Tjejerna i Uddens Bröd & Bullar säljer sina egenbakade varor i en liten röd bod i Grönhögens hamn. Vera och Nicole Sandebäck och Wilma Rosenlund heter bagarna/expediterna/egenföretagarna.
När kulturorganet kom på oanmält besök höll Vera och Wilma ställningarna. Kunderna var många och efterfrågan stor. Därför har trion öppet 08 till 11 – eller ”till när bröd och bullar tar slut”.
Nicole Sandebäck kan du se i detta inlägg.
Det sjuder av liv i Grönhögen. Båt efter båt angör destinationen. Segelbåtar, motorbåtar, båtar stora som hus och så små kajaker att man måste titta på dem två gånger för att se dem. Där finns båtar med två skrov. Och båtar med tre skrov. Här finns båtar i plast och i trä. De komma från öst, de komma från väst, de kanske till och med komma från pepparkakeland med tyska flaggor, med nederländska flaggor, med danska flaggor, med franska flaggor i flaggspel eller – vem vet? – som gös på stake kallad gösstake.
Husbilar bildar blankpolerade vita rader, längre för vart år som går. Och nästa år öppnar ny ställplats. Utanför bilarna står de obligatoriska vilstolarna och i dem sitta de obligatoriska en aning söndersolade paren lapande ännu mera sol, drickande ännu större drink, njutande ännu mera liv.
Det kryllar av folk i affär och på väg och på golfbana står ensamma och sällskap och slår ihjäl tid och grästovor med järnklubbor, svordomar och drivrar. I stenbrottet förvandlat till sjö lögar sig ung och gammal, man cliffjumpar, snorklar och solar.
På kondis kan du dricka kaffe till vågornas kluck och kommer du före 11 kan du köpa hembakat bröd av tre skrattglada Grönhögentjejer i deras lilla bod kallad Uddens Bröd & Bullar.
Vera och Nicole Sandebäck driver Uddens Bröd & Bullar tillsammans med Wilma Rosenlund. En film om dessa glada bagare visas snart på bloggen…För en dagligcyklist som under andra månader än sommarens bara stöter ihop med en människa per vecka, känns det märkligt att nu behöva väja för andra cyklister på racer-, långfärds- eller mountainmodell samt horder av folk, vovvar, små och stora, snälla och snoriga barn, kepsgubbar med golfväskor, silverhårstanter med golfvagnar, geronter i golfbilar, utbölingar i kärror med konstiga registreringsskyltar och karavaner av andra små och stora fordon på två tre fyra eller sex hjul.
Det sjuder av liv i Grönhögen. I många andra hamnar är det stendött. Det finns mycket för övriga södra Öland, Länsstyrelse, landshövding, turistchef, utvecklingsguruer och kommun att lära av Grönhögen…
De vita prickarna i föregående blogginlägg var varken snöbollsmaneter eller vitlingar, utan flytande golfbollar i sjön på banan i Grönhögen.
Mörbylånga kommun har äntligen fått upp nödvändig information på grinden vid väg 136, alltså vid stigen till badsjön vid kalkbrottet i Grönhögen.
Infarten vid Eketorpsvägen är blockerad med en stor sten. Se tidigare inlägg här. Här är parkering förbjuden. Men vissa står där ändå, sannolikt beroende på att man inte berättar var ”hänvisad parkeringsplats” finns…
Kommunens informationssnickare excellerar i historisk berättarglädje på en av skyltarna vid badet.
Går du ut mot den lilla ön i södra sidan av sjön vid golfbanan i Grönhögen möts du av hundratals aggressiva tärnor som försvarar sina ungar. Trutar kan bli så närgångna att de hackar dig i huvudet, men så modiga är inte dessa mindre flygfän.
Som första media i världen kan kulturorganet visa vägen från P-plats till hoppa-i-plats i den nya utformningen av badsjön/vattentäkten i Grönhögen. Det nedlagda arbetet på området visar att kommunen nu anser att sjön är både badsjö och vattentäkt, vad man än tycker om det. Med nästa värmeknäpp kommer nog de badsugna…
Parkeringen ligger bara ett kort stenkast in på Golfvägen, på vänster sida. 
Skulle första parkeringen vara full finns ytterligare en bara ett 50-tal meter längre ned på samma väg.
Den stora grinden till vänster är numera låst. Entrén ligger tio meter till höger om den. Där går en röjd stig mot sjön.
Stigen mot sjön. Från parkeringen till vattnet är det drygt 300 meter.
Denna grind var tidigare låst. Nu är den låst i öppet läge. Den kan nog i dag kallas entré.
Innanför entrén leder denna mycket branta trappa ned mot vattnet. Ramlar man här är det kokta fläsket stekt. Kulturorganet utfärdar varning!
Trappan från sidan. Lutningen är kraftig. Kommunen har sedan länge upplyst om att man badar på egen risk.
Går man till höger i stället för att ta trappan ned mot sjön kommer man hit. Härifrån är det långt ned till det våta elementet.
Vattenspegeln är helt stilla.
Lyfter vi blicken en aning ser vi det kommunala vattenverket.
Badet i sin helhet, nästan. Vi ser här ut över sjön från klipporna i bilden ovanför. Badande får nu hålla sig till höger om det staket vi ser till vänster i bild. Där stängslet slutar finns sopkärl. Till höger de två bajamajorna.
Vackra sommardagar kan man frestas att försöka få med så mycket som möjligt av ett inbjudande motiv. Risken är att man då får en bild ”utan mening och kraft”. Testa ibland motsatsen: att komprimera genom ett teleobjektiv. Bilden ovan kan nästan inte bli vardagligare: En båt på väg ut från Grönhögens hamn. Genom att använda telet på min lilla Fuji X30 har jag tryckt ihop perspektivet, vilket har skapat ”fokus” och till och med en gnutta ”dramatik”.
Då och då jobbas det på området för de nya ställplatserna i Gröhögen som blir klara till säsongen 2020.
Staket sätts upp i betonggjutningar som är runt 80 år gamla. På backen ligger betong. 
Stolparna fästs i resterna av 80 år gamla järnbalkar. Snacka om återanvändning! 
I bakgrunden ståtar den vita funkisvillan som är tänkt att bli ställplatsens kontor.
Vy åt väster. Sammanlagt ska här bli platser för 38 husbilar.
Vy upp mot Ytongfabriken, som lades ner 30 september 1971.
Vi tittar mot Grönhögens hamn.
Mot hamnen. De husbilar som står där nu får inte stå där nästa sommar.
Vägen till höger går ned mot hamnen. Den till vänster leder till Allévägen.Nu har kommunen ställt ut två toalettmoduler vid badsjön/kalkbrottet/vattentäkten i Grönhögen. Toalettmoduler eller flyttbara toaletter kallas också bajamajor.
Kulturorganet föreslår ett direktare språk och utbrister: Skitbra!
En stor rund flisa blockerar numera vägen från Eketorpsvägen in mot badsjön vid Grönhögens industriområde/stenbrott/badsjö. Entrén blir nu istället alldeles till höger om grinden utmed väg 136.
Till höger om grinden vid väg 136 är staketet rivet och en gång röjd upp mot badsjön. Grinden kommer senare att låsas.
Sen blir det att traska en bit på denna stig. Fågelvägen mellan närmaste parkering och badsjön är det 335 meter. Hur övergången av väg 136 utformas har vi ingen information om i dagsläget. Sommartrafiken är här tät så kulturorganet utgår från att det görs nåt riktigt fiffigt…
Så här såg det ut nere vid sjön under måndagen. Filmer om badet kan du se här.
I dag tisdag var stängslet uppsatt. Badande får hålla till vänster om stängslet.
Dagen innan stängslet satts upp. ”Badstranden” blir nu betydligt smalare än tidigare. Och inga bilar släpps in på området.
Vi tittar österut.
Badgästerna får nu parkera vid den nya boullebanan i Grönhögen, alltså precis söder om sjön vid golfbanan. Bilden är tagen under måndagen.
Samma fält i dag, tisdag.
I dag tisdag pågick stängslingsjobben vid nya boullebanan.
Fältet tisdag kväll.
Ytan ser stor ut men trafiken till badsjön blev förra året intensiv. Räcker inte detta fält finns ytterligare ett bredvid, se bilden nedan.
Även här anläggs en parkering. Fältet ligger ”vägg i vägg” med golfbanans parkering utmed Golfvägen.
Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.
Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.
1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.
Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?
Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!
Husbilarna i Grönhögens hamn står där de står – för sista året. Nästa år är de 38 nya ställplatserna inne på gamla Ytongfabrikens tomt färdiga.
Det är Bengt ”Bubbe” Pettersson som ligger bakom utvecklingen på gamla Ytongtomten. Redan nu ser vi att något är på g…
Den stilrena gamla funkisvillan renoveras för att inrymma bland annat ställplatskontor.
Nästa säsong tar hamnvärden Peter Hansson hand om endast båtar och deras besättningar. I dag sköter han även ställplatserna, som egentligen inte är ställplatser utan ”långtidsparkering för husbilar”. Svensk byråkrati tar sig ibland underliga uttryck.
Hamnen från söder. I mitten Räddningstjänstens byggnad. Till höger hamnkontoret och till höger om det står husbilarna.
På lördag är det Bomässa i Medborgarhuset i Grönhögen. Men det syns ingenting på huset, ingenting på den stora gårdsplanen. Där finns inte ett endaste lockrop vid den väg där nu bilar rullar fram i karavaner på väg ned mot fyrplatsen. Nere vid Långe Jan var det i dag flera hundra besökare.
Pizzabagaren i Södra Möckleby har fattat galoppen. På vägen utanför finns förvarningsskyltar, blinkskyltar, öppetinfo, flaggor och banderoller.
Marknadsföring är svårt och dyrt om man måste gå över tidningsannonser, utskick och medier. Marknadsföring är lätt och billigt om man förstår att en skylt utanför dörren/vägen är viktigast.
Tomt och öde. Här kan väl ingenting hända? Hur alert är egentligen Mörbylånga kommun på marknadsföring?
Medborgarhuset i Grönhögen. Här öppnar kommunens bomässa på lördag. Men ingenting skvallrar om det. Inte på det här avståndet i alla fall, 40 meter.
Porten. I fönstret bredvid hänger två A 4:or. Eftersom jag är född nyfiken måste jag gå fram och kika…
Aha, bomässa på lördag! Låter intressant. Går kanske dit. Börjar 10:00… Men infon hänger 60 meter från vägen. Inte ens en hök kan läsa texten på det avståndet.
En god och näringsrik lunch är avslutad. Bara förpackningarna ligger kvar på bordet. Vitan var god men gulan var godast.
Råmaterialet till lunchen kommer från denna lilla ö i golfsjön, Grönhögen. Godiset ligger i redet under den ruvande svanen.
Kockarna kommer från en annan ö i samma sjö. Du ser den här från cykelleden. På den ön häckar tärnor och måsar, alla hungriga.
När ruvande svan någon gång lämnar redet rycker kockar snabbt ut från denna ö. Från svanredet tas den färdigförpackade lunchen. Den transporteras därpå med flyg till cykelleden där den knäcks mot det hårda matbordet. Vitan är god men gulan är godast, brukar omdömet låta.
Vilken väg väljer kommunen för sjön/badet/brottet/täkten/industriområdet i Grönhögen? Har man en glasklar idé eller totar man ihop en hopplös kompromiss?
Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.
Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.
Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.
Infödingen svarar snabbt.
– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.
***
Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…
I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.
På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.
Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?
Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.
Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.
– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.
Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.
Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.
Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?
Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?
Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.
En anslagstavla kan sägas vara ”folkets röst”. Den berättar många gånger mer om vad som händer i en bygd än aldrig så glassiga publikationer och program. Denna samling erbjudanden finns i Grönhögen. Jag har gjort bilden större än vanligt. Klicka en gång i den för att få den stor. Sen kan du klicka ytterligare en gång – för att få den så stor att de flesta texter går att läsa (så länge du ser ett +tecken vid markören går det att få bilden större genom ett klick med vänster musknapp).
Kommunen sätter in åtgärder vid badet i kalkbrottet, Grönhögen. P-platser flyttas, området stängslas in. Badet ska inte kallas badplats. Man badar där på egen risk. Kulturorganets utsände ställer sig frågande till ansvarsfrågorna…
Se också filmen i samma ämne: Ett kommunalt dilemma från september 2018
Om man jämför miljömedvetenheten vid återvinningsstationen i Grönhögen med den i Degerhamn undrar man vad den stora skillnaden beror på. Trots besökare i husbilar och båtar är återvinningen i Grönhögen alltid kliniskt ren. I Degerhamn är den… Ja, se själva.
Jag cyklar förbi återvinningsstationen i Grönhögen fem dagar i veckan. Den ser alltid ”dammsugen” ut.
Trots gäster i både husbilar och båtar ligger soporna där de ska – i containrarna.
Men mitt beröm av ordningen i Grönhögen bör kanske minskas en aning. En dag senare låg dessa plastsäckar med trädgårdsavall. Det finns alltid folk som tycker det är naturligt att andra ska städa efter dem.
Miljöfarligt och livsfarligt i salig blandning på backen i Degerhamn, hösten 2018.
Buntar av fönsterglas ligger begravda under tunt lövlager.
Lampor och plast, vår tids förbannelse.
I Degerhamn ligger soppåsar slängda 40 meter in i skogen, hösten 2018.
Bildtext onödig.
Knivar eller potatis? Mycket udda går att hitta på backen i Degerhamn.
Plastsäckar med trädgårdsavfall, glas och porslin. Vem är alltid skyldig att ta upp efter andra?
Förklara för mig hur man kan kasta glas, plast, skit och dynga direkt på backen och åka därifrån med gott samvete.
Det tidigare kalkbrottet i Grönhögen är i dag en sjö. Sjön lär vara dricksvattentäkt. Viljorna om dess framtid är polariserade. Vissa vill utveckla vattenhålet till en kommunal badplats, andra vill hålla det fritt från besökare.
Se också filmen Ett kommunalt dilemma.
Var man kopulerar varierar stort. Sedan beror det nog en aning på vem man är. Vad sägs om att göra det på taket? Kanske till och med på gamla Ytongfabrikens tak i Grönhögen. Där gör truten det nu. Och snart täcks taket av mängder av i hast hoprafsade bon med två tre ägg i varje, i sällsynta fall fyra.
Att då närma sig plejset kan resultera i skränande anfallsdykningar förstärkta med kraftig avföringseld. Jag råkade en gång ut för denna. Två gånger prickade en bombfällare mig och min cykel med enastående precision.
Allt hopp för ett fortsatt liv på södra Öland är ännu inte ute. Lördagens Ölandsbladet berättar nämligen att Mark- och Miljööverdomstolen ger grönt ljus för 38 ställplatser i Grönhögen, mellan hamnen och tidgare Ytongfabriken. En ödeplätt ”med rysk framtoning” kommer därmed till nytta för turister och ölänningar med blick mot vår eventuella framtid.
Någon har alltså tänkt rätt. Kulturorganet gratulerar grönhögenborna och alla dem som orkat traggla sig genom byråkratins fasansfulla käftar.
Kanske är det min ungdoms byggen av linstyrda flygplansmodeller som spillt över i en lust att dokumentera både sånt som växer och sånt som faller i bitar. Ett bygge kunde ta veckor. En totalkrasch kunde ske redan fem sekunder in i den första provflygningen. Att se något ta form och växa mot skyn är spännande, liksom rivandet och blottläggandet av något som tidigare varit oåtkomligt, mystiskt, täckt av en fasad.
I Grönhögens hamn har ett sådant ”plocka-ned-i-bitar-arbete” pågått sedan i höstas. En smack har sågats i smulor, deflorerats, huggits i stycken. Inkråmet har successivt dragits ut ur dess inre, master och antenner pekar inte längre mot skyn utan ligger dräpta i det grönskande gräset. Det hackas och sågas, dras och skärs. Den en gång så vackra skutan är snart slaktad, historia, reservdelar, avfall, kanske till och med ett miljöproblem…
Mitt i denna rivningsmassaker glimmar det här och var till av en klärobskyr förgången tid bland rostiga vajrar, knäckta spant, söndertuggade tackel och tåg och läckande vattenpumpar och oljetråg. Nu kör vi filmen om bygget av den vackra smacken – baklänges!
Smacken har förekommit tidigare på bloggen, i november 2018. Då såg hon ut som på de två översta bilderna.
Två delar. Men de ska bli flera…
Nu ser vi knappt att det en gång har varit en fiskebåt.
Ett virrvarr av fiskesmackens inälvor blottlagda.
Hjärtat/motorn. Såna här dieselrovor brukar kunna tuffa på i en mansålder, eller två.
Oljesvarta stenar fungerade som barlast/ballast. Nu är de bara stenar igen.
Lådor, rör, kablar, reglageknappar. Skulpturen heter ”Det var en gång”.
Vill du se skarv kan du ta dig till södra piren i Grönhögen. Där sitter ofta ett 40-tal fåglar. De är svåra att komma nära, och med bara en vidvinkelkamera är de omöjliga att få på bild. Desto tydligare syns deras lämningar…
Som kulturorganet tidigare berättat finns nu äntligen en chans till en godkänd ställplats intill Grönhögens hamn. Vi skickade ut vår fotograf Larsa Marsipin för att kolla in området lite noggrannare. Nedan visar han vad han såg.
Ironiskt nog blir det här inne på husbilsförbjudet område som ställplatsen – kanske – blir av.
”Plattan” med spårområdet söder om gamla Ytongfabriken. Grönhögens hamn i bakgrunden. Foto taget från kite 2016.
Boende på ställplatsen kan få denna klapperstensdominerande utsikt mot hamnen.
Vi känner inte till den exakta placeringen för ställplatsen, men sannolikt får man denna gamla märkliga och spännande Ytongfabrik i ryggen.
Från fabriken ned mot havet ligger ett snart igenvuxet spårområde ingjutet i betong.
Det intressanta och avancerade spårsystemet som går ut från nedlagda Ytongfabriken. Foto från kite 2016.
En ”växel” är snart uppäten av den glupska naturen. Något försvinner, något annat bildas…
Ibland är det intressant att ge sig på garanterat hopplösa och omöjliga motiv. Dagens solspeglingar i Grönhögens hamn var dömda att bli utfrätta ytor i bilden. Men gör det nåt? Varför ska min lilla Fuji X30 klara det människans fantastiska ögon inte klarar? För den som är intresserad kan jag berätta att skarvarna blir fler och fler. Snart sitter de nog även på inre piren och sprider sin obeskrivliga odör.
Nu är det – kanske – snart grönt ljus för att fixa 38 ställplatser på tomten Ventlinge 42:5 söder om gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Mark och miljödomstolen i Växjö har avslagit grannarnas överklagan. Det berättar Ölandsbladet i dag 13 december. Domen går att överklaga och det skulle inte förvåna kulturorganets redaktion om nån Nejmyndighet på hugget ser chansen till ytterligare ett ”stopp i lagens namn mot utveckling av södra Öland!” Den som lever får se…
Jag läser Strindberg just nu och är nog påverkad av hans sätt att dramatisera… I alla bildbehandlingsprogram kan man styra hela bilden, göra den mörkare eller ljusare och minska eller öka kontrasten. Men få program ger möjligheten att ”dra en effekt från ena sidan till den andra – ungefär till sidans mitt”. Effekten blir starkast i början och avtar successivt åt den sida du drar. I detta motiv var himlen mycket ljusare åt höger i bild men jag ville mörka den vänstra sidan. Det går alldeles utmärkt att göra i Bridge. Först drog jag åt vänster med ungefär minus ett bländarsteg, eftersom högra kanten var ordentligt överexponerad. Sedan svepte jag åt höger med minus ett bländarsteg för att få ett ”nattligare” ljus runt den lilla fyren.. Sist höjde jag ljuset i pirens röda ändmärke och den lilla gula reflex till höger på pilen. Att fotografera är att ljuga, precis som när man målar, skriver eller filmar. En annan fyr syns förresten längst till höger: Långe Jan.
