Straffkoloni långt ut i havet

Sälar söder om Fyrplatsen på södra Öland. Vid horisonten, strax höger om mitten, anar du Ölands södra grund. Dit är det 22 kilometer.

Aldrig tidigare har jag sett så många sälar som nu runt Ölands södra udde. De är svåra att räkna, men jag höftar till med mellan 50 och 100. Fotot ovan är taget med ett äldre, ganska dåligt teleobjektiv på 480 millimeter – mot sydost.

Om du tittar en aning till höger om mitten – vid horisonten – ser du något som du inte ser med blotta ögat. Jag har kollat sjökort och kommit fram till att det måste vara kasunfyren på Ölands södra grund.

På denna fyr satt en gång mannen som kallades ”Fången på fyren”. Historien bakom benämningen är lika överraskande som pinsam och skrämmande. Den är ett iögonenfallande exempel på myndigheters råa maktspel mot en människa som i dag skulle kallas ”modig visselblåsare”. Du läser historien i kortversion här.

Fången på fyren själv, framlidne Anders Ahlmark, har på sin blogg berättat om hela den groteska processen som inleddes 1977 och slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen. Här läser du bloggen Fången på fyren.

Kungliga traditioner hålls vid liv i Ottenby

Kungens boskap måste ha extra högt stängsel toppat med taggtråd. Orsaken är rent historisk: Tjabo vill dra paralleller till den mur Karl X Gustav piskade stackars öländska bönder att uppföra tvärs över södra Öland i mitten av 1600-talet. ”Allt går igen!” är hans nya valspråk, sedan han skrotat det tama ”För Sverige – i tiden”.

*****

Kungen lider inte av bostadsbrist. Han kan bo var han vill i elva slott. Hur många privata fastigheter han har vet nog bara han själv.

En föregångare till Tjabo tvingade öländska bönder att bygga muren tvärs över södra Öland för att hålla inne de kungliga hjortarna. Ville nån bonde i närheten ha hund måste ett ben på doggen amputeras för att den skulle bli ofarlig för hjortarna. Men allt sket sig. Hjortarna hoppade hit och dit över muren och parade sig helt vilt och kungen och drottningen och alla prinsar och prinsessor grät ut i Svensk Damtidning.

Karl X Gustavs mur skär tvärs över södra Öland. Fotot är taget från drake.

Nu drygt 350 år senare vill Tjabo inte vara sämre. Vid sin fula villa i Ottenby föder han upp kunglig kreatur med guldhorn. För att den inte ska rymma likt hjortar är stängslet två meter högt och toppat med taggtråd. Även starkström används, liksom trampminor. Om någon vill promenera med hund i Ottenby måste minst ett ben kapas – på doggen.

Detta drömde jag i natt. Min chef Sune Flisa kallade i morse texten för skit. Men jag gillar den. Den är kunglig på nåt vänster. Den visar kunglighetens logik. Jag inser visserligen att allt inte är helt sant, bara nästan. Därför publicerar jag den i lönndom och hoppas att Sune inte märker nåt.

Ingvar Charm-Knubbendorph
MMA-vrak, kungahusreporter

En årlig skandal

Det drar ihop sig till det förfärliga spektaklet Victoriadagarna. Sune Flisa krävde för ett år sen att de kungalydiga gammelmedierna och de kungasvassande kommunpolitikerna skulle ställas inför rätta och dömas till lagens strängaste straff. Du läser hans dunder här.

– Jag har ännu inte helt lyckats förtränga det turistchefen då sa om denna dubbelmoralens årliga högtidsstund. Det slår nämligen alla världsrekord i inställsamhet, säger Sune Flisa medan har drar ett djupt bloss på havannan. Läs här på egen risk.

– Men även i år laddar jag för en total tillintetgörelse av detta devota pekuniära trams utan annan drivkraft än stålar, fortsätter Sune Flisa från stridsledningscentralannexet i Degerhamn. Med kungahusens vidrigheter mot Ölands befolkning i minne är det obegripligt att det finns ölänningar som ställer upp på detta skämmiga jippo.

Victoriadagarna garneras med mängder av ”godis” för att ”dölja och förlåta” den rent groteska sanningen: Att allt detta görs för att fira att en tjej fyller 44.

I går fick Stefan Löfven bita i gräset. Hans och partiets dubbelmoral är lika frånstötande som skrattretande: Man vill avskaffa kungahuset, men lyfter inte ett finger för att göra verklighet av denna enda fräscha idé partiet numera besitter.

-Störta monarkin! Befria oss från dumhetens kvävande ok! avslutar Sune Flisa och återgår till arbetet på kommande anfall mot en helnollad kung, en lismande drottning och de i Svensk Damtidning evigt leende små sessorna.

Allan von Kompost
redaktionschef

Objekt, maskin, mojäng eller skulptur?

I Näsby står denna vackra skördetröska och väntar på… Ja, på vad? Knappast på att bli använd igen. Tröskan för mina tankar till den egensinnige skulptören P O Ultvedt.

Monument över hårt liv

Efter röjning ser vi bättre den vackra bruksruinen vid Södra bruket, Degerhamn.
*****

Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?

Svaret är – här på bruken! Du kan läsa mer om det märkliga och hårda livet på bruken i inläggen nedan:

Livet på bruken, del I
Livet på bruken, del II

Väderkvarnen i Össby

Den är stor och pampig men pensionerad sen 1950-talet. Den var sannolikt den sista väderkvarnen i drift på Öland.

Mer komplicerat maskineri än i någon annan kvarn jag sett.

Man kan undra hur många varv denna vinge snurrade innan den stöp.

Hiroshima, Nagasaki, Mellby…

Mellbyexplosionen var den kraftigaste i krigshistorien, sms:ar Ingvar Charm-Knubbendorph från krigsskådeplatsen. Jag såg åtminstone fyra människor försvinna bakom molnen för att aldrig mer återkomma, liksom minst tre traktorer med skitspridare, cyklar, bilar, segelbåtar, kaniner, kattor, hundar och sportfiskare. Det var en fruktansvärd upplevelse!

*****

Gammelmedierna går på det mesta – och sätter rubriker därefter. Senast handlar det om den strandade valen i Mellby som riskerar att EXPLODERA. Googla och kolla hur gammelmedierna följer John. Det ena gammalmediet efter det andra skriver om den stora explosionsrisken. Man skriver om valen som om den vore en strandad u-båt laddad med trotyl. Det är direkt pinsamt och tyder på förakt för fakta och för läsarna/lyssnarna/tittarna.

Vi skickade vår fantasifullaste reporter Ingvar Charm-Knubbendorph – svårt skadat MMA-vrak – till Mellby under eftermiddagen. Han hade verkligen otur. Eller hade han tur? Precis som han iklätt sig skottsäker väst, stridshjälm, knäskydd av specialstål och suspensoar av spunnen diamantfibertråd small det!

”Det var som en atombomb”, skrev Ingvar i ett sms. ”Traktorer, kreatur, segelbåtar, bilar och valspäck for tusentals meter upp i luften för att landa i Baltikum, på Gotland och i Polen. Min klocka stannade på 13:23. Minns det ögonblicket! Det var nämligen första gången en atombomb detonerade i Europa. Kameran smalt ihop i mina händer; det blir alltså inget foto, men min i hast nedkluddade teckning ger en bra bild av den fruktansvärda bombexplosionen. Over and out.”

Hur gode Ingvars vision kommer att överensstämma med den så kallade verligheten får vi se i morgon, måndag, klockan 13:23. Vi bör kanske tillägga att Ingvar innan han fick bidragsanställning på kulturorganet jobbade många decennier inom flera av gammelpressens kvarlevor. Hans devis är därefter: Skit i sanningen, prioritera antalet klick!

Allan von Kompost
redaktionschef

PS. Gammelmediernas uppfattning att valen i Mellby kan explodera grundar sig sannolikt på tolkningssvårigheter. Man har sökt med ”whale explosion” på Youtube och fått se filmer där människan spränger strandade valar med dynamit. Men se det är liksom en annan femma.

Det gamla ålderdomshemmet

Det före detta ålderdomshemmet Olstorp i Södra Möckleby på södra Öland ligger helt isolerat, mer än en kilometer från landsvägen. Vägen dit känns evighetslång; man kan undra över valet av geografisk placering. Fruktade man att hundraåringar skulle kliva ut genom fönstren och försvinna?

I dag kan vi bara ana hur livet var här ute på platta alvaret när varken radio, teve eller datakommunikation gjorde vardagen intressantare och kontakterna flera. För länge sen fanns kanske inte ens telefon. Vad tänkte de gamla här där de satt utkastade och avskurna från det övriga samhällslivet? Vad gjorde de? Vad berättade man om? Hur fick man tiden att gå?

Det är 1,3 kilometer från väg 136 ut till det tidigare ålderdomshemmet i Olstorp.

Efter att ha sett filmen om Olstorp hörde Charlotte Willsäter av sig till kulturorganet. Hon mejlade två foton av hemmet tagna 1913, alltså för 108 år sen! Du ser dem nedan till Charlottes egen text.

Elvira och Gustaf Lundgren med sönerna Arthur och Helge. Familjen kom fr Åseda. Gustaf hade varit föreståndare på fattiggård i Alseda. Jag tror att de sökte ett bättre liv på Öland, och vet att de lyckades köpa gård på bygatan i Vickleby. Säkert strävsamma som folk var då. Jag undrar som du varför huset hamnade så långt ut från samhället. Har hört att det inte var så lätt för de gamla där, den tidens omsorg var väl inte alltid human.

Elvira och Gustaf Lundgrens pojkar Arthur och Helge.

Lokstallet i Näsby

Till höger lokstallet, till vänster kolgården i Näsby. Den senare har i dag täckts med tak. Näsby, eller Ottenby som den då hette, var sista stationen i söder på Ölands Järnvägar, nedlagda 1 oktober 1961.

Långsida av stallet. Lägg märke till den vackert huggna stenen och den perfekta murningen.

Fönster på lokstallets långsida. Trä åldras och vittrar men det murade stallet kan säkert stå starkt i tusen år.

Kolgården mot norr.

Triberga borg

En knapp kilometer nordväst om Triberga på sydöstra Öland ligger borgen, 85 meter i diameter. Läs mer om borgen här – och se den från luften, fotograferad från kite (drake).

Det var en gång…

Ett fruktträd mitt ute på alvaret… Det står vid ruinerna efter den banvaktarstuga som en gång låg här utmed järnvägen mellan Kastlösa och Skärlöv. I den bodde banförman Karl Ljungström med familj. Snart ser du filmen om när vi cyklar samma sträcka som tåget tuffade fram…

Brukat under 2 000 år – Gettlinge gravfält

Det är nästan två kilometer långt, Gettlinge gravfält, använt av våra förfäder från tusen år före Kristus till tusen år efter honom. Kulturorganet har gjort flera besök bland de märkliga flisorna. Klicka här för att se dem.

Lars Andersson död

Vår uppskattade ordförande Lars Andersson, 73 år gammal, boende mest i Ölands Smedby, har efter en längre tids sjukdom, lämnat jordelivet, vilket smärtar oss.

Lars Andersson var arkeolog och historiker med lång erfarenhet från Örebro läns muséum och Historiska museet i Stockholm. Som ung grävde han med Mårten Stenberger på Eketorps borg. Som avslutning på sin karriär verkade han som slottschef på Kalmar slott. Lasse var också en uppskattad och skicklig konstföreläsare.

Lasses familj har djupa rötter här. Hans pappa Nils föddes i Smedby, och skrev boken Mitt Smedby, vilken Lasse redigerade. Efter sin pensionering har Lasse och hans hustru Eva bott nästan på heltid i Smedby. Förutom att vara vår ordförande har Lasse bland annat varit ålderman i Kristoffergillet i Kalmar, aktiv i SHT, Margit Fribergssällskapet och styrelseledamot i Kalmar läns hembygdsförbund.

I Smedby hembygdsförening har han varit en aktiv ordförande, som deltagit i de senaste årens renovering av sockenstugan. Han har skött vår hemsida www.oland-smedby.se, som nu är mycket innehållsrik, bland annat med Smedby historia från stenåldern och framåt och även om kroppkakor. Han hade som plan att göra ett skolmuseum i ett rum på sockenstugans vind.

Genom sin erfarenhet och person har han betytt oerhört mycket och lämnar nu ett mycket stort tomrum efter sig.

Styrelsen i Smedby hembygdsförening genom
Ingalill Morén Hybbinette

Vintern rasar vidare…

Vid denna ruin stod tidigare måltavlorna på den skjutbana som låg här för länge sedan. Klicka här för att läsa mera. Mer om själva ruinen kan du läsa här.

På Bergstigen får man ibland känslan av att vi har både sommar och vinter samtidigt; klargrönt mot kritvitt.

Böljande kullar längs Bergstigen. Alla kullar här är lämningar efter en tidigare industri. Kullarna består av rödfyr och om du klickar på denna länk kan du läsa många inlägg om rödfyr och livet förr här i Degerhamn och vid Södra bruket.

Liten bit av två kilometer långt gravfält

Gettlinge gravfält.

Snart 80 år sedan…

Jag blev glad och rörd då jag såg denna halvvissna krans vid monumentet i Gräsgårds hamn. Minnen av människor kan leva kvar under lång tid. Det är i dag snart 80 år sedan tio unga män förlorade livet i minexplosionen i vattnen utanför Gräsgård. Detonationen var så kraftig att fönsterrutor trycktes in av chockvågen ända bort i Södra Möckleby på andra sidan Öland, en mil från olycksplatsen. I min föregångare till denna blogg kan du läsa mer och se videor från invigningen av monumentet i november 2011.

Mot borgen!

Vi startar i Össby och hamnar till slut inne i denna borg, Eketorp på södra Ölands östra sida. Vill du se borgen från skyn, dessutom i snö, klickar du här.

En sittmöbel som ingen rår på

Den uppmärksamma läsaren har lagt märke till kulturorganets kamp för bevarandet av sittmöbler i offentliga miljöer, exempelvis hamnar. Vi slåss mot de starka krafter som vill motverka trivseln vid en kopp kaffe och en bulle, som inte vill se en besökare eller turist och därför tar bort alla sittmöbler under tidig höst – för att inte placera ut dem igen förrän under sen vår.

Som moteld mot dessa reaktionära och odemokratiska krafter visar vi därför åter denna sittmöbel som stått pall i mer än 1 500 år. Enligt legenden går den som eventuellt skulle lägga sin hand på denna möbelprakt en synnerligen våldsam död tillmötes, så hemsk att vi inte vågar avslöja den.

Se filmen och njut av en möbelkonst så sanslöst fulländad att till och med Carl Malmsten – om han sett denna pärla – skulle ha gett upp sina planer på både möbeldesign och Capellagården.

Allan von Kompost
redaktionschef

Vi tryckte på knappen ”BAKÅT” i tidsmaskinen

Jag hade just skickat en entimmesfilm över nätet till en släkting i Spanien, avslutat ett bildtelefonsamtal med en polare i Japan och sett ett inspelat tv-program från Brasilien då vi kom på att vi måste handla. I bilen lyssnade vi på nyheter från USA. Jag ställde in AC:n på perfekt nivå och på min GPS-klocka avläste jag min puls, min kaloriförbrukning och bilens genomsnittshastighet. Då sa min fru: – Sväng in där!

Jag gjorde så. Stannade. Vi tog tre steg och befann oss plötsligt 200 år tillbaka i tiden. Väggplanscher berättade om Jesus, kungligheter och om ”Jag och mitt hus vilja tjäna Herren”. Vi stod i finrummet i Resmo hembygdsstuga…

Bilderna ovan tycker jag passar bäst utan texter. Givande information om stugan finns att läsa på denna skylt placerad vid entrén.

vi smakar på tusen år…

Brukshagen i Kalmar. Här finns tre domarringar från yngre järnåldern. Man trodde tidigare att en domarring var en plats för rättskipning, därav namnet. Numera vet vi att en domarring är en grav.

Vi lämnar Öland för att speja in begreppet tusen år. Tusen år är skillnaden mellan den domarring du ser ovan och det fula köpcentrum, Hansa, som skymtar i bakgrunden. För tusen år sen fanns inget egentligt Sverige och ”befolkningen” räknades till bara 400 000 personer.

Eftersom domarringar, i Brukshagen finns tre, ofta förlades i ekskog är kanske eken i mitten ännu äldre än tusen år. Tusen år låter mycket. Men om min matematik stämmer – vilket den sällan gör – är tusen år mycket mindre än en miljondel av universums ålder. Nu fick du kanske nåt att tänka på!

---

 

gränslös rojalistisk eufori

Det börjar dra ihop sig till rojalistisk kulmen, och de devota kungahyllningarna står som kungliga spiror i backen. Det är ingen sans och måtta med superlativen, på de bugande texterna, på de ickeanalyserande tankarna.

I dagens Barometern, moderat, slår ledarsidan upp krigsrubriken: Värna kungafamiljen, så värnar kungafamiljen oss

Jo, du läser rätt. En Ester Hedin fyrar av ett hyllningsfyrverkeri av sällan skådad prakt och intensitet. Superlativerna smattrar som kulspruteeld, vördnadsbetygelserna är gränslösa. Drapan avslutas:

Kungahuset är en del av den svenska folksjälen. I tider när opinioner, trender och kriser sköljer över oss som vågor på ett stormigt hav, kan vi samlas kring institutionen som tagit ansvar och hållit fast i det som bör bevaras av det som förenar nationen.

Det är värt att fira varje dag.

Texter som denna fabriceras på löpande band i nationer som haltar, i Ryssland, i Polen, i USA. Man förstorar betydelsen av något ”diffust lugnande”, något som ”tycks ge intryck av stabilitet”, en Putin, en Duda, en Trump.

Det är förfärligt.

Staffan Lagerström

---

Dagens Sune 24

Nu kära läsare är vi framme vid brev numero III till kommunledningen, från Ventlinge Hembygdsförening. Det är från 2011.

Tidigare har du kunnat läsa skrivelser från 2006 och 2009. Men åren rullar iväg som gelékulor i glidmedel och mycket lite tycks hända. Därför skriver alltså Ventlinge Hembygdsförening igen. Denna gång är brevet undertecknat ”styrelsen”.

Flera rop om hjälp kommer att skickas till kommunledningen, flera nödsignaler kommer framgent att kunna läsas här på kulturorganets snabbt växande avdelning ”Kommunala svek”.

Ja, kära läsare. Som invånare på södra Öland måste man ha obegränsade förråd med tålamod. Den riktigt vise förser sig med tron på evigt liv, antingen genom inträde i den förfärliga kyrkan eller genom ”stort dagligt intag av stärkande dryck”.

Som gammal strupsångare och paraddansare vill jag i alla sammanhang framhålla underhållningsvärdet i det politiska rävspelet. Kan det bli roligare än så här?

Eder Sune Flisa

 

---

 

Den devota gammelpressen

Barometern kommer i dag med åttasidig annonsbilaga om Victoriadagarna i juli. Jag skrev detta inlägg då sosseblaskan Östra Småland fortfarande fanns. Den var märkligt nog ännu värre i ämnet inställsam journalistik än Barometern och lyckades tota ihop inte mindre än 28 sidor kungafjäsk.

---

 

ölands största friluftsmuséum instängslat

Den gamla Ytongfabriken, en juvel för den industrihistoriskt intresserade, men en skamfläck i många bybors ögon. Den har i folkmun gått under namnet ”Beirut”. Dess enorma tak är sedan länge en uppskattad häckningsplats av måsar och trutar.

Nu är Beirut instängslat. Den fria entrén ett minne blott. Man kan väl gissa att hela kåken förr eller senare måste rivas, sannolikt till saftiga saneringskostnader. Blir det bostäder här? Ingen vet. Den som lever får se. Allt tar nämligen lång tid i Mörbylånga kommun. Avstyckningen av en tomt i Grönhögen tog 16 år och jag sitter just nu och läser brev från Hembygdsföreningen till kommunen. Breven är från 2006 och handlar om idéer för att rusta upp Grönhögens hamn och området därikring. Känns temat igen?

Åren rullar på… 1971 lades den ned. Nu 49 år senare tycks Ytongfabriken i Grönhögen vara på väg in i industrihimlen… Kanske.

I går var Ölands intressantaste industrimuséum nämligen instängslat. Runt 400 meter metallstängsel har gått åt. Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är, men sannolikt har det nåt med säkerheten att göra. Kåken är förfallen och innehåller mängder med skrot, glas, metaller och asbest.

Läs Sune Flisas finkänsliga kärleksförklaring till Beirut.

Här kan du läsa mera om denna märkliga industriella rest.

En av kulturorganets första poddar kan du lyssna på här – och se bilder till. Podden handlar om Art Factory som på den tiden, 2014, höll till i byggnaden…

Vandra runt i den spöklika byggnaden genom att starta videon nedan.

---

 

Välkommen till Stensjö by – igen!

Redan på föregångaren till denna blogg, alvarsamt, fanns inlägg om Stensjö by alldeles nordväst om Oskarshamn. Ett av dem är detta från juli 2014. Klicka på länken för att läsa om byn och dess intressanta historia. Detta inlägg visas nämligen textlöst.

Hur jag gjorde de svartvita bilderna kan du läsa om här.

Med denna bildserie från en bygd i Gammelsverige önskar kulturorganet alla sina läsare en glad, grön, skön midsommar!

---

 

Sorg i Ölandsbladet

Redaktionen har av trogen läsare mottagit kraftfull spritdoftande Ölandsdramatik ur gammelmediet Ölandsbladet. Tidningen bestod denna julidag 1956 av sex fullmatade sidor i det grandiosa formatet 57 x 40 centimeter.

Vi beklagar förseningen med utdelningen av Ölandsbladet den 17 juli 1956. På morgonen hittades tidningsbudet i diket, överkörd av sin egen cykel, enligt uppgift efter en blöt kväll dagen innan. Den anställde tillnyktrade dock efter en tid och återhämtade sig från sina skador men återkom aldrig till sitt arbete.

De prenumeranter som denna sorgesamma dag aldrig fick ta del av dagsnyheterna kan nu få inhämta dessa, om än lite försenat.

Med önskan om förståelse för vår situation,

redaktionen Ölandsbladet

---

 

färg blir svartvitt

Du vet väl att färgbilder lätt kan omvandlas till svartvita? Det går att göra i alla bildbehandlingsprogram, men metoderna är många och ger vitt skilda resultat. I PhotoShop väljer jag ofta Bild/justeringar/blanda kanaler.

I ett kommande inlägg från Stensjö by gör jag bilderna i svartvitt. Orsak: För att komma ifrån ”Emil i Lönneberga-stuket” som ger en romantiserad bild av en by där man fick slita hårt för att överleva.

På Kungliga Vitterhetsakademiens hemsida kan du bland annat läsa:

Byn hölls inom samma släkt från början av 1700-talet till 1960 – i sju generationer. När byn var som störst hade den 176 invånare. På 1940-talet blev jordbruket mindre lönsamt och byns öppna marker växte igen. 1945 och 1951 lades byns två sista jordbruk ner. Men en av dem som var född i byn – Erik Stensiö, professor i paleontologi vid Naturhistoriska riksmuseet – lyckades skapa ett intresse för byn så att den unika miljön kunde räddas. Större delen av byn köptes in 1963 av Vitterhetsakademien, med hjälp av en frikostig donation från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.

TIPS
Dessa bilder är tagna i .raw-format. Plåtar du i .jpg bör du alltid jobba med en kopia av originalet, eftersom bilder i detta format ”förstörs” en gnutta varje gång bilden sparas.

Däremot behöver du inte slå kopior av .raw-bilder eftersom behandlade bilder i detta format går att ”nollställa”. Med ett enkelt klick i exempelvis bildbehandlingsprogrammet Bridge kan du få den behandlade bilden att bli original igen.

---

 

stuga för tant

I den här lilla stugan i Ås bodde Tant Anette till en bit in på 1940-talet. I dag tillhör den Ås Hembygdsförening. Lägg märke till den låga dörren, jämför med cykeln.

På tomten finns denna vackra brunn. Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att glänta på locket…

Det är långt ned till vattenytan där nere i kolmörkret, mellan sex och åtta meter. Med maxtele på min 12 år gamla Canon 50 D fotograferar jag min spegelbild i det vatten som nog inte druckits på 80 år.

---

ideella krafter gör skillnad

I vår bygd finns många ideellt arbetande människor som lägger ned kraft och tid för att utveckla och bevara smått och stort. Södra Möckleby Hembygdsförening har i många år rustat och skött om Bergstigen. Den kan jag rekommendera för dig som kommer ny till bygden. Med sina historiska rötter speglar den ett samhälle – och en natur – i ständig förändring.

Här i Albrunna har man satt upp anslagstavla och vandringsledpilar. Och karta med kortfattad information om bygden.

Var är vi? Vart ska vi? Hur går vi?

Allt kostar pengar. Tid är pengar. Arbete är värt pengar.

---

Dröstorps ödeby

Av allt jag hittills har sett på Öland är det Dröstorps ödeby som gjort starkast intryck på mig. Hur orkade de människor som levde här i fattigdom och umbäranden? Foto från maj 2012. Du kan läsa mer om Dröstorps ödeby på min gamla blogg. Klicka här.

---