Skönt att det fortfarande finns folk som vägrar att spela med i kungatramset vid riksdagens öppnande i dag. Det skrämmande är dock att inte flera riksdagsledamöter gör det, särskilt då åtminstone sossarna har som mål att avskaffa rojalismen.
Att bli statschef genom arv känns lika otidsenligt som att bränna häxor på bål. Om 50 år kommer historikerna att förundras över dagens rådande dubbelmoral och våra styrandes devota inställning till landets sannolikt största anakronism.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Det insåg jag under dagens första pinkepaus på cykelleden strax söder om Gräsgård. Jag anade också att vi alla är hotade, alltid och av något. Är det inte ryssens Zapad 2021 så är det covid-19, är det inte glaciärernas kalvningar och havens utbredning så är det klimatförändringen som kräver nya metoder för att få till det viktigaste för allt liv: regn.
I öster grävs damm för enorma mängder vatten, i väster tronar återuppbyggd borg. Originalet byggdes för 1 700 år sedan, som skydd mot fiender, lycksökare och rövare.
Om 1 700 år, alltså år 3 721, grävs kanske en märklig bevattningsdamm fram ur den öländska myllan, då bevuxen med regnskog befolkad av boaormar, jättetukaner, jaguarer och en svart befolkning. Ett muséum byggs vid platsen och i det kan man lära:
”Här bodde på den tiden en enkel vit form av Homo sapiens, vars dagar gick ut på att samla vatten för att få fram skördarna av korn, vall och raps, i dag utdöda grödor med ytterst låg avkastning. Människorna här kallades kristna, de förflyttade sig med så kallade bilar, tåg och flygplan och hade aldrig varit utanför vårt solsystem. Deras intelligens bedöms som måttlig. Politiskt var de analfabeter och de tros ha utplånat varandra med de mest barbariska metoder.”
På grund av värmeböljan har ingen av kulturredaktionens 14 oduglingar orkat skriva bildtexter till bilderna ovan, tagna i maj. Som redaktionschef beklagar jag detta men anser samtidigt att varken min högt älskade chefredaktör Sune Flisa eller jag ska behöva hoppa in för att rädda deras eventuella framtid, vilken jag inte ens kan skönja. Jag vet att Sune funderar på att avskeda samtliga utom tre. Vilka dessa är behåller han ännu så länge för sig själv. Men även de får nog kicken vad det lider. Allt har ett slut.
Man ska ha tur för att orka driva världens enda kulturorgan vidare. Och si, jag hade tur! När allt såg som mörkast ut uppenbarade sig en för mig ny förmåga: Gustaf Fröding är namnet. Vilken skribent! Hans framtid ser mer än lovande ut! Honom ska jag anställa! Sune kommer att älska honom. Håll till godo, kära läsare…
Allan von Kompost redaktionschef
PS. Mellstabylund ligger vid vägen mot Kvinsgröta.
*****
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten, över nejden gick låten av spelet och skratten, det var tjoh! det var hopp! det var hej! Nils Utterman, token och spelmansfanten, han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten, för dudeli! dudeli! dej!
Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan, hon är fager och fin, men har intet i fickan, hon är gäcksam och skojsam och käck. Där var Kersti den trotsiga, vandrande, vilda, där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda och den snudiga Marja i Bäck.
Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen, det är pojkar, som orka att kasta på klacken och att vischa en flicka i skyn. Där var Flaxman på Torpet och Niklas i svängen och rekryten Pistol och Högvaltadrängen och Kall-Johan i Skräddarebyn.
Och de hade som brinnande blånor i kroppen, och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen, och i stenar och klackar det small. Och rockskörten flaxade, förkläden slängde och flätorna flögo och kjolarna svängde, och musiken den gnällde och gnall.
In i snåret av björkar och alar och hassel var det viskande snack, det var tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där, det var ras, det var lek över stockar och stenar, det var kutter och smek under lummiga grenar – vill du ha mig, så har du mig här!
Över bygden låg tindrande stjärnfager natten, det låg glimtande sken över skvalpande vatten i den lövskogsbekransade sjön, det kom doft ifrån klövern på blommande vallar och från kådiga kottar på granar och tallar, som beskuggade kullarnas krön.
Och en räv stämde in i den lustiga låten och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten, och de märkte, de hörde det ej. Men uhu! hördes ekot i Getberget skria, och till svar på Nils Uttermans dudelidia! kom det dudeli! dudeli! dej!
Sälar söder om Fyrplatsen på södra Öland. Vid horisonten, strax höger om mitten, anar du Ölands södra grund. Dit är det 22 kilometer.
Aldrig tidigare har jag sett så många sälar som nu runt Ölands södra udde. De är svåra att räkna, men jag höftar till med mellan 50 och 100. Fotot ovan är taget med ett äldre, ganska dåligt teleobjektiv på 480 millimeter – mot sydost.
Om du tittar en aning till höger om mitten – vid horisonten – ser du något som du inte ser med blotta ögat. Jag har kollat sjökort och kommit fram till att det måste vara kasunfyren på Ölands södra grund.
På denna fyr satt en gång mannen som kallades ”Fången på fyren”. Historien bakom benämningen är lika överraskande som pinsam och skrämmande. Den är ett iögonenfallande exempel på myndigheters råa maktspel mot en människa som i dag skulle kallas ”modig visselblåsare”. Du läser historien i kortversion här.
Fången på fyren själv, framlidne Anders Ahlmark, har på sin blogg berättat om hela den groteska processen som inleddes 1977 och slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen. Här läser du bloggen Fången på fyren.
Kungens boskap måste ha extra högt stängsel toppat med taggtråd. Orsaken är rent historisk: Tjabo vill dra paralleller till den mur Karl X Gustav piskade stackars öländska bönder att uppföra tvärs över södra Öland i mitten av 1600-talet. ”Allt går igen!” är hans nya valspråk, sedan han skrotat det tama ”För Sverige – i tiden”.
*****
Kungen lider inte av bostadsbrist. Han kan bo var han vill i elva slott. Hur många privata fastigheter han har vet nog bara han själv.
Karl X Gustavs mur skär tvärs över södra Öland. Fotot är taget från drake.
Nu drygt 350 år senare vill Tjabo inte vara sämre. Vid sin fula villa i Ottenby föder han upp kunglig kreatur med guldhorn. För att den inte ska rymma likt hjortar är stängslet två meter högt och toppat med taggtråd. Även starkström används, liksom trampminor. Om någon vill promenera med hund i Ottenby måste minst ett ben kapas – på doggen.
Detta drömde jag i natt. Min chef Sune Flisa kallade i morse texten för skit. Men jag gillar den. Den är kunglig på nåt vänster. Den visar kunglighetens logik. Jag inser visserligen att allt inte är helt sant, bara nästan. Därför publicerar jag den i lönndom och hoppas att Sune inte märker nåt.
Det drar ihop sig till det förfärliga spektaklet Victoriadagarna. Sune Flisa krävde för ett år sen att de kungalydiga gammelmedierna och de kungasvassande kommunpolitikerna skulle ställas inför rätta och dömas till lagens strängaste straff. Du läser hans dunder här.
– Jag har ännu inte helt lyckats förtränga det turistchefen då sa om denna dubbelmoralens årliga högtidsstund. Det slår nämligen alla världsrekord i inställsamhet, säger Sune Flisa medan har drar ett djupt bloss på havannan. Läs här på egen risk.
– Men även i år laddar jag för en total tillintetgörelse av detta devota pekuniära trams utan annan drivkraft än stålar, fortsätter Sune Flisa från stridsledningscentralannexet i Degerhamn. Med kungahusens vidrigheter mot Ölands befolkning i minne är det obegripligt att det finns ölänningar som ställer upp på detta skämmiga jippo.
Victoriadagarna garneras med mängder av ”godis” för att ”dölja och förlåta” den rent groteska sanningen: Att allt detta görs för att fira att en tjej fyller 44.
I går fick Stefan Löfven bita i gräset. Hans och partiets dubbelmoral är lika frånstötande som skrattretande: Man vill avskaffa kungahuset, men lyfter inte ett finger för att göra verklighet av denna enda fräscha idé partiet numera besitter.
-Störta monarkin! Befria oss från dumhetens kvävande ok! avslutar Sune Flisa och återgår till arbetet på kommande anfall mot en helnollad kung, en lismande drottning och de i Svensk Damtidning evigt leende små sessorna.
I Näsby står denna vackra skördetröska och väntar på… Ja, på vad? Knappast på att bli använd igen. Tröskan för mina tankar till den egensinnige skulptören P O Ultvedt.
Efter röjning ser vi bättre den vackra bruksruinen vid Södra bruket, Degerhamn. *****
Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?
Svaret är – här på bruken! Du kan läsa mer om det märkliga och hårda livet på bruken i inläggen nedan:
Den är stor och pampig men pensionerad sen 1950-talet. Den var sannolikt den sista väderkvarnen i drift på Öland.Mer komplicerat maskineri än i någon annan kvarn jag sett.Man kan undra hur många varv denna vinge snurrade innan den stöp.
Mellbyexplosionen var den kraftigaste i krigshistorien, sms:ar Ingvar Charm-Knubbendorph från krigsskådeplatsen. Jag såg åtminstone fyra människor försvinna bakom molnen för att aldrig mer återkomma, liksom minst tre traktorer med skitspridare, cyklar, bilar, segelbåtar, kaniner, kattor, hundar och sportfiskare. Det var en fruktansvärd upplevelse!
Vi skickade vår fantasifullaste reporter Ingvar Charm-Knubbendorph – svårt skadat MMA-vrak – till Mellby under eftermiddagen. Han hade verkligen otur. Eller hade han tur? Precis som han iklätt sig skottsäker väst, stridshjälm, knäskydd av specialstål och suspensoar av spunnen diamantfibertråd small det!
”Det var som en atombomb”, skrev Ingvar i ett sms. ”Traktorer, kreatur, segelbåtar, bilar och valspäck for tusentals meter upp i luften för att landa i Baltikum, på Gotland och i Polen. Min klocka stannade på 13:23. Minns det ögonblicket! Det var nämligen första gången en atombomb detonerade i Europa. Kameran smalt ihop i mina händer; det blir alltså inget foto, men min i hast nedkluddade teckning ger en bra bild av den fruktansvärda bombexplosionen. Over and out.”
Hur gode Ingvars vision kommer att överensstämma med den så kallade verligheten får vi se i morgon, måndag, klockan 13:23. Vi bör kanske tillägga att Ingvar innan han fick bidragsanställning på kulturorganet jobbade många decennier inom flera av gammelpressens kvarlevor. Hans devis är därefter: Skit i sanningen, prioritera antalet klick!
Allan von Kompost redaktionschef
PS. Gammelmediernas uppfattning att valen i Mellby kan explodera grundar sig sannolikt på tolkningssvårigheter. Man har sökt med ”whale explosion” på Youtube och fått se filmer där människan spränger strandade valar med dynamit. Men se det är liksom en annan femma.
Det före detta ålderdomshemmet Olstorp i Södra Möckleby på södra Öland ligger helt isolerat, mer än en kilometer från landsvägen. Vägen dit känns evighetslång; man kan undra över valet av geografisk placering. Fruktade man att hundraåringar skulle kliva ut genom fönstren och försvinna?
I dag kan vi bara ana hur livet var här ute på platta alvaret när varken radio, teve eller datakommunikation gjorde vardagen intressantare och kontakterna flera. För länge sen fanns kanske inte ens telefon. Vad tänkte de gamla här där de satt utkastade och avskurna från det övriga samhällslivet? Vad gjorde de? Vad berättade man om? Hur fick man tiden att gå?
Det är 1,3 kilometer från väg 136 ut till det tidigare ålderdomshemmet i Olstorp.
Efter att ha sett filmen om Olstorp hörde Charlotte Willsäter av sig till kulturorganet. Hon mejlade två foton av hemmet tagna 1913, alltså för 108 år sen! Du ser dem nedan till Charlottes egen text.
Elvira och Gustaf Lundgren med sönerna Arthur och Helge. Familjen kom fr Åseda. Gustaf hade varit föreståndare på fattiggård i Alseda. Jag tror att de sökte ett bättre liv på Öland, och vet att de lyckades köpa gård på bygatan i Vickleby. Säkert strävsamma som folk var då. Jag undrar som du varför huset hamnade så långt ut från samhället. Har hört att det inte var så lätt för de gamla där, den tidens omsorg var väl inte alltid human.Elvira och Gustaf Lundgrens pojkar Arthur och Helge.
Till höger lokstallet, till vänster kolgården i Näsby. Den senare har i dag täckts med tak. Näsby, eller Ottenby som den då hette, var sista stationen i söder på Ölands Järnvägar, nedlagda 1 oktober 1961.Långsida av stallet. Lägg märke till den vackert huggna stenen och den perfekta murningen.Fönster på lokstallets långsida. Trä åldras och vittrar men det murade stallet kan säkert stå starkt i tusen år.Kolgården mot norr.
Ett fruktträd mitt ute på alvaret… Det står vid ruinerna efter den banvaktarstuga som en gång låg här utmed järnvägen mellan Kastlösa och Skärlöv. I den bodde banförman Karl Ljungström med familj. Snart ser du filmen om när vi cyklar samma sträcka som tåget tuffade fram…
Det är nästan två kilometer långt, Gettlinge gravfält, använt av våra förfäder från tusen år före Kristus till tusen år efter honom. Kulturorganet har gjort flera besök bland de märkliga flisorna. Klicka här för att se dem.
Vår uppskattade ordförande Lars Andersson, 73 år gammal, boende mest i Ölands Smedby, har efter en längre tids sjukdom, lämnat jordelivet, vilket smärtar oss.
Lars Andersson var arkeolog och historiker med lång erfarenhet från Örebro läns muséum och Historiska museet i Stockholm. Som ung grävde han med Mårten Stenberger på Eketorps borg. Som avslutning på sin karriär verkade han som slottschef på Kalmar slott. Lasse var också en uppskattad och skicklig konstföreläsare.
Lasses familj har djupa rötter här. Hans pappa Nils föddes i Smedby, och skrev boken Mitt Smedby, vilken Lasse redigerade. Efter sin pensionering har Lasse och hans hustru Eva bott nästan på heltid i Smedby. Förutom att vara vår ordförande har Lasse bland annat varit ålderman i Kristoffergillet i Kalmar, aktiv i SHT, Margit Fribergssällskapet och styrelseledamot i Kalmar läns hembygdsförbund.
I Smedby hembygdsförening har han varit en aktiv ordförande, som deltagit i de senaste årens renovering av sockenstugan. Han har skött vår hemsida www.oland-smedby.se, som nu är mycket innehållsrik, bland annat med Smedby historia från stenåldern och framåt och även om kroppkakor. Han hade som plan att göra ett skolmuseum i ett rum på sockenstugans vind.
Genom sin erfarenhet och person har han betytt oerhört mycket och lämnar nu ett mycket stort tomrum efter sig.
Styrelsen i Smedby hembygdsförening genom Ingalill Morén Hybbinette
Jag blev glad och rörd då jag såg denna halvvissna krans vid monumentet i Gräsgårds hamn. Minnen av människor kan leva kvar under lång tid. Det är i dag snart 80 år sedan tio unga män förlorade livet i minexplosionen i vattnen utanför Gräsgård. Detonationen var så kraftig att fönsterrutor trycktes in av chockvågen ända bort i Södra Möckleby på andra sidan Öland, en mil från olycksplatsen. I min föregångare till denna blogg kan du läsa mer och se videor från invigningen av monumentet i november 2011.
Den uppmärksamma läsaren har lagt märke till kulturorganets kamp för bevarandet av sittmöbler i offentliga miljöer, exempelvis hamnar. Vi slåss mot de starka krafter som vill motverka trivseln vid en kopp kaffe och en bulle, som inte vill se en besökare eller turist och därför tar bort alla sittmöbler under tidig höst – för att inte placera ut dem igen förrän under sen vår.
Som moteld mot dessa reaktionära och odemokratiska krafter visar vi därför åter denna sittmöbel som stått pall i mer än 1 500 år. Enligt legenden går den som eventuellt skulle lägga sin hand på denna möbelprakt en synnerligen våldsam död tillmötes, så hemsk att vi inte vågar avslöja den.
Se filmen och njut av en möbelkonst så sanslöst fulländad att till och med Carl Malmsten – om han sett denna pärla – skulle ha gett upp sina planer på både möbeldesign och Capellagården.
Jag hade just skickat en entimmesfilm över nätet till en släkting i Spanien, avslutat ett bildtelefonsamtal med en polare i Japan och sett ett inspelat tv-program från Brasilien då vi kom på att vi måste handla. I bilen lyssnade vi på nyheter från USA. Jag ställde in AC:n på perfekt nivå och på min GPS-klocka avläste jag min puls, min kaloriförbrukning och bilens genomsnittshastighet. Då sa min fru: – Sväng in där!
Jag gjorde så. Stannade. Vi tog tre steg och befann oss plötsligt 200 år tillbaka i tiden. Väggplanscher berättade om Jesus, kungligheter och om ”Jag och mitt hus vilja tjäna Herren”. Vi stod i finrummet i Resmo hembygdsstuga…
Bilderna ovan tycker jag passar bäst utan texter. Givande information om stugan finns att läsa på denna skylt placerad vid entrén.
Brukshagen i Kalmar. Här finns tre domarringar från yngre järnåldern. Man trodde tidigare att en domarring var en plats för rättskipning, därav namnet. Numera vet vi att en domarring är en grav.
Vi lämnar Öland för att speja in begreppet tusen år. Tusen år är skillnaden mellan den domarring du ser ovan och det fula köpcentrum, Hansa, som skymtar i bakgrunden. För tusen år sen fanns inget egentligt Sverige och ”befolkningen” räknades till bara 400 000 personer.
Eftersom domarringar, i Brukshagen finns tre, ofta förlades i ekskog är kanske eken i mitten ännu äldre än tusen år. Tusen år låter mycket. Men om min matematik stämmer – vilket den sällan gör – är tusen år mycket mindre än en miljondel av universums ålder. Nu fick du kanske nåt att tänka på!
Det börjar dra ihop sig till rojalistisk kulmen, och de devota kungahyllningarna står som kungliga spiror i backen. Det är ingen sans och måtta med superlativen, på de bugande texterna, på de ickeanalyserande tankarna.
I dagens Barometern, moderat, slår ledarsidan upp krigsrubriken: Värna kungafamiljen, så värnar kungafamiljen oss
Jo, du läser rätt. En Ester Hedin fyrar av ett hyllningsfyrverkeri av sällan skådad prakt och intensitet. Superlativerna smattrar som kulspruteeld, vördnadsbetygelserna är gränslösa. Drapan avslutas:
Kungahuset är en del av den svenska folksjälen. I tider när opinioner, trender och kriser sköljer över oss som vågor på ett stormigt hav, kan vi samlas kring institutionen som tagit ansvar och hållit fast i det som bör bevaras av det som förenar nationen.
Det är värt att fira varje dag.
Texter som denna fabriceras på löpande band i nationer som haltar, i Ryssland, i Polen, i USA. Man förstorar betydelsen av något ”diffust lugnande”, något som ”tycks ge intryck av stabilitet”, en Putin, en Duda, en Trump.
Nu kära läsare är vi framme vid brev numero III till kommunledningen, från Ventlinge Hembygdsförening. Det är från 2011.
Tidigare har du kunnat läsa skrivelser från 2006 och 2009. Men åren rullar iväg som gelékulor i glidmedel och mycket lite tycks hända. Därför skriver alltså Ventlinge Hembygdsförening igen. Denna gång är brevet undertecknat ”styrelsen”.
Flera rop om hjälp kommer att skickas till kommunledningen, flera nödsignaler kommer framgent att kunna läsas här på kulturorganets snabbt växande avdelning ”Kommunala svek”.
Ja, kära läsare. Som invånare på södra Öland måste man ha obegränsade förråd med tålamod. Den riktigt vise förser sig med tron på evigt liv, antingen genom inträde i den förfärliga kyrkan eller genom ”stort dagligt intag av stärkande dryck”.
Som gammal strupsångare och paraddansare vill jag i alla sammanhang framhålla underhållningsvärdet i det politiska rävspelet. Kan det bli roligare än så här?
Barometern kommer i dag med åttasidig annonsbilaga om Victoriadagarna i juli. Jag skrev detta inlägg då sosseblaskan Östra Småland fortfarande fanns. Den var märkligt nog ännu värre i ämnet inställsam journalistik än Barometern och lyckades tota ihop inte mindre än 28 sidor kungafjäsk.
Den gamla Ytongfabriken, en juvel för den industrihistoriskt intresserade, men en skamfläck i många bybors ögon. Den har i folkmun gått under namnet ”Beirut”. Dess enorma tak är sedan länge en uppskattad häckningsplats av måsar och trutar.
Nu är Beirut instängslat. Den fria entrén ett minne blott. Man kan väl gissa att hela kåken förr eller senare måste rivas, sannolikt till saftiga saneringskostnader. Blir det bostäder här? Ingen vet. Den som lever får se. Allt tar nämligen lång tid i Mörbylånga kommun. Avstyckningen av en tomt i Grönhögen tog 16 år och jag sitter just nu och läser brev från Hembygdsföreningen till kommunen. Breven är från 2006 och handlar om idéer för att rusta upp Grönhögens hamn och området därikring. Känns temat igen?
Åren rullar på… 1971 lades den ned. Nu 49 år senare tycks Ytongfabriken i Grönhögen vara på väg in i industrihimlen… Kanske.
I går var Ölands intressantaste industrimuséum nämligen instängslat. Runt 400 meter metallstängsel har gått åt. Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är, men sannolikt har det nåt med säkerheten att göra. Kåken är förfallen och innehåller mängder med skrot, glas, metaller och asbest.
Redan på föregångaren till denna blogg, alvarsamt, fanns inlägg om Stensjö by alldeles nordväst om Oskarshamn. Ett av dem är detta från juli 2014. Klicka på länken för att läsa om byn och dess intressanta historia. Detta inlägg visas nämligen textlöst.
Redaktionen har av trogen läsare mottagit kraftfull spritdoftande Ölandsdramatik ur gammelmediet Ölandsbladet. Tidningen bestod denna julidag 1956 av sex fullmatade sidor i det grandiosa formatet 57 x 40 centimeter.
Vi beklagar förseningen med utdelningen av Ölandsbladet den 17 juli 1956. På morgonen hittades tidningsbudet i diket, överkörd av sin egen cykel, enligt uppgift efter en blöt kväll dagen innan. Den anställde tillnyktrade dock efter en tid och återhämtade sig från sina skador men återkom aldrig till sitt arbete.
De prenumeranter som denna sorgesamma dag aldrig fick ta del av dagsnyheterna kan nu få inhämta dessa, om än lite försenat.
Du vet väl att färgbilder lätt kan omvandlas till svartvita? Det går att göra i alla bildbehandlingsprogram, men metoderna är många och ger vitt skilda resultat. I PhotoShop väljer jag ofta Bild/justeringar/blanda kanaler.
I ett kommande inlägg från Stensjö by gör jag bilderna i svartvitt. Orsak: För att komma ifrån ”Emil i Lönneberga-stuket” som ger en romantiserad bild av en by där man fick slita hårt för att överleva.
Byn hölls inom samma släkt från början av 1700-talet till 1960 – i sju generationer. När byn var som störst hade den 176 invånare. På 1940-talet blev jordbruket mindre lönsamt och byns öppna marker växte igen. 1945 och 1951 lades byns två sista jordbruk ner. Men en av dem som var född i byn – Erik Stensiö, professor i paleontologi vid Naturhistoriska riksmuseet – lyckades skapa ett intresse för byn så att den unika miljön kunde räddas. Större delen av byn köptes in 1963 av Vitterhetsakademien, med hjälp av en frikostig donation från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.
TIPS
Dessa bilder är tagna i .raw-format. Plåtar du i .jpg bör du alltid jobba med en kopia av originalet, eftersom bilder i detta format ”förstörs” en gnutta varje gång bilden sparas.
Däremot behöver du inte slå kopior av .raw-bilder eftersom behandlade bilder i detta format går att ”nollställa”. Med ett enkelt klick i exempelvis bildbehandlingsprogrammet Bridge kan du få den behandlade bilden att bli original igen.
