Varje veckoslut går Gunilla och Jonas Löf på stranden mellan Södra bruket och Albrunna för att plocka skräp. De hittar allt från fulla fodersäckar till nätrester, linor, plast, patroner, burkar och flaskor. Paret Löf bor i Albrunna sedan tre år tillbaka. Kulturorganet utnämner dem till Dagens Hjältar och ska kolla kassakistan för att eventuellt komplettera utnämningen med nån miljon eller två i prispengar…
I ett kort teleobjektiv från stranden nedom den lilla byn Hammarby ser vi i tur och ordning knölsvanar, Utgrunden och Sverige. Till svanarna är det 49 meter. Till Utgrunden 8,9 kilometer, till Bergkvara i Sverige 19,1 kilometer.
Tidigare i år skedde en påsegling av Utgrunden som kunde ha fått ytterst svåra konsekvenser. Du ser filmen här.
Allsköns skräp hamnar till slut i havet och på våra stränder. Traktordäck, lastpallar, plast till förbannelse. Här har Håll Sverige Rent gjort en fin insats i Grönhögen. Men det är en skam för mänskligheten att frivilliga – exempelvis Håll Sverige Rent – ska behöva gå och städa efter andra, år ut och år in.
Det som kastas på land hamnar förr eller senare i havet. Tyvärr sjunker mycket till botten. Och vissa plaster upplöses till mikroplaster som dödar smådjur och fiskyngel. Större plastsjok dödar fisk och valar.
En god och näringsrik lunch är avslutad. Bara förpackningarna ligger kvar på bordet. Vitan var god men gulan var godast.
Råmaterialet till lunchen kommer från denna lilla ö i golfsjön, Grönhögen. Godiset ligger i redet under den ruvande svanen.
Kockarna kommer från en annan ö i samma sjö. Du ser den här från cykelleden. På den ön häckar tärnor och måsar, alla hungriga.
När ruvande svan någon gång lämnar redet rycker kockar snabbt ut från denna ö. Från svanredet tas den färdigförpackade lunchen. Den transporteras därpå med flyg till cykelleden där den knäcks mot det hårda matbordet. Vitan är god men gulan är godast, brukar omdömet låta.
Kommunen sätter in åtgärder vid badet i kalkbrottet, Grönhögen. P-platser flyttas, området stängslas in. Badet ska inte kallas badplats. Man badar där på egen risk. Kulturorganets utsände ställer sig frågande till ansvarsfrågorna…
Se också filmen i samma ämne: Ett kommunalt dilemma från september 2018
Som ung tillbringade jag en stor del av min tid i skogen. Livet i nån av mina många kojor var viktigt och härligt. Jag förde naturdagbok över djur och fåglar och följde naturens växlingar. Dessutom läste jag allt jag kom över av natur- och biologiböcker.
Just nu läser jag Mannen i skogen, Jens Liljestrands utsökta biografi över Vilhelm Moberg. Och som av en slump hittade jag en film på Youtube, också den om Mannen i skogen. Den är sevärd. Vi reagerar väl alla ibland mot det konstgjorda liv vi faktiskt lever under stress och ständig tidsnöd, trots alla bekvämligheter och finesser som skulle underlätta läggandet av det så kallade livspusslet. Urbaniseringen går som en farsot över världen, och många unga har i dag ingen känslomässig koppling till naturen, än mindre reell. På sikt måste denna brist bli ett gigantiskt hot mot hela mänskligheten. Det är jag säker på att även Vilhelm Moberg skulle tycka.
Därför blir tystnaden allt viktigare för mig, den lilla sällsynta skärva av tystnad som finns kvar. Det slår mig ofta när jag filmar att det aldrig är riktigt tyst. Brummar inte bilar så mullrar flygplan en mil upp. River inte en motorcykel sönder tystnaden så gör vinden eller en skrikande Jas Gripen det. Eller en radio på avstånd, ett vindkraftverk, en motorsåg, en sopmaskin, en traktor för plogen eller en skrikande unge eller skällande hund.
Denna korta film handlar om den lilla relativa tystnad som finns kvar.
Senast vi var vid gäddlekvattnet i Parboäng, 27 juni 2018, var här torrt som snus. Nu porlar vattnet i de två tillflödena, och det dröjer inte lång stund innan de första gäddorna är på väg in i sjön för att leka. De första kan faktiskt redan ha tagit sig hit. Leken sker på grunt vatten, gärna översvämmade jordbruksfält. Gäddan, Esox lucius, kan enligt äldre uppgifter väga upp mot 40 kilo. Här kan du se den största spöfångade gäddan 2016.
Gäddan är en rovfisk som äter ”allt som rör sig”: fisk (gärna gädda!), sjöfågelungar, grodor, möss, vattensork. Den kan sätta i sig fiskar som är hälften så stora som den själv, men tar den för stor fisk kan den kvävas, eftersom de bakåtböjda tänderna gör det omöjligt att spotta ut redan hugget byte.
Mellan 30 och 50 ton gäddan fiskas årligen i Sverige. Under senare decennier har gäddstammen minskat kraftigt. Därför betyder vatten som det i Parboäng mycket för gäddans framtid. Gäddlek på film kan du skåda här.
Här går fisken upp från Kalmarsund. Du kan se hela lekvattnet från luften om du klickar här.
Och här öppnar sig lekvattnet för hugade gäddor. Vattnet litter i Parboäng strax söder om Grönhögen.
Där vattnet ligger i dag gick korna och betade i somras.
Manicken på trefoten är en foderspridare, åt fåglarna, inte åt gäddorna.
Uppe till höger kommer ett av de två tillflödena in i ”sjön”. Längst upp i högra bildhörnet ser vi vägporten för väg 136 genom Karl X Gustavs mur.
Kanske är det min ungdoms byggen av linstyrda flygplansmodeller som spillt över i en lust att dokumentera både sånt som växer och sånt som faller i bitar. Ett bygge kunde ta veckor. En totalkrasch kunde ske redan fem sekunder in i den första provflygningen. Att se något ta form och växa mot skyn är spännande, liksom rivandet och blottläggandet av något som tidigare varit oåtkomligt, mystiskt, täckt av en fasad.
I Grönhögens hamn har ett sådant ”plocka-ned-i-bitar-arbete” pågått sedan i höstas. En smack har sågats i smulor, deflorerats, huggits i stycken. Inkråmet har successivt dragits ut ur dess inre, master och antenner pekar inte längre mot skyn utan ligger dräpta i det grönskande gräset. Det hackas och sågas, dras och skärs. Den en gång så vackra skutan är snart slaktad, historia, reservdelar, avfall, kanske till och med ett miljöproblem…
Mitt i denna rivningsmassaker glimmar det här och var till av en klärobskyr förgången tid bland rostiga vajrar, knäckta spant, söndertuggade tackel och tåg och läckande vattenpumpar och oljetråg. Nu kör vi filmen om bygget av den vackra smacken – baklänges!
Smacken har förekommit tidigare på bloggen, i november 2018. Då såg hon ut som på de två översta bilderna.
Två delar. Men de ska bli flera…
Nu ser vi knappt att det en gång har varit en fiskebåt.
Ett virrvarr av fiskesmackens inälvor blottlagda.
Hjärtat/motorn. Såna här dieselrovor brukar kunna tuffa på i en mansålder, eller två.
Oljesvarta stenar fungerade som barlast/ballast. Nu är de bara stenar igen.
Lådor, rör, kablar, reglageknappar. Skulpturen heter ”Det var en gång”.
Vill du se skarv kan du ta dig till södra piren i Grönhögen. Där sitter ofta ett 40-tal fåglar. De är svåra att komma nära, och med bara en vidvinkelkamera är de omöjliga att få på bild. Desto tydligare syns deras lämningar…
Ibland är det intressant att ge sig på garanterat hopplösa och omöjliga motiv. Dagens solspeglingar i Grönhögens hamn var dömda att bli utfrätta ytor i bilden. Men gör det nåt? Varför ska min lilla Fuji X30 klara det människans fantastiska ögon inte klarar? För den som är intresserad kan jag berätta att skarvarna blir fler och fler. Snart sitter de nog även på inre piren och sprider sin obeskrivliga odör.
Första december hade Barometern en bra artikel om framtida vattennivåhöjningar. Exempelvis kommer Mörbylånga snart att dränkas, bara högsta toppen kommer att sticka upp över vattenytan. Men tajmingen med den tankeväckande uppsatsen var dålig. Just den dagen såg vi den lägsta vattennivån i Kalmarsund vi någonsin skådat under våra sju år på Öland. Här vid vår favoritmöbel ”Kung Carl Gustav” fick vi plötsligt 50 extrameter ut till vattenbrynet. Vi ställde därför in badandet…
Cykeln spinner. Det är nästan vindstilla. Trots det kluckar vågorna – och till och med bryter – utanför Grönhögens hamn. 11 grader varmt. Det doftar nyvänd jord. Och hav. Det går fortfarande att äta vildäpplen. Vintern är långt borta. Mycket långt borta.
Växelplogen jobbar i den bördiga jorden ned mot Kalmarsund. Jorden doftar, vad? Det går inte att svara på. Jord doftar kort och gott jord.
De ligger där i hundratal. Härligt färgsprakande. Endast till maskarnas nytta – och mitt öga.
Om man inte såg äpplena skulle det vara svårt att säga vilken årstid vi ser på fotot.
Nästan blankvatten i Grönhögens hamn. Långe Jan i fjärran. Det är tyst.
Uppsågad smack i Grönhögens hamn. En gång i tiden var hon en vacker klinkbyggd skuta. I dag är hon bara klinkbyggd.
Färdigsnurrat. Färdigstyrt. Allt har ett slut…
Maj eller november? Runt 15 grader i solen, som ännu värmer en smula.
Det kom ett paket till redaktionen. Från Indien. I paketet låg en rulle film, en gammal hederlig celluloidremsa, 35 millimeters med små rektangulära hål i sidorna. Där låg också ett brev. Det var från Sune. Sune Flisa. Han skriver:
Mina högt älskade arbetskamrater. Så jag saknar er. Ni fyller mitt hjärta med värme varje dag och det ska bli underbart att snart få komma hem till er.
By the way… Om ni har klent med värdigt stoff till kulturorganet (det brukar ju bli så när jag inte är där) kan ni lägga ut denna magiska film gjord av Indiens helt dominerande filmregissör Rahu Jawaharlal. Där ligger Bergman i lä, ska ni veta! Den romantiska rullen heter på svenska ”Kärlekens makt” och är inspelad i år med idel världsstjärnor i rollerna.
Ni får alla rättigheter till mästerverket, ni får publicera det på ett villkor: Att ni lägger ut det osett. Inget glansnummer mår bra av smygtittning. Och rent moraliskt kan ni ju göra som ni vill nu när Allan vandrar i Anderna. Hoppas förresten att han går väldigt långt. Det skulle göra honom gott. Han har verkat väldigt aggressiv och ombytlig i humöret den senaste tiden.
Nå väl. Nu ska jag själv avnjuta filmen till en stor indisk öl och en ugnsbakad indisk korv, ”korv Mandalay”.
mina tankar är alltid hos er
Eder Sune
Och vi gör faktiskt som Sune vill. Vi har ont om inlägg och våra läsare och tittare uppskattar säkert ett ”internationellt avbrott” mitt i den dimmiga sydöländska vardagslunken.
Nu ser vi en vacker film tillsammans, ”Kärlekens makt”. Den titel vi ser nedan är nog bara ett så kallat förspel – som vänlige Sune bjuder oss som bonus. Efter det börjar mästerverket…
Klockan är 17:41. En frisk byig vind drar i från sydväst. Solen har precis gått ned. Utanför Södra bruket ligger M/S Envik för ankar. Om några timmar är det november. Hur blir det med Cementa? Kommer vi att få se M/S Envik tuffa in i Degerhamn även i fortsättningen? Ingen vet. Ännu.
Om man sätter sig i gömslet vid Seby läge, häller upp en kopp kaffe och stirrar ut över hav och himmel kan man för en kort stund få för sig att det fortfarande är sommar. Men så känner man att handskarna är för tunna och att kaffet redan har kallnat…
Kulturorganet har tidigare berättat om hur Öland krymper, hur havet äter sig in i öns västra sida. Häromdagen kunde vi se att ytterligare någon halvmeter kust nere vid Södra bruket har försvunnit ut i havet.
”Taket” över det gula partiet på bilden sträcker sig nu en meter ut över fast mark. Går man ut där kan man dråsa i backen med en duns.
Träd efter träd rasar ned på stranden för att småningom dras ut i havet…
Närbild av kampen mellan hav och land. Detta ”röda ras” känner jag inte igen. Det är nog ganska färskt.
För några år sedan gick en liten stig ned från terrassen till vänster. I dag är den borta och man får göra ett drygt meterhögt hopp för att komma ned till stranden.
På sina ställen bör man vara lite försiktig. Relativt stora stenar kan plötsligt rasa ned, om en sekund eller om en månad.
Vid norra sidan av kyrkogården i Hulterstad finns monumentet över de svenska örlogsmän som omkom då för snålt revade regalskeppet Kronan girade för snävt och kapsejsade. Krutlagret i fören exploderade och fler än 800 man miste livet. Efter förlisningen spolades drygt 180 lik upp på stranden vid Hulterstad. Kantringen skedde under en drabbning mellan den svenska och den förenade dansk-holländska flottan sex kilometer utanför Hulterstad 1 juni 1676.
Kronan var 52 meter lång, 13 meter bred, hade drygt 6 meters djupgående och ett deplacement om 2 300 ton. Hon var bestyckad med 105 kanoner. Kronan ligger på 27 meters djup. Under 20 års dykningar har man bärgat 20 000 föremål från henne.
En mycket innehållsrik sajt om Kronan hittar du här.
Vi skrev om Kronans undergång redan 2013 då Lars Einarsson berättade och visade intressanta bilder vid hembygdsföreningens årsmöte 2013 på Cementa i Degerhamn. Du läser det reportaget här.
Det enkla och stilrena monumentet består av fyra stora stenplattor och ett större stockankare.
Vissa morgnar kan det kännas som om hösten står och lurar bakom knuten… Det har blivit svalare, blåsigare och gässen plogar i skyn. Men så illa kan det väl inte vara? Att det snart är höst, menar jag. Nä, jag tänkte väl det. Sommaren fortsätter…
Å andra sidan ser blommorna i Stadsparken inte helt fräscha ut… Det är nog lite höst ändå. Snart…
I förrgår återstod bara en av ursprungligen sju snurror kvar i plurret. I dag är nog alla nedplockade. Återstår att riva fundamenten och linda upp 11 kilometer elkabel…
En slarvigt målad vägg? En tavla? Nej, algblomning i Grönhögens hamn. Om algblomning skriver Wikipedia en text som är så paradoxal att den är rolig: ”Det går bra att bada under algblomning, men man ska inte svälja vattnet och det är bra att duscha efter badet eftersom algerna kan orsaka hudirritationer. _ _ _ Husdjur, boskap och vilda djur löper stor risk att bli förgiftade och kan till och med dö av förgiftningen.”
Vi söker oss till havet för att undkomma den envisa hettan…
Grönhögens hamn blir alltmer internationell. Den verkar ha blivit ett begrepp på den marina Europakartan. Segelbåtar och husbilar från hela Europa lägger till här – och ställs upp. Stämningen är avslappnad, folk är trevliga och pratglada. När jag senast var där surrade luften av franska, tyska, norska, holländska – och skånska!
Båtmixen är ögonfröjd för en gammal båtentusiast. I detta bildsvep ser du några udda båttyper bland mängden konventionella. Kolla exempelvis in bilderna 2-7 av den vackra kanottriggade träbåten Phönix från Fleckeby sydost om tyska Flensburg! Hon har två master utan fock, som på den en gång så populära lilla snabbseglande C-kantoten. En lustig detalj är jollens genomskinliga botten. Genom den kan man nog skåda många svartmunnade smörbultar.
Bilden längst ned visar en tidigare minsvepare byggd i trä. Mer om henne i ett kommande inlägg…
Bilderna är tagna med en Fuji X30 och är automatiskt bildbehandlade i PhotoShops Arkiv/Skript/Bildarbetare.
29,5 grader i skuggan. 49,7 i solen. Det gäller att hitta svalka – på land eller i vattnet. I Seby läge kan alla bada, både kreti och pleti och kreaturen.
Botten i Seby läge består av alldeles plana kalkskivor. Och det är så långgrunt att man kan gå halvvägs till Baltikum. Njae, det var kanske en mindre överdrift.
Det finns kallbad. Och det finns varmbad. Och så finns det ståbad. Då står man bara rakt upp och ned och tjurar – medan man badar!
Efter vinterns Ölandsnirvana vårar allt successivt upp sig och folklivet blir allt livligare och mer färgmättat. Husbilar och segelbåtar med glada nyfikna människor från hela Europa kommer och hälsar på, exempelvis som här i Grönhögens hamn i dag. Utanför bild, bredvid tysken och dansken låg en fransman och en EU-flaggad yacht. Tänk att det finns både folk och myndigheter som vill stänga allt, att ingenting ska hända, att allt ska ligga i träda och var lika gråmulet som under vintern!
Annys Fiske hade öppet i går, söndag. Då vet vi att det är sommar. Ett längre reportage om Anny – som egentligen heter något helt annat – kan du läsa här.
Varje veckoslut går Gunilla och Jonas Löf på stranden mellan Södra bruket och Albrunna för att plocka skräp. De hittar allt från fulla fodersäckar till nätrester, linor, plast, patroner, burkar och flaskor. Paret Löf bor i Albrunna sedan tre år tillbaka. Kulturorganet utnämner dem till Dagens Hjältar och ska kolla kassakistan för att eventuellt komplettera utnämningen med nån miljon eller två i prispengar…
