Från vänster: Sony, Canon, Fuji. I förhållande till priset är Canon segrare. Men som synes har objektivlamellerna hakat upp sig – igen. Hänger sig lamellerna aningen mer fungerar inte kameran. En reparation kostar nästan lika mycket som en ny kamera. Sony filmar bra och har de största/flesta ”fotografiska möjligheterna”. Men modellen ger ett ömtåligt intryck. Fujin med sin retrolook ger det starkaste och stabilaste intrycket. Den är tung och verkar byggd för ett hårt liv. Ett stort plus för sökaren, time laps och det manuella objektivlocket.
En fickkamera blir snart en ”kamrat”; en polare man vill lita på i alla väder. Hen ska med på varenda utflykt, tåla tuffa tag, ta briljanta bilder, filma, ta upp ljud och aldrig, aldrig, aldrig svika. Jag ställer högre krav på mina ”kamrater” än på mina systemkameror. Mina tre senaste fickkameror är var för sig exempel på utvecklingstrender. Den äldsta, Canon SX230 HS, är en riktig fickmodell, överlägset minst av alla kameror jag haft. Att en centimeter hit eller dit kan göra så mycket förstår man först när den ska ned i fickan. Skärpa, kontrast och färgåtergivning får högsta betyg, liksom videotagningen och det stora zoomomfånget. Bra att veta är att modellen saknar hot-shoe. Ljusstyrkan kunde vara bättre, men då steg naturligtvis priset. Denna fem år gamla modell skulle slå ut de flesta andra om det inte var för det idiotiska linsskyddet – lameller som knappt tål att man andas på dem. Minsta åverkan och de hänger sig – och du blir av med nästan lika mycket reparationskosing som du gav för hela kameran. Hela gluggen måste nämligen bytas! En annan svaghet är den sladdriga reglageratten. Fixade Canon dessa fel skulle modellen bli en tiopoängare.
Fuji X30 är lite gammaldags: tung, har mycket bra manuellt linsskydd av ”kapsylmodell”, lagom zoom, fin ljusstyrka och enkla menyer. Den är tyngst av de tre modellerna och tar både JPG- och RAW-bilder. Modellen utstrålar ”metallkänsla” och ligger fint i handen. Flyttbart fokus är en mycket användbar finess och menyerna är relativt enkla. Den elektroniska sökaren är oslagbar, särskilt i dåligt ljus. I tester sägs att kameran exponerar 470 bilder på en ackumulator. Det stämmer inte, i alla fall inte i time laps-läget där den tar långt fler en tusen bilder på en laddning. Min Fuji har flugit många timmar över Öland, hängande och svängande i en drake, och flera gånger landat på ”icke särskilt hänsynsfull sätt”. Men den tål mycket. Den går som en klocka och felexponeringarna kan räknas på ena handens fingrar – av tiotusentals skott under svåra omständigheter. Underbara JPG-bilder men sämre video. Fujis objektivlock är ett strålande exempel på att vissa saker var bättre förr. Mycket bättre. Orkar man inte ta av, respektive sätta tillbaka ett objektivlock manuellt bör man nog söka läkarhjälp. Jag har tidigare rekommenderat Fuji X30. Och jag gör det igen. Vill du ha en gedigen, välbyggd fickkamera som berättar i både JPG och RAW är den ett fynd. Andra finesser är gaffelexponering, filmsimulering (tre av Fujis berömda färgfilmer) och en synnerligen avancerad intervallfotograferingsmöjlighet, så kallad time laps. Ett 60-tal bilder tagna med Fuji X30 kan du se här.
Sony DSC-HX60V lade av efter bara två månader och måste nu till verkstad efter ”digitalt sammanbrott” och M-egenskaper på både S och A. Den är lätt, har ett enormt zoomomfång, krångliga menyer och ett sånt där ”solfjäderliknande” objektivlock av liknande konstruktion som Canon. Intrycket är plastigt. Stora plustecken för utmärkt skärpa, fin video och flyttbart fokus och – för den som behöver den – den enorma brännvidden, som dock ger rätt klen skärpa i ytterläget. Ljusstyrkan är rätt kass. Bra är gafflingsmöjlighet för både exponering och färgtemperatur. Det märks att man försökt snåla på detaljer för att få ned priset, som måste betraktas som ”lågt”. Den lilla ”plastbiten” som täcker ladduttaget är mer än tillåtligt billig i sin utformning. En annan löjlig detalj är att lampan som visar att acken tar laddning sitter precis under laddkontakten. Man måste kika in en aning underifrån för att se den. En petitess, men avslöjande. Man har inte tänkt igenom en fotografs självklara krav.
Detta är inget vetenskapligt test, bara en personlig redogörelse för det jag uppskattar och ogillar hos de tre ”kamraterna”. Som vi alla vet finns inte den perfekta kameran. Och tur är väl det. En sån skulle göra alla andra modeller onödiga.
Bild nummer 1.
Bild nummer 2.
Bild nummer 3.
Bild nummer 4.
Bild nummer 5.
alvarsamt2 