Vintern rasar vidare…
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: historia
Snart 80 år sedan…
Mot borgen!
En sittmöbel som ingen rår på
Den uppmärksamma läsaren har lagt märke till kulturorganets kamp för bevarandet av sittmöbler i offentliga miljöer, exempelvis hamnar. Vi slåss mot de starka krafter som vill motverka trivseln vid en kopp kaffe och en bulle, som inte vill se en besökare eller turist och därför tar bort alla sittmöbler under tidig höst – för att inte placera ut dem igen förrän under sen vår.
Som moteld mot dessa reaktionära och odemokratiska krafter visar vi därför åter denna sittmöbel som stått pall i mer än 1 500 år. Enligt legenden går den som eventuellt skulle lägga sin hand på denna möbelprakt en synnerligen våldsam död tillmötes, så hemsk att vi inte vågar avslöja den.
Se filmen och njut av en möbelkonst så sanslöst fulländad att till och med Carl Malmsten – om han sett denna pärla – skulle ha gett upp sina planer på både möbeldesign och Capellagården.
Allan von Kompost
redaktionschef
Vi tryckte på knappen ”BAKÅT” i tidsmaskinen
Jag hade just skickat en entimmesfilm över nätet till en släkting i Spanien, avslutat ett bildtelefonsamtal med en polare i Japan och sett ett inspelat tv-program från Brasilien då vi kom på att vi måste handla. I bilen lyssnade vi på nyheter från USA. Jag ställde in AC:n på perfekt nivå och på min GPS-klocka avläste jag min puls, min kaloriförbrukning och bilens genomsnittshastighet. Då sa min fru: – Sväng in där!
Jag gjorde så. Stannade. Vi tog tre steg och befann oss plötsligt 200 år tillbaka i tiden. Väggplanscher berättade om Jesus, kungligheter och om ”Jag och mitt hus vilja tjäna Herren”. Vi stod i finrummet i Resmo hembygdsstuga…
vi smakar på tusen år…
Brukshagen i Kalmar. Här finns tre domarringar från yngre järnåldern. Man trodde tidigare att en domarring var en plats för rättskipning, därav namnet. Numera vet vi att en domarring är en grav.
Vi lämnar Öland för att speja in begreppet tusen år. Tusen år är skillnaden mellan den domarring du ser ovan och det fula köpcentrum, Hansa, som skymtar i bakgrunden. För tusen år sen fanns inget egentligt Sverige och ”befolkningen” räknades till bara 400 000 personer.
Eftersom domarringar, i Brukshagen finns tre, ofta förlades i ekskog är kanske eken i mitten ännu äldre än tusen år. Tusen år låter mycket. Men om min matematik stämmer – vilket den sällan gör – är tusen år mycket mindre än en miljondel av universums ålder. Nu fick du kanske nåt att tänka på!
Dagens Sune 24
Nu kära läsare är vi framme vid brev numero III till kommunledningen, från Ventlinge Hembygdsförening. Det är från 2011.
Tidigare har du kunnat läsa skrivelser från 2006 och 2009. Men åren rullar iväg som gelékulor i glidmedel och mycket lite tycks hända. Därför skriver alltså Ventlinge Hembygdsförening igen. Denna gång är brevet undertecknat ”styrelsen”.
Flera rop om hjälp kommer att skickas till kommunledningen, flera nödsignaler kommer framgent att kunna läsas här på kulturorganets snabbt växande avdelning ”Kommunala svek”.
Ja, kära läsare. Som invånare på södra Öland måste man ha obegränsade förråd med tålamod. Den riktigt vise förser sig med tron på evigt liv, antingen genom inträde i den förfärliga kyrkan eller genom ”stort dagligt intag av stärkande dryck”.
Som gammal strupsångare och paraddansare vill jag i alla sammanhang framhålla underhållningsvärdet i det politiska rävspelet. Kan det bli roligare än så här?
Eder Sune Flisa
Den devota gammelpressen
Barometern kommer i dag med åttasidig annonsbilaga om Victoriadagarna i juli. Jag skrev detta inlägg då sosseblaskan Östra Småland fortfarande fanns. Den var märkligt nog ännu värre i ämnet inställsam journalistik än Barometern och lyckades tota ihop inte mindre än 28 sidor kungafjäsk.
ölands största friluftsmuséum instängslat
Den gamla Ytongfabriken, en juvel för den industrihistoriskt intresserade, men en skamfläck i många bybors ögon. Den har i folkmun gått under namnet ”Beirut”. Dess enorma tak är sedan länge en uppskattad häckningsplats av måsar och trutar.
Nu är Beirut instängslat. Den fria entrén ett minne blott. Man kan väl gissa att hela kåken förr eller senare måste rivas, sannolikt till saftiga saneringskostnader. Blir det bostäder här? Ingen vet. Den som lever får se. Allt tar nämligen lång tid i Mörbylånga kommun. Avstyckningen av en tomt i Grönhögen tog 16 år och jag sitter just nu och läser brev från Hembygdsföreningen till kommunen. Breven är från 2006 och handlar om idéer för att rusta upp Grönhögens hamn och området därikring. Känns temat igen?
Åren rullar på… 1971 lades den ned. Nu 49 år senare tycks Ytongfabriken i Grönhögen vara på väg in i industrihimlen… Kanske.
I går var Ölands intressantaste industrimuséum nämligen instängslat. Runt 400 meter metallstängsel har gått åt. Jag vet inte vad den bakomliggande tanken är, men sannolikt har det nåt med säkerheten att göra. Kåken är förfallen och innehåller mängder med skrot, glas, metaller och asbest.
Läs Sune Flisas finkänsliga kärleksförklaring till Beirut.
Här kan du läsa mera om denna märkliga industriella rest.
En av kulturorganets första poddar kan du lyssna på här – och se bilder till. Podden handlar om Art Factory som på den tiden, 2014, höll till i byggnaden…
Vandra runt i den spöklika byggnaden genom att starta videon nedan.
Välkommen till Stensjö by – igen!
Redan på föregångaren till denna blogg, alvarsamt, fanns inlägg om Stensjö by alldeles nordväst om Oskarshamn. Ett av dem är detta från juli 2014. Klicka på länken för att läsa om byn och dess intressanta historia. Detta inlägg visas nämligen textlöst.
Hur jag gjorde de svartvita bilderna kan du läsa om här.
Med denna bildserie från en bygd i Gammelsverige önskar kulturorganet alla sina läsare en glad, grön, skön midsommar!
Sorg i Ölandsbladet
Redaktionen har av trogen läsare mottagit kraftfull spritdoftande Ölandsdramatik ur gammelmediet Ölandsbladet. Tidningen bestod denna julidag 1956 av sex fullmatade sidor i det grandiosa formatet 57 x 40 centimeter.
Vi beklagar förseningen med utdelningen av Ölandsbladet den 17 juli 1956. På morgonen hittades tidningsbudet i diket, överkörd av sin egen cykel, enligt uppgift efter en blöt kväll dagen innan. Den anställde tillnyktrade dock efter en tid och återhämtade sig från sina skador men återkom aldrig till sitt arbete.
De prenumeranter som denna sorgesamma dag aldrig fick ta del av dagsnyheterna kan nu få inhämta dessa, om än lite försenat.
Med önskan om förståelse för vår situation,
redaktionen Ölandsbladet
färg blir svartvitt
Du vet väl att färgbilder lätt kan omvandlas till svartvita? Det går att göra i alla bildbehandlingsprogram, men metoderna är många och ger vitt skilda resultat. I PhotoShop väljer jag ofta Bild/justeringar/blanda kanaler.
I ett kommande inlägg från Stensjö by gör jag bilderna i svartvitt. Orsak: För att komma ifrån ”Emil i Lönneberga-stuket” som ger en romantiserad bild av en by där man fick slita hårt för att överleva.
På Kungliga Vitterhetsakademiens hemsida kan du bland annat läsa:
Byn hölls inom samma släkt från början av 1700-talet till 1960 – i sju generationer. När byn var som störst hade den 176 invånare. På 1940-talet blev jordbruket mindre lönsamt och byns öppna marker växte igen. 1945 och 1951 lades byns två sista jordbruk ner. Men en av dem som var född i byn – Erik Stensiö, professor i paleontologi vid Naturhistoriska riksmuseet – lyckades skapa ett intresse för byn så att den unika miljön kunde räddas. Större delen av byn köptes in 1963 av Vitterhetsakademien, med hjälp av en frikostig donation från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.
TIPS
Dessa bilder är tagna i .raw-format. Plåtar du i .jpg bör du alltid jobba med en kopia av originalet, eftersom bilder i detta format ”förstörs” en gnutta varje gång bilden sparas.
Däremot behöver du inte slå kopior av .raw-bilder eftersom behandlade bilder i detta format går att ”nollställa”. Med ett enkelt klick i exempelvis bildbehandlingsprogrammet Bridge kan du få den behandlade bilden att bli original igen.
stuga för tant
I den här lilla stugan i Ås bodde Tant Anette till en bit in på 1940-talet. I dag tillhör den Ås Hembygdsförening. Lägg märke till den låga dörren, jämför med cykeln.
På tomten finns denna vackra brunn. Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att glänta på locket…
Det är långt ned till vattenytan där nere i kolmörkret, mellan sex och åtta meter. Med maxtele på min 12 år gamla Canon 50 D fotograferar jag min spegelbild i det vatten som nog inte druckits på 80 år.
ideella krafter gör skillnad
I vår bygd finns många ideellt arbetande människor som lägger ned kraft och tid för att utveckla och bevara smått och stort. Södra Möckleby Hembygdsförening har i många år rustat och skött om Bergstigen. Den kan jag rekommendera för dig som kommer ny till bygden. Med sina historiska rötter speglar den ett samhälle – och en natur – i ständig förändring.
Här i Albrunna har man satt upp anslagstavla och vandringsledpilar. Och karta med kortfattad information om bygden.
Var är vi? Vart ska vi? Hur går vi?
Allt kostar pengar. Tid är pengar. Arbete är värt pengar.
Dröstorps ödeby
Av allt jag hittills har sett på Öland är det Dröstorps ödeby som gjort starkast intryck på mig. Hur orkade de människor som levde här i fattigdom och umbäranden? Foto från maj 2012. Du kan läsa mer om Dröstorps ödeby på min gamla blogg. Klicka här.
Gröne Hög II
Från hamnen, genom ett kortare teleobjektiv, ser du soffan på Gröne Hög längst till vänster i bild, vid horisonten snett upp till vänster ovanför den vita bilen.
Nu har vi kommit betydligt närmare högen, som är en järnåldersgrav.
Den vackra soffan från vilken du ser ut över Grönhögens hamn.
Gröne Hög
Från soffan högst upp på Gröne Hög i Grönhögen får man fin utblick över hamnen och havet. Gröne Hög är en järnåldersgrav som har gett Grönhögen dess namn. Det du ser i fjärran är Sverige.
På flera ställen runt Gröne Hög finns olika typer av stensättningar. Runt högen finns vallar, som är rester av en försvarsskans. Skansen tros ha byggts under 1600-talet. Hur Gröne Hög ser ut får du se i ett kommande inlägg…
Klas berättar vidare…
Klas Palmqvist, tidigare reporter vid Östra Småland, tackar för mitt beröm av hans journalistik i ett äldre inlägg. Östra Småland finns inte mer men Klas lägger ut en del av sina intressanta texter här. Många handlar om Kalmar i en förgången tid…
En gång berättare, alltid berättare!
Konsten att prioritera
Väntrum. Ett fönster står på glänt ut mot en bakgård. Fågelsång och barnskratt. Jag slår mig ner, tar boken som ligger på bordet, slår upp den på måfå och börjar läsa…
***
Det hölls morgonbön på den lokala tidningen. Dagens jobb skulle spikas. Nyhetschefen Sören Grutt inledde:
– Ursäkta gott folk att jag måste ta upp det här ämnet igen, men som alla vet går tidningen sämre och sämre, mycket beroende på vår nyhetsbevakning. Det anser i alla fall ledningen, och det har vi, som ni alla vet, diskuterat många gånger. Man är jävligt kritisk till våra vinklingar, man säger att vi är för tuffa.
– För tuffa? Nu igen! sa Filip Larsson.
– Ja, ledningen vill inte ha så många ifrågasättanden. Vi plöjer fortfarande för djupt, politiker känner sej jagade. Ledningen vill ha mera medhårs, mera guldkant, mera lokal idyll. Folk vill inte veta sanningar, dom vill ha lugnande piller, korsord, serier, vackra vyer, positiva nyheter, sa Sören Grutt medan hans blick tog språnget ut i tomma intet.
– Men ursäkta mej, sa Filip Larsson. När jag bökade på som ett tryffelsvin och grävde med dynamit på 1990-talet fick jag ofta skäll för att jag var för snäll, för ytlig, inte tillräckligt grävande.
– Så var det. Jag minns, Filip. Jag var själv med då, sa Sören Grutt. Men sen nätet kom har alla jävla kartor ritats om. Det vet du också, Filip. En nyhetstidning på vischan i dag måste ta hänsyn, tänka på bygden och på vad läsarna vill ha – och på annonsörerna, förstås. Vi lunchar med politikerna, umgås med dem, spelar tennis ihop. Dessutom har vi inga resurser. Allt på nätet är gratis – men vi måste dra in kosing, vi måste ha betalande prenumeranter – och dom vill inte ha mörka sanningar. Var positiv! är kommandot – även i mitt i eländet.
– Det enda ledningen babblar om är lönsamheten. Den har inga som helst visioner för en skarp nyhetsbevakning, kontrade Filip Larsson.
– Jag håller med, sa Sören Grutt. Men du vill väl inte såga av den gren du sitter på? Vi vill väl alla ha kvar jobbet, eller?
– Jag tror faktiskt att jag skiter i det här snart, svarade Filip Larsson. Den här blaskan är snart lika tandlös som ”Charmjournalen”. Hörde du förresten att man ska starta en systertidning till den? ”Sovrumsjournalen” ska den heta. Kändisar ska visa upp sig när dom gökar. Och vår blaska är fan i mej inte så mycket bättre. Och dom lokala radio- och tevenyheterna är sen länge ett skämt. Ett steg till mot den totala aningslösheten så hoppar jag av. Det finns gränser…
Lena Wall pratade aldrig i onödan. Nu begärde hon ordet:
– Filip har rätt. I slutet av 1990-talet sprang jag på vartenda KF, skrev om vartenda beslut, bevakade, hängde på. Jag lämnade aldrig en politiker utan att brassa av ett batteri jävligt skarpa frågor som jag krävde svar på – klarläggande svar, inga idiotsvar, inget snömos. Några gillade det, andra blev förbannade. Vissa klagade hos tidningsledningen. Då blev det ett jävla liv. Men ledningen stog nästan alltid på min sida. På min sida! Den krävde kritisk analys, ifrågasättanden, tuffa frågor och att man aldrig gav sej. I dag är det fan i mej tvärt om. Kommunalråden för stå och spy ur sej tramsiga önskelistor och halvlögner – och vi trycker skiten i vår tidning. Jag skäms.
– Jag vet, muttrade Sören Grutt.
Det blev tyst några sekunder. Albert Ledin, Ann-Marie Frank, Stefan Wallenberg och Mimi Pollard satt tysta med blicken i bordet. De lade sig inte i. De var yngre. De lallade i barnhage 1990.
Sören Grutt såg allvarlig ut. Han tog upp ett papper, tittade sig omkring och började långsamt läsa:
– Nästa vecka tar vi bort ”Mot väggen” och ”Kommunpolitiska Hörnan”. Mot väggen var tänkt att ge underhållande läsning, inte huvudvärk. ”Hörnan” skulle blanda och ge läsaren lättsmälta notiser om den kommunala politiken. Nu blev den bara en massa skarpa frågor och stukade politiker. Vi tar bort ämnen som kräver analys och tid. Folk skiter i sånt. Folk vill käka, dricka, göka och ha kul. Ska det vara så svårt att förstå? Dessutom bör målet vara minst åtta sidor daglig sport, varav minst två om IFK nu när Joppe är tillbaka som tränare.
– Jag slutar läsa här… Men så skriver ledningen, sa Sören Grutt och såg övergiven ut.
Lena Wall tog ordet igen:
– Men vi har trots allt en viss läsekrets som vill ha kritisk analys och fördjupning. Vad säjer vi till dom om vi nu ska bli ännu gulligare och skriva ännu mer om det där jävla fotbollslaget?
– Lugna dej Lena, svarade Sören Grutt. Då säjer vi det gamla vanliga. Att vi inte har råd. Att vi inte har tid, att vi är för få. Vi säjer att vi vill men inte kan. Vi kan hoppa över känsliga frågor, bara ta upp det enkla och positiva. Det är inte detsamma som att ljuga, det är att prioritera.
– Att prioritera! Nä, jag tar min Mats ur skolan om den här utvecklingen ska fortsätta, sa Filip Larsson. Jag minns första gången dom här signalerna kom, tror det var 2022 eller var det 2023? Och 2025 då vi inte ens fick skriva om den värsta lokala skandalen i modern tid… Då tyckte alla här att det var för jävligt, även du Sören. Nu lyder vi bara. Makten dikterar. Vi skriver som makten och ledningen vill. Det som nu pågår är helt enkelt en…
***
Dörren slås upp.
– Och här sitter du och läser, säger sköterskan med sitt bredaste leende. Men nu är det färdigläst, doktorn väntar…
Jag lägger ned boken på bordet, ser först nu omslaget: ”Centuries 2.0 av M Nostradamus, fortsättning på originalet från 1555”.
bara vanligt vatten
Vad döljer sig bakom detta svarta hål? Och var 17 är vi nånstans?
Jo, vi är vid Södra bruket i Degerhamn. Och här vandrar vi omkring utan att se nåt speciellt…
Njae, nåt speciellt är det kanske trots allt… Där är det där mörka hålet igen… Ser du de stora stenplattorna som vi går på? Under dem finns kanalen. Vilken kanal? Jo, den kanal som börjar uppe på alvaret mer än en kilometer härifrån och som fortfarande leder kristallklart vatten ned till Södra bruket. Denna kanal försåg de boende vid bruket med vatten i forna tider.
Här ser vi de första hundra meterna av kanalen uppe vid platån med alvaret. Som du ser är kanalen stensatt.
Här tittar vi åt andra hållet, alltså ned mot Alunvallen i Degerhamn. Kanalen till vänster i bild försvinner här ned i underjorden för att komma i dagen igen flera hundra meter längre ned mot väg 136.
I dag används inte vattnet längre vid Södra bruket. Det går rakt ut i Kalmarsund och kommer kanske att göra så i tusen och åter tusen år… Vill du läsa mer om denna sällsamma konstruktion kan du klicka här.
skylten sitter kvar…
ICA i Stora Brunneby. Undrar när den lades ned? Jag hittar bara några ord fakta på nätet: ”Arne Erlandsson St Brunneby Stenåsa”. Nån som vet mer?
i vilhelm mobergs fotspår
Det är snart ett år sen vi vandrade i Vilhelm Mobergs barndomstrakter efter att jag hade läst den underbara biografin Mannen i skogen av Jens Liljestrand.
Skälet till att inlägget har blivit liggande är att ”det var inte så mycket att se där i Moshult”. Hemmet är borta, kvar står bara en minnessten på den öde tomten, och övriga detaljer som påminner om Vilhelm Mobergs liv i trakten är förvånansvärt få.
I den gamla skolan i Moshult hänger en del intressanta foton. Här ser vi Vilhelm Moberg driva på hästen under plöjning av den stenrika Smålandsjorden. Det var så här ryktet om honom berättade: En litterär och fysisk jätte som jobbade med jordbruket men som i verkligheten ”bara” var 183 centimeter lång och sällan hade tid till att bruka jorden.
Tomten i Moshultamåla där Vilhelm Moberg föddes 1898 och där hans barndomshem en gång stod. Det var enkelt och saknade till och med toalett. Man fick göra sina behov i en grävd grop.
Grunden av Modala glasbruk i Moshult några kilometer från Mobergs barndomshem. Här arbetade Moberg som formhållare i hyttan. Men glasbruket tillverkade sekunda arbeten och blev inte långlivat. Det gick i putten 1914.
Mobergs byst utanför skolan i Moshult. Skolan hette egentligen Moshultamåla gamla skola. Hela dess historia kan du läsa här.
Skolans förnämsta räknemaskin, kulramen. Den kallas också abakus och användes före räknedosans tid.
Klassrummet. En vedkamin utgjorde motståndet mot kylan.
En vackert sliten skolbänk, också kallad pulpet.
Väggplanscher om avstavningens svåra konst. Undrar om inte dåtidens barn kunde denna konst bättre än dagens.
I det kyliga aprilvädret börjar vi här vandra ned mot järnvägsstationen… För dig som är intresserad av mera info om dessa bygder finns bra sajt här. Även en bra pdf-fil om bygden finns att hämta hem här.
Mitt spontana intryck av dessa trakter blev att de kändes ”avsides”. Så tyckte nog även Vilhelm Moberg, vars längtan ut i världen blev allt starkare och som kulminerade med hans Utvandrarserie.
Stationshuset i Moshult. Det är i dag rivningshotat. Härifrån reste alla de som utvandrade till främst Amerika. Här såg den unge Vilhelm många av bygdens invånare för sista gången. Men han höll sitt löfte till sin mor: Att inte själv utvandra. En rolig detalj: I stationshuset spelade Vilhelm mycket pingis.
Pestkyrkogården i Moshult. De var många på den tiden och många av dem finns kvar än i dag. Då och då hittas till och med nya.
Minnesstenen över en av våra absolut största författare. Får jag välja hans bästa volym blir det Din stund på jorden. I den skriver Moberg: ”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.
vad lära av historien?
I dag har Kraftsamling Sydöland kontor där Ateljé Liz tidigare låg. Banken har flytt. Ställplatserna i Degerhamns hamn förbjöds. Britts Manufaktur finns inte längre, Cementa har minimerats och ICA har gått i konkan. Det är bistra tider i Södra Möckleby.
Men den som varit med en tid vet att ingenting består i evighet, att hjulet ständigt måste återuppfinnas, och att ytterst få av de makalösa framtidsprojekt som så kallade experter målar upp verkligen blir av. Idéer kan listas i tusental utan att en enda ser dagens ljus. Så fungerar den så kallade verkligheten. Bara den idé som någon människa verkligen brinner för kommer att förverkligas.
I december 2012 hölls julmarknad med tankesmedja i Södra Möckleby. Det blev en rolig tillställning som drog massor med folk. Du kan läsa blogginlägget här. Det innehåller också mängder av porträtt av folk i bygden. Under mötet fick folk lämna in skriftliga förslag på hur byn skulle kunna utvecklas. Läs och tänk. Vad lära av dem?
Walle Dickson var en av marknadsbesökarna.
Bernt Petersson var en annan. Kanske finns du själv bland de porträtterade? Kolla här.
Gräsgårds kyrka
Efter en gråväderperiod som kändes evig visar kulturorganet en film där vi skymtar solen, ni vet den där gula stora starka lampan uppe på himlen. I filmen lyser den på ond och god och Gräsgårds kyrka – och på en hel del annat…
ljusbrist dödar ölands granskogar
Det molniga vädret i kombination med mycket regn och hårda vindar får allt svårare konsekvenser på södra Öland där jordlagret ligger extremt tunt på kalkstensplattan. Här ser vi en av öns få granskogar helt fälld av ljusbristen. – Den öländska granen klarar högst tre veckor utan sol. Sen kolar den tvärt och ramlar ihop som ett barrigt korthus, säger dendrolog Picea Tall till kulturorganet. – Men, fortsätter Picea, även mänskliga traditioner kan döda granen. Känner gran på rot doft av glögg med russin i dör den oftast på fläcken. Däremot tål den bouqueten av både kaffekask, rom och whisky. Picea berättar att denna typ av skogsskador var kända redan under fyllejularna på 1500-talet. De finns exempelvis omskrivna i boken ”Julafellena – der grandtet lidter ock döudar”, av Gustaff Linneus, utgiven 1543. Gustaff Linneus var anfader till Carl von Linné. Picea Tall är den enda kvinnliga läraren på distanskursen ”Internationellt skogsbruk och skogsägande” vid Linnéuniversitetet i Kalmar.
Albrunnamöbeln ska tillbaka till sin ursprungliga position!
Den nuvarande – oheliga! – placeringen av Albrunnamöbeln är både frustrerande och upprörande, menar Sune Flisa, möbelexpert. I en not till domstolen i Gent kräver han att denna ska ogiltigförklara kung Philippes benådning av de råbarkade brottslingarna. Sune Flisa avslutar sin skrivelse med en estetisk och konstnärlig bedömning av den världsberömda möbelgruppen: Sigward Knottes harmoniska möbelkonstverk från 427 e. Kr. får Carl Malmstens och Bruno Mathssons så kallade möbler att framstå som pinsamma dagiskonstruktioner, hoptejpade av dilettanter med grav synnedsättning och tummen mitt i handen.
Upprörda albrunnabor mejlar och ringer om den skändade Albrunnamöbeln… Att tre skyldiga gangstrar har gripits och dömts – men också benådats – i Belgien tycks inte kunna dämpa känslostormarna.
Möbelgruppen måste stå där det alltid har stått! Jag blir inte frisk igen förrän den är tillbaka på sin heliga plats! Det här är sjukare än sjukt! skriver ”Sjuke Ante i sjuksvängen”.
– Hur kunde kung Philippe benåda dom hemska brottslingarna!? Förresten var 30 år alldeles för få. Dom borde ha fått ”amerikanska domar” på 175 eller 410 år på kåken! säger ”Olga Anonym, Albrunna postlåda 7638 C”.
Måste vi gjuta fast Albrunnamöbeln och minera marken runt den för att få ha den i fred? Vad är det för sjuk värld vi lever i? skriver ”Pelle i väster” och tillägger: Man blir både frustrerad och förbannad.
Först fick vi högertrafik, sen Putin, Trump och landshövding Carlzon på halsen – och nu denna oheliga förflyttning av Albrunnamöbeln! Jag kan inte säga vad som är värst, skriver signaturen ”Trumpen” och tillägger: Allt är värst!
Foto taget 4 december 14:16:07 år 2011
Som alldeles nyinflyttad till Öland hamnade jag på Gärdslösa prästgård. Stället fascinerade och det blev ett av mina första blogginlägg från min nya hemvist.
Fotot nedan är taget 4 december klockan 14:16:07 år 2011. Vi ser entusiasterna Gun Nilsson och Anders Marell.
När jag tittar på bilden undrar jag hur de mår i dag. Vad händer där uppe i Gärdslösa? Är alla inblandade fortfarande lika hänförda i arbetet med att hålla gårdens och Johan Stagnelius minne levande?
Jag tror jag måste åka tid snart igen och kolla in läget…
