Ofta gäller det att ta några steg extra, att se med nya ögon, att ständigt vara nyfiken. Som häromdagen. Vi har många gånger suttit vid rastplatsen Eriksöre vid 136:an. Nu tog vi just de så viktiga extrastegen och fick se något för oss helt okänt: Landborgens stup ned mot kustslätten.
Västra landborgen är den västra kanten av Ölands mot öster lutande kalkstensplatå. Överst på den ligger en drygt 10 000 år gammal strandvall. Den bildades strax efter inlandsisens avsmältning då Öland steg upp ur havet. Strandvallarnas torra, upphöjda lägen var lämpliga för bosättningar och gravfält. Nedanför strandvallen ligger den tre kilometer breda kustslätten ned mot Kalmarsund med en av Sveriges bördigaste jordar.
Rastplatsen ligger – enligt öländska mått mätt – högt över havet. Vid horisonten längst till vänster skymtar Kalmarsund och Sverige.
Längst till höger går väg 136 mot norr. Rastplatsen har gedigna bord med tak. Toalett finns också.
Mitt i allt det deprimerande läskpappersgrå i det ynkliga novemberljuset finns fortfarande en och annan färgklick.
En mycket brant trappa leder ned mot slätten med en av landets bördigaste jordar. Även fortsättningen är brant, men det finns uppspända rep att hålla sig i.
En geolog skulle kunna berätta mycket om detta skifferparti på toppen av landborgen. Jag kan bara säga att det är både kraftfullt och vackert.
Från detta bord med tak ser man ut över Kalmarsund och Kalmar. Men det är lite längre till staden än bilden berättar. Den är nämligen tagen med ett kortare teleobjektiv.
– – – – – – –
Alvarsamt2 är en fortsättning på avslutade Alvarsamt. Klicka här för att komma dit. På Alvarsamt hittar du 1 800 inlägg och 7 000 fotografier.
Annonser
