Klas Palmqvist, tidigare reporter vid Östra Småland, tackar för mitt beröm av hans journalistik i ett äldre inlägg. Östra Småland finns inte mer men Klas lägger ut en del av sina intressanta texter här. Många handlar om Kalmar i en förgången tid…
En gång berättare, alltid berättare!
Väntrum. Ett fönster står på glänt ut mot en bakgård. Fågelsång och barnskratt. Jag slår mig ner, tar boken som ligger på bordet, slår upp den på måfå och börjar läsa…
***
Det hölls morgonbön på den lokala tidningen. Dagens jobb skulle spikas. Nyhetschefen Sören Grutt inledde:
– Ursäkta gott folk att jag måste ta upp det här ämnet igen, men som alla vet går tidningen sämre och sämre, mycket beroende på vår nyhetsbevakning. Det anser i alla fall ledningen, och det har vi, som ni alla vet, diskuterat många gånger. Man är jävligt kritisk till våra vinklingar, man säger att vi är för tuffa.
– För tuffa? Nu igen! sa Filip Larsson.
– Ja, ledningen vill inte ha så många ifrågasättanden. Vi plöjer fortfarande för djupt, politiker känner sej jagade. Ledningen vill ha mera medhårs, mera guldkant, mera lokal idyll. Folk vill inte veta sanningar, dom vill ha lugnande piller, korsord, serier, vackra vyer, positiva nyheter, sa Sören Grutt medan hans blick tog språnget ut i tomma intet.
– Men ursäkta mej, sa Filip Larsson. När jag bökade på som ett tryffelsvin och grävde med dynamit på 1990-talet fick jag ofta skäll för att jag var för snäll, för ytlig, inte tillräckligt grävande.
– Så var det. Jag minns, Filip. Jag var själv med då, sa Sören Grutt. Men sen nätet kom har alla jävla kartor ritats om. Det vet du också, Filip. En nyhetstidning på vischan i dag måste ta hänsyn, tänka på bygden och på vad läsarna vill ha – och på annonsörerna, förstås. Vi lunchar med politikerna, umgås med dem, spelar tennis ihop. Dessutom har vi inga resurser. Allt på nätet är gratis – men vi måste dra in kosing, vi måste ha betalande prenumeranter – och dom vill inte ha mörka sanningar. Var positiv! är kommandot – även i mitt i eländet.
– Det enda ledningen babblar om är lönsamheten. Den har inga som helst visioner för en skarp nyhetsbevakning, kontrade Filip Larsson.
– Jag håller med, sa Sören Grutt. Men du vill väl inte såga av den gren du sitter på? Vi vill väl alla ha kvar jobbet, eller?
– Jag tror faktiskt att jag skiter i det här snart, svarade Filip Larsson. Den här blaskan är snart lika tandlös som ”Charmjournalen”. Hörde du förresten att man ska starta en systertidning till den? ”Sovrumsjournalen” ska den heta. Kändisar ska visa upp sig när dom gökar. Och vår blaska är fan i mej inte så mycket bättre. Och dom lokala radio- och tevenyheterna är sen länge ett skämt. Ett steg till mot den totala aningslösheten så hoppar jag av. Det finns gränser…
Lena Wall pratade aldrig i onödan. Nu begärde hon ordet:
– Filip har rätt. I slutet av 1990-talet sprang jag på vartenda KF, skrev om vartenda beslut, bevakade, hängde på. Jag lämnade aldrig en politiker utan att brassa av ett batteri jävligt skarpa frågor som jag krävde svar på – klarläggande svar, inga idiotsvar, inget snömos. Några gillade det, andra blev förbannade. Vissa klagade hos tidningsledningen. Då blev det ett jävla liv. Men ledningen stog nästan alltid på min sida. På min sida! Den krävde kritisk analys, ifrågasättanden, tuffa frågor och att man aldrig gav sej. I dag är det fan i mej tvärt om. Kommunalråden för stå och spy ur sej tramsiga önskelistor och halvlögner – och vi trycker skiten i vår tidning. Jag skäms.
– Jag vet, muttrade Sören Grutt.
Det blev tyst några sekunder. Albert Ledin, Ann-Marie Frank, Stefan Wallenberg och Mimi Pollard satt tysta med blicken i bordet. De lade sig inte i. De var yngre. De lallade i barnhage 1990.
Sören Grutt såg allvarlig ut. Han tog upp ett papper, tittade sig omkring och började långsamt läsa:
– Nästa vecka tar vi bort ”Mot väggen” och ”Kommunpolitiska Hörnan”. Mot väggen var tänkt att ge underhållande läsning, inte huvudvärk. ”Hörnan” skulle blanda och ge läsaren lättsmälta notiser om den kommunala politiken. Nu blev den bara en massa skarpa frågor och stukade politiker. Vi tar bort ämnen som kräver analys och tid. Folk skiter i sånt. Folk vill käka, dricka, göka och ha kul. Ska det vara så svårt att förstå? Dessutom bör målet vara minst åtta sidor daglig sport, varav minst två om IFK nu när Joppe är tillbaka som tränare.
– Jag slutar läsa här… Men så skriver ledningen, sa Sören Grutt och såg övergiven ut.
Lena Wall tog ordet igen:
– Men vi har trots allt en viss läsekrets som vill ha kritisk analys och fördjupning. Vad säjer vi till dom om vi nu ska bli ännu gulligare och skriva ännu mer om det där jävla fotbollslaget?
– Lugna dej Lena, svarade Sören Grutt. Då säjer vi det gamla vanliga. Att vi inte har råd. Att vi inte har tid, att vi är för få. Vi säjer att vi vill men inte kan. Vi kan hoppa över känsliga frågor, bara ta upp det enkla och positiva. Det är inte detsamma som att ljuga, det är att prioritera.
– Att prioritera! Nä, jag tar min Mats ur skolan om den här utvecklingen ska fortsätta, sa Filip Larsson. Jag minns första gången dom här signalerna kom, tror det var 2022 eller var det 2023? Och 2025 då vi inte ens fick skriva om den värsta lokala skandalen i modern tid… Då tyckte alla här att det var för jävligt, även du Sören. Nu lyder vi bara. Makten dikterar. Vi skriver som makten och ledningen vill. Det som nu pågår är helt enkelt en…
***
Dörren slås upp.
– Och här sitter du och läser, säger sköterskan med sitt bredaste leende. Men nu är det färdigläst, doktorn väntar…
Jag lägger ned boken på bordet, ser först nu omslaget: ”Centuries 2.0 av M Nostradamus, fortsättning på originalet från 1555”.
Vad döljer sig bakom detta svarta hål? Och var 17 är vi nånstans?
Jo, vi är vid Södra bruket i Degerhamn. Och här vandrar vi omkring utan att se nåt speciellt…
Njae, nåt speciellt är det kanske trots allt… Där är det där mörka hålet igen… Ser du de stora stenplattorna som vi går på? Under dem finns kanalen. Vilken kanal? Jo, den kanal som börjar uppe på alvaret mer än en kilometer härifrån och som fortfarande leder kristallklart vatten ned till Södra bruket. Denna kanal försåg de boende vid bruket med vatten i forna tider.
Här ser vi de första hundra meterna av kanalen uppe vid platån med alvaret. Som du ser är kanalen stensatt.
Här tittar vi åt andra hållet, alltså ned mot Alunvallen i Degerhamn. Kanalen till vänster i bild försvinner här ned i underjorden för att komma i dagen igen flera hundra meter längre ned mot väg 136.
I dag används inte vattnet längre vid Södra bruket. Det går rakt ut i Kalmarsund och kommer kanske att göra så i tusen och åter tusen år… Vill du läsa mer om denna sällsamma konstruktion kan du klicka här.
ICA i Stora Brunneby. Undrar när den lades ned? Jag hittar bara några ord fakta på nätet: ”Arne Erlandsson St Brunneby Stenåsa”. Nån som vet mer?Det är snart ett år sen vi vandrade i Vilhelm Mobergs barndomstrakter efter att jag hade läst den underbara biografin Mannen i skogen av Jens Liljestrand.
Skälet till att inlägget har blivit liggande är att ”det var inte så mycket att se där i Moshult”. Hemmet är borta, kvar står bara en minnessten på den öde tomten, och övriga detaljer som påminner om Vilhelm Mobergs liv i trakten är förvånansvärt få.
I den gamla skolan i Moshult hänger en del intressanta foton. Här ser vi Vilhelm Moberg driva på hästen under plöjning av den stenrika Smålandsjorden. Det var så här ryktet om honom berättade: En litterär och fysisk jätte som jobbade med jordbruket men som i verkligheten ”bara” var 183 centimeter lång och sällan hade tid till att bruka jorden.
Tomten i Moshultamåla där Vilhelm Moberg föddes 1898 och där hans barndomshem en gång stod. Det var enkelt och saknade till och med toalett. Man fick göra sina behov i en grävd grop.
Grunden av Modala glasbruk i Moshult några kilometer från Mobergs barndomshem. Här arbetade Moberg som formhållare i hyttan. Men glasbruket tillverkade sekunda arbeten och blev inte långlivat. Det gick i putten 1914.
Mobergs byst utanför skolan i Moshult. Skolan hette egentligen Moshultamåla gamla skola. Hela dess historia kan du läsa här.
Skolans förnämsta räknemaskin, kulramen. Den kallas också abakus och användes före räknedosans tid.
Klassrummet. En vedkamin utgjorde motståndet mot kylan.
En vackert sliten skolbänk, också kallad pulpet.
Väggplanscher om avstavningens svåra konst. Undrar om inte dåtidens barn kunde denna konst bättre än dagens.
I det kyliga aprilvädret börjar vi här vandra ned mot järnvägsstationen… För dig som är intresserad av mera info om dessa bygder finns bra sajt här. Även en bra pdf-fil om bygden finns att hämta hem här.
Mitt spontana intryck av dessa trakter blev att de kändes ”avsides”. Så tyckte nog även Vilhelm Moberg, vars längtan ut i världen blev allt starkare och som kulminerade med hans Utvandrarserie.
Stationshuset i Moshult. Det är i dag rivningshotat. Härifrån reste alla de som utvandrade till främst Amerika. Här såg den unge Vilhelm många av bygdens invånare för sista gången. Men han höll sitt löfte till sin mor: Att inte själv utvandra. En rolig detalj: I stationshuset spelade Vilhelm mycket pingis.
Pestkyrkogården i Moshult. De var många på den tiden och många av dem finns kvar än i dag. Då och då hittas till och med nya.
Minnesstenen över en av våra absolut största författare. Får jag välja hans bästa volym blir det Din stund på jorden. I den skriver Moberg: ”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.I dag har Kraftsamling Sydöland kontor där Ateljé Liz tidigare låg. Banken har flytt. Ställplatserna i Degerhamns hamn förbjöds. Britts Manufaktur finns inte längre, Cementa har minimerats och ICA har gått i konkan. Det är bistra tider i Södra Möckleby.
Men den som varit med en tid vet att ingenting består i evighet, att hjulet ständigt måste återuppfinnas, och att ytterst få av de makalösa framtidsprojekt som så kallade experter målar upp verkligen blir av. Idéer kan listas i tusental utan att en enda ser dagens ljus. Så fungerar den så kallade verkligheten. Bara den idé som någon människa verkligen brinner för kommer att förverkligas.
I december 2012 hölls julmarknad med tankesmedja i Södra Möckleby. Det blev en rolig tillställning som drog massor med folk. Du kan läsa blogginlägget här. Det innehåller också mängder av porträtt av folk i bygden. Under mötet fick folk lämna in skriftliga förslag på hur byn skulle kunna utvecklas. Läs och tänk. Vad lära av dem?
Walle Dickson var en av marknadsbesökarna.
Bernt Petersson var en annan. Kanske finns du själv bland de porträtterade? Kolla här.
Efter en gråväderperiod som kändes evig visar kulturorganet en film där vi skymtar solen, ni vet den där gula stora starka lampan uppe på himlen. I filmen lyser den på ond och god och Gräsgårds kyrka – och på en hel del annat…
Det molniga vädret i kombination med mycket regn och hårda vindar får allt svårare konsekvenser på södra Öland där jordlagret ligger extremt tunt på kalkstensplattan. Här ser vi en av öns få granskogar helt fälld av ljusbristen. – Den öländska granen klarar högst tre veckor utan sol. Sen kolar den tvärt och ramlar ihop som ett barrigt korthus, säger dendrolog Picea Tall till kulturorganet. – Men, fortsätter Picea, även mänskliga traditioner kan döda granen. Känner gran på rot doft av glögg med russin i dör den oftast på fläcken. Däremot tål den bouqueten av både kaffekask, rom och whisky. Picea berättar att denna typ av skogsskador var kända redan under fyllejularna på 1500-talet. De finns exempelvis omskrivna i boken ”Julafellena – der grandtet lidter ock döudar”, av Gustaff Linneus, utgiven 1543. Gustaff Linneus var anfader till Carl von Linné. Picea Tall är den enda kvinnliga läraren på distanskursen ”Internationellt skogsbruk och skogsägande” vid Linnéuniversitetet i Kalmar.
Den nuvarande – oheliga! – placeringen av Albrunnamöbeln är både frustrerande och upprörande, menar Sune Flisa, möbelexpert. I en not till domstolen i Gent kräver han att denna ska ogiltigförklara kung Philippes benådning av de råbarkade brottslingarna. Sune Flisa avslutar sin skrivelse med en estetisk och konstnärlig bedömning av den världsberömda möbelgruppen: Sigward Knottes harmoniska möbelkonstverk från 427 e. Kr. får Carl Malmstens och Bruno Mathssons så kallade möbler att framstå som pinsamma dagiskonstruktioner, hoptejpade av dilettanter med grav synnedsättning och tummen mitt i handen.Upprörda albrunnabor mejlar och ringer om den skändade Albrunnamöbeln… Att tre skyldiga gangstrar har gripits och dömts – men också benådats – i Belgien tycks inte kunna dämpa känslostormarna.
Möbelgruppen måste stå där det alltid har stått! Jag blir inte frisk igen förrän den är tillbaka på sin heliga plats! Det här är sjukare än sjukt! skriver ”Sjuke Ante i sjuksvängen”.
– Hur kunde kung Philippe benåda dom hemska brottslingarna!? Förresten var 30 år alldeles för få. Dom borde ha fått ”amerikanska domar” på 175 eller 410 år på kåken! säger ”Olga Anonym, Albrunna postlåda 7638 C”.
Måste vi gjuta fast Albrunnamöbeln och minera marken runt den för att få ha den i fred? Vad är det för sjuk värld vi lever i? skriver ”Pelle i väster” och tillägger: Man blir både frustrerad och förbannad.
Först fick vi högertrafik, sen Putin, Trump och landshövding Carlzon på halsen – och nu denna oheliga förflyttning av Albrunnamöbeln! Jag kan inte säga vad som är värst, skriver signaturen ”Trumpen” och tillägger: Allt är värst!
Som alldeles nyinflyttad till Öland hamnade jag på Gärdslösa prästgård. Stället fascinerade och det blev ett av mina första blogginlägg från min nya hemvist.
Fotot nedan är taget 4 december klockan 14:16:07 år 2011. Vi ser entusiasterna Gun Nilsson och Anders Marell.
När jag tittar på bilden undrar jag hur de mår i dag. Vad händer där uppe i Gärdslösa? Är alla inblandade fortfarande lika hänförda i arbetet med att hålla gårdens och Johan Stagnelius minne levande?
Jag tror jag måste åka tid snart igen och kolla in läget…
Ett foto är ett tidsdokument. Hur bra eller dåligt det än är. Att ta fram gamla foton, aldrig rörda, aldrig sedda ger nästan existentiell ångest. Bilderna nedan har ingen människa tidigare sett mer än jag, fotografen. Och jag har sannolikt bara ägnat dem en hastig blick – för att välja ut andra foton att bildbehandla från denna ceremoni.
Vi skådar alltså runt åtta år tillbaka i livet. Jag vill minnas att denna högtidlighet i Gräsgårds hamn hölls 20 november 2011.
Bilderna får tala utan texter.
Det är så lågt att man nästan får krypa in i det på alla fyra, fattighuset i Södra Möckleby med anor från 170-talet. Det användes ännu i början av 1900-talet. I dag är det fint renoverat och ägs av Södra Möckleby hembygdsförening.
Kulturorganet tittade in i stugan en dag i juli…
Inne i stugan huserade Ingrid Persson, Degerhamn.
Nu kastar sydöländsk snickarkonst loss och beger sig ut på hyllad världsomsegling. Tidigare chefredaktören på kulturorganet Sune Flisa berättar att han har lyckats få SVT:s Antikrundan att i kommande program visa upp södra Ölands möbelstolthet, Albrunnamöbeln, ritad och byggd av Sigward Knotte 427 e. Kr.
– Äntligen kan mästerstycket upplevas i hela sin potenta kraft – av miljoner människor. Antikrundan är bara ett första steg mot världsberömmelsen, säger Sune Flisa till kulturorganets utsände.
– Som fristående möbelarkitektur med subtila inbyggda filosofiska byggstenar slår Albrunnamöbeln både Peterskyrkan, Notre Dam, Big Ben och IKEAS soffgrupp Värnamo med hästlängder.
Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen nedtill.
Den gamla ekan mellan Södra bruket och Albrunna i juli 2019. Om man jämför med bilden nedan, tagen i april 2014, ser vi hur tidens tand arbetar: Långsamt men systematiskt; dygnet runt, året om. Borden i fören har släppt och bottenstocken har gått av i stäven.
Ekan i april 2014.
I juli 2019 är hela akterskeppet borta. Snart knäcks de sista spanten och hela klabbet lägger sig platt på terra firma. Om 50 år finns nog ingenting kvar av den en gång i tiden så vackra ekan… ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg.
Så hittade jag äntligen dit, till kyrkogården för gamla avdankade lantbruksmaskiner i Skärlöv på östra Öland. Mycket av ”det ärofulla skrotet” som där har fått sin sista vila är invuxet i vegetationen, så ett nytt besök är redan inbokat tidig vår 2020…
Däck, axlar och farmartankar ligger huller om buller i evighetslång väntan på total tillintetgörelse…
En vacker tanke är att allt det som ligger här och skrotar för länge sen har bidragit till människans överlevnad. Skrotet har gett bröd, socker, fläsk, kött och potäter.
Främre delen av en vagn, som sannolikt en gång i tiden ansågs som ”bland de bästa på marknaden”.
Armeringsjärn över gammal harv.
Hårt mot mjukt, levande mot dött, blommor mot järn.
Nån form av skopa, kanske för stenrensning.
En axel som snurrat färdigt – för kanske tjugo eller trettio eller fyrtio år sen…
Sliprar från nedlagda Ölands Järnvägar. De kan vara så gamla som hundra år.
Vi ser detalj av halmtak på hus i Borgs by vid Gråborg. Actionvideokameran GoPro duger även som stillbildskamera – om man inte har för stora pretentioner. Skärpan är ok och kontrasterna är mjuka. Det går inte att manuellt påverka bländare eller slutartid, men ungefärligt ISO-värde kan du bestämma själv. Man får tänka på att hålla kameran rakt. Gör man inte det kan distorsionen bli förödande.
Sankt Knuts kapell nära Gråborg. Distorsionen ligger inom rimliga gränser, och kontrasterna är fina trots visst motljus. Största svagheten hos GoPro som stillbildskamera är avtryckaren. Den går inte att ”smyga av”, utan måste tryckas ned med stor kraft, vilket ökar risken för skakningsoskärpa.
Kraftig distorsion (tunnformad) beroende på att jag inte håller GoProkameran rakt mot informationstavlan. Distorsionen (raka linjer blir böjda) skulle bli ännu kraftigare om jag använde kamerans supervidvinkelläge.
För inte så länge sen gick man in i en sån här stilig mackapär, tog fram en enkrona, stoppade den i en springa och slog numret till den man ville prata med på en rund sifferskiva. I bästa fall kom man fram. Ofta upptäckte man efter nån minuts tyst väntan att sladden var av, och nästan aldrig fick man tillbaka sin offrade enkrona, trots uteblivet samtal. Vanligt var också att man i den mörka hytten omärkligt råkade slinta en aning på skivan. En sjua kunde då bli en sexa och det förväntade svaret från lilla ”underbara Barbro” kunde då i stället bli ”Larssons El, go morron”. Var enkronan den sista stod man där som ett fån. Livet var hårt på den här tiden, för ungefär tjugo år sen. Denna grönröda automat står stolt och vacker utmed Storgatan i Simrishamn, som ett skulpturalt monument över modern kommunikation.
Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.
När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:
Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.
Flera frågor?
Eder Sune Flisa
Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.
Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.
Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.
Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.
Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.
Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.
Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.
Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.
Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.
Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.
Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.
Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.
Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.
1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.
Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?
Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!
Hej igen, kungen.
Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.
Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.
Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.
Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.
Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.
din tidigare barndomskompis
Staffan Lagerström
Åtminstone två filmer är planerade för framtida visning på bloggen. Den ena handlar om dricksvattensystemet från alvaret ned till Södra bruket som användes långt in i modern tid och som än i dag fungerar. Men i dag går det rätt ut i havet. Denna film är tagen och under redigering…
Den andra handlar om de fyra personer som leder Kraftsamling Sydöland. Den spelas in först i slutet av april och bjuder förhoppningsvis på både hopp och framtid för oss åretruntboende på sydspetsen.
Den tredje filmen vet jag inte ens om själv. Men även den kommer småningom…
Kulturorganet har i dag sänt kort mejl till Statens Fastighetsverk angående dess nej till cykelled söder om ”muren”. Vi väntar på svar…
Det kom ett paket till redaktionen. Från Indien. I paketet låg en rulle film, en gammal hederlig celluloidremsa, 35 millimeters med små rektangulära hål i sidorna. Där låg också ett brev. Det var från Sune. Sune Flisa. Han skriver:
Mina högt älskade arbetskamrater. Så jag saknar er. Ni fyller mitt hjärta med värme varje dag och det ska bli underbart att snart få komma hem till er.
By the way… Om ni har klent med värdigt stoff till kulturorganet (det brukar ju bli så när jag inte är där) kan ni lägga ut denna magiska film gjord av Indiens helt dominerande filmregissör Rahu Jawaharlal. Där ligger Bergman i lä, ska ni veta! Den romantiska rullen heter på svenska ”Kärlekens makt” och är inspelad i år med idel världsstjärnor i rollerna.
Ni får alla rättigheter till mästerverket, ni får publicera det på ett villkor: Att ni lägger ut det osett. Inget glansnummer mår bra av smygtittning. Och rent moraliskt kan ni ju göra som ni vill nu när Allan vandrar i Anderna. Hoppas förresten att han går väldigt långt. Det skulle göra honom gott. Han har verkat väldigt aggressiv och ombytlig i humöret den senaste tiden.
Nå väl. Nu ska jag själv avnjuta filmen till en stor indisk öl och en ugnsbakad indisk korv, ”korv Mandalay”.
mina tankar är alltid hos er
Eder Sune
Och vi gör faktiskt som Sune vill. Vi har ont om inlägg och våra läsare och tittare uppskattar säkert ett ”internationellt avbrott” mitt i den dimmiga sydöländska vardagslunken.
Nu ser vi en vacker film tillsammans, ”Kärlekens makt”. Den titel vi ser nedan är nog bara ett så kallat förspel – som vänlige Sune bjuder oss som bonus. Efter det börjar mästerverket…
Utmed Ölands stränder vandrar jag på den allra mastigaste historieboken. Synd bara att jag inte kan läsa den. Jag kan ingenting om geologi. Den lyckans ost som kan det kan tränga miljontals år tillbaka i tiden, inte genom att bläddra bland sidorna, men väl bland stenarna. Varje sten har en lång, mycket lång, historia bakom sig.
Jag har ingen aning om den vackra stenen till vänster bildades redan under Hadeikum för många år sedan. ”Många” betyder här 4 567 miljoner år sedan, alltså när jorden blev till. Troligare är nog att stenen är rena ungdomen, kanske från Äldre krita för bara 146 miljoner år sedan. Eller ska den betraktas som ”nästan ny”, från Milocen för bara 23 miljoner år sedan? Det är trist att inte kunna läsa den historiebok jag går på…
Om den mittersta stenen är en sandsten, vilket jag inte vet, berättar den utmärkta lilla skriften Geopark Öland, att den varit lös sand för knappt 540 miljoner år sedan, men inte här utan på södra halvklotet!
Lager på lager på lager bygger upp stenen. Jag vill minnas att geologen Jan Mikaelsson berättade att varje millimeter berg vid Gillberga på norra Öland motsvarar 1 000 år.
Apropå geologen Jan Mikaelsson… Han kan verkligen berätta om sten. Du kan läsa om honom här och här och här och här. Dessutom kan du läsa ”Fiska i sten” – här.
Nej, detta är varken en ost eller en tvättsvamp. Den är en sten. Men vilket slags sten? Jag vet inte.
Utan att veta något om stenarna vågar jag ändå påstå att många av dem jag går på är bildade i lager på lager på lager, sannolikt av sand och smått sediment som under årmiljonerna sjunkit till havets botten.
I den tidigare nämnda Geopark Öland kan man läsa detta om de stenar jag vandrar på: ”Det nedrasade materialet från jordklinten har av vattnet rensats från alla småpartiklar, sand och grus. Kvar på stranden ligger små flata klapperstenar, ibland i storlekssorterade småvallar som har bildats under vinterstormarna. Många av stenarna har ursprungligen forslats hit av inlandsisen. Här kan man finna vackra polerade stenar av bl a granit, kvartsit och porfyr från Smålands urberg men även de öländska sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, lerskiffer mm.”
Jag törs påstå att denna sten är tillkommen av sammanpressade sandkorn. Kornen syns med blotta ögat. Alltså bör den vara en sandsten. Men så enkelt är det kanske inte… Jag måste köpa mig en bok om geologi!
Minns ni när man grävde fram skeppet i Albrunna under några fantastiska dagar för ganska precis två år sedan? I dag är här åker igen och ingen levande själ kan ana vad som döljer sig under vallen eller säden. Det är tur att det finns kameror. Ett större reportage från grävningen kan du läsa här.
Vid norra sidan av kyrkogården i Hulterstad finns monumentet över de svenska örlogsmän som omkom då för snålt revade regalskeppet Kronan girade för snävt och kapsejsade. Krutlagret i fören exploderade och fler än 800 man miste livet. Efter förlisningen spolades drygt 180 lik upp på stranden vid Hulterstad. Kantringen skedde under en drabbning mellan den svenska och den förenade dansk-holländska flottan sex kilometer utanför Hulterstad 1 juni 1676.
Kronan var 52 meter lång, 13 meter bred, hade drygt 6 meters djupgående och ett deplacement om 2 300 ton. Hon var bestyckad med 105 kanoner. Kronan ligger på 27 meters djup. Under 20 års dykningar har man bärgat 20 000 föremål från henne.
En mycket innehållsrik sajt om Kronan hittar du här.
Vi skrev om Kronans undergång redan 2013 då Lars Einarsson berättade och visade intressanta bilder vid hembygdsföreningens årsmöte 2013 på Cementa i Degerhamn. Du läser det reportaget här.
Det enkla och stilrena monumentet består av fyra stora stenplattor och ett större stockankare.
Från redaktionens cykelsemester på Bornholm minns vi främst norra sidans hamnar i Allinge och Sandvig och havsutsikterna från öns högre delar. Och Hammershus! den gamla ruinen av den fästning som började byggas redan under 1100-talet. Borgen var hjärtat i försvaret av Bornholm ända fram till slutet av 1600-talet. Då övertogs försvaret av Danmarks östligaste territorium av försvarsvärken på Christiansø och i Rønne. Hammershus är Nordeuropas största slottsruin.
Hammershus ansågs extremt svår att erövra. Inte desto mindre intogs fästningen/slottet 1259, 1265, 1319, 1325 och 1521 då fästningen ockuperades av lübeckarna som höll den till 1575. Fästningen besöks av nästan en halv miljon människor per år. Kommer du till Bornholm är borgen ett ”måste”.
Hammershus ligger på Bornholms nordvästra hörn på en 74 meter hög klippa. Dagar med bra sikt ser du Sverige vid horisonten 38 kilometer bort.
Sverige i fjärran. Det är märkligt hur knappt fyra mils avstånd mellan två länder kan bibehålla så stora språkskillnader genom århundradena. Jag begriper inte ett ord bornholmska! Det ska sägas att bilden är tagen i maxteleläge på min absoluta favoritkamera Fujifilm X30. Den har fått mig att sluta använda mina proffskameror av märket Canon. En Canon EOS 5 D tar visserligen ännu bättre bilder, men är hopplöst stor, tung och klumpig. Och i betraktande av priserna ligger systemkamerorna i underläge.
Hammershus byggdes med det mäktiga Manteltornet som kärna kopplad till en oval vägg som omsluter byggnaderna på innergården. Slottets totala yta är 130.000 kvadratmeter. Den yttre väggen är 860 meter lång. Hammershus hade flera förborgar och en vattenfylld vallgrav. Byggherren var sannolikt ärkebiskop Anders Sunesen och kung Valdemar Sejr.
Slottets krigiska historia fick ett plötsligt slut då folk under slutet av 1600-talet började använda sten från Hammershus till byggnader på Christiansø och Kastellet i Köpenhamn. Hammershus blev ”ett stenbrott” för uppförande av gårdar på Bornholm. Sedan 1822 är Hammershus skyddat och i dag pågår långsiktiga restaureringsarbeten.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka under Carl Gustaf Wrangel och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. En svensk styrka under ledning av guvernören Johan Printzensköld stationerades i Hammershus. Men öns invånare gjorde uppror och dödade guvernören. Den svenska styrkan tvingades då överge slottet. 
Hammershus huvudsyfte var troligen att stärka kyrkans makt på Bornholm, men förmodligen också att manifestera kronans makt i Östersjön.
Den vackra bron över till Hammershus är byggd på ett sätt som försvårar stormning. Jag kunde dock inte förstå riktigt hur. Den var och är enda ingång till fästningen. Det finns många intressanta och pikanta detaljer om livet i slottet. Ölet är en av dem. På medeltiden dracks mycket öl. Det var dock inte lika stark som i dag, och både barn och vuxna drack det. I Hammershus bryggdes ölet i fem stora bryggerier, det största med en kapacitet av 4 000 liter. I samma byggnad som bryggeriet fanns också slottets bageri.
Över denna bro – som det förr rann vatten under – gick all trafik in och ut från fästningen, exempelvis hanteringen av smör. Många av de skatter som betalades till invånarna på Hammershus bestod nämligen av välsaltat Bornholmssmör. Smörberget lagrades i den svala smörkällaren i väntan på att exporteras.
Det finns många och skiftande uppfattningar om borgens historia. Ystads Allehanda skrev för ett decennium sedan om en ny teori om borgens egentliga syfte och mål: Den skulle vara bas för de danska korstågen. Läs här.
I slutet av 1800-talet inleddes en storskalig restaurering av Hammershus. 2012 donerade AP Moller-fonden 28 miljoner dollar till en omfattande återuppbyggnad av ruinen. Fonden donerade också medel till ett besökscentrum som öppnade 2018.
