sig gärna kommunen, eftersom den blaskan alltid skriver snällt och tillrättalagt, som makten vill:
Det har aldrig varit aktuellt att Mörbylånga kommun skulle stå för notan. Kommunen fick i ansvar att hitta företag som kunde få upp valen och lasta den, berättar miljöchef Staffan Åsén. _ _ _ Kustbevakningen, som först blev kontaktade för att undersöka om det gick att bogsera ut valen och sänka den till havs, kom fram till att Östersjöns ekosystem inte är anpassat för att ”bryta ner ett kadaver av den här storleken.
– Enligt valexperter tar det längre tid att bryta ner en valkropp i Östersjön än i Västerhavet. Det fanns risk att delar skulle flyta upp igen, säger miljöchefen.
*****
Eftersom kulturorganet – av pur nyfikenhet – även har frågat miljöchefen varifrån han fått teorin om att valkroppen skulle ta längre tid att bryta ned i Östersjön än i Västerhavet, blir vi nu förvånade då han tiger mot oss men i andra medier berättar att dessa fakta kommer från ”valexperter och Kustbevakningen”. Vi kände faktiskt inte till att Kustbevakningen är specialister på just ”biologisk nedbrytning i havsmiljö”.
Då jag som akvarist har noterat att döda djur snabbare bryts ned i söt- än i saltvatten (en kul aspekt är exempelvis att vi lägger in sill för att den ska hålla sig – i salt!) vill jag gärna få kontakt med de experter som påstår motsatsen. Icke heller på den frågan svarar miljöchefen Staffan Åsén. Och givetvis ifrågasätts den inte i Barometern. Man skriver det makten säger – som i Ryssland.
Kulturorganet har nu begärt ut kommunens e-postloggar för april och maj för att om möjligt hitta de svar kommunen förvägrar oss.
Man tror knappt sina sinnesorgan. Du måste se Ölandsbladets intervju med farbror polis på platsen för valbärgningen i Mellby. Valen syns hela tiden medan polisen berättar att valen nu är uppe på land. Samma bländande journalistik stod SVT för då man i en långsam evighetssekvens fick se valen dras upp på land, decimeter för decimeter. Plötsligt kallades den lokala reportern in i dramat för att berätta om senaste nytt. Hon berättade då med andan i halsen att valen nu var uppe på land! Stora Journalistpriset väntar runt hörnet.
I Ölandsbladets polisintervju hörs knappt reportern och polisen pratar som en robot inhyrd från Nordkorea. Allvaret är totalt; det myndigheterna har beslutat är gudabenådat. Inslaget ger en nästan religiös känsla av perfekt myndighetsutövning. Detta är allvar. Så här ser välden och tillvaron ut! Valen ska till Danmark för att eldas upp, allt har gått bra; de sju till åtta poliserna har gjort ett strålande jobb. Vi är äntligen av med skiten!
Ölandsbladet kunde ha testat andra infallsvinklar än de Följa-John-medierna bedriver. Man kunde exempelvis ha skänkt några mikrofonsekunder för att fråga hur polisen ser på det faktum att man är med och sabbar södra Ölands största turistattraktion. Tidningen ger i stället vingar åt dem som anser att ”äntligen är vi av med detta oerhört störande objekt som intresserar hela landet, Norden, till och med världen.”
Vi på kulturorganet frågar oss varför. Vi har inga svar.
Allan von Kompost
redaktionschef
PS. Vår egen utsände reporter, Ingvar Charm-Knubbendorph, fick av polisen rådet att vända sig till polisens presstjänst för att få veta hur många farbror poliser som var inblandade i den stora hemliga – och kanske också livsfarliga? – operationen. Nu lyckades Ölandsbladet dra summan ur polismun, vilket vi gratulerar till.
*****
I gammelmediernas fantastiska värld har vi fått följa det oerhört riskfyllda jobbet med att bärga den stendöda valungen i Mellby. Hela den svenska gammelmediekåren har under flera veckor byggt upp rubrikstorlekarna och varnat för den stora explosionsrisken under arbetet. Farorna är enorma; hela området måste spärras av. Jobbet är så vådligt att det måste utföras av polis.
Under förmiddagens direktsändning exploderade bluffen då flera synkront arbetande gammelmedier ville skildra när halva Öland skulle sprängas i bitar – av en åtta meter lång valkalv.
Men vad fick vi se? Jo… Under den händelselösa bärgningen, stod och rörde sig massor av människor mycket nära valen. Spänningen tvärdog. Varför i helvete exploderar inte fanskapet!? En hel nation återföll i morgondvala. Aldrig får man vara med om nåt spännande!
När valstackarn väl låg på terra firma menade SVT:s stackars reporter att ordet explodera är missvisande. Bättre är att använda ordet spricka. Om detta blev genast reportern och nyhetsankaret helt överens – konsensus rådde, gammelmedierna kramades. Att säga explodera är fel. Att säga spricka är korrekt.
Mediebilden av något totalt livsfarligt blev nu alldaglig och helt ofarlig. Den uppbyggda lögnen exploderade inte – den sprack framför ögonen på av gammelmedier grundlurad allmänhet.
Men osvuret är bäst. Vi bör kanske först avvakta den av Ingvar Charm-Knubbendorph utsatta tiden för explosion: 13:23 svensk tid i dag måndag… Polis är kvar på platsen, allmänheten varnas…
Obs. För den som har svårt att skilja äpplen från päron måste vi understryka att denna text inte handlar om religion, utan om pressetik. Kulturorganet är för religions- och åsiktsfrihet. Vi står också bakom åsikten om alla människors lika värde. Detta hindrar oss dock inte att tycka, tänka, ironisera, spexa och ifrågasätta – till och med kritisera.
Allan von Kompost
redaktionschef
*****
2 januari skickade jag ett brev till chefredaktören för gammalblaskan Barometern, Anders Enström. I brevet ställde jag några enkla frågor efter att ha läst en betraktelse med iögonenfallande och uppenbara fake news.
Inget svar.
Nu skriver jag igen efter att ha läst en text under påsken som fått hela kulturorganets redaktion att ifrågasätta gammelmediernas exklusiva rätt att torgföra de mest fantasifulla påståenden utan att visa minsta vilja att undersöka, faktakolla, analysera och se till att det man publicerar är sant – något gammelmedierna själva framhåller som viktigt i alla pressetiska sammanhang.
På flera kyrkor på södra Öland hängde under påsken banderoller med texten ”Kristus är uppstånden”. Vi ber om förståelse för eventuell felläsning, då banderollerna var mycket svårlästa i den hårda vinden.
Vi förstår mycket väl att det måste vara frustrerande att se att det man påstår inte inträffar. Religiösa har i långliga tider påstått att Kristus är uppstånden. Religiös utövning kräver innötning och upprepning in absurdum. Helst ska läran injiceras i späd ålder då barnet är som mest formbart. Ritualer är viktiga. Samma samma varje gång. Samma texter ska läsas vid givna datum, samma händelser ska upprepas och återupprepas, samma ord ska sägas om och om och om igen. Och samma ”fakta” ska nötas och tjatas in. Man ska inte tänka själv utan ledas in samma samma-korridoren, och den oliktänkande ska omvändas. Vi ser det överallt i världen, i lilla Knutby lika klart som på Balkan och i Mellanöstern.
Denna innötning pågår ständigt ständigt ständigt framför våra ögon. Och nu till bulls eye: Denna sammasammasoppa publiceras om och om och om igen i gammelpressen, utan minsta analys, kommentar eller ifrågasättande. Thomas Hård af Segerstad, präst i Nybro, inleder en betraktelse i Barometern 3 april så här:
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. I kyrkor över hela världen ropas i dag detta ut – ja, åtminstone i kyrkor där det får firas gudstjänster – att han som var död, fastnaglad och avrättad på ett kors och därefter lagd i en grav, att han lever. Jesus lever. Han har besegrat döden och väckts till liv av Gud Fadern i himmelen.
Vi kan inte uttrycka vår fråga tydligare än så här: Får man påstå vad som helst i gammelmediet Barometern – en tidning med i alla fall något så när gott rykte?
Nu inväntar vi chefredaktörens svar…
Allan von Kompost
redaktionschef
Den JO-anmälan som kulturorganet gjorde för flera dagar sen uppmärksammas nu i riksmedier. Men de lokala medierna sover lugnt vidare. Suss gott!
Något märkligt pågår i den lokala gammelpressen – och i Mörbylånga kommun. En kommunikatör på kommunen slutar till sommaren sin anställning efter att i gammelmedia ha fått berätta att han är mogen att ta sig an andra och större uppgifter. Hur ofta får en yngling på en blygsam chefspost i nån liten bonnkommun sväva ut i pompösa framtidsdrömmar i gammelmedier? Ölandsbladets Peter Boström skrev i går en devot ledare där kommunikatören strösslas med superlativer och slutstämplas som ”listig”. Under tiden startar kommunikatören bolag och bygger padelbanor. Inget fel i det, men kan han då samtidigt sköta sitt jobb på kommunen?
En fiaskobetonad och senare konkad journalistisk tummelplats för amatörer, 24Sverige, utgjorde för några år sen basen för kommunens fiske efter både kommunikatörer och näringslivschef. Man kan undra varför. Kommunikatören håvades in från denna låtsasjournalistiska plattform och kröntes med prefixet chef. Även näringslivschefen hade starka kopplingar till detta journalistiska skämt, 24Sverige. Senare fiskade kommunikatören själv där – och fick napp! Tidigare kollegor till kommunikatören håvades in till den lilla bonnkommunen, styrd av tjänstemän, icke politiker.
Kulturorganet ser allt större skäl till att granska rekryteringsutvecklingen inom kommunen. Är de kärleksfulla – helt öppna – relationerna mellan lokala småpåvar och gammelpressen på väg att utvecklas till ett förödande kamaraderi? Såna tendenser ligger tyvärr inbyggda i människans dna. Kliar du mig så kliar jag dig.
Sune Flisa
chefredaktör
Kronprinsessparet har mejlat Borgholms kommun! Man vill prata pandemi.
– Vad kul! säger Ilko Corkovic i gammelmediet Barometern.
Barometern vill kanske även skriva om mejl som inkommit till kulturorganet? Håll till godo:
Sune Flisa
chefredaktör
Gammelmediet Dagens Nyheter hänger nu på kulturorganets oro och vurm för demokratin, även i Sverige. Det tackar vi för. Förutom en ledarsida om det nya USA under Bidens ledning publiceras en debatthelsida med ett dussin svenskars oro för just den svenska demokratins framtid.
”Attacken mot Kapitolium i USA är en väckarklocka också för Sverige. Vår demokrati är inte vaccinerad mot vare sig snabba aggressiva attacker eller mer långsamt nedbrytande företeelser”, skriver de tolv och framhåller punkter att se upp med. Några av dem är:
Gammelmedierna är märkliga. De säger sig vilja ha en bra dialog med tittare och prenumeranter, de vill ha tips och synpunkter, ris och ros. Men i tidningen Barometerns fall stämmer detta inte alls.
Den 2 januari skrev jag ett öppet brev till tidningens chefredaktör Anders Enström. Jag ställde några mycket enkla, seriösa frågor om press- och yttrandefrihetens grundläggande normer. Inget svar.
Det är inte bara beklämmande, utan också farligt, att den mediala världen allt mer efterliknar den politiska. Så snart vanligt folks frågor och synpunkter inte genast kan klassas som ”beröm” eller ”folkligt trams” är intresset för dialog mycket svagt. De demokratiska grundbultarna väger beklagligt nog allt lättare i vårt lands mediala och politiska sfärer.
Denna nonchalans kan bara tolkas på ett sätt: Intresset för demokratiska värden och frågor är tyvärr mycket mindre än ”makten” i alla passande sammanhang vill göra gällande.
Vanligt folk har bara ett effektivt motvapen: Konsumentmakt. Köper du en skitsak lämnar du tillbaka den. Får jag inte svar på brev till Barometerns chefredaktör avsäger jag mig prenumerationen.
Allan von Kompost
redaktionschef
Tidningen Barometerns chefredaktör Anders Enström gläds över 3 500 nya prenumeranter. Vi på kulturorganet lyfter på hatten och konstaterar att gammelmediernas tid ännu inte är helt förbi.
Kulturorganets redaktion hyser dock vissa betänkligheter över Barrans publiceringar av så kallade betraktelser. Krävs ingen evidens för påståenden i Barran i dag? Kan man påstå precis vad som helst med hänvisningar till uråldriga källor?
Hela redaktionen har under flera morgonböner fått intaga både Treo och whisky för att komma igång med dagens slit efter läsning av just Barrans betraktelser. Så kan vi inte fortsätta. Därför skriver vi ett öppet brev till bossen Anders Enström och inväntar svar.
De enorma gammelmedierna Sveriges Radio och Sveriges Television är trots språklotsar och uttalsexperter helt obildbara.
Materiel eller material? I radio- och tevenyheter sägs ena gången sjukvårdsmaterial, andra gången sjukvårdsmateriel. På så sätt får man åtminstone rätt varannan gång. Att det ska vara svårt att förstå att material är gips, järn, vadd, papper medan exempelvis sjukvårdsmateriel är skalpeller, munskydd, respiratorer, visir.
När inte ens journalister bemästrar dessa synnerligen enkla begrepp kan man inte låta bli att undra över den svenska skolans oförmåga…
Är svensken obildbar eller är gammelmediejournalisterna helt kocko?
PS. I går la man i Rapport ut skylt som påstod att 190 dött i flygkrasch när man då trodde de var 14. Aj, aj, aj…
Och så krånglar väderkartorna, och på andra skyltar lyser stavfelen i neon…
Aj, aj, aj. Hur ska det gå med gammelmedierna!
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Ack, ack, ack…
Redan för nåt år sen hintade vi om införandet av ”ett slags TV-program” på alvarsamt2.
– Tyvärr tvingades vi lägga det synnerligen viktiga projektet på is då vi inte fick ihop de 180 miljoner kronor som krävdes för att trycka på detonationsknappen, berättar Sune Flisa, chefredaktör på kulturorganet.
– Men nu har kulturälskande människor i Shimla skänkt oss detta belopp – och mer därtill, berättar Sune. Vi tror oss därför kunna rulla ut programmet Udd-Nytt inom kort. Programmet skannar av livet söder om Mörbylånga. Det kommer att sändas på bestämd tid, på bestämd veckodag. Programledare, skripta, sändningskoordinator, kamerasektion (A-, B- och C-fotograf), tekniker samt producent är utsedda. Signaturmelodin är skriven av kulturorganets vaktmästare Ivar Sturskwalt. Eventuellt libretto till signaturmelodin handhas för närvarande av vår egen Margaretha Robbing, tidigare ordförande och solist i kören Sångfåglarna.
– Ingen och ingenting kan framdeles flyga under vår radar, fortsätter Sune Flisa, oansvarig utgivare för programmet. Vi kommer inte att sprida den förfärliga Ölandsporr, Ölandspropaganda och gullesnuttejournalistik som SVT, SR och andra gammelmedier levererar i stora lass och överöser folket med från sina rymliga dyngspridare. Vi lovar total avhållsamhet från exempelvis Victoriadagar, kungafjäsk, Sollidentrams, prinslarv, prinsesskam, kommunalrådsdevotism, cykelledsdesinformation och scoutinspirerad PK, stämplad och lackad med FN:s, socialdemokraternas, Länsstyrelsernas, Svenska Kyrkans, kommunledningarnas, landshövdingarnas, helnykterhetsförbundens, kungahusens och övriga partiernas godkänt-sigill, som kvarhåller landet i mental och intellektuell koma under kors och spira under medeltidslika former, säger Sune Flisa medan han tänder sin sjöskumspipa i stridsledningscentralens mitt, där reportrar springa hit och dit – och ibland mitt emellan.
I det första programmet kan eventuellt en ny skakande intervju med Claes Elinder i Grönhögen ingå. Claes skrev boken Rädda Sydöland! och han skräder inte orden om Länsstyrelsens och kommunledningens roller i södra Ölands snabba och ödesdigra utarmning. – Vi bofasta på södra Öland går mot en säker utplåning, menar han.
I det första programmet möter du förhoppningsvis också Karl-Henrik Robèrt, professor i strategisk hållbar utveckling vid Blekinge Tekniska Högskola. Han berättar om hur ”politiker och makthavare reagerar när de kritiseras” – ett hyperaktuellt ämne. Inslaget om detta borde ses om och om igen av alla de stackars utsatta politiker som irrar omkring i konstant idébrist, politisk byxångest och evig beslutsvånda och rädsla för att vara icke-PK, hånade och förlöjligade på FB och Twitter.
Udd-Nytt svär sig redan i dag fritt från alla slags pinsamma, farliga, personliga och politiska följder av programmet som kommer att följas över hela världen.
De mörka molnen tätnar över södra Öland. Problemen växer och den bofasta befolkningen krymper sen en mansålder tillbaka. Snart är den borta. Då finns bara turisterna kvar. Mörbylångas kommunpolitiker tittar storögt på, handlingsförlamade, trötta. Nu misslyckas de till och med med vädret. Öland – solen och vindarnas ö, gäller inte längre. Nu skriver vi Öland – vindarnas ö.
Den senaste dikeskörningen kostade skattebetalarna 30 000 kronor. För dem köpte kommunen in en solmätare. Den placerades i Ottenby. Ambitionen: Att komma med i SVT:s Solligan!
Men hela manövern slutade i fiasko. SMHI säger sig inte kunna samla in och kvalitetssäkra data från södra udden. Oppositionsrådet Henrik Yngvesson (M) har hållit i den solvarma drömmen som förvandlades till en kolsvart mardröm:
– Då är det väl lika bra att dom lägger ner Solligan helt och hållet, säger han i Barometern.
Kulturorganet tycker dock inte att det finns anledning att låta som om man sålt smöret och tappat pengarna. Nej då, upp med hakan i kommunhuset. Tag nya friska tag! Köp in en vindmätare för nya 30 000 skattepengar! Den kommer att registrera makalösa värden. Och kommunen får äntligen sola sig i den gammelmediala glansen.
Det finns en framtid, trots allt.
Européer heter boken som jag läser just nu. Den innehåller fem reportage av mästerliga journalisten och författaren Jane Kramer.
I förordet berättar Clas Thor och Stig Hansén om hur den rent tekniska proceduren gick till när Jane Kramer var stationerad i Paris under 1980-talet för att skriva för den amerikanska tidningen The New Yorker.
Den som vet hur det går till i dag inom gammelmedierna får svårt att tro att den tidens noggrannhet är sann.
”När Jane Kramer skickat in manuset får hon det satt och returnerat för en första egen redigering, den satta texten tycker hon ger en annan överblick. Sedan tar andra vid. Först en lektör som granskar grammatiken och språket och skriver sina anmärkningar i marginalen. Därefter går manus till juridiska avdelningen som granskar att allt går att trycka och så till faktaredaktionen som utifrån andra källor än dem Jane Kramer använt sig av försöker kontrollera att alla fakta är exakt rätt. Mellan varje steg i proceduren läser Jane Kramer igenom reportaget, tar ställning till kollegornas förslag. Till slut läser hon igenom det tre gånger till.”
Redaktionen har av trogen läsare mottagit kraftfull spritdoftande Ölandsdramatik ur gammelmediet Ölandsbladet. Tidningen bestod denna julidag 1956 av sex fullmatade sidor i det grandiosa formatet 57 x 40 centimeter.
Vi beklagar förseningen med utdelningen av Ölandsbladet den 17 juli 1956. På morgonen hittades tidningsbudet i diket, överkörd av sin egen cykel, enligt uppgift efter en blöt kväll dagen innan. Den anställde tillnyktrade dock efter en tid och återhämtade sig från sina skador men återkom aldrig till sitt arbete.
De prenumeranter som denna sorgesamma dag aldrig fick ta del av dagsnyheterna kan nu få inhämta dessa, om än lite försenat.
Med önskan om förståelse för vår situation,
