Över Atlanten?

Den USA-flaggade godingen fick mig att tappa hakan. Hade hon verkligen stångat sig över hela Atlanten för att lägga till i lilla Grönhögen? Svaret fick jag av vikarierande hamnkaptenen. Hon berättade att båten ägs av en tysk och nu skulle över till Finland – för kappsegling.

Döda – och rädda

Det är ett märkligt land vi lever i. Politikerna tillåter ett fiske som tenderar att utrota fisken i våra hav, medan andra sliter för att rädda det som räddas kan.

I går släpptes två(!) akvarieuppfödda knaggrockor ut i havet utanför Lysekil. Bakom släppet står Havets hus i samarbete med Världsnaturfonden. Knaggrockan är utrotningshotad. I samma veva släpptes fem småfläckiga rödhajar, också de hotade.

– Tyvärr hotas många arter fortfarande av ohållbara fiskemetoder, överfiske och annan exploatering, säger Inger Näslund, senior havsexpert på WWF.

Den ena handen tar, den andra ger – och aldrig mötas de tu…

Östersjön lider i hettan

Stackars Östersjön håller fortfarande på att återhämta sig efter värmeböljan 2018. Hettan dödar både musslor och fisk, skriver SvD i dag.

Som lök på laxen blir Östersjön inte bara varmare, utan också sötare. Salthalten beräknas gå ner från dagens sju till fem promille.

– Eftersom det regnar mer minskar salthalten. Det blir ytterligare en stressfaktor för musslor och fiskar, säger Christoph Humborg, vetenskaplig ledare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Torsk och strömming har det svårt i Östersjön. När salthalten sjunker får de det ännu svårare.

Allan von Kompost
redaktionschef

PS. Observera att kulturorganet inte avslutar denna text i stil med andra mediers vanliga ”det-ordnar-sig-nog-ändå-tröst”.

Hopplöst men hoppfullt

Spigg – snart vår enda matfisk i Östersjön?

Det är bra att Barometern hakar på kulturorganets ambition att rädda Östersjön. I dag har tidningen två artiklar om detta misshandlade hav. Den ena handlar om journalisten Folke Rydéns uppskattade filmer om problemen med vårt sjuka innanhav. Det är hemsk läsning om mänsklig dårskap.

– Nu fiskas strömmingen ut, som torsken äter, så vad ska torsken äta om den återhämtar sig? Det behövs ett totalt fiskestopp för allt storskaligt fiske, säger Rydén – bland annat.

I en annan artikel följer vi med Bödafiskaren Mikael Johansson på fisketur. Man får den kanske sämsta fångsten någonsin, några små flundror som får slängas tillbaka. Det är svårt att överleva som fiskare.

Trots beskrivningarna av Östersjöns krisläge slutar de båda artiklarna med stora förhoppningar. Jag undrar varför? Visst är det mänskligt att hoppas, men risken är att man reducerar allvaret. Om alla problem i nyhetstexter avslutas med drömmar och förhoppningar får man lätt intrycket att det helvete man beskriver trots allt inte är så negativt; ”det ordnar sig nog”.

– Jag får lov att se ljust på den (framtiden). Jag tror att det kommer att gå att leva som fiskare, säger Mikael Johansson.

Även Folke Rydén, som i sina filmer visat upp ett mörbultat hav, får avsluta i dagdrömmeri:

– Tänk om alla nio länder runt Östersjön kan samsas om att göra Östersjön till ett ”best case scenario”, att Östersjön kan bli ett paradexempel för resten av världen, att USA, Kina och andra länder kan säga ”så gjorde de för att klara miljön!” och ta efter!

Ja, kulturorganet håller med. Tänk om…

Sune Flisa
chefredaktör

Östersjöbegravning i Kyrkhamn

Svenska politiker sover gott, men EU har vaknat en sekund i tolv. Jäklar, Östersjön håller på att kola! Trålrovfisket tar allt snabbare död på all fisk. Strömmingen jagas nu inte bara långt ut till havs utan även nära land. Allt ska upp, alla arter! Ta upp och mal ner! Odlingarna i Norge måste ha foder till sina sjukliga laxar! Kycklinguppfödarna vill ha foder till sina sjukliga broilrar. Ta upp allt som rör sej! Skit i konsekvenserna. Dom får andra ta.

När strömmingen dör ut, dör andra arter med dem. Gäddan har nästan försvunnit, sälarna måste ta annan fisk än strömming. Nu tar de även plattfisk, berättar fiskare. Dominobrickorna faller, en efter en…

Kyrkhamn på Ölands södra udde var redan under medeltiden ett känt centrum för sillfiske. Här jobbade upp mot tusen fiskare samtidigt. När jag nu cyklar förbi denna plats har den blivit en symbolisk begravningsplats för Östersjön. Korset är rest, kreaturen stirrar frågande in i en framtid ingen känner…

En och annan fiskpinne finns kvar

De negativa nyheterna om Östersjön tär på min mentala hälsa. Därför kändes det skönt att se det jag såg häromdagen: Att man från KR28 hivade iland sex lådor fisk i Gräsgårds fiskehamn. Inte mycket men alltid något.

Straffkoloni långt ut i havet

Sälar söder om Fyrplatsen på södra Öland. Vid horisonten, strax höger om mitten, anar du Ölands södra grund. Dit är det 22 kilometer.

Aldrig tidigare har jag sett så många sälar som nu runt Ölands södra udde. De är svåra att räkna, men jag höftar till med mellan 50 och 100. Fotot ovan är taget med ett äldre, ganska dåligt teleobjektiv på 480 millimeter – mot sydost.

Om du tittar en aning till höger om mitten – vid horisonten – ser du något som du inte ser med blotta ögat. Jag har kollat sjökort och kommit fram till att det måste vara kasunfyren på Ölands södra grund.

På denna fyr satt en gång mannen som kallades ”Fången på fyren”. Historien bakom benämningen är lika överraskande som pinsam och skrämmande. Den är ett iögonenfallande exempel på myndigheters råa maktspel mot en människa som i dag skulle kallas ”modig visselblåsare”. Du läser historien i kortversion här.

Fången på fyren själv, framlidne Anders Ahlmark, har på sin blogg berättat om hela den groteska processen som inleddes 1977 och slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen. Här läser du bloggen Fången på fyren.

Detalj kan vara början till nåt stort

En ny brygga i Degerhamns hamn kan kanske ses som en oviktig detalj. Men den kan också uppfattas som en början på något större. Kulturorganet har under alla år sett stora utvecklingsmöjligheter i denna stora hamn, speciellt om de kunde kombineras med en ställplats – som fanns här till för några år sedan då Nejmyndigheten satte krokben för ställplatsen och indirekt för dåvarande butik i Södra Möckleby. Denna lömska handling kommer alltid att ihågkommas, aldrig att förlåtas. Bäst vore om Nejmyndigheten kom ned på jorden, sa ja till återstart av ställplatsen och i kombination med den hjälpte till att utveckla hamnen. Nejmyndigheten i länet har ny boss. Kanske kan han tänka rätt.

Antalet båtar ser ut att öka. Och här finns plats för många fler.

Brygga och dansbana i ett. Många polacker, tyskar, danskar och holländare gästar sommartid Grönhögens hamn. Med riktad marknadsföring skulle det säkert gå att få många av dem till Degerhamn. Hamnen kan rymma flera hundra småbåtar.

Om båttrafiken kunde ökas – i symbios med en återöppnad ställplats – kunde säkert viss affärsverksamhet kunna etablera sig här. Se bara på Annys Fiske i avlägsna Gräsgårds hamn där kunderna står i kö hela sommaren. I Simrishamns hamn såg jag ännu alldagligare försäljning av fisk, mackor och enklare mat till hutlösa priser – men trots det med kunder på led. Vi menar att Degerhamns hamn har största utvecklingspotentialen av Sydölands alla hamnar. Flera blogginlägg om den numera stängda ställplatsen kan du läsa här.

Rattmuff av, baddräkt på

Badbryggan i Grönhögen – badkrukornas skräck. I dag kom den i plurret.

Varmt – men kallt

Vid badbryggan nedom Albrunna träffade kulturorganet på en kvinnlig badare…

Kulturorganet: – Jag ser att du har badat. Hur varmt är det i vattnet?

Badaren: – Det är 23 grader. Men jag tycker det känns så kallt.

Rädda sillen – och Östersjön!

”Utfiskningen av sill/strömming kan få mycket allvarliga konsekvenser för kustekosystemen. Regeringen och ansvarig myndighet kan inte längre ducka för problemet.”

Så inleder en radda experter och forskare en debattsida i Svd 10 maj. Man skriver också att Havs- och vattenmyndigheten måste sluta ge dispenser för storskaligt fiske innanför trålgränsen, ibland så nära som 500 meter.

I samma tidning skriver Moderaterna 13 juni: Rädda sillen i Östersjön genom att se över trålgränserna, sluta ge dispens för större fartyg och värna det småskaliga fisket.

Enligt många är orsaken till sillens frånvaro det högeffektiva trålfisket nära kusten. Man tar urskiljningslöst upp all slags fisk, mal den till kyckling- och laxfoder. Detta rovfiske sker åtta månader om året, även utanför Öland. Regeringen gör ingenting. Landsbygdesminister Jennie Nilsson (S) menar att det saknas vetenskapliga grunder för att exempelvis flytta ut trålgränsen. Man undrar ibland om alla politiker är både döva och blinda.

Kulturorganet har talat med lokala fiskare och budskapet är detsamma: Det finns snart ingen sill på grund av rovfisket. En av dem berättar att de allt för många sälarna nu ”vittjar yrkesfiskarnas nät” i aldrig tidigare skådad omfattning. De jagar nu även plattfisk, vilket de inte tidigare gjort.

Jag ringde ansvarig vid Havs- och vattenmyndigheten om detta rovfiske. Jag har sällan talat med mer uppgiven människa. – Det är för jäkligt, men jag kan ingenting göra.

Svenskar och ölänningar – kräv omedelbart stopp på rovfisket!

Sune Flisa
tidigare storfiskare
nuvarande chefredaktör

Annys fiske mot säsongsöppning

Men vad 17 gör Hannu Himanen på golvet? Jo, han putsar och fejar inför öppnandet av Annys Fiske i Gräsgårds fiskehamn. Säsongsstart: Veckoslutet före midsommar.

– Allt blir som vanligt, berättar Hannu när han kommit på benen igen. Man ändrar inte på en vinnande meny.

Råvarorna, alltså fisk och räkor, har det inte varit några bekymmer med. Allt finns på marknaden, trots att fisket nu för tiden går skralt.

– Men fiske för mej är historia i dag, säger tidigare fiskaren Hannu. Nu för tiden nöjer jag mej med Annys Fiske.

Ingen fisk men fiskebåtar

En av vår tids största tragedier är utfiskningen av haven. Rovfiske till kyckling- och laxuppfödning sker helt öppet, även i våra vatten. Regeringen säger inte pip, vansinnet fortsätter. Trots galenskapen finns de som sköter om sina fiskebåtar, som denna i Grönhögens hamn som just har fått ny blå sommarkostym.

Nästan lika bred som lång

_ _ _ är Emma-Marie från Tyskland i dag vid kaj i Grönhögens hamn. Nå ja, där tog jag väl i en aning för mycket.

Folkliga protester mot valbränningen

För helvete, tag bort valen. Den kan explodera och den drar tusen och åter tusen besökare till vår kommun! Mörbylånga kommuns största publikdragare i modern tid ligger här klar för transport till bränning i Danmark.

*****

Som våra läsare säkert märkt har kulturorganet från början varit motståndare till att dra upp knölvalen i Mellby för att bränna den – i Danmark! Vi menar att naturen ska sköta naturen. Helt naturliga händelser – exempelvis att djur dör – ska inte skötas av kommunen och myndigheter i tramsigt samarbete, skildrat av omdömeslösa gammelmedier i symbios med varandra. Nu skriver Barometern att även andra fördömer aktionen. Många är upprörda; skelettet kunde ha blivit en magnifik attraktion!

Kulturorganet menar att Mörbylånga kommun eldade upp sin största potentiella turistattraktion i modern tid, till och med överlägsen Långe Jan. Vad denna enorma ”bärgning under stor explosionsrisk” har kostat ska bli intressant att senare få veta. Antalet poliser dagen för valbärgning var så stort att man kunde misstänka ”samordnat uppdrag mot akut terrorhot”. Vår utsände intervjuade polis som på frågan ”Hur många poliser är ni här?” svarade:

– Det får du vända dej till polisens presstjänst för att få svar på.

Hemligt så det förslår när samhällets resurser plötsligt synes oändliga: Polisen, räddningstjänsten, kommunföreträdare, Länsstyrelsen slog sina krafter ihop i en skrattretande antiexplosionsinsats av sällan skådat format. Ta bort valen, för fan! Den lockar ju tusen och åter tusen besökare till vår bortglömda glesbygdskommun utan attraktioner!

Kulturorganet såg en kvarts direktsändning i SVT. Under hela denna klistersega kvart drogs valen upp på land, decimeter för decimeter. Det var slowtelevision i kubik. När så nyhetsankaret i Stockholm ville få extra sprutt i sändningen lämnade hon över till SVT:s lokala förmåga som uppfylld av stundens allvar berättade:

– Ja, senaste nytt är att valen nu är uppe på land!

*****

Vår tes ”om Mörbylånga kommun kan hitta en onödig utgift så slår man till” stämmer ofta. Dessutom försöker man underbygga tokerierna med ”insamlande av fakta för att maximalt fördyra sina insatser”. I den pinsamt amatörmässiga SVT-direktsändningen av valbärgningen sa exempelvis kommunens miljöchef Staffan Åsén (enligt mejl till kulturredaktionen) att ”De marina ekosystemen i Östersjön inte är anpassade för att ta hand om en valkropp som andra marina system där valen är naturligt förekommande enligt uppgift från expertis på nedbrytning.”

Eftersom kulturorganet inte tror på dessa uppgifter har vi i flera mejl bett miljöchefen om namn på denna expertis. I mejl svarar nu Staffan Åsén: Jag ska söka den informationen och återkommer till dig så snart jag kan, just nu lite upptagen med många frågor i efterarbetet med detta uppdrag..

Miljöchefen vet alltså inte varifrån han har fått den iögonenfallande informationen, den som passade så fint in i ansträngningarna med att försvara en bärgning och en bränning. Vi vill bränna upp valskrället; inga andra alternativ är tänkbara!

Tolkar vi miljöchefens mejl rätt är det gigantiska uppdraget uppenbarligen långt ifrån slutfört. Nu inleder kulturorganet efterforskningarna om slutnotan. En föga djärv gissning är att den som vanligt kommer att skickas till oss skattebetalare.

Allan von Kompost
redaktionschef

Detaljer på valkalven i Mellby

Decimeterstora havstulpaner på kalvens underkäke.

Man kan undra om dessa havstulpaner lever i ett slags symbios med valen.

De gröna partierna är sannolikt olika typer av alger.

Den stora bröstfenans anslutning till kroppen. På vuxna knölvalar kan bröstfenorna bli sex meter långa.

Närbild av bröstfenans anslutning till kroppen.

Utskuren bit ur kroppen. Vi ser tydligt det tjocka, svagt gula späcklagret. Valar är endoterma (varmblodiga). Deras kroppstemperatur är ungefär densamma som vår. Vattnet kan alltså vara +5 medan valen håller runt +37. Det gäller alltså att ”späcka på sig ordentligt för att inte bli förkyld”.

Stjärtfenan. Valars stjärtfenor arbetar i upp-och-nedgående rörelser, till skillnad mot fiskar som sveper höger-vänster med sin stjärtfena. Jag vet inte om det finns undantag från denna regel.

Ett sjungande däggdjur

Valhud på underkäken.

För dig som inte bara är intresserad av det massmediala tramset runt valbärgningen kommer kulturorganet snart att visa intressanta närbilder av denna havets skönhet, ett däggdjur som andas med lungor, kan väga 40 ton och helst och mest käkar krill. Kalven är mellan fyra och fem meter lång vid födseln och väger då runt 1 300 kilo. Knölvalen är en duktig sångare.

I röret…

Sedan gammelmedierna fått ljuga ihop sina explosionsteorier är faran plötsligt över. Här går så kallat vanligt folk bara meter från kalven utan skyddsutrustning. Kalven var bara timmar tidigare beskriven som ”explosionsrisk” i gammelmediernas följa Johnlekstuga.

Precis som gammelmedier överdriver och småljuger kan man göra även med kameran. Här ser den lilla kalven kolossal ut tack vare att den är nära kameran med en person långt bakom. Hade vi ställt mannen framför valkalven skulle den se ynkligt liten ut. Allt går att fixa – med kameran och i gammelmedier.

Fasansfulla scener utspelade sig i dag i Mellby. Hela området mellan byn och stranden var avspärrat. Det vimlade av poliser i och på alla slags fordon. Och över hela konkrarongen hängde hotet om utplåning genom valexplosion. Alla bar hjälm och skyddsutrustning. Stämningen kunde jämföras med ”ryssen kommer…”

Mer än så vill vår utsände reporter Ingvar Charm-Knubbendorph ännu inte säga från sitt gömsle i den polis- och gammelmedieockuperade lilla byn på sydöstra Öland. Han utlovar dock intervju med hemlighetsfull polis…

Genom skickliga agenter har kulturorganet fått information att det på kommunens skyltar nu inte står explosionsrisk, utan olycksrisk. Vari olycksrisken består i framgår dock inte av texten. Den lilla söta valen ligger nu på land. Att denna väna varelse fått gammelmedier att varna för en farlig detonation är märkligt och tyder på att gammelmedierna borde sitta ned och tänka igenom sitt språk. Gammelmedierna har i Mellby som så ofta bjudit på en gigantisk västgötaklimax.

Film kommer. Den bör inte ses av känsliga personer.

Allan von Kompost
redaktionschef

Lögnen exploderade framför ögonen på grundlurad allmänhet

Kulturorganets foton av valen visar en helt normal knölvalkalv. Den är inte mer än normalt uppsvälld efter veckor som död, den innehåller inte trotyl. Den bukiga, randiga underkäken har normal form.

*****

I gammelmediernas fantastiska värld har vi fått följa det oerhört riskfyllda jobbet med att bärga den stendöda valungen i Mellby. Hela den svenska gammelmediekåren har under flera veckor byggt upp rubrikstorlekarna och varnat för den stora explosionsrisken under arbetet. Farorna är enorma; hela området måste spärras av. Jobbet är så vådligt att det måste utföras av polis.

Under förmiddagens direktsändning exploderade bluffen då flera synkront arbetande gammelmedier ville skildra när halva Öland skulle sprängas i bitar – av en åtta meter lång valkalv.

Men vad fick vi se? Jo… Under den händelselösa bärgningen, stod och rörde sig massor av människor mycket nära valen. Spänningen tvärdog. Varför i helvete exploderar inte fanskapet!? En hel nation återföll i morgondvala. Aldrig får man vara med om nåt spännande!

När valstackarn väl låg på terra firma menade SVT:s stackars reporter att ordet explodera är missvisande. Bättre är att använda ordet spricka. Om detta blev genast reportern och nyhetsankaret helt överens – konsensus rådde, gammelmedierna kramades. Att säga explodera är fel. Att säga spricka är korrekt.

Mediebilden av något totalt livsfarligt blev nu alldaglig och helt ofarlig. Den uppbyggda lögnen exploderade inte – den sprack framför ögonen på av gammelmedier grundlurad allmänhet.

Men osvuret är bäst. Vi bör kanske först avvakta den av Ingvar Charm-Knubbendorph utsatta tiden för explosion: 13:23 svensk tid i dag måndag… Polis är kvar på platsen, allmänheten varnas…

Hiroshima, Nagasaki, Mellby…

Mellbyexplosionen var den kraftigaste i krigshistorien, sms:ar Ingvar Charm-Knubbendorph från krigsskådeplatsen. Jag såg åtminstone fyra människor försvinna bakom molnen för att aldrig mer återkomma, liksom minst tre traktorer med skitspridare, cyklar, bilar, segelbåtar, kaniner, kattor, hundar och sportfiskare. Det var en fruktansvärd upplevelse!

*****

Gammelmedierna går på det mesta – och sätter rubriker därefter. Senast handlar det om den strandade valen i Mellby som riskerar att EXPLODERA. Googla och kolla hur gammelmedierna följer John. Det ena gammalmediet efter det andra skriver om den stora explosionsrisken. Man skriver om valen som om den vore en strandad u-båt laddad med trotyl. Det är direkt pinsamt och tyder på förakt för fakta och för läsarna/lyssnarna/tittarna.

Vi skickade vår fantasifullaste reporter Ingvar Charm-Knubbendorph – svårt skadat MMA-vrak – till Mellby under eftermiddagen. Han hade verkligen otur. Eller hade han tur? Precis som han iklätt sig skottsäker väst, stridshjälm, knäskydd av specialstål och suspensoar av spunnen diamantfibertråd small det!

”Det var som en atombomb”, skrev Ingvar i ett sms. ”Traktorer, kreatur, segelbåtar, bilar och valspäck for tusentals meter upp i luften för att landa i Baltikum, på Gotland och i Polen. Min klocka stannade på 13:23. Minns det ögonblicket! Det var nämligen första gången en atombomb detonerade i Europa. Kameran smalt ihop i mina händer; det blir alltså inget foto, men min i hast nedkluddade teckning ger en bra bild av den fruktansvärda bombexplosionen. Over and out.”

Hur gode Ingvars vision kommer att överensstämma med den så kallade verligheten får vi se i morgon, måndag, klockan 13:23. Vi bör kanske tillägga att Ingvar innan han fick bidragsanställning på kulturorganet jobbade många decennier inom flera av gammelpressens kvarlevor. Hans devis är därefter: Skit i sanningen, prioritera antalet klick!

Allan von Kompost
redaktionschef

PS. Gammelmediernas uppfattning att valen i Mellby kan explodera grundar sig sannolikt på tolkningssvårigheter. Man har sökt med ”whale explosion” på Youtube och fått se filmer där människan spränger strandade valar med dynamit. Men se det är liksom en annan femma.

Valteori

En yrkesfiskare berättade en trolig haveriorsak för den stackars strandade valen i Mellby Ör:

För en tid sen flöt stora mängder sill iland på Gotland. En trål kan ha kapats eller gått sönder på grund av annan än önskad fångst, knölval.

Om så hände kan valen ha drunknat, sjunkit och först när förruttnelsen inletts flutit upp och iväg mot Öland…

Tro det den som vill. I mina öron är teorin den hittills troligaste.

Svenskt stål biter – vid över + 13

Förr sa man att svenskt stål biter. I dag får vi ta detta påstående med ett lastfartyg salt. Utflyttningen av sittmöbler i Grönhögens hamn visar nämligen att stålet inte tål temperaturer under + 13 grader.

I dag, då det blev just + 13 grader, står nämligen sittmöblerna där igen efter den långa höst-vinter-vår-förvaringen i varmbonat lager för att möblerna inte ska bli kalla om fossingarna och därför bli förkylda.

Kulturorganets ständiga krav på sittmöbler och tron på dess turistlockande effekter besannades mitt framför vår utsände fotografs ögon: En tysk seglare anlade genast så nära sittgruppen han bara kunde, debarkerade skutan och utbrast på tyska med förståendeförsvårande dialektmix:

– Oh, was für ein wunderbarer Sitzbereich. Hier wollen wir alle unsere Tage bleiben …

Därpå slog den tyska flaggan ut i den hårda nordliga vinden och någon i kajutan tog ton… Den tyska nationalsången steg som myggsprej mot himlapällen…

Den tyska flaggan har just slagit ut… Utanför bild står den tyske kaptenen och strålar av lycka inför synen av den praktfulla sittmöbeln.

Nu vet vi att svenskt stål biter i ned till + 13 grader. Under denna magiska gräns insjuknar bordsben som dessa i de hemskaste sjukdomar.

Grönhögens Båtklubb knockade två maktcentrum!

Samhällsbyggnadsnämnden i Mörbylånga kommun har kanontorskat mot den ideella föreningen Grönhögens Båtklubb. Även Nejmyndigheten har åkt på en fetsmäll i fajten mot Grönhögens Båtklubb.

Bakgrund:
Samhällsbyggnadsnämnden ville ha 4 795 Gurra av båtklubben för handläggning av miljötillsyn.

– Nä, nä, sa båtklubben och överklagade nämndens beslut till Nejmyndigheten (av reaktionära även kallad Länsstyrelsen).

Nejmyndigheten, de dumma jävlarna, avslog överklagandet.

Båtklubben överklagade då Nejmyndighetens korkade beslut till mark- och miljödomstolen. Den ger nu båtklubben rätt och upphäver både Nejmyndighetens och Samhällsbyggnadsnämndens extremt IQ-befriade beslut.

En knockoutseger som nu firas hela sommaren i Grönhögen.

Att den sossestyrda kommunen ständigt jagar kommuninvånarnas pengar kan du läsa mer om här – om ett litet hus i Grönhögens hamn.

Text:
Ingvar Charm-Knubbendorph
MMA-vrak

Solen går ned över fisktomma vatten

Våra hav dör. På debattsidan i dagens Barometern kräver fyra lokala moderater att vi stoppar supertrålarna. Skribenterna syftar på de ”flytande fiskdammsugare” som ligger runt våra kuster åtta månader om året och tar upp allt levande som hamnar i trålen. Denna fiskmassa, främst sill, processas i Danmark och används som foder vid laxuppfödning i Norge.

Här lämnar jag debattartikeln, som jag menar är befogad men alldeles för snäll. Läget är mycket värre än den bild kvartetten målar upp. Jag seglade runt norska laxodlingar redan på 1980-talet och slogs av stanken. Senare läste jag om hur de förpestar vattnet, bottnarna – och laxarna! I dag finns hur många berättelser som helst om detta storindustriella elände. Vid samtal med ansvarig på Havs- och vattenmyndigheten får jag svaret att ”läget är för jäkligt men vi kan inget göra, EU bestämmer allt”. Lokala fiskare berättar att tjugo sillgarn bara för några decennier sen kunde fylla hela fartyget med firre. I dag ryms fångsten från samma nät i en ICA-kasse.

Orsak och verkan tar sig i dag de märkligaste uttryck. Jag minns hur jag som tjuvfiskande tonåring jagades av skogvaktare och tillsyningsmän i Stockholms skärgård (de hann aldrig ifatt mig). Det ouppklarade brottet var oftast ”en gädda och några abborrar lagom stora för stekpannan”. I dag skyller man ofta fisktomma vatten på sportfiskare medan de flytande fiskdammsugarna tar upp tusentals och åter tusentals ton fisk nära våra kuster, åtta månader om året, år efter år efter år. Det är makabert. Regeringen sover gott och djupt under EU-förhandlingarna om fiskekvoterna.

Läget är förfärligt. Haven dammsugs framför våra ögon. Äcklig och sjuk norsk lax föds upp med – sista? – fisken från våra vatten, processad i Danmark. Köp en vildfångad lax från Stilla havet och jämför smaken med den Norgeodlade. Det är som att jämföra årgångsvin med avslagen pilsner.

Soffa med hamnutsikt

Den står fastskruvad på bryggan i Grönhögens hamn.

Nio säckar

Vårkänslor

Grönhögens hamn 25 mars 2021.

Diket

Skilda världar, sida vid sida. Den nästan tre kilometer långa raksträckan mellan Svibo och Eketorp är en monoton, färg- och händelselös mara för en cyklist som gillar fart och omväxling.

Men längs vägens sidor går diken, bara en meter breda och en halvmeter djupa. I dem finns ett helt annat liv, helt andra färger, helt andra ljud.

Klicka på pilen i bilden nedan och dyk!

Kan medborgarförslag levandegöra hamn?

I går satt min fru och jag och drack kaffe i Degerhamns hamn. Som sällskap hade vi en yster sol och fyra minkar. Vi pratade om gångna tider, hur trevligt det var här nere för några år sen när ställplatsen var full av liv och det fanns en liten servering bakom båtladan. Ställplatsen blev till och med vald till årets bästa 2014.

Jag gör långt kort:

Sedan kom makten in i spelet och med ett enda dråpslag dödade Länsstyrelsen, framgent kallad Nejmyndigheten, hela hamnlivet, ja mer än det. Nejmyndigheten sa nej till kommunens givna dispens från strandskyddet. Ställplatsen tvingades stänga, hela området förvandlades från ”livslevande område” till ”evig öken”. Den lilla markplätt Nejmyndigheten ansåg så viktig att strandskydda ligger i dag öde. Den timme vi satt här nere såg vi inte en enda människa där. Periodvis sitter vi ofta här och ytterst sällan ser vi mänsklig närvaro. Nån enstaka gång rastar nån sin hund här. Nejmyndigheten visade musklerna, men bättre än muskler är ofta aktiva hjärnceller.

Nejmyndighetens beslut sänkte också omsättningen i dåvarande livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Den tappade en stor del kunder och gick några år senare i konkurs. Bra jobbat, Nejmyndigheten! Ni är med och stöttar bygget av servicehuset i hamnen, sen slår ni sönder ställplatsen, utvecklingen och framtidstron med storsläggan.

Jag gör långt ännu kortare:
Ett medborgarförslag föreslår nu att åter öppna ställplatsen i Degerhamns hamn. Det skriver Barometern i dag.

Makten i Kalmar kan visa sig ickediktatorisk om den verkligen låter bli att bygga Bananen. Nejmyndigheten har här chansen att visa att man kan tänka om – och tänka rätt.

Fortsättning följer…

Sune Flisa
chefredaktör

Några av många tidigare inlägg i fallet kan du läsa här och här och här och här.

Vindstilla

Inte en krusning; det var alldeles tyst. Fem minuter senare kom vinden tillbaka – med snö. Vi är strax norr om Mellby.