Inträdet är fritt. Häng på!
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: historia
Fattighuset
Det är så lågt att man nästan får krypa in i det på alla fyra, fattighuset i Södra Möckleby med anor från 170-talet. Det användes ännu i början av 1900-talet. I dag är det fint renoverat och ägs av Södra Möckleby hembygdsförening.
Kulturorganet tittade in i stugan en dag i juli…
Inne i stugan huserade Ingrid Persson, Degerhamn.
Världen möter Albrunnamöbeln
Nu kastar sydöländsk snickarkonst loss och beger sig ut på hyllad världsomsegling. Tidigare chefredaktören på kulturorganet Sune Flisa berättar att han har lyckats få SVT:s Antikrundan att i kommande program visa upp södra Ölands möbelstolthet, Albrunnamöbeln, ritad och byggd av Sigward Knotte 427 e. Kr.
– Äntligen kan mästerstycket upplevas i hela sin potenta kraft – av miljoner människor. Antikrundan är bara ett första steg mot världsberömmelsen, säger Sune Flisa till kulturorganets utsände.
– Som fristående möbelarkitektur med subtila inbyggda filosofiska byggstenar slår Albrunnamöbeln både Peterskyrkan, Notre Dam, Big Ben och IKEAS soffgrupp Värnamo med hästlängder.
Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen nedtill.
tidens vassa tand
Den gamla ekan mellan Södra bruket och Albrunna i juli 2019. Om man jämför med bilden nedan, tagen i april 2014, ser vi hur tidens tand arbetar: Långsamt men systematiskt; dygnet runt, året om. Borden i fören har släppt och bottenstocken har gått av i stäven.
Ekan i april 2014.
I juli 2019 är hela akterskeppet borta. Snart knäcks de sista spanten och hela klabbet lägger sig platt på terra firma. Om 50 år finns nog ingenting kvar av den en gång i tiden så vackra ekan… ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg.
järnkyrkogården i Skärlöv
Så hittade jag äntligen dit, till kyrkogården för gamla avdankade lantbruksmaskiner i Skärlöv på östra Öland. Mycket av ”det ärofulla skrotet” som där har fått sin sista vila är invuxet i vegetationen, så ett nytt besök är redan inbokat tidig vår 2020…
Däck, axlar och farmartankar ligger huller om buller i evighetslång väntan på total tillintetgörelse…
En vacker tanke är att allt det som ligger här och skrotar för länge sen har bidragit till människans överlevnad. Skrotet har gett bröd, socker, fläsk, kött och potäter.
Främre delen av en vagn, som sannolikt en gång i tiden ansågs som ”bland de bästa på marknaden”.
Armeringsjärn över gammal harv.
Hårt mot mjukt, levande mot dött, blommor mot järn.
Nån form av skopa, kanske för stenrensning.
En axel som snurrat färdigt – för kanske tjugo eller trettio eller fyrtio år sen…
Sliprar från nedlagda Ölands Järnvägar. De kan vara så gamla som hundra år.
Gopro som stillbildskamera
Vi ser detalj av halmtak på hus i Borgs by vid Gråborg. Actionvideokameran GoPro duger även som stillbildskamera – om man inte har för stora pretentioner. Skärpan är ok och kontrasterna är mjuka. Det går inte att manuellt påverka bländare eller slutartid, men ungefärligt ISO-värde kan du bestämma själv. Man får tänka på att hålla kameran rakt. Gör man inte det kan distorsionen bli förödande.
Sankt Knuts kapell nära Gråborg. Distorsionen ligger inom rimliga gränser, och kontrasterna är fina trots visst motljus. Största svagheten hos GoPro som stillbildskamera är avtryckaren. Den går inte att ”smyga av”, utan måste tryckas ned med stor kraft, vilket ökar risken för skakningsoskärpa.
Kraftig distorsion (tunnformad) beroende på att jag inte håller GoProkameran rakt mot informationstavlan. Distorsionen (raka linjer blir böjda) skulle bli ännu kraftigare om jag använde kamerans supervidvinkelläge.
Larssons El, go morron
För inte så länge sen gick man in i en sån här stilig mackapär, tog fram en enkrona, stoppade den i en springa och slog numret till den man ville prata med på en rund sifferskiva. I bästa fall kom man fram. Ofta upptäckte man efter nån minuts tyst väntan att sladden var av, och nästan aldrig fick man tillbaka sin offrade enkrona, trots uteblivet samtal. Vanligt var också att man i den mörka hytten omärkligt råkade slinta en aning på skivan. En sjua kunde då bli en sexa och det förväntade svaret från lilla ”underbara Barbro” kunde då i stället bli ”Larssons El, go morron”. Var enkronan den sista stod man där som ett fån. Livet var hårt på den här tiden, för ungefär tjugo år sen. Denna grönröda automat står stolt och vacker utmed Storgatan i Simrishamn, som ett skulpturalt monument över modern kommunikation.
trollbindande tack för tack
Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.
Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.
När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:
Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.
Flera frågor?
Eder Sune Flisa
Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.
Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.
Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.
mera plank i baljan, boys
Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.
Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.
Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.
Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.
Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.
Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.
Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.
Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.
En korv med bröd, tack
Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.
Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.
1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.
Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?
Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!
Se också inlägget Art Factory från 2014.
jag vänder blad
Hej igen, kungen.
Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.
Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.
Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.
Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.
Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.
din tidigare barndomskompis
Staffan Lagerström
kommande filmer på kulturorganet
Åtminstone två filmer är planerade för framtida visning på bloggen. Den ena handlar om dricksvattensystemet från alvaret ned till Södra bruket som användes långt in i modern tid och som än i dag fungerar. Men i dag går det rätt ut i havet. Denna film är tagen och under redigering…
Den andra handlar om de fyra personer som leder Kraftsamling Sydöland. Den spelas in först i slutet av april och bjuder förhoppningsvis på både hopp och framtid för oss åretruntboende på sydspetsen.
Den tredje filmen vet jag inte ens om själv. Men även den kommer småningom…
mejl till Statens Fastighetsverk:
Kulturorganet har i dag sänt kort mejl till Statens Fastighetsverk angående dess nej till cykelled söder om ”muren”. Vi väntar på svar…
Hur kan Statens Fastighetsverk säga nej till cykelleden Fyr till fyr söder om muren med motiveringen att den – enligt lokaltidning – ”stör muren”? Hur är detta argument möjligt att framföra då muren ”självkalvat” på långa sträckor på öns östra sida, se mitt blogginlägg, kortare sträcka vid murslutet på väster sida och försetts med ”stort hål” på mitten för den heliga biltrafiken? Vari ligger logiken?
Allan von Kompost
chefredaktör
Internationell film: Kärlekens makt
Det kom ett paket till redaktionen. Från Indien. I paketet låg en rulle film, en gammal hederlig celluloidremsa, 35 millimeters med små rektangulära hål i sidorna. Där låg också ett brev. Det var från Sune. Sune Flisa. Han skriver:
Mina högt älskade arbetskamrater. Så jag saknar er. Ni fyller mitt hjärta med värme varje dag och det ska bli underbart att snart få komma hem till er.
By the way… Om ni har klent med värdigt stoff till kulturorganet (det brukar ju bli så när jag inte är där) kan ni lägga ut denna magiska film gjord av Indiens helt dominerande filmregissör Rahu Jawaharlal. Där ligger Bergman i lä, ska ni veta! Den romantiska rullen heter på svenska ”Kärlekens makt” och är inspelad i år med idel världsstjärnor i rollerna.
Ni får alla rättigheter till mästerverket, ni får publicera det på ett villkor: Att ni lägger ut det osett. Inget glansnummer mår bra av smygtittning. Och rent moraliskt kan ni ju göra som ni vill nu när Allan vandrar i Anderna. Hoppas förresten att han går väldigt långt. Det skulle göra honom gott. Han har verkat väldigt aggressiv och ombytlig i humöret den senaste tiden.
Nå väl. Nu ska jag själv avnjuta filmen till en stor indisk öl och en ugnsbakad indisk korv, ”korv Mandalay”.
mina tankar är alltid hos er
Eder Sune
Och vi gör faktiskt som Sune vill. Vi har ont om inlägg och våra läsare och tittare uppskattar säkert ett ”internationellt avbrott” mitt i den dimmiga sydöländska vardagslunken.
Nu ser vi en vacker film tillsammans, ”Kärlekens makt”. Den titel vi ser nedan är nog bara ett så kallat förspel – som vänlige Sune bjuder oss som bonus. Efter det börjar mästerverket…
Gunnar Schabroll
nattredaktör och tf chefredaktör
jag vandrar på historieboken
Utmed Ölands stränder vandrar jag på den allra mastigaste historieboken. Synd bara att jag inte kan läsa den. Jag kan ingenting om geologi. Den lyckans ost som kan det kan tränga miljontals år tillbaka i tiden, inte genom att bläddra bland sidorna, men väl bland stenarna. Varje sten har en lång, mycket lång, historia bakom sig.
Jag har ingen aning om den vackra stenen till vänster bildades redan under Hadeikum för många år sedan. ”Många” betyder här 4 567 miljoner år sedan, alltså när jorden blev till. Troligare är nog att stenen är rena ungdomen, kanske från Äldre krita för bara 146 miljoner år sedan. Eller ska den betraktas som ”nästan ny”, från Milocen för bara 23 miljoner år sedan? Det är trist att inte kunna läsa den historiebok jag går på…
Om den mittersta stenen är en sandsten, vilket jag inte vet, berättar den utmärkta lilla skriften Geopark Öland, att den varit lös sand för knappt 540 miljoner år sedan, men inte här utan på södra halvklotet!
Lager på lager på lager bygger upp stenen. Jag vill minnas att geologen Jan Mikaelsson berättade att varje millimeter berg vid Gillberga på norra Öland motsvarar 1 000 år.
Apropå geologen Jan Mikaelsson… Han kan verkligen berätta om sten. Du kan läsa om honom här och här och här och här. Dessutom kan du läsa ”Fiska i sten” – här.
Nej, detta är varken en ost eller en tvättsvamp. Den är en sten. Men vilket slags sten? Jag vet inte.
Utan att veta något om stenarna vågar jag ändå påstå att många av dem jag går på är bildade i lager på lager på lager, sannolikt av sand och smått sediment som under årmiljonerna sjunkit till havets botten.
I den tidigare nämnda Geopark Öland kan man läsa detta om de stenar jag vandrar på: ”Det nedrasade materialet från jordklinten har av vattnet rensats från alla småpartiklar, sand och grus. Kvar på stranden ligger små flata klapperstenar, ibland i storlekssorterade småvallar som har bildats under vinterstormarna. Många av stenarna har ursprungligen forslats hit av inlandsisen. Här kan man finna vackra polerade stenar av bl a granit, kvartsit och porfyr från Smålands urberg men även de öländska sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, lerskiffer mm.”
Jag törs påstå att denna sten är tillkommen av sammanpressade sandkorn. Kornen syns med blotta ögat. Alltså bör den vara en sandsten. Men så enkelt är det kanske inte… Jag måste köpa mig en bok om geologi!
det osynliga skeppet
Minns ni när man grävde fram skeppet i Albrunna under några fantastiska dagar för ganska precis två år sedan? I dag är här åker igen och ingen levande själ kan ana vad som döljer sig under vallen eller säden. Det är tur att det finns kameror. Ett större reportage från grävningen kan du läsa här.
tungt monument
Vid norra sidan av kyrkogården i Hulterstad finns monumentet över de svenska örlogsmän som omkom då för snålt revade regalskeppet Kronan girade för snävt och kapsejsade. Krutlagret i fören exploderade och fler än 800 man miste livet. Efter förlisningen spolades drygt 180 lik upp på stranden vid Hulterstad. Kantringen skedde under en drabbning mellan den svenska och den förenade dansk-holländska flottan sex kilometer utanför Hulterstad 1 juni 1676.
Kronan var 52 meter lång, 13 meter bred, hade drygt 6 meters djupgående och ett deplacement om 2 300 ton. Hon var bestyckad med 105 kanoner. Kronan ligger på 27 meters djup. Under 20 års dykningar har man bärgat 20 000 föremål från henne.
En mycket innehållsrik sajt om Kronan hittar du här.
Vi skrev om Kronans undergång redan 2013 då Lars Einarsson berättade och visade intressanta bilder vid hembygdsföreningens årsmöte 2013 på Cementa i Degerhamn. Du läser det reportaget här.
Det enkla och stilrena monumentet består av fyra stora stenplattor och ett större stockankare.
hammershus – fästning med blodig historia
Från redaktionens cykelsemester på Bornholm minns vi främst norra sidans hamnar i Allinge och Sandvig och havsutsikterna från öns högre delar. Och Hammershus! den gamla ruinen av den fästning som började byggas redan under 1100-talet. Borgen var hjärtat i försvaret av Bornholm ända fram till slutet av 1600-talet. Då övertogs försvaret av Danmarks östligaste territorium av försvarsvärken på Christiansø och i Rønne. Hammershus är Nordeuropas största slottsruin.
Hammershus ansågs extremt svår att erövra. Inte desto mindre intogs fästningen/slottet 1259, 1265, 1319, 1325 och 1521 då fästningen ockuperades av lübeckarna som höll den till 1575. Fästningen besöks av nästan en halv miljon människor per år. Kommer du till Bornholm är borgen ett ”måste”.
Hammershus ligger på Bornholms nordvästra hörn på en 74 meter hög klippa. Dagar med bra sikt ser du Sverige vid horisonten 38 kilometer bort.
Sverige i fjärran. Det är märkligt hur knappt fyra mils avstånd mellan två länder kan bibehålla så stora språkskillnader genom århundradena. Jag begriper inte ett ord bornholmska! Det ska sägas att bilden är tagen i maxteleläge på min absoluta favoritkamera Fujifilm X30. Den har fått mig att sluta använda mina proffskameror av märket Canon. En Canon EOS 5 D tar visserligen ännu bättre bilder, men är hopplöst stor, tung och klumpig. Och i betraktande av priserna ligger systemkamerorna i underläge.
Hammershus byggdes med det mäktiga Manteltornet som kärna kopplad till en oval vägg som omsluter byggnaderna på innergården. Slottets totala yta är 130.000 kvadratmeter. Den yttre väggen är 860 meter lång. Hammershus hade flera förborgar och en vattenfylld vallgrav. Byggherren var sannolikt ärkebiskop Anders Sunesen och kung Valdemar Sejr.
Slottets krigiska historia fick ett plötsligt slut då folk under slutet av 1600-talet började använda sten från Hammershus till byggnader på Christiansø och Kastellet i Köpenhamn. Hammershus blev ”ett stenbrott” för uppförande av gårdar på Bornholm. Sedan 1822 är Hammershus skyddat och i dag pågår långsiktiga restaureringsarbeten.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka under Carl Gustaf Wrangel och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. En svensk styrka under ledning av guvernören Johan Printzensköld stationerades i Hammershus. Men öns invånare gjorde uppror och dödade guvernören. Den svenska styrkan tvingades då överge slottet.
Hammershus huvudsyfte var troligen att stärka kyrkans makt på Bornholm, men förmodligen också att manifestera kronans makt i Östersjön.
Den vackra bron över till Hammershus är byggd på ett sätt som försvårar stormning. Jag kunde dock inte förstå riktigt hur. Den var och är enda ingång till fästningen. Det finns många intressanta och pikanta detaljer om livet i slottet. Ölet är en av dem. På medeltiden dracks mycket öl. Det var dock inte lika stark som i dag, och både barn och vuxna drack det. I Hammershus bryggdes ölet i fem stora bryggerier, det största med en kapacitet av 4 000 liter. I samma byggnad som bryggeriet fanns också slottets bageri.
Över denna bro – som det förr rann vatten under – gick all trafik in och ut från fästningen, exempelvis hanteringen av smör. Många av de skatter som betalades till invånarna på Hammershus bestod nämligen av välsaltat Bornholmssmör. Smörberget lagrades i den svala smörkällaren i väntan på att exporteras.
Det finns många och skiftande uppfattningar om borgens historia. Ystads Allehanda skrev för ett decennium sedan om en ny teori om borgens egentliga syfte och mål: Den skulle vara bas för de danska korstågen. Läs här.
I slutet av 1800-talet inleddes en storskalig restaurering av Hammershus. 2012 donerade AP Moller-fonden 28 miljoner dollar till en omfattande återuppbyggnad av ruinen. Fonden donerade också medel till ett besökscentrum som öppnade 2018.
sandby borg – årets fynd
Det har grävts i år igen i Sandby borg. Tidigare sades att den dåliga vägen skulle omöjliggöra fortsatta grävningar. Men en insamling gjorde snar nytta. Den nya vägen är helt ok och en förutsättning för fortsatta grävningar. Grävningarna har pågått sedan 2010 och hålls dagens takt är de inte avslutade förrän om 50 år.
Enligt Östra Småland finns nu 400 nya fynd att konservera och analysera.
– Vi hittade minst två individer, kanske tre, berättar arkeologen Helena Victor för tidningen.
Hittills har man funnit ett 30-tal kroppar, en tredjedel av dem barn. Men ännu finns inte ett spår efter kvinnor.
Som kulturorganet tidigare har berättat överfölls och dödades borgens invånare vid ett anfall för ungefär 1 500 år sedan. Läs mera här.
Årets grävning blev bara fem dagar lång. Den syns här igenlagd, mot havet.
Samma område mot väster. Mindre än tio procent av borgen är hittills utgrävd.
Skurkvarnen i Jordhamn
Förr var stenbrytning en viktig inkomstkälla för fattiga öländska bönder.
I Jordhamn finns två minnesmärken från den öländska stenhanteringen, Sveriges enda bevarade vinddrivna skurverk och intill det en skurvandring. Skurvandringen var en enkel anordning som drogs av oxar eller hästar. Från en ekpåle i mitten gick en bom ut. På den satt löparstenarna som nöttes mot de utlagda stenarna på marken. Man öste på sand och vatten under skurningen. Stenarna såldes i hela Norden men även i Baltikum och södra Östersjöområdet.
Som mest fanns omkring 30 vinddrivna skurkvarnar igång på Öland. Under 1930-talet övergick man mer och mer till maskinell slipning.
Skurkvarnen i Jordhamn sattes upp 1905 av skurverksbyggare från Böda.
Upphovsmannen till de vinddrivna skurkvarnarna lär vara skepparen och båtbyggaren Olof Peter Nilsson från Högenäs i Källa socken. Han levde 1825-1895.
Vinddrivna skurkvarnar började användas omkring 1860. De drivs alltså av vinden i stället för av dragdjur. Kapaciteten ökade och var vinden duktig kunde en stenring slipas på bara en dag.
Bredvid skurkvarnen grävdes också en brunn. Från den togs vatten till skurningen.
Ensam men stark har skurkvarnen stått där i 113 år.
