Kategoriarkiv: historia

Internationell film: Kärlekens makt

Det kom ett paket till redaktionen. Från Indien. I paketet låg en rulle film, en gammal hederlig celluloidremsa, 35 millimeters med små rektangulära hål i sidorna. Där låg också ett brev. Det var från Sune. Sune Flisa. Han skriver:


Mina högt älskade arbetskamrater. Så jag saknar er. Ni fyller mitt hjärta med värme varje dag och det ska bli underbart att snart få komma hem till er.

By the way… Om ni har klent med värdigt stoff till kulturorganet (det brukar ju bli så när jag inte är där) kan ni lägga ut denna magiska film gjord av Indiens helt dominerande filmregissör Rahu Jawaharlal. Där ligger Bergman i lä, ska ni veta! Den romantiska rullen heter på svenska ”Kärlekens makt” och är inspelad i år med idel världsstjärnor i rollerna.

Ni får alla rättigheter till mästerverket, ni får publicera det på ett villkor: Att ni lägger ut det osett. Inget glansnummer mår bra av smygtittning. Och rent moraliskt kan ni ju göra som ni vill nu när Allan vandrar i Anderna. Hoppas förresten att han går väldigt långt. Det skulle göra honom gott. Han har verkat väldigt aggressiv och ombytlig i humöret den senaste tiden.

Nå väl. Nu ska jag själv avnjuta filmen till en stor indisk öl och en ugnsbakad indisk korv, ”korv Mandalay”.

mina tankar är alltid hos er

Eder Sune


Och vi gör faktiskt som Sune vill. Vi har ont om inlägg och våra läsare och tittare uppskattar säkert ett ”internationellt avbrott” mitt i den dimmiga sydöländska vardagslunken.

Nu ser vi en vacker film tillsammans, ”Kärlekens makt”. Den titel vi ser nedan är nog bara ett så kallat förspel – som vänlige Sune bjuder oss som bonus. Efter det börjar mästerverket…

Gunnar Schabroll
nattredaktör och tf chefredaktör

 

 

 


 

Annonser
Taggad , ,

jag vandrar på historieboken

Utmed Ölands stränder vandrar jag på den allra mastigaste historieboken. Synd bara att jag inte kan läsa den. Jag kan ingenting om geologi. Den lyckans ost som kan det kan tränga miljontals år tillbaka i tiden, inte genom att bläddra bland sidorna, men väl bland stenarna. Varje sten har en lång, mycket lång, historia bakom sig.

Jag har ingen aning om den vackra stenen till vänster bildades redan under Hadeikum för många år sedan. ”Många” betyder här 4 567 miljoner år sedan, alltså när jorden blev till. Troligare är nog att stenen är rena ungdomen, kanske från Äldre krita för bara 146 miljoner år sedan. Eller ska den betraktas som ”nästan ny”, från Milocen för bara 23 miljoner år sedan? Det är trist att inte kunna läsa den historiebok jag går på…

Om den mittersta stenen är en sandsten, vilket jag inte vet, berättar den utmärkta lilla skriften Geopark Öland, att den varit lös sand för knappt 540 miljoner år sedan, men inte här utan på södra halvklotet!

Lager på lager på lager bygger upp stenen. Jag vill minnas att geologen Jan Mikaelsson berättade att varje millimeter berg vid Gillberga på norra Öland motsvarar 1 000 år.

Apropå geologen Jan Mikaelsson… Han kan verkligen berätta om sten. Du kan läsa om honom här och här och här och här. Dessutom kan du läsa ”Fiska i sten” – här.

Nej, detta är varken en ost eller en tvättsvamp. Den är en sten. Men vilket slags sten? Jag vet inte.

Utan att veta något om stenarna vågar jag ändå påstå att många av dem jag går på är bildade i lager på lager på lager, sannolikt av sand och smått sediment som under årmiljonerna sjunkit till havets botten.

I den tidigare nämnda Geopark Öland kan man läsa detta om de stenar jag vandrar på: ”Det nedrasade materialet från jordklinten har av vattnet rensats från alla småpartiklar, sand och grus. Kvar på stranden ligger små flata klapperstenar, ibland i storlekssorterade småvallar som har bildats under vinterstormarna. Många av stenarna har ursprungligen forslats hit av inlandsisen. Här kan man finna vackra polerade stenar av bl a granit, kvartsit och porfyr från Smålands urberg men även de öländska sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, lerskiffer mm.”

Jag törs påstå att denna sten är tillkommen av sammanpressade sandkorn. Kornen syns med blotta ögat. Alltså bör den vara en sandsten. Men så enkelt är det kanske inte… Jag måste köpa mig en bok om geologi!

 

 


 

Taggad , ,

det osynliga skeppet

Minns ni när man grävde fram skeppet i Albrunna under några fantastiska dagar för ganska precis två år sedan? I dag är här åker igen och ingen levande själ kan ana vad som döljer sig under vallen eller säden. Det är tur att det finns kameror. Ett större reportage från grävningen kan du läsa här.

 

 


 

Taggad ,

tungt monument

Vid norra sidan av kyrkogården i Hulterstad finns monumentet över de svenska örlogsmän som omkom då för snålt revade regalskeppet Kronan girade för snävt och kapsejsade. Krutlagret i fören exploderade och fler än 800 man miste livet. Efter förlisningen spolades drygt 180 lik upp på stranden vid Hulterstad. Kantringen skedde under en drabbning mellan den svenska och den förenade dansk-holländska flottan sex kilometer utanför Hulterstad 1 juni 1676.

Kronan var 52 meter lång, 13 meter bred, hade drygt 6 meters djupgående och ett deplacement om 2 300 ton. Hon var bestyckad med 105 kanoner. Kronan ligger på 27 meters djup. Under 20 års dykningar har man bärgat 20 000 föremål från henne.

En mycket innehållsrik sajt om Kronan hittar du här.

Vi skrev om Kronans undergång redan 2013 då Lars Einarsson berättade och visade intressanta bilder vid hembygdsföreningens årsmöte 2013 på Cementa i Degerhamn. Du läser det reportaget här.

Det enkla och stilrena monumentet består av fyra stora stenplattor och ett större stockankare.

 

 


 

Taggad , ,

hammershus – fästning med blodig historia

Från redaktionens cykelsemester på Bornholm minns vi främst norra sidans hamnar i Allinge och Sandvig och havsutsikterna från öns högre delar. Och Hammershus! den gamla ruinen av den fästning som började byggas redan under 1100-talet. Borgen var hjärtat i försvaret av Bornholm ända fram till slutet av 1600-talet. Då övertogs försvaret av Danmarks östligaste territorium av försvarsvärken på Christiansø och i Rønne. Hammershus är Nordeuropas största slottsruin.

Hammershus ansågs extremt svår att erövra. Inte desto mindre intogs fästningen/slottet 1259, 1265, 1319, 1325 och 1521 då fästningen ockuperades av lübeckarna som höll den till 1575. Fästningen besöks av nästan en halv miljon människor per år. Kommer du till Bornholm är borgen ett ”måste”.

Hammershus ligger på Bornholms nordvästra hörn på en 74 meter hög klippa. Dagar med bra sikt ser du Sverige vid horisonten 38 kilometer bort.

Sverige i fjärran. Det är märkligt hur knappt fyra mils avstånd mellan två länder kan bibehålla så stora språkskillnader genom århundradena. Jag begriper inte ett ord bornholmska! Det ska sägas att bilden är tagen i maxteleläge på min absoluta favoritkamera Fujifilm X30. Den har fått mig att sluta använda mina proffskameror av märket Canon. En Canon EOS 5 D tar visserligen ännu bättre bilder, men är hopplöst stor, tung och klumpig. Och i betraktande av priserna ligger systemkamerorna i underläge.

Hammershus byggdes med det mäktiga Manteltornet som kärna kopplad till en oval vägg som omsluter byggnaderna på innergården. Slottets totala yta är 130.000 kvadratmeter. Den yttre väggen är 860 meter lång. Hammershus hade flera förborgar och en vattenfylld vallgrav. Byggherren var sannolikt ärkebiskop Anders Sunesen och kung Valdemar Sejr.

Slottets krigiska historia fick ett plötsligt slut då folk under slutet av 1600-talet började använda sten från Hammershus till byggnader på Christiansø och Kastellet i Köpenhamn. Hammershus blev ”ett stenbrott” för uppförande av gårdar på Bornholm. Sedan 1822 är Hammershus skyddat och i dag pågår långsiktiga restaureringsarbeten.

1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka under Carl Gustaf Wrangel och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. En svensk styrka under ledning av guvernören Johan Printzensköld stationerades i Hammershus. Men öns invånare gjorde uppror och dödade guvernören. Den svenska styrkan tvingades då överge slottet.

Hammershus huvudsyfte var troligen att stärka kyrkans makt på Bornholm, men förmodligen också att manifestera kronans makt i Östersjön.

Den vackra bron över till Hammershus är byggd på ett sätt som försvårar stormning. Jag kunde dock inte förstå riktigt hur. Den var och är enda ingång till fästningen. Det finns många intressanta och pikanta detaljer om livet i slottet. Ölet är en av dem. På medeltiden dracks mycket öl. Det var dock inte lika stark som i dag, och både barn och vuxna drack det. I Hammershus bryggdes ölet i fem stora bryggerier, det största med en kapacitet av 4 000 liter. I samma byggnad som bryggeriet fanns också slottets bageri.

Över denna bro – som det förr rann vatten under – gick all trafik in och ut från fästningen, exempelvis hanteringen av smör. Många av de skatter som betalades till invånarna på Hammershus bestod nämligen av välsaltat Bornholmssmör. Smörberget lagrades i den svala smörkällaren i väntan på att exporteras.

Det finns många  och skiftande uppfattningar om borgens historia. Ystads Allehanda skrev för ett decennium sedan om en ny teori om borgens egentliga syfte och mål: Den skulle vara bas för de danska korstågen. Läs här.

I slutet av 1800-talet inleddes en storskalig restaurering av Hammershus. 2012 donerade AP Moller-fonden 28 miljoner dollar till en omfattande återuppbyggnad av ruinen. Fonden donerade också medel till ett besökscentrum som öppnade 2018.

 

 


 

Taggad ,

sandby borg – årets fynd

Det har grävts i år igen i Sandby borg. Tidigare sades att den dåliga vägen skulle omöjliggöra fortsatta grävningar. Men en insamling gjorde snar nytta. Den nya vägen är helt ok och en förutsättning för fortsatta grävningar. Grävningarna har pågått sedan 2010 och hålls dagens takt är de inte avslutade förrän om 50 år.

Enligt Östra Småland finns nu 400 nya fynd att konservera och analysera.

– Vi hittade minst två individer, kanske tre, berättar arkeologen Helena Victor för tidningen.

Hittills har man funnit ett 30-tal kroppar, en tredjedel av dem barn. Men ännu finns inte ett spår efter kvinnor.

Som kulturorganet tidigare har berättat överfölls och dödades borgens invånare vid ett anfall för ungefär 1 500 år sedan. Läs mera här.

Årets grävning blev bara fem dagar lång. Den syns här igenlagd, mot havet.

Samma område mot väster. Mindre än tio procent av borgen är hittills utgrävd.

 

 


 

Taggad , , , ,

Skurkvarnen i Jordhamn

Förr var stenbrytning en viktig inkomstkälla för fattiga öländska bönder.

I Jordhamn finns två minnesmärken från den öländska stenhanteringen, Sveriges enda bevarade vinddrivna skurverk och intill det en skurvandring. Skurvandringen var en enkel anordning som drogs av oxar eller hästar. Från en ekpåle i mitten gick en bom ut. På den satt löparstenarna som nöttes mot de utlagda stenarna på marken. Man öste på sand och vatten under skurningen. Stenarna såldes i hela Norden men även i Baltikum och södra Östersjöområdet.

Som mest fanns omkring 30 vinddrivna skurkvarnar igång på Öland. Under 1930-talet övergick man mer och mer till maskinell slipning.

Skurkvarnen i Jordhamn sattes upp 1905 av skurverksbyggare från Böda.

Upphovsmannen till de vinddrivna skurkvarnarna lär vara skepparen och båtbyggaren Olof Peter Nilsson från Högenäs i Källa socken. Han levde 1825-1895.

Vinddrivna skurkvarnar började användas omkring 1860. De drivs alltså av vinden i stället för av dragdjur. Kapaciteten ökade och var vinden duktig kunde en stenring slipas på bara en dag.

Bredvid skurkvarnen grävdes också en brunn. Från den togs vatten till skurningen.

Ensam men stark har skurkvarnen stått där i 113 år.

 

 


 

Taggad , ,

då var det 20 juli 2012

För sex år sedan öppnade Degerhamns störste lokalhistoriker Gösta Wahlgren sin utställning Dalsjö i ord och bild. Det kom många besökare. Somliga stod tysta och bara mindes. Andra kom ihåg högt och mixade sina minnen med andra. Det resulterade i ofta i skratt, men vissa minnen är ju alltid mörka – hur långt tillbaka i tiden de än ligger.

Bilderna nedan är nygjorda.

Du läser det första inlägget från 2012 om utställningen genom att klicka här.

Alla sex inlägg ser du längst ned i detta inlägg, klicka här.

Gösta Wahlgren i utställningstältet. Gösta lär ha runt 200 pärmar med lokalhistoria.

Frank Jansson,  Inga-Britt Thorneman och Gösta Wahlgren tittar på foton och minns.

Birgitta Söderhielm, Gunnel Sjöberg, Gösta Wahlgren och Laila Rickardsson på utställningen ”Dalsjö i ord och bild” den 20 juli 2012.

 

 


 

Taggad , ,

att dö – och glömmas bort

Det är knappt man kan tro att det är sant. Men det är det. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck. 14 sjömän mister omedelbart livet. De begravs på kyrkogården i Segerstad. Men 1961 grävs kvarlevorna upp – av okänd anledning – och flyttas till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

De unga männen dog utanför Öland i ett meningslöst krig, första världskriget. På kyrkogården i Segerstad finns i dag bara ett långt ”stenskepp” med deras namn och en liten informationsskylt. Men kvarlevorna ligger i Göteborg – av alla ställen. Och namnen på stenen i Segerstad går inte längre att tyda. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, som Hjalmar Söderberg skrev.

Men den tragiska sjöolyckan skulle skörda ytterligare ett dödsoffer, kyrkoherden Johan Ölander som begravde de omkomna. Läs den gripande fortsättningen här.

Minnesstenen på kyrkogården i Segerstad. ”Skeppet” flyttades för några år sedan närmare muren för att ge plats för en askminneslund.

Det i dag nästan oläsliga minnet av 14 unga britter. Om två år är det hundra år sedan de sprängdes i bitar utanför Ölands östra kust.

Informationsskylten på minnesstenen.

 

 


 

Taggad , ,

Efter europa

Efter att ha läst knappt halva boken fruktar jag för mitt liv – inom ”kort”. Hur lång tidsperioden ”kort” blir i verkligheten har varken jag eller nån annan människa en aning om. Boken har den dystopiska titeln Efter Europa och är skriven av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, som i en recension av den amerikanske historikern och författaren Timothy Snyder klassas som ”en av Europas skarpaste hjärnor”. Och jag är beredd att hålla med. Jag tror aldrig jag har läst en bok som så brutalt – men också enkelt – förklarar den mer eller mindre hemska framtid vi européer går till mötes.

Tror du att du vet mycket om modern historia, EU:s mål och mening och migrationens för- och nackdelar? Glöm det. Med största sannolikhet vet du ”ingenting”. Du vet i värsta fall lika lite som dagens 15-åringar i Tyskland vet om Hitler och nazismen. Många har aldrig ens hört namnet Hitler. Och i ärlighetens namn tror jag inte att någon svensk politiker har mer än en ytterst marginell kunskap om de fakta – och följder – som Ivan Krastev presenterar om migration, EU, Brexit, globaliseringen – och internet. Krastev skriver: ”Nuförtiden har alla tv, och genom internets spridning kan unga afrikaner eller afghaner med ett musklick ta reda på hur européer lever och hur deras skolor och sjukhus fungerar. _ _ _ Globaliseringen har gjort hela världen till en by som lever i ett slags diktatur – den globala jämförelsens diktatur. Folk jämför sig inte längre med grannen, utan med de rikaste invånarna på planeten.”

Följderna är inte svåra att räkna ut.

Jag trodde jag visste rätt mycket om vår tid men Ivan Krastev visar med kirurgisk precision att jag vet noll. Våra politiker vet noll. ”Bryssel” (läs EU) vet noll. Och om de vet en del så vet de inte hur problemen ska lösas. ”Den europeiska unionen har alltid varit en idé på jakt efter en verklighet”, skriver han. Ivan Krastev överöser mig med fakta som jag inte känner till – och jag ryser. Han berättar om sådant som händer i dag i Europa och USA och som ytterst få människor har kunskap om.

Titeln Efter Europa pekar förstås ut riktningen mot vår världsdels undergång, och som det överväldigande (läs ”olösliga”) problemet tar han upp migrationen på ett chockerande och kunnigt sätt – genom iskalla fakta. Krastev har ingen mening med sin bok, han fördömer inte, han rekommenderar inte några vägar att gå, han har inga lösningar. Han lägger fram fakta och ser historiska vinklar som jag aldrig tidigare har stött på. Ju mindre vi hoppas, önskedrömmer och tror om de faktiska förhållandena, desto svårare får de ”bruna” falangerna att värva medlemmar. Nu om någonsin gäller att ”kunskap är makt”.

Ivan Krastevs bok chockar mig. Han menar att historien upphörde 1989 och han kallar första kapitlet i boken ”Ett déjà vu-tillstånd”. I detta tar han oss tillbaka till de dagar i slutet av juni 1914 då Franz Ferdinand mördas i Sarajevo. Det första av världskrigen börjar kort därpå sin mångmiljonslakt…  Just nu sitter SD-politiker och dricker öl och njuter av det soliga vädret i Visby – och gillar läget. Partiet går som en raket. ”De andra partierna gör jobbet åt oss”, säger en av dem i en tidning.

Det är ingen idé att vara positiv europé inför framtiden. Det finns inget större fog för ”optimism”. Naturligtvis kommer experter och politiker säga att en sådan inställning är fel. ”Se möjligheterna inte problemen” är den förhärskande och fördummande inställning som råder – och som motarbetar ”sanningen”. För mig blir summeringen denna, trots att jag inte ens läst hälften av boken: Det blir ett nytt europeiskt storkrig. Frågan är bara när. Ska detta krig kunna undvikas måste vi veta mycket mer, försöka förstå oändligt många fler problem och ge utrymme för nya helt nya sätt att tänka.

Återkommer med recension när jag läst hela boken. Till dess kan jag varmt rekommendera Efter Europa till alla som är intresserade av vår samtid och – garanterat! – svåra framtid. Är du inte intresserad finns all anledning i världen att läsa den!

 

 


 

Taggad , , , ,

då var det 5 juli 2012

För sex år sedan var kulturorganet och ett 50-tal andra människor på en visning av Kungsgården i Ottenby, ni vet den där stora vita eleganta villan som ligger nån halvmil innan Öland tar slut nere vid fyren Långe Jan. Att döma av klädseln på bilderna var det inte alls lika varmt som i dag. Dessutom är gräsmattorna gröna vilket i dag känns nästan overkligt. Gröna gräsmattor!

Du som vill läsa bildreportaget från 2012 klickar här. I det träffar du också Britt Wiström. Vi tittar också in i det magnifika Ottenby Konstmagasin.

Pappa Hans Wiström vid ladugårdsknuten.

Den vackra huvudbyggnaden på Ottenby kungsgård, byggd 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall.

Visserligen börjar det kvällas men det är märkligt hur folk är påpälsade – som för vinterväder!

Pappa Hans och sonen Andreas berättar om gårdens långa historia.

Visst är det en stilren entré!?

På väg mot parken bakom huvudbyggnaden.

Enkel fasad. Räta linjer. Inget prål.

Här bodde rättaren. – Rättaren ansågs inte fin nog att få gå ut mot gården, berättade Andreas. Han skulle gå ut i riktning mot ladugården och sitt arbete där. Basta!

Huvudbyggnadens baksida.

En viss skillnad mot dagens ladugårdsbyggen!

2012 gick här 460 kor i lösdrift.

Lusthuset väster om huvudbyggnaden.

Det börjar mörkna i parken där det nybyggda lusthuset avtecknar sig i silhuett. Från det har man en vidsträckt utsikt över strandängarna ned mot havet.

 

 


 

 

Taggad ,

damm för stillhet

Ibland kan det vara skönt att bara se. I Långaström en mil sydsydost Nybro väster om Kalmar är det stilla och tyst – så när som på forsens brus. Där är det som upplagt för att bara se. Inte skriva något, inte tycka något. Bara se – och kanske fotografera.

 

 


 

Taggad , ,

då var det 25 juni 2015

För tre år sedan sköt Charlotta Johansson pilbåge när Eketorps borg invigde sitt nybyggda torn med port. Inlägget om invigningen kan du läsa här – i föregångaren till denna blogg, alltså ”gamla” alvarsamt.

Nya porten.

Gamla porten fotograferad 6 mars 2012.

 

 

 


 

Taggad

himmelsberga

Så här i midsommartider passar det bra att titta in på Himmelsberga strax väster om Långlöt på Ölands östra sida. En summering av museets mål och mening hittar du här.

Nedan kan du vandra omkring bland hus och odlingar och även titta in i en och annan stuga – och en ladugård för kor – utan bildtexter.

Hela redaktionen vill passa på tillfället att hälsa alla våra läsare en riktigt Glad midsommar!

 

 


 

Taggad ,

kameran som historieberättare

Först när år läggs till år förstår man fotots styrka och dokumenterande kraft. Jag har på skoj dykt ned i mitt arkiv för att se vad jag plåtade i juni 2010 då vi bodde en vecka på Södra bruket. Bara åtta år har gått. Trots det ser vi ser vi stora förändringar.

Här på nocken bodde vi en junivecka 2010. ”Vårt” hus var ännu inte uppfräschat.

På den tiden fanns fortfarande ett muséum på bruket. Här en arbetarfamiljs interiör. På spiselhällen ligger flera biblar.

På den tiden kallade vi detta parti av stigen mellan Södra bruket och Albrunna för ”Amazonas”. Nu är stigen asfalterad som cykelled och många av träden är nedhuggna.

Även denna stig ovanför badstranden vid Södra bruket är i dag asfalterad cykelled – dessvärre försedd med ett fult blänkande metallstaket som för tankarna till ”kravallstaket”.

Samma stig som ovan men sedd från andra hållet.

Denna knappt en halvmeter breda ”träbro” slog sitt ynkliga spann över bäcken från Alvkälla. Att cykla över bron var spännande. Ungefär varannan gång gick man i drickat. I dag cyklar man på asfalterad cykelled över bäcken, man ser den knappast längre.

På stigen mellan Södra bruket och Albrunna. Här går i dag den asfalterade cykelleden som är tänkt att gå vidare ned till Ottenby.

”För länge sen” hette affären Trofast och det hände att folk var ute och gick med både hundar och hästar. I dag går man bara med hundar.

Längan längst åt norr i Södra bruket. På den stora öppna platsen är det i dag en lekpark.

Vi ser stigen upp från badbryggan i Albrunna. Halvvägs upp i sluttningen ligger i dag pumphus för vattnet till Grönhögens vattenverk. Där skylten står Z-böjer sig den asfalterade cykelleden på sin sträckning söderut.

 

 


 

Taggad , ,

äntligen – och det gav mersmak…

Efter år av snack kom vi äntligen iväg till Himmelsberga, eller Ölands Muséum Himmelsberga, som det egentligen heter. Det är sevärt. Längre fotoreportage kommer småningom…

 

 


 

Taggad

välkommen till 1800-talet

Stensjö var ursprungligen namnet på en gård, som finns omnämnd i handlingar redan 1351 och var en gång Gustav Vasas godsinnehav. Byn växte fram under 1700-talet och var som störst under 1800-talet.

Men Stensjö by drabbades av samma öde som så många andra byar i fattiga och karga Smålandsbygder. Lönsamheten minskade och 1945 lades jordbruket ned. Kvar blev ”en studie i harmoni” där hus, vägar, åkerlappar ligger i fulländad balans med naturen – och med varandra.

Stensjö by köptes 1960 av Vitterhetsakademien.

Titta och njut av ett landskap och en bebyggelse som snart inte finns…

Bilderna nedan – som visas utan bildtexter – är tagna i början av maj. Men det finns mer att läsa om Stensjö by. Vi besökte nämligen byn redan i juli 2014. Inlägget om det besöket berättar mycket mer om byn – om du klickar här.

 

 


 

Taggad , , , ,

då och nu

Torngårds gamla stationshus, en rest från den tid då tågen tuffade på Öland. All öländsk järnväg lades ned 1 oktober 1961. Området sköts i dag av entusiasterna i Ölands Järnväg. En tanke: Om Banverket i dag skulle bygga en ny station nånstans… Blev då ett av kraven att stationen skulle utrustas med jordkällare?

Vad lagrade man i denna kylslagna källare? Fläsk, punsch och brännvin till turer i pompa och ståt, eller bara enkla betgrepar, farligt ogräsmedel och billig fotogen till igensotade lyktor? 

 

 


 

Taggad ,

bruddesta fiskeläge

Bruddesta fiskeläge – i den lokala informationen kallad Bruddestad fiskeläge – ligger mellan Djupvik och Äleklinta på norra Ölands västsida. Mellan Äleklinta och Sandvik cyklar du på väg med svindlande vacker utsikt mot havet.

De renoverade fiskebodarna hade främst två syften. Där förvarades fiskeredskapen och där kunde man sova över. Vädret växlade snabbt här – då som nu – och vid plötsliga stormar måste man rädda fiskeredskapen från att slitas sönder.

Den lilla restaurerade fiskebyn består av nio sjöbodar. De är byggda i kalksten med tak av vass.

Fiskeläget har rötter i tidigt 1800-tal. Det användes främst av invånarna i Korntorp och Askelunda.

Här fiskade man ål med så kallade ”håmryssjor”. De var fästade med en krok i berget, så kallade ”håmstånd”. Rester av sådana kan man fortfarande se.

Vackert tak av vass. I södra änden av fiskeläget finns en källa där vatten än i dag droppar ur berget. Se bilden nedan.

Något till vänster om mitten rinner och droppar källans vatten än i dag utmed bergsidan .

Alla dörrar på bodarna är låga, runt en och en halv meter.

Under 1930-talet började man här att fiska ål med bottengarn. De gav mycket större fångster än håmryssjorna.

Här fanns också en vinddriven skurkvarn och tre kalkugnar. En av dessa har hembygdsföreningen rustat upp. I kommande filmer cyklar vi mellan Djupvik och Bruddesta fiskeläge och mellan Sandvik och Djupvik.

 

 


 

Taggad , , ,

en oäkting presenterar sig – hundra år efter sin död

Det var en imponerande samling foton, målningar och fakta om den för många helt okände målaren Ivan Lönnberg som Sören Björklund serverade en intresserad publik på biblioteket i Degerhamn i kväll. Vi fick också en fin inblick i svenska konstnärers Pariserliv runt förra sekelskiftet.

Sören Björklund är numera ölandsboende tidningsman och har skrivit boken Ivan Lönnberg, konstnären som stupade i första världskriget. Det var länge en hemlighet att Ivan Lönnberg var ”oäkta son” till Per Ekström, ”Solmålaren”. Ingen vet med säkerhet om de två nånsin träffades.

Ivan Lönnbergs liv blev kort. Han var en lovande idrottsman och en hängiven konstnär, men av naturliga skäl är hans sammanlagda produktion liten. Inte ens fyllda 27 fick han en tysk kula i vänster öga i slutet av första världskriget. Han dog på fläcken och ligger begravd 15 mil norr om Paris. Då hade han kämpat på fransmännens sida i nästan fyra år i det som av många kallas det vansinnigaste av alla krig.

Sören Björklund vid Ivan Lönnbergs självporträtt. Nu på torsdag 26 april är det 100 år sedan Ivan stupade.

Ahltins målarskola vid Grevgatan i Stockholm. Spjuvern Ivan Lönnberg högst upp till vänster med en flygplansmodell i händerna. Ivan var bisexuell och levde länge ett dekadent liv innan han stadgade sig.

Sören Björklund pekar på en av Ivan Lönnbergs vänner i Parismiljö, Siri Derkert.

 

 


 

Taggad , , , ,

repslagarmuséum

Ibland ser man inte skogen för alla träd… Jag tuffade långsamt genom det numera skrämmande folktomma Mörbylånga. Och vad såg jag!? Jo, ett muséum! Ett repslagarmuséum! Jag har väl åkt där hundra gånger utan att se det. Enda ursäkten: Museet är inte större än en friggebod.

Mer om det kommer småningom…

Intressant historia finns överallt. Överallt!

Sober färgsättning och vacker skylt.

En gång i tiden kunde jag nog femtio knopar. Kan jag tre i dag?

Ett repslagarmuséum ska inte ses utifrån som här. Det ska ses inifrån! Varför det? Jo, det finns nog inget hantverk som luktar så gott som repslageri.

 

 


 

Taggad , ,

pimpad video i gammalt inlägg

I föregångaren till denna blogg, alvarsamt, finns ett inlägg om invigningen av minnesstenen i Gräsgårds hamn över de tio som miste livet i en minsprängningsolycka utanför Gräsgård 1941. Inlägget är från 22 november 2011, exakt 70 år efter olyckan.

I inlägget finns några kortare videosnuttar. Till dessa har jag nu lagt till en drygt 30 minuter lång version som visar hela ceremonin. Videon är tagen med en gammal sliten fickkamera. Bildkvaliteten i denna långa version är urusel men aningen bättre än i snuttarna. Men viktigare är kanske att ljudet är avsevärt bättre, om än långt ifrån perfekt.

Du kommer till inlägget här.

 

 


 

Taggad , , , , ,

då var det 13 mars 2012

Denna bild togs för sex år sedan i Albrunna lund. Den visar ett militärt värn, sannolikt från mellankrigstiden. Av lokalbefolkningen kallas de även ”häxhus”. Se videon om häxhusen här.

Ingången till ett ”häxhus” i Albrunna lund. Sådana här gamla värn lär finnas i hundratal på södra Öland.

 

 


 

Taggad , ,

då var det 10 mars 2013

Albrunnastenen fotograferad för fem år sedan, den 10 mars 2013. Ett år senare skulle den  falla omkull och gå i bitar – för att senare resas som kopia.

Kopian avtäcks 12 maj 2017. Du kan läsa mycket mer om flisan och dess långa historia genom att klicka här. Inlägget om kopians resning läser du här.

 

 


 

Taggad

kalkgatan

Inte i någon kartbok går det att hitta Kalkgatan. Men den finns – i Degerhamn. Den är ingen vanlig gata, utan en ungefär hundra meter lång dalgång kantad av ugnsruiner.

I ett 20-tal ugnar brändes för länge sedan kalk som efter bränning forslades ned till Degerhamn. En utförlig skildring av denna flerhundraåriga industri kan du läsa här. På sidan 13 finns detaljerad beskrivning av hur kalkbränningen gick till.

I videon nedan går vi Kalkgatan i mjuk februarisnö. Vill du se gatan i sommarkläder klickar du här.

 

 


 

Taggad , , , , , ,

unik ölandshistoria på dvd

På initiativ av kontraktsprosten Gillis Danielsson köptes en 16 millimeters filmkamera in 1947. Avsikten var att skildra livet på södra Öland. I dag, 71 år senare, presenterades hela det unika filmmaterialet under en pressträff i Smedby. Filmerna ligger nu bild- och ljudbehandlade och redigerade på DVD. Det är bara att sätta skivan i datorn och backa 71 år i tiden…

Den långa produktionstiden har varit knagglig. Mellan 1947 och 1961 filmades livet på södra Öland av framför allt kyrkoherden Tage Roos, Kastlösa, komministern Sam Palmer, Vickleby, och Hugo Widequist, Södra Möckleby. Först 1975 började man redigera filmmaterialet och 1990 gavs filmerna ut på VHS. Och i dag finns de alltså på lätthanterlig DVD!

Glada miner vid dagens pressträff i Smedby. Från vänster: Sebastian Jakobsson, Lars W Andersson och Anders Åsenius. Sebastian har stått för restaurering och redigering av filmerna. Lars är projektets producent och Anders skrev manus och spelade in speakertexterna till filmerna redan 1990.

Tack vare några av kyrkans män och denna vackra 16-millimeters filmkamera från Bell & Howell kan vi i dag se vad som hände på södra Öland för 70 år sedan.

Anders Åsenius, 83, skrev speakertexterna och talade in dem till filmerna redan 1990. Hans röst ligger kvar på de filmer som nu finns på DVD.

En entusiastisk Lars W Andersson berättar om arbetet med dvd:n vid dagens pressträff i Smedby. Anders uppskattar jobbet till ”flera hundra timmar”. Av dessa har det blivit drygt två timmars film.

Av den här bilden lär vi oss hur tekniken har utvecklats från otympliga 16-millimeterskameror som laddades med film till dagens videokameror inbyggda i våra telefoner. En rulle av den blå typen på bilden rymmer ungefär en halvtimme film. I dag använder vi centimeterstora minneskort som kan rymma flera dygns videofilmning.


Faktaruta

Initiativtagare till kamerainköpet:
kontraktsprosten Gillis Danielsson.
Filmare:
kyrkoherde Tage Roos, Kastlösa
komminister Sam Palmer, Vickleby
Hugo Widequist, Södra Möckleby
Redigering och sakkunnig:
Anders Åsenius, Risinge
Historik:
1947 köps filmkameran in
1947-1961 dokumenteras människor, miljöer, händelser
1962 Upplöses Södra Ölands Kontrakt och filmerna överlåts till Södra Ölands Hembygdskrets
1975 klipps och redigeras filmerna och researcharbetet och texterna påbörjas
1990 ges filmerna ut på VHS i samarbete med Ölands Folkhögskola. Videoredigering: Bertil Jonsson.
2018 är filmerna restaurerade, redigerade och överförda till DVD.
Musik:
Ölands Folkmusikgille
Göran Nordander
DVD:ns innehåll:
Del I Mörbylånga
Del II Kastlösa, Smedby, Södra Möckleby
Del III Ventlinge, Ås
Del IV Gräsgård, Segerstad, Hulterstad, Stenåsa
Del V Vickleby, Resmo

 

 


 

Taggad , ,

16 millimetersfilmer blev dvd

Flera hundra timmars arbete har blivit flera timmars unik lokalhistoria från södra Öland. Mer i ämnet i kommande inlägg… 

 

 


 

Taggad ,

eketorp – på nytt

Apropå ett tidigare inlägg om att ”tolka om” äldre RAW-bilder… Dessa foton är tagna i mars 2012. De visades först i alvarsamt. Nu beslöt jag mig för att göra om dem, göra dem bättre. Här är det bildtextlösa resultatet:

Taggad ,

vatten nu och då

Nya vattenverket i Södra Möckleby börjar ta form.

Verket från söder. Lägg märke till de tre tankarna, antagligen för kemikalier.

Verket från norr.

Man jobbar sena kvällar på vardagarna. Något verkar ”bråttom”. Oro för tjäle är kanske orsaken? Det finns många blogginlägg om grävningarna för de nya ledningarna mellan Södra Möckleby och Grönhögen. Några av dem kan du läsa här. Och här. Och här. Och här.  Och här.  Och här.  Och här.  Och här. Vill du se verket från luften klickar du här.

Ett tidigare vattenförsörjningssystem från alvaret till Södra bruket finns fortfarande att titta på några hundra meter söder om det nya vattenverket. Alvaret överst i bild. Den stensatta kanalen tar hand om det vatten som strömmar ut ur en stensatt öppning inne i dungen. Den flera kilometer långa färden ned mot Södra bruket har börjat…

I dag gräver man denna sträcka med maskiner på några minuter. Förr tog det längre tid. Att stensätta dessa tio meter kunde nog ta flera dagar.

Här går vattnet in och ned för att sen gå under markytan ända ned till väg 136. Där går det i dagen igen för att fortsätta i nya partier stensatt kanal.

Där kanalen slutar går vattnet ned i underjorden. Slutmålet ligger nedanför skogen och bebyggelsen vid horisonten. Vill du läsa mer om det flera kilometer långa vattensystemet från alvaret ned till Södra bruket finns inlägg med länkar till ytterligare inlägg på föregångaren till denna blogg: alvarsamt. Klicka här.

Taggad , , ,

höstens utgrävning vid sandby borg går mot sitt slut

Vi här på södra Öland är mer beresta än de som bor på norra ön. Vi är också skickligare affärsmän, händigare hantverkare och vi har ett vidare och klokare perspektiv på det mesta här i livet. Och – vi är mycket rikare än ”de andra”. För några år sedan kom dessa våra egenskaper att stå oss dyrt…

De få överlevarna minns med skräck hur invånarna i Mörbylånga samlade sig en kulen vintermorgon 2015. De var beväpnade med baseballträn, studsare, knivar och hagelgevär. De for i bilkaravan med släckta lampor ned mot Södra Möckleby och 07:15 inleddes det blodiga och helt överraskande anfallet. Norrfolket tog sig in i husen och slog ihjäl allt som rörde sig, barn, kvinnor och män. De stal ingenting, gick bara systematiskt till väga i dödandet, bröt sig in i hus efter hus, i villa och koja, i dagis och skola och slog ihjäl eller sköt alla man träffade på. Klockan 07:50 var massakern över. De tog bilarna tillbaka till Mörbylånga. Sen dess har man inte pratat om ”saken”. De fick sin hämnd och livet återgick snart till det gamla vanliga…

Genom denna parafras förstår vi kanske bättre det barbariska som hände i Sandby borg för omkring 1 500 år sen, eftersom årtusenden tenderar att lägga ”ett glömskans svalkande filter” över historiens vedervärdigheter. Mayafolkets offrande av miljontals människor väcker inte samma motbjudande känslor som dagens masskjutningar och massakrer. Vikingarnas härjningar framstår som nästan romantiska i jämförelse med dagens vidriga IS-dåd.

”Det fasansfullt intressanta” med Sandby borg är alltså att vi år efter år får allt pålitligare bevis på vad som verkligen hände där ”ett skräckens dygn” nån gång under folkvandringstiden…

* * *

En insamling har gett tillräckligt med slantar för att grusa vägen ned till borgen. En bättre väg var den viktigaste förutsättningen för nya finkamningar och nu gräver, skrapar, siktar och dokumenterar ett drygt dussin entusiaster och studenter under ledning av arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay, ett namn ni kanske känner igen från utgrävningen av Albrunnaskeppet.

Ingen kan ännu med säkerhet säga vad som hände det där fruktansvärda dygnet för ungefär 1 500 år sedan, då sannolikt alla borgens invånare slogs ihjäl på det mest barbariska sätt. Man har hittat kroppsdelar och sargade skelett av yngre män och små barn, men hittills inga kvinnor. En teori av flera är att de mördade kvinnorna ligger i en massgrav i borgens närhet. Det unika med Sandby borg är – tack vare utgrävningarna – hur vi år för år kommer att förstå mer och mer av livet i borgen och dess tragiska slut. Ruta för ruta arbetar sig arkeologerna och studenterna fram genom jordmassorna inne i borgen. Höst efter höst får vi förhoppningsvis ytterligare nya sidor att läsa i boken om Ölands fascinerande men också blodiga historia…

Från borgens strand ser vi åt norr ett idylliskt landskap i bleka blå och ockra kulörer. Här fiskade man och hit kom troligen enkla handelsfartyg. På en gammal luggsliten och knappt läsbar skylt vid borgen kan vi läsa följande:

”Öland var under tiden från Kristi födelse till 1300-talet en rik bygd. På ön uppfördes under järnåldern en rad befästningar, varav flertalet byggdes under folkvandringstiden (400-550 e Kr). Sandby borg skiljer sig beträffande läge från öns övriga fornborgar. Den ligger i anslutning till stranden på ett av de ställen på Ölands östra kust, där man finner en naturlig hamn, Borgvallen, som numera är starkt raserad, har en intressant uppbyggnad. På ett par ställen kan man konstatera att dess utsida består av två lodräta, koncentriskt uppförda murar av tillhuggna kalkstensblock i kallmur, ett lägre yttre och ett något högre inre. Även insidan har en kallmurning, som till stor det är dold i rasmassor. Mot landsidan har borgen en egenartad yttre förskansning av i kretsform glest ställda stenblock. Detta antyder att Sandby borg anlagts till försvar mot från landsidan riktade anfall. I området inom borgvallen lär ha funnits spridda rektangulära och kvadratiska husgrunder.”

Västra halvan av borgen. Muren som går tvärs i bild och delar borgcirkeln i två halvcirklar är av mycket senare datum än borgen.

Från 30 meters höjd får vi bra utsikt över borgen mot norr. Högst upp i bild står bilar på den rekordstora parkeringsplatsen. Där kan det aldrig bli trångt. De stora vita ytorna på borggården är presenningar som ligger på tork.

Denna vy visar vad invånarna såg rakt åt öster: En mur och en horisont. Sandby borg är den enda öländska borgen vid havet. I dag är det runt 50 meter mellan muren och Östersjön, men under folkvandringstiden var havsnivån en hel meter högre än i dag. Vattnet skvalpade troligen kring östra murdelens fot!

Vy åt sydost. Stenröset till vänster är den till stora delar rasade borgmuren. Muren med stättan är från modern tid.

En borginvånare som ställde sig på tå för att kika söderut såg ungefär detta. Troligen levde man med sina djur i närheten av borgen och träffades i borgen för diskussioner, marknader, kanske fester – och för att söka skydd i orostider.

Arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay visar riktningen för det fortsatta jobbet. Östra Småland berättar att man så sent som i torsdags hittade två guldringar och ett guldmynt. De låg under en röd kalksten. Myntet är romerskt och slaget för kejsar Valentinianus, regent mellan 425 och 455.

I torsdags hittades även tunna skärvor av romerskt glas, skriver Östra Småland. Arkeologen Helena Victor tror att skärvorna kommer från ett romerskt kärl, det första glaskärl man hittat här.

Ännu så länge är det bara ett mindre område av borggården som grävts igenom och analyserats. Vi har alltså många spännande fynd att se fram mot framöver. Och ännu kan ingen med bestämdhet säga vad som hände här inne för 1 500 år sedan – eller varför. Det är alltså upplagt för spekulationer.

Här ser vi hur liten del av borggården man just nu fyndletar i. En total genomgrävning kommer att ta flera år.

Väster om borgen ligger stora stenar i en halvcirkelform. De var tänkta att försvåra eventuella attacker från landsidan. Tyvärr hjälpte de inte dagen för massmordet.

Ett 40-tal besökare samlade vid en av de populära guidningarna i borgen i september. I söndags kom ett 100-tal nyfikna till den specialvisning man gjorde för medlemmar i Sandby borgs vänner.

Torva för torva grävs upp.

Att få jobba vid dessa siktar måste vara en dröm för varje arkeologiintresserad. Bara tanken på att något plötsligt kan glimma till bland all jord och sand känns pirrande…

Ordning och reda. När det aktuella området är färdiggrävt läggs dessa jordkvadrater tillbaka. Se bilden nedan.

Foto från mars 2016. Jordkvadraterna från tidigare grävningar ligger åter på plats.

Siktar och högar med siktad jord.

Landskapet vid borgen är kargt och som här i vintermånaden mars är det är ofta kallt, blåsigt och ogästvänligt. Livet här för 1 500 år sedan var sannolikt hårt.

För den som ännu inte besökt Sandby borg rekommenderas en kvällsvandring i och runt borgen. Då uppenbarar sig den rätta stämningen, skuggorna blir längre, vinden avtar, tystnaden tar vid. Ändå hörs något i fjärran…

Sandby borg blir allt blåare ju mer skymningen sänker sig. Borgen är genomsyrad av rykten och vidskepelse. Somliga anser platsen ond, ja rent av farlig.

En sista solstråle dränker borgen i ett stänk gult innan den blå natten helt tar över.

Just i detta skymningsläge ger historien bakom Sandby borg bäst verkan. Vi står här i centrum av ett historiskt barbariskt massmord! Och frågorna hopar sig…

Taggad ,
Annonser