Unikt geologiskt fynd i Gräsgård

Under grävningen av bevattningsbassängen i Gräsgård hittades i går en ytterst sällsynt sten, mangnetelit, med en specifik vikt över 90. Stenens volym uppskattas till 120 liter, varför den väger nästan 11 000 kilo.

I dag hölls en hastigt improviserad presskonferens vid bassängen. Där berättade geolog Johan Hasselquist från Sveriges Geologiska Underrättelser att stenen tidigare endast har hittats ett fåtal gånger bland Himalayas högsta toppar.

Mangnetelitstenen kallas ibland för ”blinksten”, då den höga denciteten framkallar ett svagt blinkande ljus ur stenens inre. Ibland är detta ljus så pass starkt att det kan uppfattas av det mänskliga ögat.

Mer om ”blinkstenen” får du redan i inledningen av långfilmen Livet på södra Öland, oktober som publiceras under morgondagen.

Stenbrottet blir sjö

Sedan man slutat pumpa bort vattnet ur Cementas gamla stenbrott i Degerhamn stiger nivån. För några månader sen kitecykelsurfade jag här och hade jag då haft bättre kläder hade jag inte dragit mig för att cykla över sjön. Men nu vet i 17…

Det var grått väder denna dag. Därför lyste inte vattnet i turkos som det ofta gör i solljus.

Det känns märkligt att tänka sig att det om 15-20 år är en insjö här, djup nog att dölja cykeln och mer därtill. Om jag vänder mig om 180 grader tittar jag in i stenväggen nedtill…

Jag har ingen aning om hur högt vattenytan kommer att tillåtas ta sig. Vid en viss nivå sker naturligtvis avrinning – nånstans. Men var? Och på vilken höjd över stenbrottets botten? Nån som vet?

Från den instängslade utkiksplatsen ser man ingen större förändring. Inte ännu.

Något till vänster om bildmitten fanns tidigare en Cementafastighet. Nu vajar där bara en ensam flagga i vinden… Tiderna förändras och vi med dem.

---

där stumma stenar talar

Det är grått. Det blir allt mörkare. Låt oss backa en aning i tid, åtminstone till mitten av oktober…

 

 

jag vandrar på historieboken

Utmed Ölands stränder vandrar jag på den allra mastigaste historieboken. Synd bara att jag inte kan läsa den. Jag kan ingenting om geologi. Den lyckans ost som kan det kan tränga miljontals år tillbaka i tiden, inte genom att bläddra bland sidorna, men väl bland stenarna. Varje sten har en lång, mycket lång, historia bakom sig.

Jag har ingen aning om den vackra stenen till vänster bildades redan under Hadeikum för många år sedan. ”Många” betyder här 4 567 miljoner år sedan, alltså när jorden blev till. Troligare är nog att stenen är rena ungdomen, kanske från Äldre krita för bara 146 miljoner år sedan. Eller ska den betraktas som ”nästan ny”, från Milocen för bara 23 miljoner år sedan? Det är trist att inte kunna läsa den historiebok jag går på…

Om den mittersta stenen är en sandsten, vilket jag inte vet, berättar den utmärkta lilla skriften Geopark Öland, att den varit lös sand för knappt 540 miljoner år sedan, men inte här utan på södra halvklotet!

Lager på lager på lager bygger upp stenen. Jag vill minnas att geologen Jan Mikaelsson berättade att varje millimeter berg vid Gillberga på norra Öland motsvarar 1 000 år.

Apropå geologen Jan Mikaelsson… Han kan verkligen berätta om sten. Du kan läsa om honom här och här och här och här. Dessutom kan du läsa ”Fiska i sten” – här.

Nej, detta är varken en ost eller en tvättsvamp. Den är en sten. Men vilket slags sten? Jag vet inte.

Utan att veta något om stenarna vågar jag ändå påstå att många av dem jag går på är bildade i lager på lager på lager, sannolikt av sand och smått sediment som under årmiljonerna sjunkit till havets botten.

I den tidigare nämnda Geopark Öland kan man läsa detta om de stenar jag vandrar på: ”Det nedrasade materialet från jordklinten har av vattnet rensats från alla småpartiklar, sand och grus. Kvar på stranden ligger små flata klapperstenar, ibland i storlekssorterade småvallar som har bildats under vinterstormarna. Många av stenarna har ursprungligen forslats hit av inlandsisen. Här kan man finna vackra polerade stenar av bl a granit, kvartsit och porfyr från Smålands urberg men även de öländska sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, lerskiffer mm.”

Jag törs påstå att denna sten är tillkommen av sammanpressade sandkorn. Kornen syns med blotta ögat. Alltså bör den vara en sandsten. Men så enkelt är det kanske inte… Jag måste köpa mig en bok om geologi!

 

 

---

 

det hungriga havet

Kulturorganet har tidigare berättat om hur Öland krymper, hur havet äter sig in i öns västra sida. Häromdagen kunde vi se att ytterligare någon halvmeter kust nere vid Södra bruket har försvunnit ut i havet.

”Taket” över det gula partiet på bilden sträcker sig nu en meter ut över fast mark. Går man ut där kan man dråsa i backen med en duns.

Träd efter träd rasar ned på stranden för att småningom dras ut i havet…

Närbild av kampen mellan hav och land. Detta ”röda ras” känner jag inte igen. Det är nog ganska färskt.

För några år sedan gick en liten stig ned från terrassen till vänster. I dag är den borta och man får göra ett drygt meterhögt hopp för att komma ned till stranden.

På sina ställen bör man vara lite försiktig. Relativt stora stenar kan plötsligt rasa ned, om en sekund eller om en månad.

 

 

---

 

ostron, modell större

Dessa magnifika ”stenostron” ligger och solar sig på playan vid Sandby borg. Det största väger säkert ”flera ton”.

 

 

---

 

nya ögon

Ofta gäller det att ta några steg extra, att se med nya ögon, att ständigt vara nyfiken. Som häromdagen. Vi har många gånger suttit vid rastplatsen Eriksöre vid 136:an. Nu tog vi just de så viktiga extrastegen och fick se något för oss helt okänt: Landborgens stup ned mot kustslätten.

Västra landborgen är den västra kanten av Ölands mot öster lutande kalkstensplatå. Överst på den ligger en drygt 10 000 år gammal strandvall. Den bildades strax efter inlandsisens avsmältning då Öland steg upp ur havet. Strandvallarnas torra, upphöjda lägen var lämpliga för bosättningar och gravfält. Nedanför strandvallen ligger den tre kilometer breda kustslätten ned mot Kalmarsund med en av Sveriges bördigaste jordar.

Rastplatsen ligger – enligt öländska mått mätt – högt över havet. Vid horisonten längst till vänster skymtar Kalmarsund och Sverige.

Längst till höger går väg 136 mot norr. Rastplatsen har gedigna bord med tak. Toalett finns också.

Mitt i allt det deprimerande läskpappersgrå i det ynkliga novemberljuset finns fortfarande en och annan färgklick.

En mycket brant trappa leder ned mot slätten med en av landets bördigaste jordar. Även fortsättningen är brant, men det finns uppspända rep att hålla sig i.

En geolog skulle kunna berätta mycket om detta skifferparti på toppen av landborgen. Jag kan bara säga att det är både kraftfullt och vackert.

Från detta bord med tak ser man ut över Kalmarsund och Kalmar. Men det är lite längre till staden än bilden berättar. Den är nämligen tagen med ett kortare teleobjektiv.

– – – – – – –
Alvarsamt2 är en fortsättning på avslutade Alvarsamt. Klicka här för att komma dit. På Alvarsamt hittar du 1 800 inlägg och 7 000 fotografier.