Kategoriarkiv: industri

En miljon kvadratmeter ensamhet

Nu var det länge sen den sista salvan ekade mellan bergväggarna i Cementas stenbrott i Degerhamn.

Brottet har blivit ensamhetens öde land…


 

Taggad , , ,

spiroline

Spiroline_Grönhögen_grävjobb_9Spiroline i Grönhögen är en av få tillverkningsindustrier på södra Öland. Man tillverkar olika slags matarskruvar i olika längder och grovlek.

Spiroline_Grönhögen_grävjobb_7Företaget ligger vid Allévägen, mittemot den gamla nedlagda Ytongfabriken.

Spiroline_Grönhögen_grävjobb_5Rakt fram i bild ser vi några brunröda matarskruvar på backen.

Spiroline_Grönhögen_grävjobb_3Aktiviteten inne på gårdsplanen tycks just nu större än vanligt…

Spiroline_Grönhögen_grävjobb_1Det grävs och donas. Småningom planerar kulturorganet ett besök på en av södra Ölands få industrier…


 

Taggad ,

En korv med bröd, tack

Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.

Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.

1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.

Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?

Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!

 

Se också inlägget Art Factory från 2014.

 

 


 

Taggad , ,

vad rätt du tänkt fast det var fel

Vilken väg väljer kommunen för sjön/badet/brottet/täkten/industriområdet i Grönhögen? Har man en glasklar idé eller totar man ihop en hopplös kompromiss?

 

Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.

Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.

Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.

Infödingen svarar snabbt.

– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.

 

***

 

Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…

I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.

På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.

Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?

Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.

– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.

Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.

Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.

Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?

Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?

Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.

 

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 

 


Bildreportage från badet/vattentäkten/industriområdet publiceras inom kort…

 

 


 

Taggad , , , ,

väntan

Klockan är 17:41. En frisk byig vind drar i från sydväst. Solen har precis gått ned. Utanför Södra bruket ligger M/S Envik för ankar. Om några timmar är det november. Hur blir det med Cementa? Kommer vi att få se M/S Envik tuffa in i Degerhamn även i fortsättningen? Ingen vet. Ännu.

 

 


 

Taggad , ,

Skurkvarnen i Jordhamn

Förr var stenbrytning en viktig inkomstkälla för fattiga öländska bönder.

I Jordhamn finns två minnesmärken från den öländska stenhanteringen, Sveriges enda bevarade vinddrivna skurverk och intill det en skurvandring. Skurvandringen var en enkel anordning som drogs av oxar eller hästar. Från en ekpåle i mitten gick en bom ut. På den satt löparstenarna som nöttes mot de utlagda stenarna på marken. Man öste på sand och vatten under skurningen. Stenarna såldes i hela Norden men även i Baltikum och södra Östersjöområdet.

Som mest fanns omkring 30 vinddrivna skurkvarnar igång på Öland. Under 1930-talet övergick man mer och mer till maskinell slipning.

Skurkvarnen i Jordhamn sattes upp 1905 av skurverksbyggare från Böda.

Upphovsmannen till de vinddrivna skurkvarnarna lär vara skepparen och båtbyggaren Olof Peter Nilsson från Högenäs i Källa socken. Han levde 1825-1895.

Vinddrivna skurkvarnar började användas omkring 1860. De drivs alltså av vinden i stället för av dragdjur. Kapaciteten ökade och var vinden duktig kunde en stenring slipas på bara en dag.

Bredvid skurkvarnen grävdes också en brunn. Från den togs vatten till skurningen.

Ensam men stark har skurkvarnen stått där i 113 år.

 

 


 

Taggad , ,

gillberga stenbrott

En och annan jättemaskin rör sig till synes planlöst i eller runt det stora brottet. Det dammar. Stendammet flyger långa sträckor med vinden. Allt är vitt, grått eller gråvitt. Och allt är sten. Kalksten. Här har man levt på kalksten i långa tider. Brutit den, huggit den, skurat den, exporterat den.

På andra och fjärde bilden ser vi Blå Jungfrun vid horisonten.

Bilderna av Gillberga stenbrott nedan är tagna i slutet av maj i år. Hur det såg ut vid vårt besök för sex år sedan kan du se här.

Taggad , , ,

flisa vid flisa

I trakterna av Gillberga på Ölands nordvästra sida dominerar den gråvita kalkstenen på alla sätt. Allt tycks byggt av den, hus, murar, vägar.

För inte så länge sedan användes ox- eller hästdrivna så kallade ”skurvandringar” för att skura (slipa) kalksten. Senare gick man över till vinddrivna skurkvarnar. Dessa användes ännu in på 1930-talet. Inom kort titta vi mer på skurkvarnen i Jordhamn. Skivorna på bilden är maskinslipade.

 

 


 

Taggad , ,

utsikt mot Sverige

Stenfigurer mot Kalmarsund mellan Djupvik och Sandvik. Industrin på andra sidan är Södra Cell utanför Mönsterås.

 

 


 

Taggad

repslagarmuséum

Ibland ser man inte skogen för alla träd… Jag tuffade långsamt genom det numera skrämmande folktomma Mörbylånga. Och vad såg jag!? Jo, ett muséum! Ett repslagarmuséum! Jag har väl åkt där hundra gånger utan att se det. Enda ursäkten: Museet är inte större än en friggebod.

Mer om det kommer småningom…

Intressant historia finns överallt. Överallt!

Sober färgsättning och vacker skylt.

En gång i tiden kunde jag nog femtio knopar. Kan jag tre i dag?

Ett repslagarmuséum ska inte ses utifrån som här. Det ska ses inifrån! Varför det? Jo, det finns nog inget hantverk som luktar så gott som repslageri.

 

 


 

Taggad , ,

kalkgatan

Inte i någon kartbok går det att hitta Kalkgatan. Men den finns – i Degerhamn. Den är ingen vanlig gata, utan en ungefär hundra meter lång dalgång kantad av ugnsruiner.

I ett 20-tal ugnar brändes för länge sedan kalk som efter bränning forslades ned till Degerhamn. En utförlig skildring av denna flerhundraåriga industri kan du läsa här. På sidan 13 finns detaljerad beskrivning av hur kalkbränningen gick till.

I videon nedan går vi Kalkgatan i mjuk februarisnö. Vill du se gatan i sommarkläder klickar du här.

 

 


 

Taggad , , , , , ,

grönhögen

I mitten Ytongs gamla fabriksbyggnad i vilken Art Factory håller till. Till vänster sjön på golfbanan och längre in i bilden stenbrottssjön. Vid horisonten ser vi också Östersjön på andra sidan Öland.

Taggad , ,

bränningar som hette duga

Från öster liknar den en hotfull fästning.

Från väster ser den ut som en gigantisk mur.

Men kikar man från söder ser man två stora rum. Här är ett av dem.

Här brändes kalk som exporterades till fastlandet. Kalken användes bland annat som gödning. Man blandade skiffer och kalksten och tände på ved. Skiffern fungerade efter en tid som bränsle. En bränning tog närmare en månad. Ugnsruinen från 1932 kan beskådas i Grönhögen.

Taggad , , ,

utgrunden

Du ser Utgrundens vindkraftpark uppe till höger i bild. Men snart ser du den inte mer. Hela klabbet ska rivas. Läs mer här.

Taggad ,

badsjö för våghalsar

Vi lögade oss nyligen i stenbrottssjön i Hammarbytrakten. Nu ska vi doppa oss i den nästan lika vackra sjön i Grönhögen, också den ett tidigare stenbrott med i dag skimrande vatten i koboltblått, flaggblått, turkos och obeskrivbara gröna nyanser. Vattnet ser absolut glasklart ut, men vi såg inte minsta tecken på liv. Men där finns säkert vatteninsekter och troligen fisk.

Alvarsamt2 vill inte på något sätt uppmuntra till cliff-jumping från det åtta meter höga stupet utmed sjöns västra sida. Vi kan bara konstatera att denna form av höga hopp förekommer – och dessutom skildras i video. Ytterligare en video kan du se här. Vill du se ännu häftigare hopp – på Hawaii – klickar du här.

Man bör förstå att cliff-jumping kan vara livsfarligt. Landar man fel, i ett mag- eller ryggplask, är vatten nästan lika hårt som fast mark. Hoppet kan alltså bli det sista man gör… Jag kom själv snett en gång från tian och vet vad jag talar om.

Sjön mot väster. Vid horisonten: Sverige. Hitom Kalmarsund ser vi sjön på golfbanan.

Till höger om sjön ser vi resterna av för länge sedan nedlagda Ytongs ugnar. Titta närmare på dem genom att klicka här – och här.

På denna bild syns tydligt den hitre, grundare delen av sjön, turkos i färgen. Längre bort är sjön djupare – och blåare.

Taggad , , ,

varm framtoning i solsken

Bilderna i föregående inlägg var ”svala”. Dessa bilder av samma motiv är ”varma”, trots att jag använt Fujifilms filmsimulering Astia som ger blekare färger och lägre kontraster. Om vi jämför bilderna i de båda inläggen ser vi att de är oerhört olika – ”som tagna i skilda världsdelar”. Med det i minne förstår vi hur viktigt ljuset är, liksom tiden på dygnet. Vädret likaså. Kameror däremot uppvisar oftast bara marginella skillnader i sina tappra och envetna försök att skildra verkligheten. Dessa bilder är tagna med en Fujifilm X70.

Taggad , , ,

sval framtoning i dimma

Foto är ljus som reflekteras från objekt. Ljuset kan vara starkt eller svagt eller kallt eller varmt. Bara genom att välja tid på dygnet kan vi få motiv att framstå på helt olika sätt. Mitt på dagen är ljuset oftast neutralt, intensivt och hårt. Morgon och kväll är det ofta mycket varmare. Färgtemperaturen mäts i kelvin.

Bilderna i detta inlägg är tagna tidig eftermiddag i ganska tät dimma. Kameran är min gamla Canon Power Shot SX 230 HS. Genom att jämföra dessa bilder med dem i nästa inlägg – tagna i strålande solsken med annan kamera – förstår vi att det finns många möjligheter att ”ljuga” i skildringen av den så kallade verkligheten. Motiven är ugnsrester från sedan länge nedlagda Ytongfabriken i Grönhögen.

Taggad , ,

där tiden stannat

En av de mest fascinerande byggnader vi har besökt är gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Alvarsamt var där redan 2014 och nu var det dags igen. Intrycken består. Vi går som i ett livets muséum fyllt med lyckorus, fiaskon, skrattsalvor, skrapmärken, olyckor, drömmar och förhoppningar. Miljön är hård. Här finns krossat glas och vass metall i oförklarliga konstruktioner. Men mitt i det materiella förfallet framtonar en enkel självklar skönhet. Här har tiden stannat. Allt är smärtsamt vackert i sitt långsamma sönderfall. Ingenting fungerar men tingen och berättelserna och målningarna finns där, nakna – inte tillgjorda eller förljugna. Den gamla fabriken kan ses som en illustration av livets totala meningslöshet. I denna byggnad finns ingen sanning, ingen osanning, inget liv. Bara spår av liv.

Nästan varje dag läser jag några sidor av Fernando Pessoa. Och av en ren slump fann jag i dag en strof som väcker liknande känslor som den gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Den finns i ”Dikter av Alberto Caeiro”:

Jag skulle vilja ha tillräckligt med tid och ro
för att inte behöva tänka på någonting
och inte ens känna att jag lever
utan bara veta att jag reflekteras i andras ögon

 * * *

För den fotointresserade kan jag berätta att bilderna är tagna med min nya Fujifilm X70, som jag redan efter första provserien anser vara min hittills bästa kamera – extremt liten, tyst, blixtsnabb med stor sensor. Bilderna ovan är tagna i 400 – 1 600 ISO, ofta på full glugg och med 1/15 till 1/30 sekunds exponeringstid i Fujifilms filmsimulering Classic Chrome. De är automatiskt bildbehandlade i PhotoShops skript efter grundjustering i Adobe Bridge.

Taggad ,

förenkla slitet med rawbilder

Vi gick delar av Bergstigen i Degerhamn häromdagen. Halv storm och kallt trots sol. Fotografiskt var vädret en mardröm med gigantiska kontraster. Räddningen blev RAW. Många av dagens kameror har möjligheten att ta både RAW- och JPG-bilder, även samtidigt. Har du en sån kamera är mitt tips att använda båda. JPG-bilderna behöver bara mindre ingrepp i nåt bildbehandlingsprogram. RAW-bilderna är värre. Dem måste man slita med för att få stuns i. Å andra sidan klarar RAW det JPG inte mäktar med, exempelvis groteska under- och överexponeringar, stora kontraster, ”förödande” motljus.

Det har aldrig tagits så många foton som nu. Tyvärr har bilder blivit en slit-och-släng-vara. Många foton försvinner, raderas, sumpas på grund av ointresse och okunskap. Mitt tips blir att spara RAW-versionerna och använda – och kanske sumpa – JPG-bilderna. Vad som än händer JPG-bilderna har du en enastående backup i RAW-skotten. Först då bilder sparas på ett säkert sätt blir de historiskt värdefulla – för kommande generationer.

Att spara foton är enkelt. Är du en då-och-då-knäppare kan du lagra i molnet. I exempelvis Google Drive och One Drive kan du gratis lagra 15 GB. För modest slant går utrymmet att utöka nästan hur mycket som helst. Det finns även många andra ”molnaktörer” som för en billig penning lagrar dina foton. Ett tredje råd är dock att välja en av de större och kända. ”Småpotatisarna” kan bli kortlivade och plötsligt ta sin Mats ur skolan utan att säga ett varningens pip. Plåtar du intensivt är dvd och hårddiskar enkla lösningar.

Eftersom RAW kräver mycket mera bildbehandlingsjobb än JPG gäller det att ta vara på de programfinesser som kan underlätta slitet. I mitt PhotoShop CS4 har jag till nedanstående bilder använt det fantastiska och tidsbesparande kommandot Skript. Genom det och egenkonstruerade funktionsmakron kan jag få programmet att göra i stort sett vad som helst – helt utan min medverkan. Jag kan alltså gå och käka middag medan progget exempelvis storleksförändrar, lägger ramar, lägger till copyrightinformation, skärper och spar. Under tiden för en normal middag brukar programmet hinna med ett hundratal bilder. Metoden är mumma för dig som tar många bilder men inte vill lägga allt för mycket tid på bildbearbetning. Med välgjorda makron kan man nå ”nästan lika bra resultat” som i ett helt manuellt jobb.

Tilläggas bör att jag gör en mycket enkel ”förbehandling” – främst nivåjustering – i ett program som heter Bridge. Sen får PhotoShop ta över.

Kommandona hittar du här:
Arkiv
Skript

Bildarbetare (i den kan du lägga in dina funktionsmakron)

Denna bild hade knappast kunnat bli bra som JPG. Men i RAW och med hjälp av en hotshoeblixt blev den verklighet. Som synes är kontrasterna enorma – vilket ger bilden en viss dramatik.

Till Bergstigens dalar nådde inte solen. Där härskade en kall ljusbild med diskreta valörer av blått och grönt. 

Jo då, det finns lodräta stup även på ”pannkakan Öland”. Bergstigen vintern 2013 kan du se här.

Längst ned i en av Bergstigens många dalar finns en trolsk vattensamling. För att få lite värme i detta motiv i skugga brassade jag av en kraftig blixt. Den skapade liv i förgrundsgräset och förstärkte vattenglittret. 

Sandkullar på Jylland? Nej, Ölandsfjällen kan faktiskt vara så branta att de är svåra att bestiga.

Här var det ”kolkällare”. Men med blixt + RAW blir bilden ok. Bergstigen i vinterkläder kan du se här.

Kan man ha nytta av en blixt på 30 meters avstånd? Ja, som upplättningsljus kan den fungera till och med på ännu större avstånd. Här skapar blixten en intressantare förgrund och gör så att min fru överhuvud taget syns. Utan blixten hade hon förblivit ”sotare i kollager”.

Gröna löv i mars? Ja, men fråga mig inte vad busken heter. Blixt i motljus.

Ett av Bergstigens mest dramatiska partier.

I JPG hade den mörka delen av denna bild sannolikt blivit sotsvart. I RAW finns större möjligheter att få döda partier att berätta nåt…

Tyvärr var vattendjupet denna dag för stort för att genomföra en spontan grottexpedition. Utan blixt hade grottan inte synliggjorts. Nu mätte jag ljuset i bildens ljusaste parti, ställde ned exponeringen ett steg, riktade blixten mot grottan och fyrade av i ett härligt motljus.

Motljus, ja… Nästan alla kullar här är bevuxet slagg från tidigare kalk- och alunbruk som haft verksamhet här.

En av flera fristående kalkugnar utmed stigen. Denna ugnsvägg låg i djup råskugga men fick liv tack vare blixten.

Delar av ugnsväggen har kalvat. Färggrannare kalvar är svåra att finna.

Taggad , ,

industriell skönhet

Motiv från industrier, fabriker och hamnar har alltid fascinerat mig. Det handlar om pryttlar, manicker och maskiner som utformats med ett enda mål: att uppnå maximal effekt, utan nån som helst tanke på det estetiska. Såna blir ofta överraskande och för utomstående helt obegripliga. Här ser vi delar av Cementas fabrik i Degerhamn. Jag minns en annan miljö med märkliga objekt, hamnen i Simrishamn. Åk dit genom att klicka här.

Så fult. Och ändå så vackert. Den korrugerade plåten har samlat på sig vinddrivna kolpartiklar. Vart leder stegen? Vad är det vi ser? Svar: En cistern med för mig okänt innehåll. Stegen leder till cisternens topp – vad man nu ska där uppe och göra?

Cisterner, rör, slangar, metall, betong, manicker i ett för mig obegripligt sammanhang. Det enda jag vet är att det i slutändan av allt som händer på Cementa blir – cement!

Om man kisar lite med ögonen kan man få för sig att man betraktar en abstrakt målning. Vill du se lite mer av Cementa klickar du här.

Taggad