Enligt experterna mår Östersjön mycket dåligt. Enorma bottenytor är helt döda. Nyligen kollade vi in den svarta bakteriegröten i Gräsgårds hamn. Även vid Seby läge finns många färgglada ”soppor” att fascineras eller äcklas av. I juli låg de och guppade alldeles inne vid stranden. Troligen är de inte så farliga som de ser ut, men osvuret är bäst.
Skarven finns i många tusental i Ottenby, Grönhögen, Albrunna och vidare norrut. I Degerhamns hamn har de lagt rabarber på den avspärrade delen av norra pirarmen. Bilden visar reven väster om fyrplatsen vid södra udden. Fiskare jag frågar är förbannade på fiskeförbud och fiskebegränsningar. Dom vill fiska! I samma andetag säger somliga av dem att bottnarna är döda och att det inte finns nån fisk. Skarven och sälen har ätit upp den.
Skarven ökar lavinartat. Förra året var de 70 000 i vårt län, i år är de säkert många fler. Varje skarv äter 0,5 kg fisk per dag. Det gör 35 ton per dag (en fullastad långtradare med släp).
Jag tänker… Hur kan skarven sätta i sig 35 ton firre om det inte finns nån fisk? Handlar de på ICA? Och hur kan fiskare vilja fiska i fisktomma vatten?
En av flera möjliga förklaringar är sorglig. Du kan läsa den här.
I dag är det faktiskt bara 32 dagar till höst, inte 33. Filmen var tänkt att visas i går men annat kom emellan. Rätt ska vara rätt.
”Kraftsamling Sydöland är mycket stolta över att kunna presentera att det i måndags startades en förstudie som har som mål att få fram en lägesbeskrivning och inventering av hamnarna i Mörbylånga kommun. Syftet är att öka attraktionskraften för både boende och besökare samt att utveckla hamnarnas potential.”
Så skriver Mörbylånga kommun på sin hemsida. Med den hamn närmast mig (Degerhamn) i åtanke blir satsningen en smula skrattretande. Här fanns många duktiga och engagerade människor som utvecklade en blomstrande ställplatsverksamhet med servering, båthus, servicehus med kök. Ställplatsen blev till och med vald till Årets Ställplats. Har fanns då som nu också ett fint gammalt Brukshotell och ett synnerligen intressant litet lokalt muséum.
Nu är ställplatserna och serveringen sedan flera år historia. Kommunen gav dispens från strandskyddet, men Länsstyrelsen upphävde det – och ställplatserna stängdes för tid och evighet. Så kan det gå.
I dag ligger hamnen öde. Länsstyrelsen menade att ställplatserna ”hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett strandskyddat område.”
Min fru och jag sitter ofta i hamnen och kan konstatera att den mark Länsstyrelsen ”ville rädda åt allmänheten” aldrig används. Nån enstaka person rastar sin hund där nån gång… Det är allt.
Jag hoppas att vi framgent slipper få se Länsstyrelsen utstyrd i nya kläder, ivrig att få ”nåt stort och spännande att hända i Degerhamns hamn”. Men fan vet. Dubbelmoralen kan ta sig överraskande uttryck…
Andra blogginlägg om ämnet ”ställplatser i Degerhamn” hittar du nedan:
Inlägg 1
Inlägg 2
Inlägg 3
Inlägg 4
Inlägg 5
Så långt är det från väg 925 till norra pirspetsen i Gräsgårds fiskehamn. Ungefär lika många fåglar som meter låg och kacklade och kvirrade och snattrade norr om hamnen när vi hojade dit…
Det är lätt att förstå varför…
Många var de som besökte kalkbrottssjön i Grönhögen under värmeböljan. Båda parkeringarna var fullbelagda under flera dagar. Det är bara att hoppas att den nya utformningen av badet fungerar – för både markägare och badgäster.
Medborgarförslaget att levandegöra och utveckla badet kom från två politiker, nuvarande kommunalrådet Matilda Wärenfalk och fullmäktigeledamoten Henriette Koblanck, båda (S). Trevligt när politiker har kreativa idéer!
Aldrig tidigare har vi sett så många besökare på Seby läge som denna sommar. Och många är utlänningar. Undrar vad det är som gör att så många hittar till detta synnerligen enkla ställe – även från Europa.
Du, jag och paret på bilden tittar här norrut. Långt till höger, vid horisonten, ser vi Segerstads fyr.
Åt söder ser vi silhuetten av fiskestugor i Gräsgårds fiskehamn. Inom kort kommer även en film om Seby läge…
Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack… Nu är det inte mycket kvar av henne i Gröhögens hamn. Bit för bit har hon huggits upp under hela våren och sommaren. Stenhögen till vänster var den tidigare ballasten. 
Här ser man fortfarande att upphuggningen handlar om ”ett slags båt”.
Smack i två delar.
Dieselmotorn har stannat – för evigt. Allt har ett slut. Ett tidigare inlägg om smacken kan du läsa här.
Allt är nu borta. Inte en molekyl finns kvar. Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack…
En sträcka slarvigt anlagd asfaltväg på Öland?
Nej då, bara den svartsoppa som då och då bildas i Gräsgårds fiskehamn. Jag vet inte vad den består av men gissar på ett slags bakterie som trivs i stillastående vatten.
Paris noterar 42,6 grader i dag. Det lär vara den högsta temperatur som någonsin uppmätts där.
Och här på västra Öland driver just nu fält efter fält med blommande alger in mot land. På håll kan det vara vackert, på nära håll känns något fel. Eller vad sägs om bildernas berättelse om stranden nedom Albrunna?
Är det den sällsynta grönvalen vi ser simma under en stäv i Grönhögens hamn?
Nej, det vi ser är en så kallad bulbstäv på den vackra lustjakten Peter von Danzig.
Det sjuder av liv i Grönhögen. Båt efter båt angör destinationen. Segelbåtar, motorbåtar, båtar stora som hus och så små kajaker att man måste titta på dem två gånger för att se dem. Där finns båtar med två skrov. Och båtar med tre skrov. Här finns båtar i plast och i trä. De komma från öst, de komma från väst, de kanske till och med komma från pepparkakeland med tyska flaggor, med nederländska flaggor, med danska flaggor, med franska flaggor i flaggspel eller – vem vet? – som gös på stake kallad gösstake.
Husbilar bildar blankpolerade vita rader, längre för vart år som går. Och nästa år öppnar ny ställplats. Utanför bilarna står de obligatoriska vilstolarna och i dem sitta de obligatoriska en aning söndersolade paren lapande ännu mera sol, drickande ännu större drink, njutande ännu mera liv.
Det kryllar av folk i affär och på väg och på golfbana står ensamma och sällskap och slår ihjäl tid och grästovor med järnklubbor, svordomar och drivrar. I stenbrottet förvandlat till sjö lögar sig ung och gammal, man cliffjumpar, snorklar och solar.
På kondis kan du dricka kaffe till vågornas kluck och kommer du före 11 kan du köpa hembakat bröd av tre skrattglada Grönhögentjejer i deras lilla bod kallad Uddens Bröd & Bullar.
Vera och Nicole Sandebäck driver Uddens Bröd & Bullar tillsammans med Wilma Rosenlund. En film om dessa glada bagare visas snart på bloggen…För en dagligcyklist som under andra månader än sommarens bara stöter ihop med en människa per vecka, känns det märkligt att nu behöva väja för andra cyklister på racer-, långfärds- eller mountainmodell samt horder av folk, vovvar, små och stora, snälla och snoriga barn, kepsgubbar med golfväskor, silverhårstanter med golfvagnar, geronter i golfbilar, utbölingar i kärror med konstiga registreringsskyltar och karavaner av andra små och stora fordon på två tre fyra eller sex hjul.
Det sjuder av liv i Grönhögen. I många andra hamnar är det stendött. Det finns mycket för övriga södra Öland, Länsstyrelse, landshövding, turistchef, utvecklingsguruer och kommun att lära av Grönhögen…
Nu är även badbryggan i Albrunna i plurret. Men trots modiga 27 graders hetta såg kulturorganets utsände inga badande. Bryggan i Grönhögen är sjösatt sen en knapp vecka.
De vita prickarna i föregående blogginlägg var varken snöbollsmaneter eller vitlingar, utan flytande golfbollar i sjön på banan i Grönhögen.
Invasiva snöbollsmaneter fångade i illegala flytgarn utanför Gräsgårds hamn? Eller vitling i spöknät beslagtaget av Sjöräddningen utanför Hulterstad? Svar kommer…
Mörbylånga kommun har äntligen fått upp nödvändig information på grinden vid väg 136, alltså vid stigen till badsjön vid kalkbrottet i Grönhögen.
Infarten vid Eketorpsvägen är blockerad med en stor sten. Se tidigare inlägg här. Här är parkering förbjuden. Men vissa står där ändå, sannolikt beroende på att man inte berättar var ”hänvisad parkeringsplats” finns…
Kommunens informationssnickare excellerar i historisk berättarglädje på en av skyltarna vid badet.
Badbryggan i Grönhögen är nu sjösatt. Den självmedvetna truten är anställd som badvakt.
Om man vecklar ut det här komplicerade träröset och lägger det vinkelrätt ut från stranden blir det en badbrygga – i Albrunna. När hamnar den i sitt rätta element?
Som första media i världen kan kulturorganet visa vägen från P-plats till hoppa-i-plats i den nya utformningen av badsjön/vattentäkten i Grönhögen. Det nedlagda arbetet på området visar att kommunen nu anser att sjön är både badsjö och vattentäkt, vad man än tycker om det. Med nästa värmeknäpp kommer nog de badsugna…
Parkeringen ligger bara ett kort stenkast in på Golfvägen, på vänster sida. 
Skulle första parkeringen vara full finns ytterligare en bara ett 50-tal meter längre ned på samma väg.
Den stora grinden till vänster är numera låst. Entrén ligger tio meter till höger om den. Där går en röjd stig mot sjön.
Stigen mot sjön. Från parkeringen till vattnet är det drygt 300 meter.
Denna grind var tidigare låst. Nu är den låst i öppet läge. Den kan nog i dag kallas entré.
Innanför entrén leder denna mycket branta trappa ned mot vattnet. Ramlar man här är det kokta fläsket stekt. Kulturorganet utfärdar varning!
Trappan från sidan. Lutningen är kraftig. Kommunen har sedan länge upplyst om att man badar på egen risk.
Går man till höger i stället för att ta trappan ned mot sjön kommer man hit. Härifrån är det långt ned till det våta elementet.
Vattenspegeln är helt stilla.
Lyfter vi blicken en aning ser vi det kommunala vattenverket.
Badet i sin helhet, nästan. Vi ser här ut över sjön från klipporna i bilden ovanför. Badande får nu hålla sig till höger om det staket vi ser till vänster i bild. Där stängslet slutar finns sopkärl. Till höger de två bajamajorna.
En liten bogserbåt har dragit omkring med ett större åbäke efter sig den gångna veckan. Nån som vet vad man gör där ute nedanför Albrunna?
Eftermiddagsdimman smyger sig in mot land. Färgintensiteten bleknar, man tycker sig se luften…
MS Knölsvan på ingång i Gräsgårds hamn. Kurs: mot VNV. Fart: 1,2 knop.
